Från tanke till placering

Från tanke till placering En fiktiv berättelse om hur det kan gå till. (Den bygger på erfarenheter vi och andra har haft.) Hur gick jag till väga? Jag började brinna för det under sommaren, typiskt för jag är inte bra på att vänta. Självklart hade jag/vi tänkt på det länge, men nu kändes det som rätt tidpunkt. Jag satte mig framför datorn och letade information, vilket inte var det lättaste. Jag hittade inte så många svar på mina frågor, utan läste sida upp och sida ned på olika kommuners hemsidor om hur de behövde familjehem och lite grann om hur en utredning gick till. Det verkade finnas ett stort behov av familjehem. Jag kollade vilka kommuner som låg i närheten och mejlade dem. Nu var ju detta på sommaren, så jag fick tillbaka flera mejl där det stod Vi har semester, återkommer den 16/8 och liknande. Jag berättade lite om oss själva i mejlet såsom vår ålder, vart vi bodde och inom vilken åldersgrupp vi skulle kunna tänka oss en placering. Vi skrev även lite om vår son och övriga medlemmar i familjen (djuren) samt vad vi arbetade med. Och sen började vänteprocessen. Visste du inte innan vad ordet vänta betyder så lovar jag att när allt är över så har du definitivt lärt dig vad ordet betyder. Semestern var över Jag kollade mejlen flera gånger per dag och varje gång telefonen ringde så hoppade jag högt. Många gånger var det bara mamma som ville kolla hur vi mådde. Självklart hade jag kopplat in samtal väntar, man ville ju inte missa detta viktiga samtal. Telefonen ringer skyddat nummer, det nog någon kommun. Hjärtat bankar lite hårdare, handsvetten och muntorrheten infinner sig, måtte jag nu inte säga något korkat. Andersson. Hej, det här är Lotta Bergström från Socialkontoret i... Vi har fått mejl från er om att ni är intresserade av att bli familjehem. Jaa Va roligt! Mmmm Hur kommer det sig att ni blev intresserade av att bli familjehem? Jo jag har funderat på det i många år. Och nu känns det som att det är rätt tidpunkt. Hur länge har ni varit gifta? Vi har varit tillsammans i 9 år och gifta i 5 år. I mejlet skrev ni att ni är intresserade av mindre barn, 0-6 år? 1

Ja, eftersom vår pojke är 7 år så vill vi inte ta äldre barn för hans skull och sedan känner vi oss lite säkrare på de åldrar som vi upplevt med vår son. Ja det låter bra. Vad arbetar ni med? Min make jobbar på Ericsson, nåt med data och jag studerar. När samtalet nästan är slut och hon har fått veta lite mer, så händer troligt något av följande: 1. Hon tycker att vi verkar intressanta och säger att hon återkommer om det dyker upp något uppdrag som kanske skulle passa oss men att det inte finns något just nu. 2. Hon återkommer lite senare för att boka in ett hembesök. 3. Hon bokar ett hembesök med en gång! (Hon kanske kollade med sin kollega innan hon ringde hur dennes schema såg ut den närmaste tiden) Jag ska väl också nämna att det bara var en kommun som var intresserade att göra hembesök, av de som jag mejlade, någon ringde flera månader senare och andra svarade inte överhuvudtaget. Första hembesöket Jag städade i en vecka, supernoga även bakom TV:n och alla lister (som om att de skulle gå och glo bakom TV:n eller dra med fingret på listen), bakat bullar och sockerkaka och lagt på finaste duken. Sonen fick vara hemma från skolan, eftersom det var bra om hela familjen kunde vara med på första mötet. Han tyckte också att det var okej att bli familjehem. Han hade någon i klassen som var fosterbarn, så han var inte helt främmande för det. Nu närmar sig klockan 13:00. Jag är helt svett, hjärtat går i 200 och jag är supernervös. Min make är lugn som en filbunke (utåt i alla fall). Sonen håller sig på rummet så länge. Han har väl tröttnat på mitt tjat om att inte stöka ner sitt rum. Nu kommer de. Hej, välkomna. Tack. Var det svårt att hitta? Nej då det gick bra. Vi går och sätter oss i vardagsrummet. Vill ni ha något, kaffe, te? Ja lite kaffe vore gott. (Jag hade förberett allting i förväg, så det gick fort att plocka fram allt.) Åhh, vad gott det ser ut (de syftade på mitt STORA fat med bullar och kakor, vilket de ändå inte åt så mycket av) Hur länge har ni bott här? Vart har ni bott förut? Hur träffades ni? Vart har ni era familjer och övrig släkt? Hur ofta träffar ni er släkt? Har ni god kontakt med era respektive familjer? 2

Vart går er son i skola? Hur långt är det dit? Sen kanske de frågar sonen några lätta allmänna frågor. Om skolan, vad han tycker om att få ett till barn i familjen. Finns det andra barnfamiljer runt omkring? Berätta lite om era jobb och skola. Hur har ni tänkt att lösa arbete/studerande vid en eventuell placering om någon måste vara hemma en tid? Har ni funderingar på att skaffa fler egna barn? Har ni någon erfarenhet av att arbeta i team? Vad gör ni på er fritid? Socialtjänsten berättar mer om hur de arbetar och hur det ser ut med barn i kommunen. Sen så går man eventuellt en liten rundtur i huset. De frågar om hur man tänkt sig om man får en placering, med eget rum osv. När besöket närmar sig slutet så bestämmer man antingen en tid för vidare utredning eller gör upp om att höras via mejl eller per telefon inom några dagar så att man får tänka lite innan man bestämmer sig. Om man fortfarande är intresserad av att gå vidare så: 1. Bokas det en ny tid för ytterligare ett hembesök 2. Bokas det en tid för utredning enligt Kälvestensmetoden. (Metoden består av en 2-6 timmar lång djupintervju där man sitter i skilda rum och får svara på frågor, vissa är intima, de vill veta allt.) 3. Får man reda på ett datum då det startar en PRIDE-utbildning. 4. Får man reda på att kommunen ska ha en PRIDE-utbildning men har ännu inte bestämt ett datum, då de helst vill att det är några fler familjer än bara vi som utbildas samtidigt. Självklart så drabbades vi av nr 4. Vi fick vänta 3½ månad efter hembesöket innan utbildningen påbörjades. (Då ska påpekas att vi väntat drygt 5 månader från första kontakten via telefonen med socialtjänsten tills utbildningen började). Och väntan kändes evig Äntligen första utbildningsdagen. Min make hade tagit ledigt från jobbet och jag var ju ändå hemma eftersom jag pluggade. Utbildningen var uppdelad på 5 träffar á 3 timmar, samt hembesök mellan träffarna. Annars kan utbildningen vara uppdelad på 10ggr, hur många timmar vet jag inte. Varje utbildningstillfälle hade ett tema. Ibland fick man olika scenarion där man skulle bedöma vilka insatser som behövdes och hur man skulle agera som familjehem. Man fick vara med och delta i små påhittade situationer som skulle kunna uppstå. Mellan utbildningstillfällena kom socialtjänsten hem till oss och gick igenom det avsnitt i livsböckerna som vi skrivit. I livsboken fick man svara på frågor, rita genogram (ett slags släkt- och relationsträd), nätverkskarta m.m. Livsboken gick igenom livet från den dag du 3

föddes tills idag. Hur man mådde när det hände saker som barn och hur man mår i dag när det händer saker, ja massor. Handläggarna analyserade det man skrivit och ibland missuppfattade de vad vi skrivit, men som tur är så frågade de när något var oklart eller om de inte fattade vad man menat. Det är ju inte helt lätt att beskriva viktiga delar av sitt liv på 5 rader. Sista besöket och domedagen Den dagen jag/vi hade väntat på i 4 månader. Jag var supernervös och hade väldigt ont i magen. Usch, det var ett jobbigt besök samtidigt som det var spännande för vi visste inte vad de skulle säga. Det ska väl nämnas att sömnsvårigheter och magkatarr är helt normalt under all denna väntan, utredningar och analyser. Det är även helt normalt att besvären fortsätter i flera månader efteråt också. Det blir ju mera väntande. Jag hade fruktansvärda problem med magkatarr och fick uppsöka läkare, plåtmage efterlyses... Äntligen kom de, tio minuter försenade! Vi satte oss i soffan, som så många gånger förr, och de gick igenom det vi för sista gången hade skrivit i livsboken. Och äntligen kom de till saken. De tyckte att vi passade bra som familjehem och verkade kunna arbeta i team, så vi blev godkända och fick ett diplom! Men det fanns inga barn i den åldersgruppen just då. Men som en av handläggarna sa: Det kan vända till nästa vecka. Väntan och åter väntan Hoppfull som jag var så tog jag fasta på nästa vecka. Det blev nästa vecka, det gick en månad. Jag mejlade till dem och frågade hur det såg ut med placeringar. Några dagar senare så fick jag svar om att det inte fanns något ännu, men det går ju i vågor som de sa. Det gick en månad till. Jag ringde till dem och det var inte det lättaste. Var de inte på tjänsteärende, så var de hemma för sjukt barn. Fick i alla fall tag på dem tillslut, men det fanns fortfarande inga placeringar. Och det var ju bra på ett sätt, även om vi var redo på alla sätt och vis att ta emot ett barn. När man går och väntar och väntar och väntar så far det miljoner tankar genom huvudet. Är detta rätt? Vilket man har funderat på genom hela utredningen och bestämt sig för att det är rätt, men ändå. Man vet inte riktigt vad man ger sig in på. När ringer de? Blir det en pojke eller flicka? Vilken ålder blir det? Vad har barnet för bakgrund? Hur kommer kommunikationen med föräldrarna att fungera? Det kliar i fingrarna och om man håller på att renovera, så får man sätta fart det kan vända till nästa vecka. Man vill så gärna köpa kläder och inreda rummet, men kommunen ska ju betala det, så det är ingen idé att handla ännu. Så rummet står där tomt och ödsligt (fast vi använde det som förvaringsutrymme så länge, så det blev inte så ödsligt, det blev snarare fullt med saker som egentligen skulle till förrådet, men det kan vi bära dit sen ). 4

Hur länge ska man egentligen behöva vänta? Innan vi började utbildning och utredning så sa de att eftersom kommunen satsade tid och pengar på detta så ville de att vi skulle stanna hos dem i minst 6 månader, helst 1 år. Ja visst, handläggarna var ju så bra och trevliga och de gav oss hopp om att det skulle vända. Men jag tyckte nog att väntan blev lite väl lång, så efter 6 månader började jag mejla till andra kommuner igen. Denna gång mejlade jag några fler. De som jag inte fick svar från ringde jag till. Men det var samma svar överallt, vi har tonåringar som behöver placeras. Men vi ville uppleva vår sons tonår först, innan vi tog emot tonåringar. Nu var det några fler kommuner som var intresserade. Några ringde och frågade lite frågor och minst två kommuner kom på hembesök. Men det hände inget mer. Jag började känna att det var hopplöst, ändå skrek kommunerna efter familjehem. Och här satt vi och inte fick någon placering. Jag började söka efter organisationer i stället. Det fanns en del och jag mejlade till dem. Efter någon vecka så började telefonen ringa igen. En organisation ville komma och göra ett hembesök. Samma visa upprepades som så många gånger förr med städning och bakning. Min familj började bli lite trött på mig vid det här laget. Hon kom ensam och stannade en timme. Vad fick hon ut av det? Antagligen var hon en mycket bra personkännare och vi hade ju lärt oss hur vi skulle uppföra oss. Redan när hon var här första gången nämnde hon något om att det fanns ett barn som eventuellt skulle behöva placeras. Gissa om jag blev glad, nyfiken, och spänd efter att hon gått. Självklart ringde jag halva släkten. Den natten sov jag inte många timmar. Fast det var inte klart än om barnet skulle placeras eller inte. Så det blev en ny vänteperiod. Nu gick hjärnan på högfart. Vi hade fått veta könet och åldern på barnet. Så jag började planera inköp av möbler till rummet, hur det skulle möbleras, gardiner m.m. Min make tyckte att jag skulle lugna ner mig några hekto, inget var ju klart ännu. Visst, men det kan ju vara bra att vara förberedd i fall, eller? Vi mejlade och pratade i telefon med organisationstanten med jämna mellanrum. Oftast ringde hon! Lite skillnad mot kommunen som jag fick jaga för att få tag på. Efter två månader så hade kommunen äntligen bestämt sig. (Organisationer anlitas av kommuner.) Så nu skulle kommunen komma och hälsa på oss och göra sin bedömning. Innan kommunen kom så var vi tvungna att utredas igen. Denna gång enligt Kälvestensmetoden. Det tog tre timmar och den var lite mer ingående på vissa frågor än vad PRIDE var, men mindre på andra. Besök av socialsekreterarna Organisationstanten var med som stöd till oss. Det var svårt att läsa socialsekreterarna, med sina pokeransikten, och de verkade lite skeptiska. De frågade samma frågor som alla andra kommuners handläggare hade gjort och vid det här laget var vi lite av ett proffs på att svara på frågorna. När besöket var över sa organisationstanten till oss innan hon gick, att hon skulle 5

ringa till dem om en timme eller så och höra vad de tyckte. Hon ringde till oss senare på kvällen och berättade att vi var godkända av dem. Föräldrarna och sista bedömningen av oss Nästa steg var att föräldrarna skulle säga sitt om oss. Så det skulle bokas ett nytt möte. Det drog ut på tiden för det var massa helger och ledighet m.m. Man får foga sig efter socialtjänstens tider och scheman. Sen har de andra ärenden som kanske måste komma före och alla deras möten och kurser. Äntligen var det dags för sista bedömningsbesöket. Jag var nervös eftersom det var föräldrarna som hade sista ordet. Besöket varade inte så länge och organisationstanten var med som stöd till oss. Några timmar efter att de åkt, ringde organisationstanten och sa att föräldrarna hade tyckt om oss. Det kvittar hur många utredningar och bedömningar man har bakom sig, det måste stämma med personkemin. Jag blev jätteglad och lättad, nu var det äntligen över, min make kände likadant. Och så var jag ju tvungen att ringa halva släkten, igen. Men min magkatarr försvann inte. Det var ju inte riktigt över ännu. Inskolning Nu väntade en inskolning på ca två veckor. Barnet som skulle placeras hos oss, fanns i ett annat familjehem så det var tvunget att stämma för alla parter. Nu var inte socialtjänsten med längre utan bara organisationstanten. Första besöket gjordes i det andra familjehemmet. Vi satte oss på golvet och lät barnet komma till oss. Det gick bra, men jag som är mamma kände mig bevakad av kvinnan i det andra familjehemmet, som var mycket erfaren. Som tur var så fick vi väldigt bra stöttning från organisationstanten. Andra besöket skedde hemma hos oss. Det gick också bra. Tredje besöket åt barnet mat tillsammans med oss. Vid det fjärde besöket lämnade kvinnan i det andra familjehemmet oss ensam i några timmar med barnet. Sen blev det bestämt när överflyttningen skulle ske, eftersom allting hade gått så bra, behövdes det inte flera träffar. Vi åkte och hämtade barnet och då hade det bara gått en vecka från det att inskolningen började. Jaha, så nu hade vi ett barn till i familjen! Summa Summarum Från att vi pratade med en handläggare i en kommun första gången tills att vi hade fått en placering via en organisation istället, tog 1½ år. Idag Det har nu gått mer än ett år sedan placeringen skedde. Allting har gått jättebra och barnet har anpassat sig bra. Vår son hjälpte till mycket för att barnet skulle trivas. Umgänget med föräldrarna fungerar också bra. De är beviljade ca 4 timmar varannan vecka. Telefonkontakt 6

är det inget sagt om, men föräldrarna ringer 2-3 gånger i veckan och varje samtal varar några minuter. I fall någon undrar så försvann magkatarren ca ett halvår efter att barnet kommit till oss. Jag hoppas bara att jag har fått en lite mer stålmage nu, för detta med att vara familjehem är något som jag/vi vill satsa på i framtiden. Tänk att få hjälpa barn och ungdomar som inte har det lika bra som vi har. Nu har vi ju inte upplevt något uppbrott ännu, så när det händer så kanske man tänker aldrig mer Tips och tankar till er andra När en handläggare kommer på besök så är det första intrycket av er som familj viktigt, trygga och stabila. Hemmet behöver inte skina, det bor ju faktiskt människor i huset. Dammsugaren kan man väl dra över golvet och dammet behöver kanske inte vara en centimeter tjockt på bordet. Det där med bullbak, många gånger så vill de kanske bara ha lite kaffe, te eller saft och en kaka. Man behöver inte ha bullar, sockerkaka och sju sorters små kakor. Utbudet av kaffebröd är INTE en avgörande faktor. Ibland kanske de inte vill ha någonting alls och då står man där med tio påsar bullar, sockerkaka och massor av små kakor. Var ärliga och öppna i era svar. Försök att ordna upp eventuella skelett i garderoben, innan ni ingår en utredning. Det hade inte jag gjort så det var på håret. Men jag ordnade upp det innan utredningen var klar, så då var alla nöjda och glada. Ta det lugnt. Om det är bra handläggare så kan de prata med folk på ett sätt som gör det lite mera avspänt. Fast ändå undrar om de tycker att vi är helt knäppa. Lycka till! 7