NORRDANS & TEATER VÄSTERNORRLAND & NORDISKA KAMMARORKESTERN SVANSJÖN Svansjön Lia Jacobi
Dramatiker: Marina Steinmo Koreografi / regi: Kajsa Giertz Dansare: Maria Pilar Abaurrea, Fanny Barrouquère, Sara Enrich Bertran, Ian Butler, Anna Ehnberg, César Garcia, Kristian Refslund, Jan Spotak Skådespelare: Jens Nilsson, Helena Svartling, Åke Arvidsson, Maria Granhagen Musiker: Nordiska Kammarorkestern Scenografi / ljusdesign: Sven Dahlberg Nyskriven musik / omarbetningar: Anders Ortman Kostymdesign: Jenny Nordberg Dirigent Fredrik Burstedt Med Svansjön som inspiration skapar Kajsa Giertz för Norrdans, Teater Västernorrland och Nordiska Kammarorkestern en familjeföreställning från 7 år och uppåt. Med dans, text, musik och bild berättar Svansjön en historia om en vit och en svart svan, en prins och en trollkarl. Föreställningen handlar om ungdom och mognad, förälskelse, förtrollning, förräderi, makt, hopp och kärlek. Svansjön är en berättelse om någon som inte vill bli vuxen och ta vuxenansvar, och som genom sin oerfarenhet luras att begå misstag. Den multikompetenta ensemblen består av åtta dansare och fyra skådespelare. Det finns fem prinsar, sex svanar och en trollkarl på scenen. Kajsa Giertz berättar inte om kön, eller stereotyper kring kön utan om prins och svan som aspekter inom oss alla. Kajsa har tidigare gjort liknande projekt, bl a Skönheten och Odjuret (Byteatern), Snövit och Carmen (Malmö Stadsteater), Gråt inga tårar (Norrbottensteater) samt Den Lilla Sjöjungfrun (Dramaten). Svansjön med musik av Tchaikovsky är en av världens mest kända baletter. Anders Ortman omarbetar balettens musik och skriver nytt till föreställningen som Nordiska Kammarorkestern spelar live i Sundsvall och Härnösand under ledning av Fredrik Burstedt. REVIEWS Date: 6.4.2011. Dagbladet Tord Lundgren Det skrevs ett stycke västernorrländsk kulturhistoria i Tonhallen, Sundsvalls Folkets park på
torsdagskvällen. För första gången någonsin presenterades en föreställning med lika delar teater, dans och musik från de tre professionella institutionerna. Ett samarbetsprojekt mellan Norrdans, Teater Västernorrland och Nordiska Kammarorkestern. När jag ser det färdiga resultatet frågar jag mig varför det inte har gjorts tidigare. Gränsöverskridandet känns så självklart att prova. Svansjön från 1877 är baserad på ett libretto av Vladimir Begichev och sannolikt Vasilij Geltser. Detta bygger i sin tur på en gammal germansk legend om prinsessan Odette som förvandlas till en vit svan av en ond trollkarl. Legenden har vandrat och blivit en folksaga. Handlingen i Svansjön kretsar kring en prins som förälskar sig i en vacker svan. Vad prinsen inte vet är att svanen egentligen är en förtrollad prinsessa. Boven i dramat är en trollkarl som en gång kidnappade och förtrollade prinsessan. I originalversionen slutar baletten med att prinsessan dör när förtrollningen bryts. I Västernorrlands egen version är det åtta dansare och fyra skådespelare som berättar historien med ord, agerande och dans. Man har valt att illustrera prinsen med fem aktörer där en av dem är dansaren Anna Ehnberg. Den vita svanen görs av sex dansare. Den unga prinsens bryderier och funderingar inför vuxenrollen beskrivs med en lekfull dialog där de fem prinsarna som är en person pratar högt med sig själv. Det blir lustfyllt både för barn och vuxna. Ett annorlunda spelsätt där bara en rollfigur har talade repliker, men detta delas alltså av fem personer. Den första akten utspelas vid sjön och fem badkar har därmed en central roll i handlingen. Scenografin i övrigt ser ut som vitt kakel, ett golv och en vägg. Väggen har ett antal dörrar. Den andra akten äger rum på slottet. Prinsen väntar på den vita svanen. Men i stället kommer en svart svan och en trollkarl. Det blir dramatiskt. Striden mellan kärleken och ondskan trappas upp. Men eftersom det är en barnvänlig föreställning så har man valt en snällare version av slutet. Ingenting är slutgiltigt. Vi känner igen Tjajkovskijs odödliga tema. Men kompositören Anders Ortman har gett den gamle ryssen mer kläder och lustfyllt byggt vidare på originalet. Det fungerar utmärkt i både kärleksfulla och dramatiska partier. I Tonhallen är Kammarorkestern på plats. På vissa turnéplatser senare använder man musiken i inspelad version. Kollektivet på scenen fungerar som en samtrimmad enhet. Gruppen jobbar ihop hela tiden. Skådespelarna har fått vässa danskunskaperna och dansaren Anna Ehnberg har fått repliker. Norrdansarna håller ypperlig klass och ett högt tempo. Här och var är prinsens talade funderingar invävda. Det här allkonstverket är en seger för hela scenkonsten. Olika publikgrupper blandas för att se något de annars inte ser. Tonhallen var inte fylld vid premiären, men så här mycket folk kommer aldrig för att titta när det är rena dansföreställningar på besök i Sundsvall. Låt oss hoppas att det leder till fler projekt där kulturen samarbetar över gränserna.
Date: 19.3.2011, Allehanda.se Lars Landström Förtrollande Svansjön Historien om prinsen och den förtrollade svarta svanen tillhör våra allra mest älskade folksagor. Kajsa Giertz har gjort stor succé med sina närmast nyskapande dansteaterverk Den lilla sjöjungfrun och Snövit och lyckas nu även tredje gången gillt när hon skapat en Svansjön för Norrdans. Svansjön är det första stora samarbetet mellan Teater Västernorrland och Norrdans. Dessutom framför Nordiska kammarorkestern den delvis nyskrivna musiken.fotograf: Lia Jacobi Tajmingen är synnerligen god. Natalia Portman fick nyss en Oscar för sin roll i hyllade filmen Black Swan. Här i Norrdans uppsättning handlar det förvisso om grundhistorien om prinsen och hans kärlek till den förtrollade svankvinnan. Fanny Barrouquére - ny i Norrdans och nu i sin första stora dansroll i kompaniet - får koncentrera sig på att vara den svarta svanen (och gör det mycket bra). Men egentligen handlar det nog om samma saker (med reservation för att jag ännu inte sett filmen). Osäkerheten som varje ung människa känner inför att bli självständig. Lusten och olusten inför att trotsa auktoriteter. Den här Svansjön är inte den klassiska baletten, men hade inte varit möjlig utan baletten. Tonsättaren Anders Ortman har också utgått från Tjajkovskijs musik och komponerat en fri variation. Det låter ungefär som Steve Reich möter Tjajkovskij. Modern konstmusik möter klassiskt musik. Musiken är en fullträff. Nordiska kammarorkestern, under kraftfull ledning av Fredrik Burstedt, manövrerar inte helt friktionsfritt i detta musikaliska material, som rör sig så fritt mellan gammalt och nytt. Men ändå blir jag imponerad över hur orkestern tar hem just det som är Ortmans musik, inte minst de starkt övertygande rytmiskt repetitiva partierna. Skådespelarna från Teater Västernorrland är förvisso inga dansare men klarar sina rörelseuppgifter bra. Jens Nilsson visar att han inte bara har myror i brallan (Köpmanholmen-killen är ju programledare i SVT:s Myror i Brallan, om ni missat det) utan även talang för dans. Dansaren Anna Ehnberg förbryllar nog en del i sin roll som prins, "en av prinsarna dansar ju jättebra?!".allra starkast lyser dock Ján Spoták i sin roll som trollkarlen. Den slovakiske dansaren etablerar sig nu definitivt som Norrdans nya stora manliga stjärna efter Morgan Karlsson. På lördag 26 mars dansas Svansjön på Härnösands Teater i en slags andra premiär. Tisdag 28 mars kommer Svansjön till Sollefteå, men då med inspelad musik. Det är bara föreställningarna i Sundsvall, Härnösand och Umeå på den omfattande riksturnén som får höra Nordiska kammarorkestern live.
Date: 19.3.2011. Dagens Nyheter Örjan Abrahamsson Den gamla folksagan har blivit en fantasifull och överraskande föreställning i Kajsa Giertz koreografi och regi. Men tilltalet blir övertydligt, tycker Örjan Abrahamsson. Storsatsningen Svansjön som hade premiär i Tonhallen i Sundsvall har en finstilt undertitel fritt efter folksagan. En underdrift. Kopplingen till ikonbaletten och Tjajkovskijs musik finns, men den är mycket lös. Det är en uppiggande hädisk Svansjön. Ett nytt allkonstverk med nyskriven musik och helt utan tåspetsdans i ett hyperambitiöst samarbete mellan Norrdans, Teater Västernorrland och Nordiska kammarorkestern. Första överraskningen för publiken i en hyfsat full Tonhallen är den fyndiga, snygga scenbilden: ett enormt vitkaklat badrum med sex badkar på hjul. Sedan kommer nästa överraskning. Koreografen och regissören Kajsa Giertz låter fem(!) identiskt klädda i livréer och rokokopastisch skådespelare gestalta den ende, förvirrade och osäkre tonårsprinsen. Som vill men inte riktigt kan bli så där vuxen och ansvarstagande. Så intar trollkarlen gestalten av det mest hotfulla: en vuxen man. Den vita svanen gestaltas av sex likadant klädda dansare. Svanarnas absurda kostymer med badmössor (Jenny Nordberg) är inte det enda som för tankarna till åtminstone en klassisk Svansjön -version, nämligen Mats Eks. Nu har denna Svansjön ganska specifika förutsättningar: en uttalad målsättning att nå ut till barn, ungdom och vuxna, allra helst i form av familjeföreställningar. Det kräver viss tydlighet, rentav övertydlighet. Den talade texten har den mindre tacksamma rollen att berätta klart och tydligt historien, medan musiken och dansen får ägna sig åt finlir, tvetydigheter, nyanser. Delvis lyckas Marina Steinmos text fånga tonårsosäkerheten endast prinsen har repliker i dramat men lite för ofta blir det övertydligt, ibland en smula genant som när det ska förklaras vad som sker när prinsen drabbas av kärleken. Ibland berättar bakgrundsrösterna nu händer det har och nu händer det där. Det känns styltigt, ofta överflödigt. Tilltalet blir betydligt ledigare när kroppar får gestalta handlingen. De vita svanarnas dans på rullande badkar är lika vardagligt magisk som fantasifullt vacker. Mycket trängs på scenen i Svansjön : teater, dansteater, musik, musikteater. De inspirerade kockarna har varit många och tycks ha sprutat idéer omkring sig. Men jag saknar en varsam, stark hand som håller ihop föreställningen. Nu faller dramat alltför ofta isär, där teateravsnitten verkligen står bredvid danspartierna. Och andra aktens final blir lite av en transportsträcka. Synd, för denna Svansjön har till skillnad från filmpekoralet Black swan både personlighet och integritet när den återutforskar den gamla tyska (eller ryska) folksagan.
Mycket är vänligt underhållande och varmt fantasifullt. Tonsättaren Anders Ortman leker egensinnigt med Tjajkovskijs välkända teman, Nordiska kammarorkestern gör en fin insats. När jag går från föreställningen bär jag framför allt med mig svanens (alltså alla de sex) finurliga rörelsespråk. Och Norrdansveteranen Ian Butler, denne långe, ståtlige, mycket maskuline dansare som skir, skör och skälvande svan är en syn att skåda. Rent sagolik. Date: 19.3.2011 Sundsvall Tidning Susanne Holmlund En alldeles betagande saga Fem prinsar, sex svanar; skådespelare som dansar, män i tyll och en Svansjö av badkar och kakel. Nog lät det förvirrande och underligt när Scenkonstbolaget meddelade hur det tänkt angripa sitt första stora samarbete mellan dans, teater och musik: den ryska folksagan Svansjön, för oss så präglad av Tjajkovskij, tåspets och tyll. Men det fungerar, och under Kajsa Giertz ledning har det till på köpet växt samman till en alldeles betagande helhet. Prinsen må ha korkskruvslockar utanpå huvudet, men inuti det tänker han som en modern ung kille; småkaxig, förälskad, osäker, humoristisk och med råkoll på varenda liten bortgörning. Kostymen blir en symbol för den förstockade hovvärldens traditioner, som han gör uppror mot, flyr till sjön och förälskar sig i svankvinnan. Skådespelarnas röster står för de olika sidor av prinsen som samtalar med varandra inne i hans huvud. De gör prinsen till en kul snubbe, ingen upphöjd kunglighet men en ung och äkta människa, som drar ner skratt när han fnattar fram och tillbaka inför det andra mötet med svanen och helst vill gömma sig i garderoben av nervositet. Dansarna får, med sitt fysiska uttryck, ta sig an djuren/djuret. Och svanar trippar inte på tårna; på vatten glider de visserligen graciöst (vilket går utmärkt att gestalta sittande i ett badkar på hjul, som blir själva svankroppen), men på land vaggar de på plattfötter, rister vingarna och spänner bröstet. Konstdans är alltid visuellt njutbar, gracil, bildskön och organisk, men dessa svanar får ändå vara djur när de i rörelser tillsammans med prinsen/prinsarna skildrar den växande kärleken, den djupnande närheten. Trollkarlen, det ondas representant, visar också i rörelse vem han är: hans reptilglidande och krälande antyder den opålitlighet som sagorna gett ormen. Syntesen blir tydlig: orden gör dansen begripligare, dansen gör orden känslosammare.
Kakelscenografin ger inte sjökänsla med blir ändå en sorts otroligt, absurt landskap: en sagovärld, en drömvärld. Och Tjajkovskijälskarna kan vara lugna: Anders Ortmans musik, säkert spelad av Nordiska Kammarorkestern under Fredrik Burstedt, överträffar alla förväntningar. Tjajkovskijs ljuvliga teman finns där; och gester till en annan tonsättare kan man lugnt kosta på sig när man själv har så mycket att komma med som Ortman. Hans tongångar är rotade fast som näckrosor i öronvänlig romantik, men där växer också inslag av poppiga genrer, och hela tiden växlar stämningarna: än sagoskimrande, än uppfordrande, än livfull, än spännande - och frän som malört när trollkarlen äntrar scenen. Den är innehållsrik nog att göra sig lika bra konsertant och den lyfter föreställningen stort. Och att ha en riktig orkester i diket andas högtid och storslagenhet. Om något skaver det allra minsta i denna uppsättning är det kanske att skådespelarna, om än fysiskt rörliga som aldrig förr, ändå måste stå overksamma och titta i långa perioder. Men i allt väsentligt har vi en modern, rättfram, härlig och genomtänkt Svansjö. Ett välgjort allkonstverk, från svanarnas överraskande entré ända till det sympatiska slutet, inte happy end men en landning i insikt, mognad och växande. Den bör absolut upplevas. Sådana sagor vill vi ha fler av.