Värdering av fysisk aktivitet och total energiförbrukning hos ungdomar

Värdering av fysisk aktivitet och total energiförbrukning hos ungdomar (Assessment of physical activity and energy expenditure in adolescents) Metoder att mäta omfattningen av fysisk aktivitet hos ungdomar har utvärderats i en avhandling från Enheten för Preventiv Näringslära, Karolinska Institutet. Avhandlingen ger kunskap om vilka metoder som är lämpliga att använda då omfattningen av fysisk aktivitet ska bestämmas. Detta kan förbättra möjligheterna att studera sambanden mellan fysisk aktivitet och hälsa hos den växande individen, vilket i sig skapar förutsättningar att uttala sig om huruvida dagens barn och ungdomar är tillräckligt fysiskt aktiva. Ulf Ekelund Institutionen Idrott och Hälsa, Örebro Universitet Tonåren är, bortsett från det första levnadsåret, den mest händelserika perioden av en människas liv med avseende på tillväxt och utveckling. Den normala tillväxten under denna period, och företrädesvis under pubertetsåren, kännetecknas av en snabb tillväxt av vikt och längd, förändringar i kroppssammansättning, förändringar i kroppens hormonsystem och av primära och sekundära könskaraktärer. Fysisk aktivitet anses som en av flera betydelsefulla faktorer som påverkar tillväxt och utveckling. Den nödvändiga omfattningen av fysisk aktivitet för detta är däremot inte känd (Bouchard och Malina, 1991, Parizkova, 1996). Det finns också en oro över att dagens barn och unga inte är tillräckligt fysiskt aktiva och att detta påverkar de ungas hälsoutveckling. Vi vet till exempel att andelen överviktiga barn och ungdomar ökar över hela världen (Chinn et al, 1998; Hulens et al, 2001; Rasmussen et al, 1998; Seidell et al, 1995; Thomsen et al, 1999; Troiano och Flegal, 1998). Detta i kombination med en beräknad minskning av energiintaget med i storleksordningen 600 700 kcal. per dag under de senaste 40 till 50 åren (Durnin, 1992) har anförts som indirekta bevis för en minskad grad av fysisk aktivitet. Även om det verkar troligt att omfattningen av fysisk aktivitet minskat under de senaste decennierna finns det tyvärr inga mätdata angående omfattningen av fysisk aktivitet som stöder denna uppfattning. Vi har alltså bristfälliga kunskaper om den totala omfattningen av fysisk aktivitet såväl bland vuxna som bland barn och unga. Dessutom är det vetenskapliga underlaget som bekräftar att fysisk aktivitet skulle vara gynnsam för de ungas hälsoutveckling svagt (Alpert och Wilmore, 1994; Armstrong och Simons-Morton, 1994; Boreham och Riddoch, 2001; Leonard 2001; Riddoch 1998; Rowland, 2001). Orsakerna till detta har ansetts bero på de svårigheter som är förenade med att mäta fysisk aktivitet bland unga och avsaknaden av tillförlitliga mätmetoder (Boreham och Riddoch, 2001; Rowland, 2001). Varför behöver då mätmetodiken utvecklas? Det finns alltså ett antal skäl som talar för att mätmetodiken för att uppskatta den totala omfattningen av fysisk aktivitet och den totala energiförbrukningen (TEE) under normala 36

livsbetingelser behöver utvecklas och utvärderas. För det första, för att avgöra vilken eller vilka dimensioner av fysisk aktivitet som påverkar en specifik hälsovariabel och med vilken omfattning både unga och äldre behöver vara fysiskt aktiva för att aktiviteten ska ha en gynnsam effekt. Detta kan i sin tur utgöra underlag för revideringar av de rekommendationer som idag finns för omfattningen fysisk aktivitet i ett hälsofrämjande perspektiv (Kohl III et al, 2000; Wareham och Rennie, 1998). För det andra, tillförlitliga metoder som med precision kan uppskatta den totala omfattningen av fysisk aktivitet och där ibland hur stor andel av dagen som tillbringas i stillasittande respektive fysisk aktivitet med olika intensitet är nödvändiga för att kunna definiera orsak - verkan samband mellan fysisk aktivitet och hälsa, eller för att definiera tröskelvärden för en specifik hälsovariabel (Wareham och Rennie, 1998; Lamonte och Ainsworth, 2001). För det tredje, jämförelser av omfattningen av fysisk aktivitet mellan olika grupper och möjligheten att följa förändringar av fysisk aktivitet över tid i en given grupp kräver tillförlitliga mätmetoder (Kohl III et al, 2000; Wareham och Rennie, 1998). För det fjärde, noggranna och precisa mätmetoder är betydelsefullt för att utvärdera effekterna av interventionsstudier och för att skapa möjlighet att kontrollera eventuella förändringar av den vardagliga fysiska aktiviteten i randomiserade studier. Slutligen, rekommendationer för energiintag i olika grupper av befolkningen ska baseras på mätningar av energiförbrukningen (WHO, 1985). Metoder att uppskatta fysisk aktivitet Fysisk aktivitet har definierats som kroppsrörelse utförd av skelettmuskulaturen och som resulterar i en energiåtgång över den basala nivån (Caspersen et al, 1985). Fysisk aktivitet kan anses vara ett beteende medan en förhöjd energiförbrukning är en följd av fysisk aktivitet. Figur 1 visar översiktligt sambanden mellan kroppsrörelse, fysisk aktivitet och energiförbrukning. Direkta och indirekta metoder för att kvantifiera fysisk aktivitet och energiförbrukning redovisas också. De olika metoder som idag finns tillgängliga för att uppskatta fysisk aktivitet och energiförbrukning kan grovt indelas i subjektiva och objektiva metoder. De subjektiva metoderna bygger på självrapporterade data via Mätmetoder Objektiv / Direkt: Accelerometer Dubbelmärkt vatten (DLW) Objektiv / Indirekt: Hjärtfrekvensregistrering Hjärtfrekvensregistrering (HR FLEX) Subjektiv / Direkt: Aktivitetsdagbok Aktivitetsdagbok Subjektiv / Indirekt: Enkät Enkät Figur 1. En översikt över sambanden mellan kroppsrörelse, fysisk aktivitet och energiförbrukning. Ett antal vanligt förekommande mätmetoder för att kvantifiera fysisk aktivitet och energiförbrukning är inkluderade. enkät, intervju eller dagbok medan de objektiva metoderna direkt eller indirekt mäter graden av fysisk aktivitet och/eller energiförbrukningen. En utförlig beskrivning av olika mätmetoder har nyligen redovisats i ett temanummer av Svensk Idrottsforskning (Nr. 2, 2001). I den föreliggande avhandlingen har fyra olika metoder använts. Dessa är dubbelmärkt vatten metoden (DLW), hjärtfrekvensregistering med individuell kalibrering för förhållandet mellan hjärtfrekvens och energiförbrukning (HF FLEX), aktivitetsregistrering med accelerometer samt aktivitetsdagbok. Dubbelmärktvatten metoden Denna metod är den enda metod som med precision kan bestämma TEE över en längre tidsperiod (1 3 veckor). Metoden har bidragit till att ge värdefull information om TEE från så skilda grupper som spädbarn till högaktiva idrottsmän. Metoden ger ett mått på TEE och kan tillsammans med information om individens vilometabolism användas för att beräkna den totala fysiska aktiviteten, det så kallade phy- sical activity level (PAL = TEE / RMR [vilometabolism]). DLW-metoden är därmed den idag bästa metoden för att validera andra tekniker som uppskattar den totala energiförbrukningen eller den totala omfattningen av fysisk aktivitet. I korta drag bygger metoden på att de två stabila isotoperna deuterium ( 2 H) och syre-18 ( 18 O) elimineras från kroppen med olika hastighet. Deuterium elimineras via vattenomsättningen och syre-18 via både vattenomsättningen och koldioxidproduktionen. Genom att bestämma bakgrundsinnehållet av isotoperna (vanligen genom urinprov) innan administrering av en individuell dos av de bägge isotoperna, och därefter under och efter mätperioden, kan elimineringshastigheten av isotoperna beräknas. Skillnaden i elimineringshastighet är ett mått på koldioxidproduktionen och därmed indirekt på energiförbrukningen. Hjärtfrekvensregistrering Kontinuerlig hjärtfrekvensregistrering är en vanlig metod för att uppskatta omfattningen av fysisk aktivitet, inte 37

minst bland barn och unga. Ett antal olika definitioner för att bestämma intensiteten av fysisk aktivitet då hjärtfrekvensen registreras finns rapporterade i litteraturen. En vanlig definition utgår från att beräkna hur många minuter de unga varit aktiva med en intensitet motsvarande ett bestämt värde för hjärtfrekvensen (Armstrong et al, 1990; Armstrong och Bray, 1991; DuRant et al. 1992; Gilbey och Gilbey, 1995; Gilliam et al, 1981; Janz et al, 1992; MacConnie et al, 1982; McManus och Armstrong 1995). En hjärtfrekvens motsvarande 140 slag per minut och160 slag per minut har angetts motsvara måttlig respektive kraftig fysisk aktivitet (Armstrong et al, 1990; Armstrong och Bray, 1991; McManus och Armstrong 1995; Sallo och Silla, 1997). Tillförlitligheten hos dessa absoluta hjärtfrekvensnivåer för att ange intensitet är dock inte klarlagda. Det kan antas, men är inte heller klarlagt, att dessa absoluta nivåer påverkas av kön, ålder, konditionsnivå eller kroppssammansättning. Hjärtfrekvensregistrering med individuell kalibrering (HF FLEX) Eftersom hjärtfrekvensen förhåller sig linjärt till energiförbrukningen under dynamiskt muskelarbete kan registrering av hjärtfrekvensen användas för att indirekt beräkna energiförbrukningen. Det linjära sambandet är individuellt. Detta samband kan heller inte utnyttjas för att beräkna energiåtgången under vila. För att råda bot på detta har den så kallade HF FLEX metoden utvecklats (Spurr et al, 1988). Denna utgår från att hjärtfrekvensen och energiförbrukningen mäts under standardiserade viloförhållande, vanligen liggande, sittande och stående samt under olika former av arbete (t.ex. gång och löpning). En individuell hjärtfrekvens (HF FLEX) identifieras för att diskriminera mellan vila och fysisk aktivitet under registreringsperioden. Energiförbrukningen i vila beräknas då hjärtfrekvensen är HF FLEX och likställs med ett medelvärde av den uppmätta energiförbrukningen i vila. Energiförbrukningen under fysisk aktivitet beräknas från det individuella registrerade sambandet mellan hjärtfrekvens och energiförbrukning under den tid då hjärtfrekvensen > HF FLEX. Metodens tillförlitlighet för att uppskatta TEE har utvärderats i relation till DLW metoden i ett flertal studier bland både vuxna och unga med varierande aktivitetsnivåer (Livingstone et al, 1990; Heini et al, 1991; Davidson et 38 al, 1997; Lovelady et al, 1993; Racette et al, 1995; Fogelholm et al, 1998; McCloskey et al, 2001; Livingstone et al, 1992; Maffeis et al, 1995; van den Berg-Emons et al, 1996). Det finns minst två faktorer som påverkar metodens tillförlitlighet och precision. För det första, definitionen av FLEX HR. Denna har vanligen definierats som medelvärdet av den högsta hjärtfrekvensen under stående vila och den lägsta hjärtfrekvensen uppmätt under lätt fysisk aktivitet vid den individuella kalibreringen. Ytterligare definitioner av FLEX HR inbegriper medelvärdet av samtliga registreringar i vila och den lägsta hjärtfrekvensen under arbete, alternativt medelvärdet av hjärtfrekvensen i vila och under arbete + 10 slag. Det är inte känt om olika definitioner av FLEX HR kommer att påverka beräknad TEE då metoden används bland ungdomar. En annan faktor som har föreslagits påverka metodens tillförlitlighet är huruvida de relativt begränsade aktiviteterna som utgör underlag för den individuella kalibreringen verkligen är representativa för samtliga de fysiska aktiviteter som genomförs i det dagliga livet. Detta kan exempelvis röra sig om idrottsmän som varierar sin träning beroende på säsong. Accelerometer Att registrera kroppens acceleration i ett eller flera plan med så kallad accelerometer är en direkt mätning av den fysiska aktiviteten. Metoden bygger på principen att vid kroppsrörelse kommer accelerationen av kroppen vara proportionell mot energiförbrukningen. Det bör framhållas att endast dynamiskt muskelarbete registreras med en accelerometer. Då dessa instrument används för att kvantifiera den vardagliga fysiska aktiviteten måste man alltså anta att statiskt arbete endast utgör en liten del av den totala fysiska aktiviteten. Olika typer av accelerometrar finns kommersiellt tillgängliga och många har utvärderats under standardiserade förhållande i laboratoriet (se t.ex. Sirard och Pate, 2001; Westerterp, 1999). Endast ett fåtal studier har emellertid prövat tillförlitligheten hos dessa instrument med avseende att bestämma den totala omfattningen av fysisk aktivitet. Sådana studier bör göras genom en jämförelse med PAL beräknat från en bestämning av TEE från DLW metoden. Bouten et al. (1996) fann att en treaxlad accelerometer signifikant korrelerade (r = 0.58) med PAL hos en grupp unga vuxna. Liknande resultat fann vår grupp då den totala fysiska aktiviteten uppmätt med en en-axlad accelerometer jämfördes med total energiförbrukning (TEE) och PAL uppmätt med DLW-metoden hos en grupp 9-åriga barn (Ekelund et al. 2001). Tillförlitligheten hos denna typ av accelerometrar behöver dock utvärderas ytterligare i olika grupper med varierande grad av fysisk aktivitet. Det kan antas att en accelerometer är mindre tillförlitlig för att bestämma den totala fysiska aktiviteten för individer som regelbundet utövar aktiviteter som ger upphov till en liten grad av vertikal kroppsacceleration (exempelvis cykling, rullskridsko, styrketräning). Aktivitetsdagbok Aktivitetsregistrering med aktivitetsdagbok är en subjektiv metod där individen själv rapporterar tid och intensitet av fysisk aktivitet under ett förutbestämt antal dygn. En ofta använd aktivitetsdagbok utgår från att den huvudsakliga aktiviteten rapporteras var femtonde minut (Bouchard et al, 1983). Detta ställer relativt höga krav på medverkan av undersökningspersonerna och metoden lämpar sig inte för barn. Metoden ger möjlighet att beräkna den totala energiförbrukningen och också hur lång tid som individen är fysiskt aktiv i olika intensitetsnivåer. Beräkningen av TEE bygger på att varje aktivitetskategori (totalt 9) motsvarar en multipel av energiförbrukningen i vila. Metoden har jämförts med DLWmetoden och visat sig vara tillförlitlig för beräkning av TEE hos en grupp 15-åriga ungdomar (Bratteby et al, 1997). Det är oklart om metoden också är tillförlitlig för beräkning av den tid som tillbringas i fysisk aktivitet med olika intensitet. En sådan prövning kan genomföras genom en samtidig mätning av fysisk aktivitet med hjälp av hjärtfrekvensregistrering med individuell kalibrering. Syfte Det övergripande syftet med avhandlingen var att öka vår förståelse för användbarheten och tillförlitligheten av olika mätmetoder för fysisk aktivitet då de används i grupper av normal-aktiva ungdomar och unga idrottsmän. Vidare syftade avhandlingen till att öka kunskaperna om omfattningen av fysisk aktivitet i ungdomsgruppen. De ingående delarbetena presenteras i

I. Ekelund U, Yngve A, Sjöström M. (1999) Total daily energy expenditure and patterns of physical activity assessed by two different methods in adolescents. Scand J Med Sci Sports, 9; 257-264 II. Ekelund U, Poortvliet E, Yngve A, Hurtig-Wennlöv A, Nilsson A, Sjöström M. (2001) Heart rate as an indicator of the intensity of physical activity in human adolescents. Euro J Appl Physiol. 85; 244-249 III. Ekelund U, Sjöström M, Yngve A, Nilsson A. (2000) Total daily energy expenditure and pattern of physical activity measured by minute-by-minute heart rate monitoring in 14-15 year old Swedish adolescents. Eur J Clin Nutr, 54; 195-202 IV. Ekelund U, Yngve A, Westerterp K, Sjöström M. (2002) Energy expenditure assessed by heart rate and doubly labeled water in young athletes. Med Sci Sports Exerc, 34(8) (in press) V. Ekelund U, Yngve A, Sjöström M, Westerterp K. (2000) Field evaluation of the Computer Science and Application s Inc. activity monitor during running and skating training in adolescent athletes. Int J Sports Med, 21; 586-592 Tabell 1. Delarbeten ingående i avhandlingen. Figur 2. Total energiförbrukning (TEE) beräknad från en aktivitetsdagbok var signifikant korrelerad till TEE från FLEX HR metoden. Figur 3. Tid i måttlig och kraftig intensitet av fysisk aktivitet (MVPA) från FLEX HR metoden och från aktivitetsregistrering med dagbok. Det förelåg ett signifikant samband mellan metoderna. Tabell 1. Är aktivitetsdagbok en tillförlitlig metod för att uppskatta fysisk aktivitet hos ungdomar? (Delarbete I) I denna studie registrerade 30 ungdomar (14-16 år) sin omfattning av fysisk aktivitet med aktivitetsdagbok över 3 dygn. Samtidigt registrerades hjärtfrekvensen kontinuerligt enligt FLEX HR metoden. Resultaten visade en god överensstämmelse mellan metoderna med avseende på TEE och den tid som ungdomarna var fysiskt aktiva med måttlig intensitet eller högre (Figur 2 och 3). De absoluta värdena för TEE (MJ. d -1 ) och tid i fysik aktivitet med måttlig intensitet och högre var inte signifikant skilda mellan metoderna. För enskilda individer kunde däremot skillnaden vara betydande. Är absoluta värden för hjärtfrekvens tillförlitliga för att definiera intensiteten av fysisk aktivitet? (Delarbete II) Syftet var att fastställa huruvida absoluta värden för hjärtfrekvens är användbara för att definiera intensiteten av fysisk aktivitet då kontinuerlig hjärtfrekvensregistrering används. Vidare avsågs att utröna en eventuell påverkan av konditionsnivå och kroppssammansättning för sambandet mellan hjärtfrekvens och syreupptagning bland ungdomar. Totalt 127 ungdomar (60 pojkar, 67 flickor) genomförde steady-state arbeten och därefter ett maximalt arbetsprov på rullande matta. För samtliga individer bestämdes det individuella förhållandet mellan hjärtfrekvens och syreupptagning. Resultaten visade att det inte förelåg någon könsskillnad då hjärtfrekvensen predikterades från relativa värden för syreupptagning (40, 60, 80% PVO 2 ). Däremot var predikterade värden för syreupptagning (mlo 2. kg - 1. min -1 ) vid absoluta värden för hjärtfrekvens (120, 140 och 160 slag. min -1 ) signifikant skilda mellan könen. En vidare analys visade att den aeroba arbetsförmågan (PVO 2 ) påverkade de beräknade syreupptagningsvärdena från de absoluta hjärtfrekvenserna. En absolut hjärtfrekvens motsvarande 140 slag. min -1 (vanligen definierad som måttlig intensitet) motsvarade exempelvis syreupptagningsvärden som varierade mellan 13.7 till 41.1 mlo 2. kg -1. min -1, eller 3.9 till 11.7 METs (multipel av RMR). Sambandet mellan hjärtfrekvens och syreupptagning (VO 2 ) uttryckt i absoluta och relativa värden framgår av Figur 4. I Tabell 2 redovisas förslag till absoluta och relativa värden för olika intensitetsnivåer då fysisk aktivitet studeras i ungdomsgruppen. Resultaten innebär att absoluta hjärtfrekvenser inte bör användas för att ange intensitetsnivåer då fysisk aktivitet studeras med kontinuerlig hjärtfrekvensregistrering bland ungdomar. Fysisk aktivitet i relation till publicerade rekommendationer (Delarbete III) Åttiotvå slumpmässigt utvalda ungdomar av de som deltagit i delstudie II inkluderades. För samtliga registrerades hjärtfrekvensen under 3 dygn. TEE, PAL och tid i fysisk aktivitet motsvarande 4.5 gånger energiförbrukningen i vila, 50 respektive 70% PVO 2 registrerades. Resultaten visade att den största andelen av tiden som ungdomarna var aktiva bestod av aktivitet med låg intensitet. I genomsnitt var ungdomarna fysiskt aktiva under en timma per dag med måttlig intensitet men de individuella skillnaderna var stora. I storleksordningen 30% av ungdomarna var inte fysiskt aktiva under minst 30 minuter per dag med måttlig intensitet. Vidare framgår det tydligt att Kategori HR (slag.min -1 ) % HR max %PVO 2 MET Pojkar Flickor Low < 120 < 60 < 40 < 5 < 4 Moderate 120-140 60 70 41 55 5 7.99 4 6.99 Vigorous 141-160 71 80 56 70 8 11 7 10 Very vigorous > 160 > 81 > 70 > 11 > 10 Tabell 2. Föreslagna värden för absolut och relativ intensitet baserade på det individuella sambandet mellan hjärtfrekvens och syreupptagning hos 127 ungdomar. 39

Figur 6. Total energiförbrukning bestämd med FLEX HR metoden (TEE HR) och med dubbelmärktvatten metoden (TEE DLW) under två olika träningsperioder hos unga skridskoåkare. Olika definitioner av FLEX HR (TEE HR 1, TEE HR2) påverkade inte överensstämmelsen med DLW metoden. beroende på vilken rekommendation för omfattningen av fysisk aktivitet som appliceras så kommer slutsatserna om andelen aktiva ungdomar att variera (Figur 5). Figur 4. Sambandet mellan hjärtfrekvens (HR) och syreupptagning (VO 2 ) uttryckt i absoluta värden (överst) och uttryckt i relation till maximal hjärtfrekvens (%HRmax) och maximal syreupptagning (%PVO 2 ) hos 127 pojkar och flickor. Observera skillnaden för regressionslinjens lutning mellan könen då värdena uttrycks i absoluta tal. Figur 5. Andelen ungdomar (n = 82) som var fysiskt aktiva i enlighet med olika rekommendationer för hälsofrämjande fysisk aktivitet. TEE uppskattad med FLEX HR metoden i jämförelse med DLW-metoden (Delarbete IV) FLEX HR metoden och TEE mätt med DLW metodik jämfördes hos 8 unga idrottsmän (skridskoåkare). Samtliga mätningar genomfördes under två olika träningsperioder. Syftet var att studera en eventuell effekt av olika definitioner av FLEX HR och av olika träningsperioder då TEE beräknades från FLEX HR metoden. Trots att det förelåg en signifikant skillnad mellan de olika definitionerna av FLEX HR och trots att träningen under de två perioderna var olika förelåg ingen skillnad mellan metoderna med avseende på TEE. Figur 6 visar sambandet mellan TEE uppmätt med DLW metodiken och TEE beräknat från FLEX HR. Resultaten tyder därmed på att TEE beräknat från FLEX HR metoden inte påverkas av definitionen av FLEX HR eller av olika träningsperioder. Tillförlitligheten hos en accelerometer för att uppskatta den totala omfattningen av fysisk aktivitet (Delarbete V) Den totala omfattningen av fysisk aktivitet mättes med en en-axlad accelerometer i samma grupp som deltog i Delstudie IV. Total fysisk aktivitet från accelerometern var signifikant korrelerad till TEE och PAL under den av träningsperioderna då skridskoåkarna mestadels ägnade sig åt löp- 40

med accelerometer. Accelerometern har begränsningar då fysisk aktivitet mäts i vissa specifika grupper. Figur 7. Energiförbrukning uppskattad från accelerometerdata och från hjärtfrekvensdata under olika träningsformer hos unga skridskoåkare. träning. Under den andra perioden, som i huvudsak var en teknikträningsperiod, ingick slideboard träning, rullskridskor, teknikövningar och styrketräning. Under denna period förelåg inget signifikant samband mellan data från accelerometern och TEE respektive PAL. Då energiförbrukningen under olika träningsformer beräknades från accelerometerdata respektive från hjärtfrekvensdata framkom stora skillnader (Figur 7). Endast under löpning var energiförbrukningen jämförbar. För övriga aktiviteter var den beräknade energiförbrukningen 1.7 till 5 gånger lägre, beräknat från accelerometern. Det förefaller därmed som om accelerometern har begränsningar för att uppskatta den totala omfattningen av fysisk aktivitet åtminstone i grupper med ett specifikt aktivitetsmönster. Kommentarer och slutsatser Aktivitetsregistrering med en relativt enkel aktivitetsdagbok visade sig på gruppnivå vara jämförbar med den betydligt mera komplicerade FLEX HR metoden. Eftersom självrapporterad fysisk aktivitet fortfarande är den vanligaste metoden i större epidemiologiska studier kan aktivitetsdagboken vara ett alternativ till frågeformulär. Det bör dock påpekas att metoden är krävande för deltagarna. En noggrann instruktion före registreringen och regelbunden kontakt under registreringsperioden skapar förutsättningar för en korrekt registrering. Vidare bör man vara medveten om att beräkningen av TEE bygger på att de olika aktivitetskategorierna motsvarar ett givet uppskattat värde för aktivitetens energiåtgång. Metoden kommer troligen att underskatta TEE för grupper av vältränade individer såsom idrottsmän. Då omfattningen av fysisk aktivitet värderas med hjärtfrekvensregistrering bör en individuell kalibrering ske för sambandet mellan hjärtfrekvens och syreupptagning. Den vanligt förekommande metoden som innebär att intensiteten anges i form av absoluta hjärtfrekvensvärden omöjliggör en korrekt tolkning av resultaten. En alternativ metod för att ange intensitet vid hjärtfrekvensregistrering innebär att ange intensiteten i förhållande till hjärtfrekvensen i vila (1.5 respektive 1.75 x HR vila ) (DuRant et al, 1993; Logan et al, 2000). Det är dock oklart vilka absoluta och relativa värden för syreupptagning som korresponderar till dessa intensitetsnivåer. En förhållandevis stor andel av ungdomarna (30%) som studerades var inte fysiskt aktiva i enlighet med de rekommendationer som idag finns för fysisk aktivitet bland unga. Det bör dock betonas att dessa rekommendationer i minst lika hög grad är baserade på uppfattningar om vilken omfattning av fysisk aktivitet som är hälsosam som på empiriska data. Vi har idag bristfälliga kunskaper om TEE och fysisk aktivitet bestämt med objektiva metoder såväl bland barn som ungdomar. Dessutom är det som kan tyckas självklart, nämligen att fysisk aktivitet har en gynnsam påverkan på de ungas hälsoutveckling, inte väldokumenterat i litteraturen. Då fysisk aktivitet mäts i en specifik grupp som unga idrottsmän tycks FLEX HR metoden vara att föredra i jämförelse med aktivitetsmätning Slutord Trots en omfattande utveckling av tekniker för att mäta fysisk aktivitet under det senaste årtiondet finns det idag ingen metod som på ett tillförlitligt sätt kan användas för att bestämma samtliga dimensioner av fysisk aktivitet. Ytterligare kunskaper om de befintliga metodernas fördelar och nackdelar är nödvändig och nya metoder behöver introduceras. Valet av metod för att bestämma fysisk aktivitet beror på den vetenskapliga frågeställningen, studiepopulationen och undersökningens genomförande. Vidare måste praktiska och ekonomiska aspekter beaktas. Generellt kan sägas att då fysisk aktivitet ska bestämmas bland barn och unga bör en objektiv metod, alternativt en aktivitetsdagbok, som är väl validerad i den tänkta målgruppen användas. Hittills finns det alltför många exempel när detta inte skett. Avhandlingen och en fullständig referenslista kan rekvireras från Ulf Ekelund, Inst Idrott och Hälsa, Örebro Universitet, 701 82 Örebro, ulf.ekelund@ioh.oru.se 41