Nummer 4 2009 Pris 25 kr En resa genom flyktingläger i Libanon BDS-rörelsen växer Israellobbyn i Sverige
Innehåll 4 10 21 25 Ledaren - Per Gahrton 3 Min identitet är så rörig. Om att studera i Israel som palestinier 4 BDS-rörelsen viktig i kampen mot ockupationen 8 En resa genom palestinska flyktingläger i Libanon 10 Israellobbyn -ett försök till argumentationsanalys och bemötande 16 Landet Runt -om PGS aktiviteter 21 Gästkrönika: Bella Frank, Tidningen Arbetaren 24 Betraktelser från en resa på Västbanken 25 Därför är jag Palestinavän 28 På omslaget: Ur Mia Gröndahls bok Gaza Graffiti. Alla i Palestina känner till den populära figuren Handala, den barfota flyktingpojken som vänder ryggen mot världen i protest mot sakernas tillstånd. Gaza Graffiti, Budskap om kärlek och politik (2009) Roos & Tegner. ges ut av Palestinagrupperna i Sverige (PGS) med fyra nummer per år. ISSN 1100-4746 2009 Palestinagrupperna i Sverige Tryckt hos Danagårds Grafiska Ansvarig utgivare Per Gahrton Layout Anna Wester Redaktion för detta nr Anna Wester (redaktör), Yvonne Fredriksson, Sara Aarnivaara, Niklas Berg Omslagsbild Mia Gröndahl För innehållet i osignerade artiklar svarar redaktionen. För innehållet i signerade artiklar svarar respektive författare. Adress Palestina Nu, Palestinagrupperna i Sverige, Tegelviksgatan 40, 116 41 Stockholm, 08-641 72 88. E-post info@palestinagrupperna.se Hemsida www.palestinagrupperna.se Prenumeration Löpande 4 nummer: 100 kr. Institutioner: 130 kr. Postgiro 55 57 17-8, adress se ovan. Presslagt 2009-11-23 2 Palestina Nu 4 2009
Mot en tredje intifada? Är Fatah-hårdingen Muhammed Dahlan en tänkbar efterträdare till Mahmoud Abbas? Så presenterades han av Aktuellt den 12 november. Faktum är att enligt International Crisis Group var Dahlan en av segrarna vid Fatahs kongress i augusti. Och när Dahlan talade om återgång till väpnad kamp, visste han att han har starka stämningar inom Fatah bakom sig. Kongressen beslöt bland annat: Det palestinska folkets rätt att använda väpnad kamp mot den väpnade ockupationen av sitt land förblir en orubblig rätt enligt internationell lag. Ledare Foto: Anna Wester Även om Mahmoud Abbas, trots sitt avgångshot, stannar kvar som president, har hans ställning försvagats, dels genom att han höll ett möte med Netanyahu trots att det israeliska bosättningsbygget fortsätter och dels för att han accepterade en bordläggning av Goldestonerapporten. Sedan Barack Obama backat från sina löften om att tvinga israelerna att frysa bosättningarna är den så kallade fredsprocessen stendöd. Samtidigt blir palestiniernas vardagsliv allt outhärdligare. Alla våra hopp har grusats, konstaterade UNRWA:s chef, Karen Abu Zayd, när hon besökte EU-parlamentet i september inför sin organisations 60- årsjubileum, en bister påminnelse om hur länge Mellanösternkonflikten pågått. Amnesty har rapporterat om hur Israel stjäl vatten från palestinierna. Men makthavande politiker reagerar inte. När Goldstonerapporten äntligen fick stöd av FN:s generalförsamling skedde det utan hjälp av EU-ländernas röster. Och dagen före tecknade EU ett nytt jordbruksavtal med Israel. Diakonia tyckte agerandet var märkligt, såväl med tanke på EU:s människorättsprinciper, som med hänsyn till att Israel sedan 2000 har förstört EU-finansierade biståndsprojekt för drygt en halv miljard kronor. Israel kan uppenbarligen begå vilka våldsdåd som helst utan att USA eller EU ingriper. Varför skulle då palestinierna avstå från våld? I 16 år har Fatah och PLO försökt förmå Israel att rätta sig efter FN-beslut och folkrätt med fredliga metoder. Resultatet är mindre än noll. Palestinierna måste ta saken i egna händer. Dahlan talade i Aktuellt om att avveckla den Palestinska Myndigheten (PM). Samma sak gjorde Saeb Erekat, när han tolkade Abbas avgångshot som ett hot om att lägga ner hela PM. Ett första steg kan vara att de planerade valen i januari ställs in. Det skulle underlätta en försoning mellan Fatah och Hamas. Efter Abbas avgångsutspel meddelade Hamas-företrädaren Aziz Duweik att Hamas kommer att skriva under försoningsavtalet med Fatah snart. Utan nyval kommer hela PM-strukturen att hänga i luften. Skulle det leda till en ny intifada? En skribent i al-ayyam menar att en politisk intifada redan har inletts genom Abbas avgångsbesked. Men kan palestinierna mobiliseras? Efter oroligheterna kring israeliska utgrävningar under al-aqsa-moskén förkunnade den libanesiska veckotidningen Usbu al-arab: Al-Aqsa-konfrontationen tänder inte en tredje intifada. Därtill är förvirringen bland palestinierna för stor. Ja, nog råder viss förvirring. Samtidigt som rykten om en ny intifada växte i styrka förklarade Hamasledaren Haniya att Hamas inte önskar en ny omgång våld med Israel. Medan alltså Fatah tycks öppna för väpnad kamp. skulle Hamas avlägsna sig från en sådan strategi? Eller är båda på väg att mötas kring det som International Crisis Group kallar en folklig icke-våldslig motståndsstrategi?` Det bästa vore om palestinierna tar lärdom av Gandhi och satsar på storskaligt civilmotstånd. Om de väljer att börja slåss igen, vilket de har samma rätt till som alla andra ockuperade folk, är det viktigt att de tillämpar Fatah-programmets löfte att Fatah vägrar att angripa civila av något slag och att flytta kampen utanför Palestina. Skall våld användas skall det ske i enlighet med folkrätten. Men det är beklagligt om de väljer våldets väg. Men vem har rätt att fördöma palestinierna om de inte ser någon annan utväg sedan de grovt svikits av de demokratier som håller hårt på folkrätt och humanitära principer, dock inte om offren bara är palestinier. Per Gahrton, Ordförande Palestinagrupperna i Sverige Källor: Palestine: Salvaging Fatah, ICG Middle East Report no 91, 12 november 2009 HUMAN RIGHTS IN PALESTINE AND OTHER OCCUPIED ARAB TERRITORIES, Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict, 15 September 2009 (Goldstonerapporten) UN Palestinian refugee chief AbuZayd: Periods of hope have been dashed, EU Press service, 11 September 2009 Diakonias nyhetsbrev 10 november 2009 Future Palestinian Authority is in question, New York Times, Nov 10, 2009 Al Dueik: Hamas satuwaqqi waraqa al-musalah (Hamas kommer att skriva under försoningsavtalet), Al-Quds 2009-11-12 Hal hiye intidfada siasiya? (Är detta en politisk intifada?) Al-Ayyam 2009-11-12 Filastin: Muwagahat al-aqsa lan tash al intifada thalitha, (Palestina: Al-Aqsa-konfrontationen tänder inte en tredje intifada), Usbu al-arabi 2/11-09 Hamas: La narghub fi gaula unf gedida ma Israil (Hamas: Vi önskar inte en ny omgång våld med Israel), al-quds 2009-11-12 Palestina Nu 4 2009 3
Israel Foto: Palestina Nu Muna tillhör den palestinska minoriteten i Israel och studerar till läkare i Tel Aviv: Min identitet är så rörig Muna Hedars korta, gröna klänning slutar strax ovanför knäet och de volangprydda ärmarna fladdrar upp över hennes nakna axlar då hon med andan i halsen kommer skyndande från en föreläsning på Tel Avivs universitet. Hon är lätt sminkad och har röda slingor i sitt mörka hår. Hon ser ut som vilken israelisk tjej som helst. Men i själva verket är det mycket som skiljer henne från de andra unga kvinnorna som sitter på caféet i Tel Aviv-förorten Ramat Avivs galleria: Muna tillhör Israels arabiska minoritet. Hon växte upp i den palestinska byn Majd al-krum i norra Israel. Hennes mamma Hilwe gifte sig när hon var fjorton. Men hennes make drabbades av cancer och bara tjugonio år gammal blev Hilwe änka med fem barn att ta hand om. Min mamma arbetade väldigt hårt, säger Muna allvarligt, medan hon rör i sin cappuccino. Hon sa hela tiden till oss att vi måste studera, studera, studera Och det gjorde de. Munas tre systrar har alla högre akademiska studier, och själv går hon fjärde året på läkarlinjen på universitetet i Tel Aviv, en av de mest prestigefyllda utbildningarna i Israel. Ibland kan jag känna att det var ett misstag att plugga här, säger hon med ett skratt. Det var tufft det första året. Den höga nivån på studierna var en chock för Muna. Gymnasieskolan i Majd al-krum hade inte förberett henne inför det som väntade. Dessutom hade hon svårt med språket. Den enda gången då hon pratat hebreiska under sin uppväxt var när hennes skola spelade basket mot tjejer från den närliggande judiska staden Carmiel. I Israel studerar judar och palestinier med israeliskt medborgarskap i skilda skolor i grundskolan och på gymnasiet. Resursfördelningen är ojämn. Enligt Adalah, en organisation som bevakar israeliska arabers rättigheter, investerar staten tre gånger mer i de judiska studenterna än i de palestinska. Skillnaden märks till exempel i undervisningslokalerna och på klassernas storlek. I palestinska skolor går det i medeltal 30 elever i varje klass, i judiska 26. Det finns bara fyra undervisningsanstalter för lärare till de arabiska skolorna jämfört med 55 för de judiska. Det statliga utbildningssystemet hindrar också de palestinska studenterna från att utveckla en nationell och kulturell identitet. Till skillnad från till exempel de judiska ortodoxa skolorna som får utforma en egen läroplan som är anpassad till de religiösa studenternas behov, måste de arabiska skolorna följa den nationella, som har en stark betoning på judisk kultur 4 Palestina Nu 4 2009
Det statliga utbildningssystemet hindrar också de palestinska studenterna från att utveckla en nationell och kulturell identitet och historia. Det innebär att palestinska studenter ägnar mer tid åt att studera Torahn och andra judiska texter än till exempel Koranen och Nya Testamentet. Eftersom landets arabiska minoritet är dåligt representerad på Utbildningsministeriet är det svårt att förändra det som Adalah kallar en systematisk institutionaliserad diskriminering som ger arabiska studenter sämre möjligheter i samhället. Diskrimineringen i grundskolan får bland annat till följd att arabiska studenter får sämre resultat på de viktiga nationella proven, som styr antagningen till universiteten. Palestinier och beduiner är kraftigt underrepresenterade på högskolorna. De har också en större tendens att hoppa av undervisningen. På magisternivå utgör de bara tre procent av studenterna. Bara en dryg procent av de anställda vid universiteten är araber, och deras lön är 50 procent lägre än de judiska forskarna och föreläsarna. Vissa universitet vill inte ha alltför många arabiska studenter eftersom de är rädda att det ska verka avskräckande på de judiska studenterna, och donatorerna. På Haifas universitet, som har den största andelen araber, utgjorde de härom året hela 75 procent av studenterna på hebreisklinjen. Därför höjdes ribban på antagningsprovet, och andelen araber sjönk med hälften. Men även för dem som lyckats ta sig in på en universitetsutbildning fortsätter problemen. Palestinska studenter kommer ofta från hem där medelinkomsten är lägre och barnaskaran större, och de blir därför tvungna att arbeta hårt för att kunna försörja sig. Det fick Muna göra. Hon har jobbat som servitris och butiksbiträde, med marknadsundersökningar och som assistent på sjukhuset. Hon ger dessutom privatlektioner i arabiska till judiska studenter. Samtidigt som hon måste klara de krävande heltidsstudierna på ett språk som hon i början inte behärskade. Jag kunde inte be min mamma om mer pengar så jag var tvungen att fixa det på något sätt, konstaterar hon. De första två åren kunde jag inte ens gå på café. Jag hade inte råd med något extra. Israel Kulturchocken var ett annat problem. Hon hade aldrig besökt Tel Aviv förut och mötet med storstaden var omtumlande. Och människorna var annorlunda än i Majd al-krum. Här är de inte särskilt trevliga, säger Muna diplomatiskt. Det enda ord som sekreterarna på institutionen kan är nej. Ingen brydde sig om att hjälpa mig. Och det är inte så lätt när man är långt hemifrån och behöver stöd, om inte annat så i form av ett leende. Men det kunde de inte ge mig. Men Muna tror inte att Tel Aviv-bornas brist på hänsyn och omtänksamhet beror på att hon är arab. De tycker bara att det är normalt beteende, säger hon med ett trött leende. Eftersom hon klär sig västerländskt slipper hon oftast den särbehandling som drabbar de palestinska tjejer som väljer att bära slöja. De råkar ofta ut för en omfattande säkerhetskontroll vid grindarna, berättar hon. Muna säger sig inte ha märkt av någon diskriminering på universitetet. Däremot får hon hela tiden små påminnelser om att hon tillhör en minoritet. Studenter kommer med kommentarer och gör rasistiska anmärkningar. Ibland kommer det till och med från lärarna. En föreläsare som ville förklara hur sinnrikt hjärtat är använde sig av en politisk metafor: Hjärtat, förklarade han, är smartare än araberna, som på sextio år inte har kommit sig för med att göra något annat än att skjuta raketer. Och han tillhörde Meretz! utbrister Muna. Och när spänningen stiger i landet gör den också det på universitetet. Folk blir mer aggressiva och liksom går och väntar på att du ska säga något. Under Gazakriget förra vintern urartade spänningarna i öppet våld. Muna blev vittne till hur en palestinsk kille skrek att dödandet i Gaza måste få ett slut. Han attackerades genast av judiska studenter. Polis tillkallades, men i stället för att arrestera dem som slagit ned den palestinska fredsaktivisten anhölls tre arabiska studenter. Det var en svår tid, minns Muna. Jag försöker oftast hålla mig utanför politiken för jag är rädd att bli brännmärkt som militant, men under Gazakriget gick det inte. Det var så massivt, så hemskt. Jag började ifrågasätta vad jag gör här, i Israel. Ska jag verkligen hjälpa de här människorna, leva under den här regeringen? Jag tänkte hela tiden att jag måste göra något, men jag visste inte vad. På Sapir College i södra Israel vägrade en palestinsk lärare, Nizar Hassan, att undervisa en student som kommit till föreläsningen iförd en uniform från Israels armé. Studenten var inkallad till reservtjänstgöring i armén och ansåg sig inte ha haft tid att byta kläder. Hassan menade att uniformen var en symbol för våld och förtryck som inte hörde hemma i en föreläsningssal. Där borde alla mötas som människor, inte som judar eller araber. Men universitetsledningen hotade att ge honom sparken om han inte bad soldaten om ursäkt. Muna har också har svårt för uniformer. De sticker i ögonen, säger hon. En gång var det till och med en lärare som kom i uniform. Palestina Nu 4 2009 5
Israel Foto: Palestina Nu Muna har flera nära judiska vänner, och med dem diskuterar hon politik. De hon umgås med är välutbildade och öppna för andra åsikter. Hennes närmaste vänner har följt med henne till Majd al-krum och träffat hennes mamma och syskon. Jag har också blivit mer tolerant sedan jag kom till Tel Aviv. Och det kan behövas. Till exempel när en av hennes vänner en dag avslöjade att hon röstat på Avigdor Liebermans högerextrema parti Yisrael Beiteinu i det förra valet. Lieberman vill bland annat att palestinierna i Israel ska tvingas avge en lojalitetsförklaring mot den judiska staten, eller riskera att förlora sitt medborgarskap. Han har också föreslagit att gränserna ska ritas om så att många arabiska städer och byar i Galiléen ska införlivas med Västbanken. Muna blev besviken över att hennes väninna hade sådana åsikter, men det har inte förstört deras vänskap. I stället för att bryta kontakten bestämde jag mig för att jobba hårdare med henne och göra henne till min soldat, säger hon med ett småleende. Man måste försöka mötas på en mänsklig nivå och inte låta politiken komma i vägen, resonerar hon. Annars skulle det vara omöjligt för en palestinier att leva i Israel. Det är tillräckligt komplicerat som det är. Min identitet är så rörig. Jag bor i Israel, under en israelisk regering. Å andra sidan känner jag en stark gemenskap med palestinierna som lever under ockupation. Alla mina tankar och känslor finns hos dem. De två delarna är svåra att få ihop. Men Muna känner också att hennes palestinska identitet ger henne en styrka. Människorna här har så mycket, säger hon och låter blicken glida runt i caféet där kvinnor som tagit en paus i shoppingen äter lunch. Papperspåsar från märkesbutikerna i gallerian prasslar runt deras fötter. De kan få vad de vill, ändå är de inte lyckliga, fortsätter hon. De har inte min glädje. Den kan ingen ta ifrån mig. Hon säger att det var hennes mamma som gav henne denna inre styrka. Jag såg hur stark en kvinna kan vara när hon tog hand om oss barn. Min mamma är smartare än de flesta jag möter här inklusive professorerna, tillägger hon. Muna åker tillbaka till Majd al-krum så ofta hon kan. Oftast blir det var tredje vecka, men om hon har många prov kan det bli mer sällan. Hon beskriver det som en stor lycka när hon får komma hem. Där känner jag mig älskad och omhändertagen. En del palestinska flickor som studerar vid israeliska universitet känner sig kluvna mellan två kulturer. I Tel Aviv kan de gå barhuvade och ha manliga vänner, men när de återvänder till sina byar måste de täcka håret och böja sig för pappans och brödernas auktoritet. Men Muna känner ingen press hemifrån. Hennes mamma är inte orolig för att hon ska förlora sina muslimska värderingar eller sin palestinska kultur. Hon litar på sina döttrar och vill bara att de ska bli lyckliga. Muna blir tyst ett ögonblick när hon får frågan om hur hon ser på framtiden. Hur mycket hon än försöker kommer hon aldrig att bli helt accepterad i det israeliska samhället. Efter Gazakriget känner jag att jag inte hör hemma här. Jag känner att jag vill till en bättre plats. Hon och hennes syster som studerat i Boston har funderat på att åka till USA, eller Skandinavien. Hon skulle också kunna tänka sig att arbeta på ockuperat område. Jag vet inte om jag skulle kunna vara en bra läkare i Gaza. Jag skulle förmodligen gråta hela tiden, men varför inte? Om jag skulle kunna göra någon nytta. Palestina Nu 6 Palestina Nu 4 2009
PGS 2010 är det dags för kongress igen - här kommer en första kallelse! Palestinagrupperna i Sverige har kongress vartannat år och 2010 är det alltså dags igen för organisationens högsta beslutande organ att samlas för att diskutera framtiden. Alla medlemmar är välkomna! Beställ PGS-temskrift LAND och VATTEN Gratis mot portokostnad! Kongressen är bestämd till den 22-23 maj 2010 och kommer att äga rum i Stockholm. Så boka den helgen redan nu! Vill du nominera någon till förbundsstyrelsen kontakta valberedningen: Yvonne Fredriksson - yvonne@palestinagrupperna.se Gunnar Olofsson - gunnar_fam@hotmail.com Om du har frågor eller vill skicka in motioner så gör du det till kontoret info@palestinagrupperna.se Mer information kommer till medlemmarna i god tid. Land och vatten är en bra faktakälla att använda i undervisningen på gymnasier och folkhögskolor eller som diskussionsunderlag vid studiecirklar. Beställ enstaka exemplar eller i klassuppsättningar. HANDLA I PGS BUTIK PÅ NÄTET NYHET: Bli medlem via autogiro Nu kan du betala din medlemsavgift och stödja PGS via autogiro. Instruktioner och talong finns inbladad i tidningen. Mer info finns också på hemsidan: palestinagrupperna.se Stöd PGS politiska arbete i Sverige pg 55 57 17-8 I en tid då de statliga bidragen drastiskt minskat för informations och opinionsarbete i Sverige, blir bidrag från enskilda personer en nödvändighet för att upprätthålla en bra Palestinasjalar - Hantverk från Ramallah och Gaza; väskor, necessärer, glasögonfodral m.m. - Olivtvål - Tröjor med tryck - Nyckelringar - Litteratur på svenska och engelska och mycket mer. Stöd Palestina - handla dina julklappar hos PGS palestinagrupperna.se/butik verksamhet i Sverige. Ge ett stöd till PGS viktiga arbete med att påverka opinionen i Sverige och försöka få våra politiker att agera. Palestina Nu 4 2009 7
BDS BDS-rörelsen viktig i kampen mot ockupationen Bojkott kanske är det sista halmstrået i kampen mot ockupationen säger Mustafa Barghouti Foto: Palestina Nu Den norska regeringen bestämde tidigare under hösten att dra tillbaka alla sina investeringar från det israeliska företaget Elbit. Orsaken är att de är inblandade i byggandet av Muren på Västbanken. I Trondheim har lärare och studenter vid universitetet och högskolan krävt att de ska inleda en akademikerbojkott mot Israel. I Storbritannien har flera fackföreningar, bl a den största, UNISON, anslutit sig till en bojkottkampanj av Israel. Och i USA har den presbyterianska kyrkan slutat investera i amerikanska företag som är aktiva i Israel, bl a det ökända Caterpillar Inc, som förser den israeliska armén med bulldozrar. Men det är inte bara i Europa och USA som BDS-rörelsen (Bojkott, Divestment och Sanktioner) mot Israel har fått allt fler anhängare; även på de palestinska områdena sprider sig nu medvetandet om att en bojkott kanske är det sista halmstrået i kampen mot ockupationen. Det tror Mustafa Barghouti, ordförande för Palestinian Medical Relief Society och ledamot av det palestinska parlamentet för den Oberoende Palestinalistan. Efter 42 års ockupation, den längsta i modern tid, och 61 år exil för de palestinska flyktingarna ser vi fortfarande inget tecken på att något ska förändras, tvärtom blir det bara värre. Fredsprocessen har kört fast, och inte nog med att Osloavtalet som undertecknades för sexton år sedan ännu inte har tillämpats; det har dessutom använts som en täckmantel för Israel att utvidga och förstärka ockupationen. Mustafa Barghouti varnar för en farlig tendens: ockupationen har utvecklats i riktning mot apartheid. Segregeringen mellan judar och palestinier är omfattande och systematisk. Han tar vattenförbrukningen på Västbanken som exempel. En palestinier tilldelas 50 kubikmeter per capita och år medan en bosättare får göra av med 2 400 kubikmeter. De segregerade vägarna är ett annat exempel. De flesta vägarna på Västbanken får bara användas av israeler. Om jag en medlem av parlamentet skulle gå eller köra där får jag sex månaders fängelse. Den diskriminerande lagstiftningen är ytterligare ett exempel. En palestinsk man från Jerusalem som gifter sig med en kvinna från Västbanken riskerar att förlora sin rätt att leva i Jerusalem om han flyttar till henne, och hon skulle aldrig få tillstånd att bo med honom i Jerusalem. Några motsvarande regler finns inte för judiska israeler som tvärtom har rätt att bosätta sig vart som helst i Israel och på Västbanken. Barghouti ser många paralleller till Sydafrika Till och med Nelson Mandela sade att Sydafrika inte är fullständigt fritt förrän Palestina också är det. Och precis som i Sydafrika måste palestinierna kombinera en icke-våldskampanj med stark internationell solidaritet. Bojkott skulle kunna vara ett lika effektivt vapen mot Israel som det var i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika, tror Barghouti. Israels ekonomi är extremt beroende av utlandet och därför skulle en blockad snart bli kännbar. Men effekten skulle också vara psykologisk, tror Barghouti. Det skulle sticka hål på bubblan och tvinga israelerna att vakna upp. Allmänheten är som hypnotiserad av högern. 8 Palestina Nu 4 2009
BDS De är rädda att bli kallade antisemiter. Det är en psykologisk terror som Israel använder mot alla som inte tycker exakt likadant som dem; de är antingen terrorister, antisemiter eller självhatande judar. Allra viktigast är naturligtvis att genast sätta stopp för alla former av militärt samarbete med Israel Bara ett litet fåtal israeler har undgått hjärntvätten. Den israeliska akademikern Neve Gordon väckte ett ramaskri i Israel när han nyligen uppmanade till en internationell bojkott av landets universitet. Barghouti berömmer hans initiativ. Neve Gordon bad om sanktioner inte bara för palestiniernas skull, utan också för israelernas. För att rädda Israel från sig självt, och från det militära etablissemanget. Vår kamp är för båda folkens skull. Allra viktigast är naturligtvis att genast sätta stopp för alla former av militärt samarbete med Israel, säger Barghouti. Men en bojkott måste också omfatta handel, sport, kultur och det akademiska utbytet. Vissa menar att en bojkott skulle kunna få motsatt effekt, eftersom det skulle spela på israelernas rädsla för antisemitism och få dem att sluta sig kring extremisterna. Barghouti skrattar torrt när han får höra detta. Det behövs det ingen bojkott för! Det har de ju redan gjort. Bosättarrörelsen är ett av de starkaste politiska partierna, och deras fredsduva är Ehud Barak! Barak var bl a försvarsminister under förra vinterns stora militäroffensiv i Gaza då cirka 1 400 palestinier dödades, det stora flertalet civila. En bojkott skulle också vara ett bra sätt att mobilisera folk i den internationella solidaritetsrörelsen och få dem att sätta press på sina regeringar, menar Barghouti. I Sydafrika kom gräsrotsrörelsen först, sedan parlamentet och regeringen. Och just nu finns det utrymme för förändring. Gazakriget och Goldstonerapporten har fått många att få upp ögonen för de folkrättsbrott som begås på de ockuperade områdena och många som förut tvekade ansluter sig nu till BDS-kampanjen. En av de mest välkända förespråkarna för en bojkott är kanadensiska Naomi Klein, uppmärksammad författare till No Logo och Chockdoktrinen, som blivit aktiv i BDS-rörelsen. Klein berättade för Barghouti att hon först tvekade att mana till en bojkott eftersom hon var rädd för konsekvenserna inte minst attackerna från de så kallade Israelvännerna. Han tror att många delar hennes känslor. Det första steget när det gäller att starta en bojkott är att få folk att lära sig mer om konflikten och inse vad som pågår på de ockuperade områdena. Samtal, föreläsningar och artiklar kan vara effektivt. Men det allra bästa är att låta dem komma hit och se med egna ögon. En dag i Palestina är värt mer än hundra böcker. Maningen till bojkott har stöd i en stor del av det palestinska civila samhället, liksom i flera politiska partier och icke-statliga organisationer på de ockuperade områdena. Men palestinierna behöver stöd från en beslutsam och aktiv internationell solidaritetsrörelse. Han framhåller Palestine Solidarity Campagin i Storbritannien som ett gott exempel. De har varit framgångsrika. Jag hoppas att PGS kan spela samma roll i Sverige. Det behövs engagerade människor i varje land som t ex kan sätta press på sina parlamentariker. Men vanliga konsumenter kan naturligtvis också göra en insats. Svenskarna måste vara försiktiga så att de inte bidrar till brott mot mänskliga rättigheter när de köper israeliska produkter. Eftersom det inte går att garantera att de inte kommer från bosättningarna är det säkrast att avstå från alla israeliska varor. Men är det verkligen realistiskt att tro att det skulle gå att få igenom en bojkott? Till och med den nuvarande USAadministrationen som sagt sig vilja förändra den amerikanska Mellanösternpolicyn och göra den mindre ensidig har visat sig oförmögen att sätta press på Israel. Och så länge USA ger Israel ekonomiskt, politiskt och militärt bistånd kommer Israel knappast att bli bankrutt. Men det är inget som får Barghouti att tvivla på BDSkampanjen. Det är inte mindre realistiskt att tro på en bojkott än på en fredsprocess med USA som oberoende medlare. Framför allt är det viktigt att Europa inte underskattar sin förmåga att utöva påtryckningar på Israel. EU är trots allt en större handelspartner för Israel än USA. Det finns de som anklagar BDS-rörelsen för antisemitism eller åtminstone för dubbelmoral med hänvisning till folkrättsbrotten som begås i länder som Kina och Iran. Varför inte rikta en bojkottkampanj mot dem också? Mustafa Barghouti rycker lite på axlarna och ler. Du får väl bojkotta vem du vill. Gärna för mig. Men det går inte att jämföra de länderna med Israel. Det är bara här vi har ett apartheidsystem. Palestina Nu Palestina Nu 4 2009 9
Libanon Foto: Sara Aarnivaara En resa genom palestinska flyktingläger i Libanon Av Sara Aarnivaara Året är 1947 och FN:s delningsplan för Palestina röstas igenom. Resultatet blir att Palestina ska delas i en judisk och en arabisk stat, 55 procent av Palestina ska nu ingå i den judiska staten. Redan ett par dagar efter omröstningen bryter strider ut och leder till det man brukar kalla för katastrofen, al Nabka, då 726 000 palestinier fördrevs från sina hem. Många blev internflyktingar medan andra tvingades fly till bland annat Libanon, Syrien och Jordanien. 1967 inträffar ännu en katastrof i samtida palestinsk historia, sexdagarskriget. Israel ockuperar Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem och fördriver ännu fler palestinier från sina hem och sin mark. Återigen tvingas palestinier fly. Idag finns det över 7 miljoner palestinska flyktingar i och utanför Palestina. Det FN-organ (UNRWA) som etablerades 1950 för att ge stöd till den stora grupp palestinier som blivit flyktingar fick ett treårigt mandat då tanken var att det skulle avvecklas då flyktingproblemet lösts. 60 år senare verkar UNRWA fortfarande i Gaza, på Västbanken, i Syrien, Libanon och Jordanien. Flyktingarnas rätt att återvända är idag mer fjärran än någonsin. När man idag talar om Palestina-Israel konflikten så hamnar frågan om de palestinska flyktingarna och deras, enligt internationell rätt oavhängiga rätt att få återvända, som bäst i bakgrunden. Alltför ofta är flyktingfrågan helt frånvarande. När jag under våren såg en annons om en studieresa till Libanon med fokus på de palestinska flyktingarnas situation i landet tänkte jag därför att jag MÅSTE åka! Mina kunskaper innan jag åkte var mer än bristfälliga och jag kände att resan var en unik möjlighet för mig att få lära mig mer om de palestinska flyktingarnas situation genom att besöka ett antal flyktingläger, få tala med människor direkt och se vilka förhållande de lever under i Libanon. De palestinska flyktingarna i Libanon är en bortglömd och starkt missgynnad grupp. Det bor runt 400 000 palestinska flyktingar i landet varav cirka hälften bor i flyktingläger. Till skillnad från sina bröder och systrar i Syrien och Jordaniern förvägras de palestinska flyktingarna i Libanon de mest grundläggande medborgerliga och sociala rättigheter. Studieresan arrangerades av Arne Malmgren och Birgitta Elfström i Palestinagruppen i Varbergs regi. Arne och Birgitta har under många år arbetat för de palestinska flyktingarna i Libanon och deras kontakter erbjöd oss alla som deltog i resan unika möjligheter att få se och uppleva det palestinska Libanon, en upplevelse som var både fantastisk och oerhört sorglig. När jag nu sitter och skriver om resan på ett kontor på Södermalm känns det overkligt. Upplevelserna är ännu så färska och huvudet snurrar fortfarande när jag försöker tänka tillbaka på alla möten och intryck. Men samtidigt är det lite som att tänka tillbaka på en film man sett eller en dröm man haft. Kanske är det för att det är så svårt att relatera till den situation som många palestinska flyktingar befinner sig i Libanon, eller för att det inte går att ta till sig så mycket information, starka intryck och möten på en veckas tid. 10 Palestina Nu 4 2009
Vårt första besök, och det besök som så här i efterhand lämnade ett väldigt djupt intryck, var flyktinglägret Shatila i södra Beirut. Även om kunskapen om de palestinska flyktingarnas situation i Libanon är väldigt knapphändig, även bland personer som är aktiva i Palestinafrågan, så har de flesta hört talas om Sabra och Shatila. Namnen är för mig förknippade med en obehagskänsla, hör jag Shatila knyter det sig i magen. De palestinska flyktinglägren har under de 60 år som de funnits i Libanon utsatts för kontinuerliga attacker, belägringar och interna strider. Men det som ägde rum under tre dagar i september för 23 år sedan, 1982, i Sabra och Shatila var en fruktansvärd tragedi. Under tre dagar genomfördes en massaker som berövade 1 500 människor livet. De ansvariga för det urskillningslösa dödandet var den kristna falangist milisgruppen stödd av den israeliska armen och tanken på dessa fruktansvärda dagar låg hela tiden i bakhuvudet under mitt besök i lägret. Foto: Annusjka Hellsten Foto: Annusjka Hellsten Libanon Känslan när jag stod på gårdsplanen utanför barn- och ungdomscentret i Shatila, som vi skulle besöka senare under dagen, var surrealistisk. Jag visste att jag var omgiven av massgravar och det var som att lidandet och de fruktansvärda scenerna som utspelade sig under de där ödesdigra dagarna för 23 år sedan satt i väggarna. Jag kunde blunda och nästa se det framför mig men när jag öppnade ögonen såg jag barn springa omkring eller bege sig hemåt med gigantiska ryggsäckar från skolan (jag har aldrig sett så fullpackade ryggsäckar som på barnen i de palestinska flyktinglägren). Spåren av det som hänt fanns överallt i form av skotthål och allmän misär, men det oerhört varma mottagandet vi fick i lägret av nästan alla vi mötte gjorde att min känsla av hopplöshet efterhand ersattes av en känsla av upprymdhet av att få träffa så mycket varma och trevliga människor. Idag bor det cirka 15 000 personer i Shatila vilket är ett överväldigande antal med tanke på lägrets starkt begränsade yta. För att få plats för alla boende i lägret har invånarna allteftersom invånarantalet ökat byggt ut husen genom att bygga uppåt. Våningarna ser ut att ha slängts på lite så där vårdslöst, vissa hus ser så sneda och vingliga ut att man tror att de ska rasa ihop vilken sekund som helst. Turen gick sedan till barn och ungdomscentret. Lokalen ligger två trappor upp i ett smalt hus och folk står uppradade längs med väggarna och hälsar på oss när vi traskar uppåt för att komma in i centret. Rummet är stort och luftig och längs väggarna står bokhyllor fulla med databöcker, barnlitteratur ordböcker mm. Det var med bidrag bland annat från PGS som biblioteket kunde byggas upp från början. Flaggor hade hängts upp och lokalen hade gjorts fin inför vårt besök och vi placerades på stolar längst fram. På centret träffade jag bland annat Mohammad Assi, efter flera misslyckade försök att prata med några tjejer i min egen ålder som dock bara mötte mig med leenden då jag pratade engelska. Mohammad är uppväxt i Shatila men har en libanesisk mamma. Jag blev rätt förvånad när han sa att han var halvlibanes men upptäckte snart att bland de unga som var aktiva på centret fanns det en del libaneser som själva också bodde i Shatila. Sabah till exempel hade inget palestinskt påbrå men hade varit aktiv i centret under många år. Jag och Mohammad jämförde situationen med att vara ung i Sverige och i Shatila och han pratade om svårigheterna för unga palestinier i Libanon att ta sig in på den libanesiska arbetsmarknaden. Även om han inte tillåts arbeta inom ett 70- tal olika yrken (då han enligt libanesisk lag betraktas som en utlänning) hade han på egen hand sett till att få ett jobb som ansvarig för serveringspersonalen på en restaurang utanför lägret. Hans ansikte lyste upp när han talade om jobbet och hans planer på att en dag skaffa sig något eget utanför lägret, även om det vanligaste är att man inte flyttar förrän man gifter sig. Mohammed hade dock inga planer på giftermål. Efter det välkomsttal som hölls kom representanter från lägrets popular committee (som har hand om den dagliga administrationen av lägret) som alla hade olika politiska hemvister. Flera av oss var intresserade av att veta mer om hur det dagliga livet ser ut för de boende i lägret. Frågor ställdes och efter ett tag blev diskussionerna högljudda mellan representanterna och kvinnorna i publiken. Ämnet var barnens skolgång och även om diskussionerna ganska snabbt övergick Palestina Nu 4 2009 11
Libanon till att fortsätta på arabiska var det inte svårt att förstå att kvinnorna var missnöjda och att dessa män som försökte försvara sig inte hade så bra koll på (och kanske inte heller intresse för) de dagliga bekymmer som kvinnorna möter som ansvariga för hem och barn. Ett problem var att en av skolorna låg ett par kilometer från lägret och att mödrarna inte ville att deras barn, särskilt de små flickorna, skulle behöva gå den vägen själva fram och tillbaka varje dag. UNRWA hade under en period arrangerat skolskjuts, problemet var dock att föräldrarna själva fick bekosta denna och där föll initiativet då föräldrarna inte hade råd. Detta var för mig ett tydligt tecken på ett ganska generellt problem, men som får särskilt allvarliga konsekvenser för de palestinska flyktingarna, nämligen att de som har makt att fatta beslut ofta inte har insyn eller kunskap om de behov som finns bland de som påverkas av besluten! När vi så småningom lämnade ungdomscentret gav vi oss återigen ut på de trånga och mörka gatorna i lägret (solljuset når knappt ner till de nedre våningarna) var det fullt av barn i alla åldrar som sprang omkring. En liten pojke följde mig i hälarna under hela vår promenad. Hans ena finger var bandagerat och han hade en liten kal fläck på huvudet. Flera gånger böjde jag mig ner och frågade vad han hette, men varje gång mumlade han något som jag inte kunde höra och tittade ner i marken, blyg som en fyra-femåring kan vara. När jag sedan vände mig om var han kvar där strax bakom. Barn överallt, det kommer nog vara det tydligaste minnet från mina besök i lägren. Det var både glädjande och tragiskt att få möta och se alla dessa barn. Det är de som är framtiden och när de fortfarande är så små och springer runt, skitiga och snoriga, men ändå glada vill man glädjas med dem. Men när man har facit i handen, när man vet att de flesta av dessa barn inte har någon vidare framtid att gå till mötes blir jag bara ledsen. Samma starka känsla kom över mig när vi besökte barnoch ungdomscentret i Nahr al Bahred i norra Libanon. Innan 2007 var Nahr al Bahred med sina cirka 31 000 invånare ett relativt välmående läger med en florerande marknad dit även libaneser från omkringliggande områden handlade. Under tre månader 2007, från 22 maj och framåt, demolerades och plundrades dock lägret fullständigt av den libanesiska armén. De hävdade att anledningen till militärens angrepp var att man ville ha tag på personer ur gruppen Fatah al-islam som rånat en bank i Tripoli. Invånarna i lägret tvingades fly undan bomberna till det närliggande lägret Beddawi vars invånarantal tredubblades på bara några veckor. Vissa fick ta sig till fots den 12 kilometer långa vägen och ta sin tillflykt till skolor och liknande faciliteter medan de som inte lyckades fly direkt fick gömma sig undan bomber, krypskyttar och granatbeskjutning. Deras hälsa riskerades även till följd av att döda människor och djur låg spridda längs gatorna och i rasmassorna. Det som mötte oss när vi besökte Nahr al Bared var därför en krigsskådeplats med sönderbombade hus överallt. Trots att det gått mer än två år sedan kriget tog slut har återuppbyggnaden kraftigt släpat efter men folk har trots det börjat återvända till lägret och på egen hand börjat bygga upp något som kan kallas ett samhälle igen. Det var här jag mötte bland annat Safah, en 23 årig tjej uppväxt i Nahr al Bared tillsammans med sin familj på tio personer. Jag mötte henne på barn och ungdomscentret i lägret där hon tillsammans med flertalet andra unga palestinier arbetade. Centret har byggts upp från grunden efter kriget 2007 och kunde i dagsläget ta emot cirka 150 barn och ungdomar. Problemet är att det är cirka 4 000 platser färre än vad som behövs för att kunna ge alla barn i lägret ett andningshål, ett tillfälle att bara kunna vara barn. Bland Safah och hennes kollegor på centret fanns flera universitetsutbildade ingenjörer, datavetare och liknande men ingen av dem kan jobba med det som de är utbildade till på grund av deras status som palestinska flyktingar. Istället får de hjälpa till i den mån de kan i lägrets center. Under rundturen i lägret gick Safah vid min sida och visade mig den oerhörda förstörelsen. Hon berättade hur hennes liv hade förändrats i och med kriget och vad som hänt Foto: Arne Malmgren 12 Palestina Nu 4 2009
Libanon med henne och hennes familj efter att de tvingats fly bomberna för två år sedan. Vi gick upp i ett hus där själva husgrunden var det enda som var kvar. På det som tidigare kanske hade varit en liten trädgård eller uteplats låg det örhängen och klänningar bland allt bråte. Det visade sig att de tillhörde en av tjejerna som också var med på rundturen. De andra tjejerna skämtade om att hon skulle hämta sina klänningar, jag log men leendet stelnade lika snabbt som det hade kommit. Dessa barn och ungdomar gick omkring och skämtade i det som var ruinerna av deras liv innan kriget. Safah berättade att de innan kriget hade bott i ett hus med trädgård där de hade kaniner, höns och en duva. Under kriget försökte hennes yngre bror, utan framgång, ta sig in i lägret för att mata kaninerna som han älskade. När de sedan lyckades återvända till lägret var huset en stenhög och alla kaninerna var döda. Samtidigt som hon berättade om hur hon försökt få sin bror att sluta gråta över kaninerna när de återvänt såg jag en smått förvirrad höna picka omkring i några buskar. Safah berättade att höns som sprang omkring bland ruinerna var det första de mötte när de återvände till lägret efter det att förstörelsen upphört och den libanesiska armén slutat bomba. Under ett års tid bodde hon med sina föräldrar och sju syskon i en skolbyggnad i Beddawi. Nu bor familjen på tio i de baracker (plåtskjul) som UNRWA placerat ut för de som återvänt till lägret. Vi går förbi de provisoriska skolbyggnader som ställts upp, som i realiteten endast är baracker. Tidigare fanns fyra skolor i lägret och Safah berättar att hennes lillebror älskade skolan, men det gör han inte nu längre, nu hatar han skolan. De måste tvinga honom att gå dit. Han tycker inte om barackerna säger hon och klasserna är alltför stora. Barnen måste sitta tre och tre (ibland fler) vid en enda skolbänk. Under promenaden tar ungdomarna oss till de områden där bostadsbarackerna är uppställda. Barackerna är staplade tätt inpå och ovanpå varandra och barn i åldrarna 3-15 år springer kors och tvärs, ljudnivån är hög och alla tittar nyfiket och undrande på vår grupp som kommer gående. Noor tar oss upp för trappan och visar oss det rum där hon bor med sin familj. Det är ett rum på ett par kvadratmeter med en liten toalett och ett kökspentry som är högst en kvadratmeter i yta. Här bor hon med sin familj som består av hennes föräldrar och sju syskon. När vi står och tittar in i hennes rum börjar andra familjer att komma ut för att se vad som pågår, de öppnar också upp sina hem för oss och på den lilla gången mellan barackerna en våning upp står en kvinna och bakar bröd i en minimal ugn. Min första tanke när jag såg de små rummen var tänk om man hade tryckt in mig och min familj plus sex av mina släktingar på en så liten yta. Tanken var för otänkbar för att spinna vidare på. Man kan bara föreställa sig hur levnadsförhållandena är. Under sommaren är barackerna extremt kvava och varma men Foto: Arne Malmgren Foto: Sara Aarnivaara Palestina Nu 4 2009 13
Libanon Foto: Arne Malmgren nu börjar vintern närma sig och kylan och fukten tränger sig utan problem in i barackerna. Under vår promenad duggar det lätt och det börjar bli lite smått lerigt. Tjejerna går omkring i sina finkläder och sandaletter och de små barnen springer barfota i leran. När vi ska åka därifrån står en ung man med sin fyraåriga son bland folksamlingen nära vår minibuss. Safah börjar prata med honom och undrar om någon kan hjälpa till. Den lilla pojken har kliande utslag över hela armarna och ingen medicin har hjälpt, översätter Safah. De drar upp hans tröjärmar och den lilla pojken ser lite rädd och förvirrad ut. Vi ropar på Gunnar som är läkare för att han ska ta en titt på pojken. Ganska snabbt kan han konstatera att det pojken troligen lider av är skabb, han rafsar ner något på en lapp som han sträcker till pappan tillsammans med en sedel för att täcka kostnaden för den sprit som kan baddas på utslagen för att ta bort skabben. Pappan vägrar ta emot pengarna och folk börjar ropa att vi måste åka. Det fanns aldrig tillräckligt med tid. Jag fick snabbt rycka tag i Safah och de andra tjejerna, kyssa dem adjö (i Libanon är det fyra kindpussar som gäller, om inte mer) och sen var det bara att sätta sig i bussen, hur motvilligt det än kändes att åka därifrån. När vi hade nått Byblos, ett par mil från Tripoli, öste regnet ner. Vi stannade till och de som ville ge sig ut i ösregnet för att ta sig en titt på den antika staden kunde göra det. Jag valde att sitta kvar i bussen, invirad i min sjal för att värma mig lite. Regnet bildade mindre floder på gatan utanför och det enda jag kunde tänka på var barnen som sprang omkring barfota i lägret på gatorna som till följd av duggregnet började bli ordentligt leriga. Om det var floder på de fina asfalterade gatorna i Byblos, hur såg det då ut i lägret just nu. Tanken höll sig kvar ända tills vi nådde vårt hotell i Beirut. Jag kunde krypa ner en kort stund under täcket i min mjuka och torra säng på hotellet innan vi skulle ut och äta. Jag hade bara önskat att barnen i lägret hade en torr och trygg plats de kunde ta sig till för att komma undan, inte bara regnet och kylan, utan alla hemska minnen som inget barn borde behöva bära på, bara för en stund. Men framme på hotellet gick mina tankar även till allt positivt jag upplevt under resan och alla de människor som trots alla hinder de möter tar sig igenom och framåt, alla de som fortsätter kämpa och inte ger upp trots att det ibland kan kännas som att allt är förgäves. En av dessa personer var Abu Moujahed (Mahmoud Abbas) som själv är palestinsk flykting och outtröttligt arbetat för de palestinska flyktingarnas sak i Libanon. Han har sedan snart 30 år tillbaka arbetat för barnen och ungdomarna i Shatila och när jag lyssnade på honom berätta om sitt liv och den intensitet som han fortfarande har i sitt engagemang blev jag djupt imponerad. Att år efter år orka kämpa och att hitta motivationen att fortsätta trots alla motgångar är något att beundra. Även mitt möte med Siham Abu Dabbous och Faten Al-Soleh gav mig hopp. Foto: Annusjka Hellsten 14 Palestina Nu 4 2009
Siham och Faten arbetar på Palestinska Röda Halvmånens (PRCS) rehabiliteringsklinik i lägret Beddawi. Siham är chef för kliniken och Faten är en av de två sjukgymnaster som arbetar där. PGS har sedan mer än 30 år tillbaka projekt i Libanon, tillsammans med Palestinska Röda Halvmånen (PRCS), med syftet att förbättra situationen för de palestinska flyktingarna som lever i Libanon. Projektet med rehabiliteringskliniken påbörjades 1993 och då hade man verksamhet både i Beddawi och i Nahr al Bahred. Tyvärr förstördes kliniken i Nahr al Bahred under kriget 2007. Fokus för klinikens verksamhet är personer med funktionshinder och den långsiktiga målsättningen är att förbättra livskvaliteten samt öka integreringen av personer med funktionshinder i både de palestinska och de libanesiska samhällena samt att tillgodose en kvalificerad rehabiliteringsservice inom PRCS omsorg. När vi anlände till Safad sjukhuset i Beddawi där kliniken är inhyst blev vi varmt mottagna av Siham och Faten samt sjukhusets chef Dr Yousef Assad. Vi trängde oss in på den lilla klinikens mottagningsrum och fick en presentation av det arbete som bedrivs där. Många av deltagarna på studieresan arbetar själva med barn med funktionshinder, så det var intressant att få en möjlighet att jämföra verksamheten i lägret med den i Sverige. Jag frågade Siham om hon ansåg att det skett en märkbar förbättring av de funktionshindrades situation sedan kliniken började sig arbete och hennes svar var ett tydligt ja. Tidigare var de funktionshindrade inte synliga i samhället, i dag syns och hörs de mer och de har egna nätverk för att påverka sin egen situation. I rummet bredvid fick en ung pojke sjukgymnastik av Zackaria och Siham lät mig smita in och ta lite kort. Pojken såg lite lätt besvärad ut men log trots allt och hans föräldrar gav mig nickar till svar när jag med hjälp av gester frågade om det var okej att fota. I rummet fanns också träningsredskap. Tre gånger i veckan håller man träningspass för kvinnor som en del av klinikens hälsoförebyggande arbete. Efter presentationen på kliniken tas hela gruppen med på en rundtur på sjukhuset och jag får lite tid att prata med Faten och Siham på egen hand. Arbetsbelastningen de senaste två åren Foto: Sara Aarnivaara Libanon har ökat till följd av det ökade patientantalet som kriget innebar men både Siham och Faten låter fortfarande motiverade och engagerade när de pratar om sitt arbete. De berättar även om den påverkansgrupp bestående av funktionshindrade som för att kunna finansiera sin verksamhet startat ett kafé tvärs över gatan från sjukhuset. All vinst går till de funktionshindrade själva och en del avsätts för påverkansarbetet. Efter rundturen får vi titta på kaféet som öppnade så sent som veckan innan. I kassan står en kvinna och man och ser smått generade ut när vår grupp på 18 personer invaderar kaféet och handlar för glatta livet. De ville inte ta emot pengar för det vi handlade men jag hoppas att alla bortsåg från denna artighetsbetygelse. Det är ju inte den vanligaste situationen för en svensk att gå och handla och inte krävas på betalning, men självklart ska de ha betalt för det de säljer och varje krona är värdefull. Foto: Arne Malmgren Foto: Sara Aarnivaara Foto: Sara Aarnivaara När vi åkte därifrån vinkade jag till Siham och Faten från bussen, när de började försvinna från mitt synfält log jag och tänkte att det finns hopp, så länge det finns människor som orkar kämpa vidare så finns det hopp. Palestina Nu 4 2009 15
Analys Israellobbyn: ett försök till argumentationsanalys och bemötande Det finns få grupper i Sverige som så aktivt arbetar på att blanda samman begreppen som just Israellobbyn. Om Palestinarörelsen vill vinna den svenska allmänheten räcker det inte med att ha internationell lag, mänskliga rättigheter och FN-resolutioner på sin sida, den måste också vinna debatten. Och för att göra det måste den känna sin motståndare. För att granska Israellobbyns sätt att argumentera har jag studerat det nummer av tidskriften Menorah som kom närmast efter Gazakriget, den senaste stora händelsen i konflikten. I detta nummer (nr 2/2009) medverkade nyckelpersoner som Gunnar Hökmark (ordförande i Samfundet Sverige-Israel), Lisa Abramowicz (generalsekretare för Svensk Israel-Information) och Margarete Nudel (chefredaktör för Menorah). Men syftet med den här analysen är inte begränsat till debatten kring Gazakriget. De retoriska knep som Israellobbyn använder sig av är nästan alltid desamma, även när det gäller en artikel i Aftonbladet. Genom att studera retoriken kring Gazakriget kan vi därför studera ett återkommande mönster. Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel- Information, upphör aldrig att förvånas över den massiva mediebevakning som konflikten mellan Israel och dess grannar ägnas (Menorah 2/2009, sid. 41). Hon har rätt i att konflikten är välbevakad; till skillnad från många andra väpnade konflikter så känner omvärlden väl till den israeliska ockupationens verklighet genom tv, tidningar, radio och internet ibland också genom personliga erfarenheter. Det hade förstås varit bättre för Lisa Abramowicz om det inte hade varit så. Dessa kunskaper är nämligen Palestinarörelsens största tillgång och Israellobbyns största problem. Militärt, ekonomiskt och politiskt är Israel fullständigt överlägset palestinierna, men man har problem med en omvärld som i takt med ökad bevakning och ökade kunskaper om konflikten är alltmer kritisk till den israeliska ockupationen. Ändå lyckas Israellobbyn ganska bra med att hålla sina positioner, vars huvudmål är att förmå omvärlden att inte lägga sig i. Hur lyckas de då med detta? För att granska de retoriska knep som den svenska Israellobbyn använder sig av har jag lagt ett nummer av tidskriften Menorah på bordet framför mig. Menorah är en av Israellobbyns viktigaste tidskrifter och har haft medverkan av inflytelserika personer som Jackie Jakubowski, Siewert Öholm, Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Fredrik Malm. Vissa av de tankar som förs fram i Menorah är mycket aggressiva (värst var det kanske när världens muslimer såg sig själva som Guds utvalda folk och låg bakom en hemlig och välorganiserad sammansvärjning för att ta över hela världen, se Menorah 2/2002). I den här artikeln kommer jag dock inte att fokusera på sådana extrema uttalanden, utan snarare på dem som är typiska för Israellobbyn; just för att de är vanligare. Mot slutet av den här analysen kommer vi att se hur alla dessa knep i grunden är ett och detsamma. Det är min förhoppning att den här texten kan vara till hjälp för alla dem som känner till verkligheten i Palestina men som har svårt att hantera Israellobbyns mycket effektiva retorik. Första knepet: att demonisera sina kritiker. Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israel, skriver om tennismatchen i Malmö att kommunledningen tömde läktarna för dem som föraktar demokratin och kvinnors rättigheter och att kommunledningen därmed hade lierat sig med dem som väljer att hata Israel (Menorah 2/2009, sid. 46). Det här retoriska greppet är gammalt, vanligt och mycket simpelt. Det handlar helt enkelt om att smutskasta motståndarna genom att sammankoppla dem med diverse osympatiska åsikter; i det här fallet att sammankoppla dem som kritiserar den israeliska statens krigsföring med dem som hatar och föraktar demokrati och kvinnors rättigheter. Hökmark ger inga förklaringar för sådana påståenden, men om man skulle pressa honom skulle han troligen hänge sig åt guilt by association han skulle prata om Iran, Hizbullah, al-qa ida och Hamas. Därefter är det upp till de anklagade att bevisa sin oskuld. 16 Palestina Nu 4 2009