i Utrikesdepartementet Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Italien 2010 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Italien är en demokrati och en rättsstat, där de mänskliga och medborgerliga rättigheterna överlag respekteras. Den italienska konstitutionen innefattar ett starkt skydd för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Samtidigt hävdar både inhemska och internationella organisationer för mänskliga rättigheter att det på vissa områden finns brister. Följande rapport koncentreras i huvudsak till dessa områden. Det italienska rättssystemet är tungrott och rättsprocesserna tar genomgående lång tid, något som Europarådet länge har kritiserat Italien för. Den italienska lagen om terrorismbekämpning har skapat problem sett ur ett människorättsperspektiv. Europarådet kritiserar Italien för så kallade extraordinära bortföranden och utvisningar på svaga rättsliga grunder inom ramen för kampen mot terrorismen. Även FN:s kommitté mot tortyr har kritiserat Italien för brott mot principen om non-refoulement, det vill säga förbudet att utvisa någon till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Förhållandena på italienska fängelser har fått hård kritik av bland andra frivilligorganisationen Antigone. Mycket av kritiken har sin grund i att italienska fängelser är överfulla med 68 527 fängslade i oktober 2010 jämfört med maxkapaciteten på ca 43 000 platser. Situationen för den romska minoriteten i Italien har uppmärksammats under de senaste åren, särskilt efter Rumäniens medlemskap i EU 2007. Efter att många rumänska romer flyttat till Italien antog den italienska regeringen ett dekret (provisorisk lagstiftning med omedelbart ikraftträdande) som gav myndigheterna möjlighet att utvisa EU-medborgare om de ansågs utgöra ett
2 hot mot den allmänna ordningen, varpå ett antal romer utvisades till Rumänien. Regeringsdekretet ifrågasattes ur rättssäkerhetssynpunkt av bland andra Amnesty International, och omvandlades aldrig till lag efter kritik från även Europeiska kommissionen och Europarlamentet. Ett annat regeringsdekret från 2008 har inneburit systematiska tvångsförflyttningar av romer från illegala läger i några stora städer till legala läger i periferin av städerna. Förflyttningarna har genomförts utan att romerna erbjudits allmännyttiga bostäder och har i flera fall försvårat möjligheterna till arbete och skolgång vilket kritiserats av flera frivilligorganisationer. Ett uppmärksammat avtal mellan Italien och Libyen om att återvisa båtmigranter i Medelhavet innan de når Italiens territorialvatten har kritiserats av flera organisationer som bevakar de mänskliga rättigheterna såsomfn:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna och Europarådets kommission mot tortyr. Detta eftersom återförandet strider mot rätten att kunna söka asyl samt principen om non-refoulement då Libyen inte ratificerat FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning eller har någon lagstadgad asylprocess. FN:s flyktingorgan UNHCR har påvisat stora brister i de libyska flyktingförläggningarna och de immigranter som återvisas till Libyen av italiensk kustbevakning på internationellt vatten riskerar att bli utsatta för omänsklig och kränkande behandling. Återvisningarna har lett till att antalet asylsökningar minskat betydligt, vilket bidragit till att standarden på mottagningsförläggningarna har ökat. Enligt en rapport från International Organisation for Migration (IOM) har det under året uppmärksammats att invandrare, särskilt från länder utanför EU, som saknar uppehållstillstånd, utnyttjas som svart arbetskraft inom bland annat jordbruks-, bygg- och textilsektorn, under oskyddade och ibland slavliknande förhållanden. Under den innevarande mandatperioden (senaste valet hölls i april 2008) har två lagar antagits om immunitet mot pågående rättsprocesser för innehavarna av några av landets högsta ämbeten. En av dessa lagar har dock underkänts av den italienska konstitutionsdomstolen och den andra, som omfattar premiärministern och övriga ministrar i regeringen, är för närvarande föremål för prövning av samma domstol. Ett tredje lagförslag från regeringsmajoriteten om att maximera den tillåtna längden för pågående rättprocesser, har hittills bara antagits i parlamentets ena kammare, men har rest frågor kring straffrihet då tusentals rättsprocesser skulle kunna läggas ned utan att en slutlig dom fallit. Nuvarande premiärminister Silvio Berlusconis omfattande ägande på medieområdet anses vara problematiskt i flera avseenden. Hans dominerande ägande i det privata mediebolaget Mediaset, vilket har en mycket stark ställning
på tv-marknaden, har ifrågasattas utifrån principerna om en fri konkurrens och pluralism på tv-området. Därtill har opartiskheten i nyhetsförmedlingen kunnat ifrågasätts eftersom ägaren Berlusconi även är en av de mest framstående politikerna i Italien. I kraft av det nuvarande politiska ämbetet kan premiärministern dessutom utöva ett avgörande inflytande över de statliga tvkanalerna. Sammantaget har Berlusconi som premiärminister således indirekt kontroll över cirka nittio procent av etermedierna i Italien, vilket är problematiskt då merparten av italienarna primärt hämtar sin information från tv. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Italien har ratificerat de centrala konventionerna på de mänskliga rättigheternas område: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) - Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt - Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr har undertecknats, men inte ratificerats - Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. - Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities - Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearances - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från 1967 - Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) - Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) 3
4 Italien har vid flera tillfällen varit försenat med rapporteringen till FN:s konventionskommittéer och för närvarande är rapporterna gällande implementeringen av konventionerna ICCPR och ICESCR försenade. Europarådets protokoll 13 till Europakonventionen om de grundläggande frioch rättigheterna om avskaffandet av dödsstraffet undertecknades av Italien 2002, och ratificerades av parlamentet i mars 2009. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Anti-terrorismlagen har skapat ett flertal problem sett ur ett människorättsperspektiv. Reglernas förenlighet med grundlagens fri- och rättighetsskydd ifrågasätts av bland andra Amnesty International och Human Rights Watch. Europarådet har kritiserat Italien för så kallade extraordinära bortföranden och utvisningar på svaga rättsliga grunder inom ramen för kampen mot terrorismen. FN:s kommitté mot tortyr har också kritiserat Italien, senast i maj 2009, för brott mot principen om non-refoulement, det vill säga förbudet mot att utvisa en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Under 2009 utvisades ett antal personer, trots Europarådets kritik om att personerna i fråga riskerade att utsättas för tortyr i sina hemländer. Ett mycket uppmärksamt fall var Ali Ben Sassi Toumi som utvisades till Tunisien i augusti 2009 trots att Europadomstolen motsatt sig utvisningen i tre uttalanden. Ett av Europarådet särskilt uppmärksammat fall är Abu Omar. Fallet rörde en egyptisk imam i Milano som bortfördes 2003 av amerikanska CIA-agenter och fördes med flyg till Kairo, där han hölls fängslad i flera år och utsattes för tortyr. Den dåvarande italienska regeringen förklarade sig varken känna till och än mindre ha samtyckt till operationen. Appellationsdomstolen (andra rättsinstans) i Milano dömde 23 CIA-agenter den 15 december 2010, som i sin frånvaro stått åtalade för bortförandet av Abu Omar, till mellan sju och nio års fängelse samt att betala en miljon euro i skadestånd till Omar och 500 000 euro till hans fru. De två högsta cheferna för italienska säkerhetspolisen (SISMI) och tre ytterligare högre medarbetare frikändes dock på grund av att den italienska regeringen hävdat att informationen utgjorde en statshemlighet. Tre lägre tjänstemän på SISMI, vars involvering staten ej hävdat omfattades av statshemligheten, dömdes till fängelse i två år och åtta månader.
Den förra regeringen avslog våren 2007 de italienska åklagarnas framställan om att begära CIA-agenterna utlämnade från USA för att kunna gripa dem inför den stundande rättegången. Europarådet har givit åklagarna beröm för agerandet och Amnesty har uttryckt att rättegången mot Abu Omar delvis kan ses som en förebild för beivran av brott som begåtts i samband med aktioner för att förebygga terrorism. Samtidigt har dock Amnesty riktat kritik mot regeringen för att inte ha agerat för ett samarbete med USA om ett utlämnande av CIA-agenterna. Italien har ratificerat FN-konventionen mot tortyr, men har ännu inte infört tortyr som brottsrubricering i den italienska brottsbalken. Amnesty menar att detta resulterar i att motsvarande brott hamnar i en lägre straffskala än vad det annars skulle ha gjort. Amnesty har även kritiserat att det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr inte har ratificerats. Protokollet implicerar bland annat att man upprättar en oberoende institution, en ombudsman, med möjlighet att övervaka platser för frihetsberövande, genom till exempel spontana besök i fängelser. Även det faktum att den italienska polisen inte har ett system för identifiering av kravallpoliser i tjänst vid stora offentliga arrangemang, exempelvis demonstrationer och fotbollsmatcher, har kritiserats. Amnesty har påtalat ett antal fall av såväl verbala som fysiska övergrepp från ordningsmaktens sida. De som oftast utsätts för detta är enligt uppgift demonstranter och fängelseinterner. Ett uppmärksammat fall är Stefano Cucchi som den 22 oktober 2009 dog på ett sjukhus i Rom sju dagar efter det att han blivit arresterad för droginnehav. Efter hans död vittnade läkare och familjemedlemmar om allvarliga skador på kroppen, men förundersökningen om polisens inblandning i Cucchis död lades ned i april 2010. Övergrepp från polisens sida rapporteras även i samband med fotbollsvåld. I november 2007 sköts en ung man ihjäl i samband med ett bråk mellan fotbollssupportrar. En trafikpolis dömdes i november 2010 i andra instans till nio års fängelse för händelsen. 4. Dödsstraff Dödsstraffet är avskaffat sedan 1948. I oktober 2007 beslutade parlamentet om en grundlagsändring som tar bort möjligheten att återinföra dödsstraff i krigstid. I Italien finns ett mycket starkt, såväl politiskt som opinionsmässigt, motstånd mot dödsstraffet och Italien var initiativtagare till den resolution mot dödsstraff som antogs av FN:s generalförsamling hösten 2007. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet 5
6 Den italienska konstitutionens artikel 27 garanterar fängelsernas standard och en mänsklig behandling av interner. Förhållandena på italienska fängelser och häkten får dock hård kritik från den italienska frivilligorganisationen Antigone som bevakar internernas mänskliga rättigheter. I en rapport från maj 2010 beskriver Antigone de italienska fängelserna som de mest överfulla i Europa. Kapaciteten på högst 43 000 platser i fängelserna skall jämföras med de 68 527 personer som i oktober 2010 var fängslade. I rapporten framhålls särskilt att knappt hälften av dessa fångar (43,7 procent) var häktade i avvaktan på ett domstolsbeslut, vilket i ett europeiskt perspektiv är en mycket hög andel. Europarådets kommitté mot tortyr och omänsklig behandling anmälde förra året Italien för att ha hållit en intern av bosniskt ursprung, Izet Sulejmanovic, inspärrad på mindre än tre kvm i 18 månader. Italien fälldes sedermera i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för omänsklig behandling och Sulejmanovic tilldömdes ett skadestånd. Antigone har även kritiserat Italien för att de domare som har till uppgift att tillvarata de intagnas rättigheter är alldeles för få. Antigone kritiserar även Italien för att fängsla drogmissbrukare ungefär var fjärde intern - utan att erbjuda några behandlingsåtgärder. Antalet självmord i italienska fängelser rapporteras ha ökat till 72 fall av totalt 113 dödsfall under år 2009. Regeringen lade 2009 fram en plan för hur förhållandena på landets fängelser ska förbättras, bland annat genom 17 000 nya fängelseplatser. På regional nivå har särskilda ombudsmän tillsatts för att tillgodose fångars rättigheter, tillgång till vård och andra tjänster. Ett annat problem är att häktningstiderna är långa. Dessa fastställs i förhållande till det misstänkta brottets art. I anslutning till grova brott, till exempel maffiabrott, tillåts högst två år av förundersökning och häktning. Det har förekommit enskilda klagomål om övervåld vid frihetsberövande. De flesta klagomålen gäller själva frihetsberövandet och de första 24 timmarna. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Domstolarna är självständiga i förhållande till den exekutiva makten. Detta gäller även advokatkåren. Rättssystemet lider dock av stora strukturella brister, framför allt långa processtider. För de senare har Italien fällts i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i 1 095 fall under åren 1959-2009. Vad gäller rätten till en rättvis rättegång har Italien fällts 229 gånger under
7 samma period. Europarådet har sedan länge uppmanat Italien att genomföra reformer för att effektivisera rättsväsendet och garantera verkställande av Europadomstolens domar, bland annat möjliggöra för drabbade att erhålla kompensation. En omdiskuterad lag om invandring trädde i kraft i augusti 2009 och innebar att flyktingar eller invandrare som uppehåller sig i landet utan tillstånd begår ett brott och kan bötfällas med upp till 10 000 euro. Bland andra Amnesty International och IOM har kritiserat lagen och menar att den har en negativ effekt på flyktingars benägenhet att anmäla missförhållanden och uppsöka till exempel sjukvård av rädsla för att bli anmälda. Enligt gällande invandringslag kan en utländsk medborgare som trotsar ett utvisningsbeslut frihetsberövas. Detta har lett till att många utlänningar som påträffats uppehålla sig illegalt i landet, men som inte i övrigt gjort sig skyldiga till brott, satts i fängelse. Amnesty International har kritiserat Italien för att illegala invandrare som ska avvisas eller utvisas inte ges möjlighet att frivilligt återvända till sitt hemland. I varje region finns en ombudsman, vars uppgift är att värna medborgarnas rättigheter gentemot den offentliga förvaltningen. Ombudsmännen rapporterar varje år till berörda region- och kommunstyrelser samt till senatens och deputeradekammarens talmän. 7. Straffrihet Ledamöter i det nationella parlamentets två kammare kan inte frihetsberövas eller ställas inför rätta utan parlamentets godkännande. Flera frivilligorganisationer, bland andra Amnesty International, har kritiserat Italien för att inte ha tillräckliga instrument för att förebygga straffrihet och instifta garantier för att dessa efterföljs. I augusti 2008 antog parlamentet en lag om immunitet mot rättsprocesser för Italiens fyra högsta ämbeten (presidenten, premiärministern och talmännen i de bägge kamrarna i parlamentet). Lagen gällde endast under ämbetstiden och innebar att alla pågående rättsprocesser mot innehavarna av dessa ämbeten tillfälligt kunde stoppas om någon av dem hävdade sin rätt enligt lagen. Lagen ogiltigförklarades dock av italienska konstitutionsdomstolen i oktober 2009. En annan lag, som gav premiärministern och andra ministrar i regeringen möjlighet att hävda giltiga skäl till att inte behöva närvara vid domstolsförhandlingar, antogs av parlamentet den 10 mars 2010. Rätten i
8 denna lag har använts av premiärministern. Lagen innebär i praktiken att alla pågående rättsprocesser kan stoppas mot de ministrar som kan hävda giltiga skäl till frånvaro från domstolen med hänsyn till uppdrag i ämbetet. Lagens förenlighet med konstitutionen är för närvarande föremål för prövning av konstitutionsdomstolen. Ett utslag från domstolen förväntas i januari 2011. Ett ytterligare lagförslag från regeringsmajoriteten om maximala tider för domstolsförfarandet i varje rättsinstans antogs av senaten i januari 2010, men har ännu inte antagits av deputeradekammaren. Lagförslaget har kritiserats kraftigt från flera håll för att innebära att tusentals pågående rättsprocesser skulle tvingas att lägga ned utan att en slutlig dom kunnat fastställas. Tydliga tecken finns på att den organiserade brottsligheten maffian har skaffat sig inflytande i det politiska och offentliga livet i vissa delar av landet. Det faktum att maffiarelaterade dåd inte alltid klaras upp har givit upphov till tal om rättslöshet i berörda områden. Italien ligger på plats 63 av 180 i Transparency Internationals rapport om korruption. Rättsprocesserna är ofta utdragna och preskriptionstiden relativt kort samtidigt som preskriptionstiden inte slutar löpa när åtal väcks. Detta har fått till följd att många brott preskriberas innan slutlig dom har fallit. Lagen om straffefterskänkning som antogs i juli 2006 innebar bland annat att ett antal personer som dömts till fängelsestraff i mindre än tre år aldrig behövde avtjäna sitt straff. vilket har kritiserats av flera frivilligorganisationer. Utfärdande av omfattande amnestier, bland annat för svartbyggen och miljöbrott, har varit återkommande i Italien. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Yttrande-, tryck-, förenings-, församlings- och religionsfrihet inklusive rätten att ansluta sig till politiska och fackliga organisationer är garanterade i konstitutionen. Nuvarande premiärminister Silvio Berlusconis omfattande ägande på medieområdet anses vara problematiskt i flera avseenden. Hans dominerande ägande i det privata mediebolaget Mediaset, vilket har en mycket stark ställning på tv-marknaden, har ifrågasattas utifrån principerna om en fri konkurrens och pluralism på tv-området. Därtill har opartiskheten i nyhetsförmedlingen kunnat ifrågasättas, vilket gjorts av bland andra International Press Institute (IPI), eftersom ägaren Berlusconi även är en av de mest framstående politikerna i Italien.
9 I kraft av det nuvarande politiska ämbetet kan premiärministern dessutom utöva ett inflytande över de statliga tv-kanalerna. Enligt organisationen Freedom House har Berlusconi som premiärminister således indirekt kontroll över cirka nittio procent av etermedierna i Italien, vilket är problematiskt då merparten av italienarna primärt hämtar sin information från tv. Inom ramen för den tryckta dagspressen, tidningar och magasin råder en pluralism i såväl ägande som åsiktsinriktningar. Antalet italienare som läser politiska bloggar på internet ökar dessutom för varje år. Ett lagförslag från regeringen år 2008 om att begränsa journalisternas rätt att rapportera uppgifter från polisavlyssningar har blivit starkt kritiserat av bland andra IPI och FN:s särskilda rapportör för yttrandefrihet, Frank la Rue. La Rue uttalade i juli 2010 att om lagen antogs fanns det risk för att den skulle kunna underminera utövandet av yttrandefrihet i Italien. Lagförslaget förutsåg såväl kraftiga böter som fängelsestraff för journalister som publicerade material utan att en domare först givit sitt godkännande. Förslaget antogs i parlamentets ena kammare, men för tillfället är det osäkert om den andra kammaren kommer att omvandla förslaget till lag. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna I Italien råder politisk pluralism med flerpartisystem. Den exekutiva makten utövas av ministerrådet (regeringen) med premiärministern som ordförande. Presidenten utser premiärministern efter konsultation med ledarna för de politiska partierna/koalitionerna i parlamentet. Valdeltagandet i nationella val och val till Europaparlamentet brukar vara förhållandevis högt. I förhållande till övriga EU-länder är kvinnor dåligt representerade i de politiska institutionerna även om läget förbättrats något i parlamentet efter valet 2008. I den nuvarande regeringen är fem av 24 ministrar kvinnor, varav endast två har egna departement. Av deputeradekammarens 630 ledamöter är 133 kvinnor. I senaten sitter 315 senatorer, varav 59 är kvinnor och 262 är män. Det politiska styret i Italien har sedan andra världskriget karaktäriserats av koalitionsregeringar, oftast i minoritetsställning. För att skapa stabilare regeringar antogs 2005 en ny vallag som förändrade det italienska valsystemet. Reformen innebar att den segrande koalitionen automatiskt får minst 340 ledamöter i deputeradekammaren och därmed kan styra med en bred majoritet. Spärren för att komma in i parlamentet höjdes samtidigt till fyra procent för enskilda partier och tio procent för koalitioner.
10 EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Italien har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter. Mellan 35 och 40 procent av arbetskraften är ansluten till en fackförening. Förvärvsfrekvensen är en av de lägsta inom EU med knappt 60 procent av befolkningen i åldern 15-64 år inräknad i arbetskraften (46 procent för kvinnor). Den informella sektorn är förhållandevis stor. Minimilönen är inte reglerad i lag men väl i kollektivavtal. Om arbetsgivare och arbetstagare inte kan komma överens om minimilön kan domstol besluta i ärendet. Det har under året uppmärksammats att invandrare, särskilt från länder utanför EU och många utan uppehållstillstånd, utnyttjas som svart arbetskraft inom bland annat jordbruks-, bygg- och textilsektorn, ofta under oskyddade och ibland miserabla förhållanden. I en rapport från 2010 uppmärksammar IOM förhållandena för invandrare i området Castelvolturno i regionen Kampanien. Såväl legala som illegala invandrare från Afrika och Asien utnyttjas där inom jordbruksindustrin under dåliga, ibland slavliknande, förhållanden. IOM uppger att den organiserade brottsligheten (Camorran) har ett starkt fäste i området. Ett liknande fall som uppmärksammats under året var säsongsarbetande apelsinplockare i Rosarno i Kalabrien som i december 2009 blev utsatta för trakasserier av de boende i området varefter de protesterade och förhållandena de levde under uppdagades i media. Apelsinplockarnas boende var en gammal fabrikslokal utan tillgång till vare sig rinnande vatten eller elektricitet. Arbetsgivarna i området lät säsongsarbetarna arbeta under dåliga förhållanden och med mycket låg lön. I en rapport från FN:s kommitté för avskaffandet av rasdiskriminering från 2008 välkomnar kommittén en lag från 2007 som inför sanktioner för arbetsgivare som utnyttjar papperslösa invandrare som arbetskraft. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Alla som lagligen uppehåller sig i Italien har rätt till grundläggande sjukvård. Den offentliga sjukvården är subventionerad och tillänglig för alla. I centrala och södra delen av landet har dock den offentliga sjukvårdens standard kritiserats. Akut sjukvård är gratis och erbjuds alla, utan identitetskontroll. 12. Rätten till utbildning
Skolgången är obligatorisk från 7 till 18 år. Även barn till utländska medborgare som vistas illegalt i Italien har rätt till skolgång. Statliga universitet är öppna för alla med slutbetyg från sekundär utbildning. Inskrivningsavgiften vid universitetet varierar mellan olika kurser, program och lärosäten. Ingen direkt motsvarighet till studielån finns, varför mat och husrum samt studiematerial oftast bekostas av föräldrar, andra anhöriga, eller genom eget arbete. För studenter med höga betyg och vars familjer har en låg inkomst finns det ett begränsat antal statliga stipendier att söka. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Levnadsstandarden är generellt hög men varierar betydligt mellan syd och nord, liksom mellan landsbygd och stad. Arbetslösheten är särskilt hög i södra Italien. Illegala invandrare har ofta låg eller mycket låg levnadsstandard. Flera internationella organisationer som bevakar de mänskliga rättigheterna har uppmärksammat romernas situation i Italien. Särskilt har de romer som lever i läger utan tillgång till basala nödvändigheter som rinnande vatten eller elektricitet uppmärksammats. Invandrare och romer har i flera kommuner haft svårt att få tillgång till allmänna bostäder eftersom reglerna ofta är mycket strikta. I vissa kommuner krävs exempelvis att den blivande hyresgästen vid ansökningstillfället har ett boende. Ett kriterium som är svårt att uppfylla för romer boende i läger. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Kvinnor och män har samma rättigheter enligt den italienska konstitutionen. I praktiken finns det dock stora skillnader i olika ekonomiska och sociala frågor. Förvärvsfrekvensen och kvinnors inkomst ligger långt under männens, men precis som för ekonomin i övrigt finns det stora regionala skillnader. Sysselsättningsnivån för kvinnor i Italien är bland de lägsta i Europa och ligger på 46 procent för landet som helhet. I södra Italien (Mezzogiorno) är det endast 31 procent av kvinnorna som förvärvsarbetar. Enligt den europeiska statistiska byrån Eurostat lämnar cirka 27 procent av de italienska kvinnorna arbetsmarknaden efter första barnets födelse, en hög siffra i ett europeiskt perspektiv. Löneskillnaden mellan kvinnor och män är bland den lägsta i Europa cirka 4,9 procent. Kvinnor arbetar dock i allmänhet betydligt mer deltid än män och därför tjänar de i snitt mellan 50 och 70 procent av männens årliga bruttoinkomst. 11
I World Economic Forums rapport Global Gender Gap som mäter jämställdhet inom fem områden; ekonomiskt deltagande, ekonomiska möjligheter, politiskt deltagande, utbildningsnivå samt hälsa och välbefinnande, hamnar Italien på 74:e plats av 134 länder i världen. I Eurostats rapport från 2008 anges att andelen kvinnor bland styrelseledamöterna i italienska företag var fem procent. Mindre än 16 procent av barnen upp till tre år går på daghem. Med få undantag är det kvinnorna i familjen som stannar hemma för att ta hand om barnen. En rapport från 2007 visar att ungefär 10 procent av alla småföretagare är kvinnor medan bara tre procent av företagsledare i storföretag är kvinnor. Arbetslösheten är högre bland kvinnor, men de senaste åren har den procentuella sysselsättningsökningen bland kvinnor varit genomgående högre än för männen. Kvinnor har generellt en högre utbildningsnivå än män. Våld mot kvinnor, i hemmet och utanför, uppges vara ett allvarligt problem. En undersökning av italienska statistiska centralbyrån som publicerades 2008 visar att en tredjedel av kvinnorna i Italien har utsatts för antingen fysiskt eller sexuellt våld av män. Jämställdhetsdepartementet har under 2010 öronmärkt 18 miljoner euro för utvecklingen av en handlingsplan mot kvinnovåld. En lag som kriminaliserar stalkning (olaga förföljelse enligt svensk brottsrubricering) infördes 2009. Undersökningar från polisen visar att cirka 80 procent av de drabbade är kvinnor. Under de senaste åren har det även förekommit fall av så kallat hedersrelaterat våld mot unga kvinnor. vilket uppmärksammats i media och vållat debatt. Inom den organiserade brottsligheten förekommer handel med kvinnor och påföljande prostitution. Enligt en rapport från IOM finns det en utbredd människohandel med afrikanska kvinnor som tvingas ut i prostitution. Majoriteten av de prostituerade är utländska kvinnor från Östeuropa och Afrika. 15. Barnets rättigheter Femton regioner i Italien har genom lagstiftning inrättat en lokal Barnombudsman. Både Rädda Barnen och UNICEF har dock beklagat att det på nationell nivå, saknats en jämbördig institution. Under 2008 antogs emellertid en lag vilken fastslog att en nationell ombudsman för barn och ungdomar skall inrättas. Det skall tillkomma ombudsmannen att, på ett självständigt sätt genom bevakning av nationell och internationell rätt, tillvarata 12
barns rätt och intressen. Någon utnämning av en ombudsman har dock ännu inte skett. Italien har ingen explicit lagstiftning, som förbjuder agande av barn i hemmet. 1996 fastslog dock Högsta domstolen bland annat att rätten för föräldrar att uppfostra sina barn inte legitimerar användandet av kroppsbestraffning. Hittills har ingen kodifiering av domstolens utslag skett. Den Europeiska kommittén för sociala rättigheter har vid tre tillfällen, senast 2007, begärt ett förtydligande av rättsläget i Italien gällande kroppsbestraffning av barn i hemmet. Enligt en undersökning av Rädda Barnen 2010 ansåg endast tio procent av de tillfrågade föräldrarna att en lag om förbud mot barnaga bör införas. Sedan 1928 är kroppsbestraffning olagligt inom skolan. Kroppsbestraffning är även förbjudet inom ungdomsvård och andra alternativa vårdinrättningar. Italien har ratificerat ILO:s två konventioner rörande barnarbete: konvention nr 138 samt konvention nr 182. Minimiåldern för arbete är 16 år, samma ålder för när man fullgjort sin skolplikt. Amnesty International kritiserar Italien för mottagandet av flyktingbarn, särskilt ensamkommande sådana. Kritiken gäller det faktum att barn ofta kvarhålls i mottagningsförläggningar, utan hänsyn till deras särskilda behov och utan hjälp med att överklaga frihetsberövandet. Illegala invandrare som är minderåriga (och föräldralösa) har rätt till uppehållstillstånd tills de fyller 18 år och även full tillgång till fri sjukvård och skola upp till 16 års ålder. I och med en ny lag om invandring 2009 skärptes kriterierna för ensamkommande flyktingbarn att bli italienska medborgare. Enligt gällande lag måste barnen ha varit i Italien i minst tre år samt deltagit i ett integrationsprogram för att beviljas medborgarskap. Rädda Barnen har kritiserat skärpningen och menar att det skapar problem för de ensamkommande flyktingbarnen som oftast är mellan 16-17 år när de kommer till Italien och därmed utvisas då de fyllt 18 år. Barnprostitution har den senaste tiden ökat och ses som ett allvarligt problem. Frivilligorganisationer uppskattar att drygt tio procent av de prostituerade i Italien utgörs av minderåriga. De som ertappas med att köpa sex från minderåriga kan dömas till upp till tolv års fängelse samt böter. Det förekommer att barn inte går i skolan och istället tigger på gatorna i italienska städer. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk 13
Regioner med traditionella minoriteter såsom fransktalande i Valle d'aosta och tysktalande i Trentino Alto Adige (Sydtyrolen) samt tysk- och slovensktalande i Friuli Venezia-Giulia åtnjuter speciell autonom status vilket innebär användande av minoritetsspråket i offentlig administration, och för de två förstnämnda även undervisningen i offentlig skola. Från att ha varit ett utvandrarland har Italien de senaste decennierna alltmer blivit ett invandrarland, med cirka fyra miljoner legala invandrare i landet, vilket utgör ungefär sju procent av befolkningen. De största invandrargrupperna kommer från Rumänien, Albanien, Marocko, Kina och Ukraina. I Italien finns en romsk minoritet på cirka 140 000 individer, som kan delas upp i två grupper. Den största gruppen på cirka 75 000 personer har italienskt medborgarskap, lever huvudsakligen i centrala och södra Italien och har rötter i landet sedan 1300-talet. Den andra gruppen domineras av 60 000 immigranter huvudsakligen från Rumänien och före detta Jugoslavien, som i allmänhet lever under sämre förhållanden. Denna grupp har haft begränsade möjligheter att skaffa husrum, utbildning och arbete. Italien har länge kritiserats för att inte ta tag i problemen med romernas situation. När Rumänien blev en del av EU 2007 förflyttade sig många rumänska romer till Italien och senare samma år antogs ett dekret (provisorisk lagstiftning med omedelbart ikraftträdande) som gav myndigheter möjlighet att utvisa EU-medborgare om de ansågs utgöra ett hot mot den allmänna ordningen. Flera rumänska romer utvisades redan dagarna efter dekretets ikraftträdande. Dekretet omvandlades aldrig till lag efter kritik från bland andra Europakommissionen och Europaparlamentet. Regeringen har dock under hösten 2010 meddelat att den arbetar med att ta fram ett nytt dekret med syfte att möjliggöra avvisningar av EU-medborgare som inte uppfyller kraven för att uppehålla sig i ett annat medlemsland i mer än tre månader. Enligt ett annat senare regeringsdekret från 2008 utgör landets nomader en nödsituation för Italien, vilket har kritiserats av flera frivilligorganisationer bland andra Amnesty International, som anser att det strider mot principer om rättsäkerhet, förutsebarhet och rätten att överklaga. De menar även att själva benämningen nödsituation och nomader är missvisande då inte alla romer är nomader, och romer i Italien inte utgör en nödsituation för landet. Regeringsdekretet har sedermera förlängts varje år och innefattar nu fem regioner. Amnesty International och andra frivilligorganisationer har de senaste åren kritiserat Italien för tvångsförflyttningar av romer som bor i illegala läger runt om i landet. Tvångsförflyttningarna ökade som en följd av dekretet från 2008, som ger prefekterna i regionerna mer makt över frågor gällande regionens romer. Ett exempel på en regional implementering av regeringsdekretet är 14
Roms kommuns handlingsplan för nomader ( piano nomadi ) som går ut på att tvångsförflytta romer som bor i illegala läger till legala läger i stadens ytterkanter. Amnesty kritiserar handlingsplanen för att inte tillgodose romernas rättigheter och behov, utan istället behandla dem som ett säkerhetsproblem. Tvångsförflyttningarna har vid upprepade tillfällen skett utan förvarning och utan dialog med de boende. Amnesty riktar även kritik mot att kommunen inte erbjuder de vräkta romerna ett boende inom ramen för allmännyttan, utan förvisar dem till nya läger i avlägsna områden, vilket försvårar romernas integration i det italienska samhället, möjligheten att skaffa ett arbete och barnens möjlighet att gå i skolan. Genomförda tvångsförflyttningar innebär att rätten till boende kränks. Enskilda projekt att erbjuda romer boende inom ramen för allmännyttan har gjorts under året, till exempel i Rieti, en närliggande kommun till Rom. Exempel på regeringens arbete för att motverka diskriminering på grund av etniskt ursprung är kontoret mot rasdiskriminering som genomför informationskampanjer för att motverka intolerans samt ger stöd till enskilda genom att ta emot klagomål och stå till tjänst med juridisk rådgivning. Italien beskriver satsningar på kontoret för rasdiskriminering som en prioritet i en rapport till FN:s råd för de mänskliga rättigheterna från februari 2010. Bland annat avser satsningen att förbättra nationell samordning av Italiens regioner och kommuner i arbetet med att förebygga diskriminering. Ett webbaserat kontaktcenter kommer även att inrättas där offer för diskriminering ska kunna få stöd och hjälp. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, besökte Italien i mars 2010 för att utvärdera situationen för minoriteter, invandrare och asylsökande i landet. Pillay kritiserade Italien för att snarare än söka lösningar i syfte att integrera romer och invandrare i samhället, betrakta dessa grupper som ett säkerhetsproblem. Vidare menade hon att det är den italienska statens ansvar att se till att romer bosatta i läger på italiensk mark har tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter som till exempel sjukvård och utbildning. Kommissionären kritiserade även starkt den mediala bilden av invandrare efter att ha tagit del av en undersökning som visade att av 5 684 inslag i tv som behandlade invandring, var det endast 26 av dessa som inte länkade samman invandring med kriminalitet och säkerhetsfrågor. Även uttalanden från ledande politiker och andra statliga representanter om invandring hade en liknande riktning. Pillay uttryckte oro över att en likriktad medial rapportering om invandring resulterar i negativa stereotyper som ytterligare försvårar för Italiens integration av invandrare och romer. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och Amnesty International har vidare kritiserat Italien för avsaknaden av ett oberoende nationellt institut för 15
16 de mänskliga rättigheterna, trots att diskussioner om att upprätta ett sådant pågått i över tio år. Kommittén för avskaffandet av rasdiskriminering kritiserar i en rapport från 2008 Italien för att inte genomföra några folkräkningar beträffande olika etniska, språkliga eller religiösa grupper i landet, vilket anses problematiskt. Kommittén uppmärksammade även att romer och sinti officiellt varken utgör en etnisk eller språklig minoritet i landet. Kommittén uttryckte vidare oro över rasistiska uttalanden från italienska politiker. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homosexuella par kan i Italien inte gifta sig, registrera partnerskap eller adoptera barn. Frågan om en juridisk reglering av samboende - utan åtskillnad mellan homo- och heterosexuella par - är sedan länge föremål för en intensiv och känsloladdad debatt. Hösten 2006 lades ett förslag till sambolagstiftning fram men röstades ner av parlamentet. Motståndet mot en sambolagstiftning kommer framförallt från kristdemokrater, konservativa och representanter för den katolska kyrkan, vilka betraktar sambolagstiftning som ett hot mot den kristna familjesynen och äktenskapet. I ett land där katolska kyrkan fortfarande har en stark ställning accepteras inte alltid homosexualitet av enskilda och debatten om de homosexuellas roll i samhället har ofta förts mot bakgrund av den katolska kyrkans familjepolitiska ställningstaganden. På senare år har ett flertal fall där homosexuella har fallit offer för homofobi uppmärksammats. Enligt frivilligorganisationer som bevakar HBT-personers (homosexuella, bisexuella och transpersoner) rättigheter i Italien har det skett en ökning av brott riktade mot dessa grupper de senaste åren. Under 2009 uppmärksammades en rad så kallade hatbrott mot homosexuella i bland annat Florens, Bologna, Pavia och Rom. Mot bakgrund av den ökade intoleransen lanserade jämställdhetsminister Mara Carfagna under året en kampanj mot diskriminering av homosexuella, den första i sitt slag i landet. Två miljoner euro satsades i denna kampanj på att bekämpa stereotyper genom informationsarbete i skolor och genom inslag i tv. Det finns emellertid även tecken på en ökad tolerans. Bland andra regionpresidenten i Apulien Nichi Vendola är öppet homosexuell och en är kandidat till att bli det största oppositionspartiets ledare i primärvalen 2010. 18. Flyktingars rättigheter Italien har ratificerat Genèvekonventionen från 1951. En heltäckande asyllagstiftning saknas emellertid fortfarande. Även om specifika regler kring asyl finns, är flera områden fortfarande oreglerade, vilket kritiseras ur
rättssäkerhetssynpunkt, bland andra av Amnesty International. Under hösten 2008 antogs lagstiftning som implementerar två EU-direktiv om miniminormer på asylområdet, vilket har medfört vissa förbättringar. Efter omfattande kritik från bland andra UNHCR och IOM om ett ineffektivt mottagningssystem och undermåliga förläggningar har ett omstruktureringsarbete gradvis genomförts på grundval av en statlig utredning. Flera förläggningar som den ökända Lampedusaförläggningen på Sicilien - har stängts eller omvandlats till öppna transitcenter och standarden har höjts. Mottagningen sker numera i nära samordning med IOM och UNHCR på plats och enskilda organisationer och journalister ges tillträde till förläggningarna. Resurser skall ha avsatts för att stärka tolk- och översättningsservicen vid förläggningarna. Europarådets tortyrkommitté (CPT) kritiserade i en rapport från 2009 Italien för tillämpningen av så kallade push-backs dvs. återvisning av människor som försöker fly till Italien med båt från Afrika. När migranterna påträffas mellan 12 och 24 sjömil från den italienska kusten, det vill säga i den angränsande zonen till det italienska territorialhavet, återförvisas de till det land varifrån båten utgick. Om båtarna med migranter istället upptäcks inom det italienska territorialhavet är den italienska kustbevakningen ålagd att hjälpa flyktingarna i land, varefter de hanteras enligt italiensk lagstiftning och således har rätt till en rättssäker asylprocess. Förutsättningarna för att kunna genomföra direkta återföranden av båtar med migranter som påträffas utanför Italiens territorialvatten grundar sig på ett bilateralt avtal mellan Italien och Libyen som slöts i mars 2009. Italien har även tecknat ett liknande samarbetsavtal med Algeriet. Enligt FN:s konvention mot tortyr är det förbjudet att avvisa en person till ett land där det finns risk för att personen i fråga kan bli utsatt för tortyr eller annan typ av omänskligt behandlande (så kallad non-refoulement). Italien ålägger sig genom ovannämnda konvention och genom flera andra internationella konventioner att genomföra en så kallad screeningprocess för att kunna identifiera personer som behöver skydd och som har rätt att söka asyl i landet. CPT-kommittén har kritiserat de italienska myndigheterna för att en sådan screening inte genomförs i samband med återförandet av migranter utanför Italiens kust. CPT menar vidare att det finns en överhängande risk för att migranter som skickas tillbaka till Libyen blir utsatta för omänsklig och kränkande behandling. Libyen har inte skrivit under FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning och sommaren 2010 lät man stänga UNHCR:s kontor i landet som tidigare hanterat asylprocessen i landet. UNHCR:s kontor har nu tillåtits öppna igen, men enligt FN-organet på helt andra premisser som inte längre innefattar 17
asylärenden. I rapporter från 2009 kritiserar UNHCR de dåliga förhållandena på flertalet flyktingförläggningar i Libyen. UNHCR:s talesman i Italien, Laura Boldrini, riktade under ett tal i den italienska senaten den 7 december 2010 hård kritik mot Italiens återvisningspolitik. Boldrini framhöll att resultatet av det bilaterala avtalet mellan Italien och Libyen blivit att flyktingars rätt att söka asyl och internationellt skydd blivit avsevärt inskränkt. Innan push-backoperationerna inleddes sökte ungefär 75 procent av båtflyktingarna som anlände till Italien skydd och av dessa beviljades cirka 50 procent asyl. Boldrini påpekade vidare att antalet asylsökningar år 2008, det vill säga innan avtalet med Libyen, uppgick till cirka 30 000 personer medan siffrorna för 2010 förväntas bli cirka 10 000 asylsökningar. I november 2010 röstades ett ändringsförslag till avtalet med Libyen igenom i parlamentet, enligt vilket Italien skall motsätta sig fortsatta återvisningar av immigranter om inte Libyen skriver under FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning samt tillåter UNHCR att bedriva sin verksamhet i landet. 19. Funktionshindrades rättigheter Funktionshindrade i Italien möter ofta praktiska svårigheter i vardagslivet, eftersom den allmänna miljön inte alltid är handikappanpassad. Det finns en lag om funktionshindrades rätt till arbete. Lagen säger att alla företag med 15 35 anställda måste anställa en person med funktionshinder, företag med 36 50 anställda måste anställa två personer och att i större företag ska sju procent av arbetskraften utgöras av funktionshindrade. Företagen betalar lägre socialförsäkringsavgifter för funktionshindrade och utbildningskostnaderna bärs helt av staten. Italien ratificerade i mars 2009 konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I linje med konventionen ämnar Italien upprätta en nationell institution som ska bevaka och verka för funktionshindrades rättigheter i landet. Den nationella institutionen kommer bland annat att samordna aktörer inom området (organisationer, institutioner, funktionshindrade och deras familjer) i skapandet och implementeringen av en handlingsplan för funktionshindrades rättigheter i Italien. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det finns ett stort antal oberoende organisationer för mänskliga rättigheter i Italien. 18
19 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Under våren 2010 arrangerade Sveriges ambassad i Rom tillsammans med Caritas ett seminarium på temat migrations-, integrations- och asylpolitik med föreläsare både från Sverige och Italien.