En olydig valp Det var en varm dag fram på höstkanten. I en bil satt den lilla jack russell-valpen Puzzel. Hon var en terrier och rätt så envis av sig. När dörren öppnades slank hon snabbt ut. Tyst som en mus. Fast hon inte fick. Stanna kvar, skrek Mimmi efter henne. Men det ville inte Puzzel. Hon hade nämligen andra saker för sig. Terriersaker helt enkelt.
Därför rusade hon ivrigt vidare. Nosade överallt och viftade glatt med svansen. Egentligen var de på väg till valpskolan. Det var rätt så bråttom med det hela. Men det visste faktiskt inte Puzzel. För hon hade inte lyssnat så noga. Veff, skällde hon bara retfullt till Mimmi. Sedan sprang hon ännu längre bort. Asfalten försvann under hennes fötter och trädkronorna susade över hennes huvud. Snart var hon ute på den stora gräsmattan. Så roligt det var! Mimmi och mormor var redan långt bakom henne. Puzzel njöt av farten. Som tur var sprang hon rakt fram mot den gamla fabriksbyggnaden där valpskolan skulle vara. Det luktade mycket intressant här. Många viktiga saker. Glada hundar till exempel. Och människor. Och harar. Och godis. Godis? Hon vände om och snusade lite extra på gräsplätten där hon just varit. Mycket riktigt. Levergodis var det. Men själva godiset var redan puts väck. Bara doften var kvar. Puzzel slokade snopet med svansen. Men så kom en pinne farande genom luften. 8
Det var Mimmi som hade kastat den och Puzzel fångade den genast. Hon rusade lite hit och dit med den där pinnen. Ruskade om den. Bet och slet och kväste den ordentligt. För hon var ju en terrier. De förstår sig verkligen på sådana här saker. Men de är varmhjärtade och goa ändå. Det kanske du redan har förstått. Hur som helst. Puzzels ena öra var brunt. Det andra var helt vitt. Dessutom hade hon stora, bruna fläckar över hela kroppen. Därför såg hon också mycket trevlig ut och hon trivdes bra med livet. Men så hade det inte alltid varit. En gång för flera månader sedan hade hon smugglats in i Sverige. Hon hade legat bunden och gömd i en väska. En hel natt. Utan vare sig matte eller husse. Som tur var hade allt gått bra till slut. Nu hade hon en ny flock. En riktigt finfin en. Den bestod av Mimmi. Mormor och Gustav, Mimmis storebror. Och så barnens mamma förstås Puzzel var väldigt nöjd med dem allihop. Nu sprang hon glatt vidare. Snart var hon framme vid den gamla fabriksbyggnaden. 11
En hel klunga andra fina valpar stod redan utanför och väntade med sina hussar och mattar. Puzzel släppte pinnen i ett huj. Voff, sa hon ivrigt. För hon ville ju hemskt gärna nosa de andra valparna lite under svansen! Men vad nu då? En högbent gul valp morrade åt henne. En ilsken en. Med ragg på ryggen och en storväxt husse vid sidan om. Puzzel stoppade förfärad in sin svans mellan benen och slängde sig bakåt. Vaff, sa hon ändå försiktigt på försök. Grrroofff, svarade hunden dovt tillbaka. Sedan vrålstirrade han på henne. Puzzel hukade sig snabbt ner. För sådant där stirr är inte alls bra. Det höll helt enkelt på att bli ett ordentligt gruff mellan de båda. Och gruff tyckte Puzzel verkligen inte om. Hon tittade efter Mimmi och mormor. Men de var alldeles för långt borta för att kunna hjälpa henne
Den gula hunden GRRR, sa den gula valpen ilsket. Akta dig mycket noga, betydde det förstås. Sedan sänkte han tyst och hotfullt sitt stora huvud. Puzzel glömde nästan bort att andas och slängde sig ner på rygg. Hon visade hela sin mage och strupe. Sedan låg hon där helt oskyddad. Den gula hunden stannade häpet till. Det där lilla tricket hade han nämligen aldrig sett förut. Därför stod han alldeles stilla och bara glodde. Åtminstone en hel sekund.
Och det var allt som behövdes. För Mimmi och mormor dök äntligen upp. Kom hiiiit, ropade Mimmi ängsligt. Och den här gången skuttade Puzzel mycket gärna iväg till dem. Den gula hunden stod kvar där han stod. Men så vände sig hans storvuxne husse plötsligt om. Vem är det som äger den där ouppfostrade valpen egentligen? frågade han ilsket och spände ögonen i mormor. Det var förstås Puzzel han menade. Det gör vi, sa mormor stolt och kopplade Puzzel. Visst är hon fin? Och såg du så bra hon klarade av din arga hund? Då fnös mannen högt och ljudligt. Sedan tog han sin hund och ställde sig på en helt annan plats. Det var mycket bra gjort av honom tyckte Puzzel. Hon slickade mormor tillgivet på handen och viftade på svansen. 17
Mimmi fick sig också en blöt slick. Sedan såg sig Puzzel omkring. En kvinna i blå jeans skyndade fram. Välkomna hit, sa hon. Jag heter Mari och leder valpkursen. Det här är Puzzel förstår jag. Voff, sa Puzzel genast och piggt. För det var det ju. Hon hoppade upp och slickade den där Mari lite på nosen. Så att Mari verkligen skulle förstå vilken snäll hund hon var. Mari bara skrattade. Vi ska nog lära dig hälsa fint lite senare, sa hon. Men sådant människoprat brydde Puzzel sig nästan aldrig om. Dessutom kom en stor och grå valp just dragande i sitt koppel. Puzzel snusade förvånat i luften. Den där nya hunden luktade ju pizza! Kanske lite korv också. Och Puzzel älskade både pizza och korv. Off, aff, sa hon därför glatt. Släpp loss mig genast, tack! Jag måste bara kila iväg och hälsa ett litet tag, betydde det visst. Men det gick inte, förargligt nog. Släppa loss? Ha! Aldrig i livet. Bara så du vet, sa Mimmi strängt. Och så var det nog sagt om den saken. Det tyckte i alla fall Mimmi. För alldeles strax skulle valpskolan börja 18