Alvas önskehund Susanne Pelger Kalvö Förlag
2013 Kalvö Förlag och Susanne Pelger Utgiven av Kalvö Förlag Omslag: Emilia Nilsson Tryckt hos LaserTryck AB, Stockholm ISBN 978-91-637-3917-0 Bokens hemsida: www.hundtokig.se
1. Det är första dagen på jullovet. Hemma ligger julklapparna inslagna. Överst på Alvas önskelista står en hund, det har det gjort varje år sedan hon var sex. Nu är hon tolv. Hon vet att det inte kommer att bli någon hund den här julen heller. Men ändå. Alva går gångbanan hem från affären. Hon tänker på hur annorlunda allt har blivit. Ända sedan dagis hade hon och Ebba varit bästa kompisar. Så en dag i våras fick Ebbas pappa jobb i Stockholm och de måste flytta. Hela höstterminen har varit förfärlig. Alva har saknat henne och känt sig så ensam. Nu när hon
har börjat i sexan hade hon verkligen behövt en riktig kompis. Ingen av tjejerna i den nya klassen är som Ebba, med dem blir det inte alls samma sak. De bara fnittrar och flamsar och pratar om smink och märkeskläder. Alva vill prata om hundar. Hon skjuter fart och glider över en stor isfläck. Balanserar med matkassen i handen. Plötsligt hejdar hon sig. Visst är det någon som ligger på marken där framme? Men..., det är ju Nina som bor på hennes gata! Alva känner igen hunden som står bredvid, en stor terrier. Aj, mitt ben. Nina jämrar sig. Alva skyndar sig fram. Vad har hänt, har du ramlat? frågar hon. Jag halkade, jag tror benet är brutet. Ska jag ringa ambulansen? Den är på väg. Men var i all världen ska jag göra av Cesar, säger Nina och tittar mot hunden. Han kan ju inte följa med till sjukhuset. Jag kan ta hand om honom, erbjuder Alva.
Kan du? säger Nina tveksamt. Men det kanske dröjer några dagar... Det gör inget, vi ska vara hemma hela julen. Och jag älskar hundar! Ambulansen svänger in på gångbanan och Alva viftar med armen åt den. Nina räcker över kopplet till henne. Vi får hoppas dina föräldrar tycker det är okej, nu hinner vi ju inte fråga dem. Inga problem, de älskar också hundar. Alva försöker låta övertygande. Hon vill inte missa det här tillfället! Och dessutom gör hon en god gärning. Cesar ser på henne under de yviga ögonbrynen. Hon stryker honom över den svarta ryggen och kliar honom under hakan. Det ljusbruna skägget är lite fuktigt. Tack snälla..., det är väl Alva du heter? Ja, Alva Månsson. Ambulansmännen kliver ut och börjar hjälpa Nina. Hon gör en grimas när de lyfter upp det
onda benet på båren. Sedan sticker hon handen i jackfickan. Här, säger hon till Alva, här är husnycklarna. Du vet väl vilket hus som är mitt? Jadå. Alva vet, det finns en terrier på brevlådan. Hundmaten står i grovköket, matskålar och annat hittar du säkert. Dörrarna stängs och ambulansen rullar iväg. Kvar står Alva med Cesar. Hon tittar på honom. Kom, lockar hon, kom så går vi. Hunden spjärnar emot. Kom då, säger hon igen och drar lite i kopplet. Han sätter sig på rumpan och rör sig inte ur fläcken. Alva gör ett nytt försök, men han är som fastvuxen i marken. Hur ska hon få honom att följa med? Hon kommer att tänka på leverkorven som hon köpt. Den ligger i kassen.
Tycker du om leverkorv? säger hon. Han lystrar intresserat när hon prasslar med pappret. Nosen börjar vädra och han sträcker på halsen. Alva tar en liten klick på fingret och håller framför honom. Kom då, Cesar! Nu går det bättre. Han sträcker sig så långt han kan och till slut reser han sig. Efter en stund behöver hon inte muta honom längre, han följer snällt med ändå. Det känns nästan som om han var hennes egen hund. Nu är jag tillbaka! hojtar Alva. Hon sätter matkassen på köksbordet och pappa vänder sig om vid diskbänken. Men vad i hela... Pappa stirrar som om han sett ett spöke. Det här är Cesar, säger Alva glatt, han ska bo här några dagar. Nina Ljung har brutit benet och åkt till sjukhuset, fortsätter hon. Det är hennes hund.
Men finns det ingen annan som kan ta hand om den? säger pappa. Vi kan ju inget om hundar. Jag kan! Och det finns faktiskt ingen annan som kan passa honom. Nähä, då är det väl inget att be för. Pappa granskar Cesar. Han kissar väl inte på granen? Alva suckar. Typiskt pappa. Nu ska vi hämta hans grejer, säger hon och så försvinner de ut igen. Snart har hon plockat ihop Cesars saker hemma hos Nina och kånkar iväg med allt i famnen. De hinner bara ut på trottoaren så får Cesar syn på en annan hund. Han rycker till i kopplet och Alva tappar taget om påsen med hundmat. Det går hål och de runda matkulorna rullar all världens väg. Den andra hunden, en lagotto, försöker snappa åt sig av godbitarna. Nej, Vito! Hans matte kämpar för att hålla emot.
Alva känner igen henne från skolan, hon har rödblont hår och ansiktet fullt av fräknar. Passar du Cesar? frågar hon. Alva berättar vad som hänt. Stackars Nina, säger tjejen. Min morbror bröt benet i skidbacken och det tog tre månader innan han kunde gå igen. Tur för henne att du tar hand om Cesar. Förresten, jag heter Maja. Och det här är Vito. Hon nickar mot hunden och fortsätter. Jag har sett dig i skolan, du går i sexan va? Mm, 6c. Jag går i sjuan, i samma klass som Flisan, Felicia på Lönnbacken. Maja pekar bortåt stigen som går ner till sjön. Vi ska dit nu, säger hon. Och träna agility. Agility? Ja, du vet en bana med hinder, som hästhoppning ungefär. Alva har läst om det i sina hundtidningar.
Vi bygger hinder i ladan, fortsätter Maja. Flisan och jag, och Tara som går i vår parallellklass. Och så tränar vi ute i hagen. Det är jättekul! Ska du med? Alva tvekar. Hon känner inte de andra. De är äldre än hon och har säkert egna hundar allihop. Men hon kommer inte på någon bra ursäkt. Och egentligen vill hon. Okej, jag ska bara lämna de här grejerna först. De går vägen om Alvas hus och fortsätter sedan mot Lönnbacken. Maja pratar på och berättar om hundarna. Tara har en bordercollie, Wilma. De tränar lydnad och är jätteduktiga. Flisan har en golden som heter Rosa. Hon vägrar göra något om hon inte får köttbullar, särskilt i tunnelhindret. Vitos värsta är däcket. Jag kan inte förstå vad det är som är så farligt med att hoppa igenom ett däck! Hur många korvar jag än lockar med så bara tvärvägrar han. Han tror säkert att däck äter hundar!
Alva lyssnar. Så kul de verkar ha med sina hundar. Och nu när hon får låna Cesar kanske hon kan vara med. Tre månader sa Maja att det tar för ett brutet ben att läka. Alva ska ta vara på varenda dag under den här tiden.