Vi förutsätter att guldet är penningvara. Då har guldet har tre funktioner:

KAPITEL 3 Pengar Vi förutsätter att guldet är penningvara. Då har guldet har tre funktioner: 1. Värdemätare - Värdemätare - Cirkulationsmedel - Skatt Guldets första funktion består i att lämna varuvärlden material för dess värdeuttryck, att framställa varuvärdena som liknämniga storheter vilka är kvalitativt lika och kvantitativt jämförbara. På detta sätt fungerar guldet som allmän värdemätare och det är genom denna funktion som det blir den speciella ekvivalentvaran, pengar. Det är inte penningen som gör varorna jämförbara. Tvärtom, eftersom alla varor i egenskap värden är förkroppsligat mänskligt arbete så kan deras värden gemensamt mätas i samma vara. Därigenom förvandlas denna vara till en gemensam värdemätare, till pengar. Penningen som värdemätare är den nödvändiga uttrycksformen för varornas inneboende värdemått, arbetstiden. En varas värde uttryckt i guld, x vara A = y guld, är dess penningform, dess pris. Varornas pris liksom deras värdeform är skild från deras påtagliga reella kroppsform. Varornas penningform är alltså bara en ideell eller tänkt form. Värdet av järn, linneväv, vete o.s.v. existerar även om det är osynligt i dessa ting själva. Man föreställer sig deras värde genom att likställa det med guld, en relation till guld som så att säga bara spökar i deras huvud. Varuägaren måste därför hänga papperslappar på varorna för att meddela deras pris till yttervärlden. Eftersom varuvärdenas uttryck i guld är ideellt så räcker det med tänkt eller ideellt guld tillräckligt för denna procedur. Varje varuägare vet att han inte har omsatt sina varor i guld när han ger deras värde prisform (tänkt guldform) och att han inte behöver en gnutta verkligt guld för att uppskatta miljoner varuvärden i guld. Pengarna tjänstgör därför bara som tänkta eller ideella pengar i sin funktion som värdemätare. Alla prisbestämda varor uttrycks nu i samma form: a vara A = x guld; b vara B = z guld; c vara C = y guld o.s.v. Det innebär att a, b och c föreställer bestämda mängder av varuslagen

A, B, C och x, z, y bestämda mängder guld. Varuvärdena förvandlas därmed till fingerade guldstorheter. Trots sin förvirrande mångfald så förvandlas varorna till liknämniga storheter. De mäts och jämförs med varandra som om de vore olika guldmängder och då uppstår en teknisk nödvändighet att jämföra dem med en bestämd mängd guld som måttsenhet. Denna måttsenhet utvecklas genom ytterligare indelning i lika delar till en måttskala. Guld, silver och koppar har redan sådana måttskalor i sina metallvikter så att t.ex. ett pund gäller som måttsenhet som är uppdelat å ena sidan i uns o.s.v. och å andra sidan mångfaldigat till centner o.s.v. Därför är också viktbenämningarna samtidigt de ursprungliga namnen på mynten där metallpengar används. Penningen har två helt olika funktioner, dels som värdemätare och dels prismåttstock. Den är: - värdemätare i egenskap av samhälleligt förkroppsligande av mänskligt arbete. Som värdemätare tjänar penningen till att förvandla de mångskiftande varornas värden till priser. Varorna mäts som priser i värdemätaren. - Prismåttstock i egenskap av fastställd metallvikt. Som prismåttstock mäter penningen dessa guldmängder. Prismåttstocken mäter guldmängder med hjälp av en bestämd guldmängd, inte en guldmängds värde med en annan guldmängds vikt. En bestämd guldvikt måste fixeras som måttsenhet för att guldet ska fungera som prismåttstock. Här som i alla måttsbestämningar av liknämniga storheter blir måttsförhållandenas fasthet helt utslagsgivande. Prismåttstocken fyller därför sin funktion desto bättre ju mindre måttenheten är underkastad förändringar. Orsaken till att guld kan fungera som värdemätare är att det självt är en arbetsprodukt, därmed är det ett latent föränderligt värde. Till en början står det klart att en förändring av guldets värde inte på något sätt påverkar dess funktion om prismåttstock. Oavsett hur guldets värde förändras så står ju de olika guldmängderna alltjämt i samma värdeförhållanden till varandra. Om guldvärdet skulle sjunka till en tiondel så skulle 12 uns guld ändå ha ett tolv gånger så stort värde som 1 uns guld. Det skulle vara precis som förut då det bara handlar om förhållandet mellan olika guldmängder i priserna. Eftersom vikten hos 1 uns guld inte ändras om dess värde ändras så ändras inte heller vikten hos de mindre enheter som ett uns består av. Guldet utgör ständigt samma tjänst som fast prismåttstock oavsett hur dess eget värde växlar. Det är också klart att en förändring av guldets värde inte heller hindrar det från att fungera som värdemätare. Värdeförändringen träffar då alla varor samtidigt och lämnar deras ömsesidiga relativa värden oförändrade även om de alla blir uttryckta i andra guldpriser än tidigare.

Det är en förutsättning att det krävs en viss mängd arbete för att producera en bestämd mängd guld på en viss tid för att varorna ska kunna värdesättas i guld. Om man framställer en varas värde i varje annan varas bruksvärde så vilar det på en motsvarande förutsättning. Vad gäller varuprisernas rörelse så gäller de lagar beträffande det enkla relativa värdeuttrycket som vi har förklarat tidigare: - Om penningens värde är konstant så kan det bara ske en allmän ökning av varupriserna om deras värde ökar och om varuvärdena är konstanta om penningens värde minskar. Tvärtom så kan det bara ske en allmän minskning av varupriserna om varuvärdena minskar vid konstant penningvärde och om varuvärdena är konstanta om penningens värde ökar. - Det är inte alls säkert att ett ökande penningvärde medför proportionellt sänkta varupriser och att minskande penningvärde medför proportionellt stigande varupriser. Det gäller bara för varor med oförändrat värde. Sådana varor vars värde t.ex. stiger samtidigt med och i samma grad som penningvärdet behåller samma priser. Om varornas värde stiger långsammare eller snabbare än penningvärdet så bestäms prisernas fall eller stigande genom kvoten mellan deras egen och pengarnas värdeförändring. Vi återgår nu till att betrakta prisformen. Metallvikternas penningnamn skiljer sig så småningom från deras ursprungliga viktnamn. De historiskt betydelsefullaste orsakerna härtill är: 1. Införande av främmande mynt hos mindre utvecklade folk. I det gamla Rom kom silver- och guldmynt först i omlopp i egenskap av utländska varor och namnen på dessa främmande pengar avvek från de inhemska viktnamnen. 2. I och med att rikedomens utvecklas så undanträngs den mindre ädla metallen som värdemätare av den ännu ädlare, koppar undanträngs av silver och silver av guld. Detta oavsett hur mycket denna ordningsföljd än må strida mot den poetiska kronologin. Från början var ordet pund penningnamnet på viktmåttet pund silver. Då guld utträngde silver som värdemätare kom namnet pund att beteckna kanske 1/15 pund (viktmått) guld beroende på värdeförhållandet mellan guld och silver. Därmed kom pund som penningnamn och som vanligt viktnamn för guld att skiljas åt. 3. Den penningförfalskning som furstarna praktiserat genom århundraden och som inte har lämnat mer än namnet kvar av guldmyntens ursprungliga vikt.

Skilsmässan mellan metallvikternas penningnamn och deras vanliga viktnamn blir småningom en vanesak under den historiska utvecklingens förlopp. Eftersom penningmåttstocken å ena sidan är rent schablonmässig men å andra sidan kräver allmän giltighet så blir den till sist reglerad genom lag. En bestämd vikt av den ädla metallen, t.ex. ett uns guld, blir officiellt uppdelat i lika delar som får legala dopnamn som pund sterling, taler o.s.v. och gäller sedan som pengarnas egentliga måttsenhet. En sådan del indelas ytterligare i andra delar med lagliga dopnamn, t.ex. shilling (s) och penny (d). Vissa bestämda metallvikter fungerar fortfarande som måttstock för metallpengarna. Det som har ändrats är deras indelning och benämning. Priserna (de guldmängder som varornas värden abstrakt har förvandlats till) uttrycks nu alltså i penningnamnen. I stället för att säga att 1 qr vete är lika med ett uns guld skulle man alltså i England säga att det är lika med 3 17 s 10 ½ d. På så sätt uppger varorna vad de är värda med hjälp av sina penningnamn. När ett tings värde ska bestämmas och därför uttrycks i pengar så fungerar pengarna som räknepengar. Ett föremåls namn är ju något som bara berör dess yttre. Jag vet ingenting om en person bara därför att jag vet att han heter Jakob. På samma sätt försvinner varje spår av värdeförhållandet i penningnamnen pund, daler, franc, dukat o.s.v. Förvirringen i fråga om dessa kabbalistiska teckens hemliga betydelse blir så mycket större eftersom penningnamnen samtidigt uttrycker både varornas värde och alikvota delar av en metallvikt, penningmåttstocken. Det är å andra sidan nödvändigt att värdet till skillnad från varuvärldens brokiga mångfald utvecklas till denna sakligt intetsägande men också enkelt samhälleliga form. Priset är penningnamnet på det arbete som är nedlagt i varan. Därav följer av sig självt att varan och den penningmängd vars namn är varans pris, har samma värde. Priset är penningnamnet på samma sätt som en varas relativa värdeuttryck alltid är ett uttryck för att två varor har samma värde. Men omvänt följer det dock inte härav att det uttryck som priset utgör för detta bytesförhållande nödvändigtvis sammanfaller med varans värdestorlek. Vi antar att det är lika mycket samhälleligt nödvändigt arbete nedlagt i 1 qr vete som i 2. De 2 är penninguttrycket för 1 qr vete, de är vetets värdestorlek och utgör dess pris. Om vi nu skulle få en möjlighet att sälja vetet för 3 eller tvingas sälja det för 1 så är 1 respektive 3 antingen för lite eller för mycket som uttryck för vetets värdestorlek. De är vetets pris eftersom de dels är vetets värdeform, pengar, och dels är uttryck för vetets bytesförhållande till pengar. Om produktionsbetingelserna eller arbetets produktivitet är oförändrade så måste det användas lika mycket samhällelig arbetstid som tidigare för att producera vetet. Detta förhållande beror varken på veteproducentens eller på de andra varuägarnas vilja. Varans värde uttrycker alltså en nödvändig och i dess framställning inneboende relation till den samhälleliga arbetstiden.

I och med att värdet förvandlas till pris så visar sig denna nödvändiga relation som ett bytesförhållande mellan en vara och den utanför densamma existerande penningvaran. Men i denna relation kan inte bara varans värde uttryckas utan också det högre eller lägre pris till vilket den under givna betingelser kan säljas. Sannolikheten för att varans pris och värdestorlek inte ska sammanfalla, d.v.s. att priset ska avvika från värdet, ligger alltså i själva prisformen. Detta är inte någon brist hos prisformen utan gör den tvärtom till en tillfredsställande form för ett produktionssätt där regeln bara gör sig gällande som regellöshetens blint verkande genomsnittslag. Prisformen medger dock inte bara en möjlighet till en kvantitativ diskrepans mellan värde och pris (d.v.s. mellan värdet och dess eget penninguttryck) utan den kan också inrymma en kvalitativ motsägelse så att priset rent allmänt upphör att vara ett värdeuttryck eftersom penningen bara är varans värdeform. Ting som inte är varor, t.ex. samvete, ära o.s.v. kan säljas av ägarna för pengar och sålunda genom sitt pris få formen av varor. Ett ting kan alltså formellt ha ett pris utan att äga något värde. Prisuttrycket blir här imaginärt såsom vissa matematiska storheter. Å andra sidan kan också den imaginära prisformen inrymma ett verkligt värdeförhållande eller någon därur framsprungen relation. Det kan t.ex. gälla priset på okultiverad mark som inte har något värde eftersom inget mänskligt arbete har nedlagts däri. Så som den relativa värdeformen gör rent allmänt, så uttrycker också en varas pris varans värde (t.ex. ett ton järn) genom att en viss mängd av ekvivalenten (t.ex. ett uns guld) är direkt utbytbart mot järnet, men det är inte tvärtom så att järnet å sin sida är direkt bytbart mot guldet. Varan måste kasta bort sin naturliga lekamen för att praktiskt kunna utöva ett bytesvärdes verksamhet, den måste förvandlas från fingerat guld till verkligt guld. Varan kan äga en ideell värdegestalt i priset vid sidan av sin verkliga gestalt som t.ex. järn, men den kan inte vara verkligt järn och verkligt guld på samma gång. Beträffande varans prisform så är det tillräckligt att jämställa den med fingerat guld. Den måste ersättas med guld för att kunna tjäna sin ägare som allmän ekvivalent. Prisformen innebär att varorna kan avyttras mot pengar och också att denna transaktion är nödvändig. Å andra sidan fungerar guld som ideell värdemätare bara därför att det redan cirkulerar i marknaden som penningvara. Den obevekliga penningen lurar därför i den ideella värdemätaren. 2. Cirkulationsmedel a. Varornas metamorfos

Vi har sett att varornas bytesprocess innehåller motsättningar och förhållanden som ömsesidigt utesluter varandra. Varans utveckling upphäver inte dessa motsättningar men den skapar en form i vilken de kan röra sig. Det är rent allmänt den metod genom vilken man löser verkliga motsättningar. Det är t.ex. en motsägelse att en kropp ständigt faller mot en annan men också samtidigt oavbrutet flyr bort från den. Ellipsen är en av de rörelseformer vari denna motsägelse både framträder och löses. Om varubytet överför varan från en ägare för vilken den inte är bruksvärde till en ägare för vilken den är bruksvärde så innebär utbytet en samhällelig ämnesomsättning. Produkten av ett nyttigt arbetssätt ersätter produkten av ett annat nyttigt arbetssätt. Efter det att varan en gång anlänt till det ställe där den skall tjäna som bruksvärde så bortfaller den ur varubytets sfär och går in i konsumtionssfären. Det är bara det förra som intresserar oss här. Vi skall därför studera hela processen från formens sida, alltså den formväxling hos varorna som förmedlar ämnesomsättningen i samhället. Den genomgående bristfälliga uppfattningen av varornas formväxling kan man tillskriva den omständigheten att varje formförändring av en vara fullbordas i utbytet av två varor, en vanlig vara och penningvaran. Om man bara uppmärksammar den materiella sidan av saken utbytet av vara mot guld så förbiser man just det man ska se, nämligen vad som sker med formen. Man blundar för att guldet som vara betraktat inte är pengar och att de andra varorna blir satta i relation till guldet såsom deras egen penninggestalt när deras priser uttrycks i guld. Till en början går varorna in i bytesprocessen i sin naturliga form, precis som de är. Processen delar upp varan i vara och pengar, en yttre motsättning som uttrycker varans inre motsättning mellan bruksvärde och värde. Genom denna motsättning sätts varan i egenskap av bruksvärde i ett förhållande till penningen som bytesvärde. Å andra sidan är båda dessa motsatser varor, båda är alltså enheter av bruksvärde och värde. Men denna enhet av motsatser uppträder i omvänt förhållande hos värdeuttryckets två poler och framställer samtidigt deras växelverkan. Varan är ett konkret bruksvärde och dess värdeexistens framträder bara ideellt i priset vilket sätter den i samband med guldet som dess verkliga värdegestalt. Omvänt så gäller guldet bara som materialiserat värde som pengar och är därför reellt bytesvärde. Guldets bruksvärde visar sig nu bara ideellt i raden av de relativa värdeuttryck som ställer det i relation till alla varor som omger det såsom dess verkliga bruksvärden. Dessa varornas motsatta former är bytesprocessens verkliga rörelseformer. Vi tar nu med oss en varuägare, vår gamle bekant linnevävaren, till platsen för bytesprocessen, varumarknaden. Hans 20 meter linneväv är en prisbestämd vara. Dess pris är 2. Han byter nu ut den mot 2 och som en man av gamla stammen byter han dessa 2 mot en familjebibel för samma pris.

Linneväven (som för honom var enbart var en värdebärare) byts mot sin värdegestalt guld och i denna gestalt avyttras den åter mot en annan vara, bibeln, som skall vandra in i vävarhemmet som bruksföremål och där tillfredsställa familjens behov av uppbyggelse. Varubytet fullbordas alltså i två motsatta förvandlingar som kompletterar varandra, varans förvandling till pengar och deras återförvandling från pengar till vara. Varuförvandlingens olika avsnitt är samtidigt varuägarens båda handelsmoment, försäljning (utbyte av vara mot pengar) och köp (utbyte av pengar mot vara) samt båda momentens enhet, sälja för att köpa. Om nu linnevävaren betraktar slutresultatet av sin handel så äger han en bibel i stället för sin linneväv. I stället för sin ursprungliga vara så har han en annan vara av samma värde men med annan användbarhet. Han skaffar sig andra livs- och produktionsmedel på samma sätt. Ur hans synpunkt förmedlar hela processen bara utbytet av hans arbetsprodukt mot främmande arbetsprodukter, ett produktbyte. Varans bytesprocess fullbordas alltså i följande formväxling: Vara Pengar Vara V P V Till sitt materiella innehåll är rörelsen V V utbyte av vara mot vara. Det är det samhälleliga arbetets ämnesomsättning vars resultat avslutar själva processen. V P. Varans första metamorfos eller försäljningen. Varuvärdets språng från varugestalt till guldgestalt är varans saltomortal, som jag betecknat det på annat ställe. Om språnget misslyckas så drabbar det visserligen inte varan men väl varuägaren. Arbetets uppdelning i samhället gör varuägarens arbete lika ensidigt som hans behov mångsidiga. Just därför har han bara nytta av sin produkt som bytesvärde. Men det är bara i form av pengar som den får en allmängiltig och samhällelig ekvivalentform och pengarna befinner sig i främmande fickor. För att locka pengarna till sig måste varan framförallt ha ett bruksvärde för den som äger pengarna och det arbete som varuägaren lagt ned i sin produkt måste vara samhälleligt nyttigt arbete. Hans arbete måste fylla sin plats som ett led i den samhälleliga arbetsdelningen. Men arbetsdelningen är en historiskt utvecklad produktionsorganism vars trådar har spunnits och fortfarande spinns bakom varuproducentens rygg. Varan är kanske en produkt av en ny arbetsmetod som påstår sig vilja tillfredsställa ett nytillkommet behov eller som på egen hand först vill framkalla ett behov. Ett arbete som senast igår bara var ett led bland många andra i en enda varuproducents verksamhet, lösgör sig kanske idag från detta sammanhang och blir självständigt och sänder därför ut sin produkt i marknaden som en självständig vara. Tiden må vara mogen eller inte för denna differentiering.

I dag tillfredsställer produkten ett behov i samhället. Imorgon är den kanske helt eller delvis undanträngd från sin plats av en liknande vara. Även om t.ex. vår linnevävares arbete utgör en auktoriserad gren av den samhälleliga arbetsdelningen så garanterar det inte bruksvärdet hos just hans 20 alnar linneväv. Om det behovet av linneväv i samhället redan har mättats av konkurrerande linnevävare så blir vår väns produkt övertalig (överflödig) och därmed utan nytta. Vi antar att linnevävarens produkt behåller sitt bruksvärde och att hans vara därför drar till sig pengar. Då uppstår frågan, hur mycket pengar? Svaret är visserligen givet redan i förväg i varans pris, exponenten för dess värdestorlek. Vi bortser från hans eventuella rent subjektiva räknefel som genast objektivt korrigeras på marknaden och förutsätter att han bara använde den samhälleligt nödvändiga genomsnittliga arbetstiden då han framställde sin produkt. Då är varans pris penningnamnet för den mängd mänskligt arbete som den innehåller. Men utan vår linnevävares tillåtelse och bakom hans rygg råkar linnevävningens gamla inrotade produktionsbetingelser i jäsning. Det som igår var den samhälleligt nödvändiga arbetstid som krävdes för att producera en aln linneväv är det inte i dag. Det bevisar penningägaren ivrigt med hjälp av vår väns olika konkurrenters prislistor. Till hans stora olycka så finns det flera vävare här i världen. Vi antar också att varje stycke av den linneväv som finns på marknaden bara innehåller den arbetstid som är samhälleligt nödvändig. Trots det så kan den totala summan av dessa stycken linneväv innehålla överflödigt förbrukad arbetstid. Om marknaden inte förmår omsätta all linneväv till normalpriset 2 s per aln så visar det att en alltför stor del av den samhälleliga totalarbetstiden har förbrukats på tillverka linneväv. Effekten skulle bli densamma som om varje enskild linnevävare hade använt mer än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden till att tillverka sin individuella produkt. All linneväv på marknaden gäller som bara en vara och varje stycke linneväv bara som en lika del därav. Och värdet av varje aln är ju i själva verket inget annat än materialisering av samma samhälleligt bestämda mängd likartat mänskligt arbete. Lika organiskt tillfällig som den kvalitativa är också den kvantitativa förgreningen av den samhälleliga produktionsorganismen vars enskilda delar framträder i arbetsdelningens system. Våra varuägare upptäcker därför att samma arbetsdelning som gör dem till oberoende privatproducenter också medför att den samhälleliga produktionsprocessen och deras egna förhållanden i denna process blir oberoende av dem själva. Personernas inbördes oberoende kompletteras genom ett system vari alla är beroende av sakförhållandena. - Arbetsdelningen förvandlar arbetsprodukten till en vara och gör det nödvändigt att den förvandlas till pengar. - Arbetsdelningen medför samtidigt att det kommer att bero på tillfälligheter om denna förvandling ska lyckas. Här ska vi emellertid studera fenomenet i dess rena form och vi förutsätter därför dess normala förlopp. När det rent allmänt sker en förvandling, när varan alltså är säljbar, så blir det alltid en formförvandling även om dess substans (värde) undantagsvis kan förändras

Den ena varuägaren får guld i utbyte för sin vara medan den andra får en vara i utbyte för sitt guld. Det yttre synliga skeendet är att guld och vara byter plats, 20 alnar linneväv byter t.ex. plats med 2, det vill säga de byts mot varandra. - Men vad är det som varan byts mot? Mot sin egen allmänna värdegestalt. - Vad byts guldet mot? Mot en speciell form av sitt bruksvärde. - Varför uppträder guldet som pengar i förhållande till linneväven? Därför att linnevävens pris 2 (dess penningnamn) redan har ställt det i relation till guld som pengar. Den ursprungliga varuformen avlägsnas genom att varan säljs. Det vill säga att varuformen avlägsnas i det ögonblick då dess bruksvärde verkligen drar till sig de pengar som priset bara var en symbol för. - Förvandlingen av priset är därför också omvänt förvandlingen av penningens rent ideella bruksvärde. - Förvandlingen av vara till pengar är samtidigt förvandlingen av pengar till vara. Processen är dubbelsidig, från varuägarens synpunkt är den försäljning och från penningägarens synpunkt är den köp. Eller: försäljning är köp, V P är samtidigt P V. Hittills har vi inte lärt känna några andra ekonomiska relationer mellan människorna än deras förhållande som varuägare, ett förhållande i vilket de bara kan förvärva främmande produkter genom att släppa ifrån sig sina egna. Därför möter ene varuägaren bara den andre som penningägare, antingen därför att hans vara har penningform av naturen eller därför att den redan har skiftat gestalt och kastat av sig sin ursprungliga bruksform. Någon gång måste givetvis guldet göra entré på varumarknaden för att kunna fungera som pengar. Det sker på dess produktionsort där det i egenskap omedelbar produkt byts mot andra produkter av samma värde. Från och med detta ögonblick så representerar guldet förverkligade varupriser. Bortsett från guldets utbyte mot andra varor på produktionsorten så utgör det i varje varuägares hand hans sålda varas värdegestalt, resultatet av den första varumetamorfosen V P.

- Guldet blev ideella pengar (värdemätare) därför att alla varuvärden mättes i guld. Därmed förvandlades guldet till bruksvärdenas fingerade motsats, till deras värdegestalt. - Guldet blir verkliga pengar då varan verkligen byts mot guld genom att den säljs och guldet därvid blir dess verkliga värdegestalt. Varje spår av varans ursprungliga bruksvärde och av det speciella nyttiga arbete som producerat den försvinner i dess värdegestalt och den omvandlas till likformig samhällelig materialisering av likformigt mänskligt arbete. Det framgår därför inte av penningen av vilket slag den förvandlade produkten var. I penningform har den ena varan precis samma utseende som den andra. Pengar kan därför vara sopor, men sopor är inte pengar. Vi antar att de två guldmynt som vävaren fick för sin linneväv är den förvandlade formen av 1 qr vete. Försäljningen av linneväv, V P, är samtidigt köp av linneväv, P V. Men i och med försäljningen av linneväven så börjar denna process med en rörelse som slutar med sin motsats, med köp av en bibel. Som köp av linneväv avslutar den en rörelse som började med sin motsats, med försäljning av vete. V P (linneväv pengar) denna första fas av V P V (linneväv pengar bibel) är samtidigt P V (pengar linneväv) den sista fasen i en annan rörelse V P V (vete pengar linneväv). En varas första förvandling från varuform till pengar är alltid samtidigt en annan varas motsatta förvandling, dess återförvandling från penningform till vara. P V, varans andra och sista förvandling, köpet: - Eftersom pengar är alla andra varor i försåld gestalt så är penningen den obetingat säljbara varan. Penningen läser alla priser baklänges och avspeglas då i alla varor som material för dess egen förvandling till vara. Samtidigt drar varupriserna upp gränsen för denna förvandlingsförmåga, nämligen pengarnas egen mängd. - Eftersom varan försvinner då den blir pengar kan man inte se på pengarna hur de har kommit i ägarens händer och inte heller vilka varuvärden de representerar. Pengar luktar inte, oavsett av vilket ursprung de än är. Pengarna representerar dels sålda varor och dels varor som kan köpas. P V, köpet är samtidigt försäljning. V P, den ena varans sista förvandling är därför samtidigt den andra varans första förvandling: För vår linnevävare avslutas hans varas levnadslopp med bibeln till vilken han har återförvandlat sina 2. Men bibelförsäljaren köper brännvin för de 2 som han fick av vävaren. P V, slutfasen av V P V (linneväv pengar vara) är samtidigt V P, den första fasen av V P V (bibel pengar brännvin). Eftersom varuproducenten bara levererar ett enda slags produkt så säljer han den ofta i större mängder eftersom hans mångsidiga behov tvingar honom att dela

upp det realiserade priset (disponibla pengarna) på många olika inköp. En försäljning resulterar därför i många köp av olika varor. En varas slutförvandling bildar sålunda en summa av andra varors förstaförvandlingar. Om vi nu betraktar en varas hela förvandlingsprocess så ser vi att den består av två motsatta rörelser som kompletterar varandra, V P och P V. Varans två motsatta förvandlingar fullbordas från varuägarens sida i två motsatta samhälleliga procedurer och avspeglas i att han spelar två motsatta ekonomiska roller. Han blir säljare som företrädare för försäljningen och köpare som företrädare för varuköpet. I egenskap av säljare möter han alltid en annan varuägare som köpare och i egenskap av köpare möter han alltid en annan varuägare som säljare, på samma sätt som varans två former varuformen och penningformen alltid existerar samtidigt (om också som motsatser) varje gång varan genomgår en förvandling. På samma sätt som samma vara successivt genomlöper de två omvända förvandlingarna från vara till pengar och från pengar till vara så spelar samma varuägare omväxlande rollen som säljare och köpare. Det finns inga fasta roller inom varucirkulationen roller utan de skiftar ständigt innehavare. En varas totalförvandling kräver fyra extremer och tre huvudpersoner i sin enklaste form. Först ställs penningen mot varan som dess värdegestalt. Pengarna befinner sig i främmande ficka och är där en hård materiell verklighet. Så möter varuägaren en penningägare. Så snart varan förvandlats till pengar så blir penningen dess tillfälliga ekvivalentform vars bruksvärde eller innehåll existerar i andra varukroppar. Som slutfas i den första varuförvandlingen är penningen samtidigt begynnelsefas i den andra. Därför blir den som var säljare i första akten köpare i andra akten där en tredje varuägare möter honom som säljare. Varuförvandlingens båda motsatta rörelsefaser bildar ett kretslopp: varuform frigörelse från varuformen återgång till varuformen Själv uppträder varan här faktiskt under två motsatta aspekter. I begynnelsefasen var den inte bruksvärde men i slutfasen är den bruksvärde för sin ägare. Så uppträder penningen först som den fasta värdekristall som varan förvandlas till för att efteråt upplösas i rent tillfällig ekvivalentform. De två förvandlingar som bildar en varas kretslopp utgör samtidigt de omvända förvandlingsfaserna för två andra varor. Då en vara (linneväven) börjar sin egen förvandlingsserie och så avslutar den i och med det en annan varas (vetets) totalförvandling. Den spelar den båda dessa roller under sin första omvandling, försäljningen.

Men i dess form av kristalliserat guld (vari den själv upplöses) så avslutar den samtidigt en tredje varas första förvandling. Det kretslopp som varje varas förvandlingsserie beskriver hopflätas alltså oupplösligt med andra varors kretslopp. Totalprocessen yttrar sig som varucirkulation. Varucirkulationen skiljer sig inte bara formellt utan också i viktiga avseenden från det omedelbara utbytet av produkter. Låt oss kasta en tillbakablick på förloppet. Linnevävaren har faktiskt bytt ut linneväven mot en bibel, sin egen vara mot en främmande vara. Men detta faktum gäller bara honom själv. Bibelförsäljaren som föredrar brännvin hade ingen avsikt att byta bort bibeln mot linneväv, lika litet som vävaren visste något om att vete har blivit utbytt mot hans linneväv o.s.v. Den vara som B hade ersatte den vara A hade men de bytte inte varor med varandra. Det hade kunnat inträffa att A och B hade köpt av varandra men en sådan speciell situation är inte alls typisk för varucirkulationens allmänna förlopp. Här ser man: - å ena sidan hur varubytet genombryter de individuella och lokala skrankorna för det omedelbara produktutbytet och utvecklar det mänskliga arbetets ämnesomsättning. - å andra sidan hur det uppstår ett kretslopp av händelser som är helt utanför de handlande personernas kontroll. Vävaren kan inte sälja linneväv om inte bonden har sålt vete, bibelagenten kan inte sälja bibeln om inte vävaren har sålt linneväv och destillatören kan inte sälja sitt eldvatten om inte den andre redan sålt det eviga livets vatten o.s.v. Cirkulationsprocessen upphör därför inte heller på samma sätt som det omedelbara produktutbytet genom att bruksvärdena byter ägare. Penningen försvinner inte därför att den slutligen bortfaller ur en varas förvandlingsserie. Den dyker ständigt på nytt upp på en punkt i cirkulationskedjan där en vara lämnat sin plats. Det sker t.ex. i linnevävens totalförvandling, linneväv pengar bibel. Där faller först linneväven bort ur cirkulationen och pengarna träder i dess ställe. Sedan faller bibeln bort ur cirkulationen och pengar träder i stället. När en vara ersätts med en annan så överlåts penningvaran på en tredje hand. Cirkulationen avsöndrar ständigt pengar. Inget kan vara dummare än dogmen att varucirkulationen skulle betinga en nödvändig jämvikt mellan försäljning och köp eftersom varje försäljning är ett köp och tvärt om. Om det skulle betyda att antalet fullbordade försäljningar är lika med antalet köp så är det en intetsägande tavtologi. Men det skall bevisa att säljaren för sin egen köpare till marknaden: - Försäljning och köp är samma förrättning betraktad som ett ömsesidigt förhållande mellan två diametralt motsatta personer, varuägaren och penningägaren.

- Men som handlingar av samma person utgör de två rakt motsatta förrättningar. Att köp och försäljning bildar en enhet betyder därför att varan blir utan nytta om den inte kommer ut igen som pengar efter att ha kastats i varucirkulationens smältdegel, om den inte blir såld av varuägaren och därmed inte heller blir köpt av penningägaren. Denna identitet mellan köp och försäljning innebär också att processen ger varan en kortare eller längre vilopaus då den lyckas. Eftersom varans första förvandling på samma gång är både försäljning och köp så är denna delprocess samtidigt en självständig process. Köparen har varan och säljaren har penningen, d.v.s. säljaren har en vara som har kvar sin cirkulationsdugliga form då den förr eller senare åter uppträder på marknaden. Ingen kan sälja om inte någon annan köper, men ingen måste köpa omedelbart bara för att han just har sålt. Varucirkulationen bryter igenom produktutbytets tidsbestämda lokala och individuella skrankor genom att den klyver den ursprungliga omedelbara enheten mellan försäljningen av den egna och köpet av den främmande produkten genom motsättningen mellan försäljning och köp. Att dessa båda processer köp och försäljning som uppträder självständigt gentemot varandra bildar en inre enhet innebär i lika hög grad att denna inre enhet rör sig i yttre motsatser. Om denna yttre självständighet utvecklas över en viss gräns så gör sig enheten våldsamt gällande genom en kris. Denna inre motsättning mellan bruksvärde och värde som är oupplösligt förenad med varuformen innebär: - att privatarbete samtidigt måste representera direkt samhälleligt arbete, - att speciellt konkret arbete bara gäller som abstrakt allmänt arbete, - att tingen personifieras medan personerna uppträder i sakroller och och den får sina utvecklade rörelseformer genom varuförvandlingens motsättningar. Dessa former innesluter därför möjligheten men också bara möjligheten att det ska utbryta kriser. För att denna möjlighet ska kunna utvecklas till verklighet så förutsätter det ett helt kretslopp av förhållanden som ännu inte föreligger på den enkla varucirkulationens nivå. Det är i egenskap av förmedlare av varucirkulationen som penningen får sin funktion som cirkulationsmedel.

b. Penningens omlopp Den formväxling, V P V, som fullbordar arbetsprodukternas ämnesomsättning förutsätter att samma värde bildar utgångspunkt för processen i form av vara och att den återvänder till samma punkt som vara. Denna varornas rörelse är därför ett kretslopp som utesluter penningens kretslopp och resultatet blir att pengarna ständigt avlägsnas från sin utgångspunkt, inte att de återvänder dit. Varan befinner sig i sin förvandlings första stadium så länge säljaren håller fast vid den i dess förvandlade gestalt, penningen. Om processen sälja för att köpa är fullbordad så har pengarna återigen avlägsnats från den ursprunglige ägaren. Om linnevävaren, efter det att han köpt bibeln, skulle sälja linneväv ännu en gång så vänder visserligen penningen tillbaka i hans hand men den återvänder inte genom cirkulationen av de första 20 alnarna linneväv. Den första cirkulationen överförde den tvärt om penningen från linnevävaren till bibelförsäljaren. Penningen återvänder nu som en följd av en ny varas förnyade eller upprepade cirkulation och slutar med samma resultat. Penningens omedelbara rörelse genom varucirkulationen får till följd att den ständigt avlägsnas från utgångspunkten, att den ständigt flyttas från en varuägare till en annan, vilket med andra ord skapar penningens omlopp. Penningens omlopp uppvisar en ständig och enformig upprepning av samma process. Varan finns alltid hos säljaren medan penningen alltid finns hos köparen som köpmedel. Penningen fungerar som köpmedel genom att den förverkligar varans pris. Penningen överför varan från säljaren till köparen genom att den fungerar som köpmedel samtidigt som den själv övergår från köparen till säljaren för att därefter upprepa samma process med en annan vara. Det är inte helt uppenbart att penningrörelsens ensidiga form beror på den dubbelsidiga formen för varans rörelse. Varucirkulationens egen natur ger ett motsatt intryck. Varans första förvandling framstår inte bara som en penningrörelse utan också som varans egen rörelse samtidigt som dess andra förvandling bara framstår som en penningrörelse. Varan byter plats med penningen i den första halvan av cirkulationen. Därmed faller dess bruksvärde ur cirkulationen och går över i konsumtionen. Varans värdegestalt (penningskepnad) träder in i dess ställe. Varan genomgår sedan den andra hälften av sitt kretslopp i penningskepnad och inte i sin naturliga gestalt. Penningen representerar därför rörelsens kontinuitet. Samma rörelse som omfattar två motsatta processer för varan innebär alltid samma process som penningens egen rörelse, byte mot ständigt nya varor. Resultatet, varucirkulationen en varas ersättande med en annan vara, tycks därför inte vara förmedlad genom varans egen formförändring utan i stället genom penningens funktion som cirkulationsmedel.

Det beror på att pengarna sätter de i och för sig orörliga varorna i rörelse och överför dem från den ägare för vilken de inte är bruksvärden till den ägare för vilken de är bruksvärden, alltid i motsatt riktning mot pengarnas egen rörelse. Penningen avlägsnar ständigt varorna ur cirkulationen samtidigt som den inträder i varornas ställe. Därmed avlägsnar den sig från sin egen utgångspunkt. Varucirkulationen ser därför ut att vara ett resultat av penningens rörelse, detta trots att penningrörelsen i verkligheten bara är ett uttryck för varucirkulationen. Å andra sidan kan penningen bara fungera som cirkulationsmedel därför att den är varornas självständiga värde. I verkligheten är penningens rörelse som cirkulationsmedel bara varornas egen formförändring. Denna måste därför avspeglas i penningens omlopp. Linnevävens varuform förvandlas först till sin penningform. Den sista termen i dess första förvandling, V P, penningformen, blir sedan första termen i dess sista förvandling, P V, återförvandlingen till bibeln. Men var och en av dessa två formförändringar fullbordas genom byte av varor och pengar, genom deras ömsesidiga platsväxlingar. Pengarna kommer till säljaren som värdegestalter av den vara han har sålt och de lämnar honom som denna varas absolut säljbara gestalt. Pengarna byter plats två gånger. Linnevävens första förvandling placerar dessa pengar i vävarens ficka medan den andra förvandlingen ger bort dem igen. Samma varas två motsatta formförändringar återspeglas alltså däri att pengarna byter plats två gånger i motsatt riktning. Om det däremot bara är ensidiga varuförmedlingar som äger rum bara försäljningar eller bara köp, vilket man vill så byter pengarna också plats bara en gång. Penningens andra förflyttning uttrycker alltid varans andra förvandling, dess förvandling till pengar. När samma mynt ofta byter ägare så återspeglar myntets rörelse inte bara en enskild varas förvandlingsserie utan också sammanflätningen av hela varuvärldens otaliga förvandlingar. Det är för övrigt självklart att allt detta bara gäller för den enkla form av varucirkulation som vi studerar här. Varje vara faller ur omsättningen redan vid sitt första steg in i varucirkulationen. Penningen i dess egenskap av cirkulationsmedel gör sig däremot ständigt bred i cirkulationssfären där den är i oavbruten rörelse. Då uppstår frågan hur mycket pengar cirkulationssfären kan absorbera? I varje land sker dagligen ett stort antal samtidiga, jämsides löpande, ensidiga varuförvandlingar, eller med andra ord rena försäljningar från den ena sidan och rena köp från den andra. Varorna är i sina priser redan jämställda med bestämda fingerade penningmängder. Eftersom den omedelbara cirkulationen alltid bokstavligen ställer varor och pengar mot varandra varorna hos säljaren och pengarna hos köparen så är mängden av de cirkulationsmedel som varuomsättningen kräver redan bestämd av varuprisernas summa. Pengarna är i själva verket bara det reella uttrycket för den guldmängd som redan ideellt har fått sitt uttryck i summan av varupriserna. Att dessa summor måste vara lika är ju självklart.

Men vi vet att priserna ändras i överensstämmelse med guldets värde om varornas värde förblir oförändrat: - Varupriserna stiger då proportionellt när guldets värde faller och - de faller proportionellt när guldets värde stiger. Om varuprisernas summa ändras av denna anledning så måste också penningmängden ändras förhållandevis lika mycket. I detta fall orsakas visserligen den ändrade mängden cirkulationsmedel av själva penningen, men inte av penningen i dess funktion som cirkulationsmedel utan i dess funktion som värdemätare. - Först ändras varupriserna i omvänt förhållande till penningvärdet och - sedan ändras mängden cirkulationsmedel i samma riktning som varupriserna. Precis samma sak skulle inträffa om guldets värde förblev oförändrat men om det ersattes av silver som värdemätare eller om silvrets värde förblev oförändrat och om det ersattes av guld som värdemätare. I första fallet skulle det komma att cirkulera mer silver än det tidigare cirkulerade guld, och i det senare fallet skulle det cirkulera mindre guld än det tidigare cirkulerade silver. I båda fallen skulle penningmaterialets värde ha förändrats, d.v.s. värdet på den vara som tjänade som värdemätare skulle ha förändrats. Som följd därav skulle varuvärdenas prisuttryck komma att förändrats i motsvarande grad och därmed också den mängd cirkulerande pengar som har till uppgift att förverkliga dessa priser. Vi har sett att det finns en öppning i varuomsättningen genom vilken guldet eller silvret träder in som vara med ett i förväg bestämt värde. Detta värde förutsattes i penningens funktion som värdemätare, alltså vid prissättningen. Om nu själva värdemätarens värde skulle sjunka så visar det sig i första hand genom att priset ändras på de varor som omedelbart byts mot den ädla metallen på dennas produktionsplats. I synnerhet där det borgerliga samhället ännu inte är fullt utvecklat så fortsätter en stor del av de övriga varorna att under en längre tid värdesattas i värdemätarens nu illusoriska, föråldrade värde. Emellertid så påverkar den ena varan den andra genom det ömsesidiga värdeförhållandet och varornas guld- eller silverpris kommer så småningom att utjämnas till de förhållanden som motsvarar värdena tills slutligen alla varuvärden värderas i överensstämmelse med penningmetallens nya värde. Denna utjämningsprocess följs av en fortgående ökning av ädla metaller som strömmar in som ersättning för de varor som direkt byttes mot dem. I samma utsträckning som de korrigerade varupriserna gör sig gällande (eller värdena blir satta i överensstämmelse med det nya, sänkta och till en viss grad alltjämt fallande metallvärdet) har därför den nödvändiga ökningen av mängden penningmetall redan inträffat.

Ensidiga iakttagelser av de företeelser som följde på upptäckten av de nya guld- och silverfyndigheterna ledde under 1600-talet och särskilt under 1700-talet till den felaktiga slutsatsen att varupriserna hade stigit därför att mer guld och silver än tidigare fungerade som cirkulationsmedel. I fortsättningen förutsätter vi därför att guldets värde är givet, vilket det i själva verket också är i det ögonblick som priset bestäms. Under denna förutsättning bestäms alltså mängden cirkulationsmedel genom summan av de varupriser som skall förverkligas. Om vi vidare förutsätter att priset på varje varuslag är givet så är varornas prissumma uppenbart beroende av antalet varor som är i omlopp. Det kräver ingen större tankeansträngning för att förstå att om 1 qr vete kostar 2 så kostar 100 qrs 200 och 200 qrs kostar 400. Den mängd pengar som skall bytas mot vetet måste alltså öka i förhållande till mängden vete. Om mängden varor antas vara given så kommer den cirkulerande penningmängden att variera med förändringarna av varupriserna. Penningmängden kommer att variera allt eftersom summan av varupriserna ändras till följd av priset på den enskilda varan ändrats. I detta sammanhang är det inte givet att priserna på alla varor stiger eller faller samtidigt. En prisändring på ett visst antal ledande varor är tillräcklig för att ändra prissumman på alla cirkulerande varor, alltså också för att ändra den mängd pengar som är i omlopp. Prisändringens påverkan på mängden cirkulationsmedel blir densamma oavsett om förändringen av varupriserna återspeglar en verklig förändring av varuvärdet eller bara variationer i marknadspriserna. Vi antar att det samtidigt sker ett antal försäljningar (delförvandlingar) och att de inte har något inbördes samband, t.ex. av 1 qr vete, 20 alnar linneväv, 1 bibel och 4 gallons kornbrännvin. Om priset på varje vara är 2 och så blir prissumman 8. Då måste det finnas en penningmängd på 8 i cirkulationen. Om vi i stället skulle anta att samma varor i stället bildar länkar i den förvandlingskedja som vi har lärt känna, 1 qr vete 2 20 alnar linneväv 2 1 bibel 2 4 gallons kornbrännvin 2, så omsätter dessa 2 de olika varorna i tur och ordning samtidigt som varupriserna förverkligas, alltså även här prissumman 8 för att slutligen slå sig till ro hos destillatören. Varorna fullbordar då fyra omlopp. Samma myntstyckes upprepade platsförändringar representerar varans dubbla formförändring, dess rörelse genom två motsatta omloppsstadier och de olika varuförvandlingarnas sammanflätning. De motsatta faser som denna process genomlöper och som kompletterar varandra kan inte förlöpa vid sidan av varandra utan bara följa på varandra i tiden. Processens varaktighet mäts i tidsavsnitt, eller samma myntstyckens omlopp under en given tidsrymd mäter pengarnas omloppshastighet. Vi antar att dessa fyra varors cirkulationsprocess tar en dag. Den prissumma som skall förverkligas är 8, samma myntstycke gör 4 omlopp under dagen och den cirkulerande penningmängden är 2. För ett givet tidsavsnitt av cirkulationsprocessen är därför varornas prissumma =

den penningmängd som fungerar som cirkulationsmedel x liknämniga myntstyckens omloppstal. Det är en lag som äger allmän giltighet. - Å ena sidan omfattar varucirkulationen i ett land i ett givet tidsavsnitt många splittrade, samtidiga och sidoordnade försäljningar eller köp, delförvandlingar, vari det enskilda myntstycket bara byter plats en gång och bara fullbordar ett omlopp. - Men å andra sidan förekommer också många mer eller mindre sammansatta förvandlingsserier som dels löper jämsides med varandra och dels flätas in i varandra, där samma myntstycke tillryggalägger ett större eller mindre antal omlopp. Det totala antalet omlopp för alla de liknämniga myntstycken som cirkulerar gör det möjligt att bestämma det enskilda myntstyckets genomsnittliga omloppstal eller penningcirkulationens medelhastighet. Den penningmängd som sätts i rörelse i början av t.ex. den dagliga cirkulationsprocessen bestäms naturligtvis av summan av priser på de samtidigt och vid sidan av varandra cirkulerande varorna. Men i denna process får det ena myntstycket så att säga ansvara för det andra. Om cirkulationshastigheten ökar för det ena myntstyckets så avtar den för det andra eller så försvinner det helt ur cirkulationen. Detta beror på att cirkulationen bara kan absorbera en guldmängd som multiplicerad med det genomsnittliga antalet cirkulationer som dess enskilda element fullbordar, är lika med den prissumma som skall realiseras. Om därför myntstyckenas cirkulationer ökar så minskar deras mängd och om å andra sidan antalet cirkulationer minskar så ökar mängden myntstycken. Eftersom den penningmängd som kan fungera som cirkulationsmedel är given vid en bestämd medelhastighet så behöver man alltså bara föra in en viss mängd, t.ex. 1-pund, sedlar i cirkulationen för att få ut lika många gold sovereigns, ett konststycke som alla banker är förtrogna med. Pengacirkulationen är inget annat än en avspegling av varucirkulationen, av varans kretslopp genom motsatta förvandlingar. På samma sätt är penningens cirkulationshastighet formförändringens hastighet, hastigheten i de oavbrutna, sammanflätade förvandlingsserierna. Penningens cirkulationshastighet är ämnesomsättningens hastighet, varornas snabba försvinnande ur cirkulationen och deras lika snabba ersättande med nya varor. Den tillfälliga enheten av motsatta faser som kompletterar varandra avspeglas alltså i penningomloppets hastighet. Det är bruksvärdets förvandling till värdegestalt och värdegestaltens återförvandling till bruksvärde eller de båda processerna försäljning och köp. Varje minskning av pengarnas cirkulationshastighet visar omvänt att denna utveckling spaltas upp, att motsatserna köp och försäljning blir självständiga i processen och att formförändringen och därmed den samhälleliga ämnesomsättningen stockar sig. Man kan

naturligtvis inte se på själva cirkulationen vad som orsakar denna stockning. Den visar bara fenomenet som sådant. Det ligger nära till hands att tolka en stockning i omsättningen i samhället som att det fattas cirkulationsmedel eftersom pengarnas minskade cirkulationshastighet gör att det förekommer mindre av dem i varuomsättningen. Den totala mängd pengar som fungerar som cirkulationsmedel i varje tidsavsnitt bestäms: - å ena sidan av de cirkulerande varornas totalpris och - å andra sidan av den större eller mindre hastighet varmed varucirkulationen sker. Det bestämmer i sin tur hur stor del av detta totalpris som varje enskilt myntstycke kan förverkliga. Men varornas prissumma beror på av mängden och priset för varje varuslag. De tre faktorerna prisförändringen, den cirkulerande varumängden och penningens cirkulationshastighet kan emellertid växla i olika riktning och i olika proportioner. Den prissumman som ska förverkligas och därmed den mängd cirkulationsmedel som bestäms härav kan alltså genomgå ett flertal kombinationer. Vi nämner bara de som är viktigast i varuprisernas historia: - Vid oförändrade varupriser kan mängden av cirkulationsmedel öka på grund av att mängden cirkulerande varor ökar eller penningens cirkulationshastighet minskar eller båda samverkar. Mängden cirkulationsmedel kan omvänt minska med minskande varumängd eller tilltagande cirkulationshastighet. - Vid allmänt ökande varupriser kan mängden cirkulationsmedel förbli konstant om mängden av cirkulerande varor minskar i samma förhållande som deras pris ökar eller om penningens omloppshastighet ökar lika snabbt som prisstegringen medan den cirkulerande varumängden förblir konstant. Mängden cirkulationsmedel kan minska eftersom varumängden minskar fortare eller cirkulationshastigheten ökar snabbare än priserna. - Vid allmänt sjunkande varupriser kan mängden cirkulationsmedel förbli konstant om varumängden ökar i samma förhållande som dess pris faller eller om penningens cirkulationshastighet minskar i samma förhållande som priserna. Mängden cirkulationsmedel kan däremot öka om varumängden ökar hastigare eller om cirkulationshastigheten avtar snabbare än varupriserna minskar. De olika faktorerna kan variera så att de ömsesidigt kompenserar varandra med påföljd att totalsumman av de varupriser som skall förverkligas, och alltså också den cirkulerande penningmängden, förblir konstant trots de enskilda faktorernas bristande stabilitet. Man finner därför i varje land att nivån på den cirkulerande penningmängden är betydligt mer konstant och har mycket mindre avvikelser från denna genomsnittsnivå än man skulle kunna förvänta sig. Detta bortsett från de kraftiga störningar som periodiskt följer av produktionsoch handelskriser och som mera sällan uppkommer genom förändringar i själva penningvärdet.

Lagen att cirkulationsmedlets mängd bestäms av de cirkulerande varornas prissumma och penningcirkulationens medelhastighet kan också uttryckas på följande sätt: - Om varornas värde är givet och medelhastigheten för deras förvandlingar också är given så beror mängden pengar (det penningmaterial) som är i cirkulation av penningmaterialets eget värde. Föreställningen att varupriserna i ett land omvänt bestäms av mängden cirkulationsmedel och att dessa i sin tur bestäms av mängden penningmaterial har hos de ursprungliga representanterna för denna teori sina rötter i den absurda hypotesen att varorna ingår utan pris och pengarna utan värde i cirkulationsprocessen där så en viss del av varugröten utbytes mot en likvärdig del av metallberget. c. Mynten. Värdesymbolen Penningens funktion som cirkulationsmedel är upphov till dess myntform. Den viktdel guld som varornas pris (penningnamn) symboliserar måste komma varorna till mötes i cirkulationen som liknämniga guldstycken eller mynt. Likaväl som staten fastställer prismåttstocken så bestämmer den också myntpräglingen. Skillnaden mellan varucirkulationen inom landet (den nationella) och världsmarknadens varuomsättning markeras i de olika nationella dräkter som guld och silver bär i sin egenskap av mynt, men som de kastar av sig på världsmarknaden. Från början kan guldmynt och guld i form av tackor bara skiljas åt genom utseendet och de kan ständigt förvandlas från den ena formen till den andra. Vägen från myntverket är samtidigt vägen till smältdegeln. Guldmynten förslits nämligen under sitt omlopp, en del mer och andra mindre. Guldnamn och guldsubstans, nominalkvalitet och realkvalitet börjar sin differentieringsprocess. Guldmynt med samma namn får olika värde därför att de väger olika mycket. Guldet som cirkulationsmedel avviker från guldet som prismåttstock och därmed upphör det också att vara en verklig ekvivalent för de varor vars pris det förverkligar. Historien om detta virrvarr utgör myntens historia under medeltiden, nya tiden och långt in på 1700-talet. Cirkulationsprocessens naturliga tendens att förvandla mynten från bestämda guldmängder till symboler för samma guldmängder accepteras t.o.m. av de moderna lagar som fastställer vilken grad av metallförlust som gör ett guldmynt kursodugligt eller demonetiserar det. När själva penningcirkulationen skiljer myntens realkvalitet från deras nominalkvalitet (myntens tillvaro som metallstycken från deras tillvaro som pengar) så ligger möjligheten däri latent att ersätta metallpengarna i deras myntfunktion med märken av annat material eller av symboler.