Stridsåtgärder en grundläggande rättighet som kan begränsas av den fria rörligheten 865 Stridsåtgärder en grundläggande rättighet som kan begränsas av den fria rörligheten BIRGITTA NYSTRÖM* Redan före det svenska medlemskapet i EU började diskussionerna kring frågan om Sveriges möjligheter att vid mötet med EG-rätten behålla det som utmärker den svenska modellen för regleringen av arbetsmarknaden. Framför allt att lagstiftaren traditionellt överlåtit till arbetsmarknadens parter att själva reglera arbetsförhållanden genom förhandlingar och kollektivavtal. Lagstiftning har tidigare begränsats till i första hand mera grundläggande frågor. Efter 1970- talets formliga lagstiftningsexplosion på det arbetsrättsliga området har lagreglerna ändå mestadels varit utformade som ett dispositivt ramverk, avsedda att anpassas och fyllas ut genom kollektivavtal för olika branscher och verksamheter. I EU mötte Sverige en kontinental tradition med ett lagstadgat minimiskydd för arbetstagarna. I samband med medlemsförhandlingarna försäkrades Sverige att man skulle få behålla sina arbetsmarknadstraditioner, 1 trots att EG-domstolen i sin praxis underkänner kollektivavtal som ett sätt att ensamt genomföra EG-rätten. 2 Problem har dock uppkommit t.ex. i samband med genomförandet av EG:s arbetstidsdirektiv 93/104/EEG, där Sverige fått överge helt dispositiva lagregler om arbetstid till förmån för ett EG-rättsligt tvingande minimiskydd. I Sverige finns ingen tradition av minimilönelagstiftning, utan det är arbetsmarknadens parter som genom förhandlingar skall reglera lönerna, vilket vållade problem då utstationeringsdirektivet 96/71/EG skulle implementeras. Den svenska utstationeringslagen saknar något stadgande om lön. 3 Sverige har också varit aktivt för att begränsa EUs möjligheter att påverka frågor som rör bland annat förhandlingar och stridsåtgärder. Det har från de nordiska länderna framförts att * Professor i civilrätt vid Lunds universitet. 1 Bland annat genom ett brev från den ansvarige kommissionären, se Nyström, B., EU och arbetsrätten, Norstedts Juridik, 3 uppl., 2002, s. 67 68. 2 Nyström, EU och arbetsrätten s. 66 69 och där gjorda hänvisningar. 3 När EU-kommissionen utvärderade direktivet hade man inga anmärkningar mot den svenska implementeringen av direktivet i detta avseende.
866 Birgitta Nyström EG saknar såväl direkt som indirekt kompetens att reglera medlemsstaternas arbetsmarknadsorganisationers rätt att vidta stridsåtgärder. 4 Debatten om s.k. social dumpning, dvs. om den fria rörligheten kan leda till en osund konkurrens som eftersätter skyddet för arbetstagarna, har intensifierats sedan EU de senaste åren fått allt fler medlemmar, och från medlemsländer där förhållandena för arbetstagarna avsevärt understiger dem i framför allt de nordeuropeiska länderna. I den svenska diskussionen gällde det länge frågan om enskilda arbetstagares fria rörlighet, men sedan allt fler utländska tjänsteföretag hyrt ut arbetstagare till Sverige eller själva kommit hit med egna anställda, blev fackets övervakning och krav på svenska kollektivavtal för allt arbete som utförs på svenskt territorium uppmärksammat i flera branscher. En överenskommelse slöts också mellan LO och Svenskt Näringsliv om att gästande företagare skall kunna ansluta sig till svenska arbetsgivareföreningar och till svenska kollektivavtal, där parterna rensat bort sådana frågor som de gästande arbetstagarna inte kunde tillgodogöra sig i Sverige eller som arbetsgivaren betalade för i hemlandet, främst olika typer av försäkringar. Mot slutet av 2007 kom EG-domstolens principiellt viktiga avgöranden i två mycket uppmärksammade fall som gäller den fria rörligheten i förhållande till nationella stridsåtgärder, Laval och Viking Line. Den 18 december 2007 kom EG-domstolens överraskande dom i Lavalmålet 5 (eller, som det också har kallats i Sverige, Waxholmsmålet). Bakgrunden till målet är en tvist på en byggarbetsplats i Waxholm 2004, där ett lettiskt byggbolag (Laval) vägrat teckna svenskt kollektivavtal för sina lettiska anställda. Medan diskussionerna med Svenska Byggnadsarbetarförbundet pågick, tecknade Laval kollektivavtal med det lettiska byggfacket. Laval försattes i blockad av Byggnads. Sympatiåtgärder vidtogs av Elektrikerförbundet. Laval väckte talan i AD för att få stridsåtgärderna förklarade otillåtna på den grund att de stred mot EG-rättens regler om fri rörlighet och icke-diskriminering. I AD 2004 nr 111 beslutade AD att inte förbjuda stridsåtgärderna interimistiskt. Efter huvudförhandling i målet 6 beslutade domstolen att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. AD formulerade två frågor till EG-domstolen. Den första frågan handlar främst om konflikten mellan EG-fördragets regler om fri rörlighet för tjänster och rätten i Sverige att vidta stridsåtgärder för att framtvinga kollektivavtal då utstationeringsdirektivet genomförts på det sätt som skett i Sverige. Den andra frågan behandlar i första hand konflikten mellan fördragets regler om nationalitetsdiskriminering och utformningen av de svenska reglerna 4 5 6 Nyström, EU och arbetsrätten, s. 106, 110 112; Nielsen, R., EU arbejdsret, Jurist- og økonomforbundets forlag, 4 udg., 2006, s. 156 159 och där gjorda hänvisningar, s. 34; Maier, L., EU, arbetsrätten och normgivningsmakten, Iustus förlag, 2000, särskilt kap. 11 och 12. Mål C 341/05 Laval un Partneri Ltd mot Svenska Byggnadsarbetareförbundet m.fl. AD 2005 nr 49.
Stridsåtgärder en grundläggande rättighet som kan begränsas av den fria rörligheten 867 om stridsåtgärder då det finns ett befintligt utländskt kollektivavtal, de s.k. Lex Britannia-reglerna. 7 Laval-målets handläggning i EG-domstolen har följts åt av Viking Linemålet, 8 som också berör ämnet stridsåtgärder och principiella frågor i balansen mellan ekonomiska och sociala rättigheter. Viking Line är ett finländskt rederi, som äger fartyget Rosella under finskt flagg och är skyldig att tillämpa finsk lönenivå på besättningen. Fartyget går mellan Finland och Estland. Rederiet ville registrera fartyget i Estland och ingå kollektivavtal med estländsk fackförening. Det finska facket motsatte sig detta och ITF (Internationella Transportarbetarefederationen) meddelade alla anslutna fack om situationen och uppmanade dem att inte förhandla med Viking Line. Efter hot om stridsåtgärder ingick Viking Line en överenskommelse med det finska facket. 9 Den 23 maj 2007 kom respektive generaladvokat med förslag till domar både i Laval-målet och i Viking Line-målet. Generaladvokaterna var i båda målen eniga om att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet som skyddas av EG-rätten men som kan begränsas med hänsyn till den fria rörligheten, en avvägning måste göras. De visade också i sina yttranden en förståelse för den nordiska arbetsmarknadsmodellen. 10 Mengozzi underströk dock i Laval att stridsåtgärder inte får vara oproportionerliga i förhållande till skyddet av arbetstagare och motarbetande av social dumpning. Byggnads krav på att Laval skulle teckna ett fullständigt kollektivavtal ifrågasattes därför av Mengozzi, men han ville överlåta avgörandet till den svenska Arbetsdomstolen. Dom i de båda målen bestämdes till den 11 december 2007. I sista stund beslutade EG-domstolen att skjuta på domen i Laval-målet i en vecka (vilket gav upphov till en del spekulationer), men domen i Viking Line kom på utsatt dag. I huvudsak ansluter domstolen sig i Viking Line till generaladvokaten och erkänner här för första gången uttryckligen rätten att vidta stridsåtgärder som en grundläggande rättighet inom EG-rätten. Att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet medför dock inte att de ifrågavarande fackliga stridsåtgärderna skulle falla utanför tillämpningsområdet för artikel 43 EG. Domstolen behandlar endast förhållandet mellan den fria etableringsrätten (artikel 43) och rätten att vita stridsåtgärder och konstaterar att artikel 43 har horisontell direkt effekt; en privat arbetsgivare som utsätts för en 7 Laval-målet kommenteras bl.a. av Sigeman, T., Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt, Europarättslig Tidskrift 2005, s. 465 495; och av samme författare, Lavaldomen sätter spärr för social protektionism, Lag & Avtal, Nr 1 2008, s. 34 35. Angående Lex Britannia, se SOU 2005:89, s. 105 112 och där gjorda hänvisningar. 8 Mål C-438/05 Internationella transportarbetarefederationen och Finlands sjömansunion mot Viking Line ABP och OU Viking Line Eesti. 9 Både Viking Line- och Laval-målet kommenteras av Nielsen, EU arbejdsret, s. 151 ff. 10 Nyström, B., Svensk arbetsrätt i ett Europaperspektiv. Vänbok till Axel Adlercreutz, Juristförlaget i Lund 2007, s. 390 392, 395 396.
868 Birgitta Nyström stridsåtgärd kan gå till nationell domstol och få prövat om stridsåtgärderna strider mot etableringsrätten. 11 Sådana åtgärder som fackföreningarna vidtagit i detta fall utgör en inskränkning i etableringsfriheten så som den anges i artikel 43 EG. Inskränkningar kan godtas om de har ett legitimt ändamål och är motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset. Inskränkningen måste vara ägnad att säkerställa det eftersträvade syftets förverkligande och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte. Gemenskapens ekonomiska och sociala ändamål måste vägas mot varandra. Domstolen konstaterar att stridsåtgärder som inskränker den fria etableringsrätten kan godtas om deras syfte är att skydda anställningarna eller arbetsvillkoren för de medlemmar som skulle kunna påverkas av utflaggningen. Dessutom måste stridsåtgärderna vara ägnade att förverkliga detta legitima syfte och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Att göra denna proportionalitetsprövning ankommer på den nationella domstolen som bland annat skall beakta om alla alternativa medel för att tillvarata arbetstagarnas intressen är uttömda. I Laval-domen en vecka senare går dock EG-domstolen på en helt annan linje än generaladvokaten gjorde ett drygt halvår tidigare. Först konstaterar man att Sverige har infört EG-reglerna om skydd för utstationerade arbetstagares anställningsvillkor genom en svensk lag som inte innehåller någon regel om minimilön, samt att kollektivavtal inte kan förklaras ha allmän giltighet i Sverige och att Sverige inte utnyttjat möjligheten enligt utstationeringsdirektivet artikel 3.8 andra stycket att utgå från allmänt tillämpade kollektivavtal, eller kollektivavtal ingångna av de mest representativa arbetsmarknadsparterna på nationell nivå. Rätten att vidta stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal med förmånligare villkor än utstationeringslagens minimiregler kan göra det svårare för utländska företag att utföra arbete i Sverige och är därmed en inskränkning av den fria rörligheten. Att ansluta sig till ett kollektivavtal som innehåller bestämmelser som går utöver det minimiskydd som garanteras i utstationeringsdirektivet kan göra det mindre lockande eller svårare att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige. Det går visserligen att göra sådana inskränkningar men de skall då ha ett legitimt ändamål och vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset. Social dumpning kan vara ett sådant tvingande hänsyn till allmänintresset. Inskränkningen måste i så fall också vara proportionerlig. Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder för att skydda arbetstagarna mot social dumpning grundar sig på tvingande hänsyn till allmänintresset. Byggnads blockad har i princip som ändamål att skydda arbetstagarna, men i detta fall är stridsåtgärderna inte motiverade. Arbetsgivare som utstationerar arbetstagare är redan skyldiga att iaktta tvingande regler för minimiskydd. Gemenskapsrätten förbjuder inte medlemsländerna att med lämpliga medel säkerställa att deras bestäm- 11 Beträffande artiklarna 43 EG och 49 EG och deras verkan för fackliga organisationer, se Nielsen, EU arbejdsret, s. 155 156; Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt, s. 484 485, och mål C-36/74 Walrave och Koch REG 1974 1405.
Stridsåtgärder en grundläggande rättighet som kan begränsas av den fria rörligheten 869 melser om minimilöner iakttas av företag som utstationerar arbetstagare. Fackliga åtgärder kan dock inte vara motiverade när de syftar till att få ett företag att genomföra löneförhandlingar i ett nationellt sammanhang där det inte finns några precisa lönebestämmelser. Det blir i praktiken omöjligt att få kännedom om de skyldigheter i fråga om minimilöner som åligger företaget. Slutsatsen som EG-domstolen drar, är att artikel 49 EG och utstationeringsdirektivets artikel 3 hindrar fackliga stridsåtgärder i form av blockad för att förmå ett gästande företag att inleda förhandlingar om lön och att underteckna ett kollektivavtal som på vissa punkter ger mer förmånliga villkor än enligt utstationeringslagen och som också tar upp villkor på andra områden än vad utstationeringsreglerna täcker. EG-domstolen finner i Laval-domen också att det är diskriminerande att medbestämmandelagen innehåller regler som gör att tjänsteutövare med utländskt kollektivavtal för sina arbetstagare, oavsett avtalets innehåll, kan utsättas för tilllåtna stridsåtgärder på samma sätt som en svensk företagare utan något kollektivavtal alls. Sådana regler kan vara motiverade men bara om de grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. De svenska reglerna syftar till att verka för att arbetsgivare på den svenska arbetsmarknaden tillämpar sådana löner och anställningsvillkor som motsvarar vad som är brukligt i Sverige och att skapa förutsättningar för sund konkurrens, men detta är inte sådana hänsyn som motiverar diskriminering. 12 Artiklarna 49 och 50 EG utgör hinder för att ha ett förbud mot stridsåtgärder som syftar till att undanröja eller ändra ett befintligt kollektivavtal, när förbundet endast gäller då stridsåtgärder vidtas med anledning av arbets- eller anställningsvillkor som den nationella lagen är direkt tillämplig på. Domstolen underkänner alltså Lex Britannia såsom diskriminerande. EG-domstolen lämnar med sitt utslag i Laval-målet inte något egentligt handlingsutrymme för den svenska Arbetsdomstolen. Målets fortsatta handläggning i Sverige blir intressant att följa. Att EG-domstolen underkänner Lex Britannia är enligt min mening inte särskilt förvånande. Regeln har tidigare utsatts för kritik i svensk doktrin, 13 men en statlig utredning fann den med viss tvekan godtagbar. 14 Här kan finnas möjlighet att i stället införa en regel om att kollektivavtal (svenskt eller utländskt) med avsevärt lägre villkor än branschavtalet inte medför fredsplikt. En sådan regel skulle inte vara otillåtet diskriminerande. 15 I domen understryker också EGdomstolen att det handlar om en regel som inte tar hänsyn till kollektivavtal, som 12 Se även mål C-445/03 Kommissionen mot Luxemburg, REG 2004 s. I 10191. Skyddet av den nationella arbetsmarknaden är inget hållbart argument eftersom de utstationerade arbetstagarna inte gör anspråk på tillträde till denna. 13 Nyström, EU och arbetsrätten, s. 128 130; Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt, s. 491 493. 14 Ds 1994:13 Lex Britannia. 15 Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt, s. 494.
870 Birgitta Nyström redan är ingångna i den medlemsstat där företaget är etablerat, oavsett innehållet i dessa avtal (domen p. 116). Mer svårhanterlig är slutsatsen att stridsåtgärder inte är tillåtna för att förmå utländska företag att förhandla om lön och sluta kollektivavtal med bättre eller mer omfattande villkor än utstationeringslagens. Det går alltså inte att med stridsåtgärder tvinga fram kollektivavtal med regleringar på fler områden, eller med förmånligare nivåer, än vad utstationeringslagen medger. Det är enligt EG-domstolens utslag emellertid möjligt att framtvinga tydliga minimilöneregler angivna i kollektivavtal genom stridsåtgärder. Om Sverige vill behålla den ordning som hittills varit förhärskande, dvs. att det i första hand är arbetsmarknadens parter som genom förhandlingar och kollektivavtal reglerar den svenska arbetsmarknaden, och att det yttersta påtryckningsmedlet för att få kollektivavtal till stånd är stridsåtgärder, så finns det inga enkla och givna lösningar för att svensk arbetsrätt och praxis skall komma i samklang med EG-domstolens utslag. Domstolen lägger som synes stor vikt vid utstationeringsdirektivet och tolkar artikel 49 EG-fördraget i ljuset av direktivet. Direktivet tolkas också mycket restriktivt och på ett sätt som främjar den fria rörligheten. 16 Resultatet blir att domstolen med hänvisning till utstationeringsdirektivet förändrar sin praxis i inskränkande riktning. Rush Potuguesa 1990 17 var det första målet som gällde vilket lands regler som skall gälla för utstationerade arbetstagare, och här uttalade EG-domstolen att det inte finns något hinder enligt EG-rätten att en medlemsstat utsträcker sin lagstiftning eller kollektivavtal att gälla för alla som utför arbete inom statens territorium. I Finalarte-domen 2001 18 hade inte fristen för utstationeringsdirektivets införlivande ännu löpt ut, och målet avgjordes med hänvisning till artikel 49 EG. Domstolen fann här inga hinder för att Tyskland hade regler om ett högre antal semesterdagar än enligt arbetstidsdirektivet 93/104/EEG och utsträckte dessa till att omfatta även arbetstagare som utstationerades till Tyskland. 19 Domstolens avgöranden rörande i vilken utsträckning den fria rörligheten för tjänster i artikel 49 EG kan begränsas genom krav på att gästande företag skall tillämpa värdlandets regler, kan för tiden före utstationeringsdirektivets ikraftträdande sammanfattas enligt följande. Den fria rörligheten för tjänster får begränsas endast genom tillämpning av regler som grundas på tvingande hänsyn till allmänintresset. Socialt skydd för arbetstagare kan vara ett sådant intresse. Likabehandling av gästande och nationella företag måste ske. Det intresse som reglerna skall skydda får inte vara tillgodosedda genom regler i hemlandet och samma 16 Se också Sigeman, Lavaldomen sätter spärr mot social protektionism. 17 Mål C-113/89 REG 1990 I-1417. 18 Förenade målen C-49/98, 50/98 m.fl. Finalarte m.fl. REG 2001 I-7831. 19 Se också mål C-165/98 Mazzoleni REG 2001 I-2189, C-279/00 Kommissionen mot Italien REG 2002 I-1425, C-164/99 Portugaia REG 2002 I-787; samt Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt, s. 467 och där gjorda hänvinsningar.
Stridsåtgärder en grundläggande rättighet som kan begränsas av den fria rörligheten 871 resultat kan inte uppnås genom mindre ingripande regler (proportionalitetsprincipen). 20 Utstationeringsdirektivet 96/71/EG bekräftade EG-domstolens praxis att det är tillåtet att utsträcka lagar och kollektivavtal i värdlandet till att gälla utstationerade arbetstagare. Direktivet skall främja fri rörlighet för tjänster, motverka social dumpning och skydd utstationerade arbetstagare. En hård kärna av arbets- och anställningsvillkor i värdlandet skall garanteras. Det gäller arbetstid, semester, minimilön, villkor för uthyrning av arbetskraft, arbetsmiljö, skydd för gravida och ammande, barn och unga samt icke-diskriminering. I den svenska utstationeringslagen (1999:678) hänvisas till tillämpliga bestämmelser i Arbetsmiljölagen, Arbetstidslagen, Semesterlagen, Föräldraledighetslagen och i diskrimineringslagstiftningen, men något stadgande om minimilön finns inte. Även sedan utstationeringsreglerna trätt i kraft har EG-domstolen tidigare följt en annan argumentationslinje. I målet Kommissionen mot Tyskland, 21 som uppkom sedan utstationeringsreglerna trätt i kraft, konstaterade EG-domstolen att kravet på att översätta bl.a. anställningsbevis och lönespecifikationer i och för sig innebär en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster, men att kravet syftar till att tillvarata ett tvingande allmänintresse, nämligen det sociala skyddet för arbetstagare. Kontrollen skulle bli oerhört svår eller omöjlig, om översättningar av dokumenten inte görs, och kravet är därför ägnat att säkerställa det legitima syftet. Kravet går inte längre än vad som är nödvändigt och inga mindre ingripande åtgärder kan säkerställa syftet. 22 I Laval finner domstolen att inget annat än sådana frågor som anges i utstationeringsdirektivet, den hårda kärnan och frågor som har att göra med ordre public 23 får regleras i miniminivåer för utstationerade arbetstagare. Utstationeringsdirektivet har med andra ord fått en mycket snäv tolkning och det går inte kräva reglering på fler områden än som anges i direktivet och inte heller utöver miniminivåer. Direktivet är både ett minimi- och ett maximidirektiv. 20 Se också Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt, s. 467; Maier, L., Utstationering av arbetstagare och det svenska kollektivavtalssystemet, SACO juni 2005, s. 15; mål C- 445/03 Kommissionen mot Luxemburg, REG 2004 I-10191, mål C-43/93 Vander Elst, REG 1994 s. I-3803, C 244/04 Kommissionen mot Tyskland, REG 2006 I-901, (p. 30 31). Förenade målen C-369/96 och 376/96 Arblade (p. 34 35) REG 1999 I-8453, C-164/99 Portugaia (p. 19), C-445/03 Kommissionen mot Luxemburg (p. 20 22, 29). 21 Mål C-490/04 Kommissionen mot Tyskland, 18 juli 2007, p. 68 77 (särskilt p. 70). 22 Se mål C-60/02 Wolff & Müller REG I-9553 där utstationeringsdirektivet tolkas mot bakgrund av artikel 49 EG. Jfr Portugaia p. 19 20 och Mazzoleni p. 25. 23 I svensk rätt finns traditionellt en annan betydelse av ordre public. Public policy eller internationellt tvingande regler, är beteckningar som skulle passa bättre i denna situation. Enligt kommissionen rör det sig om tvingande bestämmelser som inte går att avvika från och som genom sin art och sitt syfte uppfyller tvingande krav i allmänhetens intresse. Se också Sigeman, Fri rörlighet för tjänster och nationell arbetsrätt, s. 473; och Maier, Utstationering av arbetstagare och det svenska kollektivavtalssystemet, s. 23 24.
872 Birgitta Nyström Domstolen har i Laval-domen inga invändningar mot det sätt som Sverige valt att genomföra minimilönereglerna i utstationeringsdirektivet, dvs. genom kollektivavtal. Det behövs alltså inte någon minimilönelagstiftning, eller de andra möjligheter som utstationeringsdirektivet pekar på (kollektivavtal som förklaras ha allmän giltighet eller användandet av allmänt tillämpliga eller representativa kollektivavtal). Gästande företag har dock rätt till att på ett relativt enkelt sätt få reda på sina skyldigheter. Byggnadsavtalets konstruktion medför att ett utländskt företag inte i förväg kan veta vilka löner de skall behöva betala. Inte ens genom att underteckna kollektivavtalet vet de lönenivån, utan efterföljande löneförhandlingar skall ändå föras. Man kan spekulera i om målet sett annorlunda ut om det funnits en bestämd minimilönenivå i kollektivavtalet och det varit denna som yrkats. Många svenska kollektivavtal saknar regler om minimilöner och de lägsta löner som anges tar sikte på arbetstagare utan egentligt utbildning eller erfarenhet och endast ett mycket litet antal arbetstagare i Sverige arbetar för minimilön. Byggnads och andra parter på arbetsmarkanden får kanske fundera på om de kan konstruera light -versioner av kollektivavtalen, som bl.a. har bestämda minimilönenivåer och som kan presenteras för utländska företag. Möjligen borde kanske utstationeringslagen tillföras en bestämmelse som hänvisar till branschavtalens minimilönebestämmelser. Tanken att införa minimilönelagstiftning i Sverige har tidigare avvisats och förefaller också mig allt för främmande för den svenska traditionen. En annan möjlighet är att införa allmängiltigförklaring av kollektivavtal, något som också avvisats såsom främmande för svensk arbetsmarknad. Institutet finns dock med lite olika utformning i flera av EUs medlemsländer, bl.a. i Finland, och i EESlandet Norge. En tänkbar lagändring vore att Sverige i medbestämmandelagen införde ett stadgande om att proportionalitetsprincipen skall iakttas. Domstolen är mycket tydlig med sin proportionalitetsbedömning vid stridsåtgärder i Viking Linedomen och även i Laval-domen finns principen med. AD har tidigare i det s.k. Kellermanmålet 24 avvisat att det skulle finnas någon allmän proportionalitetsregel på området fackliga konflikter. EG-domstolen kan genom sitt utslag i Laval-målet sägas att till viss del ha infört den omdiskuterade första versionen av tjänstdirektivet, där tjänsteutövarens hemlands regler föreslog gälla (ursprungslandsprincipen) med undantag för vad som regleras i utstationeringsdirektivet. Detta förslag fick utstå häftig kritik som ledde till ett väsentligt omarbetat förslag och antagande av ett tjänstedirektiv där arbetsrätten undantogs. Laval-domen väcker en mängd frågor av såväl teknisk-juridisk som praktisk natur och öppnar för konkurrens med löner och anställningsvillor inom i alla fall vissa utsatta sektorer på den svenska arbetsmarkanden. Det är svårt att tro att EG-domstolen verkligen avsett att konsekvenserna skall bli så långtgående. 24 AD 1998 nr 17.