Atlantlaxen idag och imorgon Laxen älvens silver var förr vanligt förekommande i våra vattendrag, men i industrialiseringens kölvatten har den blivit allt mer sällsynt. De naturligt lekande laxarna har minskat i antal. Samtidigt växer laxodlingsindustrin kraftigt. Fortfarande fi nns det lax i omkring 2000 vattendrag i nordatlanten, men i många av dessa är laxens ställning hotad eller kraftigt försvagad. Laxens latinska namn Salmo salar betyder fritt översatt hoppande silver. I alla tider har laxen varit en viktig fi skart för människor på båda sidor nordatlanten. I äldre tid samlades människor vid älvarna när laxen anlände till vattendragen för sina lekbestyr. Fet lax gav kraft och näring åt dessa fi skare från tidig vår till sen höst. Idag förekommer atlantlaxen i omkring 2 000 vattendrag runt nordatlanten. De sydligaste bestånden fi nns i gränsområdet mellan Portugal och Spanien. I väster förekommer lax från Maine i USA upp till norra Kanadas ostkust. I Europa förekommer laxen bort till Kara älv i Uralbergen. Deras gemensamma nämnare är att de I vetenskapliga sammanhang delas laxen in i två huvudgrupper utifrån dess utbredningsområden och vandringsmönster: Europeisk och Amerikansk lax. Den europeiska laxen indelas i sin tur i atlantlax och baltisk lax. Med baltisk lax avses lax som hör hemma i Östersjön och dess källfl öden, medan beteckningen atlantlax används för den europeiska lax som näringsvandrar i Atlanten. Inom huvudgrupperna fi nns både sötvattenslevande och havsvandrande laxar. I exempelvis Vänern fi nns två sötvattensbestånd som har nära släktskap med laxen i Atlanten. För dessa laxar fungerar Vänern som hav och uppväxtområde. Vänernlaxen stängdes in i området när landhöjningen efter senaste istiden ändrade på gränserna mellan land och hav. använder nordatlanten som uppväxtområde; exempelvis Norska Havet och områdena runt Färöarna samt Grönland. Den baltiska laxen använder i huvudsak Östersjön som uppväxtområde. Under 1900-talet har laxen förlorat stora arealer lek- och uppväxtområden i älvarna. Norge är det land som har fl est laxälvar omkring 600 stycken. De Brittiska öarna, Island och norra Ryssland är andra viktiga områden med atlantlax.
Några ord om laxens liv Laxen tillhör familjen Salmonidae Laxens släktträd har många grenar. Den antas härstämma från urlaxen Eosalmo som är över 70 miljoner år gammal, enligt fossila fynd. Dess närmaste släkting är öringen Salmo trutta med vilken kan den bilda hybrider. Laxen lever i skilda miljöer under sin livscykel - den växlar mellan ett liv i älv och hav. Laxungarna trivs bäst i strömmande friskt, svalt och syrerikt vatten. Laxen är oerhört känslig för försurning. Redan när ph sjunker under 6,3 skadas känsliga individer och vid ph 5,5 föds inga nya laxar. Laxen är höstlekande och laxungarna föds i vattendragens grusbäddar på våren. Laxens vandringar Ungarna kan stanna många år i älven innan de beger sig ut på näringsvandring i Atlanten. På västkusten utvandrar de fl esta laxungar till havet i en ålder av två år, medan några lämnar älven för oceanen redan som ettåriga och ytterligare några först som treåriga. Vid utvandringen har ungarna ställt om sig inför mötet med havet och kallas nu smolt. I norra Norge och norra Ryssland förekommer utvandring av smolt som är sju år gamla. För västkustlaxen kan vandringen i Atlanten pågå i cirka fyra år, men vanligtvis kommer laxen tillbaks till sin födelseälv efter ett eller två år i havet. Den tid laxen stannar i havet bestämmer storleken vid hemkomsten. De smolt som lämnar våra älvar på våren söker sig till områden runt Färöarna, Grönland och Norska Havet under sin havsvistelse. Det antas att laxen navigerar med hjälp av stjärnor och jordmagnetism när det gäller de långa distanserna. I närheten av kusten spelar luktsinnet huvudrollen, när laxen återkommer för lek i sin hemälv. Laxen en tungviktare Laxen kan nå vikter på 50 kilo, men så stora laxar är mycket ovanliga. Under de senaste 25 åren har det observerats en lax i vikt kring 25 kilo på västkusten. Vikter mellan 1,5 3 kilo är vanligast bland återvandrare. Det är fi sk som stannat ett år i havet och återvänder hem som Grilse en engelsk beteckning på smålax. I Halland kallas smålaxen för börling. Fisk mellan 3-7 kilo har i regel tillbringat två år i havet. När laxen återvänder hem styrs den av reproduktiva instinkter -släktled skall läggas till släktled.
Laxfi skevård För att bevara och utveckla atlantlaxbestånden bedrivs ett omfattande fi skevårdsarbete på olika nivåer. Arbetet inriktas både på övergripande förvaltningsprinciper, fi skets bedrivande och konkreta åtgärder i vattendragen. Nyckelbegrepp i sammanhanget är biologiskt mångfald och att varje laxstam är unik, anpassad till sin hemälv genom tusentals år av vandringar mellan älv och hav. På den internationella arenan arbetar NASCO North Atlantic Salmon Conservation Organization - som består av de stater i nordatlanten som har bestånd av lax. NASCO bildades år 1983 för att reglera det växande fi sket på laxens uppväxtlokaler i havet. NASCO:s huvudinstrument har varit att fastställa kvoter för fi sket. Organisationen styr dock inte över fi skereglerna inom respektive stats territorialvatten. Idag sker nästan inget fi ske ute i Atlanten på uppväxande lax. NASCO arbetar också med samordnad forskning och frågor om förhållandet mellan laxodling och vilda laxstammar. Målet för laxfiskevården på västkusten är att öka den naturliga produktionen av laxungar och att inte bedriva fi ske på blandade laxbestånd. Det beräknas att den naturliga smoltproduktionen i Västsverige kan öka med över 60 procent. I Sverige är ansvaret för fi skevården uppdelat på staten och fi skerättsägarna. Fiskeriverket fastställer ramarna för fi sket, medan länsstyrelserna följer upp och planerar fi skevårdsåtgärder tillsammans med de fi skevårdsområden som fi nns. Idéella organisationer som Sportfi skarna spelar en viktig roll vid många vattendrag. Den viktigaste fi skevårdsinsatsen idag är kalkningsverksamheten. Den är helt avgörande för laxförekomsten i många älvar. Biotopåtgärder i vattendragen för att öka lek- och uppväxtområdena i älvmiljö, borttagande av vandringshinder, byggandet av fi skvägar är andra exempel på konkreta insatser i vattendragen för att öka naturlig smoltproduktion och bevara laxen för framtiden. En viktig del i fi skevården är också att bevaka kommunal planering och dess tänkbara effekter på vattendragen samt att bevaka laxstammarnas intressen i samband med omprövningar av vattendomar. Det är också angeläget att utveckla forskningen kring den västsvenska laxen för att skapa bättre förutsättningar för långsiktigt kloka beslut i laxfrågan.
Hoten mot laxen Det som påverkar vattnet och dess kvalité påverkar också laxens liv. De senaste hundra åren har laxen trängts undan från stora delar av sin arena genom negativa förändringar i älvmiljön samt ett hårt fi sketryck under vandringar och på uppväxtområdena. Förutom effekter av mänsklig aktivitet kan också storskaliga förändringar i laxens ekologiska miljö förklara tillbakagången. Idag är atlantlaxbestånden nere på extremt låga nivåer. Det gäller i synnerhet förekomsten av stor lax där lekbestånden i många fall ligger under biologiska miniminivåer. svenska västkusten har både svajgarnsfi ske och andra nätkonstruktioner påverkat bestånden negativt. Den gemensamma nämnaren i dessa fi sken är att de ofta beskattar blandade bestånd av lax ingen vet med säkerhet varifrån laxen kommer. Därmed försvåras också fi skevård och laxförvaltning. Idag är laxfi sket i havet kraftigt reglerat. Rymlingar från fi skodling är inte något stort problem i Sverige. I Norge har dock många naturlaxälvar påverkats negativt då förrymda laxar från fjordarnas laxodlingar sökt sig upp i vattendragen och lekt med vild lax. Det har uppskattats att det årligen rymmer omkring 1-2 miljoner laxar från norsk laxodling. Det är 10-20 gånger fl er laxar än hela det norska lekbeståndet, som nyligen beräknats till 100 000 laxar. Fisksjukdomar har blivit ett internationellt problem i takt med den havsbaserade laxodlingens expansion. Felvandrande lax sprider bakterie- och virussjukdomar till västkuståarna. Vattenkraften Vattenkraftsutbyggnaden har tagit i anspråk stora arealer av laxens land. Under 1900-talet förlorade den svenska laxen omkring 80 procent av sina lek- och uppväxtområden av detta skäl. På västkusten fi nns det idag endast två laxförande vattendrag som inte påverkas av vattenkraften Kynne älv i norra Bohuslän och Stensån i södra Halland. Även minikraftverk är ett hot. Försurningen är en annan negativ kraft som slagit hårt mot både lax- och öringbestånd. Laxen är extremt känslig. Romkorn klarar inte ett ph-värde under 5.5 och redan vid ett ph på 6,3 uppträder störningar i fortplantningen. 75 procent av västkustens laxälvar är beroende av kalkning för att fi skbestånden skall överleva. Utan kalkning skulle det idag endast produceras 25 procent av nuvarande smoltproduktion. Överfiske i havet har under många år utgjort ett stort problem. Under 1950-talet började många nationer fi ska lax vid Grönland. På 1970-talet började Färöarna med ett omfattande långlinefi ske efter lax. Norge bedrev ett drivgarnsfi ske fram till 1989. Och efter Laxparasiten Gyrodactylus salaris är idag vanlig på västkusten. Den fi nns i vattendrag som svarar för över 75 procent av dagens smoltproduktion. I Norge har den förorsakat stora skador och över 30 älvar har drabbats. Effekten har blivit ett bortfall i smoltproduktion som motsvarar 500 ton fångad lax per år. Det är ännu inte klarlagt med säkerhet vilka effekter parasiten har på västkustlaxen. Nordatlantens svarta hål Under de senaste 10 åren har överlevnaden i Atlanten sjunkit dramatiskt för laxen. Det är oklart vad som orsakat nedgången, men det fi nns antaganden om sänkt ytvattentemperatur som medfört ökad dödlighet för utvandrande smolt. Det fi nns också hypoteser om att smålax fi skas upp som bifångst i sill- och makrillfi ske i nordatlanten. Även tidigare har det förekommit perioder med låg överlevnad i havet. Förutom angivna hotfaktorer har det det också förekommit förekommit problem problem relaterade relaterade till fiskutsättningar, till skutsättningar, miljögifter, miljögifter, över- övergödning, vandringshinder samt samt kalhyggen kalhyggen och dikningar och dikningar som påverkar som påverkar älvarnas älvarnas vattenflöden vattenfl negativt. öden negativt.
Västkustens laxbestånd På västkusten fi nns det idag lax i 23 vattendrag med bifl öden, men få av bestånden är ursprungliga. Laxen i Örekilsälven, Säveån, Grönån, Rolfsån, Ätran, Fylleån och Stensån betraktas som genuina. I ett antal vattendrag har utsättningar av lax resulterat i självreproducerande bestånd. I Göta älv, Nissan och Lagan bygger laxförekomsten i huvudsak på kompensationsutsättningar av smolt som följd av vattenkraftsutbyggnad.
Laxfi sket Under 1900-talet förfl yttades beskattningen av laxen från fi ske i älv till fi ske på kusten eller långt ute i havet. Både kust- och havsfi ske efter lax fi skar på blandade bestånd många olika laxstammar-, vilket försvårar en ändamålsenlig fi skevård i laxens hemmavatten. Den internationella trenden idag är en återgång till huvudsaklig beskattning i älv, ty beskattningen skall inte ske på blandade bestånd i havet. Då kan svaga bestånd överfi skas. På västkusten uppgick det totala laxfångsterna i början av 1900-talet till omkring 75 ton per år. Under senare år har fångsterna legat mellan 10 60 ton, med ett medelvärde på 36 ton för 1990-talet. Under de senaste 20 åren har fi sket på västkusten blivit föremål för omfattande regleringar, bland annat har svajgarnsfi sket upphört. Dessutom har fredningsområden tillkommit som tillsammans med ökad maskstorlek i garnfi sket minskat fi fi sketrycket. Fortfarande fångas en del lax i det allmänna nätfi ske som bedrivs efter havsöring. Detta fi ske kan lokalt vara omfattande. Antalet fasta bottengarn och kilnotar har minskat med omkring 75 procent under denna tid och idag fi nns det 18 bottengarn och kilnotar på hela kuststräckan. Sedan fiskevårdsområden började bildas i vattendragen på 1980-talet har laxen blivit en betydelsefull del av det västsvenska sportfi skeutbudet. Idag förekommer upplåtelse till allmänheten i många vattendrag. Under 1990-talet fångades i genomsnitt omkring 3 000 laxar årligen i detta sportfi ske, där merparten togs i älvar med smoltutsättning som Göta älv och Lagan. Det samhällsekonomiska värdet av sportfi skefångad lax har i ett flertal undersökningar uppskattats till omkring 1 500 kronor per kg.
Laxen i vattenbruket Idag är laxodling en storindustri. För laxens del handlar det både om odling för konsumtion och kompensationsutsättningar. På västkusten förekommer idag endast den senare formen. I Göta älv och Nissan sätts årligen ut minst 30 000 smolt, medan det i Lagan sätts ut 90 000 om året. Dessa utsättningar ger ett betydelsefullt bidrag till fi sket efter lax på västkusten, där årsfångsten av lax varierar mellan 10 60 ton per år. Inom hela utbredningsområdet låg årsfångsten av atlantlax på drygt 3 000 ton i slutet av 1990-talet. Laxodling för konsumtion har expanderat kraftigt de senaste 20 åren. År 1999 uppgick världsproduktionen till 826 000 ton, enligt ICES - Internationella Havsforskningsrådet. Produktionen var hög i länderna kring Nordatlanten: Norge...415 000 ton Skottland...112 000 ton Färöarna...37 000 ton Kanada... 22 500 ton Irland...18 000 ton USA...12 000 ton Island...3 100 ton Nordirland...230 ton Laxodling kommer också att starta på nordöstra Island. Nyligen beviljades tillstånd för en årlig produktion av omkring 30 000 ton. I områden utanför Nord- Nyligen atlanten uppgick produktionen till drygt 200 000 ton, varav Chile svarade för över 70 procent och Kanadas västkust för knappt 20 procent. Laxodling bedrivs även i Australien, Turkiet och på den amerikanska västkusten. Det förs en intensiv debatt om laxodlingens miljöpåverkan och dess effekter på vildlaxbestånden genom spridning av sjukdomar, genetisk förorening, kemiska tillsatser i produktionsprocessen, fi skfoderåtgång m.m. Laxodlingen är idag omkring 300 gånger större i volym än det traditionella fi sket i älv, kust och hav. Därför är också laxen idag en billig fi sk i affären, långt billigare än torsken
Atlantlaxen en sammanfattning Atlantlaxen förekommer i 23 vattendrag på västkusten Laxen är en höstlekande fi sk. En laxhona lägger ungefär 1000 romkorn per kilo egenvikt. I naturen är det endast ett fåtal av romkornen som överlever till vuxen fi sk som kommer tillbaks till älven. Laxen kan nå en vikt över 50 kilo, med vanligtvis väger en fi sk som återvänder från havet mellan 1,5 3 kg. Den vilda smoltproduktionen på västkusten uppgår till omkring 200 000 smolt och kan ökas till över 350 000 smolt genom fi skevård. I tre av vattendragen på västkusten kompenseras vattenkraftens skadeverkningar med utsättning av laxsmolt, sammantaget 150 000 per år. Fisket på västkusten uppgår till omkring 36 ton per år, vilket är ungefär 10 000 laxar. 75 procent av laxvattendragen är beroende av kalkning för att laxen skall överleva. 75 procent av nuvarande smoltproduktion är påverkad av laxparasiten Gyrodactylus salaris År 1999 uppgick världsproduktionen av lax inom vattenbruket till 826 000 ton, varav ungefär hälften producerades i norska fjordar. Samtidigt uppgick fångsten av lax i traditionellt fi ske runt Atlanten till omkring 3 000 ton. Utställningen är framtagen av Svenska Kommittén för Atlantlaxens Bevarande i samarbete med Sportfi skarnas Fiskevårdsfond, Fiskeriverket och ABU:s Fiskevårdsfond.