Per Larsson Klockan är 07.23 på tisdagsmorgonen, larmet går på stationen i Karlstad. Brandmännen rusar mot bilarna, först i bilen är Per Larsson, han har jobbat som brandman i snart 4 år. Bilarna rusade iväg, larmet gällde en brand på Rådhusgatan mitt i stan. Bilen som Per satt i var först på plats, de såg att hela övervåningen stod i lågor. Alla visste precis vad de skulle göra, rökdykarna gjorde sig beredda, slangar drogs fram, stegar höjdes mot skyn. Det är en mäktig syn att se dessa fantastiska brandmän i aktion, de är så samspelta, och allt flyter på som en exercis på den gamla Sovjettiden. Branden var snart under kontroll och Per och hans team var tillbaka på stationen medan de kvarvarande skötte eftersläckningsarbetet. Detta var Pers vardag, han var en av de många hjältar i vårt land som hade som yrke att sätta sitt liv på spel för att hjälpa och rädda andra människor.
Julen började närma sig och det var en tid på året då Per och hans arbetskamrater hade som mest att göra. I år skulle Per jobba hela julen, och att fira julafton på stationen var kanske inget som lockade direkt, men eftersom han var en av de som inte hade fru och familj så ställde han upp så de som hade det fick en chans att vara med sina familjer över julen. De hade bestämt att de skulle köpa varsin julklapp som de skulle dela ut på stationen under kvällen. Julmat hade de beställt från en restaurang som ligger i samma kvarter som stationen, så lite julstämning skulle de i alla fall få ha. Per gick omkring på stan och kollade i lite affärer, julklappar till sin två bröder hade han redan ordnat och skickat iväg. De bodde ju kvar i Eskilstuna där Per växte upp, medan Per flyttade hit till Karlstad då han fick jobbet här på stationen. Någon julglädje kunde han inte känna längre efter den tragiska julafton för 3 år sedan. Han var på väg till Eskilstuna för att fira jul med familjen då hans mobil ringde. Det var hans bror som ringde för att berätta att deras föräldrar varit med i en
bilolycka. När han kom till Eskilstuna körde han direkt till sjukhuset, men det var försent, deras liv hade inte gått att rädda. Han hade inte varit i Eskilstuna sedan begravningen och inte heller firat jul sedan dess. Detta året skulle han återigen jobba under julen, men han skulle i alla fall försöka känna lite julglädje, fast han visste det skulle bli svårt på julafton. När han gick där och småtittade i skyltfönstren så hörde han plötsligt en röst: - Tjena Per! Hur är läget? Det var inte igår som vi sågs. När han vände sig om såg han att det var Klas Ingvarsson, en kille som han gått i grundskolan ihop med i Eskilstuna. Han såg trött och sliten ut, med en tomteluva på huvudet, och ett stort leende på läpparna. - Nej men hej på dig Klas! Vad gör du här i Karlstad? - Jag hälsar på min syster som bor här och så passar jag på att sälja vår tidning som vi gjort till förmån för de hemlösa i Eskilstuna. Trodde inte den skulle gå att sälja här i Karlstad, men det har visat sig att folk är så vänliga här och visar mycket
omtanke. Jag sålde slut dem på endast 2 timmar. - Jobbar du för kommunen, undrade Per. - Nej, nej, sa Klas. Vi är en grupp hemlösa som startade denna tidning för två år sedan och den kommer ut med 4 nummer per år. Alla inkomster går till härbärget för hemlösa i Eskilstuna, hjälp till mat, kläder och allt för att driva runt det. - Det är ju en jättebra idé, men hur kan det vara att du är hemlös? Sist vi träffades så hade du ju fru och barn, och ni bodde i en villa mitt i stan. - Det är en lång historia Per, men jag har börjat vänja mig vid tanken. Jag har det bra nu fast det blir förstås lite tuffare under vinterhalvåret. Men vad gör du nu då, är du fortfarande brandman? - Ja, jag jobbar på som vanligt, du vet, bränder och olyckor slutar aldrig. Det var kul att träffas, men jag måste faktiskt vidare. - Jag förstår, men om du kommer till Eskilstuna så kan du ju komma ner till härbärget och hälsa på, hade varit trevligt. - Ja det ska jag göra, du får ha det så bra och God Jul på dig Klas. - Detsamma Per, detsamma.
När Per började gå kände han en olustig känsla i hela kroppen, en känsla av att han önskat att han inte träffat Klas där på gatan. - Per, ropade Klas! - Ja, sa Per, och vände sig om. - Beklagar det som hände dina föräldrar, jag är verkligen ledsen. Per bara nickade mot Klas, sen vände han sig och gick vidare. Tankarna gick runt i hans huvud, hur kunde Klas veta något om olyckan som hände hans föräldrar för tre år sedan, och varför var han så ledsen? Han har väl läst det i tidningen, tänkte Per, innan han smet in på Kjell & Company för att hitta den där julklappen. Tekniska saker, det passar ju de flesta killar, här skall väl alltid finnas något som passar. Valet föll på ett usb-minne som han tyckte att det borde ju alla ha nytta av, vad han visste så hade alla av hans arbetskompisar data hemma och var lite dataintresserade. Perfekt, nu var han äntligen klar och började så smått vandra hemåt mot sin lilla vindsvåning på
Storgatan. Våningen var en 100 kvadratmeter stor lägenhet med öppen planlösning, ägaren till huset hade haft förråd här uppe innan och sen rivit väggar och renoverat den. Han som ägde huset var kaptenen på stationen, så det var därför Per fick tag på denna lägenhet. Fast den kändes lite stor numera när han bodde ensam där, hans före detta flickvän, Eva, flyttade ifrån honom för två månade sedan. Visst saknade han henne ibland, men det var nog det bästa som hände ändå, eftersom hon var otrogen mot honom. Det är ju som de säger, en gång otrogen alltid otrogen. Han satt där i soffan och bläddrade mellan kanalerna, inget att se som vanligt. Ibland är det otroligt, över hundra kanaler men ändå inget att se. Per vaknade av att telefonen ringde, han måste ha slumrat till där i soffan och klockan var redan åtta på kvällen. - Ja, det är Per. - Hej Per, det är Janne nere på stationen, jag vet att du är ledig men vi ringer in alla vi kan, vi har ett stort larm om en skogsbrand norr om stan, kan du komma in direkt? - Jag kommer, sa Per, är där om två minuter.
När Per kom till stationen var redan de flesta iväg, en bil stod kvar och väntade på honom. - Kom igen Per, sa Janne, vi har din utrustning här i bilen, du kan ta på den på vägen. - Okey, sa Per, och hoppade in i bilen som redan börjat rulla iväg. - Både Arvika och Filipstad kommer till vår hjälp, sa Janne. Branden täcker ett område stort som tio fotbollsplaner och vi måste se till att den inte sprider sig. Forshaga ligger bara två kilometer från brandens centrum, och vi måste stoppa den så den inte når dit. Så var det i detta jobbet, man var aldrig ledig på riktigt, man visste aldrig om det skulle bli ett storlarm och all personal kallas in. Per hade fått på sig utrustningen och han satt och kollade ut, långt där borta kunde man se att det brann för fullt. Han kunde inte låta bli att tänka på den första storbranden han var med och släckte, den brand som kunde slutat mycket illa för hela hans team.
Det var den 12 juli förra året, de satt i bilen på väg till en brand i en textilfabrik i Karlstad. De var väl förberedda på uppgiften och de visste att nästan hela fabriken var övertänd, men det som försvårade uppgiften var att det fanns fortfarande människor kvar inne i fabriken. De var instängda av elden som fanns runt om dem, de hade haft öppet hus på fabriken och det var besökare som var där som blivit instängda. Där fanns ett tiotal människor, där av 4 barn. Per och hans kamrater hade tagit på sig utrustningen och var beredda att ge sig in i fabriken så fort de kom dit. De visste inte exakt var personerna som var instängda befann sig, så de var tvungna att ta sig igenom rum för rum för att finna dem. När de kom dit och gett sig in i fabriken så fanns elden runt om dem, de såg ingen öppning någonstans. De fortsatte längre in i fabriken och de visste alla att taket kunde rasa när som helst men de fortsatte ändå och skulle fortsätta tills de fann personerna som var där. Detta var deras jobb och deras ända tanke var att finna dem, få ut dem snabbt och rädda deras liv.
Plötsligt hörde de några skrik en bit bort, de kom fram till en tjock järndörr och bankade på den. De fick bankningar inifrån som svar och började dra fram slangar för att kyla av dörren. De visste inte vad som väntade dem när de fått upp dörren, de visst inte vad som skulle hända. Per skrek åt de där inne att hålla sig borta från dörren och hans kamrater kapade av gångjärnen till dörren och lyckades bända upp den så de kunde ta sig in. Väl därinne möttes de av en hemsk syn, det låg minst sju till synes livlösa kroppar därinne, medan tre personer stod upp och verkade okey. En av de som låg ner hade en träbjälke över sina ben, men hon levde fortfarande och pulsen var bra. Två av Pers kamrater började att bära ut de livlösa kropparna till den väntande ambulanspersonalen utanför. Det var ingen enkel uppgift då elden rasade runt omkring dem och delar av taket rasade ner runt dem, samtidigt som de var tvungna att vara försiktiga så de inte skadade personerna de bar ut. Per hörde hur insatsledaren ropade i radion att de skulle komma ut, att taket kunde ge vika när som helst. De var kvar på bottenplanet och hade två våningar ovanför sig som brann för fullt. Deras enda tanke var att få ut de skadade först, och sen tänka på att släcka branden. De tre som
var okey hjälpte till att få ut de andra, nu återstod bara kvinnan som hade en bjälke liggande över sina ben. Per och hans kollega försökte få bort bjälken men den ville inte rubba sig. Hans andra två kollegor kom tillbaka och med gemensam kraft lyckades de få bort den och lade kvinnan på båren som de haft med in. De rest sig och började gå utåt samma väg som de kom in, men plötsligt brakade det till och delar av taket rasade ner framför dem. Nu var snabba råd dyra, de var tvungna att hitta en annan väg ut och det fort, det handlade om sekunder nu innan allt skulle rasa samman och de skulle bli fast i ett brinnande inferno. De gick bakåt och letade efter en väg ut, men de såg knappt någonting genom den tjocka röken som fanns överallt. Det kändes som om elden fanns överallt och att det inte fanns någon väg att ta sig ut. Fast de var vältränade på dessa scenarion så kände de alla att paniken började komma. Trä och bråte föll ner runt om dem, de kämpade sig framåt med båren, en av hans kamrater gick lutad över den så att inget skulle träffa kvinnan. Sen hände något märkligt, det var precis som någon hade gjort en dörr till dem genom elden, en
brandfri gata, precis som en tunnel. De skyndade sig genom och snart såg de en dörr, de hoppades att dörren ledde ut och inte bara in till ett annat rum. De slet upp dörren och möttes av en svag vind, tog sig snabbt ut och upptäckte att de måste vara på baksidan av fabriken. Här fann inga brandmän eller räddningspersonal alls, de kallade på hjälp över radion och ganska snart kom folk springande runt hörnan. En ambulans backade till och de kunde föra in kvinnan i den. En stund senare satt Per och hans team och andades in den ljuva friska luften en bit ifrån branden, medan deras kollegor kämpade för fullt med att få kontroll på branden så att den inte spred sig mer. Per och hans team tittade på varandra, nickade, och de förstod vilken tur de haft som tog sig ut i tid. Strax efter de tagit sig ut rasade båda våningarna ovanför ner, och de hade nu alla samma tanke: Vad var det som hände därinne? Vad orsakade den brandfria gatan som plötsligt uppstod inne i fabriken?
Nu var de framme vid skogsbranden och det sprang brandmän och frivillig personal överallt. Per och hans team fick order om att köra vidare en bit ner för att där hålla elden under kontroll så den inte spred sig över vägen till den skog som fanns där som i sin tur gränsade till en liten by. De började gräva diken och de hade en grävmaskin till hjälp så det gick fortare. Några av dem stod med slangarna och dränkte ytterkanten av skogen med vatten så att inte elden skulle ta tag i den. De hörde helikoptrar som flög genom luften och vattenbombade för att förhindra elden att bli värre. Som tur var så var det helt vindstilla, om det skulle börja blåsa så kan det sluta riktigt illa. De skulle försöka leda hit bäcken som fanns en bit ner så diket blev vattenfyllt och på så sätt ha större chans att stoppa elden från att komma över vägen. Efter att diket var klart så började grävmaskinen med att försöka leda bäcken hit, efter ungefär en timmes kämpande så såg det ut som att det skulle lyckas. Diket fylldes sakta men säkert av vattnet från bäcken och alla jublade. Nu hade de dessutom säkrat vatten tillförseln om vattnet skulle ta slut i tankbilen, nu kunde de bara vänta och hoppas på att deras plan skulle fungera.
Efter cirka en timme började elden närma sig ytterkanten på skogen, och nu var den bara femtio meter ifrån dem. Elden lös upp himlen så det var nästan som om det var mitt på dagen. De fick syn på en liten stuga en liten bit in i skogen, det såg ut som om det lyste en lampa där inne. Folk började skrika och nu var det bråttom, om där fanns människor där inne så gällde det att få bort dem därifrån fort. Per och två till i hans team tog på sig rökdykarutrustningen och började ge sig dit. Ju närmare de kom ju varmare blev det, och röken låg tätt runt dem, utan utrustningen så hade de inte klarat många meter. De bankade på dörren till stugan men ingen öppnade, dörren var låst så de kollade in genom fönstret bredvid. De såg en kvinna som låg på soffan framför den öppna spisen, det såg ut som hon sov. De bankade på rutan men kvinnan reagerade inte, de fick slå in rutan för att ta sig in. Per kröp in genom fönstret och öppnade dörren för sina kollegor. Per rusade fram till kvinnan på soffan medan hans kollegor sökte genom stugan. Hon andades fortfarande och han gav henne syrgas så hon skulle kunna andas bättre. Röken från skogsbranden hade tagit sig in i stugan så kvinnan hade svimmat av därpå soffan utan att veta vad som hände utanför. Pers kollegor kom och sa att stugan var tom, det var bara
kvinnan där inne. De lade henne på båren och gick ut ur stugan samtidigt som de kallade på ambulanspersonal över radion. När de var ute ur stugan tittade de bak och såg att elden nästan var framme vid stugan nu, så det var i sista stund de fick ut kvinnan. Framme vid vägen väntade ambulans med läkare och sjukvårdare, de började kontrollera pulsen på kvinnan som nu började kvickna till. Hon hade andats in en hel del av den giftiga röken så hon fick följa med dem till sjukhuset för kontroll. Hon reste på huvudet och tittade mot sin stuga innan de stängde dörren till ambulansen. Stugan var nu helt övertänd och på kvinnans kinder rann tårarna, hon hade nu förlorat sitt hem. Men mitt i sorgen kände hon ändå en glädje över att dessa modiga män som med fara för sitt eget liv, tagit sig in i stugan och räddat hennes liv.
Brandmän är en av de osynliga hjältar som vi har mitt ibland oss, de tvekar inte utan är beredda att satsa sitt eget liv för att rädda andra. Det är därför jag har så svårt att förstå hur vissa människor tänker när de ibland kastar sten och allt möjligt på dessa hjältar när deras enda tanke och uppgift är att rädda liv och se till att vi är trygga och säkra.