18 december 2015 Svenskt Vattens synpunkter på förslagsrutorna för kapitlen 7, 8, 9 och 11, kapitlen 10 och 15, forskningsbehov samt författningsförslagen Förslagsruta kapitel 7 Skyddet av vattentäkter Det är bra att utredningen pekar på Länsstyrelsernas involvering i regionala vattenförsörjningsplaner, och att det blir obligatoriskt att inrätta vattenskyddsområden (VSO) för vattentäkter som förser vattenverk med råvatten som resulterar i 10 m 3 dricksvatten/dygn. Förslagsruta kapitel 8 Tydligare process för inrättandet av vattenskyddsområden Det är bra att utredningen beskriver behovet av fördjupad riskanalys och riskbedömning och att det kan leda till behovsanpassade former av reglering. Det är viktigt att utredningens förslag att Havs- och Vattenmyndigheten får i uppdrag att utarbeta nationell vägledning verkligen ger en tydligare process för inrättande och omprövning av VSO. Vägledningen bör innehålla en tydlig rekommendation om hur föreskrifterna för VSO ska se ut för att vara verksamma, med exempel på föreskrifter. Det senare är viktigt för att bidra till att föreskrifterna blir juridiskt hållbara. Utredningen får gärna påpeka att uppdraget bör genomföras i samarbete med Svenskt Vatten. Vi anser också att det är viktigt att dricksvattenutredningen tydligt påpekar att det under arbetet med att inrätta vattenskyddsområden är viktigt att uppmärksamma all hantering av kemikalier i området som förutom spridning av växtskyddsmedel kan förorena dricksvattnet. Förslagsruta kapitel 9 Offentlig kontroll och övervakning 1.3.1 Tredje punkten: "förbättrad rapportering och återkoppling av kontrollens resultat mellan kommunal och statlig nivå, därtill författningsstöd för Livsmedelsverket att inhämta data (med möjlighet till föreläggande och vite) om dricksvattenkvalitet från producenter och distributörer. Denna skrivning är svår att förstå och bör förklaras tydligare. Svenskt Vatten anser att en fördyrande administration av rapportering av data måste undvikas. Vi motsätter oss inte rapportering från dricksvattenproducenterna men den ska ske till en instans och i ett led, vara väl avgränsad för specifika behov och kunna kvalitetssäkras. Data kan exempelvis matas in on-line i en central myndighets databas via myndighetens hemsida och därefter göras tillgängliga för alla myndigheter som behöver den utifrån respektive myndighets specifika ansvar - lokalt som regionalt och centralt. På miljöskyddsområdet erbjuder exempelvis miljörapporteringsportalen en liknande digital lösning. 1.3.2 Det är bra att dricksvattenutredningen föreslår förtydligande av råvattenkontroll. Vi hänvisar här till det förslag till råvattenkontroll Svenskt Vatten har tagit fram och skickat till dricksvattenutredningen. Övrigt kapitel 9: Svenskt Vatten stödjer bevarandet av Vattentäktsarkivet, och förordar att kvalitetsdata för råvatten och dricksvatten förvaras på samma ställe. Det är viktigt att 1
rapportering från Svenskt Vattens medlemmar till staten sker via en myndighet, inte flera. Se ovan. Detta för att minska risken för kvalitetsproblem och onödiga kostnader. Rapportering till vattenmyndigheterna anser vi att utredningen bör avvisa. En sådan ordning riskerar leda till kvalitetsproblem när data ska aggregeras från fem ställen. Det är heller inte självklart att råvatten alltid hämtas i samma vattendistrikt som produktionen av dricksvatten sker i, då ska producenten rapportera till en myndighet de normalt saknar anledning att ha kontakt med. Därtill har Miljömyndighetsutredningen föreslagit en avveckling av vattenmyndigheterna (SOU 2015:43). Förslagsruta kapitel 11 Produktion och distribution av dricksvatten Vi är positiva till att utredningen lyfter behovet av förnyelse- och underhållsplaner, men vi anser att lagstiftning om detta leder till en snedvridande detaljstyrning som inte ses i andra kommunala sammanhang. Dessutom betyder det att en del av VA-verksamheten lyfts ut från övrig VA (avlopp, dagvatten m.m.). Ett annat problem vi ser är hur detta förslag förhåller sig till kommunernas skyldighet att tillhandahålla allmänna vatten- och avloppstjänster (6 ), alltså även avlopp för spillvatten och dagvatten? På miljöskyddsområdet omfattar egenkontroll såväl planering av verksamheten som riskbedömning och mätningar (jfr 26 kap. 19 första stycket miljöbalken, 6 förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll samt Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2000:15) om mätning och kontroll), exempelvis avseende avlopp. Samma princip för reglering. alltså genom speciallagstiftning och inte genom vattentjänstlagen, bör användas på dricksvattenområdet. En möjlig lösning är därför att ge Livsmedelsverket i uppdrag att reglera förnyelse och underhåll genom föreskrifternas egenkontrollprogram som förebyggande åtgärd i enlighet med HACCP (Hazard Analysis and Critical Control Point). Där borde det finnas möjlighet att inkludera hela dricksvattenförsörjningssystemet. Här kan gränsen för vilka som har krav på sig att göra HACCP ökas så att även mindre anläggningar berörs. Sista punkten i samma förslagsruta avser tekniska beredningskrav i dricksvattenföreskrifterna. Här ser vi en risk att formuleringen kan leda till detaljtekniska regleringar av särskild beredningsteknik. Detta vore olyckligt då tekniken hela tiden går framåt och det därför vore fel att låsa sig vid specifika beredningstekniker. Vi föreslår i första hand att ordet teknik tas bort ur skrivningen, men också att Livsmedelsverket tydliggör mer konkret vad som menas med Beredningen ska vara försedd med ett tillräckligt antal säkerhetsbarriärer mot mikrobiologisk förorening. under 3 i dricksvattenföreskrifterna. Krav som utgår från Mikrobiell barriäranalys (MBA) och HACCP. Övrigt kapitel 11: Ta bort "ny" i ordet nyinvestering i fonderingskraven i vattentjänstlagen. Kapitel 10. Krisberedskap Svenskt Vatten anser att staten ska ha fortsatt ansvar för VAKA. Vi föreslår att texten om att ha Svenskt Vatten som alternativ tas bort eller skrivs bort. Det är frivilligt att vara med i en medlemsorganisation, men landets alla medborgare har rätt till säkerhet i en krissituation. Staten bör inte frångå sitt övergripande ansvar i den frågan. Vi kan konstatera att Livsmedelsverket har en bra fungerande struktur för krisberedskap som det vore olyckligt att ta bort. Det är logiskt med ett statligt ansvar här, vilket ger en sammanhållande kraft och säkerställer att alla nödställda kan få hjälp, samt en bra kunskapsöverföring. Livsmedelsverket har ett instruktionsenligt samordningsansvar för kris- och beredskapsplanering, är ansvarig myndighet enligt krisberedskapsförordningen och deltagare i samverkansområden. MSB har ett instruktionsenligt ansvar för att utbildning inom 2
krisberedskapsområdet tillhandahålls på nationell och regional nivå och ska genomföra övningar inom området. Sammantaget talar dessa fakta för att staten bör finansiera, bibehålla och vidareutveckla beredskapsarbetet. Som utredningen konstaterar har VAKA-gruppen verkligen fungerat väl under statens ledning. Det talar för att staten är en kompetent sammanhållande kraft för arbetet Antalet incidenser är för få för att föra ner beredskapen på lokal eller regional nivå. Kapitel 15. Konsekvenser matris Lägg till att det kommer att ta vissa resurser i anspråk på Miljödomstolarna för inrättande av VSO. Under Säkrare produktion och infrastruktur. Uppskattade finansiella och andra konsekvenser för kommuner och kommunala bolag finns några exempel på kostnader för bl.a. reservvattentäkter, redundans, nödvattentankar och barriärer (reningssteg) i vattenverk. Det påpekas att siffrorna är några exempel på kostnader, vilket är bra, men sammantaget blir bilden av kostnader för generell och ofta i underkant. Vårt förslag är att dessa kostnader, liksom SKL-studiens beräknade kostnader för vattenskyddsområden lyfts ut från tabellen och istället inkluderas i den löpande texten. Detta för att undvika att kostnaderna, genom att ryckas ur sitt sammanhang utan förklarande text, riskerar att feltolkas. En faktor som är viktig att lägga till för att få en helhetsbild av kostnaden för dricksvattenproduktion är de stora kostnader som kan bli konsekvensen av förorening av en vattentäkt jämfört med den relativt låga kostnaden för att inrätta ett vattenskyddsområde. Ett exempel är Karlskrona kommun som installerat en infiltrationsanläggning och nya ledningsnät för att rena vattnet från Lyckebyån i Johannishusåsen till en totalkostnad av 325 miljoner kronor. Ett annat exempel är ett utsläpp av dieselolja på våren 2012 nära Hyndevads vattenverk i Eskilstuna som kostade kommunen 1,9 miljoner att sanera 1. Ytterligare ett exempel är försvarets kostnader för det PFAS-kontaminerade dricksvattnet i Kallinge. Denna uppgår för närvarande till ca 10 miljoner kronor, men beräknas snart vara uppe i 40 miljoner kronor eftersom man beräknar att kostnaden för anslutning till ny vattentäkt blir runt 25 miljoner kronor och dessutom kan skadestånd kosta ytterligare 5 miljoner kronor. Om marken vid flygflottiljen dessutom saneras blir kostnaderna ännu högre. De ovanstående kostnaderna är trots allt mindre i jämförelse med vad en större olycka eller förorenande verksamhet vid t.ex. Uppsalaåsen skulle kunna orsaka. Denna vattentäkt försörjer mer än 100 000 invånare med dricksvatten, och värderas till cirka 2 miljarder kronor 2. I jämförelse med ovanstående kostnader i samband med förorening av vattentäkt förefaller kostnaderna för att inrätta vattenskyddsområden tämligen små. Exempel på det är att den beräknade kostnaden för upprättande av vattenskyddsområden i Falkenberg, Degerfors respektive Skellefteå beräknats till 565 200, 307 300 respektive 948 000 kronor 3. Dricksvattenrelaterade forskningsbehov Vi delar i stort dricksvattenutredningens beskrivning avseende forskningsbehovet inom området dricksvatten. Det som saknas är en beskrivning av viktig forskning och utveckling inom området dricksvattendistribution. Dessutom finns det ett stort behov av innovationer för att få bra och kostnadseffektiva lösningar för såväl kontroll som beredning av dricksvatten. 1 Skydda dricksvattnet! Vi behöver fler och fler vattenskyddsområden. Svenskt Vatten M138, maj 2013. 2 Svenskt Vattens budskapspaket om dricksvatten www.svensktvatten.se 3 Utredning av kostnader för inrättande av vattenskyddsområde. WSP för Sveriges Kommuner och Landsting. Rapport 2015-01-16. Rapporten finns här. 3
Författningsförslag - 1.3 Förslag om ändringar i lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV). Definitionen av vattenförsörjning i 2 LAV Utredningen vill förändra definitionen av vattenförsörjning i 2 LAV med att utöka huvudmannens skyldighet att säkerställa tillhandahållandet av vatten som är lämpligt för normal hushållsanvändning. Syftet tycks vara att kommunen ska säkerställa förmågan att fortlöpande leverera dricksvatten t.ex. genom anordnande av reservlösningar eller på annat sätt. Detta ska ge incitament för landets kommuner att arbeta aktivt med att säkra sina produktions- och distributionslösningar samt sörja för komplettarande nödvattenlösningar. Att säkerställa tillhandahållandet av vatten är i många fall i Sverige omöjligt då tillgång till reservvattentäkter saknas. Även i de områden då reservvattenlösningar är möjliga är kravet på säkerställande orimligt. Att säkerställa tillhandahållandet är ett mycket långtgående krav med stora konsekvenser som följd. Svenskt Vatten anser att det är mycket viktigt att kommunerna aktivt arbetar med att säkerställa dricksvattenförsörjningen. Att föra in kravet i själva definitionen av vattenförsörjning kan dock leda till en betydande ökning av antalet skadeståndsmål i de fall där det råder osäkerhet om kommunen har brustit i detta åtagande och i väldigt många områden är det som sagt var omöjligt att uppfylla detta krav. Om en bestämmelse införs i lagen måste det vara en uppmaning att kommunerna bör ordna reservvattentäkter. Svenskt Vatten avstyrker utredningens förslag om att utse Livsmedelsverket som vägledande myndighet enligt LAV för dricksvattenförsörjning. Det går inte att bryta ut en delmängd av LAV från övriga delar. LAV är ingen lagstiftning som lämpar sig för vägledning och det finns ingen myndighet som kan se till helheten. Skyldigheten att tillhandahålla vattentjänster enligt 6 omfattar även avlopp och dagvatten och inkluderar frågor som rör klimatanpassning. Dricksvattenförsörjning är tillsammans med försörjning av avlopp starkt knutet till kommunal fysisk planering. Vägledning om försörjning med det ena kan inte skiljas från vägledning om försörjning med det andra. Exempelvis är det inte säkert att det är fel på dricksvattenförsörjningen om problem med denna beror på dåliga avloppsanläggningar. I andra situationer kan det vara lämpligt att göra vice versa och i ytterligare andra att göra både och. Prioriteringar av när och hur det ska göras mellan olika delar av kommunen och olika slags vattentjänster kan behöva göras. Vattentjänster har i olika grad och omfattning bäring på en rad andra myndigheters ansvarsområden utanför dricksvattenområdet, exempelvis för Havs- och vattenmyndigheten, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Boverket, SGU, Statens Energimyndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Folkhälsomyndigheten och Affärsverket svenska kraftnät. Svenskt Vatten anser att vägledning måste se till helheten. Enskilda smådelar av helheten kan inte brytas ut, särskilt inte vad gäller de kostnadsdrivande sakkraven. Helheten måste inkludera VA-ekonomi och frågor om taxesättning och övrig kommunal ekonomi. Samverkan mellan kommuner Utredningen har föreslagit att förutsättningar för samverkan mellan kommuner ska prövas i 10 a LAV. Vi har inte hittat någon tydlig förklaring till detta i texterna. Svenskt Vatten anser att kommunerna bör samverka i högre utsträckning än vad som görs i dagsläget och det pågår 4
mycket arbete på detta område. Många nya VA-organisationer har redan bildats och nya samverkansformer diskuteras i branschen. Kommunal samverkan har stor betydelse för hela VA-verksamheten och främst när det gäller avloppstjänsterna. När det gäller dagvatten är det något som påverkas av avrinningsområden som går över kommun och länsgränser. I vissa fall är det inte lämpligt att samverka med andra kommuner utan med andra verksamheter som avfall, fjärrvärme, energi etc. Om utredningen vill uppmana kommunerna att samverka i högre utsträckning bör det dock formuleras annorlunda. Förslagsvis att: Kommunerna bör utreda förutsättningarna för att samverka med andra kommuner. Ordet prövas är inte lämpligt i detta sammanhang eftersom det leder tankarna till domstolsprövningar. Med tanke på att mycket arbete redan sker på detta område i branschen kan det ifrågasättas om en sådan bestämmelse behöver föras in i lagen. Föreskrifter om vilka kostnader som är nödvändiga I 34 a LAV har utredningen föreslagit en möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om vilka kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva en VA-anläggning. Detta ska möjliggöra införandet av en ny bestämmelse i förordningen (2007:701) om allmänna vattentjänster. Den föreslagna 3 i förordningen är vagt formulerad eftersom det står att kostnaderna kan utgöra en nödvändig kostnad som avses i 30 LAV. Det är inte lämpligt att införa ett sådant bemyndigande. Bestämmelsen skapar oklarheter utan att tillföra något. Det bör snarare vara domstolens, inte regeringens, uppgift att tolka vad som är en nödvändig kostnad för att ordna och driva en VA-anläggning. Införandet av denna reglering torde inte innebära någon skillnad jämfört med vad som redan gäller idag. En sådan kostnad som den föreslagna 3 i förordningen tar upp är nödvändig i sin helhet om vattenskyddsområdet införs endast för att skydda vattnet för att möjliggöra tillhandahållandet av dricksvatten. Skydd av vattentäkter kan också ha syftet att uppfylla kraven i ramvattendirektivet vilket i sådana fall inte ska bekostas av VA-kollektivet. Svenskt Vatten anser att det inte är lämpligt att regeringen ska få meddela föreskrifter om vilka kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva en VA-anläggning. Krav på förnyelseplan I 50 a LAV föreslås följande skrivning avseende förnyelseplan: Huvudmannen ska ta fram en plan för förnyelse och underhåll av de anläggningar som används för vattenförsörjning. Planen ska ingå i underlaget för kommunens föreskrifter om taxan enligt 34. Svenskt Vattens ståndpunkt om detta krav finns att läsa ovan under Förslagsruta kapitel 11 Produktion och distribution av dricksvatten. 5