EMU: fakta, argument och myter

Röda EU-tema Nr 131 Jonas Sjöstedt EMU: fakta, argument och myter Efter Laval från kollektivavtal till social dumpning Eva-Britt Svensson 1

Röda EU-tema nr 13, Efter Laval från kollektivavtal till social dumpning är utgiven av vänsterpartiets delegation i GUE/NGL GUE/NGL, vänsterpartiets delegation, ASP 7F 262, European Parliament, Rue Wiertz, B-1047 Brussels, Belgien www.vguengl.org Foto: Santos Finiosse/Afrikagrupperna Produktion: Amledo & Co. 2

Innehåll Förord av Eva-Britt Svensson... 5 1. Inledning... 6 Bakgrunden till EU:s utstationeringsdirektiv...7 Lavaldomen - det omöjliga har hänt...8 Svenskt Näringslivs dubbelspel...9 2. EU ger rött kort för svenska kollektivavtalsmodellen... 10 A. Skyddet för utländska arbetare raseras...10 B. Flexibel lönesättning undergrävs...12 C. Facklig stridsrätt inskränks...13 3. Social dumpning cementeras i EU... 15 Rüffertdomen...15 Luxemburgdomen...17 4. Tvivelaktigt värde av rättighetsstadgan i Lissabonfördraget. 19...lika tvivelaktigt värde av EG-domstolens erkännande av stridsrätten...20 5. Följder av Laval och Rüffert för det sociala Europa... 22 Frankenstein återuppväcks...22 Sociala frågor väger lätt i EU...23 6. Upp till kamp för den svenska modellen... 24 Svenska fackliga strategier - uppdrag krishantering...24 Ändringar i svenska utstationeringslagen och i EU...24 Ändringar i Lex Britannia...26 7. Facket, EU, och framtiden... 28 Fackens ställning i EU hotad...28 Europafacket planerar socialt protokoll år 2020?...29 Vänstern kräver svenskt undantag i Lissabonfördraget...29 8. Slutsatser... 31 9. Referenser... 33 10. Annex Citat från arbetsrättsexperter i Studie Ett-debatt om Vaxholm... 35 3

4

Förord av Eva-Britt Svensson Lavaldomen slog ner som en bomb i Sverige i slutet av 2007. Kollektivavtalen och strejkrätten var skyddade genom speciella garantier vid svenska medlemskapet till EU, en frizon från marknadsfundamentalismen i EU. Men det var då. Nu vet vi att dessa löften om garantier bara var tomma luftslott. Få hade trott att strejkrätten skulle få stå tillbaka för marknadsprincip erna i EU. Ingen kunde ha vetat att den så upphöjda rättighetsstadgan var så litet värd i konflikt med EU:s grundläggande princip om en fri marknad. Ingen hade väntat sig att EG-domstolen skulle köra över grundprincipen om lika lön för lika arbete. I det nya Europa efter Laval har företag fått lagen på sin sida att dumpa löner och anställningsvillkor. Jag vågar påstå att aldrig tidigare har EU så flagrant föreskrivit en antifacklig, antilöntagarpolitik i strid med svensk arbetsmarknadstradition. Denna rappport utreder följderna av Laval- Rüffert - och Luxemburgdomarna. 1 Hur påverkas den svenska kollektivavtalsmodellen? Och med vilka strategier bemöter de största facken domen. Till sist föreslår skrift en förslag till hållbara garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen. 1. Tack till Niklas Noaksson för utredningsarbete. Han är politisk sekreterare för Vänsterpartiet i EU-parlamentet med ansvar för sysselsättning och arbetsmarknadsfrågor, och har tidigare verkat som forskare på Europafackets forskningsinstitut (ETUI-REHS). 5

1. Inledning Vi lever i en alltmer internationaliserad världsekonomi. Finans- produkttjänste- och arbetsmarknaderna har i stor utsträckning avreglerats. Till detta ska läggas grundproblemet att företag inte själva är förmögna att ta socialt ansvar. Det strider emot kapitalismens logik. Multinationella företag flyttar verksamheten till områden där vinsten kan maximeras, pådrivna av aktieägarnas höga avkastningskrav. Följden av detta blir att löntagarkollektiv i olika länder spelas ut mot varandra i en underbudskonkurrens. Tendensen de senaste decennierna har varit att företagens makt har stärkts på bekostnad av löntagarna. Vi måste ställa oss frågan om fackföreningsrörelsen förmår skydda löntagarnas intressen? Det är riktigt att påstå att fackföreningar med verkligt inflytande är helt avgörande för löntagares långsiktiga välfärd. Det måste byggas broar för att skapa en stark facklig rörelse på europeisk och global nivå. En förutsättning för byggandet av en stark fackföreningsrörelse är starka lagar som skyddar facklig organisering och fackliga stridsåtgärder. Men ett rättssystem som förbjuder grundläggande fackliga vapen är ett hot mot hela fackföreningsrörelsens framtid. Det är här EG-domstolen och Lavaldomen kommer in i bilden. Lavaldomen slår in på en ny vansklig politisk väg. Kostnaderna för fack som driver en strejk som EU anser olaglig kan bli höga bötesbelopp. Vissheten att en strejk riskerar anses olaglig verkar självfallet kraftigt hämmande på fackets möjligheter att skydda löntagarnas intressen. Fackförbundens jurister kommer i framtiden få en alltmer framträdande plats. Det är de som får det tunga ansvaret att bedöma när det är säkrare att inte gå i strejk än att riskera brott mot EU:s regler för frihandel. I praktiken handlar det om att hålla tillbaka medlemmarna från att gå i strejk för anständiga löner, istället för att aktivt försvara deras intressen. Det är en upp och nervänd värld där fackens jurister tvingas gå näringslivets intressen. 6

Utvecklingen i EU har likheter med den i USA i början av 1900-talet. Då ställde sig Högsta Domstolen över lagar om fackliga rättigheter. Och vi kan idag se de långsiktiga konsekvenserna. Arbetsgivarna har idag ett massivt rättsligt övertag. 2 Facket är inte i något annat industrialiserat land så marginaliserat som i USA, vilket resulterat i ett oroväckande stort och växande antal arbetande fattiga. Tidigare har EU strävat mot att höja levnadsnivån i alla medlemsländerna samtidigt. Nu gäller istället principen den enes bröd är den andres död. Domen överger principen om konkurrens om kvalitet och hög produktivitet till fördel för konkurrens med löner och arbetsvillkor. Domen är ett hårt slag mot länder som lyckats ha en stark fackföreningsrörelse som hållit upp lönerna. Svenska löntagare kommer få det sämre. Anständiga löner i Sverige kan endast upprätthållas om det inte är möjligt för utländska företag att komma till Sverige och utföra samma arbete till betydligt lägre löner. Men hur ska det gå till när fackföreningsrörelsen enda vapen mot låglönekonkurrens rätten till oinskränkt strejkrätt - effektivt håller på att avväpnas? Lika lön för lika arbete är en helig svensk princip som nu förbjudits av EU. Det kommer på sikt leda till en press nedåt på svenska löner, som ett nödvändigt svar på den nya låglönekonkurrensen. Europafacket har kallat Lavaldomen en inbjudan till företagen att socialt dumpa löner. Efter Lavaldomen görs det för första gången helt lagligt att försämra villkoren för arbetstagarna. I och med det blir det synnerligen svårt för medlemsstater och fack att stoppa utvecklingen. Det är hög tid att den samlade arbetarrörelsen tar gemensam strid för att trygga de svenska kollektivavtalen och återupprätta principen om lika lön för lika arbete i Sverige och i EU. Bakgrunden till EU:s utstationeringsdirektiv På 90 talets början kom EG-domstolen med en epokgörande arbetsrättslig dom som kommit att kallas Rush Portuguesa (C-113/89). Domen säger att EG-rätten inte hindrar ett medlemsland att utsträcka kollektivavtal till gästande utstationerade arbetare, även om arbetet är tillfälligt och arbetsgivaren kommer från en annan medlemsstat. Det blev startskottet för ny EU lagstiftning för gästande utländska arbetare. EU-kommissionen motiverade det nya lagförslaget EU:s utstationeringsdirektiv utifrån behovet av skydd för arbetstagarna. Skyddet skulle förhindra att företag pressar löner 7

och försämrar anställningsvillkor och på så sätt konkurrerar ut företag som tecknat kollektivavtal med förmånligare löner och villkor. Avsikten med förslaget var att värdlandets arbets- och anställningsvillkor skulle gälla för arbetstagare som tillfälligt utstationeras i annat EU land. Men även om det ursprungliga lagförslaget hade goda föresatser så vann dessa inte gehör hos lagstiftarna i ministerrådet och EU-parlamentet. Tvärtom, under lagstiftningsrundan som sträckte sig över flera år förstärktes marknadstänkandet i lagförslaget. Bland annat kompletterades syftet att skydda arbetstagarna med ett annat syfte att uppnå en konkurrenskraftig inre marknad. Det skapade en rättslig osäkerhet. Vad var viktigast, marknaden eller arbetstagares skydd? Lagstiftarna i rådet och EU-parlamentet hade delade meningar om detta, och lyckades inte enas om en tydlig lagtext. Därmed lämnades tolkningen av politikens innehåll över från politiker till jurister i EG-domstolen. EU:s utstationeringsdirektiv är inte ett ovanligt fall, utan snarare ett skolexempel på hur juridiskt oklar EU-lagstiftning blir föremål politiska bedömningar i EG-domstolen. Lavaldomen det omöjliga har hänt Vaxholmskonflikten 3 är den första stora prövningen av svenska arbetsmarknadsmodellens förenlighet med EU-fördragen. Dittills trodde många kanske att svenska modellen var förskonad från EU:s marknadsregler. Sverige fick i anslutningsfördraget till EU ett löfte om att svenska kollektivavtal omfattar alla utländska arbetstagare som arbetar i Sverige. Men löftet som EU gett till Sverige har brutits genom Lavaldomen. Det står nu utom allt tvivel att det finns en motsättning mellan den svenska arbetsrätten och reglerna i EU om en marknad fri från hinder. I Sverige är den oinskränkta strejkrätten en frukt av 100 år av facklig kamp. Men som vi kommer att belysa mer i detalj längre fram har den svenska principen om strejkrätt utan formella begränsningar inte något stöd i EGrätten. I en rapport före domen skriver LO om följderna av att facket förlorar i Lavalmålet Sverige skulle förlora möjligheten till lika behandling av företag och anställda från andra länder... En förlust i detta mål skulle innebära att vår förhandlingsmodell inte längre fungerar. Vårt land öppnas därmed upp för import av all världens kollektivavtal. 4 Frågans tyngd illustreras tydligt av att LO flaggade för att ompröva medlemskapet till EU om facket förlorade i Laval. Men efter domen blivit ett faktum talas det inte 8

mer om detta, trots att Lavalmålet är ett välriktat slag i ansiktet på fackföreningsrörelsen. Svenska regeringen har i inlagan till domstolen argumenterat att EU inte har kompetens att bestämma över den svenska stridsrätten. Utgångspunkten har varit att det är nationell beslutskompetens. Men detta argument underkänner domstolen. En ny verklighet har trängt sig på. Trots att kompetensen över arbetsrätten enligt EU fördragen huvudsakligen är en nationell angelägenhet så har den yttersta beslutsmakten flyttat till EU, i synnerhet när det gäller arbetskraft som rör sig tillfälligt över landgränser. Enligt professor Niklas Bruun har den länge förhärskade synen i Sverige om att arbetsrätten är ett avgränsat eget revir upphört att gälla 5. Svenskt Näringslivs dubbelspel Svenskt Näringsliv finansierade rättegångskostnaderna för Laval. Laval var det lettiska byggföretag som anmälde fackförbundet Byggnads för brott mot EU:s frihandelsregler. En inte alltför vågad gissning är att avsikten varit att sänka lönerna i Sverige, och på det sättet ge större vinster till företagen. Slår Svenskt Näringsliv fort farande vakt om den svenska modellen som de gör uttryck för i media eller vill de se en nedmontering? Svaret är inte givet och med tiden måste organisationen börja visa korten. Frågan är om Svenskt Näringsliv om de är riktigt uppriktiga är motståndare till lagstiftning om minimilöner? De senaste uttalandena från organisationen har varit överraskande tillmötesgående till någon form av lagstiftning. Om en sådan lösning skulle bli aktuell så strider det emot den autonoma roll som arbetsmarknadens parter traditionellt haft, och som både arbetstagarsidan och arbetsgivarsidan till nyligen betraktat som en helig ko i den svenska modellen. 2. Nycander 2007, Våra rättigheter V, s. 162 3. För en bakgrund till Vaxholmskonflikten se t.ex. Röda EU-tema nr 9 2007: EU, arbetsrätten och hotet mot den svenska modellen av Roger Höögh 4. LO rapport 2005, s. 4 5. Artikel i Transportarbetaren Tyst revolution nr 2/2005 9

2. EU ger rött kort för svenska kollektivavtalsmodellen Sverige har inte längre rätt att använda stridsrätten för att utländska arbetare ska ha rätt till löner och anställningsvillkor enligt svensk standard. Resultatet av Lavaldomen har träffande beskrivits av Ronnie Eklund, professor i arbetsrätt vid Stockholms universitet: en nyliberal domstol har satt ned foten så det ljungar över heden 6. I en intressekonflikt mellan arbetstagares rättigheter och den fria rörligheten inom EU så triumferar marknaden. Och det finns, som Birgitta Nyström har uttryckt det, inga enkla och givna lösningar för att svensk arbetsrätt och praxis skall komma i samklang med EG-domstolens utslag. 7 A. Skyddet för utländska arbetare raseras Utstationeringsdirektivet 8 är efter Lavaldomen både ett minimidirektiv och ett maximidirektiv. Det sätter ett lägsta golv en så kallad hård kärna för arbetsvillkor. Det sätter också ett tak eftersom medlemsstaterna nu förbjuds att ha förmånligare villkor än minimiskyddet i EU:s utstationeringsdirektiv (härefter EUD). Minimiskydd enligt EUD: a. längsta arbetstid och kortaste vilotid, b. minsta antal betalda semesterdagar per år, c. minimilön (inbegripet övertidsersättning), d. villkor som gäller vid uthyrning av arbetskraft, e. säkerhet, hälsa och hygien på arbetsplatsen, f. skyddsåtgärder till förmån för gravida kvinnor och kvinnor som nyligen fött barn samt för barn och unga, och g. likabehandling av kvinnor och män samt andra bestämmelser om ickediskriminerande behandling. De områden av arbetarskydd som inte täcks in ovan omfattas av den så 10

Lavaldomen öppnar dörren för social dumpning av löntagares rättigheter. kallade Romkonventionen. Romkonventionen säger att huvudregeln är att hemlandet/ursprungslandets principer ska gälla. Taket som domstolen inför var en överraskning för de flesta bedömare. Det framgår inte någonstans i EUD att det skulle vara ett maximimidirektiv. Dessutom är lagstiftningen på arbetsrättsområdet i EU generellt minimilagstiftning 9. Generaladvokatens förhandsutlåtande gör även den tolkningen. Han menar att Sverige har rätt använda stridsrätten för att tvinga utländska företag att ge anställda löner och anställningsvillkor enligt svensk standard. Det ska även nämnas att EG-domstolen för det mesta, men inte alltid, följer generaladvokatens förslag till beslut. Men det skedde som bekant inte i Vaxholmsmålet. Hade det framgått tydligt att det handlat om ett maximidirektiv när EUD förhandlades under 90-talet skulle förslaget sannolikt ha förkastats av ministerrådet, eftersom få länder vill se att EU får större inflytande över 11

nationella arbetsmarknader. Domstolen har därmed dömt på ett sätt som inte var avsett av lagstiftaren i EU. Framträdande arbetsrättsexperter, exempelvis professor Jonas Malmberg, anser att juristerna har gått emot politikerna 10. I EUD står exempelvis att de tvingande regler för minimiskydd som gäller i värdlandet bör inte hindra arbets- och anställningsvillkor som är förmånligare för arbetstagaren tillämpas. (art.17) Detta har av svenska facket tolkats som EUD sätter ett lägsta golv, men att medlemsstater får kräva bättre villkor för arbetstagarna. EG-domstolen delar inte den bedömningen: Artikel 81 i Lavaldomen klargör att företag frivilligt kan underteckna ett förmånligare kollektivavtal för arbetstagaren i arbetslandet. Men som bekant tar inget företag frivilligt på sig högre utgifter för de anställda. Artikeln är därför helt meningslös. Som om inte det skulle vara tillräckligt, så anstränger sig domstolen lite extra för att stänga dörren för alternativa tolkningar till fördel för arbetstagarna. Lavaldomen avvisar uttryckligen en tolkning som skulle ge möjlighet att kräva bättre arbetsvillkor än de tvingande minimiskydd som redan finns EUD (art 81). Däremot förefaller det klart att nivån på minimiskyddet får beslutas nationellt, men inom givna gränser. Domen lägger till en tolkning som säger att skydd över miniminivån skulle leda till att EUD inte fyller sitt ändamål. Av detta avslöjas att ändamålet som domstolen finner mest angeläget är en konkurrenskraftig marknad. Denna bedömning delas av Sveriges ledande EU-arbetsrättsexpert. Enligt Birgitta Nyström tolkar domstoen EUD mycket restriktivt och på ett sätt som främjar den fria rörligheten. 11 Vidare drar Nyström slutsatsen att domstolen nu ändrat sin praxis i inskränkande riktning. Uttryckt annorlunda så får inget land ha bättre villkor för löntagarna än minimiregler, vilket snävar in tidigare domar kring EUD. I teorin kan en medlemsstat kräva bättre arbetsvillkor än den hårda kärnan av minimiskydd, om det rör sig om skäl som kan motiveras av allmän ordning. Men i praktiken tycks det inte ha någon betydelse, eftersom Lavaldomen inte räknar in anställningsvillkor i begreppet allmän ordning. B. Flexibel lönesättning undergrävs Domen uppmuntrar en medlemsstat att sätta en minimilön som omfattar såväl inhemska som utländska arbetstagare som arbetar i landet. Det kan ske via lagstiftning eller kollektivavtal (art.57). När det gäller kollektivavtal kan 12

det antingen ske genom en minimilön för alla likartade företag inom en sektor, eller från kollektivavtal som har ingåtts att de mest representativa arbetsmarknadsorganisationerna på nationell nivå och som gäller inom hela det nationella territoriet. Men EG-domstolen menar att Sverige inte på korrekt sätt hanterat detta i Vaxholmsfallet (art 63). Kritiken bygger på att lönenivån i byggavtalet ligger dels över tröskelnivån i kollektivavtalen, dels är den inte genomförd enligt EUDs regler. Domstolen underkänner det svenska lönesättningssystemet: En medlemstat(...)har inte rätt att ålägga företag som är etablerade i andra medlemsstater att i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna förhandla från fall till fall, på arbetsplatsen och med beaktande av de anställdas kvalifikationer och arbetsuppgifter, för att få vetskap om vilken lön företagen ska betala till de arbetstagare som de utstationerar. (art. 71) Av detta kan man förstå att EG-domstolen ger Sverige små möjligheter att göra något annat än att införa minimlön av något slag, för att korrekt genomföra EUD. Vår slutsats, som delas av ledande jurister i EG-rätt, är att det inte kommer att krävas lagstiftning om minimilön i Sverige. Men Lavaldomen kräver klart lägre löner i kollektivavtalen. 12 C. Facklig stridsrätt inskränks Lavaldomen ansluter sig till arbetsmarknadstraditioner som existerar i många kontinentala EU-länder, men inte i Sverige. De flesta andra EUländer har statliga regler eller lagstiftning för att utsträcka ett kollektivavtal till att gälla alla arbetstagare inom ett geografiskt område eller en bransch. På detta sätt gäller kollektivavtalen för alla arbetstagare. Det är främst på denna punkt som de svenska kollektivavtalen skiljer ut sig. De svenska kollektivavtalen är rent civilrättsliga avtal och kan aldrig bli automatiskt använda på en arbetsplats. I stort sett alla minimiskyddsnivåer i EUD är lagreglerade i Sverige. Men det finns även regler som regleras genom kollektivavtalen, och som inte motsvaras av lagreglering, bland annat löner och försäkringar. Dessutom finns det lagar där kollektivavtalen kan göra avvikelser från lagen. Det går till exempel att förhandla fram fler semesterdagar i kollektivavtalen än den minsta nivå som anges i semesterlagen. Avvikelser kan även ske för arbetstid och arbetsmiljö. EG-domstolen underkänner Sveriges modell att ersätta lagar med regler 13

i kollektivavtal. Den anser att det inte framgår vilka miniminivåer för lön som gäller för alla inom en bransch eller yrkesgrupp. Utländska företag har därför svårt att få kunskap om vilka lönenivåer som gäller. Svenska kollektivavtalsmodellen anses vara otydlig. Vad händer med extra semesterdagar, olycksfallsförsäkring, pensionsrättigheter efter Lavaldomen? Hur ska förmåner som idag regleras endast via kollektivavtal, och som ger bättre skydd för arbetstagaren än minimiskyddet garanteras i framtiden? Man ska komma ihåg att alla dessa förmåner har tagits från löneutrymmer, och innebär en kostnad för svenska arbetsgivare. Bara om utländska företag också omfattas av dessa förmåner så får vi en likvärdig konkurrenssituation. Men efter Lavaldomen får facken inte längre kräva att utländska arbetare som arbetar i Sverige tillfälligt har villkor enligt svensk standard. Det riskerar att skapa ett A och ett B lag, där utländska arbetare diskrimineras och får sämre villkor än övriga på den svenska arbetsmarknaden. 6. Citat från SRs program Studio Ett, Vaxholmdebatt 24 januari 2008 7. Nyström i Jurdisk Tidskrift nr 4 2007/2008, s. 870 8. EU:s utstationeringdirektiv 96/71/EG 9. Minimilagstiftning, till skillnad från maximilagstifning, innebär att det inom EU finns en lägsta gräns som bestäms gemensamt men att varje medlemsland nationellt kan ha mer långtgående regler. 10. Citat från SRs program Studio Ett, Vaxholmdebatt 24 januari 2008 11. Nyström, Juridisk Tidskrift nr 4 2007/2008, s. 870 12. Ibid s. 872 14

3. Social dumpning cementeras i EU Rüffertdomen Rüffertdomen (C-346/06) föll i april 2008. Domen rör reglerna för offentlig upphandling av ett bygge i en tysk delstat. Det berör starkt Vaxholmsfallet eftersom Vaxholms kommun krävde svenska kollektivavtal av Laval un Partneri Ltd. Skulle EG-domstolen besluta att en kommun har rätt att kräva kollektivavtal av upphandlande företag kan de svenska kollektivavtalen utsträckas till utländsk arbetskraft. Denna fråga kom inte att ingå i ADs frågor för EG-domstolens förhandsavgörande, och prövades därmed inte i Lavaldomen. Företaget i Rüffertfallet som vann upphandlingen lovade att betala löner enligt de nivåer som gällde för lokalt allmängiltiga kollektivavtal. Företaget lovade också att underleverantörer skulle betala lön enligt samma nivå. Men det har avslöjats att polska underleverantörer betalats en lägre lön än det aktuella kollektivavtalet. Frågan som gått till förhandsavgörande av EG-domstolen lyder: är delstatens krav på kollektivavtal förenlig med friheten att tillhandahålla tjänster i EU. I sammanhanget ska understrykas att EU:s frihandelsprincip bedöms olika om det rör offentlig upphandling eller utstationering. Undantag från frihandelspolitiken inom offentlig upphandling kan bara ske med tvingande hänsyn till allmänintresset. Sådan tvingande hänsyn omfattar allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa, upprättande av ordning i samhället, socialpolitiska mål, skydd av tjänstemottagarna, konsumentskydd, arbetarskydd, inbegripet arbetstagarnas sociala trygghet, djurskydd, förebyggande av illojal konkurrens m.m. Begreppet allmän ordning omfattar, enligt EG-domstolens tolkning, skydd mot ett faktiskt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar något av samhällets grundläggande intressen och kan särskilt ha att göra med frågor som avser människans värdighet, skydd av minderåriga och utsatta vuxna samt djurskydd. Även begreppet allmän säkerhet rör frågor om skydd för människors liv och hälsa. 15

EG-domstolen beslutade i sitt domslut att gå på Lavaldomens linje och befästa den sociala dumpningen i EU; att kräva lika lön enligt ett lokalt kollektivavtal som är högre än minimilönen för byggsektorn i Tyskland är enligt domstolen att betrakta som handelshinder. Det står nu helt klart att EUD sätter ett tak en kärna av minimivillkor som en medlemsstat kan kräva av gästande arbetare. Domen slår även fast att en det är förbjudet att kräva lika löner vid offentlig upphandling om lönerna inte är allmängiltigförklarade av en myndighet. Domstolen ansåg att Tyskland redan hade minimilöner allmängiltigförklarade på federal nivå, och att krav på högre löner än denna vid en offentlig upphandling i en delstat inte är tillåtet. När en polsk arbetare bara har rätt till hälften av lönen för en tysks arbetare så inför EG-domstolen en laglig rätt till diskriminering av nationalitet. Domstolen går så långt att den i artikel 36 understryker att EUD syftar till att förverkliga friheten att tillhandahålla tjänster. Högre löner lokalt är enligt detta synsätt ett hinder för den fria konkurrensen, och kan göra det polska företagets tjänster mindre attraktiva. Detta kan bara förstås som att domstolen anser att marknadens frihet är viktigare än försvaret av arbetstagares grundläggande rättigheter. Domstolen ignorerar även ILO konvention 94 rätten att kräva kollektivavtal vid offentlig upphandling som ratificerats av flera EU-länder. På samma sätt som i Lavalfallet går generaladvokatens linje på tvärs med domslutet. Dels säger han att EUD är ett minimidirektiv, inte ett maximidirektiv. Tolkningen är därför att medlemsstater kan kräva löner som är förenliga med de inhemska kollektivavtalen, vilket strider med Lavaldomen. Generaladvokaten i Rüffertfallet menar att en delstat har rätt att kräva inhemska kollektivavtal av utländska arbetare. Han menar att utstationeringsdirektivet är att betrakta som ett minimidirektiv, som tillåter medlemsländer att ha förmånligare regler (enhanced protection). Han menar vidare att dessa kan omfatta utländska företag, om regler nationellt gäller för alla företag inom en sektor eller bransch. Vid offentlig upphandling menar generaladvokaten att det faller inom ramen för tvingande hänsyn till allmänintresset att skydda arbetstagare. Förhandsyttrandet ger även rätt att utsträcka ett lands minmilön till tillfälligt gästande utländska arbetare, eftersom det kan motverka social dumpning. Och precis som regering och fack argumenterat i Vaxholm anser generaladvokaten att en lön i arbetslandet som är högre än ursprungslandets lön bidrar till ett ökad skydd för den utländska löntagaren. Dessutom leder det till lika lön för utländska 16

och inhemska arbetare, vilket bör vara måttstocken för vad som ska kallas icke-diskriminering (art 131). Slutligen, generaladvokaten konstaterar att arbetstagares skydd och bekämpandet av social dumpning inte kan uppnås lika effektivt utan inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster (art 124). Det är iögonfallande hur olika EG-domstolen som helhet och enskilda generaladvokater bedömer balansen mellan arbetstagares rättigheter och den fria marknaden. Men om man endast ser till domsluten, så är de sinsemellan logiska i meningen att båda leder till social dumpning i EU. Efter Laval och Rüffert har domstolen lagt fast att varken ett fackförbund eller en delstat kan kräva något mer än minimiskydd för tillfälliga gästande arbetande i värdlandet. Har möjligen en stat rätt att kräva bättre minimiskydd? Frågan prövades i den så kallade Luxemburgdomen. Luxemburgdomen EU-kommissionen har dragit landet Luxemburg inför EG-domstolen för brott mot EUD. Domen (C-319/06) handlar om de nationella regler som landet ställt för att kontrollera att löner och anställningsvillkor efterlevs av tillfälliga gästande arbetare är lagliga enligt EG-rätten. EU-kommissionen påstår att de är oskäliga och strider mot frimarknadsprinciper i EU. Luxemburg har krävt att gästande arbetare måste respektera följande regler, motiverat utifrån tvingande krav av allmänintresse (ordre public): anställningskontrakt för utstationerad arbetskraft ska finnas dokumenterad i Luxemburg, och förvaltas av en av företaget utsett ombud bosatt i Luxemburg, och de ska på begäran uppvisas för nationella Yrkesinspektionen, minimilöner ska säkras emot inflation genom så kallad indexering. Luxemburgs regler kring bemanningsföretag ska omfatta utstationerad arbetskraft EG-domstolen underkänner i sitt dombeslut från juni 2008 samtliga av Luxemburgs krav. Domstolen anklagar i artikel 41 Luxemburg för att ställa krav på utländska företag som är ägnade att avskräcka företag som är etablerade i andra medlemsländer att utnyttja sin frihet att tillhandahålla tjänster. Den förtydligar även att friheten att tillhandahålla tjänster i andra länder är den grundläggande princip som hela direktivet bygger på (artikel 49). Detta är ett anmärkningsvärt ställningstagande. Som ovan nämnts 17

har EU:s utstationeringsdirektiv två syften, både marknads frihet och skydd för arbetstagarna. Men domstolen väljer i denna dom att endast erkänna marknadens frihet, arbetstagarnas skydd har domstolen valt att inte ta hänsyn till. Enligt denna marknadslogik slår domstolen fast att undantag från marknadsprincipen (som hela direktivet uppges bygga på, se ovan) bör ske restriktivt. På det sättet underkänner EG-domstolen Luxemburgs nationella lagstiftning i de tre punkterna ovan. Utländsk arbetskraft får inte ta del av dessa rättigheter. Åter igen förkastar EG-domstolen principen om lika lön för lika arbete. Dessutom försvårar domstolen för medlemsstaterna att kontrollera om utländsk arbetskraft socialt dumpar lönerna under en redan låg miniminivå. Det hela kan beskrivas i en tvåstegsraket. I Laval och Rüffert beslutar EG-domstolen att social dumpning av löner blir lagligt i EU. Därefter ser domstolen till att förstärka den sociala dumpningen genom att göra det mycket svårt för en rad EU länder att kontrollera att dessa låga minimilöner efterlevs. I praktiken uppmuntrar domstolen till social dumpning till nivåer under minimilöner. Hur ska minimilöner kunna upprätthållas när kontroll av företag och deras utlandsstationerade anställda aktivt förhindras? För Sveriges del har Luxemburgdomen också stor betydelse. Domen stänger dörren för bättre löntagarvillkor genom statliga regler. Det hade varit positivt om Luxemburg t.ex. fått utsträcka de nationella reglerna för bemanningsföretag (försäkringar och andra anställningsförmåner) till utstationerad arbetskraft. Då hade viss skademinimering efter Lavaldomen varit möjlig. Men nu är även detta förbjudet. Slutsatsen är att Luxemburgdomen med full kraft uttömt alla möjligheter för en stat att använda tvingande krav av allmänintresse för att försöka höja skyddet av arbetstagares rättigheter (artikel 30). Lavaldomens sociala dumpning har därmed grundmurats i EU. 18

4. Tvivelaktigt värde av rättighetsstadgan i Lissabonfördraget I debatten kring Lavalfallet dyker allt som oftast rättighetsstadgan upp. Hade utfallet av Laval varit ett annat om rättighetsstadgan varit juridiskt bindande när domen föll? Kan Lissabonfördraget, som skriver in rättighetsstadgan i EU:s primärrätt, garantera strejkrätten och upphäva Lavaldomen? Svaret på frågorna är Nej. En juridiskt bindande rättighetsstadga förändrar inte balansen mellan frimarknadsreglerna i EU och stridsrätten. De hamnar visserligen formellt på samma nivå, men den politiska avvägningen, vad som väger tyngst, kommer även i fortsättningen att göras enbart av EG-domstolen. Denna bild bekräftades före Lavaldomen av LOs jurist Claes-Mikael Jonsson i LOtidningen: det nya reformfördraget säger ingenting om hur grundläggande rättigheter och fri rörlighet ska balanseras mot varandra. Balansakten kommer även i fortsättningsvis vara en uppgift för EG-domstolen. En viktig milstolpe i detta avvägningsarbete kommer när EG-domstolen avgör Lavalmålet. 13. Samma argument fördes fram av ledande arbetsrättsexperter före domen. De menar att det kan komma revolutionerande följder av Lavaldomen, beroende hur domstolen väljer att balansera den fria rörligheten mot fackliga åtgärder 14. Anledningen till att så många resonerade på detta vis före domen är att strejkrätten före Lavaldomen i praktiken redan gällde. Strejkrätten finns inskriven i flera EU-dokument 15. Ingen kan ha förvånats över att domstolen erkände stridsrätten i Lavaldomen menar juristen Per Norberg i Europarättslig Tidskrift 16. Det faktum att domstolen erkände strejkrätten före Lissa bonfördraget antagits styrker slutsatsen att Lissabonfördraget inte tillför något väsentligt nytt som skulle föranleda att marknadstänkandet får stryka på foten till strejkrättens fördel. Att inget förändras beläggs också i svaret på en skriftlig fråga jag riktade till EU-kommissionen. I Margot Wallströms svar står det att så här: När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grund- 19

läggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande 17. Mot bakgrund av alla dessa fakta bör det inte längre finnas några tvivel kvar att rättig hetsstadgan inte förmår garantera en oinskränkt strejk rätt i Sverige. Trots detta påstår LO-ledningen att det är sannolikt att utfallet blivit ett annat om Lissabonfördraget varit på plats om när domen föll, och att det är ett starkt skäl till dess stöd för Lissabonfördraget. 18 Det är kort sagt väldigt svårt att förstå grunden för detta påstående....lika tvivelaktigt värde av EG-domstolens erkännande av stridsrätten Ett besked i Lavaldomen är att stridsrätten för första gången erkänns som en grundläggande rättighet i EU. Dessvärre förefaller det inte ändra någonting avgörande till det bättre. Domen tillägger att strejkrätten inte är oinskränkt. Stridsrätten är endast tillåten när den är motiverad utifrån ett tvingande hänsyn till allmänintresset. Dessutom måste den vara proportionell att inte gå längre än nödvändigt för att uppfylla syftet. Mer exakt uttryckt, stridsrätten tycks vara tillåten endast om syftet är att skydda arbetstagarna genom att tvinga ett utländskt företag att skriva under minimilöner, och minimiskyddsregler enligt EUD. Att kräva något mer än detta är oproportionellt och därmed otillåtet. Det är inte heller möjligt att upphäva Lavaldomens verkan. Domstolen dömer utifrån EU:s fördrag. Så länge som det inte står klart och tydligt uttryckt i fördraget att strejkrätten ska vara oinskränkt står vi och stampar på samma plats. Men dessvärre ställer varken nuvarande fördrag eller Lissabonfördraget strejkrätten över markandsfundamentalismen. Vi kan konstatera att det är förbjudet att använda stridsrätten för att tvinga utländskt företag att skriva under svenska kollektivavtal när dessa är förmånligare än EUD:s minimiskydd. Och i de allra flesta fall har Sverige förmånligare villkor för arbetstagarna. Detta får allvarliga konsekvenser för den svenska modellen. Det betyder att Sverige så som reglerna ser ut idag inte har möjlighet att stoppa social dumpning av löner och anställningsvillkor. Ett företag som utstationerar arbetare från Lettland kan idag sätta låga lettiska lönenivåer för sin arbetskraft i Sverige. Det innebär också att den grundlagsfästa stridsrätten underkastas en proportionalitetsprincip à la EU, som effektivt neutraliserar den 19. Stridsrätten 20

kan inte längre användas för att se till att alla som arbetar i Sverige likabehandlas lika lön för lika arbete. Enligt juristen Per Jonssson i Europarättslig tidskrift är det problematiskt, eftersom den proportionalitetsbedömning som EG-domstolen gör bedöms som sträng. 20 En av EU påtvingad proportionalitetsbedömning av den svenska stridsrätten är en historisk händelse i den svenska arbetsrättliga utvecklingen. Detta är ett grundskott mot den svenska modellen. Strejkrätten är det Ingen utom LO-ledningen vill skriva under på att Lissabonfördraget skulle betytt att Laval-domen blivit annorlunda. vapen som facket använder för att få företag att teckna kollektivavtal och uppnå så kallad fredsplikt, det vill säga ett förbud mot att strejka och genomföra blockad under avtalsperioden. Marknadens frihet har erövrat ny mark och arbetstagares fundamentala rättigheter pressas tillbaka. 13. Jonsson, LO-tidningen 13 december 2007 14. Ahlberg, Bruun, Malmberg 2006, Transfer 2/06 12 (2), s. 166 15. Exempel på detta är den europeiska sociala stadgan från 1961, EU:s stadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter från 1989 och EU:s stadga om grundläggande rättigheter från 2000. Dessa dokument beaktar EGdomstolen i Lavaldomen när den erkänner strejkrätten. 16. Norberg nr 2/2008 s. 529 17. Rättighetsstadgan, skriftlig fråga nummer P-4351/07 18. Erland Olauson, LO:s avtalssekreterare och vid tidpunkten för artikelns publicering dessutom LO:sv förste vice ordförande i LO-tidningen, 16 maj 2008 19. Europafackets generalsekreterare John Monks kommenterar proportionalitetsprincipen så här: fackföreningarna är själva bäst lämpade att bedöma facklig strategi och vad som är proportionellt eller inte, och vi vill inte att någon annan ska bedöma våra strategier, Agence Europe, 19 december 2007 20. Norberg 2008 som rekommenderar läsning av Maier 2006: tvingande hänsyn till allmänt intresse kan bara accepteras om tre kriterier är uppfyllda; 1) att de gäller för alla fysiska eller juridiska personer som utövar verksamhet på värdlandets territorium 2) att intresset inte redan skyddas genom nationella regler i det land där tjänsteutövaren är etablerad samt 3) att reglerna uppfyller proportionalitetsprincipens krav 21

5. Följder av Laval och Rüffert för det sociala Europa Frankenstein återuppväcks Den svenska kollektivavtalsmodellen var hotad redan under förhandlingen av tjänstedirektivet eller Frankensteindirektivet som den Förenade Europeiska Vänstern i EU-parlamentet kallade det ursprungliga lagförslaget. De svenska facken lyckades tillsammans med Europafacket lyfta bort arbetsrätten ur direktivet. Detta utmålades som en framgångssaga. Men i kölvattnet på Lavaldomen vet vi att de garantier och utfästelser som utlovades för den svenska modellen inte var hållbara, och att det bara var en tillfällig pyrrhusseger. Det stora orosmomentet i tjänstedirektivet rörde vilket lands arbetsrätt som gäller när ett företag erbjuder sina tjänster i ett annat EU-land. Ska arbetslandets eller ursprungslandets regler följas? Facken menade att frågan inte skulle avgöras i tjänstedirektivet, utan hänvisade till EUD. I efterhand är det enkelt att säga att det hade varit bättre att i tjänstedirektivet göra klart och tydligt att värdlandsprincipen ska gälla för gästande arbetare. Precis detta föreslog Vänsterpartiet i EU-parlamentet när tjänstedirektivet förhandlades. Men det fick inte stöd av parlaments majoritet. Mer förvånande är kanske att svenska socialdemokrater inte ville stödja vårt förslag. I backspegeln kan vi se att det ursprungliga nyliberala förslaget till tjänstedirektivet återuppväckts: den av EU antagna politiska kompromissen om tjänstedirektivet avvecklar medlemsstaternas olika förbud mot att hindra utländska tjänsteföretag att verka i andra länder. På så sätt blev det mindre regler, och därmed enklare för företag att erbjuda tjänster i andra EU länder. Sedan förde EG-domstolen bakvägen in ursprungslandsprincipen i tjänstedirektivet igen via Lavaldomen som gör det lagligt att konkurrera med löner och anställningsvillkor. Det vill säga det blir inte bara lättare att erbjuda tjänster i andra EU länder på grund av regelförenkling, utan även möjligt att erbjuda dem billigare genom att dumpa arbetarnas löner och anställningsvillkor. 22

Det är uppseendeväckande att lagstiftaren i EU vars avsikt varit att inte tillåta konkurrens om löner och anställningsvillkor körts över av EGdomstolen. Detta är ett talande exempel på hur EU-lagstiftningen har klara demokratiska brister. Sociala frågor väger lätt i EU Lavaldomen ägnar en hel del tankekraft åt att diskutera sociala aspekter av EU fördragen. EG-domstolen gör en utläggning om värdet av det sociala Europa att EU förutom en konkurrenskraftig marknad ska främja en hög nivå av socialt skydd (art. 2 i EG). Det framgår även att domen beaktat rättighetsstadgan, se diskussion ovan. Domens tolkning till marknadens fördel står även i strid med artikel 136 i EU fördragen. Här slås fast att målen med socialpolitiken i EU skall bland annat vara att förbättra levnads- och arbetsvillkor, och därigenom möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls. Men pressen mot lägre minimilöner, och sämre anställningsvillkor som Lavaldomen leder till, står i stark kontrast till att harmonisera och att samtidigt bibehålla förbättringarna. Dessutom har principen om mångfald i Artikel 136 fått en övergripande betydelse på arbetsrättens område. Bl.a. ska hänsyn till nationell praxis tas av EU då medlemsstater vidtar åtgärder som syftar till att uppnå sociala mål enligt artikeln, särskilt när det gäller avtalsförhållanden. Principen om mångfald har sedan länge använts som grund för att inte reglera frågor om lön och fackliga rättigheter på gemenskapsnivå. Även Montiförordningen bör noteras. Denna sätter gränser för den fria rörligheten: Hinder för den fria rörligheten av varor och får uttryckligen inte tolkas som att den på något sätt inverkar på utövandet av de grundläggande rättigheterna, inklusive strejkrätt eller frihet att strejka, så som de erkänns i medlemsstaterna. Men ingen av dessa rättigheter och garanter för det sociala Europa ansåg EG-domstolen tillräckligt starka för att inskränka den fria marknaden. Vi har gått in på en väg i EU som leder till så kallad negativ harmonisering ett närmande av EU-länders lagstiftning genom att ta bort hinder för den fria konkurrensen exempelvis genom att inskränka stridsrätten. Det gör att sociala framsteg inte kan uppnås om de står i konflikt med EU:s markandsprinciper, vilket Lavalmålet är ett exempel på. 23

6. Upp till kamp för den svenska modellen Svenska fackliga strategier uppdrag krishantering Ändringar i svenska utstationeringslagen och i EU LO:s strategi efter domen var inledningsvis att skriva om den svenska utstationeringslagen. Budskapet från facket var att reformer enbart i svensk lagstiftning skulle lösa problemen efter domarna. Det ansågs inte finnas behov av att ändra något på EU-nivå. Ett förslag gick ut på att alla arbetsvillkor ska finnas nedskrivna både i lag och i kollektivavtalen som ett sätt att tydliggöra och allmängiltigförklara villkoren. Ett exempel på lagändring i utstationeringslagen skulle vara en hänvisning till branschavtalens minimilönebestämmelser 21. Men ändrar det någonting i sak? Strategin förefaller bygga på antagandet att det är möjligt att utsträcka svenska kollektivavtal till utländska företag även för villkor som går längre än miniminivåerna. Men så länge som EUD sätter ett tak en högsta lägstanivå för löner och anställningsvillkor är det svårt att se hur Sverige ska kunna ändra i svenska utstationeringslagen utan att det bryter mot EUlagstiftningen i Lavaldomen. Det är därför knappast förvånande att facket, när konsekvenserna av domen så småningom sjunkit in, har sett ett växande behov av åtgärder på EU-nivå. Det viktigaste förslaget som Socialdemokraterna och LO enats handlar om att ändra i existerande EU lagstiftning. Förslaget går ut på att EU ska omförhandla EUD. Det är visserligen riktigt att förändringar krävs på EUnivå, alternativt speciella garantier för den svenska modellen i Lissabonfördraget. Men varför skulle EU-kommissionen vara intresserad av att riva upp EUD och förhandla på nytt? På sysselsättningsutskottets möte i EU-parlamentet den 25 juni var beskedet ett klart Nej. EU-kommissionens representant, Armindo Silva, välkomnade Laval-, Rüffert- och Luxemburgdomarna. EG-domstolens syn på balansen mellan fria markanden och grundläggande rättigheter i domarna delades helt av EU-kommissionen. Det 24

Nya påbud från Europa-toppen. fanns därför enligt EU-kommissionen ingen anledning att omförhandla EUD. Varför skulle en revidering av EUD, om en sådan mot all förmodan skulle bli verklighet, leda till förbättringar? Man ska komma ihåg att det kommit till 12 nya frihandelsländer i EU sedan EUD framförhandlades på 90-talet. EU:s institutioner är mer än på länge dominerade av högerpartier. Att riva upp EUD kan liknas vid att öppna Pandoras ask; ett synnerligen 25

högt riskspel med mycket ovisst utfall. Socialdemokraternas Margot Wallström, tillika viceordförande i EU-kommissionen, menar att det inte kan uteslutas att resultatet skulle bli ett sämre skydd för arbetstagarna, än vad som är det aktuella fallet 22. Det är ett oacceptabelt högt pris att betala. Därför är vi i Vänsterpartiet inte beredda att stödja en omförhandling av EUD. Ändringar i Lex Britannia Den andra fackliga strategin har varit att ändra i Lex Britannia. Lex Britannia är en svensk regel som saknar motsvarighet i EU-rätten. Sverige har via Lex Britannia beslutat när det är möjligt att vidta stridsåtgärder för att tränga undan annat kollektivavtal. Detta kallas Britanniaprinicpen. Det har beslutats att Britanniaprincipen bara ska gälla för anställningsförhållanden där svensk rätt har giltighet. Svensk rätt är självfallet giltig för svenska företag: om ett svenskt företag slutit ett kollektivavtal är det skyddat från fackliga stridsåtgärder enligt fredsplikten. Men Sverige har kommit på idén att ett utländskt företag som tecknat utländskt kollektivavtal inte omfattas av fredsplikten, eftersom Britanniaprincipen inte är tillämplig på utländska företag. Lex Britannia tillåter därför stridsåtgärder mot utländska företag då arbetstagarna omfattas av utländskt kollektivavtal. Lavaldomen underkänner Lex Britannia. Domen säger att det är diskriminerande att behandla inhemska företag utan kollektivavtal på samma sätt som utländska företag som har tecknat kollektivavtal, oavsett innehåll 23. Svenska skrivningen av Lex Britannia gör ingen skillnad mellan om utländska företags kollektivavtal har en högre eller lägre skyddsnivå än de svenska kollektivavtalen. Därför har facket föreslagit att Sverige ska skriva in i Lex Britannia att utträngning av utländskt kollektivavtal bara kan ske om det först träffade avtalet har en lägre skyddsnivå för arbetstagarna än det svenska aktuella kollektivavtalet. Det är grundläggande i EU-rätten att en regel som hindrar den fria konkurrensen måste tjäna syftet att skydda de utstationerade arbetstagarna. LO har efter domen fallit gjort en stor sak av frågan, och hävdat att det bara rör sig om ett lagtekniskt problem 24. Det är mycket tveksamt om EG-domstolen ser det som endast ett lagtekniskt problem. Problemet förefaller snarare vara av principiell karaktär. Domen klargör att diskriminerande regler ska tolkas restriktivt. De kan endast motiveras utifrån hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. 26

Domen säger vidare att det svenska syftet med Lex Britannia är att de som arbetar i Sverige ska ha löner och anställningsvillkor enligt svensk standard. Till sist drar domstolen slutsatsen att sådana överväganden (löner och anställningsvillkor) inte ingår i meningen av vare sig allmän ordning, säkerhet eller hälsa (art 119). Dessutom innebär en svensk genomsnittslön enligt domen det mindre lockande för utländska företag att verka i Sverige. Vår slutsats är att man på sin höjd kan tänka sig att stridsåtgärder mot utländska företag för att upprätthålla någon form av minimilön i Sverige för olika sektorer eller branscher. 25 EG-domstolen har som ovan nämnts avfärdat möjligheten att utländska arbetstagare kan ges svensk genomsnittslön. 21. Nyström, Juridisk Tidskrift nr 4 2007/2008, s. 872 22. Wallström i LO tidningen 10 juni 2008 23. Nyström, Juridisk Tidskrift nr 4 2007/2008, s. 869 24. Den tekniska lösningen (Siegman 2005) skulle med stöd av artikel 3.8 i EUD skriva in att kollektivavtal gäller allmänt för alla likartade företag inom den aktuella sektorn eller det aktuella arbetet. Gästande företag ska behandlas på lika sätt som värdlandets företag av likartad slag i en likartad situation. Lösningen liknar till stora delar ett allmängiltigförklarande av kollektivavtal, men med undantag för att det ledande kollektivavtalet inte omfattar de företag som inte är avtalsbundna 25. Juristen Per Norberg hävdar att EU:s proportionalitetsbedöming tillåter löner i Sverige som ligger någonstans mellan tröskelnivån i kollektivavtalen och genomsnittslönen för branschen där arbetet utförs. Norberg Europarättslig Tidskrift 2/2008, s.522. Professor Birgitta Nyström anser att det kan finnas möjlighet att istället införa en regel om att kollektivavtal (svenskt eller utländskt) med avsevärt lägre villkor än branschavtalet inte medför fredsplikt. Nyström, Juridisk Tidskrift nr 4 2007/2008, s. 869) 27

7. Facket, EU och framtiden Fackens ställning i EU hotad Inte förvånande har Lavaldomen fått mycket uppmärksamhet i flera EU länder. Den är inte bara ett grundskott mot den svenska modellen, utan lika mycket ett angrepp på löntagarnas och fackens ställning i hela EU. LO har kallat Rüffertdomen ett hot mot hela idén med en gemensam europeisk marknad. Europafacket anser att det behövs stora insatser efter domarna för att bevisa att EU inte bara är ett ekonomiskt projekt 26. Jurister från TCO och LO är inne på samma linje: När EG-domstolen legitimerar lönekonkurrens genom utstationering av arbetstagare väljer den också bort den sociala dimensionen. Ett EU som uteslutande handlar om marknad och ekonomiska rättigheter har ingen framtid 27 Lavaldomen är en uppmaning till näringslivet att pressa ned lönerna för arbetstagarna till de lägsta miniminivåerna. Denna syn delas av den europeiska fackföreningsorganisationen för tjänsteföretag UNI-europa som representerar 7 miljoner arbetstagare i EU. Fackförbundet bedömer att de länder som saknar minimilöner eller allmängiltigförklarade löner tvingas att ändra i sina lönesystem för att förhindra en kapplöpning mot lägre löner. 28 Inget land får sätta förmånligare villkor för arbetstagarna än minimiskyddet i EUD. Det skapar ett A- och ett B-lag. En del anställningsförmåner kommer endast gälla för inhemska arbetare, medan andra regler gäller för gästande arbetare. Lavaldomen tömmer ut alla möjligheter för ett land att ta till stridsåtgärder för att kräva lika villkor för gästande och inhemska arbetare. På sikt kan detta leda till dumpning av löner och anställningsvillkor. Rüffertdomen förstärker EG-domstolens uppfattning att social dumpning är lagligt inom EU. Som vi redan nämnt, drabbar det i första hand löntagarna. Men det blir även mycket svårt för små och medelstora företag att konkurrera på lika villkor med utländska företag som dumpar löner och anställningsvillkor för anställda. En del forskare menar att domen på sikt riskerar att underminera all 28

lagstiftning på det sociala området i EU. 29 Nu när EU:s marknadsprinciper står över grundläggande fackliga rättigheter är det inte svårt att tänka sig att domstolen spelar ut facken mer än en gång. Ponera scenariot där domstolen beslutar att fackföreningar inte har rätt att demonstrera för bättre löner, eftersom det strider mot EU:s mål om prisstabilitet. Om detta scenario skulle infrias får vi se ett socialt Europa, och en europeisk fackföreningsrörelse, i fritt fall. Europafacket planerar socialt protokoll år 2020? Som bekant så är den officiella linjen i båda Europafacket och LO att Lissabonfördraget är bra. Samtidigt har Europafacket på LOs kongress i juni 2008 föreslagit ett socialt protokoll för framtiden som ska klargöra att stridsrätten överordnas EU:s marknadsfriheter. Men varför behövs det ett socialt protokoll om Lissabonfördraget redan är bra? Här är fackföreningsrörelsen fortfarande svaret skyldig. Sett i ljuset av att Europafackets generalsekreterare John Monks ställde radikala krav på ändringar i Lissabonfördraget 30 omedelbart efter Lavaldomen (men som han dessvärre senare drog tillbaka) förefaller detta resonemang en smula ologiskt. Enligt jurister på Europafacket som analyserat Lavaldomen står marknadens frihet över arbetstagares rättigheter 31. I samma bedömning slås fast att det krävs förtydligande i EU:s fördrag som undantar strejkrätten från EU:s inre marknadsregler genom ett socialt protokoll. Det kan bara förstås på ett sätt: Lissabonfördraget ger inte ett tillräckligt skydd för strejkrätten och kollektivavtalen. Utan ändringar i Lissabonfördraget EUs grundlag tvingas vi leva med den sociala dumpningen som Lavaldomen slagit in på. Då förefaller det som ett ganska magert initiativ att skjuta frågan långt på framtiden. Kanske kan det tidigast år 2020 bli aktuellt med ett nytt fördrag som ger bättre garantier för strejkrätten. EU:s ledare har ambitionen att inte öppna fördraget på 10 år. Om Europafacket skulle lägga fram nya krav på ett juridiskt bindande socialt protokoll till försvar för strejkrätten i hela EU, någon gång i en okänd framtid, så stöder självfallet Vänsterpartiet detta. Efter Irlands nej till Lissabonfördraget har vissa öppningar i den riktningen gjorts. Ett annat alternativ är ett svenskt undantag i Lissabonfördraget. Vänstern kräver svenskt undantag i Lissabonfördraget Sverige står inte utan valmöjlighet efter Lavaldomen. Tvärtom befinner vi 29