Östersjön ett hav där vi lever över våra gränser Belastning av kväve och fosfor fån köttproduktion

UNIVERSITY OF GOTHENBURG Department of Human and Economic Geography & Department of Earth Sciences Geovetarcentrum/Earth Science Centre Östersjön ett hav där vi lever över våra gränser Belastning av kväve och fosfor fån köttproduktion Nina Thom Marika Olsson ISSN 1400-3821 B693 Bachelor of Science thesis Göteborg 2012 Mailing address Address Telephone Telefax Geovetarcentrum Geovetarcentrum Geovetarcentrum 031-786 19 56 031-786 19 86 Göteborg University S 405 30 Göteborg Guldhedsgatan 5A S-405 30 Göteborg SWEDEN

Sammanfattning Under de senaste årtiondena har miljösituationen i Östersjön förändrats genom mänsklig aktivitet på hav och på land. Det finns många miljöproblem, men det mest allvarliga är övergödningen. Övergödning kan leda till döden för många vattenlevande arter, syrebrist av havsbottnen, grumligt vatten och mattor av alger som kan begränsa möjligheterna att kunna bada. Övergödning är ett problem som finns både globalt och lokalt. Östersjön är ett mycket unikt och känsligt hav med lite mer än 85 miljoner invånare i avrinningsområdet. I regionen är läckaget av kväve och fosfor från jordbruket ett stort problem och en av de främsta orsakerna till övergödningen. Sedan 1950-talet har mängden kväve och fosfor i Östersjön varit alldeles för höga och med ökad nederbörd och temperaturer i framtiden kan problemen med övergödning komma att växa. Köttproduktion har idag en stor betydelse för utsläpp av kväve och fosfor, ungefär en sjättedel av allt kväve och en femtedel av allt fosfor från avrinningsområdena kommer från köttproduktionen. Ländernas storlek och andel jordbruksmark i avrinningsområdet har visat sig vara en betydande orsak till hur mycket kväve och fosfor som läcker ut till Östersjön Tre egna scenarier har använts för att se hur stor andel kväve och fosfor som skulle kunna läcka ut med en annan produktion av kött. Antal djur har räknats på hektar jordbruksmark i varje land och delavrinningsområde. I Scenario 1 produceras 51,1 kg kött per person, något som livsmedelsverket anser att varje person behöver äta per år. I scenario 2 produceras 24 kg kött per person och år, samma låga produktion som Lettland har. I scenario 3 produceras 355 kg kött per person, samma höga produktion av kött som Danmark har. Scenarierna visar en minskning av utsläpp med cirka 30 % för scenario 1 och 70 % för scenario 2, medan det blir en markant ökning enligt scenario 3 med cirka 330 %. Procenten är jämförd med en egen uträkning över utsläppet i nuläget, som är ungefär 104 000 ton kväve och 6 400 ton fosfor från köttproduktionen från länderna runt Östersjön. Enligt FAO kommer köttkonsumtionen öka i framtiden, vilket kan leda till ökat läckage av kväve och fosfor om inte fler åtgärder görs för att minska läckaget till Östersjön. Runt hälften av länderna i Östersjön avrinningsområde producerar dessutom mer kött än vad de konsumerar. Nyckelord: Kväve, fosfor, scenario, övergödning, köttproduktion i

Abstract During the last decades the environmental situation in the Baltic Sea has changed by human activities both on land and in the sea. There are numerous environmental problems, but the most severe is eutrophication, which can lead to death for aquatic species, oxygen deficiencies of the sea bed, turbid water and mats of algae that may limit the ability to bath. The problem with eutrophication exists both on a global and a local level. The Baltic Sea is a unique and sensitive sea with more than 85 million inhabitants in the catchment area. In the region the leakage of nitrogen and phosphorus from agriculture is a huge problem and one of the main causes of eutrophication. Since the 1950 s the amount of nitrogen and phosphorus in the Baltic Sea has been too high and an increase in precipitation and temperature in the future can cause more problems. Emissions of nitrogen and phosphorus from meat production is of importance, about one sixth of all nitrogen comes from meat production and about one fifth of all phosphorus. The countries size and amount of agriculture land prove to be of importance to how much emission from nitrogen and phosphors that leaks out to the Baltic Sea. Three self-made scenarios have been used to see the how much nitrogen and phosphorus that could leak out from different meat production. The numbers of animals on each agriculture hectare has been calculated for each country and sub-catchment. In scenario 1 calculation are made from Livsmedelsverket, according to them 51, 1 kg per person per year is enough to consume. In scenario 2 calculations are made from the same low meat production as Latvia that has 24 kg per person per year. Scenario 3 is calculated from the same high production as Denmark that has 335 kg production per person per year. The scenarios shows a decrease in emissions for scenario 1 with approximately 30 % and 70 % for scenario 2 and scenario 3 shows a distinctive increase with approximately 330 %. The percentage are compared to the calculation of today s emissions that are approximately 104 000 tones nitrogen and 6 400 tones from the production of meat from the countries around the Baltic Sea. According to the FAO the meat consumption is expected to increase in the future. This increase can lead to an enlargement of leakage of nitrogen and phosphorus, if actions to decrease the leakage do not enhances. About half of the countries in the Baltic Sea catchment area produce more meat than they consume. Keywords: Nitrogen, phosphorus, scenario, eutrophication, meat production ii

Förord Denna kandidatuppsats på 15 hp är en avslutande del av geografiprogrammet med naturgeografisk inriktning på Göteborgs universitet. Vi vill först och främst rikta ett varmt tack till våra kunniga och hjälpsamma handledare Professor Anders Omstedt och Docent Björn Holmer vars kunskap har varit en källa till inspiration. Vi vill även tacka Fil. Dr. Fredrik Lindgren för en hjälpande hand med GIS. Under utbildningens gång har vi fått lära oss om en hel del om problem i världen, däribland Östersjön och dess övergödning. Vi har båda intresserat oss för hållbar utveckling och som geografer kändes då Östersjön som ett mycket intressant område att jobba med då många olika faktorer spelar in på hur Östersjön mår idag. Studiens olika delmoment har arbetats fram i samförstånd med varandra. Vi har valt att inte dela upp arbetet mellan oss för att på så sätt ha så lite individuella misstag som möjligt samt att många gemensamma diskussioner under arbetes gång varit viktiga för att nå fram till ett resultat som vi kan stå för och vara nöjda med. iii

Innehållsförteckning 1. Inledning... 1 1.1 Syfte... 1 1.2 Frågeställningar... 1 2. Köttproduktion och övergödning... 2 2.1 Jordbruk... 2 2.2 Köttproduktion... 2 2.3 Konsumtion... 4 2.4 Övergödning... 5 2.5 Näringsläckage... 5 3. Områdesbeskrivning... 8 3.1 Östersjöns egenskaper... 8 3.2 Avrinningsområden... 8 3.3 Befolkning... 10 3.4 Markanvändning... 10 3.5 Övergödning i Östersjön... 11 3.6 Klimat... 13 3.6.1 Klimatet idag... 13 3.6.2 Framtida klimat... 13 4. Metodik... 15 4.1 Data... 15 4.2 GIS metod... 15 4.3 Beräkning av dagens utsläpp... 15 4.4 Beräkning av scenarier 1, 2 & 3... 17 4.5 Uträkning scenario... 17 4.6 Källkritik... 18 5. Resultat... 19 5.1 Utsläpp av kväve och fosfor från köttproduktion 2010... 19 5.2 Scenario 1... 20 5.3 Scenario 2... 22 5.4 Scenario 3... 23 5.5 Summering av köttproduktionens utsläpp... 24 iv

6. Diskussion... 25 7. Slutsatser... 28 8. Referenser... 29 v

1. Inledning Både globalt och lokalt bidrar produktionen av kött till miljöproblem som växthuseffekt och övergödning av hav, sjöar och åar. Produktionen av kött från ko och gris ökar med en ökad köttkonsumtion. Detta bidrar till mer läckage av kväve och fosfor från jordbruksmarken till sjöar, hav och åar (Naturskyddsföreningen, 2008, ss. 1-2). Jordbruket är idag en av de största orsakerna till övergödningen av Östersjön som är ett hav med hög känslighet. Läckaget av näringsämnen, då främst kväve och fosfor till havet leder till algblomningar och övergödning. Övergödningen i sin tur leder till syrefria havsbottnar, förändrade ekosystem, grumligt vatten och döda alger på vattenytan (Vlasov et al, 2010, s. 65). För att få en god ekologisk status i Östersjön har HELCOM, som är en kommission för att skydda den marina miljön i Östersjön från alla källor till föroreningar, utvecklat en plan kallad Baltic Sea Action Plan (BSAP). Målet är att minska läckage av kväve och fosfor från bland annat jordbruket. (Vlasov et al, 2010, ss. 10-11). Tre antagna scenarier samt en uträkning av dagens utsläpp av kväve och fosfor från köttproduktionen 2010 har i denna uppsats använts för att se hur utsläppen skulle se ut om köttproduktionen var en annan än idag och på så sätt se hur köttproduktionen kan bidra till ett mer eller mindre hållbart utsläpp av kväve och fosfor. De tre antagna scenarierna är att alla länder runt Östersjön producerar lika mycket kött som man enligt livsmedelsverket behöver äta per person per år, 51,1 kg (Fogelberg, 2008, s. 113). Att länderna runt Östersjön producerar lika mycket kött som Lettland som har minst köttproduktion av de länder som gränsar till Östersjön, 24 kg per person per år. Samt att alla länderna runt Östersjön producerar lika mycket kött som Danmark som har den högsta köttproduktionen, 355 kg per person per år (FAO, 2012). I denna rapport kommer kött menas med gris- och nötkött. 1.1 Syfte Syftet med föreliggande studie är att se hur köttproduktionen påverkar övergödning av Östersjön idag och enligt tre olika scenarier. 1.2 Frågeställningar Hur påverkar köttproduktion övergödning av Östersjön idag? Hur kan övergödningen påverkas om alla länder skulle producera lika mycket kött som varje enskild person enligt livsmedelsverket behöver äta varje år? Hur kan övergödningen påverkas om alla länder i Östersjön har samma låga köttproduktion som Lettland? Hur kan övergödningen påverkas om alla länder i Östersjön har samma höga köttproduktion som Danmark? 1

2. Köttproduktion och övergödning 2.1 Jordbruk Produktionen av djur är en viktig proteinkälla, men bidrar också till många miljöproblem, både lokalt och globalt med tanke på problem som växthuseffekten och övergödning. Ändå har djuren en självklar plats i ett hållbart jordbruk. Att föda upp djur är mindre resurseffektivt än att äta grödor direkt. När foder produceras används kemiska bekämpningsmedel och konstgödning. En del foder har även transporterats långväga. Det är viktigt att även tänka på lokaliseringen av djuruppfödning, då riskerna med övergödning ökar med många djur i kustområden. Betande djur bidrar till att kunna behålla det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Skulle den biologiska mångfalden skadas, kan ekosystemen riskera att förstöras och på så sätt bli mer sårbara för klimatförändringar (Naturskyddsföreningen, 2008, ss. 1-2). Utsläpp av kväve och fosfor till åar, hav och sjöar har till störst del sitt ursprung i läckage från reningsverk, jordbruksmark och nedfall från atmosfären. Att beräkna utsläpp av kväve och fosfor till vatten är svårt, då det under åren använts olika metoder vilket gör det svårt att bedöma och jämföra om utsläppen ökar eller minskar (Naturskyddsföreningen, 2008, s. 5). Hur jordbruket ser ut idag och dess förändring över tid i Östersjöområdet är en orsak till hur jordbruket har bidragit till övergödningen. Fram till 1950-talet var cirkulationen av växtnäringsämnen basen för jordbruket. Gårdar hade olika djur och odlade olika grödor. När handelsgödsel började användas i en större skala förändrades jordbruket. Skördarna ökade och livsmedlen blev billigare. Möjligheten att ha fler djur på gården ökade eftersom det var billigt att köpa spannmål och foder. Många jordbruk blev specialiserade på en produkt istället för flera (Naturskyddsföreningen, 2008, ss. 6-8). Under 1900 talet gjordes också många bäckfåror rakare, vilket gör att näringsämnena har en kortare väg till havet och detta har bidragit till dagens problem med övergödning (Bernes, 1997, ss. 100-101). Växtnäring lämnar åkermarken genom både läckage till vatten och luft samt genom skörd. Växtnäring kan bindas i växter, sediment och mark och därifrån läcka till vattendrag, sjöar eller hav. Det kan ibland ta flera år. Läckaget påverkas av odlingsmetoder som exempel vilka grödor som odlas, i vilken omfattning och bearbetning av jorden. Topografi, jordart (lätta jordarter som sandjordar läcker mer), och klimat (växtsäsongens längd, mildväder, nederbörd) (Naturskyddsföreningen, 2008, ss. 6-8). De största bidragen av näringsämnen kommer från Östersjöns södra delar, där både jordbruksareal och befolkning är stora samt att avloppsreningen på en del ställen inte är lika utvecklad som i exempel Sverige (Bernes, 1997, ss. 100-101). 2.2 Köttproduktion Köttproduktionen för länderna i Östersjönsområdet har varierat under åren 2006-2010. Länder som Vitryssland, Tyskland, Sverige, Ryssland och Norge visar en stigande trend i produktion. Estland, Finland, Lettland, Litauen Slovakien och Tjeckien visar dock en minskning i produktion. Danmark, Polen och Ukraina visar en varierad köttproduktion. Under åren 2008-2009 var det en nedgång i köttproduktion för alla tre länderna och sedan en 2

ökning 2010. Antal slaktdjur för varje land stämmer överens med produktionen som exempel Sverige som har ökat antal slaktdjur och också ökat sin produktion (tabell 1) (FAO, 2012). Tabell 1. Antal slaktdjur och köttproduktion per land år 2010 (FAO, 2012) samt befolkningsdata (SEDAC, 2004). FAO har uppskattat slaktdjursvärdena för Litauen, Ryssland och Sverige. Befolkningsdata har uppskattats för alla länder av SEDAC (2004). Antal Slaktdjur Köttproduktion (t) Befolkning Köttproduktion/person (kg) Land 2010 2010 2010 2010 Tyskland 62 429 410 6 693 370 81 354 680 82 Ryssland 37 000 000 4 018 470 137 002 336 29 Polen 22 865 850 2 295 700 38 246 304 60 Danmark 20 638 642 1 800 700 5 376 386 335 Ukraina 10 022 300 1 058 900 45 252 508 23 Vitryssland 7 097 000 707 300 9 794 614 72 Sverige 3 490 000 411 822 8 704 045 47 Tjeckien 3 527 245 365 728 10 155 069 36 Finland 2 519 500 286 250 5 184 750 55 Norge 1 872 580 212 261 4 612 180 46 Litauen 1 102 000 117 000 3 597 750 33 Slovakien 780 400 82 208 5 433 615 15 Lettland 107 687 55 589 2 292 768 24 Estland 505 800 46 295 1 251 262 37 Estland, Finland, Lettland, Ryssland, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ukraina och Vitryssland har ökat sin livsmedelsförsörjning. Danmark, Slovakien och Norge har däremot minskat sin livsmedelsförsörjning. Polen har en ökande trend de senaste åren och det gäller även för Litauen men det har varierat under åren 2003-2007. Överlag är livsmedelsförsörjningen en ökande trend i Östersjönsområdet (tabell 2) (FAO, 2012). En jämförelse mellan produktion och livsmedelsförsörjning för åren 2006 och 2007 visar att Danmark, Finland, Polen, Tyskland, Estland och Vitryssland producerar mer kött än länderna försörjer sig med. Men det är en stor skillnad i hur mycket mer kött som produceras än konsumeras. Exempel producerar Estland 3 000 ton mer kött i jämförelse med Danmark som producerar 1,5 miljoner ton mer kött. Lettland, Litauen, Norge, Ryssland, Slovakien, Sverige, Tjeckien och Ukraina producerar mindre än vad de försörjer sig på (FAO, 2012). De länder som exporterar mer än de importerar kött är Danmark, Finland, Tyskland och Vitryssland och de är de länder som producerar mer än vad de äter. Polen har varit ett av dessa länder som exporterat mer än vad de importerat, men år 2009 importerade de mer än exporterade. Norge är ett land som exporterar och importerar relativt lite kött men importen är större än exporten. Ryssland exporterar väldigt lite, men importerar däremot väldigt mycket, cirka 6 000 gånger mer. Estland och Lettland exporterar också relativt lite jämfört 3

vad de producerar. Litauen, Sverige, Tjeckien, Slovakien och Ukraina importerar mer än vad de exporterar (tabell 2) (FAO, 2012). Livsmedelförsörjning av kött per person har minskat i Danmark med nästan 15 kg per person per år och Slovakien med ungefär 5 kg. Det har ökat med cirka 5 kg per person per år i Litauen, Lettland och Ukraina. Länder som Estland, Finland, Norge, Polen, Ryssland, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Ukraina har haft en liten förändring mellan åren 2003-2007, endast något kilo skillnad per år (FAO, 2012). Tabell 1. Export och import per land år 2009 samt livsmedelsförsörjning per land år 2007 (FAO, 2012). Export (t) Import (t) Livsmedelsförsörjning (t) Livsmedelsförsörjning kg/capita/år Land 2009 2009 2007 2007 Danmark 1 138 031 76 339 416 133 76 Tyskland 1 027 715 734 771 5 677 780 69 Polen 276 926 278 381 2 135 892 56 Vitryssland 124 806 12 109 525 917 54 Finland 32 284 7 064 279 356 53 Tjeckien 29 647 86 777 562 293 55 Ukraina 18 918 84 408 1 232 271 27 Litauen 13 728 56 776 175 004 52 Sverige 11 378 39 802 553 570 60 Lettland 6 680 24 169 90 405 40 Slovakien 5 224 41 409 212 760 39 Estland 3 659 15 972 54 302 40 Norge 964 2 977 205 531 44 Ryssland 150 741 043 5 092 845 36 2.3 Konsumtion Enligt FAO förväntas tillväxten av jordbruksprodukter att öka 0,8 % per år fram till 2015 och 0,6 % per år fram till 2030 för industrialiserade länder (Danmark, Finland, Tyskland, Sverige och Norge). Ökningen kommer vara mer drastisk i övergångsländerna (Tjeckien, Polen, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen, Ryssland, Vitryssland och Ukraina) med 0,6 % per år fram till år 2030 (FAO, 2002 ). Enligt FAO:s scenario har tillväxten av världens jordbruksproduktion och odling saktats ned. Detta är på grund av att efterfrågan på jordbruksprodukter minskat. Det beror huvudsakligen på att tillväxttakten på världens befolkning har minskat sedan slutet av 1960-talet och att den höga konsumtionen av mat per person inte uppnås i många länder. FAO tror att behovet av jordbruksprodukter i världen kommer att saktas ned från 2,2 % per år som varit genomsnittet de senaste 30 åren till ett genomsnitt på 1,5 % per år under de 30 åren som kommer. I utvecklade länder kommer uppbromsningen vara mer dramatisk, från ett genomsnitt på 3,7 % per år till ett genomsnitt på 2 % per år (FAO, 2002 ). 4

Enligt livsmedelsverket är 140 g per dag tillräckligt att tillfredsställa sitt köttintag och det innebär att varje person kan äta 51 kg per år (Fogelberg, 2008, s. 113). 2.4 Övergödning Övergödning innebär att ett överskott av näringsämnen tillförs vattnet, vilket leder till påverkan på havsmiljöer såsom syrebrist och algblomning. Funktion och struktur i havets ekosystem förändras med övergödning (Vlasov et al, 2010, ss. 63-64). Algblomning är ett naturligt fenomen som inträffar varje år i större eller mindre skala. Fenomenet inträffar både till havs, vid kuster, i vattendrag och sjöar med bräckt eller sött vatten. Algblomning innebär att växtplankton förökar sig kraftigt under en begränsad tidsperiod på grund av en bra tillgång på växtnäring, exempel kväve och fosfor som då förekommer i stora mängder. Faktorer som också har en betydelse är tillgång på ljus, vattnets skiktning, ph värde, syrgashalt, vind- och strömförhållanden samt vattnets temperatur (Havet.nu, 2012). Vindstilla och soligt väder samt höga näringshalter, främst av fosfor gör att blomningarna då kan bli långa. Algblomningar kan i stort sett förekomma under hela året, men de som är skadligast uppkommer under sommaren. (SMHI, 2011). En algblomning känns igen genom en ökad grumlighet, ändrad vattenfärg och lager av alger som ligger på vattenytan och vid strandkanter (figur 1) (Havs och Vatten myndigheten, 2011). Det kan leda till en minskad spridning av bottenlevande livsmiljöer och syrebrist som resulterar i dödsfall för bottenlevande djur och fiskar (Vlasov et al, 2010, ss. 63-66). Figur 1. Bilden visar algblomningen i Östersjön (SMHI, 2005) Figure 1. The picture show the algae bloom in the Baltic Sea. 2.5 Näringsläckage År 2005 beslutade HELCOM att utveckla ett program för att kunna reducera näringsläckaget till Östersjön och återskapa en god ekologisk status fram till år 2021. Planen blev antagen i Krakow, Polen november år 2007 och kallas BSAP. Dess ambition är att få en marin miljö som mår bra. De senaste årtionden har miljösituationen i Östersjön förändrats genom mänsklig aktivitet både i havet och på land i avrinningsområden. Det finns många miljöproblem, men det mest allvarliga och svårhanterliga är övergödning. Ett av målen är att få stopp på de mest intensiva algblomningarna. HELCOMs åtgärder för att minska utsläpp har 5

lett till att stränder som varit förorenade har kunnat användas igen för till exempel bad. För att minska övergödning har HELCOM lyckats reducera 40 % av kväve och fosfor från olika källor i avrinningsområdet. Det har även skett en minskning med 40 % av kväve till atmosfären och en halvering av utsläpp från 50 farliga ämnen. Det finns dock mycket kvar att göra för att komma tillbaka till en god ekologisk status. Det krävs ytterligare minskning av fosfor och kväve utsläpp till Östersjön med 42 % respektive 18 %. Det finns idag administrativa åtgärder för reducering av näringsämnen i Östersjön men det behövs mer åtgärder och nya strategier för att nå god ekologisk status. Idag har det flesta reduceringar av näringsämnen skett vid punktkällor så som reningsverk och industriavlopp men för att nå ytterliga minskningar behövs mer åtgärder för att hantera diffusa källor som såsom avrinning från jordbruksmark (Vlasov et al, 2010, ss. 10-11). Huvudmålet är att ge länderna runt Östersjön ett maxvärde på hur många ton kväve och fosfor dem får släppa ut. HELCOM har bedömt att för att kunna uppnå en god ekologisk status i Östersjön så bör maxintaget av kväve vara 600 000 ton och maxintaget av fosfor vara 21 000 ton. Enligt HELCOM var medelutsläppen mellan åren 1997-2003, 737 000 ton kväve och 36 000 ton fosfor. De som är med i HELCOM (Danmark, Finland, Tyskland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland, Sverige samt EU) har kommit överens om att försöka minska utsläppen av kväve och fosfor och kväve med 135 000 respektive 15 250 ton (tabell 3 och 4). Detta för att kunna nå målen om ett renare hav med god ekologisk status (Vlasov et al, 2010, ss. 10-11). Om inga åtgärder skulle göras skulle utsikterna för att återskapa Östersjöns miljöstatus till det bättre vara sämre (Helcom Baltic Sea Action Plan, 2007, ss. 8-9). Tabell 2. Från HELCOM, BSAP utsläpp i ton från olika delavrinningsområden och mål för att uppnå ekologisk status (Helcom Baltic Sea Action Plan, 2007, ss. 8-9). Max tillåtet utsläpp Utsläpp 1997-2003 Nödvändig reducering Delavrinningsområde P N P N P N Bottenviken 2 580 51 440 2 580 51 440 0 0 Bottenhavet 2 460 56 790 2 460 56 790 0 0 Finska viken 4 860 106 680 6 860 112 680 2 000 6 000 Egentliga Östersjön 6 750 233 250 19 250 327 260 12 500 94 000 Rigabukten 1 430 78 400 2 180 78 400 750 0 Bälthavet 1 410 30 890 1 410 45 890 0 15 000 Kattegatt 1 570 44 260 1 570 64 260 0 20 000 Totalt 21 060 601 720 36 310 736 720 15 250 135 000 6

Tabell 3. Minskningsmål för kväve och fosfor per land (Helcom Baltic Sea Action Plan, 2007, ss. 8-9). Land Fosfor (ton) Kväve (ton) Polen 8 760 62 400 Sverige 290 20 780 Danmark 16 17 210 Litauen 880 11 750 Ryssland 2 500 6 970 Tyskland 240 5 620 Lettland 300 2 560 Finland 150 1 200 Estland 220 900 Övriga länder 1 660 3780 HELCOM har gjort undersökningar för att se vart övergödningen är som värst. The var 189 olika områden som analyserades, 17 av dessa är öppna områden och 172 är kustområden. Bottenviken och Sveriges delar av nordöstra Kategatt klassades in som inte påverkad av övergödning, det är på grund av att Bottenviken är relativt orört och Kattegatt är influerad av Atlanten. Alla andra öppna vatten i Östersjön klassades in som områden som är påverkade av övergödning. För kustområden var det endast 11 områden som klassas som områden som inte är påverkade av övergödning och resterande 161 är klassade som påverkade av övergödning. De områden som har högst belastning av näringsämnen är idag Egentliga Östersjön och Bälthaven. Fosforhalterna har minskat i alla bassänger förutom i Finska viken de senaste 20 åren. Kvävekoncentrationer har minskat i Rigabukten, Egentliga Östersjön och i Bälthaven, de beror troligtvis på en minskad näringsbelastning från land. Förvaltningsåtgärder för att minska näringsbelastningen från mark har visat resultat i vissa regioner, vilket har minskat halter av näringsämnen till samma nivå som 1970-talet. (Janet F et al, 2009, ss. 4-6) 7

3. Områdesbeskrivning 3.1 Östersjöns egenskaper Östersjön är ett unikt hav genom dess geografiska läge, klimat och oceanorografiska karaktär. Dessa egenskaper gör tillsammans att havet är känsligt för miljöförändringar som orsakas av människan. Östersjön är ett av det största flodområde som har bräcktvatten i världen. Östersjöns område har en area på 415 000 km² (Vlasov et al, 2010, ss. 15-21). Östersjön ligger i norr, vilket medför låga vattentemperaturer stora delar av året. Låga vattentemperaturer begränsar mikroorganismers förmåga att bryta ner organiska föroreningar. Under vintern kan även isen samt brist på dagsljus medverka till en långsam nedbrytning (Vlasov et al, 2010, ss. 15-21). Östersjön är ett grunt hav, medeldjupet ligger på 52 meter. Havet har ett vidsträckt avrinningsområde med en vattenvolym på 21 760 km³ och 638 floder. Östersjön är nästan helt avsnört från världshavet, vilket medför att vattnets omsättningstid är lång, ca 30 år. Det betyder att föroreningar kan stanna kvar länge i Östersjön. Isoleringen gör också att salthalten är låg, från 1-2 promille i de norra delarna av havet till runt 20 promille i de södra. Den genomsnittliga salthalten i världshaven ligger på 35 promille. Det medför bland annat förekomst av blågrönalger, vilka sällan uppträder i saltare vatten. Östersjöns vatten har en markant skiktning mellan det saltare djupvattnet och det sötare ytvattnet. Detta kan skapa förutsättningar för syrebrist då djupvattnet blir känsligt för tillförsel av näring då ökat tillskott av näring leder till ökad tillväxt av alger som i sin tur ökar syreförbrukningen i djupvattnet då algerna dör och bryts ned. Syrefria bottnar kan frigöra stora mängder av fosfor, när fosforn når ytvattnet gynnar det blågrönalgernas tillväxt och kvävefixering (Vlasov et al, 2010, ss. 15-21). 3.2 Avrinningsområden Östersjön är omringat av 9 länder och dessa är följande: Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland och Ryssland. Avrinningsområdet omfattar ytterligare 5 länder än de som nämnts ovanför och dessa är: Norge, Vitryssland, Ukraina, Tjeckien och Slovakien. Det land som har störst avrinning till Östersjön är Sverige, Ryssland och Polen (tabell 5). (Vlasov et al, 2010, s. 15). Östersjön är uppdelat i 7 delavrinningsområden och då inkluderas även övergångsområdet till Nordsjön. De 7 delavrinningsområdena och vilka länder som ingår i dem är följande; Bottenviken (Finland, Norge, Ryssland och Sverige) Bottenhavet (Finland, Norge, Sverige), Finska Viken (Estland, Finland, Lettland, Ryssland och Vitryssland) Rigabukten (Estland, Lettland, Litauen, Ryssland och Vitryssland), Egentliga Östersjön (Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland, Slovakien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ukraina och Vitryssland ), Bälthavet (Danmark, Sverige och Tyskland) och Kattegatt (Danmark, Norge och Sverige) (figur 2). Delavrinningsområdena består även de av olika hav, bukter och skärgårdsöar. Delavrinningsområdena och dess delområden skiljer sig i karaktär från norr till söder och från öst till väst med faktorer som vattenutbyte, istäcke, temperatur, salthalt och omsättningstid (Vlasov et al, 2010, s. 20). 8

Tabell 4. Fördelning av Östersjöns avrinningsområden i km³ (Vlasov et al, 2010, s. 15). Land km³ Sverige 440 040 Ryssland 314 800 Polen 311 900 Finland 301 300 Vitryssland 83 850 Litauen 65 300 Lettland 64 600 Estland 45 100 Tyskland 28 600 Danmark 31 110 Övriga Länder 117 520 Totalt 1 720 270 Figur 2. Avrinningsområdeskarta för varje delavrinningsområde i Östersjön. Bottenviken (BB), Bottenhavet (BS), Finska viken (GF), Rigabukten (GR), Egentliga Östersjön (BP), Bälthavet (DS) och Kattegatt (KG). Data från HELCOM (2009). Figure 2. Map of the drainage area for every basin in the Baltic sea. Gulf of Bothnia (BB), Bothnian bay (BS), Gulf of Finland (GF), Gulf of Riga (GR), Baltic proper (BP), Danish strait (DS) and Kattegat (KG). 9

3.3 Befolkning I Östersjöns avrinningsområde bor det mer än 85 miljoner människor. Befolkningsdensiteten i Östersjöns avrinningsområde varierar mellan 500 personer per km² till 10 personer per km² (figur 3). 11 Städer består av mer än 500 000 invånare och cirka 15 miljoner personer som bor mindre än i mil från kusten. Det finns även en stor landsbygdsbefolkning (Vlasov et al, 2010, s. 38). Figur 3. Befolkningsdensitet person/km² 2010. Data fån SEDAC (2004) Figure 3. Population density per person/km² 2010. 3.4 Markanvändning Markanvändningen kring Östersjön består av mycket skog och jordbruksmark 48 % respektive 20 % (tabell 6) (Vlasov et al, 2010, s. 38). Det finns runt 34 miljoner hektar jordbruksmark inom Östersjöns avrinningsområde. Runt hälften av den ytan finns i Polen (Världsnaturfonden, 2011). Fördelningen mellan jordbruks- och skogsmark i ett avrinningsområde påverkar både innehållet av näring samt mängd vatten som rinner av från området. Avdunstningen är ofta större i skogsområden än från jordbruksmark. De norra delarna av Östersjöområdet består av mycket skog medan de södra delarna består av mer jordbruksmark (figur 4) (Bernes, 2005, s. 51). 10

Tabell 5. Markanvändning i Östersjön i km² och procent (Vlasov et al, 2010, s. 38). km² % av totala ytan Skog 835 900 47,9 Jordbruk 352 900 20,2 Öppen mark 298 100 17,1 Inlands vatten 106 800 6,1 Betesmark 104 000 6,0 Övrig mark 33 600 1,9 Befolkade områden 1 100 0,8 Figur 4. Markanvändningskarta över Östersjöområdet. Data från European Commission (2000) Figure 4. Map of land use in the Baltic Sea. 3.5 Övergödning i Östersjön Övergödning vid kustvatten har ökat de senaste årtionden och beror på befolkningstillväxt och ökad användning av näringsämnen i avrinningsområden. Östersjöns egenskaper som nämnts tidigare gör att havet är mycket känsligt för övergödning (Vlasov et al, 2010, ss. 63-66). Idag är läckage från jordbruket en av de främsta orsakerna till utsläpp av kväve och fosfor i Östersjön (Jordbruksverket, 2011, ss. 1-7). Övergödningen är idag ett av de största problemen 11

i Östersjön och hela havet visar tecken på en storskalig övergödning. Mycket av de aktiviteter som händer på land påverkar på ett eller annat sätt havet (Vlasov et al, 2010, s. 85). Mängderna varierar varje år, bland annat på grund av hur nederbördsmängden ser ut, men har sedan 1950-talet varit alldeles för höga. Näringsämnen kommer till Östersjön från flera olika källor, både kommunala och rurala mänskliga källor. Jordbruket står för den största delen, men även orenade avlopp, industri och transport medverkar (Världsnaturfonden, 2011). Det finns olika faktorer som påverkar utlakningen av näringsämnen från jordbruk. En faktor är hur produktionen bedrivs, vilket har att göra med vilka matvanor vi har. Utlakning är en naturlig process, men jordbruk förvärrar utlakningen av fosfor och kväve. När det sker en omblandning av marken frigörs näringsämnen som kväve och fosfor, de kan då enklare transporteras vidare med regn. Genom gödning av marken tillförs ytterligare näringsämnen som kan föras vidare med vatten. En del av de näringsämnen som förs vidare i vattendragen tas upp av växter resten transporteras ut till grundvatten, vattendrag och diken som senare hamnar i haven. Klimatet har stor påverkan på hur mycket urlakning av jordbruket som sker, genom just nederbörd. Ju mer nederbörd ju mer urlakning desto mer näringsämnen i Östersjön. Det har skett en ökning av nederbörd de senaste åren och har gjort det svårt att se de effekterna av de åtgärder som görs för att minska utsläpp av kväve och fosfor (Jordbruksverket, 2011, ss. 1-7). Det har skett minskning av utlakning av både fosfor och kväve till Östersjön mellan år 1995 till 2005. Det som har påverkat minskningen är mindre gödsling, minskad djurproduktion, skyddszoner vid vattendrag, täckta gödselbrunnar och bättre lagningsmöjlighet. Det utnyttjas mer effektivt av både fosfor och kväve vilket gör att näringen istället hamnar i de färdiga produkterna (Jordbruksverket, 2011, ss. 1-7). Övergödningen började redan vid sekelskiftet, då människans aktiviteter medförde till en markant ökning av näringsämnen i många kustområden, sjöar och vattendrag (Bernes, 1997, s. 100). Övergödningsstatusen var år 2001-2006 mycket utbredd i Östersjön. Näringstillförseln har minskat något från år 1995-2001 till 2001-2006. Den högsta koncentrationen av näringsämnen i ytvattnet mättes under 1980-talet (Vlasov et al, 2010, s. 85). År 2006 var det totala vattenburna utsläppet av kväve 638 000 ton och fosfor 28 370 ton vilket är minskning från 2003. 45 % av det vattenburna utsläppet är från diffusa källor som till exempel jordbruk (Knuuttila et al. 2011, s. 38). Andelen näringsläckage skiljer sig från vattendrag till vattendrag, men är i allmänhet större i de södra delarna än de norra delarna av Östersjöns avrinningsområde. Enligt en modell av Schou (2006, s.48) blir medelläckaget av kväve 13 % och medelläckaget från fosfor 3 % till Östersjön. Utsläppen av orenat avloppsvatten ger störst problem i vatten i kustnära städer och industrier. Framförallt i områden med begränsad omsättning av vatten som i skärgårdar och vikar (Bernes, 1997, s.87). Det finns nio länder runt Östersjön och dessa har inverkan på havet. Det land som släpper ut mest är Polen, 40 % av kvävet och 49 % av fosforn. Den höga procenten beror främst på den stora befolkningen (38 miljoner), stor jordbruksareal och mycket boskap i landet (Jordbruksverket, 2011, ss. 1-7). 12

3.6 Klimat 3.6.1 Klimatet idag Klimatet i Östersjöns avrinningsområde varierar sig från norr till söder. I norra och östra delarna är klimatet subarktiskt medan i de sydvästra och sydliga delarna är klimatet maritimt. Klimatet runtom Östersjön påverkas kraftigt av storskaliga lufttryckssystem som det isländska lågtrycket, azoriska högtrycket och Rysslands vinterhögtryck och sommarlågtryck. Dessa system styr luftflödet över regionen och på så sätt även klimatet. Västvindar från atlanten tar med fuktig och mild luft in över regionen, detta trots Skandernas skydd mot väst. Den marknära medellufttemperaturen är flera grader varmare än vad det är på andra platser på samma latituder. Anledning till detta är golfströmmen och Nordatlantiska strömmen som för med sig varmare vatten. Nederbördsmängd och temperaturen skiljer sig i avrinningsområdet (figur 5) och ger till exempel olika odlingsmöjligheter (The BACC Author Team, 2008, ss. 6-8). Figur 5. Temperatur- och nederbördskarta över avrinningsområdet i Östersjön för perioden 1981-2010 i mm. Data från SMHI (2010) Figure 5. Maps of temperature and precipitation over the drainage area in the Baltic Sea, period 1981-2010 in mm. 3.6.2 Framtida klimat The Baltic Sea Experiment (BALTEX) har ett klimatprojekt som heter Baltic Assessment of Climate Change (BACC). De har fastslagit att temperaturen i Östersjöområdet i genomsnitt har blivit 0,08 C varmare per årtionde mellan 1871-2004. Temperaturökningen är starkare i de södra delarna av Östersjön än i de norra (The BACC Author Team, 2008, ss. 161-167). Temperaturökningen ger en effekt på lufttrycket och cirkulationssystemet i atmosfären, bland annat så påverkas NAO och nederbörden i Östersjön på grund av detta. Data har visat att ytvattentemperaturen har ökat med ca 1 C i södra Östersjön, medan temperaturökningen är 13

mer säsongsbaserad i de norra delarna av havet. Längden av dagar med is på havet har minskat med 14-44 dagar under de senaste 100 åren. Regionala klimatmodeller från BACC visar ökad nederbörd under 2000-talet, vilket kan leda till att salthalten sjunker, de har även visat ökad vattentemperatur. Det antropogena klimatet kommer att öka nederbörd, framförallt i de norra delarna medan somrarna i söder kan bli något torrare (figur 6). Ökar nederbörden kan det bli 15 % högre avrinning under vintern. Detta påverkar phytoplankton och primärproduktionen vilket leder till mer och kraftigare övergödning. Havsnivån kan höjas med 0,5 meter fram till år 2050, men inte bli lika mycket i de norra delarna på grund av landnivåhöjning där. Om vattentemperaturen ökar, påverkar det bakterier, alger, plankton och fisk samt att näringsupptaget kan komma att öka (Vlasov et al, 2010, ss. 121-123). Framtida scenarier (genomsnittlig sammanställning av olika modeller och scenarier) tyder på att klimatet i Östersjön och området runt kommer genomgå stora förändringar, speciellt under vintern. Temperaturen kommer att öka mer intensivt under vintern än sommaren, speciellt i de norra och östra delarna av Östersjöområdet. Starkast temperaturökning under sommaren kommer det vara i de södra delarna av östersjöområdet. I de södra delarna kan även temperaturökningen vara starkare under sommaren jämfört med vintern. Under vintern kommer nederbörden att öka i stort sett hela östersjöområdet, främst i norra delarna. För sommaren kommer nederbörden att öka i de norra delarna och minska i de södra. Sammanfattningsvis kommer vinterklimatet i östersjöområdet bli mildare med mer nederbörd. På sommaren kommer klimatet bli varmare, med mer nederbörd I norr och mindre nederbörd i söder (The BACC Author Team, 2008, ss. 161-167). Figur 6. Nederbördsförändring från period 1981-2010 till perioden 2011-2040 i mm. Data från SMHI (2010) Figure 6. Change in precipitation from the period 1981-2010 to the period 2011-2040 in mm. 14

4. Metodik 4.1 Data Data som har använts: Köttproduktion per land, ton per år (FAO, 2012). Befolkningsdata per land, Gridded population of the world, version 3 8GPWv3 (SEDAC, 2004). Antal kor och grisar slaktade 2010 per land (FAO, 2012). Kväve och Fosfor utsläpp per ko och gris (Humborg et al. 2007, s.1597). Medelläckage av kväve och fosfor (Schou, et al. 2006, s. 48). Markanvändning över Europa, European Commission joint research Centre, upplösning 1 km at equator (European Commission, 2000). Delavrinningsområden (HELCOM, 2009). Världskarta med landsgränser (SEDAC, 2004). Projektionen Europe Lambert Conformal Conic har använts till kartorna. 4.2 GIS metod För att få fram hur mycket utsläpp av kväve och fosfor som kommer ut till Östersjön från de olika delavrinningsområdena användes en världskarta med landsgränser. Världskartan blev nedklippt för att enbart visa Östersjöländerna. Detta lager lades sedan ihop med ett markanvändningslager för att se hur mycket hektar jordbruksmark som finns. Vid varje delavrinningsområde klipptes landsgränserna ut per land, då flera länder ligger i varje delavrinningsområde. Detta behövdes göras för att största delen av data var per land och inte per delavrinningsområde. Verktyget Zonal Statistics användes för att se hur många hektar jordbruksmark som finns i varje delavrinningsområde. Sedan gjordes en uträkningen (uträkning av dagens utsläpp) för att får fram utsläpp av kväve och fosfor per delavrinningsområde. Efter uträkningarna lades data in i GIS. För att kunna se hur många ton kväve och fosfor som grisar och kor sammanlagt släpper ut per land multiplicerades dessa data med data över antal slaktade grisar och slaktade kor per land med statistik från FAO år 2010 (FAO, 2012). 4.3 Beräkning av dagens utsläpp Uträkningen är ett antagande från flera olika faktorer som medelutsläpp av kväve och fosfor från ko och gris, medelläckage från jordbruk till Östersjön och att antal slaktdjur finns jämnt fördelat över andelen jordbruksareal. Beräkningarna har gjorts på följande sätt: 15

1. Andelen slaktade grisar och kor för varje land 2010 (FAO, 2012) används för att räkna ut hur mycket ett modelldjur släpper ut till Östersjön för att sedan få reda på vad varje delavrinningsområde släpper ut från köttproduktion till Östersjön. Utsläpp av fosfor och kväve från kor och grisar (Humborg et al. 2007, s.1597) Kväve - och fosforutsläpp i genomsnitt från slaktgrisar och slaktkor Ett medelutsläpp av kväve för varje djur per land = N % av djuren som är kor + N % av djuren som är gris för varje land Ett medelutsläpp av fosfor för varje djur per land = P % av djuren som är kor + P % av djuren som är gris för varje land. 2. För att få fram hur mycket läckage det blir till Östersjön multiplicerades medelutsläpp av fosfor och kväve från djur enligt en modell från Schou (2006, s.48) då de räknar med att läckaget för kväve är 17 % och 3 % för fosfor. Utsläpp av N respektive P per djur per land till Östersjön = N värdet för djur per land 0,17 och för P 0,03. 3. Djur per jordbruksareal per land = Antal djur per land Antal jordbrukshektar per land 4. Antal djur per delavrinningsområde per land = Antal djur per jordbrukshektar jordbrukshektar per delavrinningsområde per land 5. Kväve och fosfor utsläpp per delavrinningsområde = antal djur per delavrinningsområde per land kväve och fosfor utsläpp per djur per land. 16

4.4 Beräkning av scenarier 1, 2 & 3 I följande scenarior antas andelen jordbruksmark vara densamma i länderna runt Östersjön som i nuläget. Det är köttproduktionen som antas öka eller minska enligt valda scenarior. Faktorer som kan bidra till utsläpp och läckage antas även det vara detsamma som de faktorer som påverkar idag. Tre olika scenarior har valts ut för att kunna se om mängden kväve och fosfor kommer att öka eller minska och på så sätt bidra till övergödningen i olika grader. Observera att dessa scenarion inte är någon prognos utan syftet är snarare att ge en illustration av förändring av näringsbelastningen till Östersjön genom förändring av livsstil. Scenario 1: I detta scenario utgår vi från att befolkningen i länderna runt Östersjön äter så mycket kött (kött och charkprodukter) som man enligt livsmedelsverket behöver äta för att få i sig den näring man behöver. Alltså 140 gram kött om dagen kött per person (51,1 kg per/år) (Fogelberg, 2008, s. 113). Scenario 2: I detta scenario utgår vi från att alla länderna runt Östersjön har samma låga produktion av kött (gris och ko) som Lettland, alltså 24 kg per person per år (FAO, 2012). Scenario 3: I detta scenario utgår vi från att alla länder runt östersjön har samma höga produktion av kött (gris och ko) som Danmark, alltså 355 kg per person per år. Danmark är landet som har störst köttproduktion per person i Östersjöområdet (FAO, 2012). 4.5 Uträkning scenario Utsläppen av kväve och fosfor från varje scenario räknades ut på följande sätt: Statistik på köttproduktion per land och befolkning per land användes för att få fram köttproduktion per person. Köttproduktion per person = Köttproduktion Befolkning Ton kött per land = Befolkning per land ton kött per person Scenario 1: 0,0510 ton, scenario 2: 0,024 ton, scenario 3 335 ton. Antal djur för produktion av total ton kött per land = Ton kött per land antal djur för 1 ton kött per land Antal djur per jordbrukshektar = Antal djur för produktion av total ton kött per land Jordbrukshektar per land Antal djur per delavrinningsområde per land = Antal djur per jordbrukshektar jordbrukshektar per delavrinningsområde per land Kväve och fosfor utsläpp per delavrinningsområde = antal djur per delavrinningsområde per land kväve och fosfor utsläpp per djur per land. 17

4.6 Källkritik Länder som ligger i avrinningsområdet, men inte vid kusten släpper inte ut lika mycket som de länderna som ligger precis vid vattnet, men har används i rapporten då de ändå är en del av avrinningsområdet. Medelutsläppet för ett modelldjur, d.v.s. antaget utsläpp för ko adderat med antaget utsläpp för gris kan skilja sig över regionen. De siffror kan skilja sig överlag för djuren beroende på hur skötseln för djuret är och vilket foder som äts mm. Läckaget av kväve och fosfor kan se olika ut, exempel kan jordmån, klimat, odling av olika växter, vilket gödsel som används läcka olika mycket (jordbruksverket). Vi har efter en rapport av Schou (2006, s. 48), antagit att medelläckaget är 17 % för kväve och 3 % för fosfor i Östersjöområdet. Detta är något som kan skilja sig en del i området runt Östersjön. I uträkningarna har det antagits att kor och grisar finns på jordbruksområdena. Något som inte behöver stämma överens med verkligheten då all jordbruksmark inte behöver vara betesmark för djur. Antalet grisar och kor behöver heller inte finnas där vi antagit då dem kan vara fördelade annorlunda i både avrinningsområdet och i andra delar av länderna som inte tillhör Östersjöns avrinningsområde. Data över markanvändningen är från år 2000, men andel jordbruksmark och dess utspridning skall inte skilja sig mycket från nu till då. I GIS användes ett lager med befolkningsdata från SEDAC (2004), vilka år 2003 gjorde ett scenario för befolkningsmängd år 2010. Befolkningsmängden stämmer inte riktigt överens med HELCOMs befolkningsmängd år 2010. Detta blir en felkälla då antalet personer i avrinningsområdena inte blir helt exakt. Kartan som visar delavrinningsområden saknar delar av landarealen. Exempel saknas delar av Stockholm, Öland och Gotland, vilket ger en felkälla då markanvändningen inte finns med i de områdena och då inte kommer med i uträkningen. Dessa faktorer har påverkat resultatet men vi anser påverkan inte är stor och resultatet kan anses som pålitligt. Tillförlitligheten på källorna anser vi vara bra. Källorna är primära, relativt nya och uppdaterade. Data och är från organisationerna FAO, SEDAC, HELCOM, och European commission, organisationer som vi hört om innan och som är kunniga i sina respektive områden. Artiklarna som använts är skrivna av forskare med stor kunskap om läckage från boskap och jordbruksmark. 18

5. Resultat Resultatet visar utsläpp av kväve och fosfor i enheterna ton och procent till Östersjön från köttproduktionen år 2010, samt hur utsläppen skulle kunna se ut enligt scenarierna 1, 2 och 3 per delavrinningsområde och per land i Östersjöns avrinningsområde. 5.1 Utsläpp av kväve och fosfor från köttproduktion 2010 Figur 7. Utsläpp kväve och fosfor från köttproduktion till Östersjöns delavrinningsområden enligt beräkningen av dagens utsläpp. Figure 7. Emissions of nitrogen and phosphorus from the meat production to the basins of the Baltic Sea according to the calculation of today s emissions. Resultatet av uträkning 1 visar att med köttproduktion år 2010 så är det totala utsläppet av kväve och fosfor till Östersjön 104 065 ton respektive 6 383 ton (tabell 7). Norra delen av Östersjöområdet tar emot mindre utsläpp än den södra delen. Den bassäng som tar emot mest kväve och fosfor är Egentliga Östersjön med 60 120 ton (58 %) respektive 3 569 ton (56 %). Den bassäng som tar emot minst kväve och fosfor är Bottenviken med 900 ton (1 %) respektive 50 ton (1 %) av det totala utsläppet (figur 7). Av länderna är det Polen följt av Danmark som släpper ut mest. Kväve- och fosforutsläppen för Polen är 43 405 ton (42 %) respektive på 2 654 ton (42 %) och för Danmark 29 334 ton (28 %) respektive 1 992 ton (31 %) av det totala utsläppet. 19

Minst kväve och fosfor från länderna som angränsar till Östersjön släpper Ryssland ut följt av Estland. Kväve och fosforutsläppen för Ryssland är 726 ton respektive 32 ton och för Estland 1356 ton respektive 77 ton av det totala utsläppet. Dessa länder har en väldigt liten procentandel av det totala utsläppet. Tabell 6. Utsläpp av kväve och fosfor per land i ton och procent. Land POL DNK DEU SWE BLR LTU FIN LVA EST RUS UKR CZE NOR SVK Totalt ton 43405 29334 12935 4772 4360 2374 1957 1660 1356 726 548 508 86 43 104065 N-utsläpp % 41,7 28,2 12,4 4,6 4,2 2,3 1,9 1,6 1,3 0,7 0,5 0,5 0,1 0,0 100,0 ton 2654 1992 807 254 194 118 111 83 77 32 23 31 4 3 6383 P-utsläpp % 41,6 31,2 12,6 4,0 3,0 1,8 1,7 1,3 1,2 0,5 0,4 0,5 0,1 0,0 100,0 5.2 Scenario 1 Figur 8. Utsläpp av kväve och fosfor till Östersjöns delavrinningsområden enligt beräkningen av scenario 1 i antal procent minskning eller ökning från figur 7. Figure 8. Emissions of nitrogen and phosphorus to the basins of the Baltic Sea according to the calculation of scenario 1 in percent decrease or increase from figure 7. Resultatet av uträkning 2 scenario 1 (rekommenderat köttintag) visar att det totala utsläppet av kväve till Östersjön är 71 674 ton och det totala utsläppet av fosfor är 4 209 ton (tabell 8). Norra delen av Östersjöområdet tar emot mindre utsläpp än den södra delen. 20

Den bassäng som tar emot mest kväve och fosfor är Egentliga Östersjön med 52 881 ton (74 %) respektive 3 103 ton (74 %). Den bassäng som tar emot minst kväve och fosfor är Bottenviken med 729 ton (1 %) respektive 47 ton (1 %) av det totala utsläppet. I detta scenario minskar utsläppen av kväve och fosfor från köttproduktionen med 31 % respektive 34 % (figur 8). De delavrinningsområden som minskar mest av sitt kväve- och fosforupptag är Kattegatt med 76 % respektive 77 %. Därefter kommer Bälthavet med 69 % respektive 70 %. Ökar sina kväve- och fosforupptag gör Rigabukten och Finska viken. Rigabukten med 50 % för både kväve och fosfor och Finska viken med 22 % respektive 34 % av det totala utsläppet. Tabell 7. Scenario1, utsläpp av kväve och fosfor per land i ton. Land POL DEU SWE DNK LTU LVA BLR EST FIN RUS UKR CZE SVK NOR Totalt N-utsläpp (t) 36952 8034 5040 4476 3730 3250 3085 1872 1812 1265 1196 720 145 96 71674 P-utsläpp (t) 2259 501 274 304 186 174 138 106 103 56 51 44 9 5 4209 Av länderna är det Polen följt av Tyskland som släpper ut mest kväve och fosfor. Kväve- och fosforutsläppen för Polen är 36 952 ton (52 %) respektive 2 259 ton (54 %) och för Tyskland 8 034 ton (11 %) respektive 501 ton (12 %) av det totala utsläppet. Minst kväve och fosfor från länderna som angränsar till Östersjön släpper Ryssland ut följt av Finland. Kväve- och fosforutsläppen för Ryssland är 1265 ton respektive 56 ton och för Finland 1812 ton respektive 103 ton av det totala utsläppet. Dessa länder har en väldigt liten procentandel av det totala utsläppet. 21

5.3 Scenario 2 Figur 9. Utsläpp av kväve och fosfor till Östersjöns delavrinningsområden enligt beräkningen av scenario 2 i antal procent minskning från figur 7. Figure 9. Emissions of nitrogen and phosphorus to the basins of the Baltic Sea according to the calculation of scenario 2, decrease in percent from figure 7. Resultatet av uträkning 2 scenario 2 (köttproduktion som Lettland) visar att det totala utsläppet av kväve från köttproduktionen till Östersjön är 34 179 ton och det totala utsläppet av fosfor är 1 997 ton (tabell 9). Norra delen av Östersjöområdet tar emot mindre utsläpp än den södra delen (figur 9). Den bassäng som tar emot mest kväve och fosfor är Egentliga Östersjön med 25 090 ton (73 %) respektive 1 473 ton (74 %). Den bassäng som tar emot minst kväve och fosfor är Bottenviken med 400 ton (1 %) respektive 22 ton (1 %) av det totala utsläppet. I detta scenario minskar utsläppen av kväve och fosfor från köttproduktionen med 67 % respektive 69 %. De delavrinningsområden som minskar mest av sitt kväve- och fosforupptag till Östersjön är Kattegatt och Bälthavet. Kattegatt med 88 % respektive 89 % och Bälthavet med 85 % respektive 86 %. Rigabukten och Finska viken minskar sina kväve- och fosforupptag minst. Rigabukten med 30 % respektive 29 % och Finska viken med 36 % respektive 37 % av det totala utsläppet. Tabell 8. Scenario 2, utsläpp av kväve och fosfor per land i ton. Land POL DEU SWE DNK LTU LVA BLR EST FIN RUS UKR CZE SVK NOR Totalt N-utsläpp (t) 17533 3812 2446 2124 1770 1660 1464 888 860 600 568 342 69 46 34179 P-utsläpp (t) 1072 238 130 144 88 83 65 50 49 27 24 21 4 2 1997 22