Mötesplats Bolinder-Munktell Utlänningars och svenskars möte i empirin

Lena Hallberg Forskarskolan Urbana studier Örebro universitet Lena.hallberg@hum.oru.se Mötesplats Bolinder-Munktell Utlänningars och svenskars möte i empirin Mitt avhandlingsprojekt inkluderar tiden 1944 till 1972 och handlar om mötet mellan invandrare och ett svenskt lokalsamhälle samt om den politik som mötet resulterar i. Fokus är riktat mot Eskilstuna som varit och är en invandrarstad. Ett möte består av minst två parter, i detta fall två grupper invandrare samt det som möter dem i ett svenskt lokalsamhälle, vilket naturligtvis är lokalbefolkning men också organisationer och institutioner av olika slag. I den ena delen är invandrare själva huvudaktörer. I den andra står det som möter invandrarna i fokus. Summan av dessa två parters möte leder sannolikt till förändringar i de institutionella och normgivande ramar som styr livet på platsen. Följande figur kan illustrera mitt resonemang Mötet i staden mellan befintlig befolkning och invandrare Staden Möte Invandrade Cirkeln till vänster representerar staden. Den består av de befintliga invånarna som lever enligt normer, värderingar och olika former av institutioner som finns på platsen. Dessa är dels formade av nationella krav och förväntningar och dels av lokala förutsättningar och erfarenheter. I mötet sker utbyte, invandrade tillförs något som kommer från staden men de tillför också något till staden. En del av detta utbyte kan resultera i nya institutioner samtidigt som befintliga institutioner påverkas när sammansättningen på befolkningen i staden omvandlas. De som anländer står på andra sidan mötet, i cirkeln till höger. De har inte kunskap om de normer, värderingar och institutioner som härskar på ankomstorten vilket kan leda till krockar i mötet med befolkningen i staden. För att anpassa sig till den nya platsen måste de på något sätt organisera sina liv vilket också ingår i min studie men detta kommer inte att belysas i denna PM. Syftet är här att empiriskt skärskåda arbetsplatsen lite närmare. Där måste möten mellan nykomlingar och lokalbefolkningen ha skett som gett avtryck i arkivmaterial från företag och fackförening. Arbetsplatsen är Bolinder-Munktell i Eskilstuna. Företaget har haft en dominerande ställning i staden vad gäller antalet anställda. År 1949 var det ett av de största verkstadsföretagen i Sverige då antalet anställda bestod av omkring 2300 personer. 1 Frågor som söker svar är om man kan se att några kontroverser uppstod mellan den invandrade arbetskraften och svenskarna? 1 Södermanland i samlingsverket Svenska städer och samhällen jämte landsbygd. Del III, S.R. Björksten och D. Stenberg (red), Förlagsaktiebolaget nordisk kultur, Göteborg 1949, s. 129-130. 1

Agerade företagsledningen för att underlätta för invandrarna och/eller relationerna mellan den svenska arbetskraften och den invandrade. Hur agerade fackklubben på företaget i frågor relaterade till den utländska arbetskraften? Rekryteringsproblem Den väntade ekonomiska krisen efter andra världskriget infann sig inte. För Sveriges del innebar i stället tiden från 1940-talets slut ända fram till 1965 stark tillväxtökning. Därefter mattades tillväxten för att vid 1970-talets mitt uppgå till ett par procent. Mellan åren 1950 och 1967 steg exporten av verkstadsprodukter kraftigt och därmed ökade behovet av arbetskraft inom verkstadsindustrin. 2 Behovet av arbetskraft på Bolinder-Munktell var oöverstigligt stort. Det behov av tjänstemän som fanns kunde på ett tillfredsställande sätt fyllas, vilket inte gällde för arbetare. En stor del av arbetsstyrkan bestod av vad företagsledningen kallade mindre bofasta, vilket innebar att de inte stannade någon längre tid på företaget. Omsättningen av arbetare var således stor. I Eskilstuna fanns inte den arbetskraftsreserv som skulle ha kunnat fylla vakanserna. Eftersom det fanns stor potential att öka produktionen och därmed arbetsstyrkan var nyanställningsbehovet även förknippat med detta. För år 1947 räknade företagsledningen med att en nyanställning av 150 arbetare skulle krävas. Företagsledningen menade att man måste rekrytera arbetskraften utanför stadens gränser. Det största problemet för att lyckas med en sådan rekrytering var bristen på bostäder i staden. För att tillfälligt lösa bostadsbristen hyrde man militärbaracker av kronan och monteringsfärdiga hus införskaffades som vardera rymde 16 personer. Man ansåg dock inte att detta var tillfredsställande lösningar utan diskussioner fördes om uppförande av ett ungkarlshotell inleddes. 3 Problemet med bostadsbristen kvarstod till slutet av 1960-talet. Då försökte företaget lösa den akuta bostadsbristen genom att förhandla sig till en andel av stadens bostadskvot. Lån med fördelaktiga villkor till insatsen för bostadsrätter gavs till arbetarna liksom till egnahemsbyggande. Bolaget uppförde egna fastigheter med hyreslägenheter. Avtal med lokala byggherrar ingicks där företaget fick en del av nyuppförda lägenheterna mot att man därtill försålde mark i närheten av fabriken eller rent av förmedlade lån till byggherren. 4 De sista åren av 1960-talet verkar inte problemet med bostäder längre vara förhärskande. Detta kan dels bero på att det faktiskt började byggas större hyreskomplex som inflyttare och redan bofasta Eskilstunabor kunde få lägenheter i, men också på en nedgång i produktionen, vilket syns tecken på i källorna från Bolinder-Munktell. Vid en nedgång kvarstod inte behovet att rekrytera utifrån. Om inte den enorma bostadsbristen hade varit ett faktum är det sannolikt att rekryteringen av arbetskraft från andra länder hade varit högre än vad som faktiskt blev fallet. Det finns också anledning att fråga sig om den utländska arbetskraften sågs som ett mer realistiskt eller fördelaktigt alternativ i jämförelse med en svensk från andra områden i Sverige. Orsaken kan ha varit att man från företagens sida kan 2 Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, Stockholm 1996, s.409 ff. Nils Lundgren, Sverige i den internationella ekonomin, i Bo Södersten (red), Svensk ekonomi, 1970, 313 ff. 3 Styrelseprotokoll, 12 december 1946, samt bilaga 12, Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII:4. 4 Se exempelvis styrelseprotokoll 14 december 1948 AII:4, 4 september 1956 AII:6, 9 november 1959 AII:6, 16 mars 1961 AII:7, 6 mars 1964 AII:9, 23 oktober 1967 AII:10, alla volymer från Bolinder- Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet. 2

ha tänkt att den utländska arbetskraften skulle nöja sig med lägre standard i sitt boende och kanske också med mindre trivsam arbetsplats. Ytterligare ett problem för företaget var den ovilja som, de i Eskilstuna boende, arbetarna visade för att arbeta tvåskift. Eftersom tillverkningen blev alltmer maskinintensiv ville företagsledningen att maskinerna skulle utnyttjas i så hög grad som möjligt, vilket tvåskiftsarbete möjliggjorde. 5 Problemet med att rekrytera skiftarbetare lokalt kan för företaget ha varit ytterligare en bevekelsegrund för att rekrytera arbetskraft utifrån. Från verkstadsklubbens sida menade man att när rekrytering från utlandet blivit mer omfattande så innebar det att företaget fått dåligt rykte bland erfarna och kunniga svenska arbetare och de undvek då att söka anställning på Bolinder-Munktell. 6 Att gå över ån efter vatten De som kommit som flyktingar under och efter andra världskriget, exempelvis balter, placerades ut på arbeten mestadels i skogs- och jordbruk. De flesta som blev kvar i landet efter krigsslutet sökte sig till städer, som exempelvis Eskilstuna, där mer lönsamma industriarbeten fanns. Utlänningar fanns vid Bolinder-Munktell under 1940-talet men inte i någon större utsträckning. Allt eftersom produktionen steg ökade behovet av arbetare och kunde inte fyllas genom anställning av befintlig arbetskraft i staden. Den reserv som de kvarvarande krigsflyktingarna utgjorde räckte uppenbarligen inte till för att fylla de tomma platserna på fabrikerna utan ren import av arbetskraft behövdes. Inte förrän 1955 börjar diskussioner föras i företagsledningen kring problem med att importera utländsk arbetskraft. De arbetskraftsinvandrare som dittills anlänt innebar dock till stor del en besvikelse för företaget, beroende på att det inte var de av företaget eftertraktade yrkesarbetarna som i huvudsak sökte sig till Eskilstuna. I företagets styrelse uttryckte man sin besvikelse genom att benämna en del av den finska arbetskraften som sekunda. 7 Rekryteringsproblemen kvarstod under hela 1950-talet liksom bristen på bostäder. Trots att rationaliseringar genomfördes fanns en brist på 75 arbetare i slutet av året 1959. Förutom rekrytering i Finland hade man även börjat riktat blickarna mot Norrland. Företaget befann sig i en situation då en beräknad produktionsökning inte kunde ske om man inte lyckades rekrytera personal och då speciellt till tvåskiftsarbete. 8 Vid tiden rådde en viss arbetslöshet i staden. Man lyckades ändå inte rekrytera lämplig arbetskraft ur de arbetslösas led, utan var tvungna att gå över ån efter vatten viket innebar att finsk arbetskraft anställdes. Från företagets sida hävdades dock att de som anställdes kom utan att företaget bedrev aktiv rekrytering i Finland. 9 5 Bilaga 3 till styrelseprotokoll 4 november, 1954 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII:5, bilaga 5 till styrelseprotokoll 4 april 1956 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII:6, bilaga 9 till styrelseprotokoll 16 mars 1960 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII:7. Protokoll från företagsnämnden 25 september 1950 i Bolinder Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:1. 6 Protokoll från företagsnämnden 29 juni 1959, i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:5. 7 Bilaga 5, PM beträffande produktionsläget, styrelseprotokoll 12 januari 1955 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII:6. 8 Styrelseprotokoll 9 november 1959 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII:7. 9 Protokoll för företagsnämnden 28 september 1959 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:5, citatet är ett uttalande av personalchefen. 3

Ytterligare ett problem med utländsk arbetskraft var att en stor andel valde att återvända till hemlandet efter en tid. Från företagets sida hävdades det att mellan 1956 och 1959 hade 2000 till 3000 arbetare försvunnit från Eskilstuna och man menade ett störst andel var återutvandrande utlänningar. 10 Vid inträdet av 1960-talet intensifierades rekryteringen i Norrland och Finland. Man riktade också in sig på Danmark. 11 Ganska snabbt vidgades den tänkbara rekryteringssfären med Belgien, Irländska republiken och vidare till Holland. 12 Fackklubben var kritisk till att hämta arbetskraften utomlands och uppenbarligen florerade rykten på verkstadsgolven om att företaget hade satt in annonser om arbetskraft i finska tidningar. Från företagets sida förnekades dock att sådan annonsering skedde. 13 Fackklubbens representanter var tillsammans med metalls avdelningsstyrelse närvarande på Arbetsmarknadsstyrelsen då ett beslut att Bolinder- Munktell skulle tillåtas importera 25 utländska arbetare togs. 14 Dessa var dock bara en del av dem som tilläts invandra för att utöka arbetsskaran på företaget. Länsarbetsnämnden tillstyrkte rekrytering av sammanlagt 75 arbetare vid två tillfällen under första kvartalet 1961. 15 Från verkstadsklubbens sida var man fortsatt kritisk till den rekrytering som skedde. Man påpekade att arbetare som kommit från Finland ofta stannade en kortare tid eftersom de ansåg att förtjänsten var för liten. Det innebar att arbetskamraterna ofta byttes ut mot nya. 16 Man ansåg också att de som anlände inte bestod av de yrkesarbetare, som man från företagets sida hävdade att man rekryterade. 17 Från företagsledningen sida höll man delvis med fackklubbsrepresentanternas åsikter om den finska arbetskraften. Man menade att de som Finland släpper ifrån sig endast bestod av okvalificerad arbetskraft som till huvuddelen endast [är] finsktalande. Man poängterade också att benägenheten att flytta var stor i denna grupp och att om kvinnor i större utsträckning skulle kunna rekryteras så var de att föredra framför den finska arbetskraften. De finska arbetarna slutade i exceptionellt hög utsträckning inom sex månader. 18 Problem med den finska arbetskraften gjorde att man från företagets sida i så stor utsträckning som möjligt undvek att rekrytera därifrån. Man eftersträvade en mer permanent arbetarstam än man ansåg att den finska utgjorde och kvinnor sågs alltså som ett bra alternativ. I slutet av 1965 hade situationen vad gäller arbetskraften stabiliserats. Behov att anställa fanns fortfarande men det var inte samma akuta arbetskraftsbrist som tidigare. Rekrytering från Finland fortgick men den arbetskraft man nu lyckades locka till sig hade avsevärt kvalitetsmässigt förbättrats. Orsaken till förbättringen var att en ny samarbetsform hade etablerats mellan AMS och det finska 10 Protokoll för företagsnämnden 29 juni 1959 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:5. 11 Bilaga 9 till styrelseprotokoll 16 mars, 1960 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII: 7. 12 Styrelseprotokoll 8 december, 1960 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII: 7. Bilaga 4 till styrelseprotokoll 16 mars, 1961 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII: 7. Protokoll i företagsnämnden 19 december 1960 och 26 april 1961 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:5. 13 Styrelseprotokoll 16 oktober 1959 i Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:5. 14 Styrelseprotokoll 20 februari och 28 mars 1961 i Volvo BM: verkstadsklubb, AII:5. 15 Bilaga 3 till styrelseprotokoll 2 februari, 1961, bilaga 4 till protokoll 16 mars, 1961 i Bolinder- Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII:7. 16 Protokoll i företagsnämnden 30 augusti 1954, Bolinder-Munktell i Eskilstuna, Huvudarkivet, AIV:2. 17 Styrelseprotokoll 24 fabruari 1964, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:5. 18 Protokoll i företagsnämnden 19 december 1960 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:5. Bilaga 4 till styrelseprotokoll 16 mars 1961 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII:7. 4

arbetsmarknadsministeriet. 19 En produktionssvacka kombinerad med minskning av vissa delar av verksamheten utgjorde grunden till att efterfrågan på arbetskraft minskade drastiskt under 1967. 20 Två år senare ökades produktionen återigen och den personal som behövdes rekryterades i huvudsak från Finland, trots att det innebar merkostnader för rekrytering och introduktion. 21 År 1970 var 780 av sammanlagt omkring 2000 arbetare finländare. Förutom dem fanns även ett hundratal andra utlänningar på arbetsplatsen varav flest var jugoslaver. 22 Ett år senare var den stora efterfrågan på arbetskraft definitivt slut. I stället för anställningar gjordes nu neddragningar. Under det första halvåret bestod neddragningen av 400 personer varav omkring 65 % var finländare och 10 % andra utlänningar. 23 Företaget och utlänningarna Förutom ovan nämnda engagemang för att öka bostadsbeståndet och själva rekryteringen av arbetskraft gjordes inget från företagets sida för att underlätta vare sig för utländska arbetskraften eller den inhemska, fram till 1950-talets slut. Ropen på åtaganden i den riktningen kom från arbetarsidan. I början gällde de främst att mottagandet av ny arbetskraft borde organiseras på ett attraktivt sätt med syfte att minska den stora omsättningen på arbetare. I företagsnämnden diskuterades hur man på bästa sätt skulle organisera introduktionen. 24 Ett sätt att introducera nyanställda utarbetades också men inte förrän 1960 anställdes en person enbart för att ta hand om de nyanställda. Detta kan ses i ljuset av att 1960 hela 950 personer slutade sitt arbete på Bolinder-Munktell under året. 25 Det är inte svårt att föreställa sig att det uppstod problem när nyanställningar i så stor omfattning gjordes och i synnerhet om de nyanställda inte talade svenska. När ett antal ungrare från flyktingförläggningar rekryterats till företaget 1957 engagerades en redan anställd ungrare, för att hjälpa de nykomna till rätta och fungera som tolk vid vissa tillfällen. Han ordnade även inkvartering. Så långt som att anställa honom som heltidstolk sträckte sig företaget inte. Förutom att vara behjälplig ungarna vid behov hade han också sitt ordinarie arbete att sköta. En allvarlig kontrovers uppstod med ungrarna men från företagsledningen hävdades ändå bestämt att introduktionen hade varit tillräcklig och rentav utmärkt. Man menade att problemen uppstod på grund av språkförbistring men tanken att anställa mannen som fungerade som tolk på en mer utsträckt basis verkar inte ha varit aktuellt. 26 19 Styrelseprotokoll 3 december, 1965 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII: 9. Protokoll för företagsnämnden 17 december 1965 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:7. 20 Styrelseprotokoll 14 juni, 1967 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII: 10. 21 Styrelseprotokoll 11 december, 1969 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII: 11. 22 Styrelseprotokoll 24 september, 1970 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII: 11. Andelen finländare minskade, den 31 augusti 1970 var 53 % av arbetskraften svenkar medan 37,5 % var från Finland. Ett år senare var siffrorna 58.9 % för svenskar mot 30.8 % för finländare. Den adra största gruppen utlänningar var jugoslaver, enligt styrelseprotokoll 1 oktober, 1971 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII: 12. 23 Styrelseprotokoll 23 juni, 1971 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII: 12. 24 Protokoll i företagsnämnden 25 september 1950 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:1. 25 Protokoll i företagsnämnden 29 september 1960, 19 december 1960 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:5. 26 Protokoll för företagsnämnden 10 september 1957, Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:2. 5

Finländarna uttalade själva krav på tolkhjälp för att underlätta förståelsen och kunna få hjälp med kontakter som de kunde ha svårt att klara annars. Företaget anställde då en tolk som var tillgänglig en timme om dagen tre dagar i veckan. 27 Som framgått ovan utnyttjades landsmän till de nykomna utlänningarna som tolkar. En estnisk man som genomgått militärutbildning i Finland fungerade ofta som tolk för finsktalande arbetskraft. Han anställdes redan 1947 och fanns alltså å företaget när rekryteringen från Finland hade störst omfattning. 28 År 1961 initierades en utredning som genomfördes av personal från PArådet i Stockholm. Utredningen syftade till att åtgärder skulle sättas in för att underlätta introduktionen av nyanställda, både utlänningar och inhemsk arbetskraft. Den syftade kanske framför allt att få arbetarna att stanna kvar på företaget för att därigenom minska omsättningen på arbetskraft. Från utredarnas sida hävdade man att både från företagets sida och från arbetarna själva måste man hjälpa nyanställda utlänningar lite extra. Man hävdade dock från företagsledningen att man redan infört en mer omfattande introduktion gällande den utländska arbetskraften. Man menade vidare att man sett en väsentlig skillnad sedan introduktionen utökats. 29 Under år 1964 startades språkkurser för den finländska arbetskraften och under året deltog omkring 100 personer i dem. Man menade att många av de problem som uppstod på grund av språkförbistring skulle kunna elimineras med hjälp av språkundervisningen. 30 Under 1965 anställdes en stor mängd utlänningar, framför allt finländare. Problemen som grundade sig på språkförbistring måste ha eskalerat och företaget inrättade ett så kallat språklaboratorium. Erfarenheterna från företag där sådana laboratorier inrättats visade, enligt företagsledningen, att utbildningstiden sjönk till en bråkdel mot andra undervisningsformer. Även personer som varit en längre tid på företaget men ännu ej lyckats lära sig svenska skulle också beredas plats i laboratorieundervisningen. 31 Intresset att delta i språklaboratoriet visade sig vara betydligt större än väntat. Från företagets sida tolkade man detta som att de som deltog intresserade sig för att lära sig svenska språket eftersom de tänkte sig att stanna kvar. Något som delvis bekräftade detta var en undersökning angående omsättningen på personal i företaget. Den visade att yrkesarbetare som rekryterats utanför Norden hade låg omsättning. Något som däremot motsade företagets tolkning var att den finska arbetskraften hade hög omsättning. Till stor del bestod den av unga arbetare utan tidigare yrkeserfarenhet. Även i den svenska gruppen hade motsvarande arbetskraft hög omsättning. 32 Förutom språklaboratorium inrättades en bastu för att öka trivseln hos den finska arbetskraften, 33 med stor sannolikhet få människorna att stanna längre i företaget. 27 Protokoll för företagsnämnden 24 april 1961 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:5. 28 Intervju med Väinö Esken 9 mars 2006, s. 7. 29 Protokoll för företagsnämnden 4 juli 1961 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:5. 30 Protokoll för företagsnämnden 14 december 1964 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:6. 31 Protokoll för företagsnämnden 17 december 1965 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:7. 32 Protokoll i företagsnämnden 30 september 1966 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:7. 33 Styrelseprotokoll 3 december 1965 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AII:9. 6

Kontroverser och krockar Att vara ansluten till fackföreningen var i praktiken inget man kunde välja, det förutsattes att alla arbetare skulle ansluta sig. Ofta uppstod kontoverser med utlänningar, som inte ville organisera sig, och de övriga arbetarna. Ett exempel utgör en polack som sades orsaka en otäck stämning i en av företagets verkstäder, just på grund av sin ovilja att ansluta sig till metallfacket. Verkstadsklubbens förhandlare tog upp det vid ett möte med företagets representant som lovade tala med polacken. Detta resulterade uppenbarligen med att mannen i fråga övertalades av företagets förhandlare eftersom han senare sades vara ansluten till nämnda fackförening. 34 Verkstadsklubben kunde också med framgång kräva att oorganiserade arbetare skulle avskedas, vilket skedde vid några tillfällen. 35 En arbetare, benämnd ryss, vägrade trots övertalningsförsök att ansluta sig till fackföreningen. Detta orsakade en allvarlig kontrovers i en av verkstäderna på företaget. Trots att man från företagsledningen försökte tala mannen till rätta framhärdade han med sin vägran. När mannen förblev på arbetsplatsen samlades en stor skara arbetare, enligt verkstadsklubbens sekreterare hela 300 man. Ett regelrätt slagsmål uppstod då några av de församlade arbetarna upplyste ryssen om att han skulle bäras ut ur fabriken om han inte gick självmant. Mannen försökte försvara sig med ett verktyg, som han slog omkring sig med, men blev övermannad och utburen ur verkstaden. Trots det stora antalet hotfulla arbetare sprang mannen tillbaka till sin arbetsplats igen. Man valde att inte bära ut honom igen men man återgick inte heller till sina arbeten, utan ställde sig i närheten och väntade på företagsledningens reaktion. När företagsdirektören anlände och uppmanade arbetarna att återgå till arbetet svarade de att det skulle ske så snart ryssen var avlägsnad. Mannen permitterades för att ordningen skulle återställas och han valde senare under dagen att sluta sin anställning. 36 Just fackföreningsanslutning verkar upphöra att vara ett problem i förhållandet mellan utländska och svenska arbetare så småningom. Under 1960-talet finns inga tecken på kontroverser på grund av detta. Men schismer uppstod uppenbarligen och verkstadsklubbens styrelse ansåg det vara ett problem att en del medlemmar visade ett uppenbart främlingshat. 37 Förutom problem som orsakades av språksvårigheter uppstod smågroll och irritationer på grund av att utlänningarna inte visste vilka underförstådda regler som styrde samvaron människor emellan. Ett exempel var personalrestaurangens kösystem. Fackrepresentanterna hävdade att utlänningarna inte respekterade det system som gällde i matsalen utan ställde sig var som helst i kön i stället för att ställa sig sist i kön och vänta på sin tur. 38 Även representanter för tjänstemännen kunde ibland förgå sig mot utlänningar. En ingenjör som var i arbetsledande ställning hade mer handfast tillrättavisat en arbetare av rysk härkomst. Det föranledde fackklubben att avkräva en ursäkt vilken också gavs till den ryske arbetaren. 39 En sjukskrivning togs som förevändning att avskeda en jugoslav som ansågs svårhanterlig. Mannen hade vid konsultation hos företagsläkaren blivit sjukskriven men vid besök på sjukhuset ansåg läkaren där att han var tillräckligt sjuk för att sjukskrivas. Trots detta var inte företaget 34 Styrelseprotokoll 26 oktober 1948, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:2. 35 Styrelseprotokoll 21 februari 1950, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:2. 36 Styrelseprotokoll 21 november 1950, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:2. 37 Styrelseprotokoll 20 november 1961, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:5. 38 Protokoll i företagsnämnden 17 december 1965 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:7. 39 Styrelseprotokoll 23 oktober 1951, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:3. 7

villigt att återta avskedet förrän fackklubben tryckt på för att arbete skulle beredas åt jugoslaven efter sjukdomens slut. 40 Facket och utlänningarna Förutom de ovan anförda kontroverser med utlänningar inblandade, som fackklubben hade att handha, ordnade den även verksamhet för att underlätta samlevnaden när allt fler utlänningar anställdes under de första åren på 1960-talet. Från fackets sida var man mycket medveten om de problem som uppstod vid nyanställningar och i synnerhet när arbetarna var rekryterade utomlands. Två man, varav en finskspråkig, hjälpte på frivillig basis till när nyrekryterade anlände. Men trots den finsktalande tolken hade man problem att hinna med vid introduktionen. 41 Språket eller snarare bristen på svenskkunskaper upplevdes från fackligt håll också vid rekryteringen till fackföreningen. Man upplevde att de flesta finländare inte kunde ett ord svenska varför det var svårt att få med dem i facket. 42 I företagsnämnden påpekade fackklubbens representanter att språksvårigheter var ett stort problem i kontakten med den utländska arbetskraften. 43 Kurser i svenska språket anordnades av fackföreningen för utlänningar med ekonomiskt stöd från företaget. 44 1965 anställdes många utlänningar, framför allt finländare, och närmare 33 % av hela arbetsstyrkan bestod av utlänningar. Fackklubbens påpekanden om svårigheterna ute på verkstäderna intensifierades. Förutom de problem som sades uppstå på grund av bristande svenskkunskaper hos utlänningarna så kan man ana en bakomliggande motvilja mot utlänningar på verkstadsgolven. Även om fackklubbens representant var noga att påpeka att han själv inte hade något emot de flesta av utlänningarna, så tyckte han i samma andetag att det kunde räcka med utlänningar på företaget. 45 1966 träffades en överenskommelse mellan Metallindustriarbetareförbundet och Svenska Verkstadsföreningen där de två parternas agerande gällande utländsk arbetskraft reglerades. Från Verkstadsföreningens sida utlovades att arbetsgivare skulle upplysas om vikten av att följa de utfärdade föreskrifterna vid rekrytering av arbetskraft utomlands. Vidare skulle företagen rekommendera den utländska arbetskraften att ansluta sig till Metall. I samverkan skulle båda parterna verka för anpassning, omhändertagande samt att erforderlig språkundervisning skulle anordnas, liksom att information om det svenska samhället och den svenska arbetsmarknaden skulle ges. Förutom detta var man överens om att större koncentrationer at utlänningar på arbetsplatsen ledde till att problem uppstod inte bara på arbetsplatsen utan även på orten. Man var också överens om vikten av att utlänningar inte skulle särbehandlas i förhållande till den svenska arbetskraften. I samband med denna överenskommelse började statistik angående utländsk arbetskraft att föras på initiativ av Metallarbetareförbundet. En ny 40 Styrelseprotokoll 20 november 1961, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:5. 41 Styrelseprotokoll 6 juli och 25 september 1961, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:5. 42 Styrelseprotokoll 2 oktober 1964, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:5. 43 Protokoll i företagsnämnden 16 mars 1964 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:6. 44 Styrelseprotokoll 25 november 1963, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:5. 45 Protokoll i företagsnämnden 17 december 1965 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:7. 8

inträdesblankett hade utformats, där den ansökande arbetaren skulle uppge medborgarskap, vilken sedan skulle ligga till grund för statistik. 46 Vid en konjunkturnedgång under de sista åren på 1960-talet ifrågasatte fackklubben på Bolinder-Munktell starkt rekryteringen av utlänningar. Efter sysselsättningstopparna kring 1964-65 upplevdes nedgången som dramatisk. I Eskilstuna fanns, ur fackklubbens synvinkel, uppenbart många arbetslösa och från fackets håll framhöll man vikten av företagets samhällsansvar. Man menade att först och främst borde de arbetslösa i staden rekryteras. Fackklubben hävdade att företaget inte tog sitt ansvar eftersom de som anställdes i stor utsträckning var finländare som enligt en fackrepresentant inte kan ett ord svenska. Företaget hävdade å andra sidan att de som anställdes faktiskt var bosatta i Eskilstuna och därför var det angeläget att även de erbjöds arbete även om de ursprungligen kom från Finland. Man spetsade även till sitt uttalande med att det från företagets sida inte fanns anledning att utföra någon form av diskriminering på grund av ursprung av människor som var boende i staden. Fackklubben hävdade också att företaget faktiskt diskriminerade de äldre arbetslösa över 50 år medan man från företagets sida pekade på att många av de arbetslösa inte hade tillräckliga kvalifikationer för att anställas vid företaget. 47 46 Styrelseprotokoll 21 februari 1966, Volvo BM:s verkstadsklubb, AII:5. 47 Protokoll i företagsnämnden 24 maj 1968, 20 september 1968 i Bolinder-Munktell i Eskilstuna, huvudarkivet, AIV:11. Citatet hämtat från fackklubbens representants uttalande på mötet. 9