En flicka kisar mot den ljusa strimman. Runt strimman är det svart. Svart som under sängen, svart som rullgardinen med julstjärnan där bakom. Svart som hela golvet fram till den ljusa dörrstrimman. 69
Flickan drar upp täcket över ögonen. Svart som toaletten med lysknappen utanför när Joel är där och vill skoja, tänker hon. Svart som killarnas kängor vid bänken utanför centrum. Svart som farfars lungor, svart som farmors kappa. Svart som grannens hund och källarspindlarna och fladdermössen på landet. Svart som sista biten genom tunneln. Svart som allt som gömmer sig. Flickan sträcker ut handen, får tag på lysknappen och trycker på den. Glödlampan gnistrar till och slocknar. Hon provar igen. Klick, klick, låter knappen. Men sänglampan är mörk. 70 71
Hon kniper ihop ögonen och tänker på pappa. Tänker på allt som var alldeles nyss. God natt, min skatt. Pussen på pannan. Vi sitter där ute. Jag lämnar dörren på glänt. Pussen på kinden. Pappas skägg kittlade som vanligt. Men öppningen i dörren blev inte som den brukar. Flickan kikar mot det ljusa strecket. Hon skulle kunna gå upp och öppna dörren mer. Men under sängen finns det mörka som rinner ut över golvet. Tungt mörker som fötterna kan fastna i. Långa mörkerarmar som drar i hennes ben. Och för att komma till dörren måste fötterna ta sig förbi garderoben. Den mörka garderoben. Mörkt som allt som gömmer sig. 72 73
Hon tittar mot rullgardinen. Där bakom finns stjärnan. Den skulle hon kunna tända. Vitt och klart skulle den lysa genom det mörka tyget. Och fram till fönstret är det kortare än till dörren. Hon skulle kunna springa upp och trycka på lysknappen. Att springa är nästan inte ens som att nudda golvet. Hon lyssnar efter ljuden i stället. Pappaljuden ute i vardagsrummet. De är inte heller som vanligt. Pappas tjej är här med sin Joel och kollar film. En som Joel har valt. Skrapande, hasande, smygande hoppa-fram-bakom-etthörn-film. Blodröd och långa-vassa-tänder-film. Mörkerfilm. 74 75
Flickan vill springa ut och kila in sig mellan pappa och hans tjej i soffan. Men mörkerfilm är bara för den som vet att toaletten är som vanligt även om någon skojar och släcker när man är där inne. För den som vet att killarnas svarta kängor inte vill något särskilt. Att grannhunden bara vill busa. Och att sista biten i tunneln är samma bit även när lamporna är trasiga. Mörker är bara mörker. Det enda som kan hända är att man snubblar. Det är så pappa brukar säga. Det är så han alltid har sagt ända sedan hon var liten. När de är på landet på hösten och ska gå till dasset. Mörkret är inte farligt, säger pappa och tar flickans hand. Och ögonen vänjer sig. I den andra handen håller han fotogenlyktan. 76 77
Flickan spärrar upp ögonen. Låtsasmörker, tänker hon. Men allt är på riktigt. Garderoben är svart och golvet ännu svartare. Och ljuset och pappas hand finns i vardagsrummet hos tjejen och Joel. Hon kniper ihop ögonen. Svart som allt som gömmer sig. Svart som fladdermössen när hon och pappa går med fotogenlyktan mot dasset. Svart som hela skogen runt dem, dit lyktans ljus inte når. Svart som källarspindlarna i taket ovanför läskbacken och potatisen. Svart som farfars hosta, svart som farmors oro. 78 79
Och nu hör hon ljud. Mörkerljud. Smygande, hasande, skrapande hoppa-fram-ljud. Men inte från filmen. Ljuden kommer från garderoben, eller från under sängen. Eller närmare och närmare dörren. Mörkersteg och stora tunga kängor. Långa händer och blodröda vassa, vassa tänder. Låtsasljud, tänker flickan och drar täcket över huvudet. Men öronen vet att det är på riktigt. Pappa! ropar hon. Pappa, pappa! Då står han där. I den öppna dörren med ljuset från hallen som strömmar in. Över golvet och in under sängen. Fram till fönstret och rullgardinen. Över garderoben som inte alls är svart utan vit. 80 81
Men är du vaken? Pappa kramar om flickan. Min stora tjej. Hon trycker sin kind mot pappas kind så att skägget ska kittla ordentligt. Det snöar, säger pappa och stryker flickan över håret. Det är alldeles vitt ute. Imorgon går vi till backen. Mm, säger flickan och blundar. Vitt och lätt som snö, tänker hon. Vitt som ljuset från hallen där ingenting kan gömma sig. Lätt som att somna med pappas hand över håret. 82 83