Penningen eller varucirkulationen

Transkript

1 tredje kapitlet Penningen eller varucirkulationen 1. Värdemätare För enkelhetens skull förutsätter jag överallt i denna bok guldet som penningvara. Guldets första funktion består i att lämna varuvärlden material för dess värdeuttryck eller att framställa varuvärdena som liknämniga storheter, kvalitativt lika och kvantitativt jämförbara. Så fungerar det som allmän värdemätare, och endast genom denna funktion blir guldet, den specifika ekvivalentvaran, i främsta rummet pengar. Det är inte penningen som gör varorna kommensurabla0. Tvärtom. Emedan alla varor såsom värden är förkroppsligat mänskligt arbete och därmed i och för sig kommensurabla, kan deras värden gemensamt mätas i samma specifika vara, varigenom denna förvandlas till gemensam värdemätare eller till pengar. Penningen som värdemätare är den nödvändiga uttrycksformen för varornas immanenta0 värdemått, arbetstiden. 50 En varas värdeuttryck i guld x vara A = y penningvara är dess penningform eller dess pris. En enstaka ekvation, t.ex. 1 ton järn = 2 uns guld, är nu tillräcklig för att på ett samhälleligt giltigt sätt framställa järnvärdet. Ekvationen behöver inte längre marschera upp i de andra värdeekvationernas led, emedan ekvivalentvaran guld redan äger karaktären av pengar. Varornas allmänna relativa värdeform har nu alltså återfått det utseende den 50 Frågan, varför penningen inte omedelbart representerar själva arbetstiden, så att t.ex. en penningsedel föreställer x arbetstimmar, sammanhänger med frågan, varför på grundval av varuproduktionen arbetsprodukterna måste uppträda som varor, ty rollen som vara inbegriper dess fördubbling i vara och penningvara. Eller frågan, varför inte privatarbetet kan behandlas som allmänt samhälleligt arbete, alltså som sin egen motsats. På annat ställe har jag dryftat den ytliga utopismen i arbetspenningen på grundval av varuproduktionen. ( Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 83 f ). Här må tillfogas, att t.ex. Owens arbetspengar lika litet är pengar som exempelvis en teaterbiljetts kontramärke. Owen utgår från omedelbart samhälleligt arbete, en produktionsform diametralt motsatt varuproduktionens. En arbetssedel endast konstaterar producentens individuella andel i det gemensamma arbetet och hans individuella anspråk på den del av den gemensamma produkten, som bestämts för konsumtion. Men det faller inte Owen in att förutsätta varuproduktionen och försöka kringgå dess nödvändiga betingelser genom något penningfusk. 82

2 förut hade som enkel eller enstaka relativ värdeform. Den utvecklade relativa värdeformen eller den ändlösa serien av relativa värdeuttryck blir å andra sidan penningvarans specifika relativa värdeform. Men denna serie föreligger redan samhälleligt i varupriserna. Om man läser en priskurants noteringar baklänges, finner man penningens värdestorlek framställd i alla möjliga varor. Pengar har däremot inget pris. För att ta del i de andra varornas enhetliga relativa värdeform måste pengarna sättas i relation till sig själva som sin egen ekvivalent. Priset eller varornas penningform är, liksom deras värdeform överhuvud, skilt från varornas påtagliga, reella kroppsform. Den är alltså endast en ideell eller tänkt form. Värdet av järn, linneväv, vete o.s.v. existerar, ehuru osynligt, i dessa ting själva. Man föreställer sig det genom att likställa det med guld, en relation till guld som så att säga bara spökar i deras huvud. Varuägaren måste därför låna dem sin tunga eller hänga papperslappar på dem för att meddela deras pris till yttervärlden. 51 Då varuvärdenas uttryck i guld är ideellt, är också tänkt eller ideellt guld tillräckligt i denna procedur. Varje varuägare vet, att han inte på långt när har omsatt sina varor i guld, när han ger deras värde prisform eller tänkt guldform, och att han inte behöver en gnutta verkligt guld för att uppskatta miljoner varuvärden i guld. I sin funktion som värdemätare tjänstgör pengarna därför endast som tänkta eller ideella pengar. Denna omständighet har gett upphov till de mest befängda teorier. 52 Ehuru den endast tänkta penningen fungerar som värdemätare, berör priset helt och hållet på det reella penningmaterialet. Värdet, d.v.s. det kvantum mänskligt arbete, som t.ex. innehålles i ett ton järn, uttryckes i en tänkt mängd av penningvaran, som innehåller lika mycket arbete. Allteftersom guld, silver eller koppar tjänar som värdemätare, får värdet av ett ton järn helt olika prisuttryck eller är uttryckt i helt olika kvantiteter guld, silver eller koppar. Om alltså två olika varor, t.ex. guld och silver, samtidigt tjänstgör som 51 Vilden eller halvvilden begagnar tungan annorlunda. Kapten Parry anmärker t.ex. om folket på Baffin Bays västkust: I detta fall (vid produktbytet)... slickade de det (bytesobjektet) två gånger med tungan, varmed de syntes betrakta affären som tillfredsställande avslutad. [36] Bland osteskimåerna slickade likaså mottagaren vid ett byte alltid artikeln, när han tog emot den. Om tungan alltså i norr tjänar som ett organ för tillägnande, så är det inte underligt att i söder magen tjänstgör som organ för den hopsamlade egendomen, och att kaffern uppskattar en mans rikedom efter hans isterbuk. Kaffrerna är knipsluga karlar, ty medan den officiella brittiska hälsovårdsrapporten av år 1864 beklagar, att en stor del av arbetarklassen lider brist på fettbildande ämnen, gjorde en viss doktor Harvey, som dock inte upptäckt blodomloppet, samma år stor lycka med ett kvacksalvarrecept, som lovade befria borgarna och adeln från deras överflödiga fetma. 52 Se Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, Teorier om cirkulationsmedel och pengar, sv. uppl. s. 169 f. 83

3 värdemätare, så får alla varor två olika prisuttryck, guldpris och silverpris, som ostört löper vid sidan av varandra, så länge värdeförhållandet mellan guld och silver förblir oförändrat, t.ex. = 1:15. Men varje förändring i detta värdeförhållande medför en störning i förhållandet mellan varornas guldpris och silverpris, vilket i själva verket bevisar, att värdemätarens fördubbling motsäger dess funktion. 53 Alla prisbestämda varor uttryckes nu i samma form: a vara A = x guld; b vara B = z guld; c vara C = y guld o.s.v., varvid a, b, c föreställer bestämda mängder av varuslagen A, B, C och x, z, y bestämda mängder guld. Varuvärdena förvandlas därvid till fingerade guldmängder, alltså trots varukropparnas förvirrande mångfald till liknämniga storheter, guldstorheter. De mätes och jämföres med varandra, som om de var olika guldmängder, och då uppstår en teknisk nödvändighet att jämföra dem med ett fixerat kvantum guld som måttsenhet. Denna måttsenhet utvecklas genom ytterligare indelning i alikvota delar till en måttskala. Guld, silver och koppar har redan sådana måttskalor i sina metallvikter, så att t.ex. ett pund gäller som måttsenhet, uppdelat å ena sidan i uns o.s.v., å andra sidan mångfaldigat till centner o.s.v. 54 Där metallpengar används, är därför också viktbenämningarna samti- 53 Not till 2:a upplagan: Där silver och guld därför lagligt består vid sidan av varandra som pengar, d.v.s. som värdemätare, har man ständigt förgäves försökt att behandla dem som en och samma materia. Om man antar, att samma arbetstid oföränderligt förkroppsligas i lika proportioner av silver och guld, så antar man faktiskt, att silver och guld är samma materia, och att silver, den mindre värdefulla metallen, är en oföränderlig bråkdel av guld. Från Edward III:s regering och fram till Georg II:s tid förlöper det engelska penningväsendets historia i en oavbruten rad av störningar, framkallade av kollisionen mellan det lagliga fastställandet av värdeförhållandet mellan guld och silver och deras verkliga värdevariationer. Än värderades guldet för högt, än silvret. Den för lågt värderade metallen drogs ur cirkulationen, smältes om och exporterades. De båda metallernas värdeförhållanden förändrades så på nytt genom lagar, men det nya nominalvärdet kom snart i samma konflikt med det verkliga värdeförhållandet som det gamla. I våra dagar har det synnerligen svagt och övergående fallande värdet på guld i förhållande till silver, till följd av den indisk-kinesiska efterfrågan på silver, åstadkommit samma fenomen i största skala i Frankrike, export av silver och dess fördrivande ur cirkulationen genom guld. Under åren 1855, 1856, 1857 översteg guldimporten till Frankrike guldexporten från Frankrike med pund sterling, under det att silverexporten översteg silverimporten med pund sterling. I länder som Frankrike - där båda metallerna är laglig värdemätare och båda måste tas emot som betalning, men där var och en kan betala som han vill i den ena eller andra metallen - har faktiskt den i värde stigande metallen ett agio och mäter liksom varje annan vara sitt pris i den övervägande metallen, under det att den sistnämnda metallen ensam tjänar som värdemätare. All historisk erfarenhet på detta område reducerar sig helt enkelt till att där, varest lagligt två varor sköter funktionen som värdemätare, behåller faktiskt alltid blott en av dem rollen som värdemätare. (Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s ) 54 Not till 2:a upplagan: Det säregna, att ett uns guld, som är penningmåttstockens enhet i England, inte är indelat i alikvota delar, förklaras sålunda: Vårt myntsystem var ursprungligen avpassat uteslutande för användning av silver, och därför kan ett uns silver alltid präglas i ett bestämt motsvarande antal myntstycken; men då guldet först i senare tid infördes i myntsystemet, medan myntfoten var 84

4 digt de ursprungliga namnen på mynten eller prisernas måttskala. Som värdemätare och prismåttstock har penningen två helt olika funktioner. Värdemätare är den såsom samhälleligt förkroppsligande av mänskligt arbete, prismåttstock däremot såsom fastställd metallvikt. Som värdemätare tjänar den till att förvandla de mångskiftande varornas värden i priser. Som prismåttstock mäter penningen dessa guldmängder. I värdemätaren mätes varorna såsom värden; prismåttstocken däremot mäter guldmängder med hjälp av en bestämd guldmängd, inte en guldmängds värde med en annan guldmängds vikt. För prismåttstocken måste en bestämd guldvikt fixeras som måttsenhet. Här som i alla måttsbestämningar av liknämniga storheter blir måttsförhållandenas fasthet absolut utslagsgivande. Prismåttstocken fyller därför sin funktion desto bättre, ju mindre måttsenheten är underkastad förändringar. Som värdemätare däremot kan guldet fungera, endast emedan det självt är en arbetsprodukt och alltså latent ett föränderligt värde. 55 Det är till en början klart, att en värdeförändring av guldet inte på något sätt inkräktar på dess funktion om prismåttstock. Hur än guldvärdet växlar, står ju de olika guldmängderna alltjämt i samma värdeförhållanden till varandra. Om guldvärdet sjönke till en tiondel, skulle som förut 12 uns guld ha 12 gånger så stort värde som ett uns guld, och i priserna är det ju bara fråga om relationen mellan olika guldmängder. Enär å andra sidan ett uns guld ingalunda förändrar sin vikt vid stigande eller fallande värde, så ändras inte heller vikten hos de mindre enheter, varav ett uns består, och alltså gör guldet ständigt samma tjänst som fast prismåttstock, oavsett, hur dess eget värde växlar. Guldets värdeförändring hindrar inte heller, att det fungerar som värdemätare. Ändringen träffar alla varor samtidigt och lämnar alltså, ceteris paribus, deras ömsesidiga relativa värden oförändrade, fastän de nu alla uttryckes i högre eller lägre guldpriser än förut.55a Förutsättningen för att varorna skall kunna värdesättas i guld är, att produktionen av en bestämd mängd guld under en viss given tid kostar en bestämd mängd arbete, alldeles som framställningen av en varas värde i varje annan varas bruksvärde vilar på en motsvarande förutsättning. För varuprisanpassad till silvret, kan ett uns guld inte präglas i ett motsvarande antal myntstycken. (Maclaren: History of the Currency, London 1858, s. 16.) 55 Not till 2:a upplagan: I engelska skrifter är förvirringen i fråga om värdemått (measure of value) och prismåttstock (standard of value) obeskrivlig. Funktionerna och därmed deras namn förväxlas ständigt. 55a Penningen kan permanent variera i värde och ändå fungera som värdemätare, som om den förbleve fullständigt oförändrad. (Bailey: Money and its Vicissitudes. London 1837, s. 11.) K. 85

5 ernas rörelse gäller på det hela taget de förut förklarade lagarna för det enkla relativa värdeuttrycket. En allmän stegring av varupriserna kan endast ske vid konstant penningvärde, om varuvärdena stiger, och vid konstanta varuvärden, om penningvärdet faller. Tvärtom kan en allmän sänkning av varupriserna endast inträffa vid konstant penningvärde, om varuvärdena faller, och vid konstanta varuvärden, om penningvärdet stiger. Således är det inte alls säkert, att stigande penningvärde medför en proportionell sänkning av varupriserna och fallande penningvärde proportionellt stigande varupriser. Detta gäller endast för varor med oförändrat värde. Sådana varor t.ex., vilkas värde stiger samtidigt med och i samma grad som penningvärdet, behåller samma priser. Om deras värde stiger långsammare eller snabbare än penningvärdet, så bestämmes prisernas fall eller stigande genom kvoten mellan deras egen och pengarnas värdeförändring o.s.v. Vi återgår nu till att betrakta prisformen. Metallvikternas penningnamn skiljer sig så småningom från deras ursprungliga viktnamn. De historiskt betydelsefullaste orsakerna härtill är: 1. Införande av främmande pengar hos mindre utvecklade folk. I det gamla Rom t.ex. kom silver- och guldmynt först i omlopp som utländska varor. Namnen på dessa främmande pengar avviker från de inhemska viktnamnen. 2. Med rikedomens utveckling undantränges den mindre ädla metallen av den ädlare som värdemätare, koppar av silver, silver av guld, hur mycket denna ordningsföljd än må strida mot den poetiska kronologin. [37] 56 Pund t.ex. var från början penningnamnet på ett verkligt pund silver. Så snart guld uttränger silver som värdemätare, fastnar kanske samma namn vid 1/15 pund guld e. dyl., allt efter värdeförhållandet mellan guld och silver. Pund som penningnamn och som vanligt viktnamn för guld är därmed skilda Den penningförfalskning, som furstarna praktiserat genom århundraden och som i själva verket inte lämnade mer än namnet kvar av guldmyntens ursprungliga vikt. 58 Under den historiska utvecklingens förlopp blir skilsmässan mellan metallvikternas penningnamn och deras vanliga viktnamn småningom en vanesak. Då penningmåttstocken å ena sidan är rent schablonmässig men å 56 Den har f.ö. inte heller allmän historisk giltighet. 57 Not till 2:a upplagan: Dessa myntsorter, vilkas namn idag endast är abstrakta, är de äldsta hos alla folk. Alla var en gång av reell natur, och just därför tjänade de som räknepengar. (Galiani: a.a., s.153.) 58 Not till 2:a upplagan: Så betecknar det engelska pundet mindre än ⅓ av sin ursprungliga vikt, det skotska pundet före unionen [38] endast 1/36, den franska livren 1/74, den spanska maravedin mindre än 1/1000, den portugisiska reien en ännu mindre proportion. 86

6 andra sidan kräver allmän giltighet, blir den till sist reglerad genom lag. En bestämd viktsdel av den ädla metallen, t.ex. ett uns guld, uppdelas officiellt i alikvota delar, som får legala dopnamn, såsom pund, taler o.s.v. 59 En sådan alikvot del, som sedan gäller som pengarnas egentliga måttsenhet, indelas ytterligare i andra delar med lagliga dopnamn, såsom shilling, penny etc. Som måttstock för metallpengarna fungerar alltjämt vissa bestämda metallvikter. Vad som ändrats är indelning och benämning. Priserna, eller de guldmängder vartill varornas värden abstrakt har förvandlats, uttryckes nu alltså i penningnamnen eller guldmyntfotens lagliga räknenamn. I stället för att säga, att ett quarter vete är lika med ett uns guld, skulle man alltså i England säga, att det är lika med 3 17 sh. 10½ d. Varorna omtalar på så sätt med hjälp av sina penningnamn vad de är värda, och när ett tings värde skall bestämmas och därför uttryckes i pengar, tjänar pengarna som räknepengar. 60 Namnet på en sak är ju något, som endast berör dess yttre. Jag vet ingenting om en person, bara därför att jag vet att han heter Jakob. Likaså försvinner i penningnamnen pund, daler, franc, dukat o.s.v. varje spår av värdeförhållandet. Förvirringen i fråga om dessa kabbalistiska teckens hemliga betydelse är så mycket större, som penningnamnen samtidigt uttrycker både varornas värde och alikvota delar av en metallvikt, penningmåttstocken. 61 Å andra sidan är det nödvändigt, att värdet till skillnad från varuvärldens brokiga mångfald utvecklas till denna sakligt intetsägande men också enkelt samhälleliga form Not till 2:a upplagan: Herr David Urquhart anmärker i sina Familiar Words på det ohyggliga (!), att nu för tiden ett pund (p.st.), enheten för Englands penningmåttstock, är lika med ungefär 1/4 uns guld: Det är ju att förfalska en måttstock, inte att uppställa en måttstock. Han finner i denna falska benämning liksom överallt civilisationens förfalskande hand. 60 Då man frågade Anacharsis, vartill hellenerna behövde pengar, svarade han: För att räkna. (Athenaeus: Deipnosophistai, 1.IV. 49 v. 2:a ed. Schweighäuser 1802.) 61 Not till 2:a upplagan: Emedan guldet som måttstock för priserna framträder i samma räknenamn som varupriserna - alltså t.ex. ett uns guld likaväl som ett ton järn uttryckes i 3 pund sterling 17 shilling 10½ pence - har man kallat dessa guldets räknenamn för guldets myntpris. Därav uppkom den underliga föreställningen, att guld uppskattades i sitt eget material och till skillnad från alla andra varar erhöll ett fixt pris av staten. Fixerandet av räknenamn blandade man ihop med fixerandet av värdet på dessa viktmängder. (Karl Marx: Till kritiken av den Politiska ekonomin, sv. uppl., s. 69.) 62 Jämför Teorier om pengarnas måttenhet i Till kritiken etc. sv. uppl. s. 71 ff. De fantasier om höjning eller sänkning av myntpriset, som består däri att man genom statsingripanden använder de lagliga penningnamnen för lagligt fixerade viktdelar guld eller silver på större eller mindre viktdelar än tidigare och sålunda framdeles kanske utmyntar ¼ uns guld till 40 shilling i stället för som nu 20 shilling dessa fantasier har Petty, försåvitt de syftar på ekonomiska underkurer och inte klumpiga finanskupper mot stats- eller privatborgenärer, behandlat så uttömmande, att redan hans omedelbara efterföljare, Sir Dudley North och John Locke, för att inte tala om de senare, endast förmådde ba- 87

7 Priset är penningnamnet på det i varan nedlagda arbetet. Det följer därför av sig självt, att varan och den penningmängd, vars namn är varans pris, har samma värde, 63 liksom över huvud en varas relativa värdeuttryck alltid är ett uttryck för att två varor har samma värde. Men omvänt följer dock härav inte, att det uttryck som priset utgör för detta bytesförhållande nödvändigtvis sammanfaller med varans värdestorlek. Vi antar, att lika mycket samhälleligt nödvändigt arbete är nedlagt i 1 quarter vete och i 2 pund sterling (ca 1/2 uns guld). De två punden är penninguttrycket för 1 quarter vetes värdestorlek och utgör dess pris. Om nu omständigheterna gör det möjligt att notera vetet till 3 p.st. eller tvingas noteringen ner till 1 p.st., så är 1 p.st. eller 3 p.st. för litet eller för mycket som uttryck för vetets värdestorlek men är dock dess pris, då de för det första är vetets värdeform, pengar, och för det andra är uttryck för dess bytesförhållande till pengar. Om produktionsbetingelserna eller arbetets produktivitet är oförändrade, måste lika mycket samhällelig arbetstid som förut användas för att frambringa vetet. Detta förhållande är inte beroende av varken veteproducentens eller de andra varuägarnas vilja. Varans värdestorlek ger alltså uttryck för en nödvändig, i dess framställning inneboende relation till den samhälleliga arbetstiden. Med värdestorlekens förvandling till pris visar sig denna nödvändiga relation som bytesförhållandet mellan en vara och den utanför densamma existerande penningvaran. Men i denna relation kan inte endast varans värdestorlek uttryckas utan även det högre eller lägre pris, för vilket den under givna betingelser kan avyttras. Sannolikheten för att pris och värdestorlek inte skall överensstämma, d.v.s. prisets avvikande från värdestorleken, ligger alltså i själva prisformen. Detta är inte någon brist hos prisformen utan gör den tvärtom till en tillfredsställande form för ett produktionssätt, där regeln endast gör sig gällande som regellöshetens blint verkande genomsnittslag. Prisformen medger dock inte endast möjlighet till kvantitativ oöverensstämmelse mellan värdestorlek och pris, d.v.s. mellan värdestorleken och dess eget penninguttryck, utan kan även inrymma en kvalitativ motsägelse, så att priset överhuvud upphör att vara ett värdeuttryck, ehuru penningen endast är varans värdeform. Ting som i och för sig inte är några varor, t.ex. samvete, ära o.s.v., kan av ägarna säljas för pengar och sålunda genom sitt pris erhålla nalisera honom. Om en nations rikedom, säger han bland annat, kan fördubblas genom en kunglig förordning, är det besynnerligt, att inte sådana förordningar för länge sen utfärdats av våra regeringar. (Petty: Quantulumcunque concerning Money. To the Lord Marquis of Halifax, 1682, s.36). 63 Eller man måste besluta sig för att säga, att en miljon i pengar är värd mera än samma värde i varor, (Le Trosne: a.a., s. 922), alltså att ett värde är mera värt än ett annat lika värde. 88

8 formen av varor. Ett ting kan alltså formellt ha ett pris utan att äga något värde. Prisuttrycket blir här imaginärt såsom vissa matematiska storheter. Å andra sidan kan även den imaginära prisformen inrymma ett verkligt värdeförhållande eller någon därur framsprungen relation. Det kan t.ex. gälla priset på okultiverad mark, som inte har något värde, då inget mänskligt arbete har nedlagts däri. Såsom den relativa värdeformen överhuvud gör, uttrycker priset värdet på en vara, t.ex. ett ton järn, därigenom att ett bestämt kvantum av ekvivalenten, t.ex. ett uns guld, är direkt bytbart mot järnet, men ingalunda tvärtom, så att järnet å sin sida är direkt bytbart mot guldet. För att praktiskt kunna utöva ett bytesvärdes verksamhet måste varan kasta bort sin naturliga lekamen, förvandlas från fingerat guld till verkligt guld, även om denna förvandling kan komma surare efter för den än övergången från nödvändighet till frihet för det hegelska begreppet eller sprängningen av skalet för en hummer eller avläggandet av den gamle Adam för kyrkofadern Hieronymus. 64 Vid sidan av sin verkliga gestalt, t.ex. järnets, kan varan i priset äga en ideell värdegestalt eller fingerad guldgestalt, men den kan inte samtidigt vara verkligt järn och verkligt guld. För dess prisform är det tillräckligt att jämställa den med fingerat guld. Den måste ersättas med guld för att kunna tjäna sin ägare som allmän ekvivalent. Om ägaren till järnet skulle möta ägaren till ett extravagant lyxföremål och hänvisade denne till järnpriset såsom penningform, så kunde han få samma svar, som den helige Petrus gav Dante i himmelen, då denne hade rabblat upp trosbekännelsen: [40] Assai bene è trascorsa D esta moneta già la lega e l peso. Ma dimmi se tu l hai nella tua borsa.* Prisformen innebär, att varorna kan avyttras mot pengar, liksom även att denna transaktion är nödvändig. Å andra sidan fungerar guld som ideell värdemätare, endast för att det redan cirkulerar i marknaden som penningvara. 64 Om Hieronymus i sin ungdom hade en svår kamp att utstå med det fysiska köttet, såsom hans kamp i öknen med sköna kvinnobilder visar, så hade han på sin ålderdom en hård brottning med sin andliga människa. Jag trodde, säger han t.ex., att jag stod framför världsdomaren. Vem är du? frågade en röst. Jag är en kristen. Du ljuger! dånade världsdomarens stämma. Du är bara en ciceronian! [39] * Ytterst noggrant är myntets skrot och korn nu prövat, men säg mig, om du har det i din börs? IB. 89

9 I den ideella värdemätaren lurar därför den obevekliga penningen. 2. Cirkulationsmedel a) Varornas metamorfos Vi har sett, att varornas bytesprocess innehåller motsättningar och förhållanden som ömsesidigt utesluter varandra. Varans utveckling upphäver inte dessa motsägelser men skapar den form, i vilken de kan röra sig. Detta är överhuvud den metod, varigenom verkliga motsägelser löses. Det är t.ex. en motsägelse, att en kropp ständigt faller mot en annan men också oavbrutet flyr bort från den. Ellipsen är en av de rörelseformer, vari denna motsägelse både framträder och löses. Om varubytet överför varan från en ägare, för vilken den inte är bruksvärde, till en ägare, för vilken den är bruksvärde, innebär bytet en samhällelig ämnesomsättning. Produkten av ett nyttigt arbetssätt ersätter produkten av ett annat. Sedan varan en gång anlänt till det ställe, där den skall tjäna som bruksvärde, bortfaller den ur varubytets krets och går in i konsumtionens. Endast det förra intresserar oss här. Vi skall därför studera hela processen från formens sida, alltså endast den varornas formväxling eller metamorfos, som förmedlar den samhälleliga ämnesomsättningen. Den genomgående bristfälliga uppfattningen av denna formväxling kan man, bortsett från oklarheten om själva värdebegreppet, tillskriva den omständigheten, att varje formförändring av en vara fullbordas i utbytet av två varor, en vanlig vara och penningvaran. Om man endast uppmärksammar den materiella sidan av saken, utbytet av vara mot guld, så förbiser man just det man skall se, nämligen vad som sker med formen. Man blundar för att guldet som vara betraktat inte är pengar, och att de andra varorna, när deras priser uttryckes i guld, blir satta i relation till guldet såsom deras egen penninggestalt. Till en början går varorna in i bytesprocessen i sin naturliga form, precis som de är. Processen spaltar upp varan i vara och pengar, en yttre motsättning som uttrycker varans inre motsättning mellan bruksvärde och värde. Genom denna motsättning sättes varan som bruksvärde i relation till penningen som bytesvärde. Å andra sidan är bägge dessa motsatser varor, bägge alltså enheter av bruksvärde och värde. Men denna enhet av motsatser uppträder i omvänt förhållande hos värdeuttryckets två poler och framställer samtidigt deras växelverkan. Varan är ett konkret bruksvärde, och dess värdeexistens framträder endast ideellt i priset, som sätter den i samband med guldet som dess verkliga värdegestalt. Omvänt gäller guldet endast som materialiserat värde, som pen- 90

10 gar, och är därför reellt bytesvärde. Dess bruksvärde visar sig nu endast ideellt i raden av de relativa värdeuttryck, som ställer det i relation till alla varor som omger det såsom dess verkliga bruksvärden. Dessa varornas motsatta former är bytesprocessens verkliga rörelseformer. Vi tar nu med oss någon varuägare, t.ex. vår gamle bekanting linnevävaren, till bytesprocessens scen, varumarknaden. Hans vara, 20 meter linneväv, är prisbestämd. Dess pris är 2 p.st. Han byter nu ut den mot 2 p.st., och som en man av gamla stammen byter han ut sina 2 p.st. mot en familjebibel till samma pris. Linneväven, som för honom var enbart vara, värdebärare, utbytes mot sin värdegestalt, guld, och avyttras i denna gestalt åter mot en annan vara, bibeln, som skall vandra in i vävarhemmet som bruksföremål och där tillfredsställa uppbyggelsebehov. Varubytet fullbordas alltså i två motsatta förvandlingar, som kompletterar varandra varans förvandling till pengar och dess återförvandling från pengar till vara.[72*] Varuförvandlingens olika avsnitt är samtidigt varuägarens handelsmoment försäljning, utbyte av vara mot pengar; köp, utbyte av pengar mot vara, och bägge momentens enhet: sälja för att köpa. Om nu linnevävaren betraktar slutresultatet av sin handel, så äger han en bibel i stället för sin linneväv, i stället för sin ursprungliga vara en vara av samma värde men med annan användbarhet. På samma sätt skaffar han sig andra livs- och produktionsmedel. Ur hans egen synpunkt förmedlar hela processen endast utbytet av hans arbetsprodukt mot främmande arbetsprodukter, produktbytet. 65 Varans bytesprocess fullbordas alltså i följande formväxling: vara pengar vara V P V Till sitt materiella innehåll är rörelsen V - V, utbyte av vara mot vara, det samhälleliga arbetets ämnesomsättning, i vars resultat själva processen avslutas. V P. Varans första metamorfos eller försäljningen. Varuvärdets språng från varugestalt till guldgestalt är, som jag på annat ställe betecknat det, varans saltomortal. Om språnget misslyckas, så drabbar det visserligen inte varan men väl varuägaren. Arbetets samhälleliga delning gör hans arbete lika ensidigt som hans behov mångsidiga. Just därför tjänar hans produkt honom bara 65 Enligt Heraklit uppstår allt genom omvandling ur... elden och elden ur allt, såsom guld förvandlas till varor och varorna åter till guld. (F. Lassalle: Die Philosophie Herakleitos des Dunkeln, Berlin 1858, vol. I, s. 222). Lassalles not till detta ställe, s. 224, n. 3, karakteriserar oriktigt guldet som blott och bart ett värdetecken. 91

11 som bytesvärde. Men endast som pengar får den allmängiltig, samhällelig ekvivalentform, och pengarna befinner sig i främmande fickor. För att locka pengarna till sig måste varan framförallt vara ett bruksvärde för penningägaren, och det arbete som är nedlagt i den måste alltså vara samhälleligt nyttigt arbete eller fylla sin plats som ett led i den samhälleliga arbetsdelningen. Men arbetsdelningen är en historiskt utvecklad produktionsorganism, vars trådar spunnits och fortfarande spinnes bakom varuproducentens rygg. Kanske varan är produkt av en ny arbetsmetod, som påstår sig vilja tillfredsställa ett nytillkommet behov eller som på egen hand först vill framkalla ett behov. Ett arbete, som ännu igår endast var ett led bland många andra i en varuproducents verksamhet, lösgör sig kanske idag från detta sammanhang, blir självständigt och sänder därför ut sin produkt i marknaden som en självständig vara. Tiden må vara mogen eller inte för denna differentiering. Produkten tillfredsställer idag ett samhälleligt behov. Imorgon är den kanske helt eller delvis undanträngd från sin plats av ett liknande varuslag. Även om arbetet, t.ex. vår linnevävares, utgör en auktoriserad gren av den samhälleliga arbetsdelningen, så är detta ingalunda någon garanti för bruksvärdet hos just hans 20 alnar linneväv. Om det samhälleliga behovet av linneväv och även det har sitt mått som allt annat redan har mättats av konkurrerande linnevävare, så blir vår väns produkt övertalig, överflödig och därmed utan nytta. Given häst skådar man inte i munnen, men linnevävaren framträder ju inte på marknaden för att dela ut presenter. Vi antar emellertid, att hans produkt behåller sitt bruksvärde och att hans vara därför drar till sig pengar. Men då uppstår frågan: hur mycket pengar? Svaret är visserligen redan i förväg givet i varans pris, exponenten för dess värdestorlek. Vi bortser från varuägarens eventuella, rent subjektiva räknefel, vilka genast objektivt korrigeras på marknaden. Han har, förutsätter vi, för sin produkt använt endast den samhälleligt nödvändiga, genomsnittliga arbetstiden. Varans pris är alltså bara penningnamnet för den i varan nedlagda mängden av mänskligt arbete. Men utan vår linnevävares tillåtelse och bakom hans rygg råkar linnevävningens gamla inrotade produktionsbetingelser i jäsning. Vad som igår utan tvivel var samhälleligt nödvändig arbetstid för produktion av en aln linneväv, upphör idag att vara det, vilket penningägaren ivrigt bevisar med hjälp av prisnoteringarna hos vår väns olika konkurrenter. Till hans olycka finns det flera vävare i världen. Vi antar slutligen, att varje stycke linneväv som finns i marknaden endast innehåller samhälleligt nödvändig arbetstid. Likafullt kan totalsumman av dessa stycken innehålla överflödigt förbrukad arbetstid. Om marknaden inte förmår omsätta hela mängden linneväv till normalpriset 2 shilling pr aln, så bevisar det, att en alltför stor del av den samhälleliga totalarbetstiden har förbrukats till linnevävning. Verkan är densamma, som om 92

12 varje enskild linnevävare hade använt mer än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden på sin individuella produkt. Här gäller det: mitgefangen, mitgehangen.* All linneväv på marknaden gäller endast som en handelsvara, varje stycke linneväv bara som en alikvot del därav. Och värdet av varje aln är ju i själva verket inget annat än materialisering av samma samhälleligt bestämda mängd likartat mänskligt arbete. Man ser, att varan älskar penningen, men the course of true love runs never smooth [41]. Lika organiskt tillfällig som den kvalitativa är också den kvantitativa förgreningen av den samhälleliga produktionsorganismen, vars membra disjecta0 framträder i arbetsdelningens system. Våra varuägare upptäcker därför, att samma arbetsdelning, som gör dem till oberoende privatproducenter, å andra sidan också medför, att den samhälleliga produktionsprocessen och deras egna förhållanden i denna process blir oberoende av producenterna själva. Personernas inbördes oberoende kompletteras genom ett system, vari alla är beroende av sakförhållandena. Arbetsdelningen förvandlar arbetsprodukten till en vara och nödvändiggör därmed dess förvandling till pengar. Den medför samtidigt, att det blir en tillfällighet, om denna förvandling lyckas. Här skall vi emellertid studera fenomenet i dess rena form och alltså förutsätta dess normala förlopp. När förvandlingen överhuvud försiggår, när varan alltså är säljbar, kommer dess formförändring alltid till stånd, ehuru därvid substans värdestorlek undantagsvis kan förloras eller vinnas. Den ene varuägaren får guld för sin vara, den andre får en vara för sitt guld. Det yttre synliga skeendet är, att guld och vara byter plats, 20 alnar linneväv t.ex. byter plats med 2 p.st., d.v.s. de utbytes mot varandra. Men vad bytes varan mot? Mot sin egen allmänna värdegestalt. Och vad bytes guldet mot? Mot en speciell form av sitt bruksvärde. Varför uppträder guldet som pengar i förhållande till linneväven? Emedan linnevävens pris, 2 p.st., eller dess penningnamn redan har ställt det i relation till guld som pengar. Den ursprungliga varuformen avlägsnas, i det varan säljes, d.v.s. i det ögonblick då dess bruksvärde verkligen drar till sig de pengar, som priset bara är en symbol för. Förvandlingen av priset eller varans rent ideella värdeform är därför också omvänt förvandlingen av penningens rent ideella bruksvärde. Förvandlingen av vara till pengar är samtidigt förvandlingen av pengar till vara. Processen är dubbelsidig: från varuägarens synpunkt försäljning, från penningägarens synpunkt köp. Eller: försäljning är köp, V P är samtidigt P V All försäljning är köp. (Dr Quesnay: Dialogues sur le Commerce et les Travaux des Artisans. Physiocrates, ed. Daire, I. part., Paris 1846, s. 170), eller som Quesnay säger i sina Maximes Générales : Sälja är köpa. [42] * medfången, medhängd, talesätt, ungefär = Den som sig i leken ger, får leken tåla. IB. 93

13 I vår framställning har vi hittills inte lärt känna några andra ekonomiska relationer mellan människorna än deras förhållande som varuägare, en ställning i vilken de endast kan förvärva främmande arbetsprodukter genom att släppa ifrån sig sina egna. Den ene varuägaren kan därför endast möta den andre som penningägare, antingen emedan hans arbetsprodukt av naturen har penningform, alltså är penningmaterial, guld o.s.v., eller för att hans egen vara redan har skiftat gestalt och kastat av sig sin ursprungliga bruksform. För att fungera som pengar måste guldet givetvis på något stadium göra entré på varumarknaden. Detta sker på guldets produktionsort, där det som omedelbar arbetsprodukt utbytes mot andra arbetsprodukter av samma värde. Men från detta ögonblick representerar det oavbrutet förverkligade varupriser. 67 Bortsett från guldets utbyte mot andra varor vid produktionskällan, utgör guldet i varje varuägares hand hans försålda varas värdegestalt, resultatet av försäljningen eller den första varumetamorfosen V P. 68 Guldet blev ideella pengar eller värdemätare, emedan alla varuvärden mättes i guld och guldet därmed förvandlades till bruksvärdenas fingerade motsats, till deras värdegestalt. Guldet blir verkliga pengar, när alla varor genom allmän försäljning verkligen utbytes mot guld och guldet därvid blir deras verkliga värdegestalt. I varans värdegestalt försvinner varje spår av dess ursprungliga bruksvärde och av det speciella nyttiga arbete som producerat den, och den omvandlas till likformig samhällelig materialisering av odifferentierat mänskligt arbete. Penningen utvisar därför inte, av vilket slag den förvandlade produkten var. Den ena varan har i sin penningform precis samma utseende som den andra. Pengar kan därför vara smuts, fast smuts inte är pengar. Vi antar, att de två guldmynt, som vävaren fick för sin linneväv, är ett quarter vete i förvandlad form. Försäljningen av linneväv, V P, är samtidigt köp av linneväv, P V. Men som försäljning av linneväv börjar denna process med en rörelse, som slutar med sin motsats, med köp av en bibel. Som köp av linneväv avslutar den en rörelse, som började med sin motsats, med försäljning av vete. V P (linneväv-pengar), denna första fas av V P V (linneväv-pengar-bibel), är samtidigt P V (pengar-linneväv), den sista fasen i en annan rörelse V P V (vete-pengar-linneväv). En varas första förvandling, från varuform till pengar, är alltid samtidigt en annan varas motsatta förvandling, dess återförvandling från penningform till vara. 69 P V. Varans andra och sista förvandling: köpet. Emedan pengar är alla 67 Priset för en vara kan endast betalas med priset för en annan vara. (Mercier de la Rivière: L Ordre naturel et essentiel des sociétés politiques, Physiocrates, ed. Daire, II. part., s. 554.) 68 För att få dessa pengar måste man ha sålt (något). (M de la Rivière: a.a., s. 543.) 69 Undantag bildar, som förut påpekats, guld- resp. silverproducenten, som utbyter sin produkt utan att förut ha sålt den. 94

14 andra varor i försåld gestalt eller resultatet av deras allmänna försäljning, är penningen den obetingat säljbara varan. Den läser alla priser baklänges och avspeglas därvid i alla varor som material för sin egen förvandling till vara. Samtidigt drar varupriserna upp gränsen för denna förvandlingsförmåga, nämligen pengarnas egen mängd. Enär varan försvinner, då den blir pengar, kan man inte se på pengarna, hur de har kommit i ägarens händer, inte heller vilka varuvärden de representerar. Non olet [43], av vilket ursprung de än är. De representerar dels sålda varor, dels varor som kan köpas. 70 P V, köpet, är samtidigt försäljning. V P, den ena varans sista förvandling, är därför samtidigt den andra varans första förvandling. För vår linnevävare avslutas hans varas levnadslopp med bibeln, vartill han har återförvandlat sina 2 p.st. Men bibelförsäljaren omsätter de 2 p.st., som han fick av vävaren, i brännvin. P V, slutfasen av V P V (linneväv-pengar-vara), är samtidigt V P, den första fasen av V P V (bibel-pengar-brännvin). Då varuproducenten endast levererar ett enda slags produkt, säljer han den ofta i större mängder, medan hans mångsidiga behov tvingar honom att dela upp det realiserade priset eller de disponibla pengarna på talrika inköp. En försäljning resulterar därför i många köp av olika varor. En varas slutförvandling bildar sålunda en summa av andra varors förstaförvandlingar. Om vi nu betraktar en varas hela förvandlingsprocess, så ser vi, att den består av två motsatta rörelser, som kompletterar varandra, V P och P V. Varans två motsatta förvandlingar fullbordas i två motsatta, samhälleliga procedurer från varuägarens sida och avspeglas i två motsatta ekonomiska roller, som han spelar. Som representant för försäljningen blir han säljare, som företrädare för varuköpet blir han köpare. Samma varuägare möter alltid såsom säljare en annan varuägare som köpare, och såsom köpare möter han alltid en annan varuägare som säljare, alldeles som varans två former, varuformen och penningformen, alltid samtidigt existerar, om också som motsatser, varje gång varan genomgår en förvandling. Liksom samma vara successivt genomlöper de två omvända förvandlingarna, från vara till pengar och från pengar till vara, så spelar samma varuägare omväxlande rollen som säljare och köpare. Inom varucirkulationen är dessa alltså inga fasta utan ständigt rollskiftande karaktärer. En varas totalförvandling kräver i sin enklaste form fyra extremer och tre personae dramatis. Först ställs penningen mot varan såsom dess värdegestalt. Pengarna befinner sig i främmande ficka och är där en hård materiell verklighet. Så möter varuägaren en penningägare. Så snart varan förvandlats till 70 Om pengarna i våra händer föreställer de ting, som vi vill köpa, så föreställer de samtidigt också de ting, som vi har sålt för dessa pengar. (Bägge noterna: M. de la Rivière, a.a., s. 586.) 95

15 pengar, blir penningen dess tillfälliga ekvivalentform, vars bruksvärde eller innehåll existerar i andra varukroppar. Som slutfas i den första varuförvandlingen är penningen samtidigt begynnelsefas i den andra. Sålunda blir säljaren i första akten köpare i andra akten, där en tredje varuägare möter honom som säljare. 71 Varuförvandlingens bägge motsatta rörelsefaser bildar ett kretslopp: varuform, frigörelse från varuformen, återgång till varuformen. Själv uppträder varan här faktiskt under två motsatta aspekter. I begynnelsefasen är den inte bruksvärde, i slutfasen är den bruksvärde för sin ägare. Så uppträder penningen först som den fasta värdekristall, vartill varan förvandlas, för att efteråt upplösas i rent tillfällig ekvivalentform. De två förvandlingar, som bildar en varas kretslopp, utgör samtidigt de omvända förvandlingsfaserna för två andra varor. En och samma vara (linneväven) påbörjar sin egen förvandlingsserie och avslutar en annan varas (vetets) totalförvandling. Under sin första omvandling, försäljningen, spelar den själv dessa bägge roller. Men i form av kristalliserat guld, vari den själv upplöses, avslutar den samtidigt en tredje varas första förvandling. Det kretslopp, som varje varas förvandlingsserie beskriver, hopflätas alltså oupplösligt med andra varors kretslopp. Totalprocessen yttrar sig som varucirkulation. Varucirkulationen är inte bara formellt utan i väsentliga hänseenden skild från det omedelbara produktutbytet. Låt oss kasta en blick tillbaka på förloppet. Linnevävaren har faktiskt bytt ut linneväven mot en bibel, sin egen vara mot en främmande. Men detta faktum gäller endast honom själv. Bibelagenten, som föredrar brännvin, hade inte för avsikt att byta bort bibeln mot linneväv, lika litet som vävaren vet något om att vete har blivit utbytt mot hans linneväv o.s.v. B:s vara ersätter A:s vara, men A och B byter inte varor med varandra. Det kan verkligen inträffa, att A och B köper av varandra, men en sådan speciell situation är inte alls typisk för varucirkulationens allmänna förlopp. Å ena sidan ser man här, hur varubytet genombryter de individuella och lokala skrankorna för det omedelbara produktutbytet och utvecklar det mänskliga arbetets ämnesomsättning. Å andra sidan uppstår ett kretslopp av händelser, av samhälleliga natursammanhang, helt utanför de handlande personernas kontroll. Vävaren kan inte sälja linneväv, om inte bonden sålt vete, bibelagenten inte bibeln, om inte vävaren sålt linneväv, och destillatören kan inte sälja sitt eldvatten, om inte den andre redan sålt det eviga livets vatten o.s.v. Cirkulationsprocessen upphör därför inte heller såsom det omedelbara 71 Det finns följaktligen fyra ändpunkter och tre kontrahenter, av vilka den ene uppträder två gånger. (Le Trosne: a.a., s. 908.) 96

16 produktutbytet med att bruksvärdena byter ägare. Penningen försvinner inte, för att den slutligen bortfaller ur en varas förvandlingsserie. Den dyker ständigt på nytt upp på en punkt i cirkulationskedjan, där en vara lämnat plats. Så t.ex. i linnevävens totalförvandling: linneväv pengar bibel. Där faller först linneväven bort ur cirkulationen, och pengar träder i dess ställe. Sedan faller bibeln bort ur cirkulationen, och pengar träder i stället. När en vara ersättes med en annan, överlåtes penningvaran på en tredje hand. 72 Cirkulationen avsöndrar ständigt pengar. Ingenting kan vara dummare än dogmen, att varucirkulationen skulle betinga en nödvändig jämvikt mellan försäljning och köp, emedan varje försäljning är ett köp och vice versa. Om detta skall betyda, att antalet fullbordade försäljningar är lika med antalet köp, så är det en intetsägande tavtologi. Men det skall bevisa, att säljaren för sin egen köpare till marknaden. Försäljning och köp är samma förrättning, betraktad som ett ömsesidigt förhållande mellan två diametralt motsatta personer, varuägaren och penningägaren. Men såsom handlingar av samma person utgör de två rakt motsatta förrättningar. Att köp och försäljning bildar en enhet, betyder därför att varan blir utan nytta, om den efter att ha kastats i varucirkulationens smältdegel inte kommer ut igen som pengar, inte blir såld av varuägaren, alltså inte blir köpt av penningägaren. Denna identitet mellan köp och försäljning innebär vidare, att processen, då den lyckas, ger varan en vilopaus av längre eller kortare varaktighet. Då varans första förvandling är på en gång försäljning och köp, är denna delprocess samtidigt en självständig process. Köparen har varan, säljaren har penningen, d.v.s. en vara, som behåller sin cirkulationsdugliga form, när den förr eller senare åter uppträder på marknaden. Ingen kan sälja, utan att någon annan köper. Men ingen behöver omedelbart köpa, bara därför att han just har sålt. Varucirkulationen bryter igenom tidsbestämda, lokala och individuella skrankor för produktbytet just därigenom, att den klyver den ursprungliga, omedelbara enheten mellan försäljningen av den egna och köpet av den främmande arbetsprodukten, i motsatsen mellan försäljning och köp. Att dessa två processer, köp och försäljning, som uppträder självständigt gentemot varandra, bildar en inre enhet, innebär i lika hög grad att denna inre enhet rör sig i yttre motsatser. Om denna yttre självständighet utvecklas över en viss gräns, trots den inre osjälvständighet som följer av att de två processerna kompletterar varandra, så gör sig enheten våldsamt gällande genom en kris. Den inre motsättning mellan bruksvärde och värde, som är olösligt förenad med varuformen, den motsättningen att privatarbete samti- 72 Not till 2:a upplagan: Hur påtaglig denna företeelse än är, så förbises den i allmänhet av politiska ekonomer, i synnerhet av typen vulgära frihandlare. (Noten finns inte i franska upplagan. RS.) 97

17 digt måste representera direkt samhälleligt arbete, att speciellt konkret arbete endast gäller som abstrakt allmänt arbete, att tingen personifieras, medan personerna uppträder i sakroller denna inre motsägelse får sina utvecklade rörelseformer genom varuförvandlingens motsättningar. Dessa former innesluter därför möjligheten, men också endast möjligheten, att kriser skall utbryta. Utvecklingen av denna möjlighet till verklighet förutsätter ett helt kretslopp av förhållanden, som från den enkla varucirkulationens ståndpunkt ännu inte föreligger. 73 Som förmedlare av varucirkulationen får penningen sin funktion som cirkulationsmedel. b) Penningens omlopp Den formväxling, V P V, som fullbordar arbetsprodukternas ämnesomsättning, förutsätter att samma värde bildar utgångspunkt för processen i form av vara och återvänder till samma punkt som vara. Denna varornas rörelse är därför ett kretslopp, som å andra sidan utesluter penningens kretslopp, och resultatet är ständigt att pengarna avlägsnas från sin utgångspunkt, inte att de återvänder dit. Så länge säljaren håller fast vid sin vara i förvandlad gestalt, penningen, befinner sig varan ännu i sin förvandlings första stadium eller har endast tillryggalagt första hälften av sitt kretslopp. Om processen, sälja för att köpa, är fullbordad, så har pengarna återigen avlägsnats från den ursprunglige ägaren. Om linnevävaren, sedan han köpt bibeln, återigen säljer linneväv, vänder visserligen penningen tillbaka i hans hand. Men den återvänder inte genom cirkulationen av de första 20 alnarna linneväv, som tvärtom har överfört den från linnevävaren till bibelförsäljaren. Den vänder endast tillbaka som följd av en ny varas förnyade eller upprepade cirkulation och slutar med samma resultat. Penningens omedelbara rörelse genom varucirkulationen medför därför, att den ständigt avlägsnas från utgångspunkten, att den ständigt flyttas från en varuägare till en annan, m.a.o. penningens 73 Jämför mina anmärkningar till James Mill i Till kritiken av den politiska ekonomin, (sv. uppl. s ). Två punkter är här karakteristiska för den ekonomistiska apologetikens metod. För det första identifieringen av varucirkulation och direkt produktbyte genom enkel abstraktion av det skiljaktiga. För det andra försöket att eliminera den kapitalistiska produktionsprocessens motsägelser genom att upplösa förhållandet mellan dess produktionsagenter i de enkla relationer som varucirkulationen medför. Men varuproduktion och varucirkulation är fenomen, som tillhör de mest olika produktionssätt, om också i olika omfång och räckvidd. Man vet alltså ingenting om dessa produktionssätts differentia specifica0 och kan därför inte bedöma dem, om man bara känner de abstrakta kategorier i varucirkulationen, som de har gemensamt. I ingen annan vetenskap än den politiska ekonomin förekommer ett sådant snobberi med elementära banaliteter. Så tillåter sig t.ex. J. B. Say att uttala sig om kriserna, emedan han vet att varan är en produkt. 98

18 omlopp (currency0, cours de la monnaie0). Penningens omlopp visar en ständig, enformig upprepning av samma process. Varan finns alltid hos säljaren, penningen finns alltid hos köparen som köpmedel. Den fungerar som köpmedel, i och med att den förverkligar varans pris. I denna funktion överför den varan från säljaren till köparen, medan den själv övergår från köparen till säljaren för att därefter upprepa samma process med en annan vara. Att penningrörelsens ensidiga form beror på den dubbelsidiga formen för varans rörelse, ligger inte i öppen dag. Varucirkulationens egen natur ger ett motsatt intryck. Varans första förvandling är märkbar inte bara som en penningrörelse utan även som varans egen rörelse, men dess andra förvandling är endast märkbar som penningrörelse. I den första halvan av cirkulationen byter varan plats med penningen, och därmed faller dess bruksvärde bort ur cirkulationen och går över i konsumtionen. 74 Dess värdegestalt eller penningskepnad träder i dess ställe. Den andra hälften av kretsloppet passerar den inte längre i sin naturliga gestalt utan i penningskepnad. Penningen representerar därför rörelsens kontinuitet, och samma rörelse, som för varan omfattar två motsatta processer, innehåller som penningens egen rörelse alltid samma process, byte med ständigt nya varor. Varucirkulationens resultat, en varas ersättande med en annan vara, synes därför inte vara förmedlad genom varans egen formförändring utan i stället genom penningens funktion som cirkulationsmedel, i och med att pengarna sätter igång de i och för sig orörliga varorna och överför dem från den ägare för vilken de inte är bruksvärden till den ägare för vilken de är bruksvärden, alltid i motsatt riktning mot pengarnas egen rörelse. Pengarna avlägsnar ständigt varorna ur cirkulationen, samtidigt som de ideligen inträder i varornas ställe och därmed själva avlägsnar sig från sin egen utgångspunkt. Varucirkulationen ser därför ut att vara ett resultat av penningens rörelse, ehuru penningrörelsen i verkligheten bara är ett uttryck för varucirkulationen. 75 Å andra sidan kan pengarna fungera som cirkulationsmedel, endast därför att de är varornas självständiga värden. Penningens rörelse som cirkulationsmedel är därför i verkligheten endast varornas egen formförändring. Denna måste fördenskull också i synlig måtto avspeglas i penningens omlopp. Linnevävens varuform t.ex. förvandlas först till sin penningform. Den sista termen i dess första förvandling, V P, penningformen, blir sedan första termen i dess sista förvandling, P V, återförvandlingen till bibeln. Men var och en 74 Även om varan om och om igen blir såld, ett skeende som här ännu inte är aktuellt för oss, faller den i och med den sista definitiva försäljningen bort ur cirkulationens krets och går in i konsumtionens för att där tjäna som livsmedel eller produktionsmedel. (Noten saknas i franska upplagan. RS). 75 Den (penningen) har ingen annan rörelse än den som den lånar av produkterna. (Le Trosne: a.a., s. 885.) 99