LANTBRUK ARNAS R IK SFÖR BUND LRF JÄMTLAND

LANTBRUK ARNAS R IK SFÖR BUND LRF JÄMTLAND REMISSYTTRANDE 2013-05-30 Vattenmyndigheten i Bottenhavets vattendistrikt Länsstyrelsen Västernorrland 871 86 HÄRNÖSAND vasternorrland@lansstyrelsen.se Arbetsprogram med tidtabell och översikt av väsentliga frågor i Bottenhavets vattendistrikt Är det tydligt hur och när det går att delta och tycka till om arbetet med vattenförvaltningen under denna förvaltningscykel? Om inte, motivera. Är det tydligt vilka arbetsmomenten är och när de kommer att genomföras under denna förvaltningscykel? Om inte, motivera. Svaret på båda frågorna är ja, det är så tydligt som det kan bli. I motsvarande remiss i förra vattencykeln fanns också frågan: Är det tydligt hur och när du kan påverka arbetet? Den frågan är svårare att besvara. Erfarenheten från LRF:s förtroendevalda i de olika vattenråden är att deras synpunkter inte ges utrymme och tas till vara på av Vattenmyndigheten. Med LRF:s perspektiv på de beslutade miljömålen, miljökvalitetsnormerna och åtgärdsprogrammen konstateras att marginellt har hänsyn tagits till LRF:s synpunkter. LRF har efterlyst och stödjer en samlad nationell politisk diskussion och beslutsfattande om hur avvägningar och prioriteringar skall ske och även en mycket starkare integration av det vattenanknutna miljömålsarbetet med företrädare för näringsliv. Vattendiskussionerna har i det svenska införandet en tendens att bara handla om vatten som en resurs för de biologiska värdena. Vattnet ska inte bara betraktas som ett naturvärde utan även som en ekonomisk resurs för livsmedelsproduktion och många andra syften. Detta borde noteras i samrådshandlingens sid 7 st 1. Vatten behövs för produktion av all föda, inte bara för fisken. Det svenska genomförandet av vattendirektivet har i alltför stor grad lämnat beslutanderätten till vattenmyndigheterna. Det finns överhuvudtaget inte något formellt politiskt inflytande i beslutsprocessen och det är inte heller möjligt att överklaga besluten. Samtidigt är delegationernas tid och resurser begränsade, särskilt gäller det de i delegationerna som inte är anställda av länsstyrelserna. ANNSOFI COLLIN, annsofi.collin@lrf.se Lantbrukarnas Riksförbund Besöksadress Ösavägen 14 836 94 Ås Tfn 063-551095 www.lrf.se

REMISSYTTRANDE 2(13) Detta innebär att många principiella politiska beslut i praktiken avgörs av enskilda tjänstemän utan möjlighet till insyn eller påverkan. Regional förankring är viktig, men bör i stället för dagens vattendelegationer med personliga sakkunniga realiseras genom permanenta samverkansorgan med företrädare för olika vattenintressenter, både de som nyttjar och de som påverkar vattnen. Det är bra med de samrådsmöten som vattenmyndigheterna har bjudit in till. Medverkan i vattenråd/vattenvårdsförbund är en bra möjlighet att kunna vara delaktig i vattenförvaltningen. Det förutsätter dock fungerande vattenråd och att vattenrådens synpunkter vinner gehör. För lantbruksnäringen är det angeläget att vara representerad i vattenförvaltningens olika forum. LRF vill kraftfullt flagga för den starka oro och osäkerhet vi känner inför de signaler som Havs- och Vattenmyndigheten kommit med nyligen rörande framtagande av Havsmiljödirektivets åtgärdsprogram. Det sägs att stommen i detta åtgärdsprogram kommer att utgöras av vattendirektivets åtgärdsprogram när det gäller övergödningsproblematiken. LRF tycker principiellt detta verkar klokt och rimligt. Tyvärr har det sätt som man infört Havsmiljödirektivet på lett till att fysiskt omöjliga miljömål i svensk lagstiftning blivit juridiskt bindande miljökvalitetsnormer för övergödning. Detta är högst olämpligt och kan innebära att länsstyrelserna tvingas introducera fullständigt orimliga åtgärdskrav på svenskt lantbruk. Av naturliga skäl skapar detta stor oro och osäkerhet. LRF önskar därför snarast möjligt ett klargörande kring hur detta sammanvävande av åtgärdsprogram för vattendirektivet och havsmiljödirektivet ska äga rum. Detta är på inget sätt klart av detta arbetsprogram. Införandet av dotterdirektivet Havsmiljödirektivet under 2012 visade med stor tydlighet att LRFs kritik och ändringsförlag är minst lika relevant som förut. Genom det unika svenska införandet av detta dotterdirektiv har nu t.ex. sälspäcktjocklek blivit en juridisk bindande miljökvalitetsnorm och miljömål kring Östersjöns övergödningsåterställande till 2020. Ett mål som enligt en samlad forskarkår möjligen kan nås om 30-50 år har även det genom beslut av Havs- och vattenmyndigheten blivit juridiskt bindande miljökvalitetsnormer. För Sveriges bönder med fötterna i myllan är dessa normer tydliga indikatorer på en havs- och vattenförvaltning som har hamnat långt från vad som kännetecknar bra miljöstyrning och därför behöver en välbehövlig översyn, en översyn som nu äger rum inom den parlamentariska Miljömålsberedningen. Miljömålsberedningens kansli har som ett underlag för beredningens arbete med att ta fram en strategi för En sammanhållen och hållbar vattenpolitik

REMISSYTTRANDE 3(13) beställt en miljöjuridisk analys av införandet av vattendirektivet och dess dotterdirektiv. Författarna är Ulf Bjällås, f.d. chef för Miljööverdomstolen och ordförande i miljöbalkskommittén under sex år, och Magnus Fröberg, advokat med 20 års erfarenhet med tillämpningen av svensk miljörätt och EU:s miljörätt. De två huvudingångarna i analysen har varit (i) om målen i EUdirektiven som rör vatten är genomförda på ett juridiskt korrekt sätt i svensk rätt och (ii) om genomförandet kan anses funktionellt, d.v.s. ändamålsenligt och lämpligt? På fråga ett besvaras den frågan i stort med att införandet inte skett juridiskt fel. På andra frågan däremot landar analysen i ett antal kritiska nedslag och därtill hörande förslag till åtgärder. Dessa överensstämmer väl med LRFs tidigare kritik och tar ytterligare ett steg i att konkretisera förslag till åtgärder för att förbättra förvaltningen. LRF vill därför här ta tillfället att lyfta dessa förlag till lämpliga åtgärder med bäring på vattendirektivet och hänvisar till deras rapport 1 för detaljer: Ändra 5 kap. 2 miljöbalken Ändra 6 kap. 7 2 p. miljöbalken Gör en översyn av behovet av Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2008:1 Gör 4 kap. 11 VFF till en särskild prövningsregel Förtydliga vilka miljömål som gäller för konstgjorda och kraftigt modifierade vatten-förekomster Gör en översyn av vem som ska fastställa miljömål enligt ramdirektivet Gör en översyn av vem som ska fastställa åtgärdsprogram enligt ramdirektivet Överväg en översyn av de svenska miljökvalitetsmål som rör vatten Särskilda utmaningar Ger nedanstående beskrivning en rättvisande bild av vattendistriktets utmaningar? Om inte, motivera. Vilka frågor, utöver de väsentliga som har prioriterats, tycker ni saknas? Motivera. Är det någon av de väsentliga frågorna nedan som ni tycker borde få lägre prioritering under denna förvaltningscykel? Motivera. 1 Ulf Bjällås och Magnus Fröberg. 2013. Är målen i EU-direktiven som rör vatten genomförda på ett juridiskt korrekt sätt i svensk rätt och kan genomförandet anses funktionellt? Rapport framtagen för Miljömålsberedningen, 90 sidor.

REMISSYTTRANDE 4(13) Fysisk påverkan Avsnittet fokuserar på fysisk påverkan av vattenkraftverk och infrastruktur. Den pågående Vattenverksamhetsutredningen kommer förmodligen att föreslå helt nya möjligheter för myndigheter att driva krav om minimitappning och omlöp, som ska bekostas av verksamhetsutövaren. En politisk avvägning mot intresset för svensk förnybar energiproduktion förväntas. Gamla dammars och vattenkraftverks kulturvärde måste beaktas. De utförda inventeringarna av vattenanknutna kulturvärden är ett bra underlag för att kunna ta hänsyn till dessa intressen. Skogsbrukets fysiska påverkan omnämns och här har åtgärder vidtagits under innevarande cykel, som ändringar i vissa delar av föreskrifter och allmänna råd till 30 skogsvårdslagen. Tillsammans med SV har Sveriges Skogsägarföreningar tagit fram ett studiematerial skogens vatten för att stimulera till en bra vattenhänsyn i skogsbruket Ett styrmedel, som Vattenmyndigheten efterlyser, är mera lagstiftning. LRF vill minska regelkrånglet. När det gäller rådgivning om miljöhänsynen i vattendrag i jordbruksmarken är ansvaret mera oklart. Naturvårdsverket har tillsynsvägledningsansvaret för markavvattning men Havs- och vattenmyndigheten har det övergripande ansvaret för miljömålet Levande sjöar och vattendrag. Vilken myndighet ansvarar för rådgivning och information till lantbrukare om miljöhänsyn vid markavvattning och dikesrensning i jordbruksmark? I begreppet vattenverksamhet ingår också markavvattning. I Sverige finns 30-40 000 dikningsföretag, som har lagligt prövade tillstånd. De påverkar vattenflödet påtagligt. De tillkom under en tid då samhällets intresse var mycket mera inriktat på nationell livsmedelsproduktion än i dag. Från vattenkvalitetssynpunkt kan man peka på negativa konsekvenser, snabbare vattentransport, utflöden av sediment och fosfor från dräneringsrör och dikesslänter, brist på svämplan, påverkan på fiskar och smådjur vid rensningar osv. Fortfarande har de etablerade vattenanläggningarna(diken) stor betydelse för lantbrukarnas växtodling och skogsmarkens produktionsförmåga. En väl avvägd dränering balanserar växternas och trädens behov av vatten och syre och gynnar tillväxten och upptaget av växtnäring, En väl fungerande dränering och underhåll av öppna diken minskar risken för växtnäringsförluster. Sammantaget är markavvattningen ett avvägningsproblem igen mellan produktion och miljöhänsyn. Miljögifter En hel del återstår att göra för att få en samsyn mellan myndigheter och verksamhetsutövare om föroreningarnas effekter, storlek och åtgärdsbehov. Kunskapsnivån hos alla berörda parter behöver höjas. Direktivet En hållbar

REMISSYTTRANDE 5(13) användning av bekämpningsmedel kommer att kräva en ökad kunskapsnivå hos odlare och kontrollanter. Förmodligen kommer ytterligare tvärvillkor att införas. Av yttersta vikt är att information och rådgivning riktas mot den samlade lantbrukarkåren. Det räcker med misstag i enskilda fall för att få negativa, mätbara effekter. Insatser från tillverkande företag, handel och rådgivningsorganisationer samt myndigheter och övriga intressen behöver samordnas för att effektivt tillämpa ett hållbart växtskydd. Industrin och jordbruket ska inte skyllas för alla analyserade höga halter av oönskade ämnen. Tillstånd och tillsyn enligt miljöbalken, som riktas mot verksamhetsutövare, förutsätts vara verkningsfull. Många spårelement/metaller sprids med luften långa vägar. Hushållsanvändning av kosmetika, solkrämer, schampo, hårfärgningsmedel, läkemedel, kläder med nonylfenol och silver och är stora och diffusa källor, där mycket finns att reglera och informera om. I detta sammanhang bör det uppströmsarbete som REVAQ-certifierade reningsverk bedriver uppmärksammas. EU och Kemikalieinspektionen har en hel del att göra för att åstadkomma förbättrade informationstexterna på förpackningar, både till industri- och hushållskemikalier. Betydligt mer korrekt och lättillgänglig information fordras på produkter med negativ miljöpåverkan. Konsumenten ska ha en god möjlighet att göra miljöanpassade inköpsval. Det är viktigt att peka på konsekvensen av ett olämpligt produktval och därmed risk för störning i vattenmiljön. Försurning Kalkningen av sjöar och vattendrag behöver fortsätta under många år framöver. Det krävs också internationella initiativ för att minska nedfallet av försurande svavelföreningar. Inom skogsbruket pågår informationskampanjer för att öka medvetenheten kring hur större vattenhänsyn kan tas och på så sätt minska körskador, negativa effekter av GROT-uttag och ökad återföringen av aska, som inte påtagligt ökar skogsmarkernas metallhalter. Översvämningar Oberoende av klimatförändringar finns risk för översvämningar. Nederbördsmängderna varierar mellan åren och mellan lokaler mycket mera än vad någon klimatberoende trendförändring åstadkommer inom överskådlig tid. Oberoende av klimatförändringar föreligger ett stort behov av att underhålla öppna diken och täckdiken.

REMISSYTTRANDE 6(13) Dagvatten och avloppsvatten från tätorternas hårdgjorda ytor ökar flödena i befintliga diken och de gamla dimensioneringarna räcker inte till och marker översvämmas. Fördröjningsmagasin byggs och utjämnar flödena. Problemen med de ökade mängderna dag-och avloppsvatten visar sig i stället som ett förhöjt flöde, som under längre tid åstadkommer bakvatten i täckdikena. Kommunerna har ett tydligt ansvar för att avtala med dikesägare om hur ökade mängder avloppsvatten ska anslutas till befintliga diken. Nya dikesdimensioner och kostnadsfördelningar måste ibland fastställas av Mark- och Miljödomstol. LRF instämmer i stort med de förslag, som Jordbruksverket nyligen kom med i rapporten Jordbrukets markavvattningsanläggningar i ett nytt klimat, som konkluderade med att huvudutmaningarna är: Anpassningen av jordbrukets vattenanläggningar till ett nytt klimat kräver en bred diskussion om hur markens värde för en resurseffektiv och uthållig livsmedelsproduktion ska vägas mot andra samhällsmål som rör vatten, natur och biologisk mångfald. Efter en lång period med lågt intresse och lite investeringar saknas både kunskap och kompetens. Det behövs därför satsningar på FoU och kompetensutveckling. Det finns brister i lagstiftningen. Det måste bli enklare att hålla reda på vem som har ansvar för anläggningarna och prövningen och tillsynen behöver bli mer resurseffektiv och fokusera på rätt frågor. Dricksvattenförsörjning Att säkra dricksvattenförsörjningen är viktigt. Tyvärr upplevs ofta hanteringen av föreskrifter för vattenskyddsområden som ett orosmoment för lantbruket. Restriktioner för spridning av gödselmedel, användning av växtskyddsmedel och betande djur kan tas fram i en bättre dialog med berörda lantbrukare och med en bättre anpassning till för varje vattentäkt uppenbara riskfaktorer. Försiktighetsprincipen grundas alltför ofta på spekulationer i stället för på observerade data. Ett sådant exempel är att restriktioner eller förbud mot betesdjur allt oftare föreslås inom vattenskyddsområden med hänsyn till smittorisker. Detta trots att inte ett enda fall av dricksvattenburen smitta i Sverige orsakats av betesdjur och att tillgänglig forskning på området indikerar ytterst små risker. Forskning om orsakerna till att humusämnena i skogsvatten har ökat behöver prioriteras.

REMISSYTTRANDE 7(13) Övergödning LRF instämmer i att övergödningen fortfarande är ett problem i vissa områden och kommer att prägla åtgärdsprogrammen. Sambandet med jordbruksområden är påtagligt. Inom Bottenhavets vattendistrikt och i synnerhet Jämtlands län är det dock inget stort problem. LRF vill erinra om det nya generationsmålet inom miljömålssystemet: Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Konsekvenserna av den nya bisatsen i miljömålens generationsmål, antagen av Riksdagen 2010, är att Sverige bör eftersträva att undvika att produktion för varor och tjänster förflyttas utomlands, om ökad import av dessa varor och tjänster orsakar ökade miljö-och hälsoproblem där eller totalt sett. Om en minskad svensk produktion och ökad import medför totalt sett ökade miljöproblem kan man prata om ett transnationellt växtnäringsläckage. En utsläppskälla, som inte är tydligt uppmärksammad i nuvarande åtgärdsprogram är bräddning av avloppsvatten. Vid kraftiga regn översvämmas lokalt reningsverken och ledningsnäten. Då rinner orenat avloppsvatten rakt ut i sjöar och vattendrag, vilket bidrar till övergödning och spridning av patogener och miljögifter. Riskerna med utsläpp av orenat avloppsvatten till vattendrag har uppmärksammats bl.a. vid utbrottet av magsjuka i Östersund för två år sedan. För lantbrukarna upplevs det som orimligt att reningsverken kan använda bräddning som en lagenlig möjlighet. En enskild fastighetsägare/ lantbrukare får krav på vite med hänvisning till miljöbalken, om man inte ordnar sitt avlopp. Kraven på enskilda är att ordna rening oavsett vad det Greppa Näringen är ett viktigt medel för minskning av växtnäringsläckage. I dagsläget är cirka 10 000 lantbrukare med, och över 40 000 rådgivningsbesök har genomförts. Önskvärt är att även Jämtlands län får ta del av rådgivningen. LRF vill öka dialogen om vatten mellan VM och andra myndigheter och lantbruket. Det är fortfarande till stor del så att vi pratar om varandra istället för med varandra. Vattenråden har ur denna aspekt varit bra men är bara början på bättre dialog.

REMISSYTTRANDE 8(13) Exploatering med hänsyn Vattenfrågorna måste tas med i samhällsplaneringen på ett bättre sätt, bland annat för att säkerställa dricksvattenförsörjningen och för att skapa hållbara avloppslösningar. Detsamma gäller också för ökade flöden till följd av exploatering där samhället måste ta ett större ansvar för att befintliga markavvattningsanläggningar klarar detta. Samverkan Vilka frågor, utöver de väsentliga som har prioriterats, tycker ni saknas? Motivera. Är det någon av de väsentliga frågorna nedan som ni tycker borde få lägre prioritering under denna förvaltningscykel? Motivera. Fungerar samverkan på nationell, regional och lokal nivå idag? Vad fungerar bra och på vilket sätt kan den förbättras? De två punkterna om kunskapsspridning och samverkansformer är båda viktiga. Det finns ett fortsatt behov av att förklara och beskriva hur kartläggningen av vattenförekomsterna går till och hur statusklassningen har bedömts. Arbetet inom vattenråden behöver utvecklas. Arbets- och beslutsmetoder kan förbättras. På den lokala nivån måste de som faktiskt berörs och äger frågorna engageras. Utmaningen är att skapa en helhetssyn och en helhetslösning, även i de fall där olika intressen från början är i konflikt med varandra. Mera finns att göra för att stärka den vertikala samverkan mellan myndigheter och olika vattenintressenter. I Jämtland kan vi konstatera att det finns en god vilja och initiativ från bland annat länsstyrelsen att hitta former för detta. För lantbruket och skogsbruket handlar det om hur avvägningar ska göras mellan lönsam produktion, god vattenvård och översvämningsrisker. Nätverk och partsammansatta forum kan utvecklas mera för att förbättra förståelsen och respekten för varandras situationer och åsikter. Övervakning Vilka frågor, utöver de väsentliga som har prioriterats, tycker ni saknas? Motivera. Är det någon av de väsentliga frågorna nedan som ni tycker borde få lägre prioritering under denna förvaltningscykel? Motivera. Fungerar övervakningen på nationell och regional nivå idag? Vad fungerar bra och på vilket sätt kan den förbättras?

REMISSYTTRANDE 9(13) Är det tydligt hur olika aktörer är ansvariga, delaktiga i och berörs av olika delar i övervakningsarbetet? Saknas någon aktör? Motivera I det här avsnittet har VM gått händelserna i förväg och redan formulerat kraven i det kommande Åtgärdsprogrammet. VM menar att de föreskrivande myndigheterna behöver göra en översyn av vilka ändringar, som behövs i egenkontrollförordningen för att även anmälningspliktiga verksamheter enligt vattendirektivets krav ska delta i recipientkontroll. Vattendirektivet ställer inga andra krav än de som införts i svensk lag. LRF hävdar och kommer att hävda att verksamhetsutövarnas egenkontroll inte omfattar en operativ miljöövervakning. I gällande förvaltningsplan pekas på svårigheterna att peka ut någon enskild som ansvarig för miljöproblem, som har historisk och/eller internationellt ursprung. Vidare sägs att den operativa övervakningen till större del bör finansieras med offentliga medel. LRF stöder denna ståndpunkt. VM behöver bättre analysera och motivera vad som är vattenförvaltningens behov av övervakning. Det är helt orealistiskt att planera för att en enskild verksamhet ska kunna redogöra för dess påverkan på en miljökvalitetsnorm för ekologisk status och att dess påverkan eller åtgärdseffekter ska kunna mätas på parameternivå med en intensivare provtagning. Ingen ifrågasätter strävan att få bättre kvalitet på statusklassningarna av vattenförekomsterna. Huvudsyftet med övervakningsaktiviteterna måste ändå vara att få ett bättre underlag för att prioritera rätt åtgärder till rätt område och kunna följa upp om de sammantagna åtgärderna förbättrat den ekologiska statusen (inte separata hjälpfaktorer eller bedömningsfaktorer) och helst bedömts ha lett till att miljömålet uppnåtts. Skyldigheterna enligt vattendirektivet att undersöka och övervaka vattenstatusen åligger inte verksamhetsutövarna utan är en skyldighet för staten och dess myndigheter. Remissen visar att då vattenmyndigheternas och övriga myndigheters resurser är begränsade, är risken uppenbar att de i samband med ärendeprövningar kommer att försöka ställa krav på verksamhetsutövarna att genomföra miljöundersökningar och redovisa uppgifter som egentligen inte behövs vid ärendeprövningen, utan vars syfte primärt kommer att vara att uppfylla Sveriges förpliktelser att karakterisera och övervaka landets vattenförekomster Mycket data kan göras tillgängliga och utnyttjas med bättre samordning mellan olika aktörer. LRF är frågande till formuleringen att länsstyrelserna inte kan ställa kvalitetskrav på recipientkontrollen. I samrådshandlingen nämns det faktum att distriktets klassning av vatten bygger på en indikativ modell och att många av de vatten som klassats som

REMISSYTTRANDE 10(13) riskobjekt inte är kontrollerade ännu. Detta är ett viktigt konstaterande, arbetet med att kontrollera objekten måste få ta den tid och de resurser i anspråk som krävs eftersom klassningen så småningom skall resultera i en analys av åtgärdsbehov. Kartläggning och analys Vilka frågor, utöver de väsentliga som har prioriterats, tycker ni saknas? Motivera. Är det någon av de väsentliga frågorna nedan som ni tycker borde få lägre prioritering under denna förvaltningscykel? Motivera. Är det tydligt hur olika aktörer är ansvariga, delaktiga i och berörs av olika delar i kartläggningsarbetet? Saknas någon aktör? Motivera. För Jämtlands del är övergödning ett problem endast i lokala undantagsfall. Vi väljer ändå att kommentera bedömningsgrunderna för fosfor eftersom det i samrådshandlingen anges att riktlinjerna för övergödning är relativt väl utvecklade I föreskriften om bedömningsgrunder är bestämt att för fosfor ska god/måttlig-gränsen vara två gånger referensvärdet. Detta värde kalibrerar även klassgränserna för bioindikatorerna (plankton, vattenväxter, bottenfauna och fisk). Halterna av fosfor och kväve har mätts under längre tid och mer frekvent än data för bioindikatorer. Eftersom biologiska data är osäkrare än halter för växtnäringsämnen har de senare fortfarande stor betydelse för klassningen. I forskningsprojektet WATERS och kommande myndighetsbeslut om ändringar av bedömningsgrunderna borde det fortfarande vara aktuellt att ompröva/motivera G/M-gränsen (2x ref värdet) för fosfor. För vattenförekomster där det finns mer än 10 % jordbruksmark i tillrinningsområdet kan referensvärdet enligt bedömningsföreskrifterna beräknas enligt en särskild formel. En fråga som fortfarande inte är besvarad är varför används denna formel bara för vattendrag och inte för sjöar? Sjöar är också vattenförekomster. Tyvärr gäller fortfarande den svårförståeliga indexberäkningen. Kritiken, att parametern prickig fisk har getts för stor betydelse medan ålen har lågt värde, upprepas. LRF noterar att påverkan av särskilt förorenande ämnen föreslås tas fram efter riktvärden (inte gränsvärden) i en bedömningsgrund. Dessa ämnen är hjälpfaktorer för att bedöma ekologisk status för ytvatten. I den svenska målhierarkin har miljökvalitetsnorm(mkn) den högsta juridiska statusen och gäller teoretiskt bara för de biologiska kvalitetsfaktorerna. EU:s definition av

REMISSYTTRANDE 11(13) miljökvalitetsnorm är halter av förorenande ämnen; alltså kunde även riktvärden för särskilt förorenande ämnen ha benämnts MKN. I konsekvens med Sveriges definition finns det ingen anledning att övervaka halter av särskilt förorenande ämnen i en vattenförekomst som har en god ekologisk status. Effekterna av de kemiska ämnena på de biologiska faktorerna är därtill outredda och svåra att härleda. Kvalitetssäkring av statusklassificeringen är bra, om det beskrivs tydligt hur den är gjord. Osäkerheter beroende på bedömningsgrunder, klassgränser, databrist, provtagning, expertbedömningar och åsiktskillnader kan minskas men måste kommas ihåg särskilt i juridiska ärendeprövningar. Beskrivningen av hur VM vill utveckla arbetet med den ekonomiska analysen upplevs som positiv och ett steg i rätt riktning. LRF har stora förväntningar på kostnads/nyttoanalysen, under förutsättning att den areella produktionen av skog och livsmedel värderas som samhällsekonomisk nytta. Samhällsekonomiska avvägningar avgör om god ekologisk status/potential är den vattenkvalitet som ska uppnås. Konsekvenserna för olika verksamhetsutövare i form av fysiska begränsningar, skatter och avgifter ska redovisas. Ekonomiska och miljömässiga konsekvenser av olika åtgärder behöver redovisas. Inget sägs om den geografiska skalnivån för analyserna. Det är önskvärt att åtminstone komma ned på ARO-nivå. Frågan om full kostnadstäckning tål att diskuteras mer. Det blir alltid en fråga om definition om vem det egentligen är som ställer till problemen. Reningsverken vill flytta sin miljöskuld till källan tätorter. På samma sätt kan lantbruket flytta sitt ansvar för miljöpåverkan till konsumenterna av livsmedel och skogsbruket sitt ansvar till konsumenter av papper och trävaror. I vattenförvaltningsförordningen anges som skäl för klassning som kraftigt modifierat vatten (KMV) att nödvändiga hydromorfologiska förändringar för att uppnå god ekologisk status har negativ inverkan på bl.a. verksamhet för skydd mot översvämning, markavvattning eller annan vattenreglering. Det är angeläget att VM i denna cykel faktiskt prövar möjligheten att förklara vattenförekomster som KMV utifrån att livsmedelsproduktion också är ett samhällsintresse. Kostnads-/nyttoanalysen får stor betydelse. Det faktum att stora fysiska förändringar som vattenkraftutbyggnad eller markavvattningar har gjorts innebär inte att det är ekonomiskt rimligt från varken enskilda eller samhälleliga intressen att ha som miljömål att återställa vattenförekomster till något opåverkat tillstånd. Stor hänsyn måste tas till pågående verksamheter Det är därför mycket angeläget att ta fram riktlinjer för att peka ut vattenförekomster som KMV och sedan faktiskt tillämpa dem i vattenförvaltningen. Det erinras om att hydrologiska kvalitetsfaktorer endast

REMISSYTTRANDE 12(13) kan sänka ekologisk status från hög till god, inte till måttlig eller sämre. För att nå ekologisk god potential för KMV kan det bara krävas åtgärder som riktas mot att förbättra de biologiska faktorerna. Förbättring av den hydromorfologiska kvaliteten kan också förbättra de biologiska förhållandena, men gör det inte alltid. Miljökvalitetsnormer Vilka frågor, utöver de väsentliga som vi har prioriterat nedan, tycker ni saknas? Är det någon av de väsentliga frågorna nedan som i tycker borde få lägre prioritering under denna förvaltningscykel? MKN klassningen måste kunna användas som prioritering av åtgärder. Bara tidsundantag användes av VM vid besluten 2009. VM bör vid kommande bedömningar också använda möjligheten att sätta ett mindre strängt kvalitetskrav än god ekologisk status (GES). För många vattenförekomster kan man redan i dag fastställa att det är tekniskt och/eller ekonomiskt omöjligt att nå GES till år 2027.. LRF tillstyrker starkt att riktlinjer och metoder för att bedöma och tillämpa lägre krav behöver tas fram. Orealistiska miljömål kan bli dyra för Sverige. Att stimulera eller tvinga fram åtgärder som omöjligen leder till uppsatta mål är bildligt talat att kasta pengar i sjön från både samhället och näringslivet. Det finns stora osäkerheter och frågor om hur MKN ska tillämpas i tillståndsprövningar, planeringar, tillsyn mm. Tillämpningsvägledningar kan bara bli tydliga först när regelverket har tydliggjorts av den berörda politiska nivån. Det är inte VM:s uppgift att försöka tolka regelverket och ge sin syn på hur normerna ska fungera i praktiken. Den svenska termen MKN innefattar olika typer av bestämmelser om miljökvalitet med olika innebörd och med olika rättsverkningar. MKN kan var miljömål, kvalitetsmål, kvalitetsnorm, kvalitetskrav, indikatorer, bedömningsgrunder, kvalitetsfaktorer, deskriptorer, normativa definitioner och MKN (källa:bjällås och Fröberg, 2013-03-29). Ett planerat kaos? Åtgärdsprogram Vilka frågor, utöver de väsentliga som har prioriterats, tycker ni saknas? Motivera. Är det någon av de väsentliga frågorna nedan som ni tycker borde få lägre prioritering under denna förvaltningscykel? Motivera.

REMISSYTTRANDE 13(13) Är det tydligt hur olika aktörer är ansvariga, delaktiga i och berörs av olika delar i arbetet med åtgärdsprogrammet? Saknas någon aktör? Motivera. Först måste man veta vilka åtgärder som ska göras, sedan hur, sedan var och till sist vem ska/bör/vill genomföra åtgärderna. Utgångspunkten bör vara att åtgärderna genomförs frivilligt utifrån lokala förutsättningar. Kompetensutveckling och rådgivning leder till insikter och kunskaper om åtgärdsbehov och hur åtgärderna ska utföras på rätt sätt och på rätt plats. Tidsfördröjning från utförande till dess effekter på vattenkvaliteten kan avläsas måste accepteras. Åtgärdsunderlagens juridiska status ska utredas. För LRF är det alldeles tillräckligt att ÅP är juridiskt bindande för myndigheterna. Att klassa även underlagen som juridiskt bindande kommer att kraftigt hämma diskussionerna i vattenråden och andra möten. Verksamhetsutövare kommer att vilja minimera de inskränkande åtgärderna så mycket som möjligt om underlagen förutsätts bli bindande. För att vara tydlig, ordet program är kopplat till miljöbalken och planer / rapporter är underlag för kommunikation, kunskapsförmedling, planering, dialog, förhandlingar och till slut olika myndighetsbeslut, som i större utsträckning än i dag bör fattas av politiskt sammansatta organ. I den lilla skalan ska lokal kunskap, erfarenhet och värdering kunna påverka besluten. Vattenråd kan vara ett forum för att möjliggöra avvägningar mellan produktion, vattenvård, vattentillgång och översvämningsrisker. VM tror och är mycket positiv till att miljömålen (=miljökvalitetsmål) kan få en starkare juridisk ställning om flera indikatorer baseras på ekologisk och kemisk status. Miljökvalitetsmålen ska likställas med MKN. LRF är inte lika positiv och föreslår en rockad; MKN för vattenkvalitet i miljöbalken ersätts med den EU-rättsliga definitionen miljömål. För LRF Jämtland Håkan Nilsson, ordförande LRF Jämtland