Från myt till Ptolemaios. Geografin under antiken

Från myt till Ptolemaios Geografin under antiken Nils-Olov Olsson Uppsala universitet Institutionen för Arkeologi och Antikens kultur Magisteruppsats 30 högskolepoäng vt 2008 Handledare Gullög Nordqvist

Abstract This paper deals with the development of the scientific geography during antiquity from its mythical background before the seventh century B.C. to Claudius Ptolemy during the second century A. C. The main focus is on questions concerning the shape of the earth, its place in the universe, size and mapping of the earth. Already before 400 B. C. the idea of the earth as a globe was firmly estabished. During classical time Aristoteles used empirical and rational arguments to prove that the earth was a sphere and that it was situated motionless in the center of the universe. In the third century B C, the first reasonably correct measurements of the circumference of the earth was carried out by Eratosthenes. Later a lower, incorrect measurement of the circumference of the earth was made by Poseidonius. His measurement was for some reason accepted by later geographers. The first map of the earth that we know of, is on a clay tablet from Mesopotamia fram ca 600 BC. The first useful maps was constructed during the roman era. Key words: circomference of the earth, sphere, geocentric, heliocentric, Aristoltle, Eratosthenes, Strabon.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Kapitel Sida 1. INLEDNING 1 2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 1 3. METOD OCH KÄLLOR 3 4. UNDERSÖKNINGEN 5 4.1 Den mytiska bakgrunden 5 4.2 De tidiga grekiska naturfilosoferna 9 4.3 Athen under klassisk tid 18 4.4 Hellenismen 25 4.5 Den romerska tiden 40 5. DISKUSSION OCH SLUTSATSER 53 6. SAMMANFATTNING 61 7. KÄLLOR 62 Bilaga 1. Den grekiska världen under antiken 65

1. INLEDNING När Eratosthenes på 200-talet f. Kr. beräknade jordens omkrets och försökte att vetenskapligt kartlägga världen, så visste han att jorden hade en sfärisk form och att den svävade fritt i världsrymden. Dessa kunskaper var dock inte självklara, utan ett resultat av de tidiga grekiska naturfilosofernas spekulationer, vilka i sin tur tog sin utgångspunkt i de mytiska och litterära beskrivningar av jorden som bland annat fanns i Homeros och Hesiodos diktning. Eratosthenes var en framstående och nyskapande geograf, men han ingick också i en grekisk tradition. Den enorma utveckling inom naturvetenskaperna som skett under de senaste 500-600 åren är unik i världshistorien. Det har dock funnits tidigare perioder med en stark utveckling av naturvetenskapen. En sådan period var 500-talet f. Kr., när de joniska naturfilosoferna började spekulera över vår materiella värld och dess uppbyggnad. De var föregångare till den klassiska grekiska filosofin och vetenskapen. Den hellenistiska tiden var också en tid av snabb utveckling bland annat inom geografin. 2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR Syftet med uppsatsen är att undersöka hur den vetenskapliga geografin utvecklades under antiken. Dueck1 menar att den antika geografin tidigt kan delas upp i två grenar; en deskriptiv och en vetenskaplig. Den deskriptiva geografin sysslar med att beskriva regioner och platser. Den mest kände deskriptive geografen i antiken är kanske Herodotos. Han levde ca 480 420 f. Kr. och har givit ovärderliga beskrivningar om platser och förhållanden i antiken. Denna uppsats kommer dock i mycket liten utsträckning behandla deskriptiv geografi. Den andra typen av geografi, den vetenskapliga, definierar Dueck så här: Scientific geography, which also contributed to cartiography, used astronomy, arithmetic and geometry to establish coordinates of sites, distances between points, shapes and sizes of regions in terms of length, width and circumference2. Uppsatsen kommer alltså i huvudsak att behandla den vetenskapliga geografin under antiken. Med vetenskaplig geografi menar jag då, i likhet med Dueck, i första hand en geografi som sysslar med frågor kring jordens fysiska form och läge i universum. Det är alltså inte 1 2 Dueck 2000, 53 Dueck 2000, 53 1

beskrivningar av platser och olika fenomen på jorden jag kommer att diskutera, utan mera teoretiska resonemang kring ovanstående frågor. Jag kommer i första hand att undersöka hur de antika geograferna såg på följande fyra frågeställningar: 1. jordens form och storlek 2. jordens läge i universum 3. fördelning av landmassa och hav 4. hur jorden avbildades Dessa frågeställningar angreps under antiken från olika utgångspunkter, beroende på vilken syn respektive geograf hade på hur man löser ett problem. Så långt det är möjligt har jag försökt att följa hur man argumenterat för sina ståndpunkter. Lite förenklat kan man tala om tre olika sätt att resonera kring dessa frågor; 1. hänvisning till auktoriteter. Dessa auktoriteter kan vara gudar eller mänskliga auktoriteter 2. rationalism, vilket i detta sammanhang innebär att man anser att kunskap om verkligheten nås genom förnuftet, genom tänkande. 3. empiri, vilket innebär att man kan få kunskap om verkligheten i första hand genom sinneserfarenhet, till exempel genom vardaglig erfarenhet. En sådan uppdelning är givetvis en förenkling av verkligheten. De flesta av de antika geografer som jag kommer att behandla har element av alla tre sätten att argumentera. Det finns också andra utgångspunkter, till exempel hos pytagoréerna, där estetiska och moraliska argument har avgörande betydelse. Jag menar dock att de argument som antikens geografer använde sig av, har sin tyngdpunkt i någon av ovanstående synsätt. 2

3. METOD OCH KÄLLOR Uppsatsen är en litteraturstudie och givetvis beroende av det källmaterial som finns tillgängligt. En stor del av källorna är andrahandsuppgifter från antika författare, som behandlas vidare i kapitel 4. Det är sannolikt att det som är nedskrivet av antikens geografer innan dess funnits i muntlig form i olika versioner. Även de skriftliga källorna har troligen funnits i olika versioner. Före Gutenberg skedde ju reproduktionen av skrifter genom avskrift, ofta med små ändringar i texten som följd. Detta kunde bero på felläsning, missförstånd eller vara avsiktligt. Det är också rimligt att anta att många författare uppdaterade sina verk i nya upplagor, där endast en av upplagorna nått vår tid. En annan felkälla är att många skrifter från antiken har överlevt i arabiska översättningar som senare översatts till latin, och då har vi två översättningar som kan ha ändrat innehållet. Kan man då överhuvud taget använda sig av de antika källorna? Jag anser det. Många av dem som gjorde avskrifter och översättningar var troligen väl bekanta med ämnet och förstod huvuddragen i resonemangen. Detta bör ha inneburit att en del feltolkningar kunde undvikas. Många av de antika geograferna utgick ifrån Homeros världsbild, i Iliaden och Odyssen. Från de tidiga grekiska naturfilosoferna finns det bevarade fragment, men Aristoteles kommentarer gör att man kan få en ganska bra bild av hur de resonerade om jordens form och storlek. Från hellenistisk tid finns mycket lite bevarat, främst beroende på att biblioteket i Alexandria förstördes. Flera antika geografer känner vi endast via citat av andra geografer. Så till exempel bygger den kunskap vi har om Eratosthenes geografi nästan helt på citat i Strabon. Likartat är förhållandet när det gäller Marinus från Tyr, där den enda källan vi har är hänvisningar till Marinus i Klaudius Ptolemaios Geografi. För tiden före vår tideräknings början är Strabon den ojämförligt bästa källan. Utan Strabons geografi skulle vår kunskap om antikens geografer vara obetydlig, och vi skulle inte ha någon möjlighet att följa utvecklingen av geografin under hellenismen och under Rom fram till Ptolemaios. Den förste som använder geografi som titel på ett arbete är, såvitt jag vet, Eratosthenes, men geografi blir knappast någon egen vetenskap förrän Strabon skriver sin Geografi, som han skrev under åren kring vår tideräknings början. Antikens indelning i olika vetenskapliga discipliner liknade inte dagens ganska strikta och smala uppdelning. När jag talar om antikens geografer, är det ur ett nutida perspektiv. 3

De flesta som skrev om geografi under antiken var inte specialister inom området, utan de hade ofta filosofi eller astronomi som huvudområde. De flesta uppfattade knappast sig själva som geografer utan som filosofer. Antikens filosofi innefattade mycket mer än dagens filosofiämne. Filosofi var under antiken beteckning på i stort sett all vetenskap. Den förste som uppfattade sig som geograf var troligen den tidigare nämnde Strabon. I uppsatsen gör jag en periodindelning av den antika geografin. Varje periodindelning innebär givetvis en grov förenkling, men det kan ändå hjälpa till att sätta fokus på vilka frågor som varit viktiga under en viss period. Vetenskapshistorikern Farrington liknar periodindelningar vid byggnadsställningar, som fungerar som stöd medan byggnaden uppförs3. Han menar att den grekiska vetenskapens historia sträcker sig över 900 år, från 600 f. Kr. till ca 300 e. Kr. Dessa 900 år delar han sedan in i tre perioder om vardera 300 år. En liknande periodindelning kan man även tänka sig för geografin i antiken, som ju är en del av den antika vetenskapen. Farrington menar också att under denna tidsperiod är det främst under tiden 600 400 f. Kr och 320 120 f. Kr. som vetenskapen utvecklas. Den första perioden omfattar de försokratiska filosofernas tid, och den andra den hellenistiska perioden med Alexandria som centrum. Detta stämmer även för geografin, det var under dessa två perioder som den antika geografin gjorde sina största framsteg. Jag väljer dock att göra en något mer detaljerad periodindelning, baserad på Farrington: 1. Den mytiska bakgrunden, före 600 f. Kr. 2. De försokratiska filosoferna, 600 400 f. Kr 3. Den klassiska perioden, 300-talet f. Kr. fram till Aristoteles död 322 f. Kr. 4. Hellenismen, ca 300 f. Kr. till slaget vid Actium 31 f. Kr. 5. Den romerska perioden, från vår tideräknings början till ca 200 e. Kr. Eftersom de största framstegen inom den antika geografin enligt min mening skedde under de försokratiska och hellenistiska perioderna, kommer tyngdpunkten i uppsatsen att ligga på dessa två perioder. 3 Farrington 1961; 32 4

4. UNDERSÖKNINGEN 4.1 Den mytiska bakgrunden De tidigaste tankarna kring världens struktur och uppbyggnad från Medelhavsområdet som vi känner till, finner vi i det babyloniska eposet Enuma Elish, i Homeros Iliaden och Odyssen, samt i Theogonin av Hesiodos. De bygger säkerligen på en tidigare muntlig tradition. Linnér4 menar att det är möjligt att de berättelser om gudarna som finns omtalade hos Homeros och Hesiodos lånades österifrån så tidigt som 1400 1200 f. Kr. då de mykenska grekerna var aktiva i Levanten. Penglase5 anser att kontakterna mellan Mesopotamien och Grekland var särskilt intensiva under två perioder. Den första perioden var under sen mykensk tid, 13001200 f. Kr., då grekerna etablerade kolonier ibland annat Tarsus och i nordvästra Syrien. Det är rimligt att anta att myten om floden som flöt runt världen tillhörde en för östra Medelhavsområdet gemensam föreställningsvärld, som sträcker sig mycket längre bakåt i tiden än vi kan följa i de texter som finns bevarade. I Gilgamesheposets tionde tavla6, som i sumerisk version fanns redan ca 2000 f. Kr. talas om den stora floden som översvämmade världen. Kanske hör den bibliska berättelsen om syndafloden också till traditionen om den världsomspännande floden: Jag ska nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Redan under andra årtusendet före vår tideräknings början hade man i Mesopotamien en föreställning om världen som en platt skiva som var omgiven av berg och som flöt i ett hav av sötvatten. Hela universum var i sin tur inneslutet som en bubbla i en oändligt stor saltvattensocean7. 4.1.1 Homeros, Hesiodos och den babyloniska världskartan Solen, uppstigen nyss ur Okeanos djupa och rofullt flytande ström8.. Solens fackla sjönk ner i Okeanos9. Ovanstående rader ur Iliaden visar hur Homeros tänkte sig att solen på morgonen steg upp ur den världsomspännande strömmen för att på kvällen åter stiga ner i den. 4 Linnér 2003, 11 Penglase 1994, 5 6 Gilgamesheposet 7 Roux 1992, 94 8 Homeros, Iliaden. 7.421 9 Homeros Iliaden, 8. 485 5 5

Apsu Bild 1. Skiss över den babyloniska världsbilden efter en lertavla från ca 600 f. Kr. På bilden ovan kan man se den världsomspännande floden. Den omger den då kända världen med Babylon i centrum. Babylon omges av floderna Eufrat och Tigris. Utanför floden antyds möjligheten av hittills okända kontinenter. Den andra perioden då grekisk kultur var särskilt öppen för influenser österifrån varade från ca 850 800 f. Kr. till ca 700 f. Kr. De tidigaste försöken till beskrivningar av jorden som vi känner är från denna tidsperiod. Homeros verk dateras till kring 750 f. Kr. och Hesiodos kring 700 f. Kr. På en babylonisk lertavla från ca 600 f. Kr.10 finns en karta över världen som påminner om Homeros och Hesiodos skildringar. Att Homeros världsbild till stora delar går tillbaka på den som beskrivs på den babyloniska lertavlan, talar för att båda hade använt samma källor. Floden Okeanos var i den grekiska mytologin sötvattnets gud, medan hans maka Tethys var saltvattnets gud. I Babylon fanns motsvarande par av gudar, Apsu och 10 Whitfield 1998, 16 6

Tiamat. Penglase11 anser att denna samstämmighet bekräftar kontakten mellan Mesopotamien och Grekland. Penglase12 menar också att särskilt Hesiodos visar starka influenser från Mesopotamien i sin diktning. I Iliaden och Odyssen beskriver Homeros en bebodd värld som är omgiven av floden Okeanos. Om det finns något land bortom Okeanos är oklart. Ofta har man antagit att Okeanos sträcker sig till världens ände. I Iliadens fjortonde sång (14, 200) skriver Homeros om Hera: Jag ämnar fara till världens gräns, längst bort. För att träffa Tethys, allas vår mor, och Okeanos, gudarnas upphov. I Theogonin nämner Hesiodos Okeanos på flera ställen: Därnere dväljs en gudinna, den kretsande världsflodens äldsta dotter, den hemska Styx som de eviga gudarna avskyr.13 Han fortsätter med att beskriva Styx relation till Okeanos: Därav får det en tiondel; med de övriga nio virvlar Okeanos silverne ström runt jorden och havet och faller ut till sist i de salta ändlösa djupen14 På den babyloniska lertavlan från ca 600 f. Kr. omges också den kända världen av en flod, men där antyds att det kan finnas okända världar bortom floden. Okeanos eller Apsu tycks under Homeros tid och tidigare varit dubbeltydiga, de var dels gudar, dels den världsomspännande sötvattensfloden. Relationen mellan Okeanos som flod och havet var också komplicerat. Möjligen fanns havet bortom Okeanos, även om texten ovan av Hesiodos antyder motsatsen. 11 Penglase 1994, 4 Penglase 1994, 2 13 Hesiodos Theogonin, 775 14 Hesiodos Theogonin, 789 12 7

Bild 2. Skiss över Homeros världsbild. Här finns också den världsomspännande floden som omger den kända världen. Frågan om det finns andra kontinenter bortom Okeanos, och hur dessa i så fall såg ut, kom att debatteras under lång tid. Slutligt svar på denna fråga kom inte förrän världsomseglingarna under 1500-talet. Som vi skall se kommer den homeriska världsbilden att följa de antika geograferna fram till och med Ptolemaios. Mesopotamien bidrog med idén om en platt jord omgiven av vatten, men även den babyloniska astronomin och matematiken kom att användas av de grekiska geograferna så långt fram som Hipparchos ca 150 f. Kr. En tredje tradition från Mesopotamien som kom att återupptas under den klassiska grekiska tiden och framför allt under hellenismen, var biblioteket. Mycket tyder på att till exempel biblioteket i Alexandria delvis hade inspirerats av de gamla biblioteken i Mesopotamien, som jag skall återkomma till under hellenismen. 8

4.2 De tidiga grekiska naturfilosoferna De tidiga grekiska filosoferna eller försokratikerna som de också brukar kallas, hör till perioden från ca 600 f. Kr. fram till mitten av 400-talet f. Kr. Under denna tidsperiod skedde en genomgripande utveckling i synen på vår jord. Före 400-talet f. Kr. skedde inte den filosofiska utvecklingen i själva Grekland, utan i de grekiska kolonierna i nuvarande Turkiet (Jonien) och i Italien (Elea) och Sicilien. Medan de tidiga skalderna som Homeros och Hesiodos hänvisade till gudarna för att förklara varför världen såg ut som den gör, så använde de tidiga grekiska naturfilosoferna argument som kunde förstås ur ett mänskligt perspektiv, med människors tankar och sinnen, när de resonerade sig fram till sina ståndpunkter. Vad som hände var att man började försöka förstå världen utifrån det man uppfattade som logiska och rationella utgångspunkter, vilka stämde med erfarenheten. Homeros var inte längre den självklara auktoriteten inom geografin. Nu sökte man förklaringar i världen, inte hos gudomliga krafter som styrde världen utifrån. Vad det var som satte igång denna vetenskapliga utveckling är oklart. Ambjörnsson15 anser att det var marknadshushållningen och den urbana miljön som stimulerade till nya tankar. Han menar att det var under denna tid som skriften fick en större användning, och kanske det var här som de homeriska dikterna skrevs ner, från att ha varit muntligt traderade. Detta förklarar dock inte varför det var just i Miletos som de första, av oss kända, naturfilosoferna började spekulera över jordens form och läge. Ambjörnsson16 anser att orsaken till att de grekiska naturfilosoferna så lätt kunde lämna gudarnas inflytande över naturen var den grekiska religionens speciella syn på gudarna. Medan judarnas gud hade skapat världen, så kom de grekiska gudarna till när världen redan fanns. Världen fanns innan gudarna fanns, och världen kunde existera utan gudar. De grekiska gudarna var inte heller allsmäktiga, utan hade mänskliga svagheter, och de gick att manipulera. Gudarna var, åtminstone delvis, underkastade samma lagar som människorna. Med en förenkling kanske man kan säga att människorna var gudarnas intresseområde, medan naturen styrdes av naturlagar. Detta innebar inte att de försokratiska filosoferna var ateister som inte trodde på några gudar. Tvärtom nämner de ofta gudarna. De tycks dock inte ha varit särskilt bundna av auktoriteter. Homeros, som av Strabon och andra räknades som en stor geograf, hade inte alls samma ställning under den försokratiska perioden. Den världsomslutande floden Okeanos, som kommer att få en central betydelse från första århundradet f. Kr och framåt, avfärdas av 15 16 Ambjörnsson 1997, 19 Ambjörnsson 1997, 48 9

Herodotos som ett påhitt av Homeros. En av teorierna om varifrån Nilen får sitt vatten, säger att det kommer från Okeanos, vilket Herodotos inte tycker är rimligt: Den, som talade om Okeanos, kom därvid i sin förklaring in på en dunkel punkt och förtjänar därför inte att vederläggas. Jag för min del känner inte till att det finns någon flod Okeanos, utan tror, att Homeros eller någon av hans föregångare har uppfunnit detta namn och infört det i sin diktning17 En utveckling som kan ha haft att göra med urbaniseringen var att det från Thales tid uppstod en vetenskaplig och filosofisk debatt. När Thales utformade sina teorier om jorden, så gjorde han det med den homeriska världsbilden som utgångspunkt. Han debatterade inte i den mening att det var repliker fram och tillbaka, utan förde i stället en debatt i den meningen att han och hans efterföljare replikerade på en tidigare framlagd teori. Vad gäller de försokratiska naturfilosoferna finns inget eller mycket lite av deras egna verk bevarade. Det vi vet om deras tankar har vi, som redan sagts, till största delen fått genom att senare filosofer har citerat eller på annat sätt hänvisat till de tidiga filosoferna. Detta innebär att vi inte riktigt vet om dessa hänvisningar ger en sann bild av de tidiga naturfilosofernas åsikter. Det finns flera skäl till att deras ursprungliga idéer kan ha förvanskats. En möjlighet är att det helt enkelt kan vara felskrivningar som ändrar betydelsen av den ursprungliga utsagan. Det kan också röra sig om en nedteckning av ett muntligt uttalande, som skrivits ner ur minnet och blivit misstolkat. En annan möjlighet till feltolkning, som jag tycker att man kan se exempel på hos Aristoteles, är att han, liksom andra författare, tolkar de tidiga naturfilosoferna utifrån sin egen syn på naturen och filosofin. Tre av de tidiga grekiska naturfilosoferna, Thales, Anaximander och Anaximenes var verksamma i eller nära staden Miletos i Mindre Asien. Under 600- och 500-talen f. Kr. var Miletos den viktigaste grekiska handelsstaden, en knutpunkt för handeln i östra Medelhavsområdet och ett centrum för handeln österut. Miletos var också en plats där grekiska mynt tidigt började präglas. Ett problem som de försokratiska naturfilosoferna försökte att lösa var hur jorden kunde ligga kvar på sin plats i universum. Utgångspunkten verkar från början ha varit att jorden stod stilla. Eftersom allting föll neråt, vinkelrät mot jordytan, måste man försöka att förklara varför jorden själv inte föll ned. Vad vilade jorden på? 17 Herodotos 2.21.1 10

Thales Den förste av de joniska naturfilosoferna som vi känner till är Thales. Han föddes troligen 625 f Kr, och dog ca 545 f Kr. Inget finns bevarat av vad han skrev, utan det som är känt om hans filosofi är sådant som senare antika historiker och filosofer skrivit. Simplicius, vilken levde på 500-talet e. Kr. skriver: Thales is said to be the first to introduce the study of nature to the Greeks: although many came before him, as Theophrastus thinks, yet he so far excelled them as to eclipse all his predeccesors. But he is said to have left nothing behind in writing, except the so called Nautical Astronomy18 Thales berömmelse var stor redan i hans samtid, och det finns många berättelser om honom och hans framgångar inom många områden. Han skall ha varit en framgångsrik affärsman, som bland annat gjorde sig en förmögenhet på olivolja19. Under sina affärsresor till Egypten skall han ha lärt sig geometri. Sina geometriska kunskaper skall han sedan ha använt i praktiska tillämpningar. Genom att använda sig av likformiga trianglar utvecklade han en metod för att bestämma avstånd till skepp till sjöss. Han förbättrade också feniciernas metod att navigera efter stjärnorna20. Herodotos21 nämner på flera ställen hans praktiska lösningar på olika problem. Om man får tro Herodotos, så var Thales inte bara en framstående naturfilosof, utan också en tekniker som angav tekniska lösningar på olika problem. Herodotos uppger bland annat att Thales genom att leda om en flod i en annan riktning, hjälpte kung Krösus att passera floden. Herodotos berättar också att han lyckades förutse en kommande solförmörkelse. Han hade klart för sig att solförmörkelser beror på att månen kommer emellan solen och jorden. Månförmörkelsen, som Thales förutsade, inträffade enligt moderna astronomer den 28 maj 585 f. Kr. Det är troligt att han använde sig av babyloniska astronomiska tabeller för att göra sina beräkningar. Detta är ett exempel på att det fanns förbindelselänkar mellan den babyloniska vetenskapen och den grekiska. De noggranna astronomiska tabeller som hade utarbetats i Babylon kom att användas, förutom av Thales, av flera senare grekiska astronomer och geografer, bland andra Hipparchos, som levde på 100talet f. Kr. Thales räknas av de flesta vetenskapshistoriker som den första kända vetenskapsmannen, och det ligger mycket sanning i detta påstående. Han försöker att förklara fysiska fenomen med vetenskapliga argument, utan att hänvisa till någon inblandning från gudarna. Han 18 Simplicius, Commentary on the Physics, 23.29 33. Farrington 1965, 34 20 Farrington 1965, 34 21 Herodotos, 2.23 19 11

hävdade att vatten var det urämne ur vilket allt uppstått. Den idén har sannolikt påverkat hans förklaring till varför jorden ligger stilla på sin plats. Thales förklaring varför jorden inte föll ur sitt läge var enligt Aristoteles att jorden var en skiva som vilade på vatten: Some say that (the earth) rests on water. This in fact the oldest view that has been transmitted to us, and they say that it was advanced by Thales of Miletos who thought that the earth rests because it can float (Aristoteles, On the Heavens 294a28-b1) Här kan man ana hur Thales har resonerat sig fram till sin slutsats. Jorden måste vila på något, och det kan inte vara luft, eftersom jord är tyngre än luft. Eftersom jorden var omfluten av hav, så verkade det naturligt att anta att världen flöt omkring i detta hav, Okeanos. Thales har alltså i stort sett har behållit Homeros bild av världen, men förklaringen till världens uppbyggnad är helt annorlunda. För Homeros och Hesiodos var naturliga fenomen som till exempel jordbävningar ett resultat av gudarnas verksamhet. Thales försökte i stället att utifrån erfarenheten förklara världen, med andra ord intar han en huvudsakligen empirisk ståndpunkt. Ett exempel på detta är hans syn på orsaken till jordbävningar. Den vanliga uppfattningen i Grekland, före Thales, till att jordbävningar uppstod var att guden Poseidon skakade jorden. Thales förklaring var i stället att jorden skakade på grund av rörelser i vattnet som jorden vilade på. Thales tillskrivs ett yttrande, som också brukar tillskrivas Sokrates. Thales lär ha sagt att han tackade lyckans gudinna för tre saker; för det första att han var människa och inte ett djur, för det andra att han var man och inte kvinna, och för det tredje att han var grek och inte barbar22. Det är naturligtvis osäkert om han någonsin yttrade detta, men jag tror ändå att det speglar en inställning som fanns i den grekiska kulturen under hela antiken, möjligen med undantag för delar av hellenismen. Speciellt skillnaden mellan greker och barbarer tycks vara något som präglat den grekiska kulturen. Att kvinnor inte hade samma möjligheter som män framgår bland annat av att ingen kvinna finns bland de geografer som jag behandlar i denna uppsats. Anaximander I likhet med Thales kom Anaximander från Miletos i Jonien. Han var verksam något senare än Thales, troligen var han född ca 610 f kr och dog någon gång efter 547 f: Kr.23. Han kan ha varit elev till Thales, kanske till och med en släkting. I varje fall var Anaximander säkerligen 22 23 Barnes 1987, 15 OCD 1996; s.v. 12

väl förtrogen med Thales teorier. Liksom Thales hade han en teori om urämnet, men medan Thales såg vatten som urämne, hade Anaximander en helt annan teori. Hans urämne var inte något av de ämnen som man kände till från naturen. Han ansåg att allt hade skapats ur något som han betecknade som obegränsat. Vad han menade med detta obegränsade är oklart. Han hade också en helt annan förklaring till att jorden stod stilla än den som Thales förespråkade. Thales hade ju sagt att jorden vilade på vatten, men enligt Lloyd24 kan då Anaximander ha frågat sig vad då vattnet vilar på. Hans teori om jorden var mycket avancerad och spekulativ Han ansåg att jorden svävade fritt: The Earth is aloft, not supported by anything but resting where it is because of its equal distance from everything. Its shape is rounded, circular, like a stone pillar. Of its surfaces, we stand on one, while the other is opposite. (Hippolytus, Refutation of all heresies, I vi 1 7)25 I filosofisk mening kan han sägas ha varit rationalist. Han försökte med rationella argument förklara världen, där inte empirin kunde ge svar. Anaximander är ett exempel på en filosof som går utanför vad som kan sägas vara empirisk kunskap. Han kommer fram till att jorden svävar på sin plats i världsrymden, men han behåller tanken på att jorden har en över- och en undersida. I det avseendet gäller alltså empirin. Enligt Diogenes Laertes26 så konstruerade Anaximander också en karta över den då kända världen. Jacob27 anser att denna karta på väsentliga punkter skiljer sig från de tidiga kartorna som hade en mytologisk grund. Han menar att från den här tiden är Ouranos (himlen) och Okeanos (havet) sekulariserade objekt som lyder under geometriska lagar. Detta är enligt Jacobs ett dominerande paradigm inom jonisk vetenskap. Anaximenes Anaximenes var elev till Anaximander. Hans födelse- och dödsår är okända, men en uppgift anger att han var verksam åren 548-547 f. Kr28. Han syn på jorden var annorlunda än Anaximanders, vilket framgår av bevarade citat i Hippolytos. Medan Anaximanders teorier var mycket spekulativa, så sökte Anaximenes förklaringar som hade empirisk grund. Hans 24 Lloyd 1991, 20 Hippolytos var biskop och levde ca 170 ca 236 e. Kr. 26 Barnes 2001, 18 27 Jacob 2003, 150 28 Barnes 2001, 25 25 13

urämne var den obegränsade luften. Det var därför rimligt att han kom fram till att jorden var en flat skiva som vilade på luft: The earth is flat and rides on air; in the same way as the moon and the sun and the other heavenly bodies, which are all fiery, ride in the air because of their flatness. (Hippolytus, Refutation of all heresies, I vii 1 8) Anaximenes teori om jordens läge i universum är ett försök att använda vardagens erfarenhet, empiri, för att förklara jordens läge i universum, och han avvisar Anaximanders mer spektakulära, rationella förklaring. Xenofanes Xenofanes var född i Jonien men lämnade Jonien ungefär vid tiden för den persiska erövringen 545 f. Kr.29 för att leva ett kringvandrande liv, bland annat på Sicilien. Frågan om huruvida jorden svävar fritt eller på något sätt är fäst vid något, var som vi sett, ständigt närvarande för de tidiga naturfilosoferna. Xenofanes hade en lösning på problemet: This upper limit of the earth is seen at our feet, neighbouring the ether; but below, it reaches on limitlessly (Achilles, Introduction to Aratus 4) Xenofanes utgår från erfarenheten att jorden är fast, den flyter inte omkring på något. Så långt empirin. Men vad vilar jorden på? Här måste Xenofanes lämna empirin och han föreställer sig tydligen en oändligt lång pelare och jordytan är toppen av denna pelare. Xenofanes anses vara den första som resonerade kring skillnaden mellan säker kunskap och tyckande, vilket kanske reflekteras i han teori om jorden. Den säkra kunskapen är att jorden är fast, men hur den är fäst kan vi bara ha tyckande om. Pytagoréerna Pytagoréerna var en grupp filosofer som på flera sätt avvek från de andra tidiga grekiska naturfilosoferna. Grundaren Pythagoras var sannolikt född på ön Samos ca 570 f.kr. Han flyttade senare till Kroton i Syditalien, troligen av politiska skäl. Där grundade han sin filosofiska och religiösa skola. Som gammal fick åter flytta, denna gång till Metapontion där han dog ca 497 f. Kr. Pythagoras är väl mest känd för Pythagoras sats, men denna sats var 29 OCD 1996, s.v. 14

känd långt innan Pythagoras var verksam. Vad som är fakta och vad som är myt när det gäller Pythagoras och hans lärjungar är mycket svårt att urskilja. Den lära som pytagoréerna utvecklade, bestod av talmystik, religion och naturvetenskapliga teorier. De levde i en sektliknande gemenskap, och mycket i deras lära fick inte läras ut till utomstående. De hade ideér om själavandring, vilket för tankarna till inflytande från indiska religioner. Guthrie30 menar att det är svårt att belägga något inflytande från var sig Indien eller Egypten. Däremot finns det en del som tyder på religiöst inflytande från Persien. Många antika källor talar om att Pythagoras hade kontakt med Zoroaster eller någon annan persisk magi. På vilket sätt Pythagoras var påverkad av persisk religion är dock oklart. Kanske var pythagoreérnas betong av elden som helig ett resultat av persisk påverkan. Pytagoréernas världsbild skiljde sig på flera punkter från vad de andra tidiga grekiska naturfilosoferna hävdade. Bland annat menade pytagoréerna, åtminstone under en tid, att jorden inte var universums mitt, utan att det i centrum låg en eld. Jorden och de andra himlakropparna kretsade runt denna eld i fasta sfärer som rörde sig i cirkelformade banor. Pythagoréerna var de första man känner till som ansåg att jorden rörde sig i en cirkelformad bana. Eftersom talet tio var heligt, så fanns det tio himlakroppar; de fem planeterna, jorden, motjorden, solen, månen och fixstjärnorna. Motjorden var en konstruktion för att få antalet himlakroppar till tio. Varför man placerade en eld i centrum är oklart, men Aristoteles säger att pytagoréerna ansåg att elden var värdigare än jorden, och universums centrum måste vara platsen för det värdigaste31, det vill säga en moralisk utgångspunkt. Den centrala elden var alltså inte solen, utan den elden liksom motjorden befann sig på andra sidan jorden, där ingen kunde se den. Guthrie32 menar dock att denna uppfattning om en eld i centrum och jorden i kretslopp bara var gällande under en kort tid hos pythagoreérna. Han menar att man senare visserligen hade en föreställning om en centraleld, men att denna eld fanns i jordens inre. Han nämner två skäl till att denna föreställning kan ha uppkommit. För det första så tyder vulkaner och heta källor på att jordens inre var hett. För det andra så var en vanlig grekisk föreställning att allt liv kom från jordens inre, från moder jord. Man hade också uppfattningen att jorden, liksom hela universum, var klotformig. Anledningen till detta antagande tycks ha varit att man ansåg att klotet hade den perfekta tredimensionella formen. Motsvarande perfekta figur i planet var cirkeln. 30 Guthrie 1962, 254 Ambjörnsson 1997, 83 32 Guthrie 1962, 290 31 15

Parmenides Parmenides levde under senare hälften av 500-talet och början av 400-talet f. Kr. Enligt Diogenes Laertius33 var han den förste som antog att jorden var en sfär, och att jorden låg i universums mitt. Hur han hade kommit fram till detta vet vi inget om men man kan nog förmoda att han använt sig av rationella argument, eftersom han hade en rationalistisk kunskapssyn. Det är också möjligt att han var den första som delade upp jorden i klimatzoner34, något som Aristoteles senare skulle utveckla. Diogenes Laertius säger också att Parmenides var elev till Xenofanes, men att han inte följde honom i sin filosofi. Parmenides var den förste vi känner till som hade en någorlunda klart formulerad rationalistisk kunskapssyn som betonade tankens möjligheter att nå fram till sanningen. Han skrev ett filosofiskt poem, där han träffar en gudinna, som anvisar den rätta vägen till kunskap. Poemets budskap är dunkelt, och det finns inte bevarat i sin helhet. Det förefaller dock som om han anser tänkandet vara en säkrare väg till kunskap än empirin, att låta sina sinnen vägleda. Om valet mellan sinnenas vittnesbörd och tanken säger han: Bar your thoughts from this road of inquiry, And do not let habit, full of experience, force you along this Road, Directing unobservant eye and echoing ear And tongue; but judge by reason the battle-hardened proof Which I have spoke. One story, one road, now is left (Sextus Empiricus35 Against the mathematicians VII 3) Anaxagoras Ytterligare en av de försokratiska naturfilosoferna bör nämnas, Anaxagoras. Han föddes ca 500 f. Kr. i Klazomenae, på en ö utanför Smyrna. Senare bosatte han sig i Aten, där han räknade Euripides och Perikles som sina vänner. Ca 437 f. Kr. fick han lämna Aten, anklagad för ogudaktighet. Han levde sina sista år i Lampsacus där han dog ca 428 f. Kr. När en stor meteorit slog ned i Trakien, förklarade Anaxagoras detta med att en bit av solen hade fallit ned. Det var kanske detta som fick honom att anta att solen var en stor glödande massa, större än hela Peloponnesos. Denna åsikt var för mycket för hans landsmän. Han anklagades för ogudaktighet, och enligt vissa källor dömdes han till döden, men hans vän och välgörare Perikles lyckades ändra domen till böter och landsförvisning36. Anaxagoras ansåg att haven 33 Barnes 2001, 77 Ward 1905 35 Sextus Empiricus levde under andra århundradet e. Kr. 36 Barnes 2001, 187 34 16

vilade på jorden, det vill säga motsatt ståndpunkt mot Thales. Till skillnad från Parmenides, ansåg Anaxagoras att jorden var platt. Ett av hans bevarade fragment antyder att han var en rationalist som misstrodde sinnenas möjlighet att komma fram till sanningen. Han säger om sinnesintrycken: We are not capable of discerning the truth by reason of their feebleness.37 Anaxagoras försökte att återuppliva teorin om en platt jord i Anaximanders anda, men i det avseendet var han inne på ett sidospår. Att jorden var en sfär var de flesta filosofer och vetenskapsmän eniga om. Geografins utveckling under de försokratiska filosoferna s tid Under perioden 600 400 f. Kr. är den vetenskapliga utvecklingen dramatisk. Det är under denna tid som de grekiska filosoferna börjar att söka förklaringar till skeenden utifrån empiriska och rationella utgångspunkter. Tidigare har alla förklaringar som rör fysiska förhållanden hänvisat till gudarnas vilja. Gudarna försvinner inte ur sikte, men det sker en bodelning mellan vad gudarna påverkar och det som har naturliga förklaringar. Man kan kanske säga att här har vi det första exemplet vi känner till på det som senare kom att bli en central fråga inom religionsvetenskapen, nämligen förhållandet mellan religion och vetenskap. Gudarna lämnades nästan helt utanför vetenskapen. Det fanns dock gränser för hur långt den vetenskapliga spekulationen kunde gå, något som Anaxagoras fick erfara. Flera av de frågor som de tidiga grekiska naturfilosoferna brottades med, fick inte sina slutgiltiga svar förrän under hellenismen. Det intressanta med de tidiga naturfilosoferna är dock inte vilka resultat de kom fram till, utan den metod de använde. De försökte genom resonemang komma fram till en rimlig slutsats. De försökte också att använda sina vardagserfarenheter för att förklara frågor om världens struktur. I vissa fall kan man se en konflikt mellan den spekulativa fantasin och den empiriska erfarenheten. När Anaximander spekulerar om att jorden svävar fritt, så tycker Anaximenes att detta inte riktigt går att förena med erfarenheten, med empirin. Han tänkte sig i stället att jorden vilar på luft. Det som tycks ha varit svårast att frigöra sig ifrån, var tanken på att jorden hade en över- och en undersida. Detta är inte så underligt, eftersom den vardagliga erfarenheten inte på något sätt motsäger denna hypotes, åtminstone inte så länge man inte reser mycket långa sträckor. 37 Barnes 2001,197 17

Det är tydligt att varje filosof som kommer med nya förklaringar om jordens form och läge, bygger sina teorier på vad de tidigare filosoferna har kommit fram till, men man anammar inte okritisk deras slutsatser. Snarare använde man föregångarna som utgångspunkter, som man granskade och sedan förkastade eller modifierade. Ett problem som de försokratiska filosoferna brottades med var hur jorden kunde ligga kvar på sin plats och inte falla nedåt. Lösningen blev att jorden var en sfär, där allt sökte sig mot mitten. Det kom dock att bli Aristoteles som utformade denna teori fullt ut. Vid slutet av 400-talet f. Kr. var alltså de flesta av de försokratiska filosoferna överens om att jorden var en sfär, och att den låg i universums centrum. Enigheten var dock inte total. Att jorden var en sfär var något som troligen några få intellektuella personer anammade. Att det var så framgår bland annat av att både Aristoteles på 300-talet f. Kr. och Strabon kring vår tideräknings början lade ned en hel del möda på att visa att jorden måste vara en sfär. På många sätt var denna tid den mest dynamiska när det gäller utvecklingen av geografins syn på jorden och dess plats i universum. 4.3. Aten under klassisk tid Från senare delen av 400- talet f. Kr. och ett århundrade framåt genomgick den grekiska kulturen en stor omvandling. Under den föregående perioden hade utvecklingen inom vetenskap och filosofi skett på många ställen inom den grekiska kulturvärden, men nu koncentreras nästan all utveckling av vetenskap, filosofi och litteratur till Aten. Aten blir inte bara ett grekiskt centrum utan hela medelhavsvärldens intellektuella centrum. Orsakerna till att Aten blev en så dominerande kulturell samlingsplats har länge debatterats, och något slutgiltigt svar har väl inte kommit. Vad man har pekat på är det attiska sjöförbundets starka ställning vid mitten av 400-talet f. Kr, vilket gjorde att stora resurser samlades i Aten, och frigjorde resurser som kunde användas till intellektuell verksamhet. Detta är säkert en viktig orsak, men då måste man också komma ihåg att många av de största framstegen inom filosofi och vetenskap skedde när Atens storhetstid var över, i början på 300-talet f. Kr., när Platon och Aristoteles var verksamma. Under den försokratiska tiden pågick en debatt mellan de olika naturfilosoferna, men den skedde i stor utsträckning på så sätt att en filosof läste eller hörde talas om vad någon tidigare filosof hade meddelat. Med detta som utgångspunkt formulerade han en ny teori, som nästa filosof utgick ifrån, och så vidare. Det förekom säkert diskussioner mellan samtida filosofer, men eftersom de tidiga grekiska filosoferna var spridda både geografiskt och tidsmässigt, så skedde det mesta nog via skrifter eller muntligt traderande. Det nya som hände i Aten, var att 18

flera filosofer fanns på samma plats vid samma tid. Det talade ordet, som dialog, var fortsatt viktigt under denna period. En debatt om vilken informationsteknologi som var bäst, muntlig eller skriftlig information, pågick under hela den klassiska perioden. Sokrates, som var den förste av de stora filosoferna under klassisk tid, skrev, såvitt man vet, inte ner någonting av sina samtal. Platon ansåg att den talade dialogen var överlägsen det skrivna ordet, men trots detta skrev han ner en hel del av sina tankar. Med Aristoteles kom så en större tonvikt på skriftlig framställning, och de flesta av Aristoteles skrifter är snarare monologer än dialoger, även om han oftast utgår från vad tidigare vetenskapsmän har sagt eller skrivit. Aristoteles lär också ha börjat samla ett bibliotek med sin tids litteratur. Därmed tog han upp en tradition som hade sitt ursprung i de gamla biblioteken med lertavlor som fanns i Mesopotamien. Troligen var Aristoteles dock bara intresserad av den grekiska litteraturen, eftersom han ansåg att den grekiska kulturen var överlägsen allt som barbarerna kunde åstadkomma38. Aristoteles bibliotek skall ha innehållit ca 700 bokrullar39, en för sin tid mycket stor boksamling. Enligt Strabon inspirerade Aristoteles de egyptiska kungarna att bygga biblioteket i Alexandria40, något som jag återkommer till. Platon Platon (428 348 f. Kr) var en av de stora filosoferna som var verksam i Aten under den klassiska tiden. Platon var född i Aten och tillbringade större delen av sitt liv där. Som ung sökte han sig till politiken, men han ville inte delta i den politik som tyrannerna bedrev. När Sokrates dömdes och avrättades tycks Platon ha förlorat tron på demokratin, åtminstone som den tedde sig i Aten på hans tid och i dialogen Staten pläderar han för ett samhälle som styrs av särskilt utvalda, med gott omdöme och god utbildning. Någon gång på 380-talet f. Kr. grundade han sin skola, Akademin, i Aten. Platon använder ofta Sokrates som talesman i sina dialoger, men det är svårt att veta om det är Sokrates åsikter som förs fram eller Platons. I synen på jordens form och plats i universum, är Platon starkt påverkad av pythagoreérna och även Parmenides. I dialogen Faidon resonerar Sokrates kring jordens form och läge. Dialogen Faidon utspelar sig i fängelset där Sokrates sitter i väntan på att dödsdomen mot honom skall verkställas senare samma dag. Han säger om jordens plats i universum: För det första är jag övertygad om, sade Sokrates, att om jorden är en rund kropp, och befinner sig mitt i himlarymden, behöver den varken luft eller något annat stöd för att inte falla, utan 38 Järv 1997, 79 Järv 1997, 80 40 Järv 1997, 79 39 19

himlarymdens likformighet och jordens egen jämvikt är helt istånd att hålla den uppe. Ty ett ting som har jämvikt och anbringas mitt i ett likformigt rum förskjuts ej åt något håll utan förblir orörligt41 Sokrates är alltså övertygad om att jorden är ett klot. När det gäller att förklara varför han anser att jorden ligger stilla i universums mitt, ger han en förklaring som påminner om Anaximanders, ett slags jämviktsresonemang. Beträffande jordens storlek, anser han att den är mycket stor: Vidare är jag övertygad om, fortsatte han, att jorden är mycket stor och att vi som bor mellan Fasis och Herakles42 stoder bara bebor en liten sträcka av den runt havet43. I dialogen Timaios diskuterar han världens och jordens struktur. Här syns att han influerats av pytagoréernas bild av universum som koncentriska klot. Han använder bilden av en snurra för att förklara universums struktur. Runt snurrans axel finns åtta koncentriska klot. I detta sammanhang tar Platon upp pythagoréernas berättelse om sfärernas harmoni : Sländan snurrade i Nödvändighetens knä. På den övre kanten till varje trissa stod en siren uppflugen, som också fördes runt i cirkel. Varje siren gav ifrån sig ett enda läte, alltså en enda ton, och alla de åtta tonerna bildade en ljudande samklang44 Det innersta representerar jorden och det yttersta fixstjärnorna45. Bilden av universum som snurrande sfärer förfinades sedan av hans yngre samtida Eudoxos. Platon kom att få stor betydelse för utvecklingen av geografin, även om han inte själv ägnade sig särskilt mycket åt ämnet. Han betonade förnuftets roll i den vetenskapliga utvecklingen. Speciellt var han positiv till användandet av matematik och astronomi inom vetenskapliga studier. I Staten46 pläderar Sokrates, som förmodligen representerar Platons egna åsikter, för att studier av matematik, geometri och astronomi inte bara är användbara i sig, utan också tjänar till att utveckla det rationella tänkandet47. 41 Platon, Faidon, 111 Fasis låg vid Svarta havets östkust och Herakles stoder är Gibraltar, det vill säga det område som var känt av Sokrates. 43 Platon Faidon, 111 44 Platon, Staten, 442 45 Platon, Staten, 440 46 Platon Staten, 522 47 Platon, Staten, bok 7 42 20

I dialogen Timaios beskriver Timaios hur den store hantverkaren (Demiurgen) skapade universum: Därför drejade han den rund och gav den formen av en sfär, där avståndet från mitten till ytterpunkterna överallt är lika stort den mest fullkomliga gestalten av alla. Mest lik sig själv övertygad om att det lika är tusen gånger skönare än det olika48 Platon använder här moraliska och estetiska argument för att jorden är rund, en argumentation som liknar pythagoréernas. Det finns flera texter hos Platon som bär spår av inflytande från Pythagoréerna. Timaios fortsätter att beskriva hur hantverkaren ger världen en rörelse: Ty av de sju49 olika rörelserna gav han världen enbart den som passade dess kropp, nämligen den som mest har att göra med förnuft och förstånd: han förde världen runt i en enhetlig rörelse kring sig själv på en och samma plats så att den snurrade runt, men alla de andra sex rörelserna höll han undan att den ej måtte röras av dem50 Återigen används moraliska argument för att förklara varför jorden rör sig cirkulärt runt sin axel. Den cirkulära rörelsen är den bästa, och de andra, imperfekta rörelserna måste hållas borta. Att jorden rör sig, var något som Aristoteles senare skulle kraftigt opponera sig emot. I detta sammanhang kan jag inte undgå att ta upp legenden om Atlantis, som Platon berättar om, återigen i Timaios. Den grekiske statsmannen och diktaren Solon, som var ledare i Aten i början på 500-talet f. Kr., får under en resa i Egypten höra en otrolig berättelse: På den tiden kunde man nämligen färdas på Atlantiska havet. Det låg en ö framför det sund som enligt er kallas Herakles stoder51. Ön var större än Libyen och Asien tillsammans, och från den kunde den tidens resenärer ta sig till de andra öarna, och från de öarna kunde de nå fastlandet mittemot, som hela vägen omger det verkliga havet. Allt som ligger innanför sundet som jag nämner liknar nämligen en hamn med ett smalt inlopp, medan det andra är ett verkligt hav och landet som omger detta verkliga hav alldeles legitimt och med fullaste rätt bör kallas fastland.52 Denna legend har engagerat många författare, och det har spekulerats mycket om huruvida Atlantis verkligen har funnits. Denna fråga lämnar jag åt sidan, för att betrakta vad texten säger om kontinenter utanför medelhavsområdet. Om man bortser från Atlantis så tycks 48 Platon, Timaion, 33 c Platon talar om sju olika rörelser; cirkulär, till vänster, till höger, bakåt, framåt, nedåt och uppåt. 50 Platon, Timaios, 34 a 51 Gibraltar sund 52 Platon,Timaios 25 a 49 21

Platon ha tänkt sig att Atlanten var omgiven av land, ett land som var okänt av grekerna. Platon ansåg att världen finns på två nivåer. En nivå är den vi kan uppfatta med våra sinnen. Denna värld som vi kan se, känna och höra är föränderlig och våra sinnesintryck, empirin, ger bara tillfälliga bilder av en föränderlig värld. Den andra världen är bestående och oföränderlig, och den kan bara nås av förnuftet.53 Genom våra sinnen kan vi bara nå en ofullkomlig bild av den beständiga världen. För att kunna uppfatta mer av denna värld, måste vi träna vår förmåga till abstrakt tänkande, och detta sker bäst genom studier i matematik och liknande abstrakta ämnen. I sin betoning av det abstrakta tänkandet, så liknar Platon Parmenides och pythagoréerna. Till skillnad från Parmenides ansåg dock Platon att våra sinnen kan ge oss vägar att tillsammans med förnuftet få kunskap om den riktiga, bestående världen. Platons idéer om de två världarna fick väl inte så många efterföljare, men hans betoning av matematikens betydelse kom att få stor betydelse för utvecklingen av matematiska metoder inom geografin. Aristoteles Aristoteles var vid sidan av Sokrates och Platon den mest framstående av de klassiska grekiska filosoferna. Aristoteles föddes i Stageira 384 f. Kr. i Makedonien och dog i landsflykt 322 e. Kr. Till skillnad från Sokrates och Platon var han alltså född utanför Aten och kunde då inte få medborgarskap i staden. Aristoteles kom till Aten när han var sjutton år, och började troligen nästan omedelbart vid Platons akademi. Han stannade vid akademin i tjugo år, men i hans skrifter finns bara några få hänvisningar till akademin och Platon. Sedan lämnade han akademin och bosatte sig på Lesbos, där han främst ägnade sig åt biologiska studier. 343 f. Kr. fick han av Filip av Makedonien uppdraget att utbilda Filips son Alexander, som senare skulle bli Alexander den store. Efter att Alexander hade blivit kung, återvände Aristoteles till Aten, där han grundade en egen skola, Lykeion. Att han var makedonier kan ha gynnat honom under Filips och Alexander den stores tid, men blev en nackdel efter Alexanders död. Aristoteles tycks ha intresserat sig för det mesta, och han gjorde stora insatser inom en rad olika områden. Även inom geografin var Aristoteles verksam. Han markerar både en avslutning på den utveckling som inleddes med de grekiska naturfilosoferna, och en utgångspunkt för den utveckling som på många sätt nådde sin höjdpunkt under hellenismen. Han diskuterade ingående frågan om jordens form. 53 Ambjörnsson 1997, 105 22