Rättelse Efter första upplagans tryckning har det dessvärre visat sig att Sofie Danielsson text, med början på sidan 80, är felaktig. Detta är den korrekta versionen av texten.
Ocensurerat 80
Utbildning, förändring och status Vid sidan av ett krig Sofie Danielsson När jag var nio är hängde min pappa ut svenska flaggan på Nationaldagen. När Ingeborg Kraft var nio år hängde hennes pappa ut den röda flaggan med det stora svarta korset. När jag var fjorton år gick jag på högstadiet. När Ingeborg Kraft var fjorton år skickades hon till ett internat ute på landet för att skydds från bomberna. Redan i trappuppgången är jag spänd och nyfiken på historien jag ska få höra. Jag har alltid vetat att mormor och morfars liv varit annorlunda och spännande och nu var det dags att få höra hela sanningen; att få ta del av de sista pusselbitarna. Ingeborg Kraft föddes den 24 december 1927 i Dresden, Tyskland. På den tiden hette mormor Ingeborg Tillmanns och bodde i Wannsee, en del av västra Berlin, tillsammans med sin mamma, pappa, den knappt ett år äldre systern Krista och hennes lillasyster Monika. När mormor och hennes syskon var små lekte de på dagarna som vilka andra barn som helst, men vid sex års ålder började det hända saker i Berlin. Mormor märkte att alla införskaffade sig stora flaggor med Adolf Hitlers symbol på, men det gjorde inte familjen Tillmanns. Alla pratade om den nya führen och mormor som var liten förstod inte mycket mer än att det var en bra och duktig man som kommit till makten. Hennes far, Robert Tillmanns, pratade aldrig om politik med sina döttrar. Ingeborg förstod inte varför hennes pappa inte hade en likadan flagga som hennes kompisars pappor. När Robert kom hem med en flagga till deras hem 1936 blev hon så glad att hon sprang över till grannarna för att berätta om den fina flaggan. Men grannarna blev inte glada, de hyschade åt henne och sa att hon skulle vara tyst och försiktig. Ingeborg förstod ingenting, men sedan berättade hennes far med sorgsen röst att alla måste ha en flagga nu och att de skulle vara lite försiktiga med vilka de pratade med. År 1939 var kriget igång Ingeborg fyllde fjorton år, och läget var alltför farligt för att stanna i Berlin. Hon och hennes syster Krista skickades till Gaienhofen am Bodensee en privat internatskola som inte uppfostrade barnen efter den nazistiska politiken. Skolan låg ute på landet bredvid en sjö och var en säker plats att bo på, långt bort från krigets misär. Det var en väldigt annorlunda skola, en Hermann Lietz Schule, där man fick lov att säga Du till varandra och till och med till rektorn. Det är en stor skillnad från resten av Tyskland där 81
Ocensurerat det är väldigt viktigt att man säger Ni till äldre personer. Men för Ingeborg var det otroligt häftigt att hon fick Dua alla sina lärare och det skapade en avslappnad familjekänsla. I skolan träffade hon en halvjudisk pojke. Mormor hörde en dag när han pratade illa om Adolf Hitler och gick på en gång bort till honom och sa: -Hörru, älskar du inte din führer? När pojken sedan berättade vad Hitlers män gjort mot hans familj förstod hon att Hitler inte var så bra som hon hade trott. I det ögonblicket förstod hon varför hennes far hade varit så försiktig med att nämna hans namn. Ingeborgs stora intresse var sport och att spela teater, lyckligtvis hade skolan de bästa förutsättningarna för att hon skulle kunna utöva sina hobbys. Ingeborg trivdes bra på skolan. Självklart hade hon hemlängtan, men hon var trygg tillsammans med sin syster och de fick åka hem på loven. Mormor såg så glad ut när hon pratade om tiden på skolan, jag kunde se i hennes ögon att hon svävade tillbaka till den tiden. Hon berättade hur kul det var att klä ut sig och låtsas vara någon annan på teaterlektionerna. Hon berättade också att lärarna på skolan inte var de mest utbildade lärarna. De välutbildade människorna fick naturligtvis hjälpa till i kriget. Hon minns sin biologilärare som egentligen bara var en bonde från grannorten. I skolan var de väldigt skyddande från kriget och Hitlers regim, men självklart fick de en del information som var obligatorisk. Trots att Ingeborg och hennes syster förstod att de var tryggare i Gaienhofen längtade de mycket hem och på ett lov när de åkte hem bestämde dem sig för att stanna där. Deras far försökte få dem att åka men han tvingade dem aldrig till något, de fick stanna. Ingeborg och hennes syster började på en ny skola i Potsdam, en stad utanför Berlin. I Berlin såg man mer och mer skador från bomber. Flyglarmet gick ofta och i sådana stunder gick de alltid ner till källaren eller till en stor bunker som låg cirka tre minuter från deras hus. Den enda i familjen som var riktigt rädd för larmet var Ingeborgs yngsta syster Monika. Så fort hon hörde larmet tog hon sin redan packade väska och sprang iväg till bunkern. Ingeborg och de andra i familjen gick oftast bara ner till källaren. Som tur var stod familjen Tillmanns hus stadigt kvar. Mormor berättar om en otrolig händelse: En familjevän till oss som var soldat hade precis gått av lokaltåget i Waansee när han hörde flyglarmet. Då kom han på att familjen Tillmanns 82
Utbildning, förändring och status bor ju här i närheten så han sprang hem till oss. Jag var inte hemma när detta inträffade men min far har berättat att de satt i källaren tillsammans. Helt plötsligt sprang soldaten ut ur källaren och upp i mina föräldrars sovrum, där hittade han en brandbomb som han snabbt tog upp och kastade ut genom fönstret. Han måste ha känt igen ljudet av bomben för mina föräldrar hade inte uppfattat någonting. Han räddade vårt hus. Mormor ler försiktigt men berättar sedan sorgset att soldaten som räddade deras hus aldrig kom tillbaka från kriget. Mormor berättade en annan rörande historia om hur skolan försökte få eleverna att åka till västfronten för att hjälpa till. Lyckligtvis räddade hennes far henne och Krista från att åka iväg, till deras stora besvikelse: Vår rektor berättade för oss att vi alla skulle åka till västvallen. Pojkarna skulle gräva skyttegravar och tjejerna skulle laga mat åt pojkarna. Vi berättade det genast för pappa. Vi tyckte det var så spännande, ett riktigt äventyr! Tänk att vi ska få vara med och ta hand om pojkarna! När min pappa hörde detta tog han lugnt upp telefonen och ringde upp rektorn och sa bara: Om mina döttrar ska göra något i det här kriget så ska dem göra det hemma i Berlin. Sedan åkte han med oss från skolan och vi kom aldrig tillbaka. Vi var så arga på honom, vi ville ju verkligen åka iväg och de kändes så dumt att lämna våra vänner. Men vi har ju fått höra om allt hemskt som hände där borta och han räddade kanske våra liv. År 1944 kom propagandaminister Goebbels med nya bestämmelser. Alla kvinnor och barn skulle ut ur Berlin. Ingeborgs mamma hade en syster i Weilburg som de kunde bo hos. Robert stannade kvar i Berlin. Ingeborg trivdes bra på den nya platsen, systrarna började en ny skola igen men det var svårt att komma in mitt i en termin. Det fanns ett problem med att bo hos deras moster, de var nazister. Detta skapade livliga och hetsiga diskussioner mellan dem. Barnen fick aldrig vara med i diskussionerna men de kunde höra att föräldrarna bråkade alltmer och till slut orkade de inte stanna längre så de bestämde sig för att åka därifrån. Nästa stopp för Ingeborg skulle bli en bondgård i södra Tyskland. Resan dit är hennes värsta minne från kriget. Hon berättar: Tågresan tog en hel vecka. När vi rest några dagar stannade tåget mitt på ett fält nära en skogsdunge. Alla passagerare var tvungna att lämna tåget med packning och allt, sedan åkte tåget iväg. I flera timmar satt vi vid skogskanten och väntade att något skulle hända. Till slut kom det ett tåg och när dörrarna öppnades hörde jag någon skrika: Flygangrepp! Flygangrepp! Det uppstod panik, alla som var på tåget ville ut och alla 83
Ocensurerat som var utanför ville in. Jag var den första i min familj som kom på tåget men jag insåg snabbt att det inte spelade någon roll. Jag satte mig ner på en bänk och väntade. Vad mer kunde jag ha gjort? Den dagen hade tågpassagerarna på fältet tur flygplanen åkte vidare. Ingeborg bodde nu på en bondgård. Hennes lillasyster och mamma bodde på en annan gård några kilometer bort. Krista hade blivit skickad till ett läger, en typ av utbildningsläger. Ingeborg trivdes bra på gården, det var en stor och rik gård med mycket djur. Hon älskade djur så det passade henne perfekt. Hon bodde där tillsammans med en rysk ung flicka som hon snabbt blev kompis med. De jobbade på gården och fick mat och husrum för det. Mormor berättar att hon verkligen ville lära sig mjölka, men det fick hon inte eftersom hon var en stadsflicka istället fick hon göra smör. Det var förbjudet att tillverka smör för privat bruk, allt skulle tillhöra staten. Mormor hade tur eftersom husmodern var så snäll och givmild. Hon hjälpte mormor att uthärda svälten, hon fick äta så mycket grädde hon ville innan det blev smör. Under perioden på bondgården hörde mormor ingenting ifrån sin far, vilket var väldigt jobbigt och skrämmande. Med hög volym på radion hördes en dag kriget är slut. När kriget äntligen var över bestämde sig mormor och Krista för att börja studera igen. De liftade tillsammans till en skola i Stuttgart där de hade en bekant som var lärare. Den nystartade internatskolan låg i en gammal klosterbyggnad. Dit kom flera unga pojkar som varit soldater i kriget. Många var helt förstörda och hade svårt att sova på nätterna efter alla hemska upplevelser de varit med om. Flickorna tog hand om pojkarna och hjälpte dem i skolan, de hjälpte dem till och med att skala potatisen vid middagarna. Mormor berättar att de kunde äta hur mycket som helst, det tog aldrig stopp. Hon trivdes på skolan, hon fick utöva sina intressen igen. Men det var svårt att hänga med i skolan som följde en fransk ledning vilket var mycket krävande. Det var dags för mormor att göra sin studentexamen. Det var många som inte var rätt förberedda inför testet. Mormor klarade inte provet och bestämde sig för att inte göra om det. Hon ville bli skådespelare i stället. Hon hade kvar kontakten med en pojke från Gaienhofen, vars pappa var en känd regissör. Hon tog chansen att göra en audition för honom men responsen hon fick var bara; Ja du inger, jag skulle nog inte råda dig att bli skådespelare. Men mormor blev inte ledsen för det. Hon tyckte fortfarande om musik, speciellt fiol. Hon sökte till musikhögskolan. På den tiden hade 84
Utbildning, förändring och status hennes far blivit minister i CDU, kristdemokratiska unionen, och ett barn till en stor politiker kunde bara vara positivt för skolan så mormor kom in. Hon hade inte tillräckliga kunskaper men ibland kan tydligen skolor göra undantag. Efter två år på högskolan var hon utbildad rytmik och musiklärare och hade dessutom utvecklat sitt fiolspel. Hon jobbade sedan som privatlärare i Hannover. En dag fick mormor höra något fruktansvärt på radion hennes far hade dött i plötsligt hjärtinfarkt. Att höra om sin fars bortgång tog hårt på Ingeborg och hennes familj, men de var tvungna att gå vidare med sina liv. Inom kort träffade mormor min morfar, Georg Kraft. Redan samma år de träffades gifte de sig. Georg hade ett enda krav, han ville bort från Tyskland. Georg före detta soldat och krigsfånge hade fått utstå så mycket hemskt att han inte orkade stanna kvar i landet. De flyttade då till Sverige, Sollentuna, där de stannade för gott. Det finns så mycket mer att berätta, mycket mer att fördjupa sig i men det skulle fylla en hel bok. Min mormors liv skiljer sig så otroligt mycket från många andra liv, speciellt från mitt eget. Jag har svårt att begripa och förstå hur man kunde leva under sådana extrema förhållanden som så många ungdomar i Tyskland gjorde under krigsåren. Att förlora vänner, måste vara de värsta man kan göra. Hon berättade om en nära vän till henne som skulle gå med i flygvapnet, han kom aldrig tillbaka. Skoleleverna som skickades till västfronten har men för livet efter veckorna där. För att inte tala om att förlora sin far och att få beskedet via radion. Att ständigt känna en rädsla för att veta vem man kan lita på eller inte. Att alltid känna oro över att man kanske aldrig får se sitt hus igen. Att inte alltid få tillräckligt med mat för dagen, något som är en självklarhet för mig. Min mormor har haft en otrolig tur ändå, hon har klarat sig bra. Hon och hennes systrar måste ha haft en vakande ängel över sig. När jag frågade mormor om hon hade några framtidsdrömmar under sin ungdomstid så skakar hon på huvudet: Man tänkte inte på det viset, vi levde i krig, man tog varje dag som den kom. Det känns så konstigt att höra henne säga det, ungdomar idag har så mycket saker de vill göra, så många drömmar de vill förverkliga och mål att nå. Att höra henne säga det får mig att själv börja tänka över mina egna mål i livet. Jag blir lite illa till mods när jag tänker på hur enkelt mitt liv är om man jämför med mormors ungdomsår. Jag klagar för småsaker varje dag som egentligen inte har någon betydelse. Jag har haft en trygg barndom med familj och vänner stöttandes vid min sida. Mormor fick klara sig mycket 85
Ocensurerat på egen hand, hon hade sin syster men föräldrarna var oftast flera mil bort. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan mina föräldrar som alltid bryr sig och finns till. Jag har insett att jag borde vara mer tacksam över det jag har. Jag har vänner som jag träffar varje dag och jag behöver inte oroa mig för att de kommer att försvinna helt plötsligt. Mormors ungdomsår har format henne, likasom mina ungdomsår formar mig. Hennes liv på olika internat har fått henne att snabbt hitta nya vänner, hjälpa mentalt sköra människor och ta hand om kamraterna i hennes omgivning. Det kanske är just den tiden som gjort henne till den hon är idag, en omtänksam och hjälpande mormor. Hon spelar fortfarande fiol, hon älskar fortfarande djur och natur och kan fortfarande vara med och leka med alla barnbarn. Hon är stark och jag tror att min mormor kommer att leva för alltid. 86