Stockholm 6 maj 2013 Ert dnr: 2010-1195 (Sametinget), NV-06083-12 (Naturvårdsverket) Till: Landsbygdsdepartementet att: Göran Ternbo 103 33 Stockholm Vårt dnr: 2013/003 Naturskyddsföreningens svar på remiss gällande förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för rennäringen Sammanfattning Enligt bedömningar (SOU 2012:22) kan mellan 8-33 % av antalet renar efter slakt dödas av rovdjur per år. Förutom ekonomiska förluster innebär det merarbete och ökade omkostnader för renägaren. Ersättningen för fällda renar måste täcka den faktiska förlustsiffran. Storleken på ersättningen har legat fast sedan 1996 och bör höjas. Det är viktigt att den toleransnivå som sätts bygger på det lägsta antalet renar som uppskattas bli dödade av rovdjur, till dess att det finns ett bättre faktaunderlag för hur stora de faktiska förlusterna på grund av rovdjur är. Föreningen tycker det är positivt om toleransnivån bygger på lokala förutsättningar så att åtgärderna riktas till de samebyar där det finns störst problem. Naturskyddsföreningen vill understryka vikten av skrivningen på s 64 i utredningen. Även om populationerna fortfarande skulle ligga över referensvärdet för gynnsam bevarandestatus innebär en minskad trend att bevarandestatus ska bedömas som ogynnsam. Vi menar att det är särskilt viktigt för varg och järv att populationerna inte minskar. Vid skyddsjakt ska endast problemindivider skjutas. Det finns exempelvis lodjur som aldrig äter ren. Att skjuta dem vore lönlöst. Samtidigt finns det
lodjur som nästan uteslutande äter ren och ställer till problem för samebyar. Det är därför viktigt med en skyddsjakt som utgår från en noggrann prövning, bl.a. av att kriterierna är uppfyllda, i varje enskilt ärende. Naturskyddsföreningen är positiv till en effektivisering av handläggningen. Det skulle underlätta för alla berörda parter men för att det ska kunna fattas riktiga beslut behövs tillförlitliga underlag vilket saknas idag. Bättre kontroller behövs för att veta hur många renar det finns. Det gäller även antal slaktade renar och annan dödlighet än rovdjur. Detta är nödvändigt för att kunna sätta toleransnivåer. Bättre underlag behövs för att bestämma nivåerna av predation från björn. Figur 19 kan vara missvisande då det gäller förlustnivån på grund av predation från björn. Medelpredationen på 2,5 % används för alla byar, trots att det varierar mellan byarna. De predationsstudier som utfördes i samebyarna i Udtja och Gällivare var riktade och kan därför inte tillämpas på alla byar. Det framgår dock inte om siffran på 2,5 % tar hänsyn till variationer i predation av björn. Naturskyddsföreningen tycker att ett samarbete mellan Sverige och Norge i rovdjursfrågor är positivt och borde fortsätta utvecklas i framtiden. Allmänna synpunkter Naturskyddsföreningen har tagit del av Sametingets och Naturvårdsverkets remiss om förvaltningsverktyg för rovdjur baserat på en toleransnivå för rennäringen. Förvaltningsverktyget bygger till stor del på att rennäringen inte ska få för stora förluster på grund av rovdjur, ett mål som ska uppnås genom en adaptiv förvaltning och som Naturskyddsföreningen anser viktigt. Den givna toleransnivån ska nås med så små konsekvenser för rovdjursstammarna som möjligt, vilket föreningen också ser som en viktig utgångspunkt. Det är viktigt att värna om såväl rovdjuren som renskötsel och samisk kultur. De förslag till åtgärder som presenteras av Naturvårdsverket och Sametinget är genomarbetade och verkar vara ett rimligt sätt att underlätta för rennäringen utan att orsaka för stora konsekvenser för rovdjuren. Rennäringspolitiken har nu fått
en ökad tydlighet och det är Naturskyddsföreningen positiv till, särskilt som rovdjuren innebär en särskild utmaning för rennäringen. Samtidigt måste rovdjurens värde och plats i naturen respekteras även i fortsättningen. Naturskyddsföreningen anser generellt att renägare ska kompenseras för de renar som förloras, och för andra relaterade men ibland indirekta skador, och menar att regeringen måste ta initiativ till snabba förbättringar på den punkten. Exempelvis är inte ens Rovdjursutredningens (SOU 2012:22) i sig blygsamma förslag rörande förbättrad ersättning genomförda. Nuvarande ersättningssystem för varg, järv och lodjur utgår till samebyarna oavsett om renar dödas eller inte. Skyddsjakt kan bedrivas i de fall där det inte finns någon annan lösning, men enligt lag inte till den grad att uppnåendet av gynnsam bevarandestatus för rovdjuren försvåras eller äventyras. Det ser föreningen som en omistlig utgångspunkt. Samerna är Sveriges och Europas enda erkända urfolk. Ett av Naturskyddsföreningens ställningstaganden är att värna om urfolks rättigheter, i andra länder liksom i Sverige. Samtidigt anser föreningen att rovdjursstammarna i Sverige ska vara livskraftiga och uppnå gynnsam bevarandestatus. Sveriges populationer av stora rovdjur har, i varierande grad, börjat utvecklas i riktning mot det normala, efter att vissa arter har varit näst intill utrotade nationellt. Vargarna är fortfarande så få i antal att arten klassas som starkt hotad enligt rödlistan, medan järven klassas som sårbar. Vargen och järven är dessutom fridlysta enligt bilagorna i artskyddsförordningen och det är därför olagligt att döda dem om inte undantag gäller enligt 14 artskyddsförordningen. Artskyddsförordningen gäller emellertid inte vid jakt, enligt ett uttryckligt undantag i 4 sista st. Jakt faller emellertid under samma EU-rättsliga reglering som artskyddsförordningen. Enligt föreningens mening har art- och habitatdirektivet på detta och andra sätt genomförts direkt felaktigt i jaktlagstiftningen, vilket resulterat i beslut som kritiserats av EU-kommissionen vid upprepade tillfällen och som stoppats av svenska domstolar (se Kammarrättens, beslut den 6 februari 2013 i mål nr 746-13; Förvaltningsrättens dom den 20 februari 2013 i mål nr 1321-13; Förvaltningsrättens beslut 1 mars 2013 i mål nr 4691-13) samt Förvaltningsrättens dom den 2 maj 2013 i mål nr 2428-13. Skyddsjakt på varg, björn och lo får enligt direktivet ske endast där det finns en klar skadebild, när inte några rimliga alternativ till jakt finns och denna inte inverkar negativt på möjligheten att uppnå eller vidmakthålla gynnsam bevarandestatus. Enligt fast praxis från EU-domstolen ska undantag från förbudet att döda dessa arter tolkas restriktivt. Därför ska jakt undvikas så långt
det är möjligt, särskilt på arter som inte uppnått gynnsam bevarandestatus. En viktig del i bedömningsgrunderna för gynnsam bevarandestatus är, förutom numerär och genetiskt status, om arten finns inom hela sitt naturliga utbredningsområde och om populationen har kontakt med grannpopulationen. Beträffande den svenska vargstammen finns det problem i denna del, eftersom varg enligt tolkningar av riksdagsbeslut i praktiken inte tillåts av myndigheter att etablera sig i norra Sverige. Kontakten med de finsk-ryska populationerna är därmed effektivt avsnörd. Att vargar från öst vandrar in och lyckas sätta valpar till världen är sällsynt, och har bara inträffat ett fåtal gånger de senaste decennierna. Enligt föreningens grundläggande mening måste varg kunna tillåtas vandra igenom och även bilda revir i rennäringsområdet, eftersom det täcker 55 % av Sveriges yta. 1 "Den svenska staten ska ansvara för att björn, järv, lo, varg och kungsörn skall finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. De ska också ges möjlighet att spridas till sina naturliga utbredningsområden" Ur regeringens övergripande mål om rovdjur (SOU 2012:22) För att vargpopulationen ska uppnå gynnsam bevarandestatus måste den alltså ha kontakt med den östliga populationen, vilket kommer att påverka rennäringen. Att ständigt flytta alla vargar från rennäringsområdet, som hör till vargens naturliga utbredningsområde, kan dock inte anses vara hållbart, varken ekonomiskt eller ur naturvårdssynpunkt. Om skyddsjakt ska bedrivas på något rovdjur är det viktigt att det sker selektivt, det vill säga att endast individer som gör oacceptabelt stor skada skjuts. Grunden för att kunna fatta beslut om skyddsjakt är tillförlitliga underlag, vilket idag ofta saknas. Remissen föreslår att en viss skyddsjakt kan ske på lodjur. Naturskyddsföreningen har förståelse för detta, eftersom lodjur orsakar störst skada på rennäringen. Skyddsjakten bör dock endast utföras i områden där oacceptabelt stor skada uppstår. Naturskyddsföreningen menar att bättre underlag behövs för att bestämma nivåerna av predation från av rovdjur. De forskningsprojekt där ren/rovdjur studeras genomförs överlag i samebyar/områden med erkänt höga förluster och kan då inte generaliseras att gälla för hela renskötselområdet. I dagsläget råder osäkerhet om de värden som uppges för både antalet renar och predationstakten för olika rovdjur. Processen behöver bli mer transparent och bättre kontroller av t ex registrering av könen på slaktade kalvar, slaktuttag och antalet renägare och renskötselföretag på samebynivå behövs för att fastställa antalet renar. Slaktuttag på samebynivå är inte offentliga uppgifter idag utan ligger hos 1 Detta framgår av regeringens svar på miljöorganisationernas varganmälan till EU-kommissionen: Renskötselområdet omfattar således totalt knappt 225 000 kvadratkilometer bruttoareal. Sveriges totalareal är cirka 411 000 kvadratkilometer.
Sametinget som tog över rennäringsadministrationen från Jordbruksverket 2007. Då det gäller rovdjur behövs bättre information om lokala förutsättningar. Det handlar till yttermera visso om förhållandena i respektive sameby (51 stycken) där det föreligger stora skillnader mellan intilliggande samebyar också över tid. Stödåtgärder ska koncentreras till områden där rovdjur har varit problematiska och decimeringen av rovdjur ska styras till de fall där oacceptabla problem uppstår. Figur 19 på sid 55 i utredningen kan vara missvisande då det gäller förlustnivån på grund av predation från björn. Medelpredationen på 2,5 % används för alla byar, trots att skillnaderna mellan samebyarna sannolikt är betydande, då björnförekomsten i dessa områden varierar från inga individer till många. De predationsstudier som utfördes i skogssamebyarna i Udtja och Gällivare med hög björntäthet var riktade och kan därför inte tillämpas på alla byar. Det framgår dock inte om siffran på 2,5 % tar hänsyn till variationer i predation av björn. Det bör vidare nämnas i sammanhanget att trafiken är en stor källa till förlust av ren. Under 2012 skedde 2 161 olyckor i trafiken med ren enligt Nationella viltolycksrådet, en siffra som grundas på polisens register. Föreningen anser att det borde finnas skäl att diskutera åtgärder även inom detta område, för att minska förlusterna i rennäringen. Det är grundläggande att olika mortalitetsfaktorer ges rätt tyngd i diskussionen Naturskyddsföreningen vill understryka vikten av skrivningen på s 64 i utredningen. Även om populationerna fortfarande skulle ligga över referensvärdet för gynnsam bevarandestatus innebär en minskad trend att bevarandestatus ska bedömas som ogynnsam. Vi vill särskilt poängtera att det är viktigt att populationerna för varg och järv inte minskar. Efter 1996 så registreras inga döda renar utan rovdjurspredationen bygger på uppskattningar (SOU 2012:22) där skillnaderna mellan lägsta och högsta antal är stora (19 500-72 500). Enligt samma bedömningar kan 8-33 % av antal renar efter slakt dödas av rovdjur per år. Förutom ekonomiska förluster innebär det merarbete och ökade omkostnader för renägaren. Ersättningen för fällda renar måste täcka den faktiska förluftssiffran. Som föreningen påpekat inledningsvis så är inte ens Rovdjursutredningens (SOU 2012:22) i sig blygsamma förslag
rörande förbättrad ersättning genomförda. Storleken på ersättningen har legat fast sedan 1996 och bör höjas. Denna beräkning bygger på antalet renar efter slakt, vilket Naturskyddsföreningen menar är ologiskt. Vi menar att det är viktigt att den toleransnivå som sätts bygger på det lägsta antalet renar som uppskattas bli dödade av rovdjur, till dess att det finns ett bättre underlag för hur stora de faktiska förlusterna på grund av rovdjur är. Det är viktigt att inse att rennäringens ekonomiska läge inte bara beror på förlusten av renar. Rovdjursförvaltningen idag bedrivs i hög grad regionalt, vilket är att föredra eftersom rovdjurstrycket skiljer sig mellan olika regioner i Sverige, under förutsättning att förvaltningen sker inom en nationell ram som säkerställer en utveckling till gynnsam bevarandestatus. För att en rovdjursförvaltning ska vara effektiv krävs en adaptiv förvaltning med god uppföljning. Ett problem som dock kan uppstå vid regional förvaltning är att de regionala miniminivåerna sätts för lågt för att de nationella målen ska kunna uppfyllas. Den problematiken har uppstått tidigare. Detta problem borde dock kunna lösas om regeringen lägger fast det system som föreslås i Rovdjursutredningens slutbetänkande (SOU 2012:22, kap. 6), dvs. en beslutsprocess som innebär ett samspel mellan regional nivå (länsstyrelse/viltförvaltningsdelegation) och nationell nivå (Naturvårdsverket). En sådan beslutsprocess skulle ha inbyggt en mekanism som säkerställer att summan av de regionala miniminivåerna innebär att gynnsam bevarandestatus uppnås/upprätthålls. Om man ska balansera rovdjursstammarna till renantal måste det finnas bättre siffror på hur många renar det finns. Som tidigare anförts så sker idag renräkningar av länsstyrelsen dock inte årligen per sameby. Resultatet varierar dock beroende på hur väl hopsamlingen lyckats. Naturskyddsföreningen anser därför att det behövs bättre kontroll på hur stort antalet renar är, vilket staten bör ta ansvar för. Detta måste samtidigt vägas mot hur resurskrävande en sådan kontroll skulle vara. Det samarbete som har tagit form mellan Sverige och Norge i rovdjursfrågor är en positiv utveckling. Sverige bör även utöka samarbetet med Finland. EUkommissionen menar att det är viktigt att medlemsländer som delar en
rovdjurspopulation utvecklar samordnade förvaltningsplaner. Ett sådant samarbete skulle kunna ske i form av regelbundna möten mellan rovdjursansvariga från respektive land. Samverkan bör innefatta både inventerings- och förvaltningsfrågor. Samtidigt konstaterar föreningen att t.ex. Norge och Sverige står mycket långt från varandra i rovdjurspolitiken, fr.a. i frågan om hur många individer/par som varje land bör hysa (mot bakgrund av tillgänglig livsmiljö och yta). Det medför att förutsättningarna för en verkligt gemensam förvaltning är tämligen begränsade. Trots allt handlar det om att komma överens om en rimlig fördelning mellan berörda länder av gemensamma populationer. Det förebyggande arbetet måste också utvecklas t ex med snabba och öppna kontakter mellan förvaltande myndigheter och drabbade tamdjursägare, ökad satsning på förebyggande åtgärder där rovdjuren ökar och ett generöst ersättningssystem för rivna tamdjur och andra rovdjursorsakade skador. Ett lovvärt initiativ är de försök som regeringen beviljat medel till för att studera effekterna av kalvning i hägn för Udtja och Gällivares skogssamebyar. Samma byar där björnpredationsstudierna bedrivs. Slutligen, i utredningen, s 20 stycke 2.9 sista stycket skriver man att Krav på instängsling, utfodring, hållande av väl samlade hjordar och liknande naturbetesgränsande metoder för att minska renhjordarnas utsatthet för rovdjursangrepp kan inte ställas från det allmänna. Naturskyddsföreningen förstår de särskilda problem som råder för rennäringen vad gäller rovdjur, men menar samtidigt att alla näringar måste vara beredda att i viss mån modifiera sin verksamhet för att bidra till att uppnå de gemensamma miljömålen i syfte att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling. Remissvaret har utarbetats av Isak Isaksson, naturvårdsakkunnig vid rikskansliet, med hjälp av Jan Terstad, skogs- och naturvårdschef och Oscar Alarik, jurist, alla verksamma på Naturskyddsföreningens rikskansli. För Naturskyddsföreningen Mikael Karlsson Ordförande Jan Terstad Skogs- och naturvårdschef