Vem i hela världen kan man. lita på? Bo Rothstein

Vem i hela världen kan man... lita på? Vem i hela världen kan man. lita på? Bo Rothstein T änk dig att du är en småföretagare eller frilansare och att din verksamhet bygger på beställningar från stora kunder. En dag får du en beställning på jobb som är mycket större än du har möjlighet att hantera. Du har då två val antingen kan du bara tacka nej. Eller så kan du rekommendera någon av de andra småföretagarna/frilansarna du känner till jobbet. Det senare alternativet innebär emellertid att du faktiskt stöder en av dem som du konkurrerar med om framtida jobb, så från ett snävt egenintresse har du inget skäl att ge en sådan rekommendation. Men för din relation till kunden kan det vara en fördel att ge ett sådant alternativ. Här finns emellertid en hake, nämligen att du rimligen bara agerar så om du kan förvänta dig att den konkurrent som du föreslår skulle rekommenderat dig för ett jobb om hon hamnat i samma situation. Har du anledning att tro att dina konkurrenter i branschen aldrig skulle hjälpa dig på motsvarande vis, har du naturligtvis inte någon anledning att vara den ende som agerar solidariskt. Men om alla i branschen tänker så, förlorar naturligtvis alla på det. Denna typ av ömsesidigt förtroende, eller med ett annat ord, reciprocitet, har inom samhällsvetenskapen kommit att betraktas som en allt viktigare tillgång både för individer, organisationer och för hela samhällen. Eftersom det handlar om att förtroendefulla relationer kan vara en ekonomisk tillgång har man myntat begreppet socialt kapital för denna företeelse. Den samhällsvetare som i modern tid först lanserade teorin om det sociala kapitalets betydelse var den amerikanske sociologen James Coleman. I sin monumentala niohundrasidiga Foundations of Social Theory som kom 1990 återfinns idén på ett par sidor. Men Colemans teori om det sociala kapitalet väckte knappast någon uppmärksamhet alls, förmodligen för att den drunknade i allt övrigt han behandlade i sin tegelsten. Istället var det en annan amerikansk forskare, nämligen statsvetaren Robert D. Putnam som genom sin mera empiriska forskning kom att starta vad som numera är en synnerligen stor och livaktig forskningsinriktning runt detta begrepp. Det går numera att mäta vad som intresserar forskarsamhället genom att vända sig till olika databaser. En sådan International Science Information som registrerar artiklar som publiceras i etablerade internationella vetenskapliga tidskrifter. Söker man efter hur ofta termen social capital förekommer i sammanfattningen av dessa artiklar, finner man en ökning från ett tjugotal år 1991 till inte mindre än sjuhundra under förra året. Mycket att denna explosiva ökning av intresset för fenomenet socialt kapital kan föras tillbaka till boken Making Democracy Work som Robert Putnam publicerade 1993. 193

Bo Rothstein Det märkliga med det stora genomslag som Putnams bok fick är att den handlar om något så prosaiskt som effekterna av en administrativ decentraliseringsreform som genomfördes i Italien i början av 1970-talet. Reformen innebar att väldigt mycket av det som tidigare bestämts av centralregeringen i Rom (och inte minst av dess stora byråkrati) nu lades ut på landets tjugosju regioner. Innehållsligt handlade det om ansvaret för mångahanda för medborgarna viktiga förhållanden som sjukvård, daghem, näringspolitik, skolfrågor, äldreomsorg, med mera. Det speciella med Putnam och hans forskarlag var att de under närmare tjugo års tid kunde följa vad som hände med denna politiska reform, dvs. hur väl man lyckades få den demokratiska processen att fungera i de olika regionala styrelserna. Metodologiskt kan man säga att den italienska decentraliseringsreformen gav Putnams projekt vad samhällsvetare så ofta saknar i sin empiriska arsenal, nämligen något som liknar en experimentell situation. Inom ett och samma land, med en och samma konstitutionella struktur, fanns plötsligt ett demokratiskt laboratorium till hands i och med möjligheten att jämföra utvecklingen i de olika regionerna. Vad som skall räknas som en fungerande demokrati är naturligtvis en omstridd sak. Vad som emellertid gjorde Putnams studie särskilt intressant, och som jag tror bidrog till dess stora genomslag, var att man inte nöjde sig med en snävt formell definition av demokratibegreppet (lika rösträtt, lika rätt att kandidera etc.) och att man inte heller begränsade definitionen till demokratins representativa sida (t.ex. mätningar av valdeltagande och de regionala parlamentens sociala eller åsiktsmässiga representativitet). I stället valde man en mycket bredare definition av vad som utgör en fungerande demokrati i det att man inkluderade politikens genomförandesida. Demokrati handlade enligt Putnam inte bara om formella politiska rättigheter och inte heller var den begränsad till hur väl de regionala parlamentens sammansättning avspeglade väljarnas identiteter eller deras åsikter i allehanda frågor. I stället lade Putnam till vad man faktiskt lyckades åstadkomma med den demokratiska processen vad gällde konkreta åtgärder för de politikområden som man fått ansvaret för. Byggdes det några nya daghem och barnkliniker? Fungerade vägar och sjukvårdsenheter? Lyckades man reformera jordbruket? Hur fungerade skolorna och informationen till medborgarna? Med andra ord: Fungerade det demokratiska beslutsmaskineriet ända ut i medborgarnas vardag? Ett av de centrala resultaten var att det relativt snabbt uppstod stora, för att inte säga dramatiska, skillnader mellan hur väl de olika regionerna lyckades få demokratin att fungera. Med något undantag visade sig skillnaden gå mellan nord och syd, dvs. i de nordliga italienska regionerna fungerade demokratin avsevärt bättre än i söder. Som brukligt är i samhällsvetenskapen sökte Putnam efter förklaringar i gängse teorier om vad som påverkar demokratins sätt att fungera. De undersökte om skillnaderna i demokratins kvalitet kunde bero på ekonomiska eller sociala förhållanden eller om det helt enkelt var olika politiska majoriteter som kunde vara förklaringen. Resultatet var magert, inga av de vanligtvis misstänkta faktorerna 194

Vem i hela världen kan man... lita på? kunde på ett tillfredsställande sätt bidra till förklaringen till demokratins variation i de olika regionerna. I stället visade Putnams studie på ett överraskande resultat, nämligen att tätheten och tyngden i det lokala organisationsväsendet hade ett klart samband med demokratins sätt att fungera. Ju mer människor var organiserade i olika frivilliga nätverk och organisationer, som t.ex. sångkörer, fågelskådarklubbar, idrottsföreningar, desto bättre visade sig demokratin fungera. Förklaringen byggde på att det var i dessa verksamheter som det sociala kapitalet i form av förtroende för andra människor skapades. Analysen gick emellertid ett steg till i det att Putnams studie visade att organisationsväsendets omfattning inte bara förklarade varför demokratin fungerade bättre i vissa regioner utan också varför dessa haft en överlägsen ekonomisk tillväxt. Genom analys av historiska data om ekonomi och organisationsväsende kunde Putnam göra troligt att det inte var ekonomisk tillväxt som gett upphov ett starkt frivilligt organisationsliv, utan tvärtom organisationsväsendet som skapat ekonomisk tillväxt. Sedan 1996 har SOM-institutet mätt i vilken grad personer som bor i Sverige anser att de i allmänhet kan lita på folk. Det är som framgår av figuren nedan en av de mest stabila företeelser man kan mäta. Från de mätningar som gjordes innan SOM institutet började 1996 kan vi se att uppfattning om människors pålitlighet har varit stabilt hög sedan den första mätningen gjordes 1981, dvs för mer än 25 år sedan. Eftersom liknande mätningar nu görs i mer än 70 länder vet vi att Sverige (tillsammans med de övriga nordiska länderna) ligger högst vad gäller andelen av befolkningen som uppger att de tror sig kunna lita på andra människor. I SOMinstitutet undersökning av graden av mellanmänsklig tillit i det svenska samhället ställs frågan: Enligt din mening, i vilken utsträckning går det att lita på människor i allmänhet?. Svarsalternativet har utformats som en 0-10 skala där 0 markerats med Det går inte att lita på människor i allmänhet och 10 med Det går att lita på människor i allmänhet. I tolkningen av svaren på denna fråga har de som fyllt i 0-3 på skalan klassificerats som låglitare, de som fyllt i 4-6 som mellanlitare och de kryssat i någon av rutorna 7-10 som höglitare. Resultatet redovisas i figuren nedan. 195

Bo Rothstein Figur 1 Mellanmänsklig tillit 70 60 50 58 50 57 55 55 56 56 54 53 54 52 Höglitare (7-10) 40 30 27 32 29 29 30 28 28 30 30 32 32 Medellitare (4-6) 20 10 9 13 13 12 12 11 11 11 13 12 12 Låglitare (0-3) 0 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 Sitt stora publika genomslag fick emellertid Putnam inte med boken om den italienska demokratin utan med efterföljaren Bowling Alone som kom år 2000 (på svenska 2002: Den ensamma bowlaren). Här vände han sig till sitt eget land med ett dramatiskt budskap, nämligen att det sociala kapitalet eroderat kraftigt sedan 1970-talet. Amerikanarna hade blivit allt mindre benägna att delta i frivilliga organisationer, istället hade USA blivit landet där man bowlar ensam. Många illavarslande sociala fenomen (ökad brottslig, sjukdomar, social utslagning, dåligt fungerade skolor) hängde enligt Putnam ihop med det sociala kapitalets förfall i USA. Boken blev en mycket stor publik framgång och har sålts i omfattande upplagor (och är liksom boken om Italien även publicerad på svenska). Men i forskarsamhället har den väckt minde begeistring. Dels har man ifrågasatt om hans mått på sjunkande frivillig aktivitet alls stämmer. Människor har kanske lika många och intensiva sociala kontakter numera men de sker på andra sätt än genom medlemskap i det traditionella organisationsväsendet. Dels, och kanske allvarligast, har ett stort antal empiriska studier visat på att det samband som Putnam lagt störst vikt vid, nämligen att det är aktivitet i frivilliga organisationer som skapar förtroende för andra människor, inte stämmer. Det går helt enkelt inte att finna empiriska belägg på individnivå för detta samband. Istället har min egen och många andra forskning visat på att det sociala kapitalet mera skapas av förekomsten av rättvisa politiska institutioner. Med rättvisa politiska institutioner förstås i detta sammanhang avsaknad av sådant som diskriminering och korruption i den offentliga förvaltningen samt existensen av en politik som skapar social och ekonomisk jämlikhet. Putnam har kritiserats för att han inte tillräckligt har uppmärksammat att det sjunkande sociala kapitalet i USA kan bero på den starkt ökade ekonomiska ojämlikheten under samma tid. Frågor om diskriminering av olika minoritetsgrupper och politisk korruption (minns Watergate-skandalen!) har också kommit att spela en stor roll i 196

Vem i hela världen kan man... lita på? USA under de senaste årtiondena. Det sociala kapitalet skulle i så fall genereras (och kunna förstöras) mera ifrån den offentliga politikens inriktning än från det civila samhället vitalitet. För sina forskarinsatser tilldelades i oktober 2006 Robert Putnam det 1995 instiftade Johan Skytte priset i statsvetenskap. Priset som utdelas årligen är på ca 400.000 kr är därmed ett av det största inom samhällsvetenskapen och har utdelats av den Skytteanska stiftelsen i Uppsala varje år sedan 1995. Kritiken till trots är Putnam en synnerligen värdig pristagare i det att han genom sina kreativa empiriska tillämpningar av teorin om det sociala kapitalet förmått skapa en ny och spännande intellektuell fokalpunkt för den samhällsvetenskapliga forskningen. Referenser Coleman, James S. 1990. Foundations of Social Theory. Cambridge, Mass.: Harvard University Press. Putnam, Robert D. 1996. Den fungerande demokratin: Medborgarandans rötter i Italien. Stockholm: SNS Förlag.. 2000. Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community. New York: Simon & Schuster.. 2001. Den ensamme bowlaren : den amerikanska medborgarandans upplösning och förnyelse. Stockholm: SNS förlag. Putnam, Robert D, Robert Leonardi, and Raffaella Y Nanetti. 1993. Making Democracy Work: Civic Traditions in Modern Italy. Princeton: Princeton University Press. Kumlin, Staffan, and Bo Rothstein. 2005. Making and Breaking Social Capital. The Impact of Welfare State Institutions. Comparative Political Studies 38:339-365. Rothstein, Bo. 2002. Sweden: Social Capital in the Social Democratic State. Pp. 289-333 in Democracies in Flux: The Evolution of Social Capital in Contemporary Society, edited by Robert D. Putnam. Oxford: Oxford University Press.. 2005. Social Traps and the Problem of Trust. Cambridge: Cambridge University Press. Rothstein, Bo, and Dietlind Stolle. 2007. The State and Social Capital: An Institutional Theory of Generalized Trust. Forthcoming in Comparative Politics. Rothstein, Bo, and Eric M. Uslaner. 2005. All for All. Equality, Corruption and Social Trust. World Politics 58:41-73. 197