2 Tant Doris hund heter Loppan. Hon är en långhårig chihuahua, och inte större än en kanin. Mycket mindre än en del av mina gosehundar. Men hon är riktig! Vit och ljusbrun och alldeles levande. Jag går ut med Loppan nästan varje dag. Doris tycker det är bra att jag hjälper henne, för hon ser så dåligt och har ont i knäna. Det gör jätteont när hon ska gå upp- och nerför alla trapporna. Och i vårt hus måste man gå i trapporna om man ska ut, för här finns ingen hiss. Loppan har också svårt att gå i trapporna, för hon är så liten. Så henne får man bära. Men det gör inget, för hon väger nästan ingenting. Det vore värre med tant Doris! Ja, så i förrgår, efter skolan, gick jag som vanligt ut med Loppan. Först gick vi en sväng genom parken och bort till skolan. Jag brukar gå dit med Loppan. Dels för. 13.
att de som ser oss kanske tror att det är min hund. Det vill jag att de ska tro. Fast jag brukar inte ljuga om någon frågar. Inte precis, i alla fall. Nästan, säger jag. Det är nästan min hund. För det är det ju nästan. Och om någon frågar om jag har hund, så säger jag att jag har det. För det har jag ju hundranitton stycken. Dels går jag till skolan för att jag kanske kan få syn på Honom. Men i förrgår var Han inte vid skolan, så då gick vi en extra sväng bort till de nya husen vid skogen. Där heter alla gatorna som fåglar. Sävsångarevägen, Bofinksstigen, Lärkvägen och sånt. Och där, på Turturduvevägen, bor Han! I ett gult trähus, med stor trädgård. Nummer 5. Han har sitt rum där uppe. Man kan se det från skogen, där Loppan och jag brukar gå. Och har man kikare med sig, så kan man se att han har bilder på Harry Potter på väggarna. Och har man riktig tur, så kan man se Honom! Han heter Axel. Axel Bergvall. Världens finaste namn på världens sötaste kille. Brunt hår och bruna ögon. Som en cockerspaniel. Axel går i fyran på min skola. Jag går bara i trean. Fyrorna brukar inte låtsas om oss treor, för de tycker att vi är så små och barnsliga. Undrar just vilka som är. 14. barnsliga egentligen Men Axel är annorlunda. Jag har sett honom spela fotboll med treor flera gånger. För ett par veckor sedan plockade han upp Julias ryggsäck när de krockade utanför gympan. Julia blev alldeles röd i hela ansiktet och kom inte på någonting att säga. Inte ens tack. Hon gillar också Axel ganska mycket. Fast mest gillar hon Noel, som bor i det blå huset precis bredvid Axel. Gud, vad jag önskade att det var mig han hade krockat med! Julia är min bästa kompis här. Jag har en på förra stället där vi bodde också. Hon heter Josefin, men henne träffar jag inte så ofta nu, för det är så långt dit. Men Julia och jag träffas nästan varje dag. Det är ju inte så konstigt, förstås, eftersom vi går i samma klass. Men vi träffas annars också. Och då brukar vi smyga i skogen bakom Axels och Noels hus. För det mesta har vi med oss Loppan. Det kan ju verka lite konstigt att smyga omkring där i buskarna annars. Men i förrgår var Julia sjuk, så jag gick ensam med Loppan i skogen. Jag spanade efter Axel, men det såg alldeles mörkt ut i hela huset. När jag stoppade ner kikaren skramlade det till i fickan. Javisst ja, jag skulle ju köpa grädde och ägg till tant Doris. Utanför affären band jag fast Loppan vid en lykt-. 15.
stolpe. Hon tittade anklagande på mig. Loppan tror nämligen att hon är människa och förstår inte alls varför hon inte får följa med överallt. Och så tycker hon inte om att vara ensam. Det tog en stund i affären. Dels för att det var kö, men mest för att tant Doris lovat mig ett tuggummi. Jag kunde bara inte bestämma mig för om jag var sugen på ett Funny eller ett Shake. Ibland får jag sån bestämmarnoja. Då kan jag stå och bara stirra på grejerna i typ en timme. Fast den här gången tog det nog bara en kvart. Jag visste ju att Loppan väntade på mig. Jag bestämde mig för ett Dance, betalade och skyndade mig ut. Och gissa vad! Borta vid cykelstället stod AXEL! Jag blev helt fel. Gick rakt på en reklamskylt och stoppade in tuggummit med pappret på. Sen gick jag bort och knöt upp Loppans röda koppel. Då hejade han på mig! Jag kunde inte tro att det var sant. Han såg mig. Han kände igen mig. Fast jag bara går i trean! Jag kunde bara nicka, för jag hade ju tuggummit med pappret i munnen. Jag kände hur jag blev alldeles röd i ansiktet och skyndade mig därifrån. Fin hund du har! ropade han efter mig. Jag nickade igen och drog lite hårdare i kopplet. Det. 16. var då jag upptäckte det! Det var då jag upptäckte att det röda kopplet inte alls slutade med lilla Loppan, utan med en stor, svart labrador! Loppan satt kvar borta vid stolpen och såg snopen ut. Pinsamt, pinsamt, pinsamt! Vad skulle jag göra? Det bästa hade väl varit att gå tillbaks med labradoren. Men jag kunde bara inte. Axel skulle ju inte tro att jag var riktigt klok. Så jag tog ett stadigt tag i kopplet och drog iväg med den vilt främmande hunden. Labradoren stretade emot. Jag klappade mig på benet, visslade och kallade. Kom då, Buster! Ja, kom då! Men labradoren tittade bara misstroget på mig. Sen satte han sig ner på rumpan och tänkte inte röra sig en millimeter till, så länge jag höll i kopplet. (Inte så konstigt! Han kunde ju inte veta att det var han som var Buster.) Jag såg hur Axel tittade åt vårt håll och bad en snabb bön att inte Busters rätta ägare skulle komma ut från affären precis nu. Jag drog i kopplet igen, men Buster satt där han satt. Just som paniken kom krypande, kom jag ihåg att jag hade fickan full med hundgodis. Och det kunde, som tur var, inte ens Buster motstå. Med hundgodiset framför nosen på Buster gick jag en kort promenad. Runt kvarteret bara. Sen skulle jag. 17.
lämna tillbaks Buster vid affären och ta med Loppan istället. Bara Axel hade gått därifrån Men Axel hade naturligtvis inte gått. Istället krockade han med Buster precis när vi svängde runt hörnet på affären. Jag hade förberett mig på vad jag skulle säga om Busters ägare stod utanför affären. Jag tänkte säga att jag ser väldigt dåligt, väldigt, väldigt dåligt nästan blind, faktiskt. Inte så bra kanske, men vad skulle jag göra? Men jag hade inte alls förberett mig på att vi skulle krocka med Axel. Hej igen! sa Axel. Hej, sa jag, för nu hade jag spottat ut både tugggummit och pappret. Glömde du nåt? Jag glömde, sa jag och tänkte att nu hade jag min chans att lämna tillbaks Buster, utan att det skulle verka konstigt. Men precis då kom en tjej ut ur affären. Hon hade en klubba i munnen, som hon nästan tappade, när hon gapande stirrade i riktning mot lyktstolpen. ingenting. Vi måste hem! sa jag och drog upp en hel näve hundgodis. Med Buster tätt intill mig sprang jag in på första. 18. bästa gata och hoppades att Busters matte inte sett oss. Axel cyklade bredvid. Bor du här? Ja, sa jag och stannade utanför ett blått hus. Men jag trodde du bodde i hyreshuset nere vid ån? Kom då, Buster! Där bor vi ju inte. Jag drog med mig Buster bort från det blå huset. Hur kunde Axel veta var jag bodde? Jag menar att jag bor här i närheten, alltså, sa jag. Axel fortsatte att cykla bredvid oss. Allt var egentligen precis sådär som jag hade drömt om, bara jag hade haft gamla vanliga Loppan. Nu kändes vägen hem hur lång som helst. Axel frågade en massa saker om Buster. Jo, Buster var min alldeles egen hund. Jag hade fått honom av pappa för tre år sen. Bla, bla, bla Jag blev rödare och rödare för varje ny grej jag ljög ihop. Och hela tiden höll jag koll bakåt efter Busters matte. När vi var framme vid min port ställde Axel ifrån sig cykeln och satte sig framför Buster. Jag skulle också vilja ha en hund. Men min lillebror är allergisk. Axel klappade Buster på huvudet. Han såg så ledsen. 19.
ut att jag tänkte berätta alltihop. Att Buster inte var min hund och att min mamma också är allergisk. Men precis då reste Axel på sig och log. Men vi kanske kan gå ut med Buster ihop nån gång? Jag kan ta med min kusins hund. Hon har en likadan. För sent! Nu gick det inte att berätta något. Visst! sa jag. Men nu måste jag gå in. Genom fönstret en halvtrappa upp såg jag Axel rulla iväg neråt gatan. Hur skulle jag nu kunna lämna tillbaks Buster? Och stackars, stackars Loppan!. 20.