Inledning Bakgrunden till FCF:s arbete Organisationen

Inledning Jag har gjort min praktik inom ramen för kandidatprogrammet i Mänskliga rättigheter på organisationen Future Cambodia fund (FCF). Jag befann mig under hela praktikperioden, 18 veckor, i Kambodjas huvudstad, Phnom Penh. I denna rapport börjar jag med att ge en bakgrund till organisationens arbete, sen följer en kort beskrivning om organisationen och mina arbetsuppgift. Efter det följer en diskussionsdel där jag börjar med att prata om tvångsförflyttningar i allmänhet, vilket organisationens arbete till stor del gick ut på. Efter det tar jag upp vilka rättigheter som ofta kränks i samband med en tvångsförflyttning och applicerar det på fallet med tvångsförflyttningen av familjerna i ett området som heter Sambok Chab och undersöker på om det förekommit några brott mot mänskliga rättigheter där och även vilken roll Kambodjas regering spelar i det hela. Tillslut tar jag upp mina egna tankar om praktiken på FCF. Bakgrunden till FCF:s arbete På senare år har antalet människor som fallit offer för tvångsförflyttningar i Kambodja ökat markant. Det heter att Kambodja ska utvecklas och moderniseras. Fattiga människor blir fråntagna sina hus, sina liv, sina ägodelar och inte minst sin säkerhet och sitt skydd. Detta innebär att det blir extremt sårbara, framför allt riskerar de att hamna i ännu djupare fattigdom. I Phnom Penh har 133,000 människor blivit förflyttade sedan 1990, det är 10 % av stadens invånare (LICADHO, 2009;1). I juni 2006 blev 1,500 familjer som hyrde bostad i en del av Phnom Penh som heter Sambok Chab, tvångsförflyttade till ett område Andong 22 km utanför Phnom Penh. Detta var under regnsäsongen och platsen dit människorna kom var ett risfält som var helt översvämmat med vatten. Det fanns inga toalett, inget skydd eller dricksvatten. Marken i Sambok Chab hade sålts till ett företag som skulle bygga ett shoppingcenter. Tre år senare är marken fortfarande obebyggd och står tomt ( LICADHO, 2009;7). Organisationen Future Cambodia Fund bildades 2004 av australiensiska Leigh Mathews. Under senare år har organisationen fokuserat på människor boende i området Andong. Tre år efter 1

tvångsförflyttningen kan området liknas vid ett slumområde; det finns inga ordentliga hus, ingen tillgång till rent vatten, få jobbmöjligheter, inte tillräckligt många platser i byns skola, ingen säker tillgång till näringsrik mat och hälsoproblemen bland invånarna är stora. Detta gör människorna, framför allt barnen, extremt sårbara så FCF bistår människorna i området genom att driva två projekt i ett center som kallas Happy garden Centre, för att stärka främst barnen och ungdomarna som bor i Andong. Genom att stärka barnen och de unga stärker de även de vuxna och i sin tur även hela samhället Andong. De två projekten är utbildning och vatten, hygien och renhållning. I utbildningsprogrammet ges informella lektioner i engelska, bild och hantverk, dans, mänskliga rättigheter och våld i hemmet för barn och ungdomar. De driver också en liten trädgård i centret där barnen lär sig odla en del näringsrika grönsaker som de sedan får ta hem till sina familjer. I vatten, hygien och renhållningsprogrammet utbildar de främst kvinnor i Andong i hur de ska rena vatten genom att använda filter och hur de ska sköta sin familjs hygien. Efter avslutad kurs får alla ett vattenfilter att ta hem och använda i familjen. Även barnen får utbildning i hygien, till exempel hur man tvättar händerna med tvål och hur man borstar tänderna. De tar även barnen till en tandläkar-och öronklinik ca. en gång i månaden. FCF har ett huvudkontor i Melbourne, Australien och ett kontor på plats i Phnom Penh. Personalstyrkan i Kambodja består av en counrty director från Australien, sex inhemska heltidsanställda samt fem deltidsanställda. Mina arbetsuppgifter Under min praktik har jag och gjort många administrativa uppgifter så som att hjälpa till att skriva bidragsansökningar, skriva rapporter, uppdatera organisationens kontaktdatabas, varit med vid några möten, gjort efterforskningar om landrättigheter, displacerade personer och tvångsförflyttningar samt varit ansvarig för engelska lektioner i Happy garden två timmar i veckan. Bidragsansökningarna har handlat om att FCF ville starta upp ett program där kvinnor och ungdomar skulle kunna lära sig att tillverka tvålar som de sedan kunde sälja och på detta sättet skapa en sysselsättning i Andong. Många är utan arbete i 2

Andong på grund av att området ligger långt ifrån stan. En annan ansökan handlade om att FCF ville anlägga en kompost och ett system för sophantering. Jag var även med och skrev en bidragsansökan för utbildningsprogrammets räkning. I bidragsansökningarna fick jag beskriva projektets olika komponenter, beskriva målen med projektet och komma på objektiv för projektet, som helst skulle vara mätbara. Jag fick också tänka över vilka problem som kunde uppstå och hur man skulle kunna komma runt dem. Engelskalektionerna gjorde jag mest för att jag ville komma ut till Happy garden några timmar i veckan för att spendera lite tid med barnen och då var detta det bästa sättet. Det var lite svårt när mitt ordförord i khmer var begränsat och barnen inte kunde mycket engelska men på något sätt lyckades vi oftast förstå varandra. Vi gick igenom kroppsdelar och maträtter och lekte många lekar. Det märktes att barnen hade roligt och skrattade mycket. Jag märkte att de hade svårt att koncentrera sig vilket inte är så svårt att förstå då de inte får tillräckligt med näring och simulering. Till engelskalektionerna fick jag även skriva månadsrapporter där jag beskrev vad lektionerna gått ut på, vilka svårigheter som uppstått och vad som kan göras åt det samt vad som har varit höjdpunkterna under månaden. Min stora arbetsuppgift under hela praktiken var att sammanställa en uppsats som innehöll information om displacerade personer, tvångsförflytningar, internationell och nationell lag, Sambok chab och Andong. Detta skulle vara lättförståeligt så att kommande praktikanter ska kunna läsa detta och få en bra grunda att stå på. I slutet var det en sammanställning om vilka universella lagar Kambodjas regering brutit mot när de utförde tvångsförflytningen av människorna som bodde i Sambok Chab och vilka lagar de fortsätter bryta mot när de låter människor bo på det sättet som invånarna i Andong gör. Meningen med denna uppsatsen var också att FCF skulle kunna använda detta som bevis för att visa vilka mänskliga rättigheter som det brutits mot i Andong när de söker bidrag från till exempel FN. Vid några tillfällen fick jag även medverka på några möten som country directorn hade. Bland annat fick var jag och träffade en man som jobbade som lagrådgivare på organisationen LICADHO (Cambodian league for the promotion and defense of human rights). Vid detta möte fick jag tillfälle att ställa frågor som jag hade angående Sambok Chab, Andong och Kambodjas land lag. Vi fick även i uppdrag att ta reda på så mycket 3

vi kunde om 60 nya hus som hade byggts i Andong men de som skulle bo där hade inte fått de dokument som behövdes vilket skulle skapa stora problem i framtiden då det inte fanns något bevis på att dessa människor bott i husen och betalat av dem så länge som det krävs (fem år) för att kunna få äga marken. Tyvärr kom vi inte så långt på detta projektet då mannen på LICADHO blev sjuk. En annan uppgift jag hade var att uppdatera FCF:s kontatkdatabas. De hade en kontaktdatabas sedan innan som inte var så uttömmande och även dåligt uppdaterad. Så jag fyllde på med information om organisationerna och strukturerade upp det på ett bättre sätt. Diskussionsdel Under min praktik på Future Cambodia Fund så har jag jobbat mycket med tvångsförflyttningar, framförallt i Kambodja, och dess konsekvenser för de som faller offer för sådana fenomen. Därför tänkte jag i denna diskuterande del av min praktikrapport undersöka om vilka skyldigheter staten Kambodja har jämtemot sin befolkning, och om dessa obligationer efterlevs i verkligheten. Jag tänkte använda tvångsförflyttningen av människorna i Sambok Chab i juni 2006 som ett underlag för min diskussion. Detta är relevant för min utbildning eftersom jag under utbildningen fått lära mig vilka skyldigheter en stat som en part av en konvention har. Jag tänkte fokusera på konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (IKESKR). Tvångsförflyttningar Förbud mot tvångsförflyttningar finns inskrivna i den internationella rätten. Bland annat i IKESKR (art 11) och den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter (art 25) (Ulfsparre och Greenhill, 2007;96-98). Ordet tvångsförflyttningar definieras som en förflyttning, tillfälligt eller permanent, av familjer och/eller hela kommuner mot deras vilja från den plats där de bott utan att ge dem något skydd (Stavropoulou, 1998:517). Tvångsförflyttningar ökar i antal över hela världen och detta medför att människor blir displacerade. Många tvångsförflyttningar sker för att landet ska utvecklas vilket betyder att handlingen är planerad och ofta legaliserad genom termen för allmänhetens bästa. 4

Till dessa hör bland annat att rensa en stad från slumområden och att förfina staden för att öka turismen. Som följd av en tvångsförflyttning så bryts ofta en rad andra mänskliga rättigheter. Offren blir ofta hemlösa, de har ingen tillgång till jobb och får ofta ingen juridisk hjälp eller någon gottgörelse. Nästan uteslutande drabbar tvångsförflyttningar de fattiga i ett samhälle, vilket leder till att tvångsförflyttningar skapar större sociala klyftor vilket i sin tur ökar segregeringen (Bulgaski, 2009:1). Det viktigaste och mest utarbetade dokumentet som skyddar människor från tvångsförflyttningar ät General Comment 7, publicerad i maj 1997 av kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Kommentaren förtydligar artikel 11 i IKESKR, som handlar om rätten till en tillfredsställande levnadstandrad, som innefattar bland annat rätten till ett drägligt boende. Kommentaren slår fast att tvångsförflyttningar strider mot konventionen och på senare år har detta fenomen ökat och många gånger har stater som ratificerat konventionen visat sig varit en av parterna i förflyttningarna. Därför har denna General Comment tillkommit. Problemet med tvångsförflyttningar har varit uppmärksammad i det internationell samhället sedan Vancouver Declaration on Human Settlements 1976. Sedan dess har problemet varit omnämnt i många internationell dokument. Det som tidigare saknats i dessa dokument är ett förtydligande när tvångsförflyttningar är lagligt och inte lagligt. De saknar även hur människorna ska skyddas från dessa förflyttningar. På grund av att mänskliga rättigheter är så sammanlänkade så är det många mänskliga rättigheter som bryts i händelse av en tvångsförflyttning. Artikel 11 i IKESKR ska läsas tillsammans med artikel 2 i samma konvention. I den artikeln står det att stater som ratificerat konventionen ska ta till alla tillgängliga medel för att förespråka rätten till ett drägligt boende. I relation till tvångsförflyttningar ska staten avhålla sig från att utföra tvångsförflyttningar. De ska också se till att det finns lagar som innehåller förbud mot utförandet av tvångsförflyttningar av en tredje part. Innan en förflyttning sker ska regeringen undersöka alla andra alternativ och ska minimera inblandningen av våld. Rättvis gottgörelse ska finnas tillgängliga till alla som blir berörda av förflyttningen. I händelse av en tvångsförflyttning ska parterna föra samtal med de drabbade, tillkänna ge förflyttningen i tid, en förklaring till varför, de drabbade ska vet vilka som utför förflyttningen, förflyttningen ska inte ske i dåligt väder eller under nattetid så vidare 5

inte personerna går med på det tillslut ska de som behöver juridisk hjälp få det. Förflyttningar ska inte göra så att personer blir hemlösa eller riskerar att få sina andra mänskliga rättigheter kränkta. De ska heller inte bli förflyttade till en plats där de får ett sämre liv och boende än de hade innan. Mänskliga rättigheter som bryts i samband med tvångsförflyttningar Alla har rätt till en tillfredsställande levnadstandrad enligt artikel 11 i IKESKR. Detta innefattar även rätten till en lämplig bostad. Människor ska kunna bo säkert, i fred och i värdighet. Lämplig bestäms utifrån landets ekonomiska och sociala resurser, men alla länder har en skyldighet att inte vräka eller trakassera sina invånare, människor ska ha en någorlunda säker tillgång till rent vatten och el, och det ska finnas tillräckligt mycket plats för alla i en bostad och huset ska skydda mot kyla, värme och fukt. Bostaden ska ligga nära skolor, arbetsmöjligheter och sjukhus. Regeringar måste skydda de sårbara grupper i samhället och skapa en nationell handlingsplan för att se till att alla invånare har rätt till en bostad (Ulfsparre, 2007;96-98). I artikel 11 i IKESKR ingår även rätten till mat, vilket är en rättighet som ofta bryts efter att en tvångsförflyttning ha inträffat. Denna rättighet behandlas även i General Comment 12 där den blir mer som en separat rättighet. Enligt den kommentaren är rätten till mat uppfylld när alla människor har både fysisk och ekonomisk tillgång till mat när som helst. Maten måste vara av en kvalitet och kvantitet som gör att den uppfyller en människas matbehov. Maten måste innehålla en mix av alla näringsämnen så att en människa kan växa och utvecklas. Priset på maten ska inte vara så hög att det hotar att göra så att en person inte har råd med andra rättigheter så som till exempel utbildning. Enligt kommentaren ska sårbara grupper, så som landlösa personer, bli prioriterade. Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har även skrivit en General Comment (nummer 15) rörande rätten till vatten och sanitet, som också den är en rättighet som ofta förbises vid en tvångsförflyttning. Rätten till vatten innebär att alla människor ska ha tillgång till vatten som ska vara säkert, tillräckligt och fysiskt tillgängligt för alla. Vatten ska även vara av en tillfredsställande kvalitet, vilket betyder att vattnet ska vara fritt från ämnen som hotar hälsan. Rätten till vatten är nära länkat till 6

rätten till sanitet och denna rätt behandlas i samma kommentar. Rätten till sanitet innebär att toaletter ska vara en säker och privat miljö och de ska ligga i närheten av huset. Rätten till hälsa finns i artikel 12 i IKESKR och det finns även en General Comment, 14. Den förklara att artikeln inte innebär att man har rätt till att vara frisk utan att det ska finnas förutsättningar till att vara frisk, till exempel närheten till ett sjukhus med kompetenta doktorer. I denna rättighet ingår också att alla människor ska ha ett lämpligt boende och näringsrik mat. Sjukvård ska göras tillgänglig för alla invånare i ett land. En annan rättighet som är svår att tillgodose efter en tvångsförflyttning är rätten till utbildning. Denna rätt omnämns bland annat i IKESKR (artikel 13), där det står att grundutbildning ska vara gratis för alla invånare. Även denna rättighet finns beskriven in en General Comment (13). I den står det att utbildning är en viktigt rättighet då den hjälper till att förverkliga många andra rättigheter och är ett viktigt redskap för att lyfta människor ur fattigdom. Utbildning ska vara tillgänglig för alla. Det ska finnas utbildade lärare och infrastruktur som gör det möjligt för elever att ta sig till skolan. Artikel 6 i IKESKR slår fast att alla har rätt till jobb. Många som blir tvångsförflyttade har dock svårt att behålla sin jobb då det flyttas från den platsen de bor och arbetar på. General Comment 18 utvecklar denna rätt till arbete. Den hävdar att det är viktigt för en person att ha ett jobb eftersom detta är en viktig del i att leva ett liv i värdighet. För staten innebär detta att det ska finnas en service som kan hjälpa människor att identifiera tillgängliga och lämpliga jobb. Alla dessa rättigheter finns i IKESKR som är som målsättningsrättigheter och konventionen tar hänsyn till landets ekonomiska resurser, så det krävs mindre av utvecklingsländer än vad som krävs av mer utvecklade länder. Detta står beskrivet i konventions andra artikel, men där står också att landet måste ta till alla resursres landet har för att uppfylla rättigheterna med tiden (Ulfsparre, 2007;24). De är så kallade positiva rättigheter vilket är rättigheter som kräver en handling av till exempel staten. Ett fattigt land har inte samma möjlighet att ge utbildning till alla barn eller hälsovård till alla invånare som ett rikt land har. Motsatsen till positiva rättigheter är negativa rättigheter vilka är rättigheter där staten istället ska låta bli att agera. De ska till exempel 7

avhålla sig från att utföra tvångsförflyttningar. Dessa handlingar är lättare att uppfylla eftersom de inte kostar någonting och tar inga resurser (Orend, 2002:31-32). Tvångsförflyttningen av hyresgäster i Sambok Chab I juni 2006 blev 1,500 familjer som hyrde bostad i området Sambok Chab, i de centrala delarna av Phnom Penh, tvångsförflyttade till området Andong 22 km utanför huvudstaden. Anledningen var att Sambok Chab var ett informellt bostadsområde (informal settlement) som kommunledningen ansåg förorenade stadens skönhet (Amnesty international, 2009:2). Eftersom de 1,500 familjerna var hyresgäster tyckte inte kommunenledningen i Phnom Penh att de behövde hjälpa dem att hitta nya hus (Amnesty international, 2008:26). Marken hade blivit sålt till ett företag som skulle bygga ett köpcenter. Under hela processen tillkännagavs inte köpet för de personer som skulle bli tvungna att flytta. Ägande av marken var heller inte godkänd av en domstol, vilket är ett måste enligt Kambodjas egen lag. Vid tvångsförflyttningen bistod kommunen och företaget med bulldozer, som totalförstörd området, och lastbilar som fraktade människorna till det nya området. De berörda familjerna släpptes av på ett fält som var översvämmat på grunda av att det var regnsäsong. Det fanns inga skydd, ingen tillgång på rent vatten, ingen elektricitet, inga skolor, sjukhus eller marknader vid tillfället för tvångsförflyttningen (Amnesty international, 2009:2). Nästan fyra år efter förflyttningen är Andong ett gravt missgynnat område som har en låg prioritet hos Kambodjas regering. Eftersom det nya området ligger relativt långt från staden där det bodde innan medför det att transportkostnaden in till Phnom Penh kostar mer än vad de flesta tjänar på en dag vilket resulterar i att arbetslösheten i Andong är hög. Hälsoproblemen är också stora och barnen är speciellt drabbade. Vanliga sjukdomar är bland annat hudsjukdomar, diarré och dengue feber. Undernäring är ett utbrett problem i området. De människor som har HIV är också utsatta eftersom de inte har tillgång till den medicinska hjälp de behöver. De drabbade människorna i Andong hade blivit lovade att de skulle få ett dokument där de blivit lovade skydd mot kommande tvångsförflyttningar (secuitry of tenture), dessa dokument har ännu inte blivit utdelade. Detta medför en ökad risk för dem att bli tvångsförflyttade igen då priset på land runt om och i Phnom Penh stadigt ökar. Familjerna har heller inte fått någon 8

kompensation för det skador, både fysiska och materiella, som de fick under förflyttningen. De 1,500 familjerna som blev tvingade att flytta från Sambok Chab har inte fått tillfälle att delta i beslut som rör dem, varken innan, under eller efter tvångsförflyttningen ägde rum. De fick inte någon information om hur de kunde bestrida orden om deras förflyttning, de fick ingen information om förflyttningen överhuvudtaget och hade därför inget att säga till om eftersom de inte visste när och hur förflyttningen skulle ske. De har heller inte fått någon hjälp i hur de ska kunna förbättra sina nuvarande liv. Detta leder till att dessa människor kommer att bli ännu mer missgynnade i framtiden, utan några verktyg att ta sig ur fattigdomen (Amnesty international, 2009:2-4). Fallet Sambok Chab- ett brott mot mänskliga rättigheter? Kambodja ratificerade IKESKR i maj 1992. Enligt artikel 2 ska varje part av konventionen utnyttja alla sina tillgängliga resurser för att se till att rättigheterna i konventionen gradvis förverkligas. Artikeln tar även viss hänsyn till utvecklingsländer, vilket Kambodja är. Före tvångsförflyttningen Enligt General Comment 7 så ska de som berörs av en planerad tvångsförflyttning var informerade och delaktiga i alla beslut rörande förflyttningen, detta för att minska risken för onödigt våld. Så var inte fallet som rörde tvångsförflyttningen av området Sambok Chab. De fick varken information om den stundande förflyttningen eller var delaktiga i de beslut som togs rörande deras hem och liv. Enligt samma General Comment så har de personer som påverkas av en planerad tvångsförflyttning rätt att få veta om den stundade flytten inom en skälig tid. Eftersom det inte fanns något order om tvångsförflyttningen av människorna i Sambok Chap, bröt regeringen i Kambodja mot denna regel, eftersom tvångsförflyttningen bara tillkänna gavs några dagar innan förflyttningen verkställdes. De människor som blev tvångsförflyttade från Sambok Chap till Andong var hyresgäster därför tyckte inte kommunen att de behövde ta något ansvar för dem. Enligt artikel 11 i ICESCR så har alla rätt till ett lämpligt boende, oavsett om de är husägare 9

eller hyresgäster. Även lagen om att alla, inkluderat hyresgäster, ska ha rätt till skydd från att bli tvingade att flytta från sina hem (land tenture security), bröts av Kambodjas regering vid tillfället av tvångsförflyttningen av Sambok Chap. Under tvångsförflyttningen Enligt bestämmelser från FN så har alla som drabbas av tvångsförflyttningar rätt till skydd. De har rätt till ett lämpligt boende som alternativ till sitt gamla boende. Människorna i Sambok Chap fick inte detta utan flyttades istället till ett översvämmat risfält som inte hade någon av de nödvändigheter som kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter räknar upp i sin General Comment 7, till exempel rent vatten, mat och sjukvård. Enligt General Comment 7 ska tvångsförflyttningar inte ske under natten eller i dåligt väder. Tvångsförflyttningen i Sambok Chab verkställdes klockan 5 på morgonen och under regnperiod, vilket bryter mot internationella bestämmelser. General Comment 7 säger att människor som drabbats av en tvångsförflyttning har rätt till kompensation för det eventuella skador, fysiska eller materiella, och förluster av ägodelar. Människorna i Sambok Chab fick inte tillräckligt med tid på sig för att samla ihop alla sina ägodelar och fick ingen möjlighet att återvända och samla ihop det som återstod av sin hem eftersom deras hus hade blivit totalt förstörda. För dessa förstörelser har ingen fått någon form av kompensation (Amnesty international, 2009:3). Efter tvångsförflyttningen Området dit familjerna som bodde i Sambok Chab fördes, Andong, är inte vad FN kallar för ett lämpligt boende. Det fanns inget skydd i form av väggar och tak som skyddar dem från dåligt väder. De har heller ingenstans att sov på och ingenstans att laga mat. Efter snart fyra år har Andongs invånare fortfarande inte tillgång till lämpliga bostäder, rent vatten, vägar, sjukvård och skolor. Enligt General Comment 7 så ska boendet och var någon bor inte hot andra mänskliga rättigheter, men eftersom Andong ligger långt bort från staden och dess tillgång på jobb, närhet till skolor och sjukhus så är det många rättigheter som de boende i Andong blir nekade. Även om människorna i Sambok Chab levde fattigt innan så har det de betydligt värre i Andong när de inte har samma säkra tillgång rent vatten, skolor och jobb som de hade i Phnom Penh. Allt detta är brott mot artikel 11 i IKESKR. 10

Vattnet i Andong är inte av en tillräckligt bra kvalité eftersom det innehåller många skadliga bakterier som framkallar sjukdomar som diarré och hudsjukdomar, som är vanliga sjukdomar hos framförallt barn i området. Det finns heller inte tillräckligt många toaletter vilket gör att många tvingas uträtta sina behov runt om i området. Detta bryter mot artikel 11 och 12 i IKESKR. Det finns många hälsoproblem i Andong och brist på tillgång till sjukvård är det mest akuta problemet i Andong. Att inte ha tillgång till sjukhus är ett brott mot artikel 12 i IKESKR. Förutom barnen så är de som lever med HIV/AIDS särskilt utsatt då deras behov av tillgång på medicin och sjukvård är livsavgörande. Detta bryter mot principerna i General Comment 14. Många sjukdomar beror på den näringsfattiga mat som de flesta äter i Andong då de inte har tillgång eller råd med någon annan mat. Många barn lider av undernäring på grund av detta. Detta är ett brott mot General Comment 12. Ett annat brott mot denna kommentar är det faktum att de sårbara människorna i Andong, som kan räknas som landlösa då de ej äger någon mark, inte prioriteras av staten. Rätten till utbildning är också något som personerna i Andong går miste om då det inte finns tillräckligt många platser i byns skola för att kunna ge alla barn i området en grundutbildning, vilket är Kambodjas skyldighet. Det finns heller inte tillräckligt bra infrastruktur för att kunna ta sig till någon annan skola. Kambodjas regering bryter även mot artikel 6 i IKESKR då de inte hjälper de invånare i Andong som är arbetslösa. De har en skyldighet att se till att medborgare får hjälp att identifiera arbetsmarknaden. Sammanfattningsvis kan det sägas att sett till tvångsförflyttningar och i detta fallet förflyttningen av de boende i Sambok Chab, så bryter Kambodja mot flera artiklar i IKESKR vilket de har en plikt att följa då de har ratificerat konventionen. De flesta rättigheter som landet bryter mot är positiva rättigheter som ska uppfyllas utifrån en stats resurser och eftersom Kambodja är ett utvecklingsland så kan de hävda att de saknar resurser att tillgodose rättigheter som till exempel utbildning, tillräckligt med mat och vatten samt hälsovård till alla sina medborgare. Dock kan detta vändas på och man kan se det som en negativ rättighet och säga att om staten Kambodja avhåller sig från att tvångsförflyttar folk så behöver inte människor leva som de gör i Andong. När 11

invånarna i Andong bodde i Phnom Penh så hade de i alla fall en säkrare tillgång till en inkomst vilket de kunde äta sig någorlunda mätta på och barnen kunde gå i skolan för det är närmare till skolor i stan än var det var på landsbygden. Innan tvångsförflyttningen så hade de en möjlighet att lyfta sig ur fattigdomen men utan arbete, utbildning och hälsa sjunker dessa människor ännu djupare ner i fattigdomen. Detta i sin tur leder till att fattigdomen i Kambodja ökar vilket skapar ett ännu större problem för landet än innan, och så forsätter den onda spiralen. Därför borde regeringen i landet uppmuntras att sluta tvångsförflytta människor. Det blir bättre för dem själva i längden. Mina tankar om praktiken på Future Cambodia Fund Jag trivdes mycket bra med min praktikplats. Alla var vänliga och jag lärde mig mycket om hur ett arbete på en liten hjälporganisation går till. Livet för så små organisationer som FCF är inte alltid enkelt då det är en ständig kamp om pengar och andra resurser. Att få möjligheten att bo i ett utvecklingsland har varit en nyttig erfarenhet som jag alltid kommer att ha med mig. Det var inte alltid enkelt men hade helt klart sin charm. Jag tyckte det var bra att jag fick möjlighet att använda det jag lärt mig under de terminer jag läst om mänskliga rättigheter och sätta det i relation till verkligheten. Sett till det negativa så skulle jag nog vilja vara på en mer politisk inriktad organisation som hade mer medel att trycka på regeringen och verkligen få till en förändring i landet. En annan svårighet var språket. Att inte kunna språket skapade en vissa problematik och gjorde att det blev mycket kontorsarbete. Det hade varit kul och lärorikt att komma ut till centret Happy garden mer än jag gjorde och prata med barnen och deras familjer om deras upplevelser och tankar om det som hänt. Eftersom personalstyrkan till större delen bestod av inhemska arbetare som inte har med sig hur man organiserar sitt arbete och att följa scheman på samma sätt som vi här i västvärlden har så blev mycket rörigt och det var lite frustrerande när de helt plötsligt ändrade på schemat utan att säga någonting. De hade också problem att dela med sig av sitt jobb så jag fick hela tiden fråga om de behövde hjälp. Som sammanfattning kan jag säga att jag är mycket glad att jag tog denna chansen och jag ångrar inte att jag åkte för jag har lärt mig mycket inte minst om mig själv. 12

Litteraturförteckning Amnesty international, 2009, Cambodia: Urban development or relocating slums? http://www.amnesty.org/en/library/asset/asa23/002/2009/en/fa4234a4-cc36-4f9ebc8d 0e3610fc054a/asa230022009eng.pdf 20/1-10 Amnesty international, 2008, Rights Razed - Forced evictions in Cambodia http://www.amnesty.org/en/library/asset/asa23/002/2008/en/b1328237-07c2-11dd badf-1352a91852c5/asa230022008eng.pdf 20/1-10 Bulgaski, Natalie, 2009, Evictions and your rights http://www.cohre.org/store/attachments/cambodian%20guide%20%28vol%201%2c% 20Part%201%2C%20Facilitators%20Edition%29.pdf 20/1-10 General Commen, nummer 7,12, 13, 14, 15, 17 och 18 LICADHO, 2009, Land grabbing & Poverty in Cambodia: The myth of development, Licadho report, May 2009 http://www.licadhocambodia.org/reports/files/134licadhoreportmythofdevelopme nt2009eng.pdf 20/1-10 Orend, Brian, 2002, Human rights, Concept and context, Broadview, tryckt i Kanada Stavropoulou, M., 1998, Displacement and Human Rights: Reflections on UN Practice, in Human Rights Quarterly, Vol. 20, No. 3 Ulfsparre, Christina och Greenhil, Malin,2007, Mänskliga rättigheter för alla och envar Norstedts juridik AB, tryckt i Vällingby Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter artikel 6, 11, 12 och 13 13