Legitimitetskriser och kollapser i auktoritära stater

Legitimitetskriser och kollapser i auktoritära stater En studie över legitimitetskriser och statskollapser i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien 1990 2014 Andreas Eklund Forskningsplan för doktorsavhandling Handledare: Jan Sundberg Helsingfors universitet Statsvetenskapliga fakulteten Helsingfors 10.10.2014

Innehållsförteckning 1. Inledning till forskningsproblemet... 2 2. Centrala frågor i avhandlingen... 5 2.1. Vilken typ av stater skall undersökas?... 5 2.2. Vad är en kollapsad stat och legitimitetskris?... 6 3. Forskningens syfte och uppbyggnad... 8 3.1. Syfte och forskningsfråga... 8 3.2. Avhandlingens teoretiska grund och uppbyggnad... 8 4. Genomförandet av undersökningen...10 5. Tidigare forskning och motivering till valet av ämne...12 6. Kommentarer inför seminariet...12 Källförteckning...14 1

1. Inledning till forskningsproblemet Under 1900-talet kunde man se en mycket stark förändring och utveckling beträffande stater och politiska system. Vissa stater föll samman, andra förändrades våldsamt medan det också fanns stater som i mera lugnt tempo gick från ett politiskt system till ett annat. En av de mest kända studierna som behandlar dessa politiska förändringar är Samuel Huntingtons artikel Democracy s Third Wave från år 1991 där det redogörs över hur olika världspolitiska trender ledde till att demokrati under 1900-talet vid olika tillfällen både utvecklades och monterades ner. Den tredje demokrativågen som titeln syftar på beskriver Huntington bland annat som den katolska världens demokratisering där ett flertal länder i Central- och Sydamerika samt Filippinerna, Polen, Portugal, Spanien och Ungern under 1970 och 1980- talet tog klara steg mot demokrati (Huntington, 1991: 13). De kraftiga demokratiseringstendenserna på olika håll i världen under den här tiden har också behandlats av Guillermo O Donnell och Philippe Schmitter i projektet Transitions from Authoritarian Rule år 1986 samt av Juan Linz och Alfred Stepan i det år 1996 utgivna verket Problems of democratic transition and consolidation: Southern Europe, South America and post-communist Europe. De två sistnämnda verkens titlar innehåller bägge termen transition, d.v.s. övergång. Med detta avser man staternas övergång från ett system till ett annat. Övergången beskriver O Donnell och Schmitter som intervallet som uppstår mellan två olika regimer och de konstaterar vidare att detta intervall ofta inleds då den auktoritära regimen avgår och något annat politiskt system, antingen demokratiskt eller odemokratiskt tar över (O Donnell & Schmitter, 2013: 5). Adam Przeworski har också diskuterat denna synvinkel och han talar hur man skapar och omformar politiska institutioner i demokratiseringsprocessen (Przeworski, 1991: 38-39). Linz & Stepan (1996) fokuserar mindre på den exakta övergången mellan två olika regimer men desto mera på vilka nödvändiga stöttepelare och samhälleliga mekanismer som bör förstärkas för att demokratin skall kunna konsolideras. Larry Diamond däremot diskuterar acceptansen för demokrati hos befolkningen som skall vara tillräckligt utbredd i alla samhällsnivåer för att demokratin skall kunna fungera (Diamond, 1999: 64-69). En röd tråd som löper igenom dessa verk är att försöka utstaka vägen från icke-demokrati till demokrati. Utgångsläget i den här tankegången är ofta att en icke-demokratisk regim faller för att sedan förhoppningsvis ersättas med en mer demokratisk regim. Både Huntington (1991) och Linz & Stepan (1996) baserar sina iakttagelser gällande demokratisering dels på basis av Östeuropa där det under åren 1989 1990 ganska långt skedde en sådan här övergång. De gamla icke-demokratiska regimerna tappade sin legitimitet, föll samman och ersattes så småningom av mer demokratiska 2

system. Huntington konstaterar att orsakerna till demokratiseringen under denna tid bland annat berodde på de auktoritära staternas ökande legitimitetsproblem, deras press på att leverera resultat samt på grund av den allmänt demokrativänliga omgivningen i Europa (Huntington, 1991: 13-14). Det ter sig alltså som ganska klart att flera av länderna i Östeuropa kunde övergå till demokrati i slutet av 1980-talet i och med att deras omgivning var starkt demokratisk och för att de dessutom hade en viss demokratisk tradition att falla tillbaka på. De icke-demokratiska regimernas legitimitetskris drog alltså inte ner länderna i fördärvet eftersom det fanns alternativa politiska system och starka demokratiska vindar som kunde styra utvecklingen åt rätt håll. En fråga som jag är intresserad av är däremot vad som sker med länder som går en liknande legitimitetskris till mötes men som saknar den mottaglighet för demokrati som de Östeuropeiska länderna hade då deras regimer kollapsade i slutet på 1980-talet. Om man ser på utvecklingen i många länder i t.ex. Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien kan man märka att legitimitetskriserna ofta har lett till en total katastrof och inte till en snabb demokratisering som på andra håll i världen. Ofta har det gått till på sådant sätt att de gamla auktoritära regimerna har störtats eller kraftigt försvagats vilket i vissa fall har lett till att staten börjar falla samman. Regimens svaga legitimitet äter med andra ord upp kapaciteten som krävs för att kontrollera vad som sker inom landets gränser. I detta kaos har man märkt att det kan uppstå ett beväpnat motstånd som växer sig starkare i takt med att regimens kapacitet minskar. Då detta håller på tillräckligt längre så har ofta den grundläggande iden om vad en stat eller offentlig makt är för någonting, vilka uppgifter och vilket ansvar en stat har, och även frågan om medborgarskap i många fall ha suddats ut. Kvar blir grupper som strider mot varandra i ett territorium som kanske formellt, men inte i praktiken kontrolleras av någon offentlig legitim makt. Det är denna helhetsutveckling som jag kallar för statskollaps och de i olika grad av detta fenomen drabbade staterna för kollapsade stater. Under 1990- talet kunde man i Afghanistan se ett extremexempel av den här typens statskollaps. Den heltäckande politiska makten föll sakta samman och ersattes småningom av grupper som tog lokal kontroll. De statliga uppgifterna, den politiska makten, statens våldsmonopol och statens tunga vapenarsenal rann ut i händerna på privata grupper (Sergejeff, 2011: 284-288). I stort sett kan man säga att återuppbyggandet av Afghanistan långt har gått ut på vända tillbaka den här trenden, man har alltså byggt upp en ny statsapparat och försökt samlat tillbaka de resurser och uppgifter som i tiden föll i privata händer. Detta har visat sig vara synnerligen svårt och visar de enorma och mycket djupa strukturella problem som en statskollaps kan leda till. 3

Det som är mycket oroväckande är att den här utvecklingen som Afghanistan och även för den delen Somalia gick igenom på 1990-talet i viss mån idag verkar upprepas på många olika håll i Nordafrika och Mellanöstern. Sedan sommaren 2014 har Iraks regim tappat kontrollen över stora delar av landet medan de likaså tidigare mycket auktoritära staterna Libyen och Syrien sedan år 2011 i stort sett har fallit samman. Libyens kollaps ledde även indirekt till att grannlandet Mali föll då en totalitär rörelse på hösten 2012 tog över kontrollen av halva landet (Hirsch, 2013). Utöver dessa allvarliga kollapser kan man också se att regimerna i länder som t.ex. Nigeria och Yemen har betydliga problem med att kontrollera vad som sker inom landets gränser och olika områden i de här länderna kontrolleras av beväpnade rörelser (BBC 2014; Koskinen 2014). Det verkar alltså som att dessa länder skulle förenas av tendensen att en auktoritär regim på grund av legitimitetsproblem småningom tärs sönder med resultatet att makten rinner ut från central offentlig nivå till lokal privat nivå. Detta fenomen vill jag även granska närmare i min forskning. 4

2. Centrala frågor i avhandlingen I avhandlingen vill jag undersöka vilken koppling det finns mellan auktoritära stater, legitimitetskriser och statskollaps i olika stater belägna i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien samt om man eventuellt kan definiera en kollapsad stat i mera precisa termer. De här frågorna är sammankopplade till en lång rad andra frågor om bland annat legitimitet, hur regimer är uppbyggda, samt om hur samhället är utvecklat och organiserat överlag. I det här kapitlet kommer jag att föra en kort diskussion om de centrala frågorna som forskningen kretsar kring. 2.1. Vilken typ av stater skall undersökas? Jag har valt att undersöka just auktoritära stater för att jag vill förstå vilken koppling de har till statskollaps. Forskningen kring de icke-demokratiska staternas uppbyggnad är överlag i statskunskapen inte det mest undersökta ämnesområdet och man kan märka av en viss tendens där icke-demokratiska stater ofta beskrivs i väldigt allmänna och breda termer trots att det kan finnas stora skillnader i hur de är uppbyggda. Dessutom beskrivs sällan kollapsade stater som en variant av icke-demokratiska stater eftersom de på grund av sina kaotiska situationer kan anses vara odefinierbara. I mycket allmänna ordalag brukar man då man pratar om icke-demokratiska stater tala om auktoritära stater, totalitära stater och illiberala demokratier/semidemokratier. Begreppet totalitär stat är starkt sammankopplat till Hannah Arendt (1966) och Carl J. Friedrich & Zbigniew Brzezinski (1965: 22-23) som beskriver en totalitär stat i termer av bland annat en mycket klart definierad ideologi som leds av en diktator och ett massparti. I takt med att man kanske inte längre ser så mycket sådana här stater i världen har flera forskare börjat förhålla sig mera kritiskt till begreppet totalitär stat. Axel Hadenius och Jan Teorell hänvisar bland annat till debatten som Paul Brooker fört gällande obalansen mellan auktoritära och totalitära stater där termen auktoritär stat omfattar en bred palett av olika regimer medan termen totalitär stat inte gäller så hemskt många stater längre (Hadenius & Teorell, 2007: 143-144). I Juan Linzs verk Totalitarian and authoritarian regimes beskrivs den auktoritära staten som ett slags allmänt byråkratiskt och uteslutande styre där dessutom skillnaden mellan den politiska ledningen och administrationen tenderar att bli diffus (Linz, 2000: 160-168). En ytterligare form av icke-demokratiska stater kan man kalla de illiberala demokratierna där staten styrs av en folkvald auktoritär ledare. Dessa länder ser på ytan 5

demokratiska ut men saknar maktdelningsprinciper och rättigheter som finns i demokratiska stater. (Zakaria, 2003: 101-106) En fråga som sällan behandlas i den här sortens texter gällande olika varianter av icke-demokratiska stater är vad en kollapsad stat är och hur den kan definieras. Ofta säger man helt enkelt att staten är i inbördeskrig eller ockuperad vilket t.ex. Hadenius och Teorell (2007: 146-148) gör då de nämner Afghanistan under åren 1979 1989 och Somalia från och med år 1991. Även om det som Hadenius och Teorell konstaterar givetvis är sant i sig, så är det väldigt många olika dimensioner som går förlorade då man beskriver en stat i så allmänna termer. Under inbördeskriget i Afghanistan kontrollerades t.ex. ett flertal områden fullständigt av vissa krigsherrar trots att det förekom anarki och kaos i andra delar av landet (Sergejeff, 2011: 291-292). Det är heller inte långsökt att kalla talibanrörelsens styre i Afghanistan för totalitärt trots att landet under hela den tiden mer eller mindre var i inbördeskrig och betecknades som ett av de största humanitära krisområdena i världen. 2.2. Vad är en kollapsad stat och legitimitetskris? Begreppet kollapsad stat använder jag som en blandning av begreppen collapsed state och failed state. Speciellt det senare begreppet failed state är svårt att definiera helt klart eftersom det ofta används som uppsamlingsnamn för stater i enorma problem. Rod Hague och Martin Harrop konstaterar exempelvis att begreppet failed state kan användas som en beteckning för stater som inte klarar av att upprätthålla ett legitimt våldsmonopol (Hague & Harrop, 2007: 32-33). I den allmänna debatten brukar man beträffande begreppet failed state ofta hänvisa till tankesmedjan Fund for Peace som årligen publicerar ett index över olika staters hållbarhet och skick. Tidigare hette indexet Failed states index men från och med år 2014 har namnet bytts till Fragile states index (Fund for Peace 2014). Hur skör eller dåligt skick en stat är i avgörs i detta index genom flera olika synvinklar som t.ex. stridande eliter, en kraftig befolkningsökning, flyktingströmmar och utbredda människorättsförbrytelser (Fund for Peace, 2014b). Detta index är ett användbart verktyg men samtidigt är det mera avsett som en diagnostik över de aktuella problemen som staterna har och tar därför inte staternas utgångslägen så starkt i beaktande. Då man exempelvis ser på indexet från år 2014 så är staterna som anses vara i värst skick synnerligen olika. Man märker med andra ord en skillnad mellan stater som t.ex. Sydsudan som långt är i dåligt skick på grund av mycket låg utveckling, outvecklade institutioner och svår fattigdom medan andra stater som Libyen och Syrien är i dåligt skick för att de mycket överraskande har rasat samman. Då jag talar om kollapsade stater 6

avser jag den sistnämnda kategorin, d.v.s. stater som har haft en klar ledning och etablerade institutioner men som på grund av en kraftig legitimitetskris på betydande skala har dragits in i kaos med resultatet att de helt eller delvis har rasat samman. Frågan som i det här skedet uppstår är givetvis varför staterna har rasat samman? Vilka är alltså orsakerna till att regimer som suttit i flera årtionden vid makten plötsligt ser att marken under dem börjar försvinna? Om man blickar tillbaka på de kollapsade staternas historia så kan man bland annat klart urskilja maktkuppen i Afghanistan år 1978, störtandet av militärregimen i Somalia år 1991 och inbördeskrigen i Libyen och Syrien som båda började på vårvintern 2011. Man märker alltså att frågan om legitimitet i samtliga de här fallen är väldigt närvarande och att bristen på trovärdighet och legitimitet hos de olika regimerna i de olika länderna hade sjunkit ner till alarmerande låg nivå. De här frågorna om legitimitetens betydelse för statens effektivitet och vice versa har bland annat behandlats av Seymour Martin Lipset i verket Political man där han konstaterar att en regim trots hög effektivitet får stora problem om legitimiteten brister och att staten råder risk att rasa samman om både legitimiteten och effektiviteten är låg (Lipset, 1981: 67-69). Frågan om legitimitet är alltså central. Om man återgår till länderna som tidigare diskuterades så verkar det ganska klart att legitimiteten var låg men däremot var orsakerna till detta lite annorlunda och tog sig i uttryck på olika sätt. Då man diskuterar de här frågorna märker man att man diskussionen snabbt går in på frågor om regimskiften, revolutioner och maktkupper som sällan endast förblir interna frågor. Statskollapserna i t.ex. Afghanistan och Libyen har i högsta grad varit kopplade till en mycket stor mängd andra stater som har engagerat sig i kriserna. Frågorna om vilken roll de externa aktörerna har haft i statskollapser är naturligtvis omöjliga att bortse från då man undersöker dem, men samtidigt vill jag klart poängtera att det här perspektivet inte är det primära. Jag är i första hand intresserad av de interna orsakerna och vilken koppling man kan göra mellan den styrande regimen och i vilken riktning landet börjar utvecklas till en följd av legitimitetskrisen. Även om t.ex. statskollapsernas omfattning i Afghanistan och Libyen styrdes av andra länders militära ingripanden så var ändå staterna långt innan det på kollapsens rand. I Libyen hade exempelvis staden Benghazi tagits över av oppositionen långt före inrättandet av flygförbudszonen och den påföljande militära operationen (Armstrong, 2011). Den afghanska regimen hade också redan åren 1977 1978 börjat kollapsa på grund av interna stridigheter, detta alltså flera år före Sovjetunionen gick in i landet (Sergejeff, 2011: 255-262). 7

3. Forskningens syfte och uppbyggnad Frågorna som jag behandlade i det tidigare kapitlet utgör själva stommen och grundtankegången för den här forskningen. Min avsikt är att alltså att kunna skapa ett teoretiskt ramverk runt frågorna och organisera dem i de orsakssamband och kopplingar som de sinsemellan har. Detta vill jag göra genom att föra en bred diskussion om fenomenet statskollaps och kollapsade stater så mångsidigt och heltäckande som möjligt. I detta kapitel kommer jag att redogöra för det sätt som jag skulle vilja förverkliga detta på. 3.1. Syfte och forskningsfråga Syftet med forskningen är att jämföra auktoritära stater belägna i Nordafrika, Mellanöstern samt Centralasien som drabbats av överraskande legitimitetskriser under tidsperioden 1990 2014. Genom att studera och jämföra dessa länder vill jag reda ut a) vad som leder till att vissa auktoritära stater som följd av en legitimitetkris har kollapsat (t.ex. Afghanistan, Libyen och Syrien) medan andra inte har gjort det (t.ex. Bahrain, Egypten och Tunisien) samt b) om man kan definiera den kollapsade stater i mera precisa termer. Målsättningen med forskningen blir således att förklara kopplingen mellan maktutövningen i auktoritära stater och statskollaps samt att definiera de kollapsade staterna som en form av icke-demokratiska stater. Avhandlingens forskningsfråga är: Vad är orsaken till att vissa auktoritära stater efter en legitimitetskris börjar falla samman och hur kan de kollapsade staterna definieras i förhållande till de övriga icke-demokratiska staterna? 3.2. Avhandlingens teoretiska grund och uppbyggnad Avhandlingen inleds med en teoretisk diskussion gällande staters sätt att fungera, hur maktutövning i praktiken ser ut, hur den politiska makten legitimeras samt hur icke-demokratiska stater skiljer sig från demokratiska stater i dessa avseenden. Arbetstiteln för det här kapitlet är statens legitimitet och kapacitet. I detta stycke inleds diskussionen med politisk filosofi och grundläggande kategoriseringar av hur en stat och människor som gemenskap kan samlas i en stat och 8

grundfrågorna för demokrati. Litteraturen sträcker sig här från bland annat från klassisk politisk filosofi som Thomas Hobbes (1991) och Baron de Montesquieu (1989) till mer modern demokratiteori av Joseph Schumpeter (1994) och Robert Dahl (1999). Kapitel två fortsätter med att förklara mer ingående hur makt och demokrati fungerar och korresponderar med medborgarna i samhället. Här är en strävan att förstå demokrati inte bara i termer av rättigheter och friheter utan även hur en demokratisk stat är uppbyggd för att detta skall fungera. Som teoretisk bas kan man bland annat nämna utöver Max Weber (1964) även Seymour Martin Lipsets (1981) och Charles Tillys (2007) diskussioner om legitimitet och effektivitet/kapacitet. Även Linz & Stepan (1996) samt Larry Diamond (1999) har intressanta poänger gällande dessa frågor. På basis av dessa teorier om hur demokratiska stater är uppbyggda är sedan målsättningen att förklara hur de icke-demokratiska staterna skiljer sig i det här hänseendet. I denna diskussion är Hannah Arendt (1966), Friedrich & Brzezinski (1965) och Juan Linz (2000) viktiga. Utöver detta kan man dessutom nämna Barbara Geddes (1999) som mer ingående beskriver enligt vilka mönster icke-demokratiska regimer kan vara uppbyggda. I kapitel tre följer en diskussion om maktskiften som behandlas utgående tematiken i kap 2. Målsättningen är att behandla maktskiften ur legitimitets- och kapacitetssynvinkel. I detta kapitel kommer jag att gå igenom på vilket sätt icke-demokratiska stater har lyckats byta regim och hur själva statsförvaltningen är anpassad och formad kring de politiska ledarna och hur maktskiften i de här situationerna går till. I detta kapitel kommer det att diskuteras både planerade maktskiften men framför allt icke-planerade maktskiften. Avsikten med kapitlet är att förklara olika slags folkuppror, revolutioner, revolter, maktkupper och andra former av oväntade maktskiften och försöka reda ut en systematik om hur makten efter det oplanerade maktskiftet har konsoliderats. Hur har man lyckats skilja på statens institutioner och den politiska makten i situationer där de sittande makthavarna överraskande bytts ut? Avsikten med kapitel tre är att både behandla frågorna om övergång som bland annat O Donnell & Schmitter (2013) har diskuterat men samtidigt också studera konkreta icke-demokratiska maktskiften och illustrera grundmekanismerna i dem. I denna diskussion är det motiverat att poängtera 1) de huvudsakliga orsakerna som föranledde regimskiftet samt 2) vilken typ av regim som ersatte den störtade regimen och hur snabbt den konsoliderade sin makt. Grundtankegången här är alltså att redogöra över hur oväntade maktskiften gått till, hur den nya regimen har lyckats ta grepp om makten och slutligen legitimerat sin ställning. 9

Det fjärde kapitlet med arbetstiteln statskollaps och kollapsade stater kommer att vara ett kapitel där det på basis av diskussionen i de två tidigare kapitlen diskuteras och reds ut de grundläggande och mest trovärdiga orsakerna till statskollaps och kollapsade stater. Målsättningen är alltså att i kapitel två först reda ut hur icke-demokratiska stater legitimerar sin ställning och skapar en grund för maktutövning och sedan i kapitel 3 applicera denna diskussion på situationer där legitimiteten starkt och oväntat ifrågasätts. På basis av det som kan konstateras i kapitlen 2 och 3 vill jag i kapitel fyra föra tankegången ännu längre och reda ut de tänkbara orsakerna till att vissa regimer inte lyckats hållas kvar vid makten och där också staten har börjat falla samman. Som ett resultat av den här diskussionen presenteras det olika variabler som testas i kapitel 5 som är själva undersökningsdelen. I kapitel 5 kommer jag att jämföra länderna som ingår i min forskning med metoden most similar systems design. Denna metod är användbar då man undersöker länder som i övrigt är liknande men som skiljer sig beträffande just det fenomenet som undersöks (Hague & Harrop, 2007: 92-93). Målsättningen är alltså att försöka finna någonting som klart skiljer länderna åt trots de övriga likheterna (mer om detta i nästa kapitel). Genom jämförelsen som görs i kapitel 5 så kan man förhoppningsvis finna någon tendens som skulle kunna förklara orsaken till att vissa stater fallit samman medan andra inte har gjort det. Det resultat som detta kan ge kommer sedan att användas för att vidareutveckla diskussionen om hur den kollapsade staten kan definieras mer precist. 4. Genomförandet av undersökningen Avhandlingens undersökningsdel har arbetstiteln jämförande analys av auktoritära stater i legitimitetskris där jag kommer att försöka finna ett svar på varför vissa stater i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien under åren 1990 2014 efter legitimitetskriser har fallit samman medan andra inte har gjort det. Målsättningen här är att undersöka de olika länderna med hjälp av metoden most similiar systems design som går ut på att jämföra länder med starka gemensamma drag för att kunna utesluta dessa som förklaringar till orsakerna av den företeelse man undersöker (Hague & Harrop, 2007: 92-93). 10

Ämnet som jag undersöker är statskollaps och min avsikt är alltså att finna orsaker till att vissa stater efter en legitimitetskris fallit sönder medan andra inte har gjort det. Om man ser på likheterna hos länderna som faller inom ramarna för min undersökning så kan man utöver legitimitetskriserna se att de allihop har auktoritära regimer, kolonial bakgrund, svaga väldfärdstjänster och en kraftig militarisering för att bara nämna några. Staterna är alltså på detta plan liknande men skillnaden mellan dem är att legitimitetskriserna har lett till olika utfall. Vissa stater har fallit samman, medan andra stater inte har gjort det. Utfallet på den beroende variabeln statskollaps är alltså olika. Frågan för undersökningen blir alltså att försöka finna någon klar skillnad mellan länderna som även kan förklara statskollapsen. Ett exempel på möjliga skillnader skulle t.ex. kunna vara de religiösa ledarnas koppling till regimen, landets administrativa uppdelning, de regionala skillnaderna, regimens etniskt/religiösa bakgrund i förhållande till landets befolkning eller landets etniskt/religiösa uppdelning överlag. Utmaningen med själva forskningen blir att försöka finna den mest trovärdiga skillnaden mellan länderna som skulle kunna förklara varför vissa stater har kollapsat medan andra inte har gjort det. Frågan blir alltså om man kan hitta en orsak till att det i länder som Afghanistan, Irak, Libyen, Somalia och Syrien inträffar legitimitetskriser som lett till att hela staten och dess institutioner börjar falla samman medan det i länder som Algeriet, Bahrain, Egypten, Pakistan, Tunisien och Yemen har uppstått storskaliga politiska kriser men där institutionerna står kvar trots att de politiska ledarna i många fall tvingats avgå. En fråga som här bör tas upp är givetvis om hur man skall särskilja länderna mellan deras utgångslägen och den styrande regimens hantering av legitimitetskrisen. Dessa frågor kommer dock att formas och bli tydligare i takt med att forskningen framskrider. Länderna som undersöks är inte i nuläget heller helt fastslagna men ett flertal av de som tidigare nämndes kommer garanterat att tas med. Det sammanlagda antalet land som ingår och jämförs är omkring 10 st. Materialet som används för att analysera länderna i den jämförande studien kommer att vara mycket varierande. Bland annat analyser, litteratur, myndighetsdokument, rapporter, statistik samt mediematerial kommer att användas. Eftersom forskningens huvudintresse är att klarlägga vissa klara mönster och jämföra olika former av information så ser jag inte att kravet på att samla in förstahandsinformation skulle vara avgörande och i många fall skulle det dessutom vara väldigt svårt. För att kunna få mera detaljerad information om länderna så kommer jag givetvis också att intervjua personer som har specialkännedom om ländernas situationer. 11

5. Tidigare forskning och motivering till valet av ämne I och med att begreppen failed state eller kollapsade/sköra/svaga stater sträcker sig över ett så brett spektrum av frågor så finns det även en väldigt mångsidigt forskning om områdena. Det ekonomiska perspektivet har behandlats i mer populärvetenskaplig form av bland annat Paul Collier i verket The Bottom Billion: Why the Poorest Countries are Failing and What Can Be Done About It från år 2007. En annan bok som fått stor uppmärksamhet är Daron Acemoglu och James Robinsons bok Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity, and Poverty (2012) där de bland annat jämför ojämn ekonomisk utveckling i olika länder. Diskussionen gällande kollapsade stater har också förts ur ett globalt uppbyggnadsperspektiv av Francis Fukuyama i boken Statebuilding år 2004 samt av Ashraf Ghani och Clare Lockhart i Fixing failed states år 2008. Kollapsade stater och svagt utvecklade stater har också behandlats i boken Fragile states: causes, costs, and responses av Wim Naude, Amelia U. Santos-Paulino och Mark McGilliwray från år 2011. Som igenomgången av litteratur här visade har alltså statskollaps och kollapsade stater undersökts med utgångspunkt ur globala säkerhetsfrågor, ekonomisk utveckling, uppbyggnad och u- landsforskning. Mer sällan har man dock gått in på att analysera de strukturella problemen i auktoritära stater som leder till legitimitetskriser och som till och med kan få de hårdaste auktoritära staterna att falla. Som man har kunnat märka av utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika så har det under åren 2011 2014 förekommit exceptionellt många politiska kriser där den styrande regimen blivit kraftigt underminerad och tappat sitt helhetsgrepp om makten. Sedan jag skrev den första versionen av denna forskningsplan på våren 2014 har det skett en horribel utveckling i Irak och Syrien och även i Yemen har stabiliteten allvarligt börjat svikta. De här frågorna är synnerligen aktuella och därför tycker jag att de är värda att utredas. 6. Kommentarer inför seminariet Jag blev färdig politices magister från Helsingfors universitet på våren 2014 och min pro. gradu avhandling var en fallstudie om Afghanistans statskollaps och framför allt hur staten sedan år 2001 har byggts upp. I avhandlingen lade jag ett större fokus på demokratisering och statsbyggande än 12

vad jag har gjort i den här forskningsplanen. Jag har alltså här valt att granska ämnet ur en lite annorlunda synvinkel och använda mig av ett annat forskningsgrepp. I den här forskningsplanen har jag försökt att presentera själva forskningsproblemet så som jag uppfattar det och även de olika ämneshelheterna som ämnet enligt mig är kopplat till. I takt med att forskningen framskrider så kommer även ämneshelheten att på ett naturligt sätt avgränsas och formas men det som jag här har nämnt är sådana saker som jag tycker att är speciellt intressanta att koppla till diskussionen om kollapsade stater. Jag tar väldigt gärna i seminariet emot kommentarer gällande själva upplägget och speciellt hur komparationen i kap 4 skulle kunna vidareutvecklas. Dessutom är jag intresserad av hur man skulle kunna vidareutveckla definitionen kollapsad stat och om det även skulle finnas synvinklar som behandlar detta på ett sätt som inte har framkommit i den här texten. 13

Källförteckning Litteratur och artiklar som har nämnts i texten: Acemoglu, D & Robinson, J.A. (2012). Why nations fail: the origins of power, prosperity and poverty. Crown Publishers, New York. Arendt, H. (1966) The origins of totalitarianism. Harcourt, Brace & World, New York. Collier, P. (2007). The bottom billion: why the poorest countries are failing and what can be done about it. Oxford University Press, New York. Dahl, R.A. (1999). Demokratin och dess antagonister. Övers. Göran Hemberg. Ordfront & DemokratiAkademin, Stockholm. (Originalutgåva: Democracy and its critics, 1989, Yale University Press, New Haven). Diamond, L. (1999). Developing democracy: toward consolidation. The John Hopkins University Press, Baltimore, Maryland. Friedrich, C.J. & Brzezinski, Z.K. (1965). Totalitarian dictatorship and autocracy. 2. uppl. Red. Carl J. Friedrich. Harvard University Press, Cambridge, Massachusetts. Fukuyama, F. (2004). State-building: governance and world order in the twenty-first century. Profile Books Ltd, London. Geddes, B. (1999). What do we know about democratization after twenty years? Annu. Rev. Polit Sci. 1999. 2:115-44. Annual Reviews. Ghani, A. & Lockhart, C. (2008). Fixing failed states: a framework for rebuilding a fractured world. Oxford University Press, Oxford. Hadenius, A. & Teorell, J. (2007). Pathways from authoritarianism. Journal of Democracy, Volume 18, Number 1, pp. 143-157. John Hopkins University Press. Hague, R. & Harrop, M. (2007). Comparative government and politics: an introduction.7. uppl. Palgrave Macmillan, New York. Hobbes, T. (1991). Leviathan. Red. Richard Tuck. Cambridge University Press, Cambridge. Huntington, S.P. (1991). Democracy s third wave. Journal of Democracy, Volume 2, Nr 2, pp. 12-34. John Hopkins University Press. Linz, J.J. (2000). Totalitarian and authoritarian regimes. Lynne Rienner Publishers, Boulder. Linz, J.J. & Stepan, A. (1996). Problems of democratic transition and consolidation: Southern Europe, South America and post-communist Europe. The Johns Hopkins University Press, Baltimore. Lipset, S.M. (1981). Political man: the social bases of politics. 3. uppl. The John Hopkins University Press, Baltimore, Maryland. 14

Montesquieu, C.d.S. (1989). The spirit of the laws. Övers & red. Cohler, A.M., Miller, B.C. & Stone, H. Cambridge University Press, Cambridge. Naudé, W,A., Santos-Paulino, A,U., McGillivray, M. (Red). (2011). Fragile states: causes, costs, and responses. Oxford University Press, Oxford. O' Donnell, G. & Schmitter, P.C. (2013). Transitions from authoritarian rule: tentative conclusions about uncertain democracies. The Johns Hopkins University Press, Baltimore. (ursprungligen publicerad år 1986). Przeworski, A. (1991). Democracy and the market: political and economic reforms in Eastern Europe and Latin America. Cambridge University Press, Cambridge. Schumpeter, Joseph, A. (1994). Capitalism, socialism and democracy. Introduktion Richard Swedberg, Routledge. London. Sergejeff, A. (2011). Afganistanin historia: silkkitietä kulttuurien risteykseen. Gaudeamus Helsinki University Press, Helsinki. Tilly, C. (2007). Democracy. Cambridge University Press, Cambridge. Weber, M. (1964). The theory of social and economic organization. Övers. A.M. Henderson & Talcott Parsons. Red. Talcott Parsons. Free Press, New York. Zakaria, F. (2003). The future of freedom: illiberal democracy at home and abroad. W.W. Norton & Company, Inc. New York. Elektroniska källor: Armstrong, P. (2011). Q&A: What the Libyan no-fly zone means, CNN. 18.3. http://edition.cnn.com/2011/world/africa/03/18/libya.military.action.explainer/ (hämtad 9.10.2014) BBC (2014). Yemen: deal to end political crisis signed, 21.9. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-29302898 (hämtad 5.10.2014). Fund for Peace (2014). Failed states index 2014: Somalia displaces as Most-Fragile state. 24.6. J.J. Messner. http://library.fundforpeace.org/fsi14-overview (hämtad 10.10.2014). 15

Fund for Peace (2014b). Indicators. http://ffp.statesindex.org/indicators (hämtad 10.10.2014) Hirsch, A. (2013) Mali s fight with militants is far from over, Guardian. 17.10. http://www.theguardian.com/world/2013/oct/17/mali-fights-militants-far-from-over (hämtad 5.10.2014) Koskinen, M. (2014). Boko Haram julisti Koillis-Nigeriaan islamilaisen valtion Helsingin sanomat http://www.hs.fi/ulkomaat/a1408974079841 (hämtad, 6.10.2014) 16