EMDR-BLADET. Medlemstidning för EMDR-SVERIGE. Dubbelnummer: 3/2002 & 1/2003 Februari 20031uni 2001. 2 Ledare. 3 EMDRIA-konferensen i San Diego

EMDR-BLADET Medlemstidning för EMDR-SVERIGE Dubbelnummer: 3/2002 & 1/2003 Februari 20031uni 2001 EMDR får internationellt erkännande The International Sigmund Freud Award for Psychotherapy har tilldelats Francine Shapiro Francine Shapiro Francine Shapiro tilldelades i somras det internationella Sigmund Freudpriset i psykoterapi för hennes enastående bidrag till psykoterapiområdet. Hon mottog priset i Wiens stadshus av stadens Hälsoborgmästare i samband med World Council of Psychotherapy. Kongressen besöktes av 4500 deltagare. Efter ceremonin höll Francine Shapiro, liksom de övriga fyra pristagarna, en föreläsning som blev mycket uppskattad. Peter Schutz (teaching psychotherapist, EMDR Austria head of training standards commission) hade föreslagit priset till Shapiro och höll hyllningstalet: Dear Dr. Shapiro, dear city health counselor Dr. Pittermann, dear members of the Academia and colleagues, The tradition to use eye movements in healing and medicine is an ancient one. There is a picture of a Roman soldier, undergoing surgery, using eye movements for pain control. Moshe Feldenkrais used eye movements for healing purposes in the 50ties, John Grinder and Robert Dilts used them in their NLPt-work in the late 70ties to mobilize synesthesias and trauma. But it took a great mind to follow through on this ancient and traditional knowledge, and to develop EMDR as a structured innovative systematic and powerful method for traumatherapy. To develop a method that combines cognitive psychology with humanistic approaches into a clear, well documented and easy to learn protocols. And to emphasize the safe place and resources in therapy. It took your great mind to pace, convince, and lead the scientific community with excellent, forward looking and thorough research. No other method in traumatherapy has more articles published in citation index journals. Thanks to that EMDR today has spread so quickly world wide as no other psycho-therapeutic approach did before. Fortsättning på sidan 3. I DETTA NUMMER: 2 Ledare 3 EMDRIA-konferensen i San Diego 5 EMDR inte bara traumabehandling 10 Europakonferensen i Frankfurt 11 EMDR med barn 13 Van der Kolk i Stockholm 14 Certifiering av EMDR-terapeuter 15 Psykoterapimässan 15 Svensk akademisk uppsats om EMDR 15 Årsmöte och studiedag 2003 15 Utbildningar, konferenser mm

Ledare Måndag den 28 oktober 2002 Ikväll har jag tittat på NOVA på TV 2. Hans- Peter Söndergaard har berättat hur man kan tillämpa EMDR på traumatiserade flyktingar. Allas vår Roger Solomon fanns med i ett inslag liksom även Bessel van der Kolk. Jag satt och tänkte på vilken lång väg vi har kommit med att etablera EMDR i Sverige från den första blygsamma kursen hösten 1996 fram till nu. Visserligen talades det i programmet bara om ögonrörelser som den verksamma faktorn. Vi vet ju vi det här laget att ljudstimulering och "tapping" är goda alternativ till ögonrörelser, och att det måhända är det som Francine Shapiro kallar "dual attention" som bidrar till effektiviteten i behandlingen. Mot bakgrund av allt fortsatt elände som traumatiserar människor känns det ändå förhoppningsfullt att vi har vissa redskap som kan vara till hjälp. EMDR-föreningen har som ett av sina syften att arbeta för en så hög kvalitet som möjligt på utbildning och på dess utövare. Som ett led i detta har en arbetsgrupp nu arbetat fram ett förslag för certifiering av EMDRterapeuter. Medlemmar i föreningen kommer att kunna ansöka om certifiering utifrån de kriterier som anges på särskild plats i det här medlemsbladet. Kriterierna följer de europeiska och amerikanska. Styrelsen kommer att föreslå en arbetsgrupp som granskar inkomna ansökningar. En möjlighet till ekvivalering kommer att finnas t.o.m. augusti 2003, eftersom tillgången på godkända handledare än så länge är synnerligen begränsad. För en del kanske det här låter som en tung suck, som om det inte fanns tillräckligt med krav här i världen. Jag tror dock att vi kommer att vinna på att sätta krav, att det bidrar till att höja kvaliteten på denna speciella form av behandling. Kommande år kommer att bli ett händelsefyllt år. Svenska EMDR-föreningen har åtagit sig att tillsammans med IHPU arrangera den europeiska EMDR-konferensen 2004 i Stockholm! EMDR-BLADET Redaktör och ansvarig utgivare: Bertil Lilieblad Lilieblad Konsultation, Krukmakargatan 22 118 51 Stockholm Tel: 08-798 21 00. Fax: 08-428 86 20 E-post: bertil@lilieblad.com Vi kommer förstås att kontinuerligt hålla föreningens medlemmar underrättade om detta. Det kommer också att finnas goda möjligheter till att kunna få bidra med det praktiska arbetet kring arrangemanget! Hör gärna av er till oss i styrelsen! Med tillönskan om en god och vacker vinter Kerstin Bergh Johannesson Gör som 300 andra varje månad: Besök föreningens hemsida: www.emdr.org.se Freudpriset till Shapiro (forts.): Many people are easily impressed with hard facts in journals. I am, not among them. But when - together with Oliver Schubbe - we trained the first group of Austrian psychotherapists - some of those who are here today - and they brought back first class results from their EMDR work with clients, it was convincing on a scientific and practical level, and proof of your achievement. And the Sigmund Freud Prize is for scientific achievement in psychotherapy. However, spiritually speaking, is a great mind really enough in this world to contribute?? It took and takes a great heart not to fall in to the traps of success, but to keep a mission and a vision, that transcends the traditional wars of academia and commercialized psychotherapy training. In this very moment, I'm sure there is a HAP trained therapist somewhere in this world working with a traumaclient free of charge. Hillary Clinton some years ago said, it takes a village to raise a child. You, Dr. Shapiro have created a village network, both of traumatherapists for the hurt children, and also for the traumatherapists themselves, who often enough have been hurt children themselves. These villages we all can use well. And when some regard you as Florence Nightingale with Einsteins brain, it is meant with loving and respect. It is that humanitarian mission and achievement, both the idea and the realisation, that brought me to ask the jury to award the Sigmund Freud Prize to Dr. Francine Shapiro. And I am very happy and also proud for my choice. Besides all the scientific articles on EMDR as a very efficient approach in 2

traumatherapy, there is more, much more that the awardee has delivered. Dr. Francine Shapiro devotes her life and work to help and heal the suffering, the children and the adults, the victims of wars, disaster and abuse. Dr. Shapiros humanitarian assistance programme HAP is a unique contribution in this world, comparable maybe with Henri Dunants Red Cross vision. The HAP framework provides free traumatherapy training and support groups for local therapists in disaster areas, may that be well publicized events like Sept. 11, or less known events like floods in Bangladesh or earthquakes in Turkey hometown, that the jury followed through. As the last member of the Freud/ Nathanson family living in Vienna, I'm sure, that my great great uncle would have agreed. Thank you and congratulations! Trots stora internationella ansträngningar har det visat sig vara omöjligt att få fram ett fotografi från ceremonin i Wien. Bertil Lilieblad EMDRIA konferensen i San Diego, USA, 20-23 juni 2002 Med Stilla havet i bakgrunden, flög gnistrande röda och gröna kolibri som bevingade juveler bland apelsin- och citronträden i San Diego, Kalifornien där EMDRIA höll sin årliga konferens. Som på de flesta konferenser, fanns det juveler för klinikern bland de många olika föreläsningarna och workshops. Bland dessa, Joan Lovetts "Hospital trauma" in children: When hurting is actually helping och Philip Manfields och Elizabeth Snykers "Don't go with that!" För övrigt, erbjöd Bruce D. Perry svar på varför EMDR fungerar så effektivt och Malcolm J. MacCulloch om varför EMDR fungerar så snabbt. Trots deras gedigna presentationer, är det troligen så att det sista ordet om ämnet inte har sagts för att den vetenskapliga kunskapen om den mänskliga hjärnan fortfarande är alltför begränsad. "Hospital trauma" in children: When hurting is actually helping (Joan Lovett, M.D.) Lovett är författaren till Small wonders: Healing childhood trauma with EMDR (1999), en utmärkt bok om hur man kan applicera EMDR i terapi med barn och med vuxna som blev traumatiserade som barn. Boken har rikligt med fallbeskrivningar och är lättläst, trots ämnet. Kapitel 11, "I can't move": somatic symtoms (s. 133-151), ger en bra bild på hur Lovett tänker och arbetar. Med sjukhustrauma menar Lovett ett trauma orsakat av medicinsk behandling vid ett sjukhus. Lovett poängterar att ett barn kan bli traumatiserat även när både den medicinska personalen och själva proceduren är hjälpsamma och ömsinta. Hennes skicklighet, det vill säga, hennes sätt att lyssna, benämna och bekräfta barn som lider av trauma orsakade av sjukhusvistelser var inspirerande och lärorik. Det gäller också hennes sätt att bemöta barnens föräldrar och att kunna få in dem som en resurs i själva behandlingen. Lovett presenterade sitt arbete med tre barn (mellan 3 och 7 år gamla) med många svåra symtom. En sjuårig pojke fick cancer i sitt öga och genomled fyrtio operationer. En sexårig flicka flögs till ett sjukhus efter en bilolycka. En treårig pojke opererades först i hjärtat vid tre månaders ålder och sedan, utan smärtlindring, för ett skadat stämband vid sex månaders ålder. Vid sitt första möte med Lovett, hade den 3-åriga pojken ett utpräglat "autistiskt" beteende. För att förstå, benämna och bekräfta ett barn som utsatts för sjukhustrauma och sedan kunna behandla barnet med EMDR, är det nödvändigt att psykoterapeuten har tagit en noggrann anamnes och vet detaljerna kring de medicinska procedurerna och de erfarenheter barnet har varit utsatt för. Det kräver mycket arbete, men Lovett visar på ett övertygande sätt att det är väl värt det. Lovett skiljer på behandlingen av barn som 1) utsatts för specifika traumatiska händelser och 2) de som utsatts för multipla trauman. För den första gruppen, ska historier och konstnärliga uttrycksmedel och EMDR användas. När det gäller historier, menar Lovett att barnet med föräldrarnas hjälp skriver en saga om det som barnet var utsatt för, men det ska handla om ett annat barn. Det är väsentligt att sagan har en lycklig början, beskriver det som hände barnet och har ett lyckligt slut. Vid nästa möte med terapeuten, bearbetas de positiva och negativa elementen i historien med EMDR. För de barn som utsatts för multipla trauman, är lekterapi och EMDR mest lämpligt. Förutom bearbetningen av de positiva och negativa elementen i historien, används EMDR för att bearbeta förvirringen som barnet alltid utsatts för vid sjukhus trauma. EMDR används också för att bygga upp en tillräcklig god förälder inuti barnet och att omtolka de förvirrande, smärt- 3

samma och skrämmande medicinska interventionerna som båda hjälpsamma och viktiga för barnet. Lovett menar att föräldrarna påverkas negativt av separationen från sitt barn under sjukhusvistelsen och att deras trauma måste behandlas om barnet ska kunna bli helt bra. Det var också min bekantskap med en annan författares arbete som ledde mig till workshopen Don't go with that! presenterad av Phillip Manfield, Ph.D. och Elisabeth Snyker, MSW. Manfield är redaktör av en tankeväckande bok, Extending EMDR: A casebook of innovative applications (1998) i vilken psykoterapeuter från olika modaliteter presenterar hur de applicerar EMDR i sitt kliniska arbete. I sin workshop Don't go with that! poängterar Manfield och Snyker att EMDR är ett hjälpmedel för att bearbeta en erfarenhet patienten haft. Om en patient inte kan komma i kontakt med en erfarenhet utan endast känslor, kan ingen bearbetning ske. Därför är det kontraindicerat att uppmuntra en sådan patient att bearbeta materialet patienten kom med under ett EMDR set med frasen "Gå med det." Detta problem är förstås mest påtagligt hos patienter med personlighetsstörningar. Enligt Manfield och Snyker går sådana patienter till terapi för att må bättre, inte för att bli bättre. Patienter med en personlighetsstörning behöver terapeutens hjälp med att fokusera och psykoterapeuten bör förstås vara mycket uppmärksam på överföring- och motöverföringsmekanismer för att kunna erbjuda patienten sådan hjälp. Men även patienter utan personlighetsstörningar behöver hjälp med att fokusera på det mest oroande ögonblicket (i EMDR termer--målet-- "target" på engelska) av en händelse. Därför är det är viktigt att vara uppmärksam på om patienten är kongruent, engagerad, spontan och nära till sina affekter eller så nära sina affekter som är möjligt för just denna patient vid just denna tidpunkt. Psykoterapeuten kan hjälpa patienten tillbaka till erfarenheten genom att be patienten att fokusera på känslan relaterad till bilden patienter får, berätta var den finns i kroppen och relationen med andra delar av kroppen, beskriva detaljerna kring bilden (t.ex., Vad känns det som i kroppen när Du erfar det?) och fråga patienten om det påminner patienten om någon eller något annat i patientens liv. Om en patient inte kan beskriva eller få en bild av sina känslor, då kan terapeuten be patienten att rita sina känslor--igen och igen. När patienten nämner flera känslor, ska psykoterapeuten hjälpa patienten att fokusera och bearbeta en känsla efter den andra--inte flera samtidigt. Om en patient skulle erbjuda multipel SUDS, det vill säga, nämna att en aspekt av en händelse är på SUDS 2 och en annan på 8, ska man fokusera på en i taget. Manfield tycker att om en patient väljer en säker plats som inte inkluderar en säker person, bör psykoterapeuten hjälpa patienten att också hitta en säker person--verklig eller i fantasin. Manfield förklarade det med att en säker person underlättar bearbetningen för att patienten får ett möte av två jagtillstånd (ego states på engelska) i sitt psyke innan EMDR behandlingen påbörjas. Om jag har förstått Manfield rätt, är en säker plats bra samt alldeles för externaliserad eller distanserad från patienten själv. En säker person innebär att patientens jag får stöd och näring från ett annat jag patienten vill likna. Läsaren kanske protesterar, är inte en annan person också en externalisering? Det stämmer. Samtidigt är den andra personen någon patienten har kontakt med och vill likna--det finns en relation med den andra personen som inte kan externaliseras i samma grad som en plats. Manfields och Snykers ifrågasättande gav stimulerande alternativ i det kliniska arbetet med EMDR. Konferensen i San Diego var min första erfarenhet av en EMDRIA konferens. Den var väl organiserad och kvalitén på de flesta föreläsningar var hög. Jag fick många, viktiga perspektiv om hur jag kunde utveckla och förfina mitt kliniska arbete utöver det som jag har beskrivit i denna artikel. Därför rekommendera jag nästa EMDRIA konferensen i Quebec, Kanada, 2-5 oktober 2003. (Jag vill tacka min arbetsgivare--bup- Norrtälje--som gav bidrag till att jag kunde delta i denna konferens.) James R. Samec Leg psykoterapeut och psykoterapihandledare Referenser Lovett, J. (1999). Small wonders. Healing childhood trauma with EMDR. New York: Free Press. Manfield, P. (red.) (1998). Extending EMDR: A casebook of innovative applications. New York: Norton. 4

EMDR inte bara traumabehandling (En förkortad version av en artikel i Psykisk Hälsa nr 3, 2002). Jag har arbetat de senaste tio åren med behandling av barn och ungdomar på en BUP-mottagning i Stockholm i ett invandrartätt område. Jag träffar därför många barn/ ungdomar med olika typer av krigstrauman men naturligtvis också klienter med andra trauman och mer "vanliga" svårigheter. Med denna artikel skulle jag vilja visa hur jag har inlemmat EMDR-metoden i behandlingen av två barn med sinsemellan helt olika livshistoria och symtom. Min erfarenhet är att EMDR förutom vid trauma är effektiv vid olika typer av problem. Den kan dessutom användas för att förstärka jagresurser och självkänsla. I utbildningen i EMDR-metoden betonas att EMDR är ett av många verktyg som man använder i psykoterapi och metoden får anpassas till klientens ålder, livssituation och personliga resurser. I arbete med barn kan man enligt min och kollegors erfarenhet inte följa det grundprotokoll som lärts ut vid utbildningen och man får ta till många andra sätt för att på bästa möjliga vis vara hjälpsam för barnet. Detta gäller än mer ju yngre barnet är. Emellertid finns det inga gränser neråt i åldern när man kan börja med EMDR. Det finns erfarenheter av spädbarnsbehandling där terapeuten varsamt tryckt under den otröstligt skrikande babyns fotsulor, en i taget, under tiden som hon talat lugnande till barnet. Om barnet är så litet att det inte kan berätta vad det varit med om (eller befinner sig i chock) kan föräldern eller någon annan anhörig berätta för barnet vad som hänt medan terapeuten på något sätt stimulerar barnets kropp på båda sidor t ex genom att klappa på barnets knän, knäppa med fingrarna vid varje öra eller låta barnet titta på en docka som man för sidledes framför ögonen. Det finns en stor variationsrikedom och terapeuten får använda all sin fantasi, vilket gör att behandlingen kan se ut på en mångfald sätt. Dessutom använder man som sagt alla möjliga tekniker från andra terapiformer med barn, t ex att låta barnet rita, leka i sandlåda, blåsa ilska i en påse, släppa ut rädsla och skräck ur en ask med lock, skriva ner drömmar eller tankar etc. Jag använder också idéer från lösningsfokuserad terapi som också bygger på användandet av skattningsskalor och därför passar bra ihop med EMDR. Föräldrarna är oftast med i rummet åtminstone när barnet är under skolåldern och något år däröver. Barn från 10 år och uppåt väljer kanske ibland att vara själva med terapeuten, men då för man alltid tillbaka information till föräldern i slutet av samtalet. Det har enstaka gånger hänt mig att föräldern har reagerat på EMDR-behandling, en pappa fick en gång ett våldsamt hostanfall som han inte upplevt tidigare och en mamma upplevde så intensivt obehag när jag gjorde ögon-rörelser med hennes barn, att hon inte kunde vara kvar i rummet. (Forskning pågår gällande effekter av EMDR på föräldrar i rummet även positiva bieffekter kan uppstå). Föräldrar har enligt min erfarenhet ett stort intresse av behandlingen och säger att de får veta saker som de tidigare inte känt till om barnet. Jag vill börja med att beskriva terapin med Nadja, en 12-årig flicka från Bosnien. Hon hade varit i Sverige några år och talade bra svenska. Hennes symtom var ledsenhet, plågsamma tankar, drömmar och huvudvärk. Hon hade träffat en kollega till mig, vilken kontaktade mig för EMDR-behandling, då han inte tyckte att han kunde hjälpa henne så att symtomen försvann. Nadja valde att vara ensam med mig och mamma väntade utanför. Min erfarenhet är att många av de traumatiserade barnen har föräldrar som själva är så traumatiserade att barnen gör allt vad de kan för att skydda dem från sina egna upplevelser och på så sätt väljer att bära sina egna bördor alldeles för tidigt. Detta får terapeuten vara uppmärksam på och hantera så att föräldern får hjälp att orka hjälpa sina barn. Ofta remitteras föräldrarna till egen behandling eller så får föräldrarna egna samtal på BUP parallellt med barnet om barnets behov också kan vara fokus för samtalen. Min behandling av Nadja inleddes med att min kollega berättade det viktigaste han fått veta av Nadja för mig i närvaro av Nadja själv, så att hon skulle känna till vad jag visste om henne. Ensam med Nadja kollade jag upp hur hon kände sig nu jämfört med när det var som svårast. Vi använde oss av en skala från 0 till 10 och den fick följa oss genom hela behandlingen. Det visade sig att Nadja gjort en hel del bearbetning själv (och med min kollegas hjälp), hon skattade 7 på skalan (10 representerar när det var som värst, 0 när det 5

inte finns något obehag kvar). Eftersom Nadja var åldersadekvat mogen och begåvad kunde jag använda mig av det gängse EMDRprotokollet. Nadja var tyst och försagd, satt ihopsjunken, hennes ögon såg mycket sorgsna ut. Hon visade förtroende för mig liksom hon gjort för min kollega, men hon talade inte mycket och svarade ofta jag vet inte, när jag ställde frågor till henne. Hennes trauma var inte bara att hon förlorat sin far tidigt under krigets början, utan hon hade också förlorat sin farfar som fungerat som en pappa för henne efter faderns död. Hans förlust var också svår på det sättet att den hade kunnat undvikas. Den morgon som familjen skulle transporteras med buss till Tuzla försov de sig och hann därför inte med bussen. I väntan på nästa buss blev farfar under Nadjas åsyn, hämtad på stationen av serberna. Nadja berättade ganska snart under första gången om ytterligare en svår upplevelse hon inte nämnt något om för sin tidigare terapeut. På bussen till Tuzla hade hon tittat ut genom fönstret och plötsligt fått syn på ett stort träd där det hängde massor med döda människor, vuxna och barn. Hon visste inte om hennes mor sett det och hon hade aldrig talat med modern om det. Nadja ville att vi skulle börja med denna händelse. Hon fick börja med att välja en Trygg plats. Med barn kan den trygga platsen också bestå av en aktivitet som de tycker så mycket om att göra att de inte tänker på sina problem just då. Nadja valde som sin Trygga plats när hon spelade olika lagsporter med kamrater. Hon fick tänka på det och lägga märke till hur det kändes i kroppen. Eftersom det kändes bra kunde vi gå vidare. Jag betonade att det var hennes hjärna som arbetade och hon själv som hade kontrollen (viktigt för klienten att veta!) och att hon kunde stoppa när som helst. Jag undrade om hon orkade tänka på trädet med de döda människorna och hon ville försöka. Hon valde att arbeta med ögonrörelser. Den negativa kognitionen valde hon utan tvekan som jag står inte ut. Den positiva kognition ville hon uttrycka som jag klarar det. Det mest störande tyckte hon var de skrik hon hörde när hon tänkte på trädet. (Skriken härrörde från de övriga passagerarna i bussen.) Nadja kom efter ögonrörelse ihåg blodet, hur hon inte klarade att titta utan vände bort huvudet, hur hon skrek. Hon sade jag kunde också ha varit där! Sedan kom hon inte vidare utan tyckte att det bara blev samma och samma. Det såg alltså inte ut som någon bearbetning ägde rum. Jag bad Nadja berätta om hon hade någon återkommande dröm och det hade hon. Den anknöt till traumat - hon brukade drömma att familjen blev jagad, modern blev skjuten i foten av en man i keps och föll omkull. Vi fortsatte att bearbeta drömmen med ytterligare ögonrörelser. Nadja gav inte yttre uttryck för de lidanden hon genomgick men rapporterade olika kroppssensationer. Hon skattade fortfarande sitt obehag som starkt i slutet och jag bedömde inte att det kunde bli mindre just nu, varför jag på olika sätt hjälpte henne att känna sig mer lugn innan hon lämnade rummet. Hon fick också lov att ringa mig om det skulle bli svårt att vänta till nästa gång. Nästa gång visade det sig att Nadja var mindre plågad av minnet av trädet och hon hade inte haft några mardrömmar. Hon ville nu ha hjälp med det svåra minnet av farfar på stationen. Jag hade bestämt mig för att hjälpa Nadja med mer struktur och stöd (s k cognitive weaving), eftersom vi skulle ha sommaruppehåll. Jag bad Nadja tänka på farfar men liksom förra gången blev det samma och samma sak. Efter flera omgångar ögonrörelser kunde hon inte rapportera några förändringar av sina upplevelser. Jag misstänkte först att Nadja kunde känna skuld för att farfar blev tillfångatagen, men hon sade att hon var säker på att hon inte kunde ha gjort något för att förhindra det som skedde. Jag bad därför Nadja att berätta om ett positivt minne av farfar. Hon berättade att de hade brukat rida till granngården tillsammans, hon hade brukat sitta framför farfar i sadeln. Jag bad Nadja att tänka på det och vi gjorde ögonrörelser. Inte heller denna gång hände det så mycket med Nadja som jag kunde märka och hon såg lika sorgsen ut. Jag önskade att hon hade kunnat gråta. Jag bad Nadja att föreställa sig minnena av farfar som fotografier som hon hade insatta i ett album. Jag bad henne att tänka sig att kortet på farfar på stationen i Tuzla satt längst bak i albumet och att hon själv kunde bestämma sig om hon ville bläddra fram till det eller inte. Kortet av farfar bakom hennes rygg i hästsadeln skulle däremot sitta främst i albumet, Nadja sade att hon skulle försöka träna på att tänka så. Nadja fick en anteckningsbok av mig, där hon skulle kunna skriva 6

upp drömmar eller annat som hon ville läsa upp för mig när vi sågs efter sommaren. Vid det första samtalet efter sommaren mådde Nadja mycket bättre. Hon kryssade ungefär 4 på skalan för sitt välbefinnande. Även modern tyckte att det var skillnad. Huvudvärken hade varit mycket bättre under sommaren och modern tyckte att Nadja pressade sig för mycket med skolarbetet. Nadja berättade att hon hade tränat att tänka på farfar som jag hade tipsat henne om. Hon hade lyckats ganska bra med det och det hade hjälpt henne. Modern berättade nu att Nadja varit med om ytterligare en svår händelse när hon var fyra år. Modern hade hållit på att tvätta kläder i en stor gryta som hon hade ställt ner på golvet, rykande het. Nadja hade kommit in och när modern skulle hjälpa henne av med skorna hade Nadja ramlat ner i grytan. Hon hade skållat halva kroppen och fått ligga på sjukhus i sex veckor. De hade inte fått hälsa på sin flicka under tiden (vilket måste ha inneburit också ett separationstrauma). Nadja var alltså en flicka med ovanligt många och svåra traumata bakom sig. (De hade dessutom levt bostadslösa i Tuzla, lång tid efter kriget då deras hus var nerbränt.) Av doktorn hade familjen fått veta att Nadja skulle få men efter brännskadan, hon skulle bli nervös. Modern tyckte att Nadja hade blivit mer orolig och irriterad efter att ha varit ett lugnt barn före olyckan. Efter att ha talat om detta såg modern det självuppfyllande i doktorns prognos. Vi talade om hur detta kunde ha påverkat familjen och Nadjas självuppfattning. Nästa samtal, det fjärde, berättade Nadja att hon nu inte längre hörde skrik när hon tänkte på trädet. Hon berättade också att hon inte såg trädet lika tydligt längre, som i dimma kom vi fram till. Hon berättade att hon försökt träna sig på att tänka jag klarar det och att det också var en hjälp för henne. Hon valde därefter att arbeta med brännskadeolyckan, som hon inte själv hade några minnen av. Jag föreslog därför att modern skulle sitta kvar i rummet och berätta hur det gått till (under tiden tänkte jag göra stimuleringen), men det ville Nadja inte. Hon hade fått händelsen berättad för sig och visste att hon innan varit ute med fadern som högg ved och han hade bett henne att skynda sig in för att det var kallt. Vi ritade en enkel figur över hur mycket hon upplevde att brännskadan bestämde över henne och hur mycket hon skulle vilja bestämma över sig själv. Hon markerade att brännskadan bestämde merparten över henne. Hon fick föreställa sig hur hon ramlade i grytan och hon meddelade att hon fick olika kroppssensationer t ex rysningar och gåshud. Jag hämtade papper och vattenfärger så att hon skulle kunna illustrera hur smärtan kändes. Det hände inte så mycket annat än att hon målade rundlar med de olika färgerna efter varje omgång ögonrörelser men plötsligt sade hon nu är det färdigt! och såg glad ut. Hennes negativa kognition hade varit som tidigare Jag står inte ut. Det upplevda obehaget var i början på 10 på skalan, nu skattade hon det nästan på 0. Den femte gången undrade jag om Nadja kunde tänka sig att rita trädet med de döda människorna. Jag var själv mycket osäker på om det var för mycket för henne, men hon ville försöka. Hon ritade därefter en enkel teckning och när hon var färdig kändes det som om det gick mycket lättare att andas i rummet. Jag frågade henne om hon trodde att hon skulle ha klarat detta innan och hon svarade tveklöst nej. Jag gav henne beröm för hennes mod och styrka. Vi gjorde EMDR och hon såg nu trädet som genom dimma och jag bad henne föreställa sig dimman så tjock som hon ville ha den. Hon kunde därefter föreställa sig trädet samtidigt som hon kunde tänka den positiva kognitionen jag klarar det, vilket jag förstärkte med ögon-rörelser. Nadja mådde nu så mycket bättre att vi bestämde att avsluta nästa gång. När modern kom in i slutet av samtalet berättade jag med Nadjas tillåtelse om trädet och det visade sig att även modern sett det. Hädanefter delade Nadja den fruktansvärda upplevelsen med modern och det var säkert mycket viktigt för henne. Sista gången såg Nadja betydligt gladare ut än tidigare. Hennes huvudvärk hade försvunnit så gott som och hon hade minskat sina krav på sig själv när det gällde skolarbetet. Hon kunde se hur påverkad hon varit av att betraktas som nervös. Hon trodde inte att brännskadan 7

påverkade henne längre utan att hon kunde bestämma över sig själv. Hon markerade på figuren att hon nu kände att hon bestämde ännu mer än vad som varit hennes mål. Vi talade om hur hon kunde hjälpa sig själv att tänka att hon kunde tänka jag klarar det och jag frågade henne om det fanns någon person som hon beundrade. Det gäller här att hitta en slags symbol för förmågan som man önskar ha mer av. Nadja hade ingen person hon beundrade! så jag frågade henne om det fanns något djur som hon tyckte om. Hon svarade omedelbart delfiner och tog upp en liten mjukdjursdelfin ur fickan och visade mig. (Hon hade nyligen varit på skolresa till Kolmården). Att koppla ihop den begåvade delfinen med den positiva kognitionen jag klarar det var enkelt och jag bad Nadja att föreställa sig denna länk i fortsättningen. Vi förstärkte detta med ögonrörelser och för första gången fick jag se hur Nadja såg ut när hon var riktigt glad. Detta moment kallas för resursförstärkning och utförs vanligen om klienten inte orkar gå igenom sitt trauma. Det kan verkligen finnas skäl till att utföra detta moment för att öka klientens ångesttolerans. På en kurs nyligen poängterades vikten av resursförstärkning (Dr Deborah Korn), kanske borde man t o m som regel börja med detta moment. Med Nadja fungerade det dock och hon orkade gå igenom sina svåra upplevelser med mig, troligen för att hon redan fått förtroende för den ordinarie terapeuten. Nu bidrog resursförstärkningen till att det blev som kronan på verket i en fin avslutning på våra gemensamma ansträngningar. Både Nadja och hennes mamma var nöjda med behandlingen och tyckte att det skett en stor förändring. Eftersom Nadja hade svårt för att uttrycka sig hade hon enligt min uppfattning god hjälp av EMDR, där hon kunde välja bland kognitioner och göra skattningar på skalor som sedan talade sitt tydliga språk och utgjorde ett konkret bevis för hennes förbättring. Momentet Resursförstärkning kan också användas som en egen metod för jag-stärkande. Man kan också kalla hela EMDRmetoden för en resursförstärkning, då den hela tiden bygger på och understöder klientens egna förmågor och klienten hela tiden kan följa sina framsteg tydligt och konkret. Eftersom klienten får veta att det är hans/ hennes hjärna som arbetar och att det är OK att själv sätta stopp befrämjas känslan av kontroll och bemästrande av svårigheter, vilket stärker jaget. Terapeuten är uppmärksam på även små framsteg och håller fram dessa för klienten, terapeuten delar också glädjen över framgångarna med klienten. Gabriel är en annan klient som jag gärna vill berätta om, då hans svårigheter såg helt annorlunda ut och hans situation och resurser var helt olika Nadjas. Han var åtta år när han kom på grund av rädslor för sjukhus, läkare och sprutor som hade uppstått i samband med en öronoperation han genomgått för två år sedan. Rädslan var intensiv och lättväckt. Modern berättade att han kommit hem från skolan, livrädd, en dag. Han hade läst att det stod ModersNÅL på skylten till ett klassrum! Modern berättade att han också hade andra rädslor som t ex att gå över och under broar. Han hade dåligt med kamrater. Modern berättade också att lillebror hade drag av Aspergers syndrom och svår ADHD. Hon undrade om inte Gabriel hade liknande problematik och föräldrarna hade diskuterat att också låta honom bli utredd. När jag träffade Gabriel första gången kände jag mig ställd inför en utmaning. Han verkade mycket orolig och splittrad, kunde inte sitta stilla mer än en kort stund, lade sig flera gånger på golvet. Han hade svårt att förstå vad jag sade och jag hade svårt att förstå honom, eftersom han talade så osammanhängande. Varken Gabriel eller jag visste nog riktigt var vi hade den andre. När jag frågade honom om något försökte han avleda mig från ämnet. Han bekräftade dock moderns beskrivning av hans problem och ville gärna ha hjälp med dem. Nästa samtal var Gabriel mycket lugnare och det var lättare att nå fram till honom, vilket inte betydde att det var lätt. Att tala om sjukhusvistelsen, sprutorna och de andra rädslorna var mycket ångestväckande för honom och han övergick oupphörligen till att tala om sina äventyrsspel i stället. Han kunde berätta om detaljer i dessa noggrant och initierat vilket kunde ta sin lilla tid. Jag uppfattar det som ett dissociativt försvar. Gabriel visade inga som helst affekter i rummet. Han lyckades emellertid så småningom beskriva vad han upplevt vid uppvaknandet efter operationen och det kom 8

fram att han trodde att han var ensam när han vaknade, vilket han inte var enligt modern. Däremot hade det tagit ovanligt lång tid för honom att vakna upp ur narkosen. Gabriel kunde snart (när han också förstått hur jag kunde hjälpa honom utan lömska sprutor?) börja rita teckningar av det som han var rädd för. Förutom sprutor ritade han broar, som brakade sönder och bilar som åkte i huvudet på dem som gick under osv. Den centrala affekten var alltså förintelseångest. Han skattade sitt obehag nära 10 på skalan. Han ritade teckningar på hur han ville att det skulle vara. Han ritade sig själv när han fick en spruta och när han promenerande över och under broar. Jag började använda mig av hans berättelser om hjältarna i äventyrsspelen och undrade om han ville försöka vara lika modig som de, vilket han ville. Han fick berätta om gånger när han varit modig för att själv upptäcka att han inte alltid var rädd. Eftersom Gabriel just fått diagnosen epilepsi kunde jag inte göra ögonrörelser, då detta i enstaka fall har visat sig kunna utlösa epileptiska anfall. Vi använde den taktila stimuleringen i stället. Så småningom kunde han börja föreställa sig att han hade den i äventyrsspelen ofta förekommande osynlighetshjälmen på sig när han tog sprutor. Vi hade då kommit till den positiva installationen, vilket är slutmomentet i behandlingen. Han genomgick under den här tiden medicinsk utredning för epilepsin, vilket innebar att han fick plågas ofta med provtagningar. Han fick alltså ofta tillfällen att träna sig på att vara modig. Efter bara några gånger började Gabriel förbättras. Han började gå över och under broar utan att tänka på det och han fick inte längre panik för sprutor. Modern berättade också att han hade det mycket bättre med kamrater och nu börjat vara mycket mer med de andra pojkarna i klassen. Hon berättade att han t o m varit uppkallad till rektor för något bus som han och de andra grabbarna ställt till med, både mamma och jag log nöjt tillsammans. Tidigare hade han gärna lekt med flickor, men nu hade hans intresse för det tagit slut. Vi avslutade behandlingen (efter ca 10 sessioner) och Gabriel var mycket nöjd med att ha förstått hur modig han egentligen var. Om det blir sämre vet vi vägen till dig, var hans sluthälsning. Inför denna artikel ringde jag upp modern för att höra hur det gick för Gabriel, det hade då gått över ett och ett halvt år sedan vi avslutade behandlingen. Hon berättade att han fortfarande kunde tala om sjukhusvistelsen, om hur svår den varit men annars mådde utmärkt. Avslutning EMDR är en metod som bygger på såväl psykodynamisk som kognitiv teoribildning och därför kan passa terapeuter med olika teoretiska referensramar. Själv är jag utbildad i psykodynamisk teori och känner mig hemma med den inriktningen. Jag har använt EMDR i behandlingen av barn med olika symtom, inte bara traumata (även om traumatan ligger bakom de flesta symtom). EMDR är inte en metod för att avhjälpa minnesförlust, ändå har jag varit med om att barn med så gott som total minnesförlust före viss ålder plötsligt efter bara någon omgång ögonrörelser, har kunnat minnas händelser och efter varje omgång ögonrörelser kunnat komma ihåg mer och mer. Jag har behandlat fobier och rädslor av olika slag (förutom sprut- och gå över och under broarfobi också social fobi, insektsfobi, pottfobi, kräkfobi mm.) Har fobierna varat under många år tar behandlingen tid, är problemen nyligen uppkomna kan det gå på några minuter att bli av med dem. En nioårig flicka med kattfobi gjorde sig sålunda av med denna i en vink och samtidigt försvann hennes hästfobi också! Familjen hade sökt för att flickan hade aggressionsutbrott, men på något sätt blev det bättre med det också när fobin försvann! Allt har man inte kontroll över som EMDR-terapeut, men när har man det egentligen? Andra symtom som aggressionsutbrott, rädslor, ångeststörningar samt negativ självbild eller bristande förmåga till självhävdelse är områden som lämpar sig väl för EMDR. Jag har också använt metoden på barn som har haft svårigheter som utvecklingsstörning, DAMP B ADHD och Aspergers syndrom och funnit att även barn med sådana hinder kan ha nytta av metoden, det handlar bara om att anpassa den till deras förmågor. Trots erfarenheter av överraskande snabba förbättringar vill jag ändå betona EMDR som ett redskap i terapi, ett redskap bland många andra. Med barn är EMDR ingen enkel metod men får man en behandingsallians med barnet blir de oftast intresserade av metoden. Ibland kan den ivrige EMDR-terapeuten t ex få finna 9

sig i att klappa barnets favoritdocka på knäna några gånger innan man kommer till skott. Margaretha Wächter Leg psykolog, leg psykoterapeut Referenser: Kerstin Bergh-Johannesson: Att arbeta med psykiska trauman. Psykologtidningen 1/2000. Tinker R.H. & Wilson S.A.Through the Eyes of a Child, WW Norton Eds Company, New York: 1999. Från Europakonfrensen i Frankfurt 2002: Arne Hoffman från EMDR-Tyskland höll en intressant föreläsning med titeln Three Dimensions of EMDR Han ser EMDR som en behandlingsmetod för psykologiskt orsakat trauma en allmän behandlingsplan för patienter som lider av störningar orsakade av kritiska händelser en modell för psykopatologi vid traumatiskt orsakade störningar. Han gjorde en snabb tillbakablick över tiden sedan Francine Shapiro 1987 upptäckte metoden. 1989 första publikation om EMD 1989 utvecklas EMDR som metod 1991-1997 publiceras 17 studier 1995 kommer de åtta faserna i behandlingen 1997-1999 vinner EMDR erkännande hos APA och ISTSS Sedan dess har EMDR använts inom ett allt större antal områden. EMDR- en behandlingsplan I fas 1 planeras behandling och en noggrann anamnes tas upp. Fas 1 Fas 2 Stabilisering Fas 3 I fas 2 som är en förberedelse vill AH föreslå en tid av stabilisering innan det fokuserade traumaarbetet påbörjas. I fas 3, väljs ett traumatiskt minne ut. Negativ tanke, positiv tanke, VoC, beledsagande känslor, SUD och lokalisering av var obehaget upplevs i kroppen fastställs. I fas 4 genomförs desensibiliseringen med det som idag benämns dubbelt fokus (dual attention som tidigare kallades för bilateral stimulation). I fas 5 installeras den positiva tanken. I fas 6 görs en noggrann kroppslig genomgång och i fas 7 görs en avslutning av sessionen. I fas 8 görs en utvärdering med en bedömning av, om det minne som valts ut blivit genomarbetat, om det finns associerat material som aktiverats och måste bearbetas, om det finns ytterligare situationer som behöver gås igenom för att klienten skall känna sig tillfreds utifrån det som varit, känna sig stärkt i nuet och ha förmåga att hantera situationer i framtiden. Om det i fas 8 inte är färdigt, får klienten gå tillbaka till fas 2 och fortsätta arbetet tillsammans med terapeuten, enligt ovanstående modell. När detta arbete är avslutat, är det enligt Hoffman tid för sorgearbete och integration. EMDR- en modell för psykopatologi Den neurobiologiska basen vid PTSD ger en av de bästa vetenskapligt baserade modellerna för psykologisk störning. Begreppet Dysfunktionellt lagrad information går bortom PTSD och anpassningsstörningar. Begränsningarna hos ICD-systemets diagnoskategorier är uppenbara. Traumatiska upplevelser överbelastar hjärnans skyddande mekanismer. Informationen lagras isolerat och dysfunktionellt i fragmenterad form. I centrala nervsystemet finns ett naturligt informationsbearbetningssystem som kan hantera dysfunktionellt lagrad information. Ögonrörelser eller annan systematisk stimulering som fokuserar information som frysts, kan öppna upp detta system. Han illustrerar med följande figur: PAST PRESENT FUTURE Medvetandet Fas 4-7 Fas 8 Trauma dysfunktionellt lagrad information i det implicita minnet i minnesnätverk, där triggers leder till genomträngande minnen alternativt dissociation. 10

Efter EMDR-behandling är minnesfragment tidigare lagrade i det implicita minnet integrerade i det explicita minnet och triggers respektive genomträngande minnen har upphört. Avslutningsvis ger Hoffman exempel på, hur man kan arbeta i med stabilisering i Fas 2, om det medvetna fortfarande är oförberett på att arbeta med traumatiskt material. Han kallar detta för Success review, vilket är en slags resursinstallation och demonstrerar hur detta går till i fem steg enligt följande: 1 Tänk på en tid, när du var framgångsrik! 2 Se upplevelsen framför Dig med detaljer, omgivande personer och positiva ljud. 3 Lägg märke till den beledsagande känslan och var den är lokaliserad i kroppen. 4 Tänk igen på situationen (be klienten att föreställa sig i stället för att visualisera, eftersom alla inte kan se situationen framför sig), lägg märke till känslan och koncentrera Dig på den goda känslan. Gör mellan 2 och 12 sets av EM (undvik för många, eftersom detta kan sätta igång negativt material). Hjälp klienten med positiva tillrop som: Javisst eller något liknande. 5 Vad lägger Du märke till? Anne Martinell-Vestin Sagor, föräldrar och EMDR i behandling av barn med trauma Ur Lovett, J. (1999). Small wonders. Healing childhood trauma with EMDR. New York: Free Press. Följande är en översättning och bearbetning av James R. Samec Första besöket med föräldrarna utan barnet 1. Den traumatiska händelsen a. Be föräldrarna att berätta om barnets traumatiska erfarenhet i detalj. b. Be att få aktuella traumatiska symtom. c. Fråga föräldrarna om vilka negativa kognitioner de tror att deras barn har. d. Terapeuten kan tillsammans med föräldrarna göra hypoteser om hur symtomen och negativa kognitioner kan hänga ihop. 2. Anamnes--som vanligt och med detaljerna kring medicinska interventioner. 3. Positiva kognitioner a. Fråga föräldrarna vilka positiva kognitioner de vill att barnet ska ha. b. Be föräldrarna att berätta om barnets styrkor och tecken på fantasier för att kunna återberätta om dem under nästa möte. 4. Undersök med föräldrarna om hur tryggt barnet är nu och hur barnet kan skydda sig själv. Undersök om barnet, utifrån barnets ålder, kan vara förvirrad om varför det blev skadat/drabbad. 5. Be föräldrarna att skriva en saga om barnets traumatiska händelse, i ett språk barnet kan förstå. Sagan ska skrivas i tredje person. Sagan ska ha en början, där barnet känner sig trygg, en mitt med händelsen i detalj och sluta med positiva kognitioner och som alla är trygga. Om föräldrarna insisterar, räcker det med att de endast berättar sagan. 6. Beskriv EMDR. Andra besöket med föräldrarna och barnet 1. Fråga föräldrarna: a. Be föräldrarna att beskriva sitt barns styrkor och kvalitéer de tycker bäst hos barnet. b. Be föräldrarna att beskriva barnets förmåga till fantasi. c. Be föräldrarna att beskriva det som terapeuten redan vet om de tvecklingsutmanningar barnet klarade av väl, t.ex., att gå, prata, bli torr, sova om natten osv. 2. Fråga barnet: a. Fråga barnet vilken figur i sandlådan eller på pappret (dvs rita) barnet vill ha för att göra barnets styrkor även starkare. b. Barnet kan välja att sitta för sig själv eller i föräldrarnas knä. c. Be barnet välja hur barnet vill ha EMDR, dvs. ögonrörelser eller annat. d. Barnet ska komma på en trygg plats/ trygg person. e. Be barnet att komma ihåg en gång då barnet känt sig verkligen stark eller hade lärt sig något nytt. Fråga föräldrarna om barnet inte kan komma på någonting. Man kan även använda det som barnet klarade av som nämndes under detta besök. 3. Läs igenom sagan föräldrarna har skrivit och bestäm om man kan använda den eller om man behöver träffa föräldrarna för att diskutera den. Sagan kan avslöja andra olösta konflikter föräldrarna har som 11

måste lösas innan man kan börja arbeta med barnet. Tredje besöket med föräldrarna och barnet 1. Säg till barnet: a. Idag ska vi arbeta tillsammans för att göra Din styrka verkligen stark--så att Du kan känna Dig trygg när Du kommer ihåg vissa saker Du har varit med om/--så att Du kan känna Dig bra även när Du tänker på X eller gör Y. b. Du kan välja var Du vill sitta och om Du vill ha figuren eller annat med Dig. c. Din mor/far ska läsa en saga för Dig medan jag gör EMDR och Din styrka ska hjälpa det läskiga att minska. 2. Föräldrarna läser och terapeuten avbryter dem för att fråga barnet, tex., Kan Du se elden? Berätta för mig eller figuren när elden inte längre ser skrämmande ut (Ögonrörelser, ÖR). Kan Du lukta röken? Låt mig veta när det luktar bra? ÖR. Kan Du höra vilka ljud elden gör. Låt mig veta när det låtar bra. ÖR. Kan Du känna elden? Låt mig veta när det känns bra. ÖR. Hur känner Du Dig nu? ÖR. Är det läskigt att titta? Var känner Du det i Din kropp? ÖR. Låt mig veta när Du känner Dig lugn och trygg. ÖR. Läs endast så mycket som barnet kan tolerera under en session. 3. Avsluta sessionen a. Be barnet att i fantasi lägga undan sagan till nästa besök. b. Be föräldrarna att observera och ta med sig till nästa gång en lista av beteenden som har med traumat att göra för att ev. arbeta med under nästa session. Fjärde sessionen med föräldrarna och barnet Läs berättelsen. Koncentrera på delarna som fortfarande är skrämmande och ge ÖR. Inkorporera PTSD symtom och beteende i sagan, t ex: Du är rädd för ljudet från toaletten. Gjorde de stora brandbilsslangar samma ljud när de släckte elden? Kan Du se slangarna? Kan Du höra ljudet av vattnet som kommer för att släcka elden? Gör ljudet och låt mig veta när det inte är läskigt längre. ÖR. Installera föräldrarnas positiva kognition: Det är säkert för mig att spola toaletten. Följande sessioner Träffa föräldrarna och barnet för så många sessioner som behövs för att behandla alla komponenter av de traumatiska minnena. Be ev. barnet att lyssna till sagan med ögonen stängda och öppna dem om något läskigt visar sig. Använd EMDR att behandla det läskiga. Sista sessionen Läs sagan och fråga barnet vad barnet eller barnet i sagan lärde sig eller vad barnet skulle berätta för ett annat barn som hade blivit utsatt för samma saker som barnet i sagan. Upprepa positiva kognitioner valda av föräldrarna under EMDR behandling. Bekräfta barnets mod. En lathund för föräldrar för att skriva berättelsen: Syftet med att skriva berättelsen för Ditt/Ert barn är att hjälpa henne/honom förstå vad som har hänt henne/honom och att placera dessa händelser bakom sig (i dåtid). 1. Språket är enkelt och lätt att förstå. 2. Längden av berättelsen ska vara som en godnattsaga. 3. Berättelsen ska handla om en"flicka"/"pojke" utan namn. 4. Berättelsen eller kapitlen, ska ha en början, mitt och slut. Början innehåller något som Ditt/Ert barn identifiera sig med och presenterar något positiv om henne/honom och som fångar hennes/hans intresse. T.ex. "En gång för länge sedan fanns det en flicka/pojke som levde med sin mor, far, sina syskon och sitt favorit husdjur. Alla älskade henne/honom och hon/han älskade dem." Mitten ska inkludera händelser som ledde till traumat, samt traumat. Traumat ska beskrivas kort men i detalj med bilder, ljud, lukt, smak och känslor som barnet kunde ha upplevt. Om det var flera händelser, kan det vara bra att ha separata kapitel till varje. Benämna aktuella symtom som verkar relaterade till traumat. T.ex. "Efter det, var hon/han rädd för att sova för sig själv i sin egen säng på kvällen och hon/han började få magont. Ibland vaknade hon/han med mardrömmar." Slutet innehåller en lösning till trauma och inkludera de positiva tankar Du/Ni vill att hon/han har om sig själv. 12

T.ex. "När det var över, var flickan/pojken trygg. Hon/Han tyckte om att leka med sina kamrater, sov i sin egen säng och hennes/hans kropp kändes bra. Hon/Han visste att hon/han var modig, stark och älskad." Inkludera regler för trygghet som kan hjälpa barnet att känna sig kompetent och stark. T.ex. "Flickan/Pojken lärde sig att hon/han kunde använda sin röst för att ropa på hjälp. Hon/Han kunde trösta sig när hon/han tänkte på hur mycket X (och Y) älskar henne/honom." Mellan sessionerna, var god och notera vilka svårigheter som har försvunnit och vilka finns kvar. Om möjligt, observera det som orsakar traumabeteenden som finns kvar. Vissa föräldrar skriver en dagbok av barnets traumabeteende så att det finns en inventering av det som behöver behandlas. Dagboken kan se ut så här: Dagens datum Orsak 16/8-2 Situation I köket, fettet som bränns vid när middagen lagas Beteende Gråter, rädd för elden Från Joan Lovett: Small wonders, 1999. Översatt och bearbetat av James R. Samec Leg psykoterapeut och psykoterapihandledare Under trauma kan kroppen i en mening bli hjälplös, kognitiva kapaciteter bryter ihop och människor blir som flyende djur. Aktivitet kan samtidigt skydda från PTSD och skapar nya verkligheter. Var samtidigt försiktig med att stimulera till att berätta traumahistorier. För en del människor är traumaberättelser det enda sättet att känna sig levande. Särskilt om de känner mer och mer en känslomässig avdomning. Vår uppgift som hjälpare är att hjälpa människor att känna sig levande när de inte berättar sina traumahistorier. Detta kan möjligen vara värt att tänka på i förhållande till de allmänna råd som säger att det är viktigt efter ett trauma att berätta om vad man varit med om. Vad jag uppfattar är att Kolk vill skilja på detta berättande och det mer kronifierade tvångsmässiga berättandet. Kolk gjorde i sitt anförande också en neurobiologisk genomgång av tillståndet efter trauma. I korthet innebär det att serotoninnivåerna, styrda från hypothalamus ofta går ner och behöver höjas. En väg kan vara med hjälp av SSRI-preparat. Locus coerulus i hjärnstammen står för arousalsystemet. Betablockerare, benzodiazepiner och opiater är mest effektiva att hämma adrenalinnivån, men PTSD försvinner inte av detta. Traumadagar i Stockholm i maj 2002 Kris- och Trauma Centrum vid Danderyds sjukhus anordnade ett symposium om psykiska trauman i somras. Bessel van der Kolk var en av huvudföreläsarna som inledde sitt föredrag litet dramatiskt med att säga: "Var försiktig med att referera traumahistorier. Det gör något med fysiologin, det sker en arousal och detta kan bidra till en utmattning hos behandlare. Som behandlare bör vi se upp med denna utmattning." Kärnpunkten i arbetet med att lösa traumaproblematik är att hjälpa patienten att skapa ett alternativt resultat eller att kunna föreställa sig en alternativ handlingsplan under det att kroppen håller sig tillräckligt lugn. Att återta känslan av aktivitet, och att kunna vara aktiv är centralt för individen. Bessel van der Kolk Rorschach testningar efter PTSD visar en karaktäristisk bild: 1. Ökat antal helhetssvar (W =6) Realitets testningen blir förvrängd eller störd 2. Inlärd hjälplöshet - yttre kontrollstyrning (locus of control) i kombination med bra socialt stöd är farligaste kombinationen för en permanentning av besvär. Kolk drog här en parallell till svensk flyktingpolitik - mycket ekonomiskt stöd men en tillvaro i passivitet! 3. Informationsprocessen präglas mer av hur människor får dem att känna sig. Affekt- 13

storm uppstår, låg kognitiv bas kombinerat med skam. Detta medför en reducering av den kognitiva analysen. Serotonin hjälper människor att bli mer psykologiskt närvarande - mer "mindful". Därför kan en höjning av serotoninnivån vara extra viktig. Slutligen ville Kolk lyfta fram vikten av en kroppslig vinkling av behandlingsarbetet efter traumatisering. Cerebellum integrerar sensoriska och motoriska minnen. Det kan vara viktigt att använda kroppen för att reetablera det fysiologiska lugnet. Dorsal lateral prefrontal cortex hjälper till att reglera motoriken. Kerstin Bergh Johannesson Kriterier för svensk certifiering av EMDRterapeuter Förslag från arbetsgruppen: Kerstin Bergh Johannesson, Anne Martinell-Vestin och Reet Oras i enlighet med rekommendera-de internationella kriterier. Kriterierna fastställda av styrelsen för EMDR-Sverige 2002-11-25. Av terapeuten krävs följande: 1. Vara medlem av EMDR Sverige 2. Ha fullgjort lägst EMDR level 2-kurs med godkänt resultat. 3. Ha egen klienterfarenhet av EMDR vid minst två tillfällen.(vanligast under level 1 + 2, annars hos annan godkänd level 2- terapeut) 4. Vara legitimerad som psykolog alternativt psykoterapeut eller psykiater lägst steg 1 i psykoterapi. 5. Ha minst två års psykoterapeutisk erfarenhet efter uppnådd legitimation enligt ovan. 6. Ha genomfört minst 50 EMDR-sessioner med minst 20 klienter och vid anmodan kunna verifiera detta ( korta fallbeskrivningar eller intyg från handledare). 7. Ha mottagit minst 10 timmars individuell handledning eller 20 timmar i grupp (högst 4 deltagare) av godkänd EMDR-handledare. 8. Uppvisa rekommendationsbrev från minst en godkänd EMDR-handledare avseende den sökandes kliniska tillämpning av EMDR, yrkesetik och personliga lämplighet 9. Certifieringen granskas och förnyas vart femte år. Detta innebär krav på dokumentation av återkommande fortbildning som rekommenderas av EMDR Sverige. Med fortbildning avses specialworkshops, EMDR-Europa -konferenser eller EMDRIAkonferenser. För bibehållen certifiering krävs deltagande i minst 1 workshop och en konferens, alt 2 workshops eller konferenser under angiven period. 10. Fram till 31 augusti 2003 finns möjlighet till ekvivalering. För ekvivalering krävs ovanstående med undantag av kraven under avsnitt 7 och 8. Dessutom krävs skriftligt intyg angående klinisk lämplighet från EMDR-handledare/psykoterapihandledare eller motsvarande. Ansökan om certifiering görs till Föreningen EMDR Sverige, c/o Anne Martinell Vestin, Sturegatan 18 A, 752 23 UPPSALA. En avgift om 500 kronor tas ut för certifieringen. Detta innebär rättigheter att föras upp på föreningens officiella register över EMDRterapeuter som listas på vår hemsida. Tidigare listade terapeuter kan ansöka om certifiering utan att behöva betala den extra kostnaden. Ekvivalering är möjlig fram till den 31 augusti 2003. EMDR-handledare i Sverige För närvarande finns 3 godkända EMDR-handledare i Sverige. De är Kerstin Bergh Johannesson, Anne Martinell-Vestin och Reet Oras. Ytterligare 9 EMDR-terapeuter examineras som handledare under våren. 14

EMDR på Psykoterapimässan Totalt kom mellan 2500 och 3000 besökare till 2002 års mässa som hade 396 programpunkter under tre försommardagar i Münchenbryggeriet. Seminarier, föreläsningar, paneldebatter, speaking corner varvades med kortföreläsningar. Utställningsmontrar för ca 80 inbjudna organisationer och föreningar som representerar olika terapiinriktningar fanns på plats. Dessutom anordnades Vetenskapsrådets forskardagar för psykoterapiforskning i år i anslutning till mässan. om EMDR. Titeln är Eye Movement Desensitization and Reprocessing (EMDR); en presentation och analys av metoden samt redogörelse för svenska utövares upplevelser. Hon är därmed den första (?) som publicerar en akademisk rapport om EMDR i Sverige. Rapporten finns nu i sin helhet på föreningens hemsida: www.emdr.org.se/examensuppsats.pdf. Årsmötet 2003 EMDR-Sveriges årsmöte äger rum i Stockholm fredagen den 25 april. Studiedagen 2003 Seminarier anordnas i anslutning till årsmötet. Reet Oras och Bertil Lilieblad planerar innehållet. Vi är tacksamma för dina önskemål och idéer till: reetoras@hotmail.com eller bertil@lilieblad.com Utbildningar I vår monter fanns mycken information om EMDR EMDR presenterades på mässan dels genom en välbesökt föreläsning som hölls av Kerstin Bergh Johannesson och dels genom en bemannad monter. EMDR level 1 den 28-30 mars i Stockholm samt 16-18 oktober 2003 i Uppsala EMDR level 2 den 19-21 oktober 2003 i Uppsala Uppföljning till Level 1: 22 augusti 2003 The Art av EMDR, en påbyggnadskurs med Roger Solomon, för de som gått level 2, planeras till den 13 15 juni 2003. Workshop RESTRUCTURING THE SELF (II) med Carol York i Uppsala den 3 4 mars 2003. (Endast för de som deltagit i del I i oktober 2002). Monica Chu mässar på mässan Vår monter var populär. Ca 700 broschyrer delades ut och åtgången av godis var stor. Psykologexamensuppsats om EMDR Ampárn Karlsson har skrivit sin psykologexamensuppsats vid Stockholms Universitet Utbildningarna arrangeras av IHPU AB. Kontaktperson är Berit Emilsson, 08-567 06 444. Kursprogram kan beställas på 08-567 06 494. E-post ihpu@ihpu.se Konferenser VIII European Conference on Traumatic Stress i Berlin, Tyskland, 22-25 Maj 2003. www.trauma-conference-berlin.de 15

EMDRIA-konferensen 2003 18-21 september i Denver, Colorado. www.emdria.org/conferences/index.htm EMDR Europa anordnar tillsammans med EMDR Italia den 4: e europeiska konferensen i Rom den 17 18 maj 2003: EMDR AND POST-TRAUMATIC STRESS DISORDERS Research Diagnosis Treatment Integration Efterlysning På level II i oktober 2002 lovade jag e-posta ett litet manuskript om "Inre Styrka" till några deltagare som skrev ner sina adresser. Lappen har försvunnit i mina högar, vilket jag beklagar! Du som väntar kan e-posta till mig. famvestin@spray.se, så gör vi ett nytt försök! Anne Martinell-Vestin Medlemsavgiften 2003 är oförändrad, 400:- Insättes på postgiro 44 74 42-5. Inbetalningskort bifogas. Logotypes Det börjar bli dags för vår förening att skaffa sig en egen logotype. Här presenteras några befintliga sådana. På årsmötet kan vi diskutera hur vår ska se ut. http://www.emdritalia.it 17th Word Congress on Psychosomatic Medicine, Waikoloa, Hawaii, August 23-28, 2003 www.hawaiiresidency.org/icpm2003/index.html EMDR-Sverige anordnar tillsammans med EMDR- Europa den 5: e europeiska EMDRkonferensen i Stockholm den 11 13 juni 2004 Vetenskapliga artiklar I Medline finns f n 88 abstracts från vetenskapliga artiklar om EMDR. Önskemål Vi i styrelsen har en stark känsla av att det finns mängder av ideér kring och erfarenheter av EMDR-behandling runt om i landet, som vore värdefullt för många att ta del av. Därför skulle vi uppskatta att få information om det som vi kan sprida vidare, bl.a. genom vårt medlemsblad. Skicka ett mail till bertil@lilieblad.com eller skriv till Bertil Lilieblad, Krukmakargatan 22, 118 51 Stockholm. Red. Tyck till!! Red. 16