Arbetslöshet, vakanser och utbildning

Arbetslöshet, vakanser och utbildning Hur har matchningen på Svenska arbetsmarknad utvecklats sedan 1990-talskrisen? JOHAN E EKLUND, PETER KARLSSON OCH LARS PETTERSSON

Jönköping International Business School P.O. Box 1026 SE-551 11 Jönköping Tel.: +46 36 10 10 00 E-mail: info@jibs.hj.se www.jibs.se Kompetensförsörjning för ett konkurrenskraftigt näringsliv JIBS Research Report Series No. 2015-1 2015 Johan E. Eklund, Peter Karlsson, and Lars Pettersson, and Jönköping International Business School ISSN 1403-0462 ISBN 978-91-86345-54-9 2

Förord KK-stiftelsen stödjer forskning och utbildning på avancerad nivå som utvecklas och genomförs av lärosäten i samverkan med näringslivet. Genom uppföljning och utvärdering får vi erfarenheter och underlag för utveckling av våra program och stödformer. Kompetensutveckling är en eftersatt fråga. I syfte att ytterligare kunna adressera denna fråga i vår verksamhet behöver KK-stiftelsen insikt i näringslivets kompetensbehov och vägar för kompetensförsörjning i ett bredare och mer långsiktigt perspektiv. Utifrån en dialog kring dessa frågor med Internationella Handelshögskolan i Jönköping, JIBS och Ratio, och initierades sommaren 2012 en gemensam forskningsbaserad studie. Studien är indelat i flera delprojekt som alla på olika sätt rör företagens kompetensförsörjning och kompetensutvecklingsbehov. Föreliggande rapport behandlar det tredje och sista delprojektet rörande utbildning och arbetsmarknadseffektivitet. Denna studie använder mikrodata över vakanser, arbetslöshet och utbildningsnivå för att analyser hur högre utbildning påverkar arbetsmarknaden och denna matchningseffektivitet. Frågor kring näringslivets kompetensförsörjning och utbildningssystemet är av fundamental betydelse för utformning av utbildnings- och näringspolitik och ytterst ett lands långsiktiga konkurrensförmåga. Genom denna och kommande rapporter vill KKstiftelsen förstärka och fördjupa diskussionen om dessa avgörande framtidsfrågor. Stockholm mars 2015 Madelens Sandström vd KK-stiftelsen 3

Om författarna Johan E. Eklund* är professor i nationalekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping samt vd vid Entreprenörskapsforum. I sin forskning har Johan intresserats sig för ett antal olika områden och har bla. publicerat vetenskapliga artiklar inom finans, corporate governance, institutionell ekonomi, rättsekonomi/regleringsekonomi. Inom utbildningsfrågor har Johan erfarenhet från att tidigare varit utbildningschef vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Tidigare var Johan även verksam som forskare på Ratio institutet. Johan ingår också i flera internationella forskningsnätverk och forskningssamarbeten och är bla. affilierad med Indiana University i USA. Peter Karlsson är lektor i Statistik vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och vid Linnéuniversitetet. Peters forskning är huvudsakligen inriktad mot området multivariat dataanalys av högdimensionell data och har publicerat vetenskapliga artiklar inom såväl tillämpad som teoretisk statistik. Peter har bla. tidigare erfarenhet av statistiska analyser inom finansbranschen. Peter har för närvarande även rådgivande funktion i fråga om statistiska metoder inom ett flertal forskningsprojekt. Lars Pettersson är ekonomie doktor i nationalekonomi och Associate Dean of Faculty vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Lars har tidigare arbetat vid Jordbruksverket med analyser och utvärderingar av landsbygds- och jordbrukspolitiken. Lars har mångårig erfarenhet inom framförallt tillämpade mikroekonomiska analyser med urban- och regionalekonomisk inriktning. Författarnas förord: Till detta projekt har en referensgrupp varit knuten vars synpunkter och inspel har varit värdefullt under arbetets gång. I referensgruppen ingår Madelene Sandström (KKS), Pontus Braunerhjelm (Entreprenörskapsforum och KTH), Per Tryding (Sydsvenska Handelskammaren), Olle Vogel (KKS), och Vivian Vimarlund (Internationella Handelshögskolan i Jönköping). Likaså har många personer bidragit genom att bl.a. läsa och ge synpunkter på rapporten. Bland dessa har i synnerhet personer vid KK-stiftelsen och Internationella Handelshögskolan i Jönköping bidragit med värdefulla synpunkter. Slutligen vill vi utrycka ett tack till Olle Vogel på KKstiftelsen som aktivt deltagit i forskningsprojektet samt till Madelene Sandström, vd KK- 4

stiftelsen, som direkt och aktivt engagerats sig i projektet. Naturligtvis ansvarar vi själva för alla eventuella kvarstående misstag eller fel. *Förfrågningar om rapporten kan ställas till: johan.eklund@ihh.hj.se 5

1. Inledning: En förändrad arbetsmarknad... 7 2. Regionala högskolor och tillväxt... 9 3. Arbetsmarknadens dynamiska utveckling... 17 4. Arbetslöshet och vakanser... 20 5. Beveridgekurvan och matchningsfunktioner... 26 5.1 Arbetslöshet, vakanser och matchning ett teoretiskt resonemang... 27 5.1.1 Matchningsprocessen... 29 5.2 Matchningsfunktionen... 33 5.3 Den empiriska matchningsmodellen och Beveridgemodellen... 34 6. Data... 35 7 Vakanser, Beveridgekurvor och utbildning... 41 7.1 Vakanstalens utveckling sedan 1993... 41 7.2 Regionala Beveridgekurvor... 45 8 Forskning kring matchning på arbetsmarknaden... 53 9 Regressionsanalyser baserade på matchningsmodeller... 69 10. Empiriska skattningar av Beveridgekurvan... 77 11 Sammanfattning och ekonomisk-politiska slutsatser... 85 Appendix 1 Beveridgekurvor för alla utbildningsinriktningar och FA-regioner... 96 Appendix 2 Beskrivande statistik... 109 Appendix 3 Regionindelning... 110 Appendix 4 Battese-Coelli 1995 skattningar av matchningsfunktionen... 115 6

1. Inledning: En förändrad arbetsmarknad Svensk arbetsmarknad har genomgått dramatiska förändringar under de senaste 30 åren och såväl arbetsmarknadens funktionssätt som dess samansättning av olika kompetensområden och utbildningskrav har förändrats drastiskt sedan 1990-talskrisen. Förändringarna uttrycks exempelvis genom att den svenska arbetskraften i dag har en ansenligt högre formell utbildningsnivå jämfört med början av 1990-talet och inom industrin efterfrågas arbetskraft med specialiserad kompetens i större omfattning jämfört med för några decennier sedan. Samtidigt finns det också indikation om att arbetsmarknadens funktionssätt i olika avseenden har försämrats. Ett sådant perspektiv som fått mycket uppmärksamhet under senare tid är frågan om hur matchningen på arbetsmarknaden utvecklas, dvs. att arbetskraft passas samman med efterfrågan på kompetens i olika företag och arbetsgivare. En välfungerande matchning är en viktig förutsättning för att arbetsmarknaden ska fungera effektivt (se t.ex. Braunerhjelm och Eklund, 2014). Med välfungerade matchning avses med andra ord att utbud och efterfrågan på arbetskraft förs samman effektivt. I en ekonomi med stora matchningsproblem riskerar den ekonomiska tillväxten på sikt att bli lägre än den potentiellt annars skulle kunna bli. Detta är motiv till varför såväl ekonomer som politiska beslutsfattare att intresserar sig för matchningsfrågan på arbetsmarknaden. Ser vi till de senaste decennierna, och startar vår utblick från 1990-talets början kan vi konstatera att i samband med krisåren i början av 1990-talet växte den svenska arbetslösheten till högre nivåer jämfört med tidigare (omkring 10 %). Utvecklingen under dessa år innebar att omkring 500 000 personer miste sina jobb. Under åren som sedan följde från mitten av 1990-talet och framåt återhämtades den svenska ekonomin vilket också innebar att arbetslösheten reducerades och kan sedan sägas ha mer eller mindre stabiliserat sig på en nivå omkring 6-8 procent, med en viss tendens att öka under de senaste åren. Vakanserna, d.v.s. otillsatta tjänster, har samtidigt uppvisat en trendmässig ökning under de senaste 20 åren. Sammantaget, när vakanser och arbetslösheten räknas samman, finns det tydligt belägg för att matchningen försämrats under de senaste decennierna och därmed även arbetsmarknadens effektivitet. Denna tendens har inte avtagit utan förefaller snarare ha förstärkts under de senaste åren efter den senaste och i synnerhet efter den senaste ekonomiska krisen (2008-2009). 7

Det finns även andra anledningar till att känna en viss oro kring arbetsmarknadens funktionssätt. Dels visar internationella jämförelser att Svenska arbetsmarknadsregleringar är förhållandevis rigida och att detta bidrar till en försämrad arbetsmarknadsfunktion med negativa välfärdseffekter som yttersta konsekvens. Dels bidrar sannolikt andra marknader som också har koppling till arbetsmarknaden till problematiken, exempelvis bostadsmarknadens funktionssätt som bidrar till begränsningar i rörlighet (Se Braunerhjelm och Eklund, 2014, och Världsbanken, 2014). Med matchning avses antalet nyanställningar där arbetslösa/sökande fyller vakanta tjänster. På en arbetsmarknad finns det vid varje tidpunkt oftast både arbetslösa/arbetssökande och lediga/vakanta tjänster en matchning sker då dessa möts och en individ får ett arbete. Ur ett ekonomiskt perspektiv är detta att betrakta som ett icke-jämviktsfenomen som uppstår på grund av dels olika former av friktioner på arbetsmarknaden, dels av ett kontinuerligt flöde in och ut ur arbetslöshet. I frånvaron av friktioner på arbetsmarknaden så skulle arbetslösa/sökande omedelbart matchas mot vakanta tjänster. Detta innebär att matchningsprocessen kan sägas vara påverkad av både konjunkturen och av strukturella faktorer. Arbetsmarknadens effektivitet bestäms med andra ord av ett stort antal faktorer. Den arbetssökandes kompetens- och utbildningsprofil påverkar sannolikheten för att anställas. Högutbildade kan till exempel förväntas löpa lägre risk att bli arbetslösa samt ha en högre sannolikhet att finna arbete, vilket sammantaget leder till lägre arbetslöshet. Den geografiska matchningen mellan arbetssökande och lediga tjänster påverkar naturligtvis arbetsmarknaden. Efterfrågan på arbetskraft påverkar också hur många som anställs under en period, vilket i sin tur påverkas av faktorer som implicita minimilöner och arbetsmarknadsregleringar 1. Mycket talar alltså för att den svenska arbetsmarknadens funktionssätt succesivt har försämrats sedan 1980-talet. Ett tydligt skifte ägde rum i samband med 1990-talskrisen då arbetslöshet steg permanent (konjunkturberoende). Sedan 1990-talet har vakanstalen uppvisat en trendmässig uppgång. I dag är arbetslösheten högre för en given nivå på vakanserna. Detta ger en tydlig indikation om att arbetsmarknadens funktionssätt succesivt har försämrats och givet konjunkturläget har vi idag högre såväl arbetslöshet som lediga tjänster. 1 Se t.ex. Hagedorn m.fl. (2015) för analys av arbetslöshetsersättning effekter på sysselsättningen i USA. 8

Syftet med denna rapport är att undersöka hur väl matchningen på den svenska arbetsmarknaden fungerar och hur den har utvecklats över tiden. Avsikten är vidare att undersöka på vilket sätt olika strukturella faktorer påverkar matchningen på arbetsmarknaden. Vi är framförallt intresserade på vilket sätt som högre utbildning påverkar matchningseffektiviteten. Men vi är även intresserade av på vilket sätt andra strukturella faktorer som till exempel bostadsmarknaden och regionstorlek (arbetsmarknadens storlek) påverkar matchningen. 2. Regionala högskolor och tillväxt Den högre utbildningen vid svenska universitet och högskolor har expanderat kraftigt i fråga om studentvolymer under framförallt de senaste två decennierna. Utbyggnaden högskoleplatserna startade i större skala i börja av 1990-talet. I slutet av 1980-talet fanns lite drygt 150 000 registrerade studenter vid de svenska universiteten och högskolorna. Motsvarande siffra är drygt 350 000 registrerade studenter 2012. Tillväxten i registrerade studenter visas i figuren nedan, som också visar att denna tillväxt har varit mer omfattande bland kvinnor jämfört med män. Andelen registrerade studenter är kvinnor är idag drygt 57 procent (43 procent män) vilket kan jämföras med att fördelningen var förhållandevis jämn mellan könen i slutet av 1970-talet. Resultatet av expansionen är en kraftig ökning av den formella utbildningsnivån inom arbetskraften. I början hade ca 20 av arbetskraften genomgått någon form av högre utbildning. Idag är motsvarade siffra upp i ca 40 procent. 9

Figur 2.1 Antal registrerade studenter i utbildning på grundnivå och avancerad nivå per hösttermin 1977 2012 Källa: UKÄ (2014), Årsrapport för universitet och högskolor 2013. Det finns olika förklaringar till utvecklingen som presenteras i figuren ovan. Utbildningar har exempelvis förlängts under perioden som visas i figuren. Numera är Masterutbildningar 3+2 år och det finns ett stort antal utbildningar som är längre än tre år, jämfört med under 1970- och 1980-talet. Vårdutbildningar har integrerats i universitet- och högskolornas verksamheter jämfört med att de tidigare drivits med Landstingen som huvudmän. Sedan har utbyggnaden av det högre utbildningssystemet i Sverige haft en stor betydelse för tillväxten i registrerade studenter under 1990- och 2000-talet. Det är också under dessa decennier som den sista generationen av universitet tillkommit och även en expansion av högskolor som finns utanför de gamla universitetsorterna.2 Det har i Sverige förekommit en förhållandevis intensiv debatt om den betydelse som universitet och högskolor har för regional utveckling. Inte minst gäller detta perspektivet om hur den nya generationen universitet och högskolors expansion spelar en roll för ekonomisk tillväxt, produktivitet och andra perspektiv på utveckling (befolknings- och näringslivsutveckling mm). Ett perspektiv i sammanhanget är frågan om hur de nya universiteten är ett medel i regionalpolitiken för stimulans avseende tillväxt och utveckling. Som ett sådant medel är utgångspunkten att universiteteten 2 För ytterligare diskussion och analys av de regionala effekterna av högskoleutbyggnaden se Eklund mfl. (2014 och 2013) 10

påverkar företag- och individers etablerings- respektive lokaliseringsbeslut. Detta är kopplat till företagens förutsättningar att finna kompetent arbetskraft i en region och därigenom också lönsam och konkurrenskraftig produktion. Universiteten är med detta perspektiv en viktig förklaring till hur näringslivet i en region utvecklas och även att studenter respektive arbetskraft attraheras till platser där det utbud som universiteten representerar är starkt. Detta innebär att de nya universiteteten på detta sätt ses som ett medel för att skapa förutsättningar för tillväxt och utveckling i fler regioner vilket är något som framhållits som ett motiv för att etablera nya universitet. Detta har också i olika sammanhang framhållits som ett steg från en mer renodlad omfördelande politik för att utjämna regionala skillnader till att istället stimulera tillväxt genom universiteten som katalysatorer. Detta förutsätter att vi anslår ett endogent tillväxtperspektiv på hur ekonomisk tillväxt drivs, dvs. med faktorer som kommer inifrån den ekonomi vi studerar (en region eller ett land). Med denna utgångspunkt kan vi sedan se till frågan om en regions förmåga att locka till sig investeringar och arbetskraft utifrån förhållanden som finns i regionen, exempelvis ett universitet. Detsamma gäller förmågan för regionens näringsliv att utveckla och förbättra sin teknologi, vilket som regel antas förutsätta att forsknings- och utvecklingsverksamheter bedrivs i regionen om inte sådana relaterade kunskaper och teknologier kan importeras från andra regioner. Tillväxtteorin har utvecklats efter hand. Inom ramen för den endogena tillväxtteorin och teorin för den nya ekonomiska geografin har också städernas betydelse för tillväxt och utveckling lyfts fram. Ett perspektiv i sammanhanget är att tillväxtprocessen kan ses som beroende av lokalisering av hushåll och företag samt förekomsten av agglomerationsekonomier i en ömsesidig samverkan. Kaldor (1970) framhåller detta perspektiv och pekar på att historien visar att industrialiseringen och efterföljande samhällsutveckling har präglats av urbaniseringen som en viktig drivkraft. Robert Lucas (1988) vidareutvecklade också argumenten för att städer och stadsregioner har centrala roller som ekonomins motorer för att generera tillväxt. Något som ofta framhålls som viktig utvecklingsfaktor är förekomsten av kunskapsöverspillande effekter ( knowledge spillovers ). I modeller för endogen tillväxt 11

antas som regel att utvecklingen bestäms av hur humankapital och kunskap samlas ackumuleras över tiden (Romer, 1994). Detta betyder i sin tur att en marknads storlek i sig själv har betydelse för dess utveckling. Urbaniseringen kan i sig själv förväntas ha en positiv betydelse för den ekonomiska tillväxten, liksom att universitetetens roll som väsentliga noder för kunskapsöverspillning naturligt lyfts fram. Ekonomisk tillväxt och urbanisering har varit, och är, en viktig fråga för både teoretiska och empiriska studier. Det finns i dag en omfattande forskning med denna inriktning och hur den utvecklats (som visas i Baldwin 1999; Black och Henderson, 1999; Martin och Ottaviano, 2001). Med hjälp av abstrakta modeller som renodlar ekonomiska förhållanden kan förklaringar erhållas till hur tillväxt och ekonomisk utveckling kan förklaras utifrån interaktion mellan stadsregioner. Dessa modeller utgår också från antaganden om att städer har olika funktion och storlek samt att hushåll är mer eller mindre rörliga och att hushåll och individer också gör investeringar i humankapital (dvs. utbildning), mm. Ett särskilt väsentligt perspektiv i sammanhanget, som också anknyter till universiteten, kan kopplas till den betydelse som befolkningens utvecklingen i en region har för näringslivet och arbetsmarknaden. Detta förhållande lyfts också fram tydligt inom teorin för den nya ekonomiska geografin som refereras ovan. Platser som lockar till sig människor (som universiteten tydligt bidrar till genom att studenter söker sig dit) har också marknadsförutsättningar för en tillväxt i service och tjänstesektorer med verksamheter som har invånarna som kundbas. Eftersom en mycket stor andel av alla arbetstillfällen finns inom handel och service (privat och offentlig) som har privatpersoner som kunder ger detta en grund för tillväxt och utveckling. Om vi återknyter till den svenska politiken utifrån denna bakgrund om drivkrafter för tillväxt i regioner så konstaterar vi att ett par intressanta förhållanden: 1. De senaste decenniernas politik har inriktats mot att stimulera tillväxt snarare än att omfördela resurser mellan regioner. Med denna ansats ses ofta de nya universiteteten och högskolorna ses som medel för politiken. Ett problem i sammanhanget är att trögrörlig arbetskraft kan innebära brist på kompetens i regioner där högre utbildning saknas (eller inte matchar regionalt näringsliv). 12

2. Det finns en positiv samvariation mellan utbildningsnivå och tillväxt som bekräftas i empiriska studier, som anges som motiv för regionala utbildningssatsningar. Vidare finns förutsättningar som är väsentliga att ta hänsyn till i form av att högutbildade är också rörliga, att många utbildningar ger generell kompetens (ej regionanknytning). Dessutom innebär förändringar i den högre utbildningen en tydligare uppdelning mellan lärosäten som är starka respektive svaga avseende utbildning på avancerad nivå (masternivå). Detta innebär att politiken kan rymma olika sidor som innebär att å ena sidan regionala matchningsproblem kan komma att bestå i flertalet regioner, å andra sidan att kompetens som den högre utbildningen tillför arbetskraften spiller över till andra regioner. En central komponent i sammanhanget som har betydelse för hur framgångsrik politiken blir är de högutbildades benägenhet till rörlighet. Ett tecken på betydande rörlighet är det faktum att inte skett någon regional (FA-regioner) konvergens i fråga om andelen högutbildade. I syfte att spegla olika perspektiv som olika empiriska analyser av den svenska ekonomin har resulterat i lyfts här fram två olika studier som kan sägas representera den svenska debattens olika sidor. I en studie från 2006 analyserar Lundberg (2006) hur tillväxt i nettomigration och genomsnittlig inkomst i svenska kommuner kan ses i relation till högskolor/universitet. Studien använder sig av en panel över Sveriges kommuner för en längre tidsperiod som omfattar 1980- och 1990-talet och tar hänsyn till rumsliga beroendeförhållanden mellan kommuner i de statistiska beräkningarna. Lundbergs empiriska studie visar att (1) universitetskommuner genererar överspillningseffekter till grannkommuner med avseende på migrationsflöden, (2) ger indikation om villkorad konvergens (conditional convergence) för kommuner utanför Stockholmsregionen för tidsperioden före 1990, (3) visar blandade resultat m.a.p. hur högskolor och universitet påverkar nettomigration före 1990, (4) bekräftar att universitet och högskolor har en positiv effekt med avseende på nettomigration i regioner utanför Stockholmsregionen perioden 1990-1999 samt (5) indikerar inget tydligt resultat m.a.p. hur högskolor och universitet påverkar tillväxt i medelinkomst. Författarna Roland Andersson, John Quigley och Mats Wilhelmsson har i ett flertal studier studerat hur utbyggnaden av svenska högskolor och universitet påverkat 13

utvecklingen i olika regioner i Sverige. I en studie från 2009 (Andersson, m.fl., 2009) presenteras en analys av universitet och högskolors påverkan på arbetsproduktivitet och produktion. Författarna argumenterar för att decentraliseringen av den högre utbildningen har positivt bidragit till utveckling och tillväxt i berörda regioner. Resultaten av den empiriska analysen visar att utbyggnaden och expansionen av universitet och högskolor de senaste decennierna har bidragit till en positiv påverkan på (1) tillväxt i output per arbetare, (2) tillväxt i aggregerad output, (3) tillväxt i patent. Dessa resultat kan kopplas till regioner som fått nya universitet och/eller regioner där den högre utbildningen har expanderat. Även i analyserna av Andersson m.fl. beaktas rumsliga beroende mellan kommuner. Figuren nedan återfinns i Andersson m.fl. (2009) och visar hur utvecklingen har varit på lokala marknader som har haft gamla universitet, nya universitet och högskolor, samt övriga lokala marknader som saknar universitet och högskolor. Som visas i figuren har framförallt de delar av ekonomin som saknar universitet och högskolor med högre utbildning och forskning haft en svagare utveckling uttryckt som lägre nivå för kurvan som speglar arbetsproduktivitetetens utveckling. Vi kan också se att ett skifte sker ned mot en lägre nivå för produktivitetskurvan i samband med krisåren under 1990-talets första hälft. Gapet som öppnas under denna tidsperiod återtas sedan inte under 1990-talet för lokala marknader som saknar högre utbildning och forskning vid universitet och högskolor. 14

Figur 2.2 Relativ produktivitet på lokala marknader med arbetsplatser med forskare 1989 1998 Källa: Andersson, Quigley och Wilhelmsson (2009). Utifrån redovisningen ovan av några olika studier av den regionala expansionen av den högre utbildningen i Sverige de senaste decennierna i relation till drivkrafter för tillväxt kan vi konstatera att olika studier har lyft fram olika perspektiv. Därigenom framhålls också olika sidor av ekonomins utveckling som kan associeras med utbyggnaden av den högre utbildningen och forskningen i Sverige. I Lundberg (2006) belyses exempelvis utvecklingen av medelinkomster medan Andersson m.fl. (2009) fokuserar produktivitetetensutveckling. Eftersom fördelningen av forskningsmedel i begränsad omfattning har spridits till de nya lärosätena förefaller det rimligt att anta att denna storlekseffekt har en betydelse för de tillväxteffekter som Andersson m.fl. redovisar. Fördelningen av forskningsmedel mellan lärosäten i Sverige visas i figuren nedan. 15

5 000 000 4 500 000 4 000 000 3 500 000 3 000 000 2 500 000 2 000 000 1 500 000 1 000 000 500 000 0 Comm. Fees Grants Gov.funding Figur 2.3 Intäkter för forskning för Sveriges universitet och högskolor 2013 (tkr) Källa: UKÄ (2014) Figuren ovan visar tydligt hur statliga anslag för forskning och även externa intäkter är på en väsentligt lägre nivå bland de nya universiteten och högskolorna jämfört med de äldre. Det finns många olika förhållanden som kan förtjänas att ta hänsyn till i diskussioner om fördelningen av dessa resurser som vi här inte berör. Vad som i sammanhanget är av intresse är att dessa resurser i sina volymer inte förefaller kunna förklara att produktivitetspåverkan skulle förväntas vara mer omfattande kopplat till de nya universitet och högskolorna. Emellertid kan vi inte bortse från möjligheten att de nya universitet och högskolorna kan ha en mer effektiv utväxling på de (mer knappa) resurser som de har för forskning och att detta kan bero på kopplingar till det regionala och lokala näringslivet. Ett sådant effektivitetsperspektiv i kombination med den volymeffekt som diskuteras ovan kopplat till utbyggnad av utbildningsplatser kan vara bidragande till de produktivitetseffekter som redovisas i Andersson m.fl. (2009). Detta bidrar också till ett intresse och motiv för en beskrivande studie av hur Örebro universitet arbetar med näringslivskopplade verksamheter som ett exempel på de nya universiteten. 16

3. Arbetsmarknadens dynamiska utveckling Arbetsmarknaden utvecklas över tiden genom att personer både utträder och inträder på marknaden. Dessa tidsberoende processer beror av exempelvis migration till och från ekonomin. Processerna beror också på hur nya personer inträder i arbetskraften och sedan på pensionsavgångar och andra anledningar till utträde som kan bero på hälsoförhållanden m.m. Förändringar på arbetsmarknaden kan också studeras för delar eller sektorer av marknaden respektive för geografiska områden eller regioner. Dynamiken på arbetsmarknaden bestäms därför av ett intrikat samspel mellan ett stort antal faktorer som slutligen även bestämmer nivån på arbetslösheten. Arbetslöshet bestäms därför inte enbart av lön avviker från marginalproduktiviteten utan är även ett resultat av flöden in och ut ur arbetslöshet. Ökar till exempel utflödet från arbetslöshet, allt annat lika, så kommer arbetslöshetsnivån att falla. Faktorer som påverkar sannolikheten och hastigheten för individer att träda in och ut ur arbetslöshet är med andra ord centrala. Regionala skillnader i utbud och efterfrågan på arbetskraft och hur snabbt individer kan flytta mellan regioner påverkar även det hur väl arbetsmarknaden fungerar. I detta sammanhang kan bostadsmarknaden och dess flexibilitet antas påverka hur effektivt arbetsmarknaden fungerar. Utbildnings- och kompetensprofiler är av betydelse för hur snabbt anpassningar kan ske när utbuds- och efterfrågeförhållandena förändras. Utbildningsnivå och utbildningssystemets förmåga att facilitera omställning av arbetskraften kan i detta sammanhang antas påverka matchningen och arbetsmarknadens effektivitet. Lika så har arbetsmarknadsregleringar betydelse. Ett väsentligt perspektiv kopplat till matchning på arbetsmarknaden är hur rörlighet som normalt måste finnas i form av flyttningar mellan regioner och platser påverkar utvecklingen. Detta innebär att bostadsmarknadens funktion också är viktig för arbetsmarknaden. Desto mindre rörlighet av arbetskraft mellan regioner, desto mer beroende blir en region av sin egen förmåga att själv klara sin kompetensutveckling och försörjning av arbetskraft. Den omvända situationen gäller om rörligheten är hög (perfekt rörlighet) och helt utan friktion och varje form av inlåsningseffekt samt geografisk kopplade bindningar i övrigt hos arbetskraften. Om det finns begränsningar utifrån tillgång på lediga bostäder på en lokal eller regional bostadsmarknad kan detta bidra till att en person eller ett hushåll som överväger att flytta från en region till annan 17

för att tillträda ny(-a) jobb avstår från att göra så. Detta innebär att regleringar som på olika sätt reducerar flyttaktiviteter i bostadsbeståndet eller som leder till en återhållsam nybyggnation kan riskera bidra till försämrad matchning på arbetsmarknaden. I sådana situationer kan regleringar som styr hyressättningen eller som reglerar planeringsprocesser på ett sätt som innebär långa ledtider i samband med nyproduktion ge upphov till sämre fungerande matchning. Även regleringar som begränsar förtätningar av stadsmiljöer, som exempelvis en begränsning av höjde på hus i en stadskärna, kan bidra till att reducera förutsättningarna för en effektiv matchning på en regional arbetsmarknad. 3 Med denna utgångspunkt finns det skäl att beakta den svenska bostadsmarknadens funktionssätt och de regleringar som finns och har funnits under lång tid som har betydelse för arbetskraftens rörlighet. När vi exempelvis för resonemang om den betydelse som regionala högskolor och universitet kan förväntas ha för det regionala näringslivet som finns i dess omgivning har frågan om arbetskraftens rörlighet en stor relevans. I en ekonomi med en begränsad geografisk rörlighet hos arbetskraften som också kan innebära en låg benägenhet att flytta till nya städer och platser i förhållande till hur efterfrågan på kompetens ändras och utvecklas kan vi anta att betydelsen av regionala högskolor och universitet kan spela en större roll jämfört med en ekonomi med en hög geografisk rörlighet hos arbetskraften. Det finns därför både policymässiga utgångspunkter och sådan som fokuserar problematiken med matchningseffektivitet på arbetsmarknaden som motiverar en utblick mot bostadsmarknadens funktion som också kan förtjäna att beaktas i empiriska analyser. Utan att ytterligare fördjupa resonemanget i denna rapport rörande bostadsmarknadens funktionssätt finns det skäl att se till de konsekvenserna som framförallt hyresregleringen bidrar till och som också har betydelse för matchningen på arbetsmarknaden. Larsson och Pettersson (2014) sammanfattar problemen på bostadsmarknaden i följande fyra punkter: 3 Se Andersson och Andersson (2014) för diskussion kring bostadsmarknad och byggregleringar och dess ekonomiska effekter. 18

1. Prissignalerna fungerar inte effektivt. Detta innebär att flyttkedjor inte kommer till stånd eller kommer till stånd mer sällan än på en oreglerad marknad (eller en marknad med tredje generationens hyresreglering). Detta får till följd att rörligheten på hyresmarknaden, och därmed också hela bostadsmarknaden, bromsas vilket också inkluderar flyttning mellan olika arbetsmarknadsregioner. 2. Regleringen har med stor sannolikhet bidragit till att stimulera omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter. Detta förefaller vara ett tydligt fenomen i de större städerna och får till följd att utbudet av hyreslägenheter följaktligen reduceras. Detta kan i sin tur bidra till att försvåra för inflyttare att finna en bostad i en region med hög efterfrågan på bostäder (som också normalt då också har en expansiv bostadsmarknad). 3. Det befintliga beståndet av lägenheter riskerar att utnyttjas på ett ineffektivt sätt med en hyresstruktur i stadsregionerna som inte överensstämmer med bjudhyror bland hyresgäster. Dessutom finns det starka skäl att förvänta att nybyggnationen blir lägre på reglerad marknad och även problem med svart marknad etableras. Det finns även studier som pekar på att hyresregleringen snarare motverkar än reducerar problem med segregation på bostadsmarknaden. Vidare motverkar hyresregleringen incitament för förtätning av centrala delar av stadsregionerna vilket riskerar att bli en tillväxthämmande effekt. Sammantaget kan detta innebära att tillväxten av företag och jobb som är kopplat till platsbundna förutsättningar påverkas negativt. Vidare innebär detta att nybyggnation och därmed arbetstillfällen i byggindustrin begränsas. 4. Både på grund av ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter, och eftersom nybyggnationen reduceras blir det problem för nya inflyttare att etablera sig och finna en bostad som både möter den efterfrågan de har på ett gott boende och samtidigt är förenlig med kostnader som gör det möjligt och intressant att flytta. I förlängningen innebär detta att näringslivet kan få problem med kompetensförsörjning och att matchningen på arbetsmarknaden försämras. Ett sätt att studera hur fastighetsmarknaden skiljer sig åt mellan olika regioner är att se till förhållandet mellan priset för nybyggnation och priset på fastigheter som finns i det befintliga utbudet. På en marknad med en stark efterfrågan är normalt priset för nybyggnationen lägre eller i paritet med priset på befintliga fastigheter. På en sådan 19

marknad kan vi förvänta oss att det finns ett naturligt intresse för att göra nya investeringar i fastigheter. Motsatsen gäller på en marknad där priset för nybyggnation är väsentligt högre än priset på fastigheter i det befintliga beståndet, något som kännetecknar en marknad med svag efterfrågan. Detta är något som vi kontrollerar för i analyserna nedan, vilket vi återkommer till. 4. Arbetslöshet och vakanser Matchningsfrågan uttrycks ofta som att det finns strukturella problem som bidrar till både arbetslöshet och att vakanser i näringslivet blir bestående över längre tider. Det finns särskilda motiv till att skilja strukturella problem från vad som kan ses som antingen friktions- eller konjunkturbetingade fenomen. I den utsträckning som både arbetslöshet och vakanser kännetecknas av normal friktion som uppkommer när exempelvis en nyexaminerad student söker inträde på arbetsmarknaden eller att det tar en normal tid för ett företag att utlysa och tillsätta en tjänst genom normalt ansökningsoch tillsättningsförfarande kan vi tala om friktionstid. En sådan friktionstid för arbetslöshet eller vakanser ses normalt inte som något större problem utan beror på hur arbetsmarknaden normalt fungerar. I perioder av större konjunkturförändringar uppstår normalt en tillväxt i arbetslöshet som sedan normalt reduceras när ekonomin återhämtar sig. På motsvarande sätt kan också vakanserna förändras över konjunkturcykeln. Dessa fenomen behöver heller inte vara annat än uttryck för de variationer som ekonomin normalt genomgår och inte vara något som indikerar ansenliga strukturella problem. De strukturella problemen är istället sådana som förekommer när arbetslösa förblir i arbetslöshet under längre tid samtidigt som det finns efterfrågan på den aktuella kompetensen men att det av olika skäl ändå inte kommer tillstånd någon matchning. En indikator på hur väl arbetsmarknaden fungerar och hur den utvecklats över tiden är den så kallade Beveridgekurvan (Beveridge 1942). Kurvan anger relationen mellan vakansgraden och arbetslösheten, med detta menas kombinationer som visar samvariationen av andelen arbetslösa och antalet kvarstående lediga platser som andel av antalet personer i arbetskraften 15-74 år (källa till kurvan som presenteras nedan är Finansdepartementet 2014 med data från SCB, Konjunkturinstitutet och 20

Arbetsförmedlingen). Från denna är det möjligt att utläsa två saker: dels hur sambandet mellan vakanser och arbetslöshet utvecklar sig (rör sig) över tiden genom olika faser i konjunkturcykeln, dels hur nivån för arbetslösheten och vakanserna på ett samlat sätt kan jämföras vid olika tidpunkter (hur avståndet i förhållande till origo förändras). I figuren nedan återges den Svenska Beveridgekurvan för perioden 1981 till andra kvartalet 2014. Från denna kurva går det att utläsa en tydlig försämring av matchningen över tiden på arbetsmarknaden, vilket framgår av att kurvan succesivt rört sig utåt i figuren med ett allt längre avstånd från origo. 0,60 0,50 1981 Kv1 1983 Kv2 1983 Kv3 1988 Kv2 1988 Kv3 1994 Kv4 1995 Kv1 2000 Kv3 Vakansgrad 0,40 0,30 0,20 2014kv2 0,10 0,00 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Arbetslöshet (15-74 år) Figur 4.1 Svenska Beveridgekurvan 1981 kv1 2014 kv2 Källa: Finansdepartementet (2014). Data från SCB, Konjunkturinstitutet och Arbetsförmedlingen. Vi kan utläsa från figuren ovan att problematiken med en försämrad matchningseffektivitet också har tilltagit efter den senaste djupa konjunktursvackan 2008-2009. Vakanstalen reduceras under nedgången i konjunkturen men kom sedan tillbaka till ungefär samma nivå som tidigare. Samtidigt har arbetslösheten bitit sig fast på en nivå som är högre jämfört med tidigare. I diagrammet ovan synliggörs de olika faserna i konjunkturcykeln med de olika färgerna som representerar tidsperioder. Vi kan konstatera att arbetsmarknaden funktionssätt förefaller ha försämrats på ett tydligt sätt och att detta också har skett under de senaste åren. Frågan är vad som kan bidra till att förklara denna försämring? Även om det är så att vakansstatistiken kan ha 21

vissa brister (exempelvis att alla lediga jobb rapporteras till Arbetsförmedlingen) så förefaller inte detta kunna förklara fenomenet. Statistiska Centralbyråns underlag för vakanser indikerar inte någon annan utveckling och detta underlag är insamlat på ett mer heltäckande sätt men vid vissa givna tidpunkter. Vi kan också konstatera att Sverige inte är ensamt land där fenomenet med försämrad matchning på arbetsmarknaden har observerat. Snarare tycks detta vara ett gemensamt fenomen för många länder i Europa. Problemet med försämrad matchningseffektivitet är därmed något vi kan konstatera och det finns flera olika ansatser till vilka orsaker som kan ligga bakom. Det kan handla om en bristande överensstämmelse mellan de arbetslösas kvalifikationer och kompetenser och de krav på kvalifikationer och kompetenser som de lediga platserna ställer. En möjlig orsak kan i sammanhanget vara att utbildningssystemet kan ha kommit att i lägre grad än tidigare vara anpassat till arbetsmarknadens utveckling. Detta kan också drivas av hur unga människor följer sina drömmar och ambitioner om vilken utbildning och karriär de vill förverkliga men som sedan inte matchar den efterfråga som finns hos potentiella arbetsgivare. En fråga blir då huruvida utbildningssystem anpassas för att möta efterfrågan på utbildning från presumtiva studenter eller om det anpassas utifrån efterfrågan på kompetenser och kvalifikationer från presumtiva arbetsgivare. Andra möjliga orsaker som kan bidra till försämrad matchning är att regionala arbetsmarknader inte är nog breda eller stora för att erbjuda attraktiva möjligheter för inflyttande arbetskraft. Det kan exempelvis handla om brist eller begränsningar på goda möjligheter att få attraktivt jobb för medflyttande make/maka kan bidra till att reducera rörligheten i arbetskraften och att göra det svårt att rekrytera olika former av specialistkompetens i delar av landet. En annan möjlig orsak är hur bostadsmarknaden fungerar med sina regleringar av hyror och markanvändning som beskrivs ovan. Ur ett ekonomiskt perspektiv innebär en hög arbetslöshet, dvs. högre än vad den potentiellt skulle behöva vara, ett slöseri genom att samhällets produktionsresurser inte utnyttjas till fullo. Vakanser som inte tillsätts ger en indikation om att produktion inte realiseras men som skulle kunna ske om det fanns arbetskraft som kunde matchas med efterfrågan och tjänsterna tillsättas. Det finns därmed rekryteringsproblem som förtjänar uppmärksamhet och det finns skäl att ställa frågan om huruvida det är 22

motiverat att överväga ekonomisk-politiska insatser och åtgärder för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. I figurerna nedan (figurerna 4.2 och 4.3) visas utvecklingen över tiden för den öppna arbetslösheten respektive vakanserna som är kvarstående lediga platser. Ser vi till figur 4.2 framgår tydligt hur den öppna arbetslösheten ökade till över 10 procent i början av 1990-talet för att sedan reduceras till en nivå omkring 6-8 procent. Under de senaste åren förefaller arbetslösheten ha stabiliserats omkring nivån 8 procent. 12,0 Arbetslöshet 10,0 8,0 6,0 4,0 Arbetslöshet 2,0 0,0 1-1-81 6-1-83 11-1-85 4-1-88 9-1-90 2-1-93 7-1-95 12-1-97 5-1-00 10-1-02 3-1-05 8-1-07 1-1-10 6-1-12 11-1-14 Figur 4.2 Arbetslösheten i Sverige 1981-2014:kv 2 Källa: Finansdepartementet (2014). Data från SCB, Konjunkturinstitutet och Arbetsförmedlingen. Vakanserna på arbetsmarknaden var höga i mitten av 1980-talet under en period där den svenska ekonomin kan sägas ha varit överhettad. I början av 1980-talet genomfördes politiska stimulansåtgärder som exempelvis devalveringarna av den svenska kronan och den inhemska konsumtionen växte sig också allt starkare. 1980- talet innebar också en förändring genom olika former av avregleringar av finansiella marknader. Kreditmarknaden avreglerades exempelvis i november 1985 vilket ytterligare bidrog till en stimulans av ekonomin. Överhettningsproblematiken kan sägas speglas i en växande andel vakanser som sedan reduceras när den ekonomiska politiken förändras i slutet av 1980-talet och under den första hälften av 1990-talet. Den 23

ekonomiska krisen i början av 1990-talet utmynnade bland annat i att den fasta växelkursen övergavs i november 1992 och i samband med att den rörliga växelkursen infördes deprecierades den svenska kronan vilket också innebar en stimulans på efterfrågan av svenska varor internationellt. I figur 4.3 nedan ser vi hur vakanserna börjar växa åren från 1993 och framåt vilket sker samtidigt som att ekonomin återhämtar sig. 0,6 Vakansgrad 0,5 0,4 0,3 0,2 Vakansgrad 0,1 0,0 1-1-81 4-1-83 7-1-85 10-1-87 1-1-90 4-1-92 7-1-94 10-1-96 1-1-99 4-1-01 7-1-03 10-1-05 1-1-08 4-1-10 7-1-12 10-1-14 Figur 4.3 Vakansgraden för kvarstående lediga platser på den svenska arbetsmarknaden 1981-2014:kv 2 Källa: Finansdepartementet (2014). Data från SCB, Konjunkturinstitutet och Arbetsförmedlingen. Med denna beskrivning framgår tydligt hur vakanser och arbetslöshet präglas av konjunktursvängningar och den kanske tydligaste förskjutningen i Beveridgekurvan utåt i figur 4.1 finner vi i samband med 1990-talskrisen. Förskjutningen av kurvan vid denna tid har sedan också förblivit kvar på en högre nivå efter 90-talskrisen, dvs. att det inte skedde någon återanpassning till det lägre läget. Istället kan vi även se att förskjutningen av kurvan har fortsatt för att successivt permanentas på allt högre nivåer. Det finns i detta sammanhang skäl att se till utvecklingen under de senaste åren. I samband med normala konjunktursvängningar ska vi kunna förvänta oss att ekonomin 24

rör sig mellan positioner längs en given Beveridgekurva. När konjunkturen mattas ökar normalt arbetslösheten och vakanserna minskar och det motsatta förhållandet gäller när ekonomin återhämtar sig. Ser vi till den senaste mer omfattande konjunkturella nedgången 2009-10 finner vi att arbetslösheten ökade från omkring 6 procent till 8,5 procent (från januari 2009 till januari 2010). Samtidigt som denna ökning i arbetslöshet inträffade minskade antalet vakanser i ekonomin med omkring 25 procent. Denna utveckling för nedgångsfasen i konjunkturcykeln kan sägas följa ett förväntat förlopp givet den omfattande chock som inträffade. Men utvecklingen efter krisen, i samband med den normala återhämtningsfasen, visar att ett matchningsproblem förefaller växa fram på ett mer uttalat sätt än tidigare på den svenska arbetsmarknaden. Återhämtning som följde under 2011 ledde till en ökning av antalet vakanser, men samtidigt etablerades arbetslösheten på den högre nivå (cirka 1,5 procentenheter högre arbetslöshet jämfört med före krisen), dvs. den reducerades inte tillbaka till den nivån som tidigare fanns före chocken. Detta tyder på att det finns någon typ av effektivitetsproblem som förefaller ha förstärkts under de senaste åren som gör att den svenska Beveridgekurvan flyttat sin position till en högre nivå. Liknande fenomen har också observerats för den amerikanska ekonomin under de senaste åren (se Borowczyk- Martins m.fl., 2013; Barnichon m.fl., 2012; Davis, Faberman och Haltiwanger 2012), och även för stora delar av euroområdet (Bonthuis, Jarvis och Vanhala, 2013). Det finns skillnader mellan de europeiska länderna med avseende på reaktionsmönster från de senaste åren. I länder som Frankrike, Spanien, Italien, Nederländerna (och ett antal andra länder) har det, liksom i Sverige och USA, observerats ett skift av Beveridgekurvan till högre nivåer. Samtidigt har exempelvis Tysklands ekonomi utvecklats i motsatt riktning, dvs. ett skift av Beveridgekurvan till lägre nivå 4. Fenomenet, eller problemet, med en mindre effektiv matchning på arbetsmarknaden i Sverige och i många andra länder bidrar till att intresset för frågan om hur strukturella faktorer har förändrats och påverkar matchningen på arbetsmarknaden. Bonthuis m.fl. (2013) pekar på betydelsen av att efterfrågan minskat inom vissa sektorer i ekonomin som en viktig förklaringsfaktor. I synnerhet lyfter studien fram nedgång i byggsektorn 4 Den tyska ekonomin har vissa speciella särdrag som bör hållas i åtanke i detta sammanhang. Dels har tysk konkurrenskraft stärkts avsevärt sedan eurons införande genom att Tyskland hållit tillbaka löne- och prisstegring samtidigt som arbetsmarknaden reformerats (de så kallade Hertz-reformerna). 25

som inträffat i ett flertal länder simultant. En slutsats som presenteras är att nedgången i byggsektorn speglar makroekonomiska obalanser i de nationella ekonomierna som sannolikt inte kan förväntas förändras inom överskådlig tid. Detta innebär att det finns ett behov av en process för en förändring i ekonomierna som innebär att arbetskraft behöver övergå från en sektor till andra sektorer som upplever en starkare efterfrågan. I studien av Bonthuis m.fl. (2013) ingår åtta länder i euroområdet och författarna finner också statistiska belägg för att andel högutbildad arbetskraft i en ekonomi är positivt förknippad med förutsättningar för en effektiv matchning och för att Beveridgekurvan ska kunna etableras på en låg nivå. I studien framhålls rekommendation om arbetsmarknadspolitiska program med fokus på omskolning och att generellt arbeta för kompetenshöjning av lågutbildade. Det finns emellertid en dimension av strukturella problem som inte inkluderas i studierna på området som måste anses väsentlig och det rör geografisk rörlighet och rumsliga skillnader i specialiseringsmönster av näringslivet. Eftersom regioner har olika specialiseringsmönster och olika komparativa fördelar finns det goda skäl till att även inkludera dessa förhållanden i empiriska analyser, liksom mönster för rörlighet. I vår analys fokuserar vi på perioden 1993 till 2013. Att vi fokuserar på denna period beror framförallt på att svensk ekonomi genomgick ett strukturskifte i början av 1990- talet i samband med den ekonomiska krisen. Den statistiska analysen som presenteras längre fram i rapporten omfattar både dimensioner som speglar näringslivets specialisering och andra geografiskt betingade förhållanden som kan förväntas påverka matchningseffektiviteten på arbetsmarknaden. Läsare som är mindre intresserade av de mer teoretiska resonemangen och data tekniska diskussionen kan hoppa över avsnitt 5 och 6 nedan och gå direkt till avsnitt 7. 5. Beveridgekurvan och matchningsfunktioner Vi använder oss av två modeller för att förstå matchningen på den svenska arbetsmarknaden: Dels en matchningsmodell där antalet matchningar är en funktion av 26

arbetslösa och vakanser. Detta är en standardmodell inom arbetsmarknadsstudier och tillåter oss att jämföra den svenska arbetsmarknaden med ett stort antal internationella studier. Matchningsmodellen ger oss även information om hur matchningen påverkas av t.ex. utbildningsnivå. Dels använder vi oss av en modell som utgör en empirisk skattning av den så kallade Beveridgekurvan. I denna modell görs arbetslösheten till en funktion av vakanser. Båda dessa modeller ger oss kunskap om vilka faktorer som är av betydelse för arbetsmarknadens funktionssätt. Med hjälp av dessa båda modeller är det också möjligt att studera hur arbetsmarknadens funktionssätt påverkas av t.ex. utbildning, regionstorlek och bostadsmarknaden. Nedan följer en kortfattad teoretisk diskussion kring matchningsprocessen och dess underliggande dynamik. Därefter följer beskrivning av de båda empiriska modellerna som vi använder oss av. 5.1 Arbetslöshet, vakanser och matchning ett teoretiskt resonemang Arbetslöshet är att betrakta som ett icke-jämviktsfenomen (på ett fundamentalt sätt och givet att vi inte talar om frivillig arbetslöshet). Vid varje givet ögonblick kan arbetslösheten delas upp i strukturell arbetslöshet och i friktionsarbetslöshet. Både dessa komponenter till arbetslösheten är att betrakta som icke-jämviktsfenomen. Den strukturella arbetslösheten beror på att reallönen avviker från det värde som en arbetssökande kan skapa, d.v.s. lönen w är skild från marginal produktiviteten mp (" $%), vilket leder till en så kallad Wallrasiansk-allmänjämvikt inte kan uppnås i ekonomin. Friktionsarbetslösheten beror i sin tur på att lediga jobb (vakanser, v) inte är lika med antalet nyanställningar ( hires, m), (( $). Detta kan till exempel bero på rumslig missmatchningen. Inom den makroekonomiska litteraturen finns två ekonomiska samband med koppling till arbetslöshet som är värda att kortfattat diskutera i denna rapport. Det första sambandet är den så kallade Philipskurvan vilken illustrerar sambandet mellan inflation och arbetslöshet (både på kort och långsikt). Det andra ekonomiska sambandet är den så kallade Beveridgekurvan som illustrerar sambandet vakanser och arbetslöshet. Inom det ekonomiska tänkandet har Beveridgekurvan många gånger fått mindre uppmärksamhet än Philipskurvan. Philipskurvan och sambandet mellan inflation och 27

arbetslöshet har under långa perioder dominerat den makroekonomiska debatten och har kommit att påverka finans- och penningpolitikens utformning. (för diskussion se t.ex. Blanchard och Diamond, 1989). Något förvånande har inte Beveridgekurvan erhållit tillnärmelsevis den uppmärksamheten och inte heller påverkat den ekonomiska politiken på motsvarande sätt. Till skillnad från Philipskurvan så sätter Beveridgekurvan ett större focus på de bakomliggande mikroekonomiska fundament för hur väl arbetsmarknaden fungerar. I synnerhet kan Beveridgekurvan och teoribildningen kring den ge oss kunskap kring de faktorer som påverkar dynamiken på arbetsmarknaden. Ur ett ekonomiskt-politiskt perspektiv är detta centralt då det kan ge oss vägledning till vilka faktorer som är av störst betydelse för en effektiv arbetsmarknad. Stocken av arbetslösa är inte något statiskt utan förändras hela tiden. Arbetslösheten bestäms av flödena in i arbetslöshet (dvs. de individer som lämnar ett arbete under en period) samt inflödet ur arbetslöshet (dvs. de individer som anställs under en period). Detta är naturligtvis en förenklad bild av den faktiska dynamiken på arbetsmarknaden då individer många gånger rör sig direkt mellan olika anställningar utan att vara arbetslösa och många individer rör sig in och ut ur arbetskraften, vi bort ser dock från denna dynamik då det ligger utanför ramen för vår analys. Arbetslösheten bestäms med andra ord av dels hur många arbetslösa individer som söker arbete och hur många företag som vill anställa samt hur stor övergångssannolikheten ut ur arbetslösheten, dels hur många anställda som lämnar sin anställning och träder in i arbetslöshet. Resonemanget nedan baserar sig till stor del på Pissarides (1986). Låt oss börja med några definitionsmässiga samband på arbetsmarknaden. Förändringen i arbetslösheten, är vid varje given tidpunkt lika med inflödet av nya arbetslösa minus utflödet ur arbetslösheten, (dvs. arbetslösa individer som får ett jobb): +,-./01ö0+ = 45+ +,-./01ö0+ 8/91ö:. ;, +,-./01ö0h./ Från detta är det möjligt att visa att i jämvikt: 28