Att berätta med film Ett utbildningskompendium för lärare och elever. Framtaget under projektet Filmens Väg i Skolan. Av Jon Rudberg Svenska Filminstitutet & Kultur Malmö 2000
Innehåll Att förstå och analysera filmens språk. Meningen med detta kompendium är att ge några svar på hur man i en grupp kan lära sig mer om filmens språk. I detta ingår: 1. Bilders olika betydelser - Hur och varför man använder sig av olika bildutsnitt. - Kamerans placering och rörelse. Klipp: - Vad händer när man sätter bilder och ljud efter varandra. - Hur förändrar man tittarens upplevelse med olika klipptekniker. 2. Ljudets betydelse - Känslobärande och faktabärande. 3. Dramaturgi - Uppbyggnaden av en berättelse. Hur man berättar en historia. 4. Karaktärer - Hur presenteras karaktärer i film och media. Vad kan de säga oss om oss själva? Vilka karaktärer behövs för att berätta en historia?
Att berätta med film Film är ett språk. De flesta av oss förstår det flytande. Vi accepterar det utan att fundera så mycket på det. Litteratur och talspråk är vi vana att analysera och tala om, men filmen diskuteras inte lika mycket. Barn och ungdomar i dag ser så mycket på tv och film att de har stor kunskap i filmens språk. De vet när det kommer ett klipp, och hur en karaktär kommer att utvecklas. Vad de inte alltid har är en vokabulär och ett språk för att uttrycka sin kunskap. De behöver detta språk för att kunna diskutera och sortera de intryck de får från att se på film eller tv. Därför är media-, och filmpedagogisk undervisning ett viktigt komplement till den reguljära undervisningen. Filmens språk skiljer sig från både litteraturens och bildkonstens, men härstammar från båda. Där litteraturen kan sätta en stämning genom att skriva t.ex. Hon är eftertänksam, måste filmaren och skådespelaren visa detta genom bilder och skådespeleri och få publiken att uppfatta denna stämning utan att göra det övertydligt. Att berätta med bilder istället för ord är därför krångligare, men kan också vara ett mycket effektivt berättande. I en novell accepteras ganska abstrakta påståenden. Filmarens uppgift är att konkretisera det abstrakta och skapa bilder som återspeglar det. Till skillnad från bildkonsten kan filmen även hoppa genom tiden och berätta en historia med ett tidsperspektiv. När man ser en bra film glömmer man ofta bort att det är en film, för att man engagerar sig i hur det ska gå för karaktärerna. När detta händer är det för att man på något sätt känner igen sig själv i karaktärerna. Att försätta betraktaren i denna stämning och hålla kvar dem där är att utnyttja filmens språk Ett filmiskt budskap måste innehålla faktamässig såväl som känslomässig information. Musik är ett dåligt sätt att ge faktisk information, men ett bra sätt att förmedla känslor. Bilden förmedlar fakta mycket effektivt. Att använda sig av film i skolan kan man göra på många olika sätt. Att se film skapar en gemensam nämnare hos alla som sett den. Givetvis kan man se en film bara i underhållningssyfte, och varje film måste inte analyseras ned i minsta beståndsdel. Men genom att diskutera en berättelse alla tagit del av kan den få en större innebörd för alla.
1. Bilden som berättarkomponent Hur förmedlar bilder ett budskap? Film består av enstaka bilder som visas efter varandra. De enstaka bilderna kan se ut på många olika sätt. Kameran kan visa saker nära, eller långt ifrån. Stå stilla eller springa nerför en gata. Bilderna förmedlar olika saker. En närbild på ett öga med lite dunkelt ljus och hemsk musik eller samma öga med ett romantiskt ljus och stråkar ger oss olika känslor. Idag har vi lärt oss att acceptera olika sorters bilder. Men så har inte alltid varit fallet. Genom åren har vi utvecklat gemensamma regler för vad vi accepterar av filmens språk. I en av de första filmerna Ett tåg anländer till stationen, kör ett tåg nästan rakt mot kameran. När det visades för första gången reagerade publiken väldigt starkt och sprang åt sidan i biosalongen. Det skulle vi inte göra idag, men ändå så rycker vi till i biofåtöljen eller tv-soffan när någonting flyger emot oss på duken eller på tv:n. På gott och ont har vi skapat en skyddande mur mellan oss och filmen. Vi vet att den inte kan påverka oss fysiskt. Men bilden trängerr ändå in i vårt medvetande. Om vi i en modern film ser en person gå in genom porten till ett hyreshus, och i nästa bild kommer in i en lägenhet uppfattar vi inget konstigt i det. I själva verket är ju detta en tidsförkortning eftersom vi inte får se personen gå uppför trapporna, låsa upp dörren etc. Vi accepterar att lägenheten ligger i det hyreshus vi såg förut. Det hade förvirrat publiken för hundra år sedan. Bilderna är ord som ska sättas in i meningar. Några termer som används när man ska beskriva en bild är: total-, hel-, halv-, och närbild. De olika bilderna förmedlar olika saker. De har olika funktioner. En närmare förklaring av dessa termer finns senare i detta kapitel. Inte bara bildens storlek har betydelse utan även kamerans placering och rörelse. Var kameran står bestämmer vilket perspektiv bilden har. Grodperspektiv- Vi betraktar objektet i bilden underifrån. Vi uppfattar oss som små i jämförelse. Det förstärker en persons eller ett objekts makt över oss. Normalperspektiv- Vi ser i det perspektiv vi är vana vid. Fågelperspektiv- Vi blickar ned på någon eller någonting. Kamerans rörelse påverkar också hur vi uppfattar bilden. Den ger oss ett tempo och därmed också en känsla. En skakig kamera ger oss ett starkare intryck av att vi själva är närvarande. Att kameran rör sig innebär också att bilden hela tiden förändras. Det gör att vi tittar på ett aktivare sätt. Vi måste hela tiden läsa av bilden och se vad som tillkommer. I reklamfilm använder man mycket närbilder och kamerarörelser för att skapa ett aktivare och därmed effektivare tittande.
Sedan den första filmen spelades in har det hänt mycket i filmens språk. I de första filmerna stod kameran på ett ställe. Att stänga av kameran, göra bilden större eller mindre, eller flytta på kameran, innan man filmade nästa bild gjordes inte. Kameran var för stor och otymplig. I dag är detta en självklarhet. Att ställa två bilder bredvid varandra kallar vi idag för ett klipp. När vi idag tittar på en film som gjorts för hundra, eller bara för femtio år sen, så tycker vi att det ser gammalt ut. Tempot är för långsamt och vi reagerar på avsaknaden av bland annat närbilder. Det kan man också tycka när man tittar på egna filmer från semestern eller liknande. Att man ofta står för långt ifrån, inte flyttar kameran, och inte växlar mellan olika bildutsnitt. Se en av de första filmerna med din klass (t.ex. Den bevattnade vattnaren) Jämför sedan med en scen ur en modern film. Diskutera vad skillnaden är mellan gamla och moderna filmer. Några saker som kommer upp är : Det är inte färg utan svartvitt. Det finns inget ljud. Inga klipp. En kamerainställning, dvs. kameran flyttar inte på sig. Prata sen om hur filmen skulle kunna se ut om ni skulle göra om den idag. Varje bild är ett ord som ska sättas in i en mening Storyboard / Bildmanus En storyboard, eller bildmanus, är en skiss där man ritar upp vilka bilder som ska användas i en scen. Då ser man hur alla klipp kommer att se ut, och det underlättar för planeringen när man ska filma själv. Alla som ska vara med och filma kan se hur det är tänkt. En storyboard måste inte följas slaviskt under själva inspelningen, men är ett bra underlag. Den måste inte ritas nogrannt med många detaljer. Det räcker med streckgubbar. För att få en bra överblick av filmen, om den inte är för lång, ta ett A3 ark. Rita upp rutor, ca. 10 x 7 cm., efter varandra i rader. Lämna lite plats under varje bild där det kan skrivas en kort förklaring av vad som händer i bilden. Skriv där också upp vilket slags bildutsnitt det är. Total-, hel-bild etc. Vad har bilden för funktion? Vad är det ni ska förmedla? Utifrån det väljer ni vilket bildutsnitt ni ska använda. När ni kommit överens och ritat upp alla bilder som ska filmas kan ni på detta sätt se hur filmen kommer att bli. Tänker ni filma berättelsen så kom ihåg att åtskilligt kommer troligtvis att ändras under inspelningen, pga. att verkligheten överträffar ens egen fantasi, det är bara att acceptera. Det händer på alla filminspelningar.
Totalbild: Den största bilden. Etablerar och beskriver en plats, ensituation, och vilka som befinner sig i den. Bilden kan hållas rätt så länge utan att man tröttnar pga. att många saker kan hända samtidigt. Betraktaren kan själv välja vad man vill titta på. Det kan samtidigt förvirra betraktaren om någonting viktigt händer i bilden som är för smått att se. Tänk på att inte visa större bild än nödvändigt. Helbild: Etablerar en person. Ger en mer detaljerad bild av personen än vad som är möjligt i en totalbild. Vad är det vi behöver se? Vilka kläder bär personen, utrustning, etc.? Vad händer i situationen? Halvbild: Den vanligaste bilden. Berättar historien. Vanlig bild vid dialog mellan skådespelare, och i intervjuer. Visar hur personen utför sin syssla. Närbild: Poängterar detaljer. Har en stark känslomässig effekt. Blir tröttsam eller obehaglig om den visas för länge. Extrem Närbild: Används som en närbild men har ännu starkare känslomässig effekt. Vanlig i skräckfilm
Egna övningar: Bilden Övning 1: Rita en storyboard till en kort berättelse med 10 bilder. Använd total-, hel-, halv-, och närbild. Beskriv varför de skall användas. Vad det är ni vill visa. Håll berättelsen väldigt enkel. I stil med: En pojke går på gatan och äter banan. Han slänger bananskalet på marken. Han möter en man. Mannen snubblar på bananskalet. Han reser sig upp och går iväg. Denna berättelse kan delas upp i 10 bilder. Om eleverna får samma uppgift kan ni efteråt jämföra hur de är olika eller lika. Om man klipper från en totalbild med många människor i bild och en extrem närbild på t.ex. ett öga så har tittaren en svårt att veta vilken av dessa människor som visas. Klipper man däremot från en helbild på en person till sama öga så tar vi för givet att det är personen som nyss sågs i bild. Att klippa mellan två bilder som är någorlunda lika varandra föreställande samma person kan se konstigt och ryckigt ut. Det brukar man kalla för jumpcut. Hur man klipper så att det blir ett mjukt och naturligt tempo är någonting man kan öva upp men tar tid. Övning 2: Manusövning där en scen ska brytas ned i en storyboard. Läs igenom en kort scen ur ett film manus och fundera hur ni skulle vilja filma scenen. Dela upp scenen i bilder. Skriv upp på ett papper vilka bilder ni skulle använda. Om ni vill kan ni rita en storyboard. Titta sedan på scenen och jämför era förslag med hur regissören har gjort.
2. Ljud Känslobärande och faktabärande. Ljudet är en väldigt stor del av hur vi uppfattar en film. Det har flera viktiga uppgifter i det filmiska språket. Ljudet ger oss faktisk information i dialoger och miljöljud. Det kan informera oss om saker som händer utanför bilden. Men det har också en stor känslomässig uppgift. Musik har stor betydelse för om vi uppfattar en scen som spännande, komisk, sorglig, etc. Kanske har du själv stängt av ljudet när du sett en skräckfilm för att det inte ska vara lika läskigt? När filmen kom fanns inte den tekniska möjligheten att spela in dialog och miljöljud och fästa den på filmremsan. Därav benämningen stumfilm. För att ge publiken den faktainformation den behövde för att följa berättelsen fick filmskaparna enbart lita till bilden. Till viss del var det också en sporre för dem att utveckla ett effektivt bildberättande. När stumfilmen visades på bio så lät man en orkester spela musik till. Musiken förstärkte de känslor man ville att publiken skulle känna. Vad är det vi hör? Vi hör dialog. Människor som pratar med varandra. Dialog kan förmedla fakta om saker som är svåra att förklara i bild. Ibland kan det bli för mycket dialog för oss att hinna uppfatta. Det kan också vara irriterande när dialogen används för att berätta någonting som skulle uttryckts bättre i bild. Vi hör miljö- och atmosfärljud. Ljudet av omgivningen. Dessa ljud är viktiga för att skapa ett rum. Befinner sig två personer i en stor fabrik förstärker atmosfärljudet med maskiner och eko denna miljö även under närbilder då vi kanske inte ser så mycket annat än personens ansikte. I film spelas inte alltid ljudet in där bilden spelas in. Mycket på film spelas ju in i en studio. Då använder man ljud från andra platser för att vi inte ska känna att någonting är fel. Vi hör effektljud. Ljud som förstärker någonting i bilden. Bra exempel på sådana här ljud finns att finna i bl.a science-fictionfilmer. Ingen av oss har ju någonsin sett ett rymdskepp ( i alla fall inte jag ) Ändå har vi efter att ha sett på rymdfilmer en uppfattning av hur de borde låta. Skulle rymdskeppen i nya Star Wars filmen ha låtit som en Volvo kombi från 1975, så skulle vi ha skrattat gott. Men det kanske är så de låter egentligen. Ofta låter vi oss luras. I action filmer låter det väldigt mycket om någon bryter ett ben. Ni som har brutit någonting vet ju att det i själva verket inte låter så mycket alls. Det som låter i action filmer är kycklingben som bryts av framför en mikrofon. Sen placeras det ljudet till bilden. Någon skriker, och det hela verkar göra väldigt ont. Effektljud är, som det låter, till för att skapa en effekt, någonting extra. De behöver inte var så konstgjorda som dessa två exempel, utan kan vara ett ganska normalt ljud som förhöjs för att poängtera någonting.
3. Dramaturgi Var sak har sin tid. På samma sätt som det är viktigt i vilken ordning bilderna i en scen klipps efter varandra, så är det av betydelse också i vilken ordning saker händer i filmen. För att det ska bli spännande och för att den dramatiska effekt man vill förmedla bäst ska komma till sin rätt. Detta är dramaturgi. Som mottagare av en berättelse försöker man alltid orientera sig i den och dra samband. Berättaren måste vara medveten om vad han förmedlar. Publiken kommer att dra egna slutsatser som kan vara annnorlunda än det berättaren vill säga. När man berättar en historia väljer man att berätta vissa saker och väljer bort andra. Det finns många modeller för dramaturgisk analys av film. För många för att förklara alla i ett sånt här häfte. Syftet här blir att visa hur du med din klass kan bryta ner en berättelse så att ni kan se hur manusförfattaren och regissören har valt att berätta sin berättelse. Ett drama innehåller en början, en mitt, och ett slut. Den första delen av en berättelse kallas för anslag. Här etableras en känsla hos betraktaren. Denna känsla är utgångspunkten och vår ingång i berättelsen. När vi på måndag morgon ska berätta för en vän om det roliga som hänt i helgen gör vi på samma sätt. Vi börjar med att sätta en stämning; Oj, du skulle varit med i helgen, vilket väder! Och vilken trevlig fest! Eller; Suck! Du gjorde rätt som inte följde med i helgen. Då har du gjort en överenskommelse med lyssnaren vilken stämning som är utgångspunkten för just den berättelsen. Som påpekas under avsnittet karaktärer, är karaktärerna krafter i berättelsen. De behöver en ordentlig presentation så att vi kan lära känna dem och tro på dem. Vi måste också förstå karaktärernas relation till varandra. En fördjupning av karaktärerna. Detta för att bättre förstå konflikten. Vi måste också veta i vilken tid och miljö berättelsen äger rum. Film handlar om problem. Konflikter mellan människor och åsikter.en berättelse kan innehålla många konflikter. Vad som är huvudkonflikten är värt att diskutera. I en grupp kan det finnas flera åsikter om detta. I början av en berättelse råder en slags jämvikt. Ett status quo. Någonting händer och status quo rubbas. Därav konflikten. När konflikten är löst och en sida har fått övertaget råder ett nytt status quo. Upptrappningen av konflikten är den längsta delen av filmen. Där kämpar två uppfattningar mot varandra. I modern film kan det verka som det bara är två karaktärer som kämpar mot varandra, men de representerar varsin åsikt eller ideologi. De personifierar varsin kraft som driver berättelsen framåt.
Efter upplösningen följer en avtoning. En nedtrappning i intensitet som visar följderna av upplösningen. Kanske är den mer känd för dig som slutkyssen eller hjälten rider bort i solnedgången. Utan denna del skulle man känna sig snopen och kanske en aning lurad på konfekten. Inom skräckfilmsgenren är det är också vanligt att här introducera en möjlig fortsättning. Att antyda för publiken att allt inte är så solklart som det verkar. Är monstret verkligen död? Eller, Var det verkligen den goda sidan som vann? Vändpunkter För att berättelsen ska utvecklas finns det vändpunkter i berättelsen. Då tillförs någonting så att berättelsen tar en ny vändning. Någonting uppdagas så att huvudkaraktären kan utvecklas. Dessa vändpunkter placeras efter en fjärdedel och efter tre fjärdedelar i berättelsen. Många filmer följer detta mönster nästan på sekunden. Genom att studera och diskutera vad vändpunkterna är i en berättelse kommer man ett steg på vägen att förstä konflikten. Ett budskap är inte förmedlat förrän det är mottaget Film är ett kommunikationsinstrument. Regissören förmedlar en berättelse till oss enligt hans värderingar och åsikter. Men det som fullbordar kommunikationen är hur vi tar emot de bilder och ljud som visas. När man själv skapar en historia ska man tänka på hur man bäst får fram det man vill säga. Vad vill jag förmedla? Vad är det bästa sättet att uttrycka detta? Vem vill jag nå? Vilka är min publik? Hur når jag dem bäst? Varje scen/bild/situation måste ha ett syfte. Vad är syftet? Karaktärsutvecklingen pågår under hela upptrappningen, så att huvudkaraktären mot slutet har utvecklats från det han/hon var i början. Hur mycket karaktären har utvecklats skiljer sig beroende på vilken funktion den har i berättelsen. För en fullbordad utveckling av dramat måste konflikten få en lösning. En slutgiltig konfrontation där en sida får övertaget. På vilket sätt upplösningen sker beror ofta på vilken filmgenre det är. Det kan vara komplext eller tydligt. I vissa fall löses konflikten enbart genom kraft, men det är mer sällsynt än vad man kan tro. Oftast är lösningen av mer psykologisk natur.
Dramaturgikurva Nedan visas en så kallad dramaturgi kurva som innehåller de delar i en film som beskrevs på föregående sida. Den visar också graden av intensitet, eler spänning i en film. Detta är en ungefärlig beskrivning av en berättelses struktur, och man bör därför inte stirra sig blind på den. Den fungerar däremot bra som ett diskussionsunderlag. Det kan vara intressant att rita upp en egen kurva för en film man sett. Anslag- Fångar publikens intresse. Ger en föraning om filmens innehåll. Presentation- Var, när, och med vilka berättelsen äger rum. Fördjupning- Går djupare än presentationen. Presenterar karaktärernas förhållande till varandra,deras livssituation, konflikter dem emellan. Leder berättelsen framåt. Konfliktens upptrappning- Olika krafter drar åt olika håll. Motsätttningar i form av idéer eller kamp om makt över andra. Konfliktlösning/Vändpunkt- Filmens klimax. Någon sida får övertaget och utnyttjar det. Avtoning- Följderna av det som hänt vid konfliktlösningen. Konfliktlösningens konsekven ser. Ett bokslut.
Egna övningar: Dramaturgi Att komma ihåg är att film är en konstform och inte en exakt vetenskap. Filmer är inte stöpta efter en form.om man pratar om film utan att ha detta i åtanke kommer man ibland att ha fel. Regler är till för att brytas och på så sätt överraska tittaren. Titta därför noga igenom de exempel som ni ska prata om innan, egen historia och bakgrund. En människas upplevelse och åsikt om hur de uppfattat en film kan därför aldrig vara fel. Hur man upplever en berättelse kan däremot berätta mycket om en person. Övning 1: Hur visar man på ett enkelt sätt en films struktur? Utgå från en film hela gruppen sett. Be eleverna beskriva händelser från filmen. Markera ut dessa händelser på en tidslinje markerad med början, mitt, och slut. Eller be eleverna göra detta själv. Diskutera sedan varför dessa scener kommer i den ordning de gör och vad som händer om man flyttar på dem i förhållande till varandra. T.ex. om man flyttar någon av de sista scenerna till början. Då blir filmen en tillbakablick där man bygger upp historien mot den scenen. Början Mitt Slut Vändpunkt 1 Vändpunkt 2 Övning 2: Försök identifiera var de olika dramaturgiska delarna börjar och slutar. - När börjar presentationen av karaktärerna? - När kan man börja ana vad huvudkonflikten är. - Vad består konflikten av? Hur många konflikter finnns det? Vilken är huvudkonflikten? - Vad består konfliktlösningen av? - Vad händer efter konfliktlösningen, och varför är det viktigt för berättelsen?
4. Karaktärer Karaktärer utgör en stor del av hur man uppfattar en berättelse. Syftet och konflikten i berättelsen personifieras genom karaktärerna. Begreppen handling och karaktär är så tätt sammankopplade att det är svårt att tala om dem som separata fenomen. För att en berättelse ska kännas trovärdig krävs trovärdiga karaktärer. Med trovärdig menar jag inte normal, att karaktären måste vara som du och jag. Men det måste finnas någonting i karaktären som vi kan känna igen oss i.tittaren måste kunna identifiera sig med karaktären för att kunna förstå varför den reagerar och handlar som den gör. E.T. uppfattas som en trovärdig karaktär, fastän han är en utomjording. Inte så att vi förväntar oss att träffa på honom nästa gång vi går och handlar, men vi kan känna igen oss i hans känslor. Det är viktigt för en berättelse att vi inte känner igen oss bara i de goda karaktärerna utan även i de onda. Ingen är bara ond eller bara god. För att bygga upp en trovärdig karaktär måste man känna till dennes bakgrund. Vad som motiverar, driver, och orsakar handlingar och reaktioner. Se exempel från en film. Hur presenteras karaktärerna? Vad vet vi om dem efter de första fem minuterna? Vad vet vi inte? Vad kännetecknar olika sorters karaktärer? Hur känner man igen en hjälte och en fiende. Det goda och det onda? Varje berättelse kräver en huvudkaraktär / protagonist, en motståndare / antagonist, och en tredje kraft. En tredje kraft brukar man även kalla för hjälpare, för att den hjälper huvud karaktären att utvecklas på det sätt den behöver för att nå en upplösning. En tredje kraft måste inte nödvändigtvis vara en person utan kan vara en idé, händelse, eller liknande. Karaktärerna är de krafter som driver berättelsen framåt. Bara huvudkaraktären behöver egentligen vara en människa. Huvudkaraktären är alltid i underläge i början av en film. Han eller hon har sämre förutsättningar än motkraften. Skurkarna är fler och är bättre förberedda. Orsaken till detta är att det är mer spännande att se en svag vinna över en stark. Som i David & Goliat så hejar man alltid på den svagare. Kanske för att man själv kan uppfatta sig som svag ibland och det är skönt att se att man kan vinna ändå. Alla har vi väl fantiserat om att vara hjälten i en spännande film. Men vem är då huvudkaraktären? Är det hjälten, den gode. Eller någon annan? Det är vanligt att säga att den som utvecklats mest under filmen är huvudkaraktären.
Egna övningar: Karaktärer Övning 1: Be eleverna göra en egen karaktärsbeskrivning. Som utgångspunkt kan de välja stillbilder att basera karaktären på. Klipp ut dessa ur tidningar. Om eleverna får välja själva kanske de väljer en bild på någon de vet vem det är. Får de en bild på någon annan måste de själva hitta på vem det skulle kunna vara. Skriv antingen en och en, eller i grupper. Före övningen, prata ordentligt om karaktärer ur en film och hur de presenteras där. Vad är det vi ser? Prata om ålder, kön, etnicitet, social status, klädsel, attribut, etc. Kom ihåg att de inte ska skriva en berättelse om personen utan någonting att basera en karaktär på, i en berättelse. Övning 2: Som en fortsättning på övning 1: skapa grupper så att ni har tre karaktärer i varje grupp. Be eleverna hitta på en historia med en konflikt som kan finnas mellan dessa tre karaktärer. Konflikten ska komma från det de har skrivit om sina karaktärer. Som beskrivs i avsnittet Dramaturgi, skriv först ett synopsis för berättelsen. Som en senare övning i dramaturgi kan ni återvända till denna synopsis, och utveckla den vidare till en hel berättelse.