Måndag 27 december. Publicerat med tillstånd Vingmuttern - min allra bästa vän Text Viveca Lärn Bild Eva Eriksson Rabén & Sjögren 2007

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Måndag 27 december. Publicerat med tillstånd Vingmuttern - min allra bästa vän Text Viveca Lärn Bild Eva Eriksson Rabén & Sjögren 2007"

Ebba Henriksson
för 8 år sedan
Visningar:

1 Måndag 27 december Så fort jag vaknade i morse, tänkte jag: Jag är så glad. Så särskilt glad. Varför är jag så glad idag? Julaftonen var ju över för tusen år sen. Inte hade jag tappat några nya tänder. Jag hade absolut inte fått någon liten syster, hund eller bror eller lockigt hår. Jag ruskade lite på huvudet i sängen för att vakna bättre och komma underfund med varför jag var glad ända ner i magen. Underfund är ett roligt ord. Och när jag ruskade på huvudet åt höger (goddag goddag) så visste jag med ens varför jag var särskilt glad. På golvet intill min säng låg en blå madrass med vita kommatecken på. Och ovanpå madrassen låg mycket slarvigt ett gammalt täcke med gröna kameler på. Gissa vad som stack fram bakom kamelerna? Just det. Ett trevligt litet öra som stod lagom mycket ut från huvudet. Och runtikring örat? Just det en massa tunt trevligt ljust och spretigt hår. Håret satt såklart på Lasse och det var just därför som jag var så särskilt glad. Inte för att håret och örat satt kvar på Lasse, utan för att själva Lasse låg där och sov. 9

Jag ruskade lite på huvudet i sängen för att vakna bättre och komma underfund med varför jag var glad ända ner i magen. Underfund är ett roligt ord.

2 27 december fast senare Lasse från Norrland skulle bo hos mig i Göteborg en vecka. Och Lasse är i alla fall min allra bästa vän. Åtminstone av pojkar. 10 Det var nästan omöjligt att väcka Lasse. Jag fick kasta saker på honom. Jag började lite försiktigt med fyra skära gem, men han rörde sig inte. Då sköt jag iväg lite grövre grejor: en mockasin, ett luktsuddegum (mitt bästa) och till slut min mås av päls som heter Alban. Jag vet nog vad det var för saker, för efter frukosten fick jag plocka upp alltihop själv. Gäster behöver nämligen inte städa, säger min mamma. Men Lasse, han vaknade inte förrän hans mamma, som ser ut som en gran, kom vinande in i mitt rum utan att knacka. Å Lasse, lilla gubben min, hur mår du. Du har väl inte frusit, det är blåsigt värre här nere i Göteborg, klagade hon och nöp i hans kinder. Då äntligen öppnade Lasse ögonen. Och så fort han hade gjort det kastade han iväg både kamelfilten och sin mamma och rusade fram till fönstret. Upp med rullgardinen med ett sånt där våldsamt brak som min pappa säger är förbjudet, för då hamnar en viktig skruv i blomkrukan. Men det brydde sig väl inte Lasse om. Han öppnade fönstret så minst en tomte och tre 11

Då sköt jag iväg lite grövre grejor: en mockasin, ett luktsuddegum (mitt bästa) och till slut min mås av päls som heter Alban.

3 Vi är ensamma hemma nämligen och Lasse fyller i sina bilnummer.) bokmärken fladdrade ut och så stirrade han ner på gatan och skrek: Skynda dig Mimmi. Vi måste ner och kolla bilnummer! Jag hade förstås tänkt att vi skulle titta på lite olika saker i mina skrivbordslådor, men det vet man ju hur norrlänningar är. Mycket senare Sextiofyra bilnummer på en kvart! Lasse var verkligen imponerad. Jag skulle aldrig hinna gå i skolan om jag hade det så här hemma i Jämtland, sa han. Då skulle jag sitta på en stol mitt i gatan och bara anteckna. Och när jag blir stor ska jag peta in alla mina bilnummer i en datamaskin. Jag kände mig så stolt för att Lasse tyckte så mycket om min stad, Göteborg. Men hans mamma satte kaffekoppen så hårt på fatet att kaffet skvimpade över. Har du gått på gatan utan mig! skrek hon. Lasse, det får du absolut inte göra. Jag tittade ner på min smörgås och plockade lite bland korvskivorna för att inte Lasse skulle känna sig dum. Men det gjorde han inte. 12 Nu måste jag skriva om en otrevlig händelse. När vi skrivit tusentals bilnummer (i alla fall elva) vid lekplatsen, sa jag till Lasse: Nu går vi och köper varsin bamsekrokodil. (Bamse krokodiler är som normala röda krokodiler, fast fem gånger så stora.) Det tyckte Lasse var en utmärkt idé. När vi kom in i gottaffären tog Lasse av sig mössan. Det var inte bra. Just då kom nämligen Janna och Linda in i affären. De hade säkert smugit på oss hela tiden och lyssnat på vad vi sagt. De stirrade på Lasse båda två och började viska en massa. Vi stod bara snällt och väntade på vår tur. Det var en tjock farbror före oss nämligen och han höll på att berätta för godistanten vad han ätit till frukost. Först ett litet glas filmjölk, sa gubben. Därefter en skorpa med honung på. En underskorpa om det är före den femtonde i månaden. Sista hälften av månaden när min pension kommit äter jag överskorporna. Sen minst ett par koppar fläderblomste. Det är mycket bra för lederna. 38

Lasse var verkligen imponerad. Jag skulle aldrig hinna gå i skolan om jag hade det så här hemma i Jämtland, sa han. Då skulle jag sitta på en stol mitt i gatan och bara anteckna.

4 Jag med, sa jag. Godistanten såg mycket imponerad ut. Ja, jag slänger bara i mig en kopp svart kaffe och en bullebit, sa hon. Lasse lyssnade intresserat. Sen viskade han till mig: Hoppas man aldrig blir vuxen. Vilket tråkigt liv. Jaaaa, instämde jag. Bara snacka om gamla frukostar hela dagarna. Lasse hade tydligen inte hört att Janna och Linda fnissade om oss. Äntligen fick gubben på sig sin gamla hatt och tanten började ta upp våra bamsekrokodiler med sin hiskliga tång. Då hördes Jannas fåniga röst bakom oss: Kolla Linda. Kolla hans lurar. Jag tog krokodilerna och Lasse drog på sig mössan långt över näsan. Han var knallröd i ansiktet. Han hade fattat vad de menade. Vi springer bakom posten och äter upp krokodilerna så ingen kommer och snor dem, sa jag. Det var Lasse med på. Sent på kvällen Jag är arg på Svea Bröden. Om hon inte varit så tokig i min pappa, hade hon inte givit honom ett elektriskt fotbad i julklapp. Och om inte han hade haft ett fotbad, så hade inte mina fötter blivit pigga så fort. Då hade jag fått stanna inne och vila dem många timmar istället. Och då 63 Nu gömmer jag dagboken under badkaret, för detta var en extra hemlig sida. Hela min dagbok är hemlig det kan vem som helst begripa. Men detta var en extra superhemlig sida. Jag vill nämligen inte att någon annan i hela världen ska få veta att Lasse har lite utstående öron. 39

Lasse hade tydligen inte hört att Janna och Linda fnissade om oss. Äntligen fick gubben på sig sin gamla hatt och tanten började ta upp våra bamsekrokodiler med sin hiskliga tång.

5 hade inte Lasse och jag kunnat gå ut ikväll. Men det kunde vi. Vi gick ut klockan fem över halv sex, för att köpa några blandade krokodiler och ta några bilar. Lasse var lite orolig att han inte skulle hinna fram till tusen innan det blev nytt år. Precis när vi rundade gathörnet kom Linda och Janna arm i arm. Hej Mimmi, skrek Janna, har du Vingmuttern med dig idag? Linda fnissade fånigt. Vad är vingmutter för något? frågade hon. Vet du inte det, sa Janna, så be att få titta i verktygslådan hemma hos dig. Det är en skruv med utstående öron. Linda började skratta. Jag försökte knuffa på Lasse, så han skulle gå med in i gottaffären nån gång, men han stod alldeles stilla och var knallröd i ansiktet. Det har min mamma sagt, sa Janna, att hon hade en lärare i skolan som kallades Vingmuttern för att han hade så utstående öron. Precis som en vingmutter. Mimmis kompis är nog släkt med honom. Jag slet och drog i Lasse för att få med honom in i affären, men han hade tyvärr vuxit fast i marken. Janna pekade på honom. 64 Är du släkt med min mammas lärare? frågade hon. Vingmuttern heter han. Han är på en skola i Madrid. Är du från Madrid? Lasse svarade inte. Det var hemskt. Vad är det med dig, skrek jag till Janna. Stick hem och göm dig i verktygslådan.

Hej Mimmi, skrek Janna, har du Vingmuttern med dig idag? Linda fnissade fånigt. Vad är vingmutter för något? frågade hon. Vet du inte det, sa Janna, så be att få titta i verktygslådan hemma hos dig.

6 Då började Janna hoppa jämfota av förtjusning och Linda gjorde förstås som Janna. Mimmi är kär i en vingmutter! Mimmi är kär i Vingmuttern! började de ropa så det ekade mellan husen. Äntligen fick jag med Lasse in i gottaffären, men han sa fortfarande ingenting. Jag köpte krokodiler för alla mina pengar och så började vi gå hem. Vi såg inte Janna och Linda något mer. Du kan få en krokodil av mig, sa jag till Lasse, men han skakade på huvudet. Nu såg jag att han inte hade någon mössa. Då tänkte jag att han nog skulle bli gladare bara vi kom hem, för då kunde han ju ta mössan på sig. Men jag hade fel. Först gick han och låste in sig i badrummet. Där var han minst en timme. Sen ville han inte ha någon kvällsmat. Vilken tur att Alma åkt till stan för att köpa en allvarlig hatt. Om hon hade varit hemma och hört att Lasse inte ville äta, hade hon säkert ringt efter ambulans. Nej, Lasse gick bara in och lade sig på sin madrass på golvet och stirrade mot väggen. Jag frågade honom olika roliga saker, men han svarade inte. Kommer du ihåg valen? sa jag. Han svarade inte. Kul med salarna, sa jag. 66

Du kan få en krokodil av mig, sa jag till Lasse, men han skakade på huvudet. Nu såg jag att han inte hade någon mössa.

Relevanta dokument

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen.

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen. En ko i garderoben j! är jag här igen, Malin från Rukubacka. Det har hänt He Det en hel del sedan sist och isynnerhet den här sommaren då vi lärde känna en pianotant. Ingenting av det här skulle ha hänt