Miljödepartementet 103 33 Stockholm Stockholm 23 april 2013 Yttrande över rapporten om klimatfärdplan 2050 Miljödepartementet har erbjudit Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, KSLA, möjlighet att lämna synpunkter på Naturvårdsverkets rapport Underlag till en färdplan för ett Sverige utan klimatutsläpp 2050, nedan kallad Färdplanen. Akademien anför följande: Sammanfattande synpunkter Färdplanen är för statisk och tar inte hänsyn till teknikutvecklingen. Möjligheter till teknikutveckling för minskad klimatpåverkan borde analyseras inte bara som en kostnad utan också som en konkurrensfördel för respektive bransch. Ökad livslängd hos många produkter, kopplat till en högre grad av återvinning och rekonditionering, skulle leda till lägre efterfrågan på energi och råvaror samt minskade utsläpp av växthusgaser, framför allt CO 2. Denna grundläggande fråga diskuteras inte i Färdplanen. Substitution, dvs. att låta fiberprodukter ersätta plast, betong, stål m.m. utgör en betydelsefull del av skogens potentiella nytta för växthusgasbalansen. KSLA saknar analyser av detta i Färdplanen. Visioner om småskalig energi och smarta nät saknas i Färdplanen. KSLA anser att åtgärder och forskning inte ska sektoriseras mer än absolut nödvändigt eftersom det kan leda till suboptimering. Forskning och åtgärder mot klimatpåverkan är samhällsangelägenheter och måste ses i ett brett perspektiv där tvärsektoriella, långsiktiga satsningar får ett starkt stöd. Det finns en vetenskaplig bas för att ifrågasätta Färdplanens slutsats att reservatsavsättningar av skog är gynnsamma ur klimatsynpunkt. Skogen kan aldrig fungera som ett permanent lager för koldioxid då skogen ingår i biosfärens dynamiska kolcykel. Det finns en tendens i Färdplanen att betrakta jordbruket som ett särintresse, vilket enligt KSLA är felaktigt. Produktion av mat till befolkningen är en samhällsnytta och jordbruk är ett samhällsintresse. Att minska jordbrukets klimatpåverkan genom utvecklingsarbete och starkare incitament till näringen är en samhällsangelägenhet. Liksom skogsbruket kan jordbruket bidra med substitutionsprodukter för klimatomställning, utan att detta påverkar livsmedelsproduktionen. 1(8)
Visionen och omvärlden Medan EU:s tillväxtstrategi EU2020 binder ihop klimatfrågor med konkurrenskraft genom energieffektivisering och med tillväxt har Färdplanen framförallt ett snävt klimatfokus. Detta innebär att erforderliga samhälls- och konsumtionsförändringar redovisas som kostnader. Om i stället möjligheterna till teknik- och metodutveckling kunde analyseras som konkurrensfördelar skulle konsekvenserna enligt KSLA:s bedömning balanseras. Därmed skulle också olika aktörer förstå vikten av att åtgärder genomförs i många samhällssektorer samtidigt och på relativt kort tid. KSLA anser att det perspektiv som tecknas i Färdplanen är alltför statiskt, inte minst i förhållande till den snabba utvecklingen inom informationsteknologin. På 20 år har IT-utvecklingen penetrerat i stort sett varje del av ekonomin. Produktivitetsutvecklingen är remarkabel. Virtuella möten ersätter fysiska möten. Distansarbete reducerar behoven av fysiska resor. Informations- och kommunikationsteknologi skapar förutsättningar för smarta hus, där energibehovet är negativt. IT bäddas in i de flesta produkter som börjar kommunicera med varandra. Den samlade effekten i form av low-carbon feedback kan komma att bli mycket stor. Färdplan 2050 ägnar begränsad uppmärksamhet åt denna utveckling och de möjligheter som öppnas. Som exempel kan nämnas att GESI (Global e-sustainability Initiative, ett samarbete mellan ett antal av världens största ICT-företag) visar på stora potentialer att med hjälp av IT reducera utsläppen av växthusgaser. Inför regeringens fortsatta arbete med klimatstrategin måste hela detta område få en ordentlig genomlysning. Annars är risken stor för att möjligheter till utsläppsreduktioner inte tas till vara. Det är fullt möjligt att nå 100 % förnybarhet inom elproduktionen, men Färdplanen saknar visioner om solenergi och småskalig energiproduktion. I detta sammanhang måste även elsystemets struktur, inte minst avvägningen mellan centraliserad produktion och decentraliserad sådan, belysas, liksom frågan om smarta elnät. Att Sverige skulle vara nettoexportör av el till kontinenten också är en helt möjlig strategi, som det vore intressant att analysera. KSLA delar uppfattningen att inhemska utsläppsminskningar är det viktigaste Sverige kan göra för att bidra till att hejda klimatförsämringarna. KSLA anser däremot att ytterligare förtydliganden behövs i underlagets andra två prioriterade förslag att nå visionen, dvs. av hur ett ökat nettoupptag av koldioxid i skog och mark samt hur inköp av utsläppsrätter på internationella marknader ska bidra till en sänkning av klimatutsläpp. Utsläppsminskningar Färdplanen domineras av en sektorsvis genomgång av möjligheterna att begränsa utsläppen av växthusgaser. Vad som saknas är ett sektorsövergripande perspektiv där generellt verkande åtgärder främst i form av en långt mera effektiv användning av energi och material i ekonomins olika led kan medverka till avsevärt lägre utsläpp av växthusgaser. Dagens produktions- och konsumtionsmönster domineras i många branscher av begränsad livslängd för erbjudna produkter och låg grad av återvinning för olika typer av ingående material. Ökad livslängd hos produkterna, kopplat till en högre grad av återvinning och rekonditionering skulle leda till lägre efterfrågan på både energi och olika råvaror. En bonuseffekt skulle vara att utsläppen av växthusgaser, framför allt CO 2, skulle reduceras. Det finns relativt begränsad forskning kring effekterna vad gäller utsläppen av växthusgaser av en mer resurseffektiv ekonomi. SEI i York gjorde en studie för Brittiska regeringen inför klimatkonferensen i Köpenhamn ( WRAP; Meeting the UK Climate Challenge: The contribution of resource efficiency. ) Fokus riktades på att begränsa svinnet av livsmedel, att genom förändrad design förlänga livslängden på 2(8)
olika produkter samt att verka för att konsumenterna optimerar utnyttjandet av de varor och produkter som inhandlats dvs. ej gör sig av i förtid med fullgoda produkter. Genom denna typ av åtgärder kunde utsläppen av växthusgaser inom de sektorer som var berörda begränsas med nära 30 %. Styrmedelsförslag Färdplanen bör tydligare än i remissversionen precisera de kritiska vägval av styrmedel som kräver politiska beslut före 2050. Flera av dessa kräver både lagändringar och långsiktiga beslut, vilket i sin tur kräver politisk beredning och beslut på hög nationell nivå. För t.ex. ekonomiska stöd för övergång till solceller, användning av biogas och energieffektivisering av byggnader är finansieringen redan idag dels alltför kortsiktig, dels helt otillräcklig för de initiativ som redan nu tas av företag och enskilda. Finansieringen behöver därför ges större omfattning och långsiktiga garantier så att större projekt ska kunna beredas seriöst och ge en större samhällsnytta. KSLA anser att den nationella politiken bör inriktas klimatneutralt redan när t.ex. klimatsatsningar för transportpolitik ska arbetas fram mellan olika departement och myndigheter. Detta torde vara mer effektivt än att bedöma framtagna förslag i efterhand som nu föreslås i underlaget. Färdplanen bör vidare ta hänsyn till att de mycket stora geografiska skillnader som finns i Sverige innebär särskilda utmaningar för att utforma såväl mål för klimatanpassningar av tätorter och glesbygd som fungerande styrmedelssystem som differentierats med hänsyn till dessa olika förutsättningar och mål. Vid konsekvensbedömning av styrmedelssatsningar på biogas bör också anslutande möjliga utbyggnad av fjärrvärmesystem utvärderas där dessa är kostnadseffektiva, t.ex. i tätorter. KSLA anser inte att EU:s system för utsläppsrätter fungerar idag. Det behöver reformeras väsentligt om systemet ska få avsedd effekt på utsläppen. Andra styrmedel för att minska negativ klimatpåverkan som förlängningen av koldioxidskatten och utvecklade elcertifikat tillstyrks. Även om flera av förslagen till ändrade styrmedel är beroende av ett EU-gemensamt agerande är det viktigt att i Färdplanen tydliggöra hur Sverige kan vara pådrivande dels genom att ta initiativ i EU, dels genom att visa med egna nationella exempel hur styrmedel fungerar. Forskning och innovation KSLA anser att forskning, utveckling och innovation är fundamentala för att nå Färdplanens mål. Forskning ska till stor del vara en statlig angelägenhet och bör ges kraftfullt och mer långsiktigt stöd. Det finns stora möjligheter att dels med grundforskning, dels med tillämpad forskning lösa olika frågor på vägen till ett hållbart samhälle med minskande klimatutsläpp. Det krävs långsiktiga, fleråriga program vars finansiering beslutats på högsta politiska nivå för att främja tvärsektoriella systemlösningar, t.ex. i samarbete mellan flera forskningsmiljöer på olika universitet. KSLA anser inte att Färdplanen rättvisande speglar de intressanta projekt i Sverige som pågår för att utveckla jord- och skogsbruksnäringarnas möjligheter att bidra till ett hållbart samhälle. T.ex. behöver de nuvarande styrmedlen för forskning om, teknikutveckling för samt praktiska försök med samordnad biogasförsörjning ökas väsentligt för att snabbt få genomslag och påverka både konsumenter och klimat. Forskningsinsatserna vad gäller skogsskötselmetoders klimatnytta bör inriktas på modellering för att dels 3(8)
tillvarata redan nu känd kunskap, dels för att vinna tid eftersom storskaliga försök med skogsskötsel tar flera decennier att genomföra och utvärdera. Detta gäller även jordbruket och här finns påbörjade projekt. Dagens jordbruksutveckling går i linje med klimatarbetet. Höga skördar, precisionsodling, mindre intensiv jordbearbetning, strävan efter högre mullhalter på mineraljordar, minskad jorderosion samt tonvikt på inhemsk proteinproduktion är var för sig och i samspel viktiga för minskad klimatpåverkan och angelägna forsknings- och utvecklingsfrågor. Energieffektivitet Både energi och råvaror har tillhandahållits till låga priser under större delen av 1900-talet. Detta gör att intresset för att effektivisera energi- och resurseffektiviteten varit begränsat. Men den långsiktiga pristrenden är kraftigt stigande. EU-kommissionen har ägnat frågan om en effektivare resursanvändning allt större uppmärksamhet. I ett uppmärksammat policydokument, For a Resource-Efficient Europe (sept 2011), belyses energi- och resursanvändningen utifrån ett antal utgångspunkter: trygghet i försörjningen, kostnader och konkurrenskraft samt miljö- och klimateffekter. Potentialen att som en bonuseffekt kraftigt reducera utsläppen av växthusgaser lyfts särskilt fram. Det framstår som svårförklarligt att Färdplanen i sin analys i allt väsentligt inte berör denna frågeställning. En effektivare resursanvändning har stor betydelse utifrån ett flertal utgångspunkter försörjningstrygghet, biologisk mångfald och hållbart utnyttjande av olika ekosystem, kostnader och konkurrenskraft samt klimatpåverkan och borde vara en högt prioriterad fråga i Naturvårdsverkets arbete. Regeringen bör avsätta särskild kompetens och resurser för att närmare belysa fördelarna av en kraftigt ökad resurseffektivitet inom ekonomin, och specifikt då potentialen vad gäller en reduktion av utsläppen av växthusgaser. KSLA tillstyrker de förslag till energieffektivisering som finns i underlaget, men anser att motiveringen i andra stycket i sammanfattningen bör ändras. Det är för tidigt att nu anta att de förnybara energislagen inte behöver expandera om energieffektivisering genomförs. Det är inte visat i rapporten att energieffektivisering kan nå sådana resultat under perioden att det skulle medföra att t.ex. solcellsutbyggnaden kan avslutas när den nu, i jämförelse med t.ex. Tyskland, knappt påbörjats. Att det är tekniskt möjligt att genomföra energieffektivisering gör inte att åtgärder kan prognosticeras fram, det är därför vi inledningsvis betonar vikten av nationella beslut om styrmedel för att underlätta beslutsprocesser hos enskilda, företag och samhällets olika organ att driva fram energieffektivisering. Hållbar konsumtion En stor del av vår svenska livsmedelskonsumtion belastar andra länder, vilket inte kommenteras i Färdplanen. KSLA anser att klimateffekterna av livsmedelsproduktionen självklart bör analyseras utifrån all mat som konsumeras i landet, inte bara utifrån den som produceras här. Underlag bör tas fram för de klimateffekter och ökade kostnader som i ett nationellt perspektiv uppstår då vi i ökande utsträckning och året runt konsumerar livsmedel från andra delar av världen. Därefter kan offentlig upphandling av mat till exempelvis skolor och äldrevård göras med minskade klimatutsläpp som utgångspunkt. KSLA anser vidare att det även finns stora möjligheter att informera konsumenter bättre om vilken klimatpåverkan deras olika val av livsstil medför. Att skapa en klimatmedveten efterfrågan är en strategiskt viktig styrmedelsåtgärd. Kunskap och rekommendationer behöver enligt KSLA:s uppfattning 4(8)
också tas fram för att minska det orimligt stora svinnet i livsmedelskedjan. KSLA anser att ett särskilt program för detta bör utvecklas, t.ex. vid SLU, utifrån nationella utmaningar och hur de kan stödjas av olika konsumenters aktiva agerande. Detsamma bör gälla annan klimatpåverkande produktion. Sektorsspecifika styrmedel Transportsektorn KSLA tillstyrker att plan- och bygglagen förändras för att stärka den regionala planeringens styrning till klimatanpassning av transportsystemet. KSLA anser dock att denna planering inte bör begränsas till transportsektorn. Markanvändningsfrågorna hanteras idag på kommunal nivå vilket inte är optimalt för att långsiktigt nå rätt användning, bl.a. ur klimatsynpunkt, av t.ex. åkermark och skogsmark. En förändring av lagstiftningen så att en formellt styrande regional planering ska göras på läns- eller landskapsnivå är dock en så stor förändring av det nuvarande styrsystemet att komplexiteten i den inte ska underskattas. Förslaget bör i Färdplanen ges hög prioritet och tidssättas för avrapportering redan 2015. Industrin Grön kemi är ett viktigt arbetsfält, där petroleumbaserade produkter successivt kan ersättas, med minskade växthusgaser som följd. Ökad användning av träråvara inom byggindustrin är ett annat viktigt användningsområde, där potentialen att reducera CO 2 -utsläpp är mycket stor. Betongindustrin svarar globalt för c:a 5 % av alla antropogena CO 2 -utsläpp och ett ökat utnyttjande av träråvara som ersättning både för cement och stål skulle ha stor betydelse ur klimatsynpunkt. Analyser visar att minskningen i CO 2 -utsläpp per kvadratmeter byggyta över en byggnads livslängd av att bygga i trä ligger på 200 500 kg CO 2. Eftersom tekniken att bygga i trä utvecklats snabbt och det numera går att bygga höga hus 14-15 våningar är standard idag så är detta område helt klart intressant ur ett klimatpolitiskt perspektiv. Sverige har goda förutsättningar att gå före i utvecklingen av träbyggandet. Konkreta exempel på detta finns till exempel i Växjö, Sundbyberg och Sundsvall. Jordbruk Med nuvarande sätt att beräkna jordbrukssektorns utsläpp inser KSLA att en stor del av sektorns utsläpp kommer att kvarstå, så som Färdplanen redovisar. Det som idag räknas till sektorn jordbruk är bara utsläpp från mark samt utsläpp från djur och gödsel inte bindning av kol till mat, inte inlagring av kol i marken och inte odling av substitutionsgrödor. KSLA förundras över detta sätt att räkna och anser att det är ett defensivt förhållningssätt. Jordbruket kan komma långt på väg mot klimatneutralitet, under förutsättning att all bioenergi, till exempel från halm, biomassa från höstgrödor, biogas från gödsel etc. tillgodoräknas jordbruket, liksom inbindning av kol i marken. Dock behöver specifika förslag till styrmedel, samt mål för ändrade odlingsregimer och utsläppsminskningar, utvecklas för jordbruket. Det finns en stor och outnyttjad potential att öka kolinlagringen i jordbruksmark på kort och medellång sikt. Detta kan göras på flera sätt, utöver pågående arbeten med perenna grödor och speciella odlingssystem: - genom att bättre utnyttja höstmånaderna efter t.ex. en spannmålsskörd, då ytterligare 3 4 ton biomassa kan produceras per hektar. Det kallas idag fånggrödor och odlas för att hindra kväveutlakning, men ger samtidigt kolinlagring i marken och förbättrar såväl markens bördighet som den biologiska mångfalden. Det ger mullråvara och frigör halm för bioenergi. Skörden kan också användas som biomassa i lokala biogasenheter. Och mycket viktigt är att detta är produktion som inte konkurrerar med produktion av mat. 5(8)
- genom flexibel förgröning. På många fält finns svårbrukade åkerkilar, torrbackar eller fuktiga sänkor som är oekonomiska att bruka. Uppmuntra avställning av dessa till orörd mark. Såväl permanent gräs och buskmark som skog på f.d. åker binder i storleksordningen 1 000 kg kol per hektar årligen under flera decennier. Ett hektar kompenserar därmed utsläppen från normal traktordrift på 15 hektar. Skörd av gräs från permanenta gräsmarker kan nyttjas för bioenergiproduktion (projekt pågår). - genom höga skördar. Dessa binder mer solenergi som kan nyttjas på olika sätt. De ger mer kolinlagring i marken där de odlas, de kan användas för direkt bioenergi och de kan frigöra en markresurs för andra ändamål. Att detta kräver gödsling med kväve är ingen självklar nackdel, utbytet är 5 20 gånger insatsen vad gäller energi och klimatgas, och kvävegödsel kan produceras utan fossil energi. Men det kräver system som tar vara på biomassan, antingen som bränsle eller biogasråvara. Kväve är en mycket viktig resurs för att möjliggöra kolinlagring. Tillförsel av kväve framhålls i Färdplanen som en positiv faktor för skog, men ses som ett problem, eller omnämns ej alls, för jordbruk. KSLA anser att näringarnas påverkan på klimatet bör jämföras och utvärderas på ett likartat sätt. Kolet i åkermarken står i jämvikt med odlingssystemet och är ingen stabil sänka på lång sikt. Ökad kolinbindning planar så småningom ut (50 100 år) och sedan får insatserna bibehållas utan någon fortsatt bindning. Denna respit kan vara viktig nog, men åkermarkens största potential, utöver att producera den biomassa vi kallar mat, är att producera biomassa som substitut för fossila bränslen, särskilt i system som inte inkräktar på normal jordbruksproduktion. I den allmänna diskussionen förekommer siffror som gör gällande att jordbruksproduktion skulle förbruka mer energi i form av kvävegödsel och diesel än den binder. Om vi betraktar olika delar i den svenska livsmedelskedjan ser energiförhållandena ut så här: Växtodling enbart ger 4-9 ggr energiinsatsen i skördade produkter. Växtodling + djurproduktion (jordbruket totalt) ger ca 1,5 ggr energiinsatsen i producerade livsmedel. Jordbruk+livsmedelsindustri, transport, handel, inköp och tillagning ger ca 0,2 ggr insatsen. Om hänsyn tas till avfall, svinn och energiförbrukning i de senare leden samt på matbordet hamnar vi sannolikt ännu lägre, dvs. vi sätter in i storleksordningen tio gånger så mycket energi som finns i maten vi faktiskt äter. Med tanke på detta anser KSLA att styrmedel för att minska utsläppen ska riktas både till produktions- och konsumtionsleden, inte ett av dem som föreslås i Färdplanen. I Färdplanen hävdas att jordbrukets produktion av substitutionsgrödor helt kan neutralisera det som bokförs som utsläpp. KSLA vill påpeka att matproduktion är en samhällsnytta i sig, som inte kan bytas mot produktion av substitutionsgrödor. Den kolbindning som jordbruket ombesörjer (4 9 ggr energiinsatsen enligt ovanstående redovisning) bokförs inte som inlagring om den förbrukas av människor eller djur, men räknas som positiv om den ersätter fossilt bränsle. Jordbruket borde inte anses göra större samhällsnytta om det producerar mat till bilar än mat till människor. Jordbruk är ett samhällsintresse, inte enbart ett särintresse, och inte en sektor som ska ansvara för sina egna problem. Det finns idag inte tillräckliga företagsekonomiska incitament för lantbrukare att genomföra allmänna klimatinsatser. Slutligen vill KSLA påpeka att det åtminstone globalt finns något slags produktionsmål för jordbruket, nämligen att producera tillräckligt med mat för jordens befolkning. Diskussionen gäller hur vi på ett hållbart sätt och med en helhetssyn på jordbruket ska kunna öka produktionen av mat. Detta är en 6(8)
självklar grund även för klimatarbetet. Som exempel kan nämnas en fånggröda som binder kol, minskar kväveutlakning och jorderosion, ökar biodiversiteten och ger extra skörd av exempelvis biobränslen. Detta ger tillsammans starkare drivkrafter för ett hållbart jordbruk än enbart klimatåtgärder. Upptag av koldioxid i skog och mark Skogens betydelse för klimatbalansen kan inte nog understrykas. Formerna för skogsbruket har stor betydelse. Sverige torde ha goda förutsättningar att absorbera en mycket stor del av de antropogena utsläppen på vår redan stora skogsareal. Det finns dock en vetenskaplig bas för att ifrågasätta Naturvårdsverkets slutsats att reservatsavsättningar av skog är gynnsamma ur klimatsynpunkt. Skogen kan aldrig fungera som ett permanent lager för koldioxid då skogen ingår i biosfärens dynamiska kolcykel. De enda lager för koldioxid som är permanenta är de fossila. I Färdplanen föreslås avsättning av 450 000 ha skogsreservat som en del av lösningen. KSLA vill framföra att detta innebär en kortsiktig kollagring på just de 450 000 ha av skogen som berörs. I och med att skogen åldras kommer upptaget av koldioxid på längre sikt bli lika stor som avgången av koldioxid från nedbrytning. Om man avstår från att bruka skogen uppstår bland annat följande problem: - Substitutionseffekter vid användning av skogsprodukter uteblir. Detta kommer på lite längre sikt (2060 2090) att ge en negativ effekt på utsläppen av koldioxid. Redan före 2050 har man istället för att skapa substitution av fossilt bränsle med skogsprodukter hämtat upp mer fossil energi och kol, och därmed släppt ut ny koldioxid i biosfären. - Det ökade virkesförrådet i reservat innebär på sikt stora risker för exv. brand, stormfällning, insektsskador och därmed plötsliga utsläpp av koldioxid. Dessa kända risker klarar tyvärr inte dagens skogshushållningssystem (Hugin och Heureka) av att simulera och räkna på. De underlagsrapporter som Naturvårdsverket har använt ger därför inte den fulla bilden av risker med att lagra kol i skogsekosystemen. Dessutom innebär det stora kostnader att vidmakthålla stora virkesförråd på sikt. - KSLA anser i likhet med Naturvårdsverket att Sverige ska ha höga mål avseende biologisk mångfald, men man ska inte felriktat använda klimatpolitiken för att till höga kostnader och enbart till kortsiktig nytta skapa naturreservat. Ett aktivt skogsbruk med täta, växtliga skogar ger både stora kolförråd och hög biomassaavkastning, som kan användas så att substitutionen av fossil energi och fossila produkter blir stor. Ett stort bruttoupptag av koldioxid uppnås genom hög skogstillväxt. SLU redovisar i den s.k. MINT rapporten (från 2008) för regeringen olika skogsskötselåtgärder som är möjliga att anlägga om ökad skogstillväxt är ett mål med skogsbruket. Hög skogstillväxt i kombination med stora skördeuttag kan resultera i ett minskat nettoupptag av koldioxid, jämfört med dagens nivåer. Från klimatsynpunkt skulle detta emellertid mer än väl kompenseras för om det ökade råvaruflödet användes till att ersätta (substituera) fossila energislag och material. Den möjlighet till beskogning av nedlagd åkermark som Färdplanen hänvisar till är tveksam av flera skäl. Den areal (400 000 ha) som man hänvisar till borde utredas. Den bygger sannolikt på gamla data och KSLA ifrågasätter att det skulle finnas så stora arealer åkermark (eller inägomark) som varken betas eller kan behöva tas i anspråk för annat ändamål. Det finns också en risk att landskapsbild och biologisk mångfald påverkas negativt av skogsplantering i vissa områden. KSLA föreslår att Jordbruksverket och Skogsstyrelsen får i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket utreda möjligheterna att utöka skogsarealen. 7(8)
I rapporten hänvisas till att hälften av befintlig Grot (Grenar och toppar) utnyttjas idag. Detta är en alldeles för hög siffra, som inte är grundad i fakta. Mer troligt är 20 25 %. Användningen begränsas av biologiska, tekniska och ekonomiska faktorer. Det är bra att man ska räkna på olika bokföringsalternativ gällande aktiviteten skogsbruk. Skogen är naturens eget CCS system. Det är viktigt att ta hänsyn till att kolet är fortsatt bundet i de flesta fiberprodukter, samt att även räkna på vinsterna av att ersätta plast, betong, stål m.m. med fiberprodukter. Senare tids forskning har visat att just substitution utgör en viktig del av skogens potentiella nytta för växthusgasbalansen. KSLA saknar analyser och beräkningar av detta i Färdplanen. På lång sikt är den positiva effekten av substitution i princip alltid större än den positiva effekten av att binda upp och lagra koldioxid i skogen. Det finns dock behov av ytterligare forskning om livscykelanalyser för användning av skogsråvara samt forskning om hur samhället kan styra råvaruflödet från skogen för att få maximala substitutionseffekter. KSLA vill påpeka att Skogsbruk och klimat har utretts av akademiens skogsskötselkommitté. Arbetet finns redovisat i KSLA:s tidskrift 2010:4, Skogsbrukets bidrag till ett bättre klimat. Att inkludera LULUCF i det privata skogsbruket är en intressant tanke, men är enligt KSLA:s bedömning inte genomförbart. Det skulle innebära stora utmaningar vad gäller bokföring, administration, m.m. och kunde dessutom leda till att hållbar användning av skogsråvara missgynnas. Vi bedömer att det är mer kostnadseffektivt att följa de vägar som Sverige redan har valt att med olika styrmedel underlätta för och gynna en uthållig användning av förnybar energi och förnybara produkter. Naturligtvis ska åtgärder för ökad produktion och biobränsleuttag göras på ett uthålligt sätt och med bibehållen ambition för andra miljömål, men målsättningen att minska koldioxidutsläppen och öka skogens nettoupptag kan vara överordnat några av de andra miljömålen. För Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien Kerstin Niblaeus Kerstin Niblaeus Preses Carl-Anders Helander Carl-Anders Helander Akademisekreterare och VD 8(8)