Inledning Jättelokan (Heracleum mantegazzianum), som också kallas jättebjörnloka eller kaukasisk björnloka, kommer ursprungligen från Kaukasus i Sydosteuropa. Den infördes som prydnadsväxt på 1800-talet och har sedan dess spridit sig och går numera att hitta förvildad i framförallt i södra och mellersta Sverige samt längs Östersjökusten. Lokan är mycket konkurrenskraftig och kan bilda stora bestånd. Konkurrenskraften gör att lokan tränger undan den naturliga vegetationen på platsen och kan utgöra ett hot mot områden med höga naturvärden. På grund av växtens goda spridningsförmåga, dess starka konkurrenskraft, möjlig påverkan på biologisk mångfald och faran för människor vid beröring av växten, är det viktigt att jättelokan bekämpas. Sverige har genom ratificering av FN:s konvention om biologisk mångfald 1993 förbundit sig att motverka introduktion av främmande arter som kan leda till konsekvenser för den biologiska mångfalden. 1998 beslutade Statens Jordbruksverk om en föreskrift om bekämpning av jätteloka (SJVFS 1998:31). I författningen föreskriver Statens Jordbruksverk med stöd av 2 och 4 i förordningen (1995:681) om växtskydd m.m., att kommunen eller länsstyrelse i samråd med kommun kan upprätta en bekämpningsplan för jättelokan. Om en bekämpningsplan finns kan länsstyrelsen fatta beslut om vilka åtgärder som ska vidtas för att bekämpa växten. Både nationellt och internationellt har vikten av bekämpning av jätteloka uppmärksammats på senare tid. 2008 tog EU fram ett förslag till en strategi för att bekämpa invaderande arter, däribland jätteloka. Naturvårdsverket har tagit fram en nationell strategi och handlingsplan för främmande arter och genotyper (Rapport 5910) och bilaga G5 anger hur arbetet med jätteloka kan bedrivas. Beskrivning av jätteloka: Jättelokan är en mycket storväxt ört som kan bli två-fyra meter hög. Stjälken kan bli på uppemot tio centimeter i diameter och bladen en meter breda. Den blommar i juli-augusti. De vita blommorna sitter i flockar på närmare en halv meter i diameter. Den har en pålrot, 30-50 cm lång, som är ganska grov och något förgrenad. Ungefär vid markytan sitter tillväxtanlagen. Arten räknas som tvåårig. En enda planta kan producera upp till 50 000 frön. Fröna kan ligga i jorden och vänta på att gro i minst sju år. Man får räkna med att hålla utkik efter eventuella fröplantor i upp till 10 år. Jättelokan förökar sig inte vegetativt (d.v.s. med utlöpare eller dyl.) utan enbart med frön. Fröerna kan spridas till nya platser via människor och djur som transporterar dem till nya
platser. En annan effektiv spridningsväg är vatten då fröerna flyter och kan spridas långt. Jättelokan föredrar öppna platser och spridningen av växten hämmas något av skuggande träd. Syfte med bekämpning Det finns tre huvudsakliga skäl till att bekämpa jättelokan. Det första är växtens farlighet. Växtsaften innehåller furokumariner vars ämnen påverkar hudens känslighet för solljus. Får man växtsaft på sig och vistas i solen kan brännblåsor uppstå. Speciellt utsatta är barn, som kan få för sig att leka i den spännande skogen. Jättelokans växtsaft kan i kombination med solljus inom 48-72 timmar ge svårläkta och smärtande hudutslag liknande brännskador på människor. Växtens utseende, med vackra blommor och blad, och dess fantastiska storlek kan medverka till att ovetande plockar blomman och barn kan lockas till att leka med och inunder växten. Skador från jättebjörnlokans växtsaft. Det andra skälet är att jättelokan inte är ursprunglig i Sverige och kan på kort tid ta över stora arealer. Växten ställer inga stora krav på jordmån och sprider sig effektivt med frön. Jättelokan kan bidra till minskad biologisk mångfald och utgöra ett hot mot värdefulla naturmiljöer. Ekonomiska aspekter är det tredje skälet att bekämpa jättelokan. Massförekomst av jätteloka ökar kostnaderna för skötsel och restaurering av områdena. Eventuell inkomst från den utkonkurrerade vegetationen kan falla bort. Välbesökta natur och rekreationsområden kan minska i värde. Kostnader för samhället i form av vårdkostnader för behandlingar av hudskador kopplade till jätteloka. Nya växtplatser som upptäcks och bekämpas tidigt minskar växtens spridningsmöjligheter. Att bekämpning sker innan massförekomst innebär en lägre kostnad för bekämpningen genom färre lokor att bekämpa och under en kortare tidsperiod. För att med framgång bekämpa jättelokan krävs att insatserna sker kontinuerligt, strukturerat och samordnat och att alla berörda tar sitt ansvar. Uppföljning av växtplatser och bekämpningsresultaten måste ske under lång tid framöver p.g.a. växtens långlivade frön.
Bekämpning I första hand bör någon form av mekanisk bekämpningsmetod användas. Av hänsyn till natur och miljö ska kemiska bekämpningsmedel så långt som möjligt undvikas. Ett miljövänligare alternativ kan möjligen vara att strö salt över pålroten efter lieslåtter eller rotkapning. Mekanisk bekämpning Den mekaniska bekämpningen går till stor del ut på att svälta ut jättelokorna. Genom att förstöra de ovanjordiska delarna, tvingas rötterna använda lagrad näring till att bilda nya växtdelar och växten tröttas ut efter hand. Oavsett vilken metod som används, måste man alltid se till att förstöra eventuella blomställningar. Annars kan frön eftermogna och göra arbetet ogjort. Slåtter Jättelokorna slås bäst med lie, speciellt om det är många plantor. En roterande klinga är olämplig, eftersom en dimma av växtsaft virvlas upp. Plantorna bör slås när de är cirka halvmetern höga, men man kan även vänta tills de börjar blomma. Då förlorar de så mycket kraft att de förhoppningsvis dör. Bestånden bör slås cirka tre gånger på ett år, eftersom plantorna sätter nödskott. Avhuggna delar kan ligga kvar, bortsett från eventuella blomställningar med mogna frön. Lokan får inte ges möjlighet att sätta frö. En nackdel med att slå är att lokan troligen är den växt på platsen som snabbast återhämtar sig. Därmed kan den tom förstärka sin dominans efter ingreppet. Rotkapning och uppgrävning. Rotkapning är en effektiv metod. Pålroten kapas av några centimeter under tillväxtpunkten, vilken sitter i eller strax under markytan, vid övergången mellan rot och stam. Det görs med hacka eller spade. Metoden är lättast att tillämpa tidigt på året, innan plantorna blivit för stora. Fördelen är att växten dör. Har man tillräckligt med tid kan man totalutrota växten på detta sätt. Handlar det om relativt få plantor, eller om plantorna är så små att rotkapning är svårt, kan ett alternativ vara att gräva upp hela växten. Det ger samma effekt. Jordbearbetning Jättelokan är känslig för traditionell jordbearbetning och finns sällan i brukad mark. Plöjning, användning av kultivator eller jordfräs fungerar utmärkt. Möjligen ger detta en bättre effekt än både slåtter, grävning och rotkapning. Men självklart ska jordbearbetning inte användas på mark som hyser värdefull vegetation. Däremot kan det vara en lämplig åtgärd på mark där jättelokan tagit över helt och hållet. Kemisk bekämpning Kemisk bekämpning av jättelokor sker med preparat baserade på ämnet glyfosat, d.v.s. roundup och liknande. Dispens kan ges för kemisk bekämpning av jätteloka i skyddszoner (kontakta länsstyrelsen) och mark i träda (kontakta Jordbruksverket). Glyfosat bör inte användas närmre än sex meter från vattendrag, vilket begränsar användningen vid många jättelokaförekomster. Kemisk bekämpning ska ske i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter om spridning av bekämpningsmedel SNFS 1997:2. Vid kemisk bekämpning av jättelokan är det olämpligt att spruta. Sprutar man dör all växtlighet och man får ett stycke barmark. Frön av jätteloka, som med största sannolikhet finns i marken, kan då gro utan konkurrens och tar snabbt över området.
Resultatet kan alltså bli att jättelokorna gynnas. Istället för att spruta, stämplar eller avstryker man plantorna. Stämpling innebär att en skaftförsedd svamp eller liknande används för att pressa på en liten mängd av bekämpningsmedlet på plantan. Det är särskilt lämpligt på små plantor i stora bestånd tidigt på våren. Vid avstrykning används en sorts penselverktyg till att stryka bekämpningsmedel på delar av större plantor. Tidpunkt Bekämpningen bör påbörjas tidigt på säsongen. Även ur arbetssynpunkt är det att föredra då små vårplantor är lättare att ha att göra med. En annan möjlig tidpunkt är vid blomningen. Jättelokan satsar då alla resurser på blomning. Man måste dock vara mycket uppmärksam på var blomställningarna hamnar, så att fröerna inte får chansen att utvecklas klart. Blomställningarna bör stoppas i sopsäck och tas med från platsen eller alternativt brännas på platsen. Uppföljning av bekämpningen bör pågå till sent på året eftersom lokan kan sätta nödskott och att det kan komma upp enstaka höstplantor. Prioritet Det primära med bekämpningen är att förhindra fröspridning. Kontinuerlig bekämpning varje år ska ske och på grund av frönas långa livslängd bör uppföljning göras i ca tio år efter att lokan har försvunnit från platsen. Bekämpningsplanensomfattning Bekämpningsplanen gäller all mark inom Grästorps kommun som omfattas av områden enligt 2 i Statens jordbruksverks föreskrift om bekämpning av jätteloka (SJVFS 1998:31). Föreskrifterna ger Länsstyrelsen möjlighet att förelägga markägare och nyttjanderättsinnehavaren att bekämpning av jätteloka ska ske inom följande områden: Område som är värdefulla ur natursynpunkt Annat område där det påkallat av allmänt intresse För att hindra spridning till annan fastighet Då jättelokan växer intill vattendrag och där det därför föreligger risk för fröspridning med vattnet till område enligt ovan Prioritering mellan växtplatserna I Grästorps kommun ska bekämpning av jätteloka prioriteras i följande områden: längs vattendrag områden med höga naturvärden områden med betydelse för rekreationen miljöer där barn kan antas vistas Ansvarsförhållanden Enligt 2 SJVFS 1998:31 kan länsstyrelsen som ett led i bekämpningen av jättelokan besluta om vilka åtgärder en fastighetsägare eller nyttjanderättsinnehavare ska vidta för att bekämpa växten på fastigheten. Vitesföreläggande kan komma i ifråga om de åtgärder som länsstyrelsen beslutat inte utförs inom ålagd tid. Länsstyrelsen kan även genom anlitad entreprenör utföra bekämpningen på fastighetsägarens bekostnad, vid behov med polisiär handräckning.
Längs allmänna vägar är det Trafikverket som ansvarar för borttagning av jätteloka inom vägområdet. Längs kommunala vägar har kommunen ansvaret. Längs enskilda vägar finns inget vägområde men här har respektive fastighetsägare ansvar för bekämpningen. Tekniska förvaltningen ansvarar för drift och skötsel av planlagd allmänplatsmark och bekämpar kontinuerligt jätteloka på kommunens mark. Övrig kommunal mark ansvarar samhällsbyggnadskontoret för. Om växten inte bekämpas i anslutning till prioriterade områden eller andra områden där det är påkallat av allmänt intresse, eller där växten riskerar att sprida sig till annan fastighet, kan kommunen ansöka hos länsstyrelsen om föreläggande att bekämpa jättelokan.