Kamrater och brott är brottsligt beteende inlärt?

Kriminologiska institutionen Kamrater och brott är brottsligt beteende inlärt? En kvantitativ studie av ungdomsbrott och differentiella associationer Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Höstterminen 2009 Katarina Baatz

Sammanfattning Ungdomsbrottsligheten är ett ämne som är ständigt uppmärksammat i samhällsdebatten och i media. Varför ungdomar begår brott har studerats omfattande inom kriminologin och ett flertal teorier har försökt finna förklaringar till problemet. Denna studie har studerat huruvida den brottslighet ungdomar begår kan tänkas vara inlärd från individer i ungdomarnas närhet. Studiens utgångspunkt är teorin om differentiella associationer vilken teoretiserades av Edwin H. Sutherland 1939. Inlärningsteorin har genom åren testats genom att undersöka sambandet mellan brottsliga kamrater och ungdomars egen brottslighet. Denna studie har undersökt detta samband genom att skilja på brottslighet begången på egen hand och brottslighet begången tillsammans med andra. Åtskillnaden gjordes för att få ett mått på inlärningen, då faktorer som grupptryck och ökade tillfällen till brott inte i lika hög grad kan tänkas vara en bakomliggande faktor vid brott på egen hand. Huvudfrågeställningen för studien var således om unga, vilka har kamrater som begått brott, begår fler brott på egen hand än vad de som inte har kamrater som begått brott gör. Det material som användes vid studien var 1770 enkäter, besvarade av högstadieungdomar i Stockholms stad vilka deltagit i en självrapportundersökning år 2006, The International-SelfReport Delinquency Study 2. Åtta olika typer av egen brottslighet studerades: misshandel, burit vapen, fickstöld, sålt droger, rån, stulit ur bil, cykelstöld samt snatteri. Studien fann att unga med kamrater som begått brott i högre grad begår brott på egen hand, än vad de som inte har kamrater som begått brott gör. Resultatet indikerar att brottsligt beteende är inlärt från kamrater, då det överförs på ett annat sätt än enbart genom grupptryck och ökade tillfällen till att begå brott. Studien visade även att föräldrars kontroll över sitt/sina barn har ett samband med i vilken mån barnet/barnen har kamrater som begått brott eller ej. 2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING... 4 1.1 BAKGRUND... 4 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 5 1.3 DISPOSITION... 5 2. TEORETISK UTGÅNGSPUNKT... 6 2.1 TEORIN OM DIFFERENTIELLA ASSOCIATIONER... 6 2.2 KRITIK MOT TEORIN OM DIFFERENTIELLA ASSOCIATIONER... 8 2.3 DENNA STUDIE I FÖRHÅLLANDE TILL TEORIN... 9 3. TIDIGARE FORSKNING... 10 3.1 FORSKNING OM DIFFERENTIELLA ASSOCIATIONER OCH BROTTSLIGA KAMRATER... 10 3.2 SVENSKA SJÄLVRAPPORTUNDERSÖKNINGAR OM UNGDOMSBROTTSLIGHET... 13 3.3 DENNA STUDIE I FÖRHÅLLANDE TILL TIDIGARE FORSKNING... 14 4. METOD... 14 4.1 MATERIAL OCH URVAL... 15 4.2 BORTFALL... 15 4.3 VALIDITET, RELIABILITET OCH GENERALISERBARHET... 16 4.4 OPERATIONALISERING OCH VARIABLER... 17 4.5 INTERNT BORTFALL... 20 4.6 PROBLEM OCH FELKÄLLOR... 20 4.7 ANALYSMETODER... 20 5. RESULTAT OCH ANALYS... 21 5.1 TEST AV SAMBAND: BROTTSLIGA KAMRATER OCH BROTTSLIGHET PÅ EGEN HAND... 21 5.2 STYRKAN PÅ SAMBANDEN... 23 5.3 JÄMFÖRELSE MED BROTT BEGÅNGET MED ANDRA UNGDOMAR... 23 5.4 KONTROLL MED FÖRÄLDRAKONTROLL... 25 6. SLUTSATSER OCH SLUTDISKUSSION... 28 7. REFERENSER... 31 BILAGOR 3

1. Inledning 1.1 Bakgrund Ungdomsbrottsligheten har studerats omfattande inom kriminologin och kan sägas vara ett av ämnets mest centrala problemområden (Estrada & Flyghed 2001, s. 17). Att ungdomar någon gång under sin tonårstid begår brott är inte ovanligt. Varför begår då så många unga brott? Är riskfaktorerna medfödda, är det den omgivande miljön som avgör eller är det uppväxten och föräldrarna? Ett flertal teorier har strävat efter att förklara varför unga begår brott och varför vissa tenderar att bli mer benägna att falla in i ett kriminellt beteende än andra. Teorierna har gett ungdomsbrottsligheten såväl biologiska, psykologiska som sociologiska förklaringar. Att forska kring varför unga kommer att begå brott är av stor vikt för att kunna dra slutsatser om vilka åtgäder som ska sättas in och var åtgärder ska sättas in för att minska ungdomsbrottslighetens omfattning. En välkänd kriminologisk teori, vilken avser att förklara varför unga kommer att anamma ett brottsligt beteende, är Edwin H. Sutherlands teori om differentiella associationer. Teorin om differentiella associationer bygger på att brottsligt beteende, liksom allt annat beteende, är inlärt. Inlärningen sker i en kommunikationsprocess inom en grupp vilken står en individ nära. Såväl tekniker hur brott begås som drivkrafter och motiv lärs in i denna process. Utifrån om dessa motiv och drivkrafter lärs in som fördelaktiga eller ofördelaktiga mot att bryta mot lagen kommer en individ att bli kriminell eller ickekriminell (Sutherland & Cressey 1955, s. 77f). Sedan Sutherland publicerade sin teori om differentiella associationer har hundratals artiklar skrivits på ämnet och många försök har gjorts att testa teorin empiriskt. Forskningen har då fokuserat på att studera sambandet mellan brottsliga kamrater och brottsligt beteende (se: Short 1957, Jensen 1972, Warr & Stafford1991, Hochstetler et al. 2002). Genom att ställa frågor kring ungas attityder till brott, egen brottslighet, kamraters attityder till brott och kamraters brottslighet har studier försökt pröva om Sutherlands inlärningsteori stämmer med verkligheten. Hochstetler, Copes & DeLisi (2002) skrev i artikeln Differential association in group and solo offending att tidigare forskning kring differentiella associationer har missat att skilja på brott begågna på egen hand och brott begågna med andra. En särskiljning mellan dessa bör vara av vikt vid en studie rörande inlärning av brottsligt beteende då medbrottslingar kan innebära en utsatthet för grupptryck 4

samt medföra tillfällen att begå brott och inte nödvändigtvis behöver vara ett bevis för en inlärningseffekt (Hochstetler et al 2002, s. 561). 1.2 Syfte och frågeställningar Forskning gällande differentiella associationer har sällan skiljt på brottslighet begången på egen hand och brottslighet begången tillsammans med andra, varför denna studie syftar till att undersöka om brottsligt beteende är inlärt genom en åtskiljning av dessa. Eftersom brottslighet tillsammans med andra kan vara ett uttryck för grupptryck och att fler tillfällen ges till brottslighet, är avsikten med den här studien att få ett bättre mått på en eventuell inlärning. Följande frågeställningar avses att besvaras: Begår ungdomar som har brottsliga kamrater fler brott på egen hand, än vad de som inte har brottsliga kamrater gör? Skiljer sig eventuella samband åt för olika brottstyper? Skiljer sig ett eventuellt samband för brottsliga kamrater och brott på egen hand från sambandet mellan brottsliga kamrater och brott med andra ungdomar? Är ungdomar med låg föräldrakontroll mer påverkbara för en eventuell inlärning från kamrater, än ungdomar med hög föräldrakontroll? 1.3 Disposition Efter att ha gett en kort bakgrund till ämnet som ska undersökas, samt redogjort för studiens syfte och frågeställningar ovan, följer en beskrivning av den teori som använts som utgångspunkt för studien samt en redogörelse för forskning som gjorts i ämnet. Vidare redogörs för den metod och det material som studien utgår ifrån. Resultatet redovisas sedan med avseende på de frågeställningar som ställts upp. En analys och diskussion görs därefter där resultatet knyts ihop med studiens syfte, teori och tidigare forskning. Avslutningsvis förs en diskussion kring förslag på möjlig framtida forskning i ämnet. 5

2. Teoretisk utgångspunkt Nedan redovisas den teori som använts som utgångspunkt för studien samt den kritik som riktats mot teorin. Avlutningsvis redogörs det för hur studien förhåller sig till teorin. 2.1 Teorin om differentiella associationer Teorin om differentiella associationer publicerades av Edwin H. Sutherland första gången 1939 i boken Principles of Criminology. Denna bok har utkommit i ett flertal olika upplagor både före och efter Sutherlands död, 1950. Upplagan som används här är från 1955 och har reviderats av Donald R. Cressey. Hur begreppet differentiella associationer ska översättas till svenska är svårt, Sarnecki (2006) översätter det till varierande anknytning och anger en alternativ översättning vilken är särskiljande tillhörighet (Sarnecki 2006, s. 153f). På grund av bristande svenska översättningar kommer jag i föreliggande studie nyttja begreppet differentiella associationer. Sutherland och Cressey (1955) byggde upp teorin kring nio påståenden vilka anses förklara processen vilken leder till att en individ blir brottslig. Dessa påståenden följer nedan: 1) Brottsligt beteende är inlärt. Med detta menar Sutherland att brottsligt beteende inte ärvs utan att det är något som måste läras in, på samma sätt som vilket yrke som helst. En individ som inte lärt sig begå brott kommer inte att uppfinna ett brottsligt beteende. 2) Brottsligt beteende lärs in vid interaktion med andra personer i en kommunikationsprocess. Kommunikationen menar Sutherland kan vara både verbal och innefatta gester eller beteende. 3) Den främsta delen av inlärningen av brottsligt beteende äger rum inom intima personliga grupper. Detta innebär att kommunikationsmedel som olika medier, t ex filmer och tidningar, spelar en mindre roll vid inlärning av brottslighet, det är de nära relationerna med andra människor som är avgörande. 4) När brottsligt beteende lärs in, inkluderar inlärningen a) tekniker att begå brott, vilka ibland är mycket komplicerade och ibland mycket enkla och b) specifika inriktningar för motiv, drivkrafter, rationaliseringar och attityder. 5) De specifika inriktningarna för motiv och drivkrafter lärs in genom definitioner av lagen som fördelaktiga respektive ofördelaktiga. Sutherland menar att en individ kan vara omgiven av personer vilka anser det vara accepterat att bryta mot lagen eller personer vilka anser detta vara oacceptabelt. Det är de personer som står en individ närmast och som oftast är i individens närhet som kommer att påverka individen i valet av inställning till brottslighet. 6

6) En person blir brottslig om fördelaktiga definitioner för att bryta mot lagen överväger ofördelaktiga definitioner för att bryta mot lagen. Det är denna punkt som är kärnan i de differentiella associationerna enligt Sutherland och den gäller såväl brottsliga associationer (anknytningar) som antibrottsliga associationer. Den kultur som omger en person påverkar oundvikligen alla personer som lever i denna kultur, det må vara en brottslig kultur eller vilken annan kultur som helst. Om en person lever i en kultur som förespråkar brott, isolerad från en som är negativ till brott, kommer denna person att anamma denna prokriminella kultur. 7) Differentiella associationer varierar i frekvens, varaktighet, prioritet och intensitet. Sutherland skriver att frekvens och varaktighet inte kräver någon förklaring, de talar för sig själva, medan prioritet och intensitet är något svårare att definiera. Prioritet förklarar Sutherland med att en individ som tidigt hänger sig till ett brottsligt beteende kan bevara detta beteende genom hela livet, liksom en person som inte utvecklar ett brottsligt beteende alls under barndomen bevarar detta ickebrottsliga beteende. Innebörden av detta påstående är att associationer som fås tidigt i livet är viktigare än de som fås senare. Intensiteten berör graden av känslomässig anknytning till källan av den kriminella eller antikriminella förebilden. 8) Inlärningsprocessen av brottsligt beteende genom association med kriminella och anti-kriminella mönster inkluderar alla de mekanismer som är närvarande vid all annan inlärning. Inlärningen av brottsligt beteende är inte enbart en imitationsprocess utan sker även genom association med andra. 9) Eftersom brottsligt beteende är ett uttryck för allmänna behov och värderingar, förklaras det inte med dessa behov och värderingar eftersom icke-kriminellt beteende är ett uttryck för samma behov och värderingar. En arbetare går till jobbet för att tjäna pengar liksom en tjuv stjäl för att få pengar. Sutherland menar att de förklaringar till brottslighet som getts utifrån en strävan efter lycka, pengar, socialt erkännande eller som ett utlopp för frustration alla är resultatlösa eftersom de beskriver brottsligt beteende likväl som icke-brottsligt beteende. De lyckas inte beskriva varför beteendet blir just brottsligt (Sutherland & Cressey 1955, s. 77ff). Att en person kommer att associera med en brottslig kultur beror till stor del på hur familjeförhållanden ser ut för personen, menar Sutherland och Cressey (1955). Om hemmet misslyckas med att visa ett avstånd till brottslighet eller är neutralt inställt till barnets brottslighet kan det leda till att barnet utvecklar ett brottsligt beteende, beroende på om det umgås i en miljö som förespråkar brott eller ej. Ett hem som är splittrat och där det finns många problem kan medföra att barnet flyr från hemmet och kommer att leta efter en annan grupp att vara en del av. Detta kan leda till, enligt Sutherland och Cressey, att barnet blir isolerat från familjen och de antikriminella ideal som råder där. Det finns då en 7

större risk för att barnet kommer att ingå i en kriminell miljö och anpassa sig till denna. Om hemmet är en prokriminell miljö medverkar detta också såklart till barnets brottslighet. Dock anser Sutherland att kamrater i samma ålder och av samma kön har en större påverkan på barnets attityd till brottslighet än föräldrarna (Sutherland & Cressey 1955, s. 180f). Hochstetler, Copes och DeLisi (2002) undersökte i artikeln Differential association in group and solo offending effekten av kamraters brottslighet/attityder på egen brottslighet uppdelat på brott begånget på egen hand och brott begånget tillsammans med andra. Författarna menar att det är av största vikt att skilja på brottslighet tillsammans med andra och brottslighet på egen hand då gruppbrottslighet kan vara ett uttryck för grupptryck eller att fler tillfällen ges till brott. Gruppbrottslighet behöver inte vara ett bevis på att brottslighet lärs in, vilket de anser att tidigare forskning har misslyckats med att belysa. I nämnda studie analyserade de sitt material med avseende på tre oberoende variabler; respondentens attityd till brott, kamraters attityder till brott samt kamraters brottslighet. De beroende variablerna berörde stöld, misshandel och vandalisering. Studiens resultat var att både kamraters attityder och beteende hade ett signifikant samband med egen brottslighet för alla tre typer av brott. Alla de tre oberoende variablerna hade ett signifikant samband med egen brottslighet, såväl för gruppbrottslighet som solobrottslighet (Hochstetler et al 2002, s. 561ff). 2.2 Kritik mot teorin om differentiella associationer En kritik som riktats mot Sutherland är att han inte förklarar hur teorin ska testas empiriskt. Sarnecki (2006) påpekar att det inte finns någon förklaring till hur det är tänkt att de differentiella associationerna, samt frekvensen, varaktigheten, intensiteten och prioriteten med vilka associationerna varierar, ska mätas för att kunna prövas mot verkligheten (Sarnecki 2006, s. 156). Teorin har även kritiserats för att den inte beskriver processen kring inlärningen av brottsligt beteende tillräckligt väl (Akers & Burgess 1966, s. 130). Vad som framgår i teorins huvudteser förklarar Sutherland och Cressey (1955) inlärningsprocessen som att den verkar på samma sätt som alla annan inlärning. Någon närmare förklaring för denna process ges ej. Inom ramen för föreliggande studie kommer inte inlärningsprocessen vara möjlig att studera i detalj. Warr och Stafford (1991) ifrågasätter teorin på två punkter. För det första menar de att teorin slår fast att attityder som är fördelaktiga för att anamma ett brottsligt beteende är nödvändiga för att utveckla ett sådant beteende. Deras kritik är att en persons attityd inte nödvändigtvis stämmer överens med en persons beteende och att unga mycket väl kan begå brott trots att de inte anser det vara accepterat. För det andra kritiserar de teorin, precis som Akers och 8

Burgess (1966), för att den inte kan förklara hur överföringsprocessen, från en person till en annan, av definitioner, attityder och brottsligt beteende går till (Warr & Stafford 1991, s. 852). 2.3 Denna studie i förhållande till teorin Brottsligt beteende kan definieras på ett flertal olika sätt. Dels kan brottslighet ses ur ett strikt legalistiskt perspektiv, inom vilket begreppet innefattar alla handlingar vilka är belagda med straff (Flyghed & Estrada 2001, s. 16). Dels kan brottslighet definieras som avvikande beteende, vilket är ett något vidare begrepp eftersom det kan innefatta såväl kriminaliserat avvikande beteende som ickekriminaliserat avvikande beteende, som exempelvis psykisk sjukdom eller alkoholmissbruk (Sarnecki 2006, s. 21f). I föreliggande studie ses brottsligt beteende/brott ur ett legalistiskt perspektiv. Det legalistiska perspektivet ses dock inte i sin extrema form i studien, eftersom detta innebär att endast de brott vilka bevisats inför domstol är möjliga att definiera som brott (Estrada & Flyghed 2001, s. 16). Sutherlands och Cresseys (1955) teori om differentiella associationer bygger på att brottsligt beteende är inlärt och att det lärs in på samma sätt som alla andra beteenden. Det är personerna som omger individen som denne kommer att associera med och anamma pro- eller antikriminella attityder och beteenden från. Inlärningsprocessen innefattar både motiv, drivkrafter, rationaliseringar, attityder och specifika tekniker för brottsligt beteende. I den här studien kommer det studeras om kamraters brottsliga beteende, vilket kan tänkas ge sken av en prokriminell attityd, medför en inlärning av ett brottsligt beteende. En kritik av teorin är att den förutsätter att en överföring av attityder vilka genererar brottslighet, men kritikerna menar att attityder och beteende inte behöver gå i samma riktning. Unga som begår brott måste inte nödvändigtvis anse att det är acceptabelt. Det kan dock tänkas att även om ungas egentliga attityd är antikriminell, sänder deras brottsliga beteende en annan signal om deras attityd, vilket kan medföra att det blir denna som lärs in. I linje med Hochstetler et al (2002) kommer jag att skilja mellan brott tillsammans med andra och brott begågna ensam vad gäller ungdomars brottslighet. Detta görs för att eventuellt kunna utesluta att det är enbart grupptryck eller imitation som medför att unga med brottsliga kamrater begår fler brott. Hochstetler et al genomförde sin studie på material från en amerikansk studie från 1970-talet. Att undersöka sambandet gällande svenska ungdomar och med ett nyare material är såväl intressant som relevant. Denna studie kommer även att gå ett steg vidare och jämföra de eventuella sambandens styrka mellan gruppbrottslighet och brottslighet på egen hand. 9

Då Sutherland och Cressey (1955) i Principles of Criminology menar att det främst är familjeförhållandena som styr om en ungdom kommer att associera med brottsliga kamrater eller ej, kommer jag att kontrollera om unga vars föräldrar har olika kontroll över vad de unga gör, är olika benägna att ha brottsliga kamrater och påverkas av deras beteende. Utifrån teorin bör låg föräldrakontroll innebära en ökad risk för association med brottsliga kamrater samt att kamraterna påverkar den unge mer, varför ett eventuellt samband mellan brottsliga kamrater och egen brottslighet bör vara starkare för de med låg föräldrakontroll än de med hög. Dock menar Sutherland att kamraters attityder påverkar mer än vad föräldrarnas gör, varför det kan tänkas att även de unga som har föräldrar som vet vad de gör och umgås med dem påverkas av brottsliga kamrater. 3. Tidigare forskning Nedan följer en redogörelse för en del av den forskning som gjorts på ämnet brottsliga kamrater och brottsligt beteende, dels utifrån teorin om differentiella associationer och dels beträffande självrapporterad brottslighet hos ungdomar i Sverige. 3.1 Forskning om differentiella associationer och brottsliga kamrater Samtliga, med undantag för den första av de studier som redogörs för här, har använt sig av material från The National Youth Survey från USA. Mycket av den forskning som kommer från USA kring differentiella associationer och brottsliga kamrater har använt sig av denna longitudinella undersökning där ca 1 700 ungdomar, som var 11-17 år året 1976, deltog. Data samlades in genom intervjuer vilka skedde under fem olika perioder under åren 1976-1980, med ytterligare kompletterande intervjuer åren 1983 och 1987 (Church, Wharton & Taylor 2008, s. 6). En utav de tidiga rapporterna kring brottsliga kamrater och brottsligt beteende var Shorts (1956-57) Differential association and delinquency där teorin om differentiella associationer testades på 16- och 17-åriga brottslingar vilka befann sig på en statlig träningsskola år 1955. Short konstruerade en speciell variabel som mått på de ungas differentiella associationer vilken skulle spegla frekvensen, intensiteten, varaktigheten och integreringen med brottsliga kamrater. Studien fann stöd för ett samband mellan brottsligt beteende och brottsliga associationer, samt för ett samband mellan de ungas grad av differentiella associationer och samtliga brottskategorier vilka undersöktes (Short 1956-57, s. 234-238). 10

Warr och Stafford (1991) studerade i rapporten The Influence of Delinquent Peers: What They Think or What They Do? förhållandet mellan brottsligt beteende och kamraters attityder jämfört med kamraters beteende. Warr och Stafford ansåg att Sutherlands teori endast avser en överföring av attityder från personer som står en individ nära men att stöd för teorin även erhållts utifrån beteende. Det finns inte ett självklart band mellan attityd och beteende, unga kan av olika skäl mycket väl begå brott även om de inte anser det vara legitimt, och därför borde, enligt Warr och Stafford, forskningen skilja på attityd och beteende. Författarna använde sig av variablerna; respondentens egen attityd till brott, kamraters attityder till brott, kamraters brottslighet samt respondentens egen brottslighet och analyserade datan på tre olika typer av brott; använt marijuana, stulit något värt mindre än 5 dollar och fuskat på prov i skolan (Warr & Stafford 1991, s. 851-854). Warr och Stafford fann att, trots att kamraters attityder till brott är viktiga för utfallet av ungas egen brottslighet, är kamraters beteende av betydligt större vikt. Denna effekt bestod även vid en kontroll där kamraters attityder och egna attityder hölls konstant. Författarna menade att resultatet visar att brottslighet inte enbart kan sägas vara en formering av kamraters attityder till egna attityder utan att brottslighet snarare uppstår från andra sociala inlärningsmetoder som grupptryck eller imitation (Warr & Stafford 1991, s. 851). Agnew (1991) undersökte sambandet mellan brottsliga kamrater och egen brottslighet genom att studera effekten av kamratanknytning, kamratkontakt, kamraters brottsliga mönster samt associationer med brottsliga kamrater på egen brottslighet, i rapporten The interactive effects of peer variables on delinquency. Datan som användes kom från den första omgången av NYS-studien. Agnew fick som resultat för de med flest brottsliga kamrater, att en stor del hade en stark anknytning till sina kamrater samtidigt som en stor del inte hade stark anknytning. Vidare rapporterades en stor variation i tid som tillbringades med kamrater. En stor del rapporterade att deras kamrater inte skulle acceptera ett brottsligt beteende, liksom att en stor del varken skulle acceptera eller misstycka, medan en liten del rapporterade att deras kamrater skulle acceptera ett brottsligt beteende. Utifrån detta resultat menar Agnew att det inte är möjligt att dra några generella slutsatser kring hur kamratförhållanden i brottsliga grupper ser ut. Agnew delade även upp materialet på allvarliga och mindre allvarliga brott för både brottsliga kamrater och egen brottslighet. Han fann då att den bästa förutsägande faktorn för brottslighet är brottsliga kamrater. Därutöver fann han att kamrater som ägnar sig åt allvarliga brott, främst har ett samband med de som har en egen allvarlig brottslighet, likväl som att de med kamrater som ägnar sig åt mindre allvarlig brottslighet, främst har ett samband med egen mindre allvarlig brottslighet. Vidare fann Agnew att kamratanknytning, tid tillbringad med kamrater, kamraters 11

accepterande av brottslighet samt kamrat/grupptryck har en svag positiv effekt på brottslighet (Agnew 1991, s. 55-62). Warr (1993) ställde frågan i artikeln Parents, peers and delinquency om föräldrars inflytande kan motverka inflytandet från brottsliga kamrater. Warr ställde här teorin om sociala band, vilken menar att inflytandet från föräldrar kan motverka brottslighet, mot teorin om differentiella associationer, vilken menar att brottsliga kamrater kan medverka till brottslighet. Studien undersökte denna fråga på sex olika brott; fuskat på prov i skolan, använt marijuana, stulit något värt mindre än fem dollar, använt alkohol, inbrott samt stulit något värt mer än fem dollar. De variabler som undersöktes vidare var; kamraters brottslighet, egen brottslighet, tid som tillbringas med familjen uppdelat på eftermiddagar, kvällar och helger samt anknytning till föräldrar (Warr 1993, s. 247-252). Studien visade att den tid som föräldrar tillbringar med sina barn motverkar kamraters inflytande. Däremot har föräldrars anknytning till sina barn ingen direkt motverkande effekt på vare sig kamraters inflytande eller på brottslighet. Dock har föräldraanknytning effekt på vilket umgänge ett barn väljer och därmed har föräldraanknytning en indirekt effekt på brottslighet. Anledningen till att tiden som tillbringas med föräldrar och inte anknytningen till föräldrar är av största vikt för att motverka inflytandet av brottsliga kamrater, tror Warr beror på att inflytandet och trycket från kamrater är så starkt på unga att den enda chansen att inte utsättas för detta är att avhållas från umgänget med sådana kamrater. Vad gäller tiden tillbringad med föräldrar, vilken i studien delades upp på eftermiddagar, kvällar och helger, visade resultatet att helgtid är den som har störst motverkande effekt på brottslighet. Warr förklarar resultatet med att unga som tillbringar mycket tid med sina föräldrar på helgen avhålls från festkulturen som till stor del uppmuntrar brottslighet (Warr 1993, s. 258f). Church, Wharton och Taylor (2009) använde sig i An Examination of Differential Association and Social Control Theory: Family Systems and Delinquency av differentiella associationer och sociala band-teorin för att undersöka eventuella samband mellan; stressfulla familjehändelser, sammanhållning inom familjen, familjerelationer, uppfattad självbild, kamraters brottsliga beteende och eget brottsligt beteende. De fann ett resultat som tyder på att brottsliga kamrater är det starkaste tecknet på egen brottslighet. Även uppfattad självbild, vilket i detta fall är ett mått på hur respondenterna tror att föräldrar och vänner ser på dem, är en faktor som är signifikant för egen brottslighet, där låg uppfattad självbild innebär större risk för egen brottslighet. Att ha en låg uppfattad självbild innebar även en större risk för att umgås med brottsliga kamrater. Författarna menar att detta samband är mycket stark vilket tyder på att en ungdom som lyckas uppehålla en hög uppfattad självbild, trots låg 12

familjesammanhållning och stressfulla familjehändelser, löper mindre risk att falla in i brottsligt beteende (Church et al 2009, s. 6-9). 3.2 Svenska självrapportundersökningar om ungdomsbrottslighet 1995 genomförde Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet Sveriges första rikstäckande självrapportundersökning gällande ungdomars erfarenhet av brottslighet. Ytterligare en studie genomfördes av institutionen 1997, efter detta övertog BRÅ uppdraget och sedan dess har undersökningen besvarats vartannat år, dock ej år 2007 (BRÅ 2008, s. 6). Enkätundersökningen vänder sig till ungdomar i årskurs nio och innehåller bland annat frågor kring egen brottslighet, utsatthet för brott, livsstil och hemförhållanden. En likadan enkät, men med vissa justeringar, har använts vid samtliga tillfällen. Åren 1995 och 1997 gjordes ett systematiskt urval av alla skolklasser i årskurs nio, i landet medan urvalen från och med 1999 byggde på ett systematiskt urval av samtliga grundskolor, med årskurs nio, i landet (BRÅ 2006, s. 13). Ring (1999) sammanställde i sin avhandling Hem och skola, kamrater och brott materialet från de två första självrapportundersökningarna, 1995 och 1997. I avhandlingen analyserades materialet främst utifrån Hirschis teori om sociala band, men analysen berörde även Sutherlands differentiella associationer samt subkulturteorier. Sociala band-teorin förklarar brottsligt beteende som en konsekvens av svaga sociala band till det omgivande samhället. Hirschi utgår från fyra olika typer av band vilka reducerar sannolikheten för brottslighet: anknytning, åtaganden, delaktighet samt övertygelse (Sarnecki 2006, s. 218f). Rings huvudfrågeställning i avhandlingen var i vilken grad brottsligt beteende är kopplat till individens situation med avseende på relationer till familj, skola och kamrater (Ring 1999, s. 7). Ring fann stöd för sociala band-teorin men fann även att graden av brottsbelastning hos kamrater och inställning till brott hos kamrater var de variabler som visade starkast samband med egen brottsbelastning (Ring 1999, s. 191). I BRÅ:s rapport från 2006 Ungdomar och brott åren 1995-2005 undersöktes bland annat effekten av en riskfull livsstil på egen brottslighet. I variabeln riskfull livsstil ingick;/brottsbelastning hos kamrater/, /ofta i centrum på kvällarna/ och /dricker ofta alkohol/. Riskfull livsstil ställdes mot en individuell riskfaktor vilken innehöll variablerna; /hög tolerans till brott alternativt problembeteende/, /bristande skuldkänslor/, /hög preferens för fysisk risk/, /hög rastlöshet eller impulsivitet/ och /aggressivt benägen/. Resultatet man fann var att ungdomar med en lägre individuell riskfaktor i större mån kunde stå emot ett brottsligt beteende trots att de anammat en riskfull livsstil (BRÅ 2006, s. 34). 13

3.3 Denna studie i förhållande till tidigare forskning Tidigare forskning har länge konstaterat ett samband mellan brottsliga kamrater och egen brottslighet. Warr och Stafford (1991) fann att kamraters beteende är betydligt mer avgörande för egen brottslighet än kamraters attityder till brott. I föreliggande studie kommer, som tidigare nämnts, kamraters beteende studeras i förhållande till respondenternas eget beteende. Dock kommer studien inte mäta huruvida ett specifikt beteende lärs in utan om kamraters brottsliga beteende, vilket ger sken av att det är legitimt att begå brott, överförs. Warr och Staffords slutsats var att brottslighet mer sannolikt uppstår på grund av inlärningsprocesser som grupptryck eller imitation snarare än en överföring av attityder. Då denna studie kommer att titta på brottslighet uppdelat på om den begåtts ensam eller med andra ungdomar kommer inlärningen att undersökas så att grupptryck inte lika troligt kan tänkas vara en medverkande faktor till brottsligheten. Det går dock med uppdelningen inte att helt utesluta att grupptryck är en faktor som påverkar. Warr (1993) studerade föräldrars motverkande effekt på brottsliga kamrater och kom fram till att det enda sättet på vilket föräldrar kan förhindra brottslighet är att inskränka barnets tid till umgänge med brottsliga kamrater. Trycket från kamrater är så starkt på en ungdom att det endast kan undkomma detta genom att inte utsättas för sådana kamrater. Jag kommer utifrån detta att kontrollera ett eventuellt samband mellan brottsliga kamrater och egen brottslighet med att titta på om tid tillbringad med föräldrar samt om föräldrar vet vilka den unge umgås med påverkar ett eventuellt samband. 4. Metod För att kunna undersöka om det finns något samband mellan egen brottslighet på egen hand och brottsliga kamrater har jag valt att använda mig av ett material som samlats in av någon annan, så kallad sekundärdata. Anledningen till att använda sekundärdata är att detta ger en möjlighet att undersöka ett mycket stort urval, där samband kan testas samt i slutändan generaliseras, och att materialet kan antas vara av god kvalitet då det insamlats och sammanställts av kompetenta forskare (Bryman 2004, s. 208). I föreliggande studies fall är användande av sekundärdata en förutsättning för att kunna genomföra studien då det varken fanns tid eller ekonomiska resurser att samla in ett stort material. Ett problem för föreliggande studie med användandet av sekundärdata är att materialet som tillämpas inte är utformat för just denna studies syfte och frågeställningar, vilket medför vissa problem då frågorna/variablerna som används för att mäta specifika teoretiska begrepp troligtvis inte är 14

konstruerade för att mäta dessa specifika begrepp. Det är därför av vikt att vara mycket noggrann med att reflektera över vad det är som egentligen mäts med de variabler som används. 4.1 Material och urval Materialet denna studie baseras på kommer från den andra omgången av den internationella undersökningen International Self-Reported Delinquency Study, ISRD-2. Undersökningen utfördes under våren 2006 i ett antal länder och riktade sig till elever i årskurs 7-9. ISRD-2 är en enkätundersökning vilken berör frågor om ungas brottslighet och levnadsförhållanden. Frågeformuläret bestod av 67 frågor med till största delen fasta svarsalternativ och besvarades anonymt i skolan under övervakning av en lärare. Enkäter, eller så kallade självrapportundersökningar, används ofta vid kvantitativ forskning där ett stort urval av respondenter kommer att delta och där det är frågan om att undersöka någon typ av kausalitet eller samband mellan variabler (Bryman 2004, s. 56f). Urvalet jag kommer att använda mig av är 1770 enkäter från ungdomar i åldern 12-17 i årskurs 7-9 i Stockholms stad. Populationen bestod av 1084 klasser från 114 skolor, årskurs 7-9 i Stockholm, och av dessa drogs 102 klasser ut till att delta, varav 94 kom att svara. Totalt bestod populationen av 25186 elever och urvalet totalt 2322 elever. Urvalet av klasser drogs slumpmässigt vilket innebär att alla enheter, i detta fall klasser, i populationen har lika stor sannolikhet att bli valda, vilket gör det möjligt att generalisera resultatet till en större population (Bryman 2004, s. 121). 4.2 Bortfall Svarsfrekvensen vid undersökningen var 76 procent för de elever som utgjorde urvalet (Kivivuori 2007, s. 36). Bortfallet är ofta stort vid enkätundersökningar vilket medför att risken är större för att resultatet blir snedvridet. Bryman (2004) anger som måttstock en skala där en svarsfrekvens på 70-85 procent anses vara bra (Bryman 2004, s. 148). Svarsfrekvensen bland de klasser som utgjorde urvalet var totalt 92,2 procent. Att inte alla klasser deltog förklarar till viss del varför svarsfrekvensen inte blev högre än 76 procent. En risk vid studier som denna är att bortfallet är systematiskt, det vill säga att de som inte svarar har någon egenskap gemensamt. Ett systematiskt bortfall kan hota validiteten i och med att en viss grupp missas att undersökas. Det har visat sig i forskning att ungdomar som skolkar och således inte deltar i självrapportundersökningar i högre grad ägnar sig åt brottsligt beteende. Detsamma gäller de som går i specialklasser på grund av till exempel inlärningssvårigheter, vilka ofta inte kommer att delta i 15

självrapportundersökningar (Kivivuori 2007, s. 33). Att utesluta de respondenter som utgör detta systematiska bortfall har dock visat sig inte påverka studier märkbart vilka redovisar allmän förekomst av beteenden, dock kan det ha en större effekt när frekvenser redovisas (Kivivuori 2007, s. 33). För att minska bortfallet bifogades extra svarskuvert till alla klasser så att enkäter från frånvarande elever kunde skickas in i efterhand, dels kontaktades de klasser som inte skickade in några enkäter alls och uppmanades att göra detta. Åtgärderna medförde till att minska bortfallet något, det är dock oklart hur mycket. 1 4.3 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet Validitet innebär att en undersökning verkligen mäter det den har för avsikt att mäta och är ett av de viktigaste kriterierna för en forskningsrapport (Bryman 2004, s. 89f). I föreliggande studie är validiteten framför allt aktuell i samband med om de begrepp som används speglar de beteenden som avses att mätas. Som kontroll av om begreppen var svåra att förstå i enkäten användes en fråga sist i enkäten där respondenterna fick svara på hur de tyckte det var att svara på frågorna. Resultatet av dessa visade att 13 procent tyckte att det var jobbigt, lika stor andel tyckte att det var svårt ibland medan 20 procent tyckte att det var ganska lätt och 32 procent att det var helt okej. Detta kan möjligtvis ses som en test av frågornas/begreppens validitet. Validitet handlar även om, om ett påstått kausalt förhållande mellan två eller flera variabler verkligen är kausalt, eller om någon annan möjlig variabel medverkar till kausaliteten, vilket kommer att kontrolleras i studien (Bryman 2004, s. 89f). 2 Reliabilitet är en benämning på en undersöknings tillförlitlighet. Med god reliabilitet innebär det att undersökningen troligtvis resulterar i samma svar om den upprepas igen vid ett senare tillfälle, dvs. om den är stabil. Ett sätt att testa stabiliteten i en undersökning är att genomföra ett test-retest vilket innebär att en grupp respondenter får svara på undersökningen två gånger vid två olika tillfällen (Bryman 2004, s. 86f). Ett flertal studier har visat att självrapportundersökningar rörande brottslighet har god test-retest stabilitet (Kivivuori 2007, s. 20). Något test-retest har dock inte genomförts på ISRD-2 studien men då en standardiserad enkät användes bör stabiliteten och reliabiliteten vara god. 1 Efter samtal med Lina Andersson, Kriminologiska institutionen, som var med och samlade in materialet. 2 Validiteten diskuteras mer gällande de begrepp/beteenden som ska mätas under rubriken 4.4 Operationaliseringar och variabler. 16

Generaliserbarhet är av stort intresse för kvantitativa forskare och för att kunna generalisera ett resultat krävs det att urvalet gjorts slumpmässigt, vilket var fallet vid ISRD-2. Ett sådant förfarande ökar sannolikheten för att urvalet representerar den population som ska studeras, men är dock ingen garanti. Generaliserbarheten sträcker sig enbart till den population som urvalet dragits ifrån, vilket för föreliggande studie innebär att resultatet enbart är möjligt att generalisera till den population av klasser årskurs 7-9 i Stockholm som urvalet drogs ifrån (Bryman 2004, s. 93). För att kunna dra slutsatser kring om de eventuella sambanden går att genrealisera till populationen kommer hypotesprövning att genomföras. 4.4 Operationalisering och variabler Nedan redovisas den oberoende variabeln kamrater som begått brott och de beroende variablerna vilka berör åtta olika typer av respondenternas egen brottslighet: misshandel, burit vapen, fickstöld, sålt droger, rån, stulit ur bil, cykelstöld samt snatteri. Sist beskrivs kontrollvariabeln vilken benämns föräldrakontroll. För att kunna mäta kamrater som begått brott kommer frågan Ibland gör ungdomar saker som är olagliga. Hur många kompisar har du som har gjort något av nedanstående att användas. Frågan är uppdelad på fem olika typer av brott; droganvändning, snatteri, rån, vandalism och misshandel, där respondenten får svara nej eller ja och uppge antal kompisar. Frågorna i sin helhet går att finna i bilaga 1. Variabeln är tänkt att mäta antal kamrater till respondenterna som begått brott men validiteten hos detta begrepp kan diskuteras. Antalet respondenten uppger är en uppskattning av vad denne tror och föreställer sig och behöver inte stämma överens med det faktiska antalet kamrater som begått brott. Det är möjligt att antalet överskattas eller underskattas. Då antal kamrater kommer att delas in i inga eller 1 eller fler är det dock inte av stor vikt om det exakta antalet är rätt eller ej, varför en viss övereller underskattning ej bör medföra något problem. Det är dock av vikt att komma ihåg att det även med denna uppdelning handlar om vad respondenterna tror och att det inte är kamraternas faktiska beteende som mäts. Anledningen till att endast använda två kategorier och inte dela upp antal kamrater ytterligare är att jag anser att det inte går att säga något om den inbördes relationen mellan kamraterna. Utifrån Sutherlands teori är det de individer som står en person närmast som påverkar den främst. En ungdom som endast har en brottslig kamrat, men som står den mycket nära, kan associera med denna lika mycket som en ungdom som har tio brottsliga kamrater associerar med dessa. En svaghet med variabeln är att den inte definierar vad som menas med kamrat. Respondenterna har antagligen olika uppfattningar om vad en kamrat är. Om de har rapporterat endast kamrater som står dem nära eller om 17

de även rapporterat ytligt bekanta går inte att säga. Begreppet kamrat/kompis har dock använts i tidigare forskning varför det kan antas vara det mest lämpliga begreppet. De fem olika frågorna om kamrater som begått brott kommer att slås samman till en variabel vilken mäter huruvida respondenten inte har några kamrater alls som begått något utav brotten eller om respondenten har en eller flera kamrater som begått något utav brotten. Den egna brottsligheten kommer att delas upp på brotten; misshandel, burit vapen, fickstöld, sålt droger, rån, stulit ur bil, cykelstöld och snatteri. Dessa brott var de som var vanligast att begå på egen hand av de som begått brottet; för misshandel var det ca 59 procent som begått brottet på egen hand, burit vapen 56 procent, fickstöld 46 procent, sålt droger 44 procent, rån 37 procent, stulit ur bil 35 procent, cykelstöld 26 procent och snatteri 24 procent. Samtliga frågor rörande egen brottslighet består av en huvudfråga om brottet någon gång begåtts och en följdfråga om brottet begicks ensam, med andra ungdomar eller med vuxna den senaste gången. För fullständiga frågor från enkäten se bilaga 1. Misshandel begången på egen hand mäts med frågan Har du med avsikt gett någon stryk, eller skadat honom med slagträ/påk eller kniv, så illa att han var tvungen att uppsöka läkare?. Det finns en risk, då frågan är ställd så att den insinuerar att det är fråga om en pojke som misshandlats att denna tolkas som att en begången misshandel av en flicka inte ska rapporteras. Vad gäller frågan om burit vapen kan denna te sig vara lite komplicerad då det är svårt att veta hur respondenterna har definierat att bära vapen ensam eller med kamrater. Det kan tänkas att respondenterna tolkat frågan som att det är självklart att ett vapen bärs ensam, medan frågan kan tolkas som att vapnet burits i samband med umgänge i grupp respektive när respondenten exempelvis gått ut på stan själv och tagit med ett vapen. Frågan gäller huruvida respondenten någonsin burit vapen, varför det även kan tänkas att respondenten burit kniv som barn, där tanken på det som ett vapen inte varit aktuell, och rapporterat detta. Då burit vapen är bland de vanligaste rapporterade beteenden såväl för brottslighet på egen hand som brottslighet med andra ungdomar finner jag det, trots svårigheterna med begreppet, intressant att undersöka ett eventuellt samband även för denna variabel. Frågan om brottsligheten begicks ensam eller tillsammans med andra berör endast den senaste gången brottet begicks. Ett problem med att använda denna variabel tillsammans med brottsliga kamrater är att respondenten inte svarar på när det senaste brottet begicks. Om brottet begicks en tid tillbaka kan 18

respondenten mycket väl ha bytt umgängeskrets sedan dess. Det går inte utifrån dessa frågor att säga att de brottsliga kamrater som respondenten rapporterar har någonting med det brott som eventuellt begåtts att göra, vilket är ett problem för studiens validitet. Detta är ett problem för all kvantitativ forskning vilken samlar in data vid endast en tidpunkt, så kallad tvärsnittsdata. Det finns då ingen möjlighet att slå fast en viss tidsordning mellan två händelser och dra kausala tolkningar av resultatet, något man bör ha i åtanke vid genomförandet av dessa studier. Vid jämförandet av två eller flera variabler går det egentligen bara att påvisa samband, inte att uttala sig om i vilken riktning variablerna påverkar varandra (Bryman 2004, s. 92). Dock görs detta ofta ändå, då forskningen grundar sig i teorier vilka bygger på kausala tolkningar. Med utgångspunkt i teorin om differentiella associationer kommer även jag att dra vissa kausala slutsatser då teorin bygger på att det umgänge en individ har kommer att påverka en individs beteende. Det går dock inte att utesluta att orsaksriktningen är den motsatta, att egen brottslighet medför att man skaffar sig ett brottsligt umgänge. Föräldrakontroll ska användas som kontroll för att se om både den oberoende och de beroende variablerna påverkas av en tredje variabel. Föräldrakontroll är tänkt att vara ett mått på i vilken mån föräldrarna vet vad den unge gör samt om den unge regelbundet tillbringar tid med sina föräldrar. Variabeln har valts eftersom Sutherland och Cressey (1955) menar att unga som isoleras från hemmet eller har föräldrar med en neutral inställning till brott kommer att ty sig till en annan grupp individer. I variabeln kommer frågorna Hur ofta brukar du och dina föräldrar (eller de vuxna som du bor med) göra något tillsammans, som att gå på bio, gå på promenad eller göra en utflykt, besöka släktingar, gå på sportevenemang eller liknande?, Hur många gånger i veckan brukar du vanligtvis äta kvällsmat/middag tillsammans med (någon av) dina föräldrar (eller de vuxna som du bor med)?, Brukar dina föräldrar (eller de vuxna du bor med) vanligtvis veta vilka du är med när du går ut? samt Brukar dina föräldrar (eller de vuxna du bor med) vanligtvis säga åt dig vilken tid du senast måste komma hem om du går ut på kvällen?. Problemet med variabeln är att respondenten kan vara isolerad mentalt från familjen, fastän den tillbringar mycket tid med sina föräldrar, samt att föräldrarna kan veta vilka respondenten umgås med, men inte bry sig om huruvida umgänget är passande eller ej. Genom att kombinera de fyra frågorna till en variabel är förhoppningen att detta ska avspegla respondenternas förhållande till sina föräldrar med så god validitet som möjligt. Variabeln kommer att delas in i hög respektive låg föräldrakontroll. Svarsalternativen på de fyra frågorna kommer att kodas på en skala från 1-8, se bilaga 1 för kodning. Respondenternas medelvärde på frågorna avgör sedan om de kategoriseras som tillhörande låg respektive hög föräldrakontroll, där ett medelvärde på över 4,5 kommer att kategoriseras som hög. Svarsalternativet jag går inte ut, vilket återfinns på de två senare frågorna, 19

kommer att kodas som ett högt värde eftersom det bör innebära att föräldrarna har kontroll över sina barn då de befinner sig i hemmet. 4.5 Internt bortfall Det interna bortfallet är kopplat till de respondenter som fyllt i enkäten men som av någon anledning hoppat över att svara på en fråga eller av misstag missat att svara på en fråga. Forskning som gjorts kring det interna bortfallet indikerar att detta inte har någon större inverkan på resultat vid självrapportundersökningar gällande brottslighet (Pauwels & Svensson 2008, s. 302). Det interna bortfallet kommer att redovisas i de olika frekvenstabellerna för varje fråga, men någon korrigering för dessa kommer inte att göras, grundat på det resultat forskningen visat. 4.6 Problem och felkällor När människors beteende undersöks med enkäter där svaret fylls i av respondenten själv uppstår ofrånkomligen ett antal problem. Dessa problem är exempelvis att respondenten tolkar frågan annorlunda än vad som var avsändarens avsikt, respondenten kan minnas fel (i det här fallet exempelvis i fråga om när det senaste brottet begicks) samt respondenten kan svara utifrån en uppfattning om hur socialt accepterat ett visst beteende är (Bryman 2004, s. 174). Vid studier där unga ska uppge aktiviteter som deltagande i brott är det troligt att de överrapporterar (för att vara tuffa inför kamraterna eller på grund av minnesfel), alternativt underrapporterar (av rädsla att läraren kommer att se svaren, tror ej på anonymiteten) eller lämnar oseriösa svar. En studie som undersökt effekten av skämtare som angett falska/oseriösa svar har dock visat att dessa inte medför något större problem då antalet skämtare oftast är mycket litet. Dessa kan dock påverka resultat vid analys av samband och de bör kontrolleras för (Kivivuori 2007, s. 26f). Uppenbara skämtare och otydliga svar har sorterats bort från materialet, vilket rör sig om mellan noll och ett par procent på samtliga frågor, med undantaget för snatteri inom egen brottslighet där det rör sig om 3,8 procent. Detta har inte gjorts utav mig, utan av de som sammanställde ISRD-materialet. 4.7 Analysmetoder För att studera om unga med brottsliga kamrater i större utsträckning begår brott på egen hand än unga som inte har brottsliga kamrater kommer jag att använda mig av korstabeller, Chi-två test och vissa sambandsmått. Nedan redovisas de olika analysmetoderna. 20

Chi-två testet används för att beräkna om det finns ett samband mellan två variabler i en korstabell. De Chi-två test som kommer genomföras här kommer att ha en signifikansnivå på 5 procent. En signifikansnivå på 5 procent (p<0,05) innebär att sannolikheten att slumpen skulle gett upphov till sambandet är fem på hundra (Djurfeldt, Larsson & Stjärnhagen 2003, s. 226ff). Olika sambandsmått används för att testa styrkan hos ett samband i en korstabell. För variabler på ordinalskalan, vilket innebär att variablerna går att rangordna och kategorisera, används måtten Kendall s tau och Gamma. Fördelningarna jag kommer att studera är mycket skeva vilket innebär att Gamma kommer indikera alldeles för starka samband än vad som är troligt. På grund av detta kommer jag att använda mig av Kendall s tau. Kendall s tau ger ett värde från -1 till +1 på sambandets styrka där ett värde nära noll indikerar ett svagt samband. Måttet visar även om det är ett negativt eller ett positivt samband (Djurfeldt, Larsson & Stjärnhagen 2003, s. 156). 5. Resultat och analys Nedan följer en redovisning av de funna resultaten samt en analys av dessa. Eftersom undersökningen använt sig av en kvantitativ metod redovisas resultaten främst i tabellform. Först redovisas testen av samband mellan kamrater som begått brott och brottslighet på egen hand vilket avser att besvara studiens första frågeställning, om ungdomar med brottsliga kamrater begår fler brott på egen hand än vad de som inte har brottsliga kamrater gör. Vidare analyseras de eventuella sambandens styrka för att se om vissa typer av brott har ett starkare samband med brottsliga kamrater än andra typer av brott, vilket utgör frågeställning två. Därefter görs en jämförelse med testen av samband med brottslighet på egen hand och sambanden mellan kamrater som begått brott och brottslighet med andra ungdomar, med avsikt att besvara studiens tredje frågeställning huruvida sambanden skiljer sig åt på något sätt. Till sist redovisas partial- och marginalsamband mellan den oberoende variabeln, de beroende variablerna och föräldrakontroll för att undersöka om sambanden skiljer sig åt för olika grupper av ungdomar. 5.1 Test av samband: brottsliga kamrater och brottslighet på egen hand Efter en sammanslagning av antalet kamrater som begått brott i två kategorier visar sig 50 procent av respondenterna inte ha några kamrater som begått brott och 48 procent av respondenterna ha en eller fler kamrater som begått brott. Resterande 2 procent utgör internt bortfall. Det är alltså något fler respondenter som inte har kamrater som begått brott, även om skillnaden inte är särskilt stor. 21