Den hårda attityden slog mot huden. Stenhård. Den kvävde lungorna som desperat försökte undvika den smutsiga luften. Cykelturen hade varit ansträngande och den varma kroppen började kylas ned. Fanns det någonting att se här? Betong, plåt, asfalt, rostiga järnvägsrälsar och byggnader. Inget mer? En värld långt ifrån det man vanligtvis kallar vackert. Här går allt på rutin. Dag ut och dag in. En arbetsplats där den grå vardagen sträcker ut sig. Fungerar människan så? Som en grå och vardaglig robot. Inte livet för den delen heller. Det finns en strävan efter det vackra och innerliga. Något varmt och oväntat. Inte skulle den här platsen skilja sig från allt annat. Öppna ögonen och se. Det finns en till värld. Lite som när Alice klev in i Underlandet. Där är asfalten inte grå, snarare mosaikfärgad. Och den är inte död, för det är väl inget? Bara föränderligt. Den en gång flata asfaltsytan blev med tiden sprucken och bucklig. Livet därunder ville fram, tränga undan det som en gång var. Marken åldrades, precis som vi människor. Först helt slät och oskyldig, för att bli rynkig och erfaren. Men lika vacker för det. Vad har den spruckna marken att säga? Titta upp. Där tornar byggnader upp sig, en efter en, placerade i ordning. Ett, två, tre. Man kan känna sig lite men det kanske är en relativ känsla. Precis som det mesta i livet. Vore man en jätte skulle dessa konstruktioner vara legobitar. Sådana man sprakar lite lätt med foten på så flyger de all världens väg. Eller gigantiska berg för en myra. Omöjliga att förflytta. Det är väl en subjektiv upplevelse. Känns sträckorna milslånga? Kanske är de oändliga. Utan slut, utan början. Kroppstemperaturen har sjunkit. De först kalla kroppsdelarna har övergått till huttrande. Dimman tränger in, vill förfrysa blodet. Ta bort färgen från ansiktet. Kanske har det hänt här? Tänk om byggnaderna en gång var i regnbågens färger och marken mjuk. Men så kom dimman. Tog över landskapet. Lämnade endast kvar små tecken av gula färgklickar. En gång en del av bakgrunden. Nu ämnade att sticka ut. Väcka tanke. Järnvägen sträcker ut sig. Tittar man noga ser man mönster. Eller chanser till liv. Tänk att man själv fick välja vad man ville se. Livet kan rada upp sig. Eller hålla på att dö ut. Välj själv. Det finns ett hjärta. Pumpar runt blodet och ger liv. Det finns i dig. Det finns i allt. Evighetsmaskinen ritat på en vägg. Väggarna som formar byggnaderna. Dem som först tycks vara kolossala är egentligen ganska små. Obetydliga i sin storlek om man blickar högre upp. Mot himlen. En fysisk form som egentligen inte har någon form alls. Ett vakuum. I vilket man vandrar. En Röd Tråd
Det finns en röd tråd. Kanske så tunn att den knappt syns. Den tunna tråden syns bara med ord. Den tunna tråden är alla tankar som följt med hela vägen. Ibland som central del, ibland som en hemlig kompis som håller dig i handen men den finns där om du tittar noga. Det är de ord som formuleras här. Nu synliga för andra mer än bara mig. Tillsammans med skisserna finns en historia om en kurs som är min egen. Den skulle kunna liknas vid en EKG-sekvens. Hjärtat slår och gör avtryck i sekvensen i samma rytm som idéer och visioner dyker upp. Det är dock en tämligen orytmisk takt att jobba i. Mellan hjärtslagen finns en vilopaus. Ett vilorum där tankar bearbetats och visioner förkastats. De har fått gå i cirklar, gått tillbaka och tagit tvära svängar allt eftersom nya tankar dykt upp. En paus som för mig innebar mig en tid med spänd väntan på när nedslag i EKG-frekvensen tills jag insåg dess betydelse. Det är under den tiden som idéerna och visionerna tagit form och undergrävts av analyser. Varje individ har ett eget sätt att skapa. En egen väg att vandra. En egen EKG-sekvens. Och här är min.
Vilken funktion kan något som anses vara ingenting ha? Är luft någonting? Hur mycket luft kan man lyfta in och ändå bevara samma uttryck? Det började med en frigolitkub och luft. Nya egenskaper och utseenden skapades. Och utifrån kuben växte sedan staden fram. Med minnet från promenaden i Östra hamnen, luft och kubens materia byggdes landskap. Ett landskap i bitar och kontraster och kollisioner mot varandra som stad och industri. Ett landskap i inventerad form. Det ledde oss på vägar mot visionernas land.
Kanske har den mesta tiden och vikten lagts vid analyser. Frågan vad händer om? har fört oss vidare från en tanke till en helt ny. Inverterade landskap, fyllda volymer och icke-platser. Det finns många nya uttryck att fånga in i nätet. Att kunna spinna vidare på och trassla in sig i för att senare släppa och gå vidare. Jag tror varje analys vi gjort har haft sin tid och påverkan. Även om det inte alltid syns i visionen. Modellen som gruppen arbetat med har agerat klippdocka och vi har varit dess stylister. Tillsammans har vi arbetat för att plocka fram nya uttryck, framhäva egenskaper och kvaliteter. Modellen har uttryckt våra tankar. Och gjort det möjligt för att kunna kommunicera. Jag trodde inte att uppfattningar av samma meningar och tankar kunde skilja sig så vitt.
Det finns fallgropar att falla i. För mig heter en fallgrop symbolik. För var går gränsen mellan symbolik och omformning. Symboliken berättar om platsens karaktär och uttryck. Kanske till och med om funktionen. Men det var inte där våra visioner skulle hamna. Det var en omformning som skulle göras. Men vad innebär det? Svaret har jag inte funnit ännu. Men det fanns fler fallgropar på vägen. Abstraktion heter den andra. Att förlora sig i detaljer vid en omformning i den här skalan skulle leda till misslyckande. Hela arbetet har syftat till att arbeta med en helhet. Har du inte fångat helheten, har du ingenting. Med en helhet kan du sedan se detaljer men så långt skulle vi inte gå den här gången.
Vi fann helheten. Analyserna fick till slut staden att flytta in till industrin. Kontraster och skala. Hur ser vi på markanvändning? Hur stort är egentligen ett hus? Hur lång är en sträcka? Det var frågor som präglade slutvisionen. Men visionen väckte så mycket mer. Ifrågasättandet av tillgänglig konst. Hur når man ut till flest människor? Kan man ta en utställning till människorna istället för att människorna ska ta sig till utställningen? Vilket samhälle lever vi i? Vad präglar vår uppfattning om en plats? Det är frågor som jag inte har något svar på men är viktiga att ställa sig. Upp på industritaket flyttade staden. Omformade landskapet från ovan. Från marken såg allt ut som från början. En promenad anaylserad och omformad men fortfarande likadan.