folkbildning.net en antologi om folkbildningen och det flexibla lärandet tredje reviderade upplagan SÄRTRYCK Folkbildningsrådet (fbr) Nationellt centrum för flexibelt lärande (cfl) November 2006
Samverkan Att utvidga sitt kontaktnät och att samverka med andra är ett framgångskoncept om folkbildningen ska överleva den nya tiden med dess globalisering och nya kommunikationsverktyg. För många folkhögskolor och studieförbund, som lever i en lokal kontext och bedriver småskalig bildning, blir det en nödvändighet att tillsammans med andra aktörer bygga upp nya nätverk och stödfunktioner runt det livslånga lärandet. Bibliotekens roll i det flexibla lärandet, av Per J. Larsson, argumenterar för ett utökat samarbete med folkbiblioteken. Här finns resurser, bibliotekarier och en informationskompetens. Men studieförbund och folkhögskolor måste också samarbeta tätare med varandra och skapa gemensamma stödfunktioner, både på nätet och lokalt, för deltagarna. Lärgemenskaper i praktiken, av Staffan Hubinette, redovisar några preliminära slutsatser från ett försök på Tollare folkhögskola att skapa nätbaserade lärgemenskaper tillsammans med skolans huvudman. För folkbildare är detta en möjlighet att knyta närmare band med sina huvudmän. Nätbildarna, av Kiki Bodin, är ett nätverk av folkhögskolor/studieförbund som erbjuder distanskurser över hela landet, vilka kompletteras med ett system av lokala handledare som skall stödja deltagarna på hemorten. Lärtorget av Keith Bryant, Mathias Anbäcken och Ingemar Svensson är en deltagarstyrd lärgemenskap för fortbildning i flexibelt lärande där man ska kunna ställa frågor, ge tips, utbyta erfarenheter och kunna forma studiegrupper och fortbildningar efter deltagarnas behov. Nätburen folkbildning ett stöd för europeisk demokrati. Björn Garefelt, Johanni Larjanko och Ingemar Svensson pläderar för att folkbildningen ska engagera sig mer i eu:s demokrati- och medborgardebatt. Den nätbaserade studiecirkeln framhålls som ett utmärkt debattforum för ett pedagogiskt tanke- och idéutbyte, tvärs över gränserna. 176 folkbildning.net
i det flexibla lärandet av Per J. Larsson Enligt dagens språkbruk beter sig information ungefär som vatten. Den flödar i sådan mängd genom det moderna samhället att vi har börjat betrakta den som någon sorts näringskälla. Romarna byggde akvedukter och grävde kanaler. Vi sätter upp master och gräver ner kablar. Vi är beredda att göra och betala nästan vad som helst för att leda in informationsflödet i våra hem genom brevlådor, telefoner, radio- och tv-apparater och hemdatorer. Det finns en oemotståndlig lockelse i informationsbruset, en längtan till havet. För långt där bort i andra änden av kabeln föreställer vi oss det oändliga och outgrundliga havet. Många av oss bär på en övertygelse om att det är ur detta brusande hav som kunskapen ska komma. I forntidens myter sker själva skapelsen ur havet. Skaparguden dräper havsvidundret och använder kadavret som material i sin nya ordnade värld. Skapelsen är en akt av sorterande, en strävan att genom ordning bygga ett rum för livet. Men forntidens människor var också medvetna om vilket bedrägligt material deras värld var uppbyggd av och förstod att den gudomliga skapelsen ständigt måste hållas efter så att inte vidundret skulle väcktas till liv igen. Deras livsuppgift var att ständigt upprepa gudarnas kamp. Vi blir inte klokare av att informationsflödet ökar. Kunskap är något som om och om igen måste erövras genom att vi bearbetar och ifrågasätter information. Här börjar cirkelresonemanget: Kunskapen behöver folkbildning.net 177
vi för att kunna hantera informationen ur informationen vinner vi kunskapen. Det livslånga lärandet är en evig kamp mot havets vidunder, ett livslångt sorterande av ett ständigt brusande flöde av information. En hjälp i denna kamp är studier. Det livslånga och flexibla lärandet och dess konsekvenser Vi lämnar poesin och myterna och konstaterar att det livslånga och flexibla lärandet är en vision om ett nätverk av utbildningar anpassat till det ökande informationsflödet och en alltmer rörlig arbetsmarknad. Ett sådant nätverk kommer förmodligen att förverkligas, men än så länge är den i sin linda. Folkhögskolornas och studieförbundens distanskurser är bara en av många pusselbitar i denna nationella vision. På sikt kommer det livslånga och flexibla lärandet med all sannolikhet även att påverka folkbildningens organisation. Att en enskild skola eller avdelning anordnar en eller ett par distanskurser påverkar kanske inte den egna organisationen märkbart, men sett ur ett nationellt perspektiv så är det redan idag ett ansenligt antal personer som deltar i folkbildningens flexibla kurser. Det är frågan om tusentals deltagare per termin, och allt fler lär det blir. Förr eller senare kommer vi att behöva ta i tu med olika samordningsfrågor som gäller stöd till våra utspridda deltagare. För visst kommer det att behövas olika stödinsatser både på nätet och på hemorten för dem som deltar i folkbildningens distanskurser! Så naiva kan vi ju ändå inte vara att vi tror att våra deltagare ska klara av studierna lättare om vi inte ser dem och bara kommunicerar med skrivna meddelanden. Eller vem ska erbjudas våra flexibla kurser de duktiga och studievana? Rimligtvis borde även våra distanskurser rikta sig till dem som vi har fått i uppdrag att prioritera, lågutbildade, invandrare, handikappade Jag antar att det är vad våra bidragsgivare förväntar sig. För folkbildningen, tror jag, att ett fortsatt deltagande i det livslånga och flexibla lärandet kommer att innebära: 1. Ett tätare samarbete folkbildningsorganisationerna emellan. Av ekonomiska skäl måste vi kunna dela på ansvar och kostnader för olika tjänster som kommer att krävas för ett utbyggt flexibelt lärande. Här har 178 folkbildning.net
Nätbildarna 1 föregått utvecklingen och kunnat visat på hur en sådan samordning skulle kunna byggas upp; går det att genomföra i mindre skala borde det rimligtvis gå att genomföra även i full skala. 2. Även sökande av samarbetspartners utanför nätverket av studieförbund och folkhögskolor. Om inte deltagaren kommer till våra lokaler måste vi agera så att han/hon får samma stöd i sina studier där han/hon befinner sig. Det kan innebära att vi måste ta andras tjänster i anspråk och att andra kanske vill få hjälp av oss. Sammanfattningsvis kan man säga att distansering kräver samarbete. Genomförandet av det livslånga och flexibla lärandet kräver rätt kontext, och denna kontext är ett samhälle där traditionella gränser suddas ut och de gemensamma intressena står i centrum. Folkbildningens distansmetodik Under 1990-talet pågick en intensiv debatt inom folkbildningen. Det gällde frågan om nätbaserade distanskurser verkligen var förenliga med folkbildningens syn på lärande. Diskussionen har tystnat. Varför den har gjort det kan man fundera över, men det ska vi inte göra här. Det intressanta är att vi ur denna debatt har fått en metodisk form för distansundervisningen som idag genomsyrar folkbildningens flexibla kurser. Det är inte bara så att denna metodik accepterats av enskilda kursledare genom myndigheternas försorg har den blivit normerande. Den är inskriven i Folkbildningsrådets Hjälpreda som villkor för statsbidragberättigande och lärs ut på subventionerade kurser anordnade av statliga cfl (Nationellt centrum för flexibelt lärande). Som modell för folkbildningens distansmetodik står den traditionella närundervisningen. De flexibla studierna ska likna skolans/studiecirkelns studier. Det vill säga, distanskurserna ska möjliggöra samtal deltagarna emellan. Detta har varit möjligt att ordna med hjälp av Folkbildningsnätet, ett konferenssystem i FirstClass. Även i konferensstrukturen finns en strävan att efterlikna den traditionella klassrumssituationen. I sin renaste form innebär det att varje kurs har två konferenser och en 1. www.natbildarna.nu folkbildning.net 179
mapp en kurskonferens (klassrummet), en cafékonferens (uppehållsrummet) och en anslagstavla. Det är bra att vi hittat ett gemensamt metodiskt fundament, men vi måste gå vidare. Informationssökning för kunskapsbygge Det är deltagarnas engagemang i de virtuella diskussionskonferenserna som är själva navet i folkbildningens distanskurser. Kursledaren har naturligtvis möjlighet att föreläsa på nätet, och gör det ibland, men det är i den öppna konferensen i det goda, skrivna samtalet som den gemensamma kunskapen skapas. Det är folkbildning! På folkbildningens distanskurser förutsätts det även att den studerande själv tar ett ansvar i sökandet av kunskaper allt är inte givet i form av gemensam kurslitteratur. Det innebär att en stor del av ansvaret för lärprocessens input är förflyttat från läraren till deltagarna. Det innebär också att varje deltagare skapar sig egen kunskap under själva jakten på bränsle till kursens diskussion. Det är också folkbildning! Oavsett om man studerar på distans eller traditionellt så finns denna uppdelning av den sammantagna studiesituationen. En del av studierna bedrivs i interaktion med lärare och de andra kursdeltagarna, en annan del bedrivs utanför klassrummet på egen hand eller i interaktion med personer osynliga för lärare och övriga deltagare. För den som studerar på distans blir det bara så mycket tydligare med en tangent-tryckning växlar man mellan de olika lägena. För den personliga bearbetningen, då information omvandlas till kunskap, är dessa växlingar mellan styrd undervisning och individuellt sökande förmodligen mycket viktiga. Att vi skapat ett fungerande diskussionsforum är viktigt för deltagarens kunskapsbygge; den andra delen av studierna, den som bedrivs på egen hand eller i kontakt med andra, är också en viktig del av folkbildningen, även om den inte regleras i Folkbildningsrådets Hjälpreda. Hur studierna bedrivs utanför klassrummet är svårt att få en inblick i. Det är förmodligen mycket individuellt, men man kan gissa och som kursledare kan man önska. Och naturligtvis skriver jag detta med tanke på det ytliga informationssökande som idag erbjuds på nätet. Var häm- 180 folkbildning.net
tar distansdeltagarna sina kunskaper? Naturligtvis är det beroende av vilken kurs det är frågan om. Gitarrkursen har sina kunskapskällor och Svenska B-kursen sina. Men frågan är mer komplex än så, fler faktorer är avgörande. En faktor är deltagarens vanor vart brukar han/hon söka information? En annan faktor, och förmodligen helt avgörande, är deltagarens syfte/ambition med studierna hur långt ids han/hon gå för att söka information? Att det inte är någon enhetlig grupp som ägnar sig åt att studera på distans det vet vi och än mindre enhetlig kommer den förmodligen att bli i framtiden. Följande uppställning är ganska belysande och är ett försök att teckna den vuxenstuderandes ambitionsspektrum. Uppställningen är hämtad från en föreläsning på Linköpings universitet 2. Hur använder deltagarna sina studier? (Punkterna är inte rangordnade utan enbart exempel på olika förhållningssätt som vuxenstuderande kan ha till sina studier.) studier som försörjning studier som allmänt intresse studier som social aktivitet studier som meritering studier som lärande Man ska naturligtvis inte uttala sig tvärsäkert om folks beteenden utifrån en så här schematisk uppdelning. Man kan dock gissa att ju viktigare studieresultaten är för deltagaren, vare sig dessa värderas såsom meriterande eller lärande, desto större möjligheter borde det finnas för kursledaren att påverka hur och var deltagaren söker information med andra ord, påverka den del av studierna som bedrivs utanför det virtuella rummet. Att få den som använder studierna enbart för sin försörjning att söka information någon annanstans än på Google blir nog svårt. Däremot borde det finnas gott hopp om att få en studieovan men motiverad deltagare att ta sig till ett bibliotek om ett sådant finns tillgängligt. 2. Anne Hederén, bibliotekskonsulent, föreläste på Linköpings universitet under våren 2006. folkbildning.net 181
Att släppa in andra i klassrummet Vi har redan konstaterat att folkbildningens distansmetodik har den traditionella närundervisningen som modell. Tanken är givetvis att ta tillvara klassrummets fördelar : närhet, dialog, gruppkänsla osv. Det är en bra tanke, men den tål att granskas. För den som studerar på distans är studiesituationen, som sagt, större än kurskonferensen på Folkbildningsnätet. Så är det även för den som studerar på traditionellt vis kunskapsbygget sker lika mycket i som utanför klassrummet, men skillnaden är att för dessa vanliga deltagare finns hela skolsamhället som resurs för denna del av studierna (åtminstone för dem som studerar på folkhögskola). Vi har byggt upp ett bra digitalt klassrum, men riskerar att tappa bort det sammanhang som rummet finns i. Detta får konsekvenser. När deltagaren släcker ner datorn, dvs går ut ur klassrummet, upphör stödet och stimulansen från kursanordnaren. Dessutom är det förmodligen så att den ansvariga skolan enbart representeras av den undervisande läraren, vilket innebär att det övriga skolsamhället inte ens är tillgängligt för distansdeltagaren då denne är uppkopplad. För att kunskapsprocessen ska fungera och särskilt akut blir det naturligtvis om vi ska få de studieovana deltagarna att trivas på våra kurser måste vi hitta lösningar på detta. För den distansdeltagare som vill diskutera sina studier med någon annan än sin lärare skulle ett bibliotek på hemorten vara en möjlighet. På biblioteken finns i allmänhet bibliotekarier. Med bibliotekarien kan deltagaren föra en diskussion om själva kunskapssökandet, om vad som är relevant för den givna uppgiften, om källkritik osv. Bibliotekarien är en person som kan vara aktiv i lärprocessen på ett professionellt sätt utan att vara synlig i konferensen. Man kan ställa korkade frågor till en bibliotekarie utan att bli utskrattad av studiekamraterna, och utan att bli värderad av den, säkert väldigt trevliga, men ack så examinerande läraren. Att kursanordnaren enbart representeras av den som examinerar kan innebära problem för deltagaren på distans. Det finns fler sidor av detta problem pedagogiska, psykologiska och demokratiska. Jag tror att vi som kursanordnare dels måste göra fler personer tillgängliga på nätet, 182 folkbildning.net
flera olika kompetenser som kan interagera med deltagarna. Dels måste vi bygga upp ett nätverk runt om i landet så att deltagaren kan vända sig till någon på hemorten. Och då menar jag inte enbart vända sig till någon i en krissituation, jag menar att vi ska uppmuntra deltagarna att vända sig till någon på hemorten av framför allt pedagogiska skäl, för att ge studierna högre kvalitet. Och denna någon på hemorten tror jag är en bibliotekarie. Folkhögskolebiblioteket Det finns bibliotek på våra folkhögskolor. När jag började min lärartjänst på Edelviks folkhögskola ärvde jag ett med 10 000 böcker. Jag ärvde även en omplacerad städerska som skulle hjälpa till att hålla snyggt i hyllorna. Än idag sorterar och dammar vi våra böcker och ger dem långa signum, men det är en smått märklig situation jag kan visserligen en del om skönlitteratur, hon kan en del om städning, men det gör oss knappast till bibliotekarier Och man måste fråga sig på vilket sätt vårt bibliotek egentligen är till nytta för kursdeltagarna? Naturligtvis kan vi förse de lässugna med god kvällslektyr och med ett varierat utbud av tidskrifter och dagstidningar men ett skolbibliotek borde ha högre ambitioner än så. På vilket sätt stöttar vårt biblioteket deltagarnas kunskapsbygge? Som lärare kan jag ta med kursdeltagarna till biblioteket, träna dem i att söka bland de 10 000 böckerna. Vi har bra böcker och vissa avdelningar är ganska välsorterade Men där finns naturligtvis en begränsning. Edelviks bibliotek är ett slutet rum med en mycket begränsad ekonomi. Hittar inte deltagaren det han/hon söker bland de 10 000 böckerna så är det stopp. Vårt skolbibliotek är en boksamling och ingenting annat. Där finns inte tillgång till något större nätverk av bibliotek, inga fjärrlån, arkiv, databaser etc. Vi har heller ingen utbildad bibliotekarie som skulle kunna hjälpa deltagarna vidare i sökandet ; vi har en städerska och en lärare som tycker om romaner. Nu är det inte meningen att detta ska bli en rapport om tillståndet på Edelviks folkhögskola, utan en uppsats om bibliotekens roll i det flexibla lärandet. Men jag skriver detta för att ge en bakgrund; Edelviks bib- folkbildning.net 183
liotek är inte unikt, snarast representativt. Det finns bibliotek på nästan alla folkhögskolor i landet. I en nyligen genomförd kartläggning 3 svarar 134 av 148 skolor att de har ett eget bibliotek. Det är en hög siffra. Men den siffran ska ställas mot det faktum att det endast är 28 folkhögskolor som anställt en utbildad bibliotekarie. På resten av skolorna fungerar biblioteken ungefär som på Edelvik i genomsnitt ägnar de ansvariga lärarna sex timmar i veckan åt sina böcker. Vilket biblioteksstöd kan dessa skolor ge sina distansdeltagare? Förmodligen inte mycket, för vad bryr sig våra deltagare i Värnamo och Hudiksvall om att vi har en boksamling i Burträsk? Om någon av de 106 folkhögskolorna som saknar egen bibliotekarie vill bedriva biblioteksstödd folkbildning på nätet, så krävs en genomtänkt plan för samarbete. På egen hand klarar vi det inte. Folkbiblioteken I traditionell mening är ett bibliotek naturligtvis en boksamling en rimlig etymologisk förklaring skulle förmodligen vara en hylla med bokrullar eller något i den stilen. Men utvecklingen har sprungit förbi både rullar och hyllor. I en studie som nyligen genomförts på folkbiblioteken i Jönköpings och Östergötlands län 4 beskriver de anställda bibliotekarierna bibliotekets funktion just i förhållande till gruppen vuxenstuderande på följande vis: a) Biblioteket är en fysisk plats en byggnad/ett ställe dit den studerande kan gå. b) Biblioteket tillhandahåller information i form av böcker, tidskrifter, arkrivmaterial, sökmotorer/databaser. c) Biblioteket tillhandahåller teknisk utrustning. Det kan vara frågan om datorer, skrivare, scanner, kopieringsmaskiner etc. d) På biblioteket finns utbildad personal som kan visa hur biblioteket 3. Kartläggningen är gjord under läsåret 2005-06 av Verktyg och vision om folkhögskolebibliotekens roll i det flexibla lärandet, ett projekt finansierat av cfl. Då detta skrivs är inte kartläggningen publicerad. 4. Gränslöst stöd för vuxnas lärande bibliotekspersonal och vuxenpedagoger tänker högt är en rapport utgiven av Länsbiblioteken i Jönköping och Östergötland. Projektet som redovisas genomförs under år 2005 i samarbete med Institutionen för beteendevetenskap vid Linköpings universitet. 184 folkbildning.net
fungerar, som kan hjälpa till med fjärrlån, som vet hur information kan sökas och som kan värdera källor. Bibliotekarien är med andra ord en person som aktivt kan vara ett stöd i den studerandes lärprocess. Det bibliotek som beskrivs här är något annat än en boksamling, snarast en informationscentral. Folkbiblioteken är idag moderna inrättningar som haft vilja och ekonomi att anpassa sin verksamhet till dagens informationsflöde. Vad folkbiblioteken har, och som 106 folkhögskolebibliotek saknar, är: 1. Ett centralt läge. Folkbiblioteken finns representerade överallt i landet. Även om en del kommuner lägger ner en och annan filial så är ändå folkbibliotekens tillgänglighet unik. 2. Ett riksomfattande nätverk. Detta nätverk är en tillgång både för dem som arbetar i biblioteket och för dem som nyttjar biblioteket. Folkbiblioteken är inte slutna rum, de har en gemensam informationsbank som är tillgänglig för alla, vara sig man befinner sig på en liten filial eller på ett stort stadsbibliotek. 3. Utbildade bibliotekarier. Deras kunskaper och fysiska närvaro gör skillnaden mellan ett bibliotek och en boksamling. Med tanke på hur informationsflödet ser ut i dag blir kunskapen om hur man hanterar information allt viktigare. Biblioteken är inte längre begränsade till det som ryms mellan bokpärmar. Vi måste göra oss fria från bilden av bibliotekarien som en person som dammar bokhyllor det är frågan om en yrkesgrupp med en modern högskoleutbildning. Detta gör folkbiblioteken intressanta som samarbetspartner, inte bara för folkbildningen utan för alla aktörer som deltar i det nationella projektet det livslånga och flexibla lärandet. Vad kan vi göra? Jag vill lyfta fram tre områden där det är önskvärt och även möjligt att göra något. För det första behöver vi flytta frågorna in i verkligheten: kursledare och bibliotekarier behöver mötas och diskutera framtidens folkbildning. För det andra behöver vi göra bibliotekarier (och säkert folkbildning.net 185
andra yrkesgrupper) mer tillgängliga på nätet. För det tredje behöver vi se till att alla deltagare får stöd för sina studier på hemorten. Det finns fungerande bibliotek på några av landets folkhögskolor, det får vi inte glömma bort bibliotek med utbildade bibliotekarier. Många av dessa bibliotekarier har delade tjänster, de är anställda både på folkhögskolan och på ett närliggande folkbibliotek. De är med andra ord trovärdiga i två läger de kan folkhögskola och är samtidigt en del av folkbibliotekens nätverk. Folkhögskolornas bibliotekarier behövs för att vi ska kunna planera folkbildningens framtida flexibla lärande. Behoven är uppenbara och här finns en kunskapsresurs som ligger orörd. Det måste påbörjas samtal mellan de som undervisar och de som kan bibliotek, samtal om kunskapssyn, metodik och strategi. Resultaten av dessa samtal måste i framtiden bli tydliga i all utbildning i distansmetodik. Folkhögskolornas bibliotekarier är för få och utspridda för att kunna möta de studerande på hemorten, men de är tillräckligt många för att kunna göras synliga på nätet. I dag finns redan en digital tjänst som heter Fråga biblioteket 5. Det är en tjänst som folkbiblioteken i samarbete har lagt ut och som är öppen för alla. Maila en fråga och du får ett svar från en jourhavande bibliotekarie. Denna tjänst ersätter knappast den handledning som den studerande kan få vid ett besök på ett bibliotek, men för den som inte kommer åt ett bibliotek är detta en möjlighet att lösa uppkomna, konkreta problem. Det är ett bra initiativ från folkbibliotekens sida och ett utmärkt exempel på hur effektivt ett fungerande nätverk kan vara. En intressant tanke vore om folkhögskolornas 28 bibliotekarier skulle kunna bygga upp ett praktiskt samarbete och erbjuda en liknade tjänst anpassad för folkbildningens distansdeltagare. Den som börjar en distanskurs skulle tillsammans med kursikonerna på Folkbildningsnätet även få ikonen Biblioteket en mailbox till en jourhavande bibliotekarie, svar inom 24 timmar. Frågan är naturligtvis vem som kan organisera en sådan tjänst och vem som är villig att betala för den. Det är inte på folkhögskolorna som biblioteksresurserna finns för det stöd som folkbildningens distanselever behöver på hemorten. Ska vi gå 5. www.eref.se 186 folkbildning.net
iland med en storskalig distansverksamhet så måste vi söka oss samarbetspartners som kan erbjuda en fullgod biblioteksservice på varje deltagares hemort. Dessa resurser finns i dag på folkbiblioteken vi måste börja samarbeta med den kommunala verksamheten! Men vi är inte de enda som måste det. Folkhögskolor, universitet, privata utbildningsbolag och den kommunala vuxenutbildningen, alla anordnare av flexibla studier för vuxna måste söka ett tätare samarbete med folkbiblioteken. Dörrarna på folkbiblioteken är för visso öppna för alla, oavsett om man deltar i en distanskurs eller ej, men om personalen ska ges en rimlig chans att kunna hjälpa våra deltagare på ett bra sätt, så bör de få information på förhand av utbildningsanordnaren om att den och den kursen pågår då och då och si och så många deltagare befinner sig i bibliotekets uppsamlingsområde. (Erfarenheter av detta sätt att arbeta finns hos Nätbildarna, och dessa erfarenheter borde tas tillvara.) Sett ur ett ideologiskt perspektiv vore det väldigt roligt om vi kunde närma oss folkbiblioteken dessa inrättningar har sina rötter i folkbildningen och många som arbetar där är mycket medvetna om det. En gång i tiden var det tydligt att folkbildningen hade tre ben studieförbund, folkhögskolor och folkbibliotek 6. När biblioteken kommunaliserades blev kopplingen till folkbildningen mer otydlig eftersom de fick en annan styrning och andra ekonomiska förutsättningar däremot har biblioteken under kommunernas försorg knappast mått dåligt, de har fått en möjlighet att utvecklas och är idag den del av folkbildningen som är mest självklar i vårt samhälle. Det är en stark part att samarbeta med. Det känns som om visionen om det livslånga och flexibla lärandet på sikt kommer att bryta ner gränser mellan statlig, kommunal och fri undervisning/verksamhet vi måste ju helt enkelt finna sätt att samarbeta för att gå iland med detta. Vi har gemensamma problem och vi är alla beroende av att bygga upp nationella nätverk eller att komma åt etablerade nationella nätverk. Men samtidigt kommer detta samarbete att innebära problem. De ekonomiska problemen är uppenbara: Vem betalar för vad? Vem är villig att betala min lön? Vilken organisation får 6. Det heter folkbibliotek! Att säga kommunbibliotek till en bibliotekarie är som att svära i kyrkan. Jag sa fel en gång folkbildning.net 187
ersättning för vilka tjänster? Om vi ska lyckas lösa dessa problem måste folkbildningen agera gemensamt. Det flexibla samhället Klyschorna duggar tätt när vi försöker beskriva vår egen tid. Kunskapssamhället är ett populärt uttryck: Vi lever inte längre i industrisamhället, vi lever i kunskapssamhället. Visst har ni hört det? Det är naturligtvis en lögn. Inte lever vi i något kunskapssamhälle idag, men behovet av ett kunskapssamhälle är uppenbart. Det vore bra om en större del av befolkningen kunde sortera information, förstå strukturer och hantera avancerad teknik. Likadant är det med nätverkssamhället. Att väldigt många kan maila idag betyder inte med automatik att samhällets bärande strukturer har förändrats. Det är kanske en förhoppning om att samhället ska förändras, att traditionella gränser ska suddas ut till förmån för okonventionella och kreativa lösningar. Men förverkligande av det nya flexibla samhället ligger förmodligen en generation bort. Vi ser möjligheterna idag, och vi lägger grunden för den generation som nu växer upp med mobiltelefon i fickan och bredband på rummet det är de som har möjligheten att förverkliga det vi ser framför oss. Idag lever vi i en sorts växtvärk på väg in i det flexibla samhället. I vår vilja att anpassa oss inför framtiden upptäcker vi naturligtvis problem, och ofta har dessa problem med samarbete att göra. Det flexibla samhället kräver ett ökat samarbete, men det finns en brist på beredskap i våra organisationer för ett sådant samarbete. Granskar man folkbildningens väg in i det flexibla lärandet blir det uppenbart. Min uppfattning är att utvecklingen än idag drivs av några få lärare/kursledare att det är där kunskapen finns och att kopplingen till de ansvariga i många fall är ganska svag. Vi har fortfarande en relativt okontrollerad entreprenörstyrd utveckling som finansieras genom projektpengar. Det är ohållbart i längden, och det förhindrar möjligheterna till ett mer omfattande och nödvändigt samarbete organisationerna emellan. Ska det flexibla lärandet etableras i våra organisationer måste de ansvariga ta ett större ansvar för utvecklingen. Det är först när vi lyckas samarbeta på ett bra sätt som folkbildningen kommer att kunna hantera framtidens lärande. 188 folkbildning.net
Kunskapssyn och träd I Edens lustgård, mellan två livgivande floder, växer kunskapens träd på något sätt måste människan förhålla sig till det, äta eller inte äta dess frukter. Den som äter vinner kunskapen, men förlorar idyllen för alltid när verkligheten blir uppenbar. Den som avstår fortsätter att leva i okunskap, men har å andra sidan förmånen att njuta av okunskapens naiva idyll. Fast så enkelt är det inte. Vattnet kan man aldrig lita på, i vattnet bor kaos. Regnar det mycket kan även livgivande floder svämma över och dränka allt i sin väg, och då kan det vara bra att äga båtbyggandets kunskap. folkbildning.net 189