ARBETSRAPPORTER FRÅN TEMA K

TEMA KOMMUNIKATION Apokoinou i samtal Samtalsgrammatisk konstruktion och resurs för komplexa kommunikativa handlingar Niklas Norén 2003:2 ARBETSRAPPORTER FRÅN TEMA K

INNEHÅLL 1. INLEDNING 3 1.1 Samtalsgrammatisk turutbyggnad 4 1.2 Samtalsgrammatisk konstruktion och konstruktionsmetod 4 1.3 Konstruktion kontra struktur 6 1.4 Yttrandeplanering, turorganisation och verksamhet 6 1.5 Apokoinou kontra anakolut 7 1.6 Teoretiska utgångspunkter och metod 8 1.7 Material 10 1.8 Apokoinoukonstruktionens prototypiska drag 10 a. Syntaktiskt centralled 10, b. Inkoherenta perifera segment 11, c. Prosodisk integration samt elementdubblering 11, d. Finalledet i isolation saknar syntaktisk konstituent 12, e. Deltagaracceptans 12, f. Informationsdynamik 13, Sammanfattning av a-f 14 1.9 Kritisk undersökning av tidigare relevant forskning 14 a.två led 14, b. Tre led 15, c. Turhållare 16, d. Prosodins roll 16, e. Reparationsmetod 17, f. Sammanfattning 18 2. RESURSER FÖR APOKOINOUKONSTRUKTION 20 2.1 Segmentering och integrering 20 2.2 Prosodiska resurser 21 Kontinuitet och förändring 21, Intonation och prominens 21, Pausering 21, Dynamik 22, Översikt 23 2.3 Kroppsliga resurser 24 Blickförändringar 25, Gestförändringar 25 2.4 Grammatiska resurser 26 2.4.1 Initialledets grammatik 26 Presentationskonstruktioner 27 2.4.2 Centralledets grammatik 28 a. Subjekt 28, b. Subjekt i form av lös apposition 28, c. Objekt 29, d. Adverbial 29, e. Brutna eller sammanhållna språkliga enheter? 30 2.4.3 Finalledets grammatik 32 3. APOKOINOU SOM KOMMUNIKATIV HANDLING 35 3.1 Inledning 35 3.2 Fragmentarisk kontra kommunikativt etablerad handling 35 3.3 Fyra typer av apokoinou 36 3.3.1 Typ A: Fragmentariskt segment överges och något nytt påbörjas 36 3.3.2 Typ B: Utföra två kommunikativa handlingar inom samma komplexa TKE 40 B1. Befästande av TKE-initial handling eller information inom 42 en välavgränsad och välgrupperad konstruktion B2. Framåtriktat perspek tivskifte där något nytt införs i final handling 44 inom en ibland mindre avgränsad och grupperad konstruktion B3. Löpande progressionsskifte utan tydliga gränsmarkeringar 46 3.4 Sammanfattning 47 Materialförteckning 49 Transkriptionskonventioner 50 Litteratur 51

1. INLEDNING I denna uppsats skall jag presentera en preliminär studie av ett syntaktiskt fenomen som i en (skriftspråks)normativ språkvetenskaplig tradition har betraktats som felaktigt (ogrammatiskt) eller i bästa fall avvikande och egendomligt. Betraktar vi fenomenet i dess kommunikativa kontext, framstår det dock som både (samtals)grammatiskt (jfr Linell u.u.) och accepterat av samtalsdeltagare. Det följande exemplet är hämtat från ett vardagligt samtal. Sekvensen inleds med att deltagarna etablerar ett ämnesbyte på rad 1-2 för att sedan utveckla det nya ämnet handarbeten på raderna 3-10 (ämnesbytet initieras strax innan transkriptionsutdraget börjar). Under loppet av detta utvecklingsarbete producerar B ett yttrande (rad 6) som är intressant i och med kombinationen av dess syntaktiska progression med dess position i berättandesekvensen. (Versal förkortning inom parentes vid exempel, t.ex. (ME) nedan, utgör referens till materialförteckningen längst bak i uppsatsen.) (1) tre (ME) 58. Ett ämnesbyte genomförs från en längre sekvens med tal om en danstillställning som alla närvarade på (inklusive en del personrelaterade episoder), till mer (person)neutralt tal om handarbete. 1. B: Nu ska vi tala om handarbeten. 2. C: A:[: ] 5. B: [>Då] kan ja tala om för'e att ja håller 6. på å<.hh +v[irkar ]ett överkast åt mitt barnbarn.= 7. A: [(h)::(h)] 8. B: -> =[.hh] å ja har virkat tre: har ja vir[kat fy::ra. ] 9. C: [Va ] 10. A: [( o Tar lite socker] o ) 11. (0.6) 12. B: Å nu (>ha) ja< på å virkar [ ett ] fem[te.] B:s yttrande å ja har virkat tre: har ja vir[kat på rad 6 är utifrån definitionen av en traditionell grammatisk sats ej syntaktisk, dvs. mellan (a) å ja har virkat tre: och (b) har ja vir[kat sker ett följdbrott utifrån strikt logiskt-semantiska kriterier. En syntaktisk utbyggnad av (a) förutsätter exempelvis att något räknebart (överkast, stycken etc.) eller att tidpunkt eller en adverbiell bestämning av utförandet (idag, redan etc.) följer på tre:. 1 I stället följer ytterligare en beskrivning av vad B gjort, har [ja] virkat, som i detta fall utgör en dubblering av predikatet i (a). 1 Jmf. med (å ja har virkat tre överkast) eller (å ja har virkat tre idag). Dessa båda alternativ uttömmer naturligtvis inte de möjligheter att bygga ut den aktuella konstruktionen i enlighet med traditionella (skrift)normer för grammatiska enheter, men kan tjäna som jämförelsebakgrund mot vilken den realiserade utbyggnaden i (1b) träder fram som ett val av konstruktion bland flera paradigmatiska möjligheter så långt i konstruktionen. 3

1.1 Samtalsgrammatisk turutbyggnad Flera argument kan framföras för att (b) är en pragmatiskt och samtalsgrammatiskt relevant utbyggnad av den pågående konstruktionen snarare än ett syntaktiskt följdbrott. Hela konstruktionen å ja har virkat tre: har ja vir[kat utgör t.ex. en prosodiskt integrerad enhet (sammanhållande intonationskurva utan pauser), något som talar för att konstruktionen hålls samman, eventuellt för att förbereda eller bilda övergång inför den påföljande självreparationen fy::ra. Samtliga deltagare inklusive B själv behandlar dessutom konstruktionen som något funktionellt i sin samtalskontext, dvs. ingen (talare B inkluderad) inleder reparationsarbete med övergången mellan konstruktionssegmenten (a) och (b) som reparationskälla. Elementet tre: kan dessutom extraheras ur (a) och analyseras som ett separat (syntaktiskt) led (c). Detta led används som en inledning till det syntaktiska segmentet (d) tre: har ja vir[kat. Segmentet (d) griper in i den syntaktiska sträng som yttrats så långt, dvs. (a), och använder en del av den som utgångspunkt för en syntaktisk utbyggnad av den pågående turkonstruktionsenheten (TKEn). Analysen av (b) som en syntaktisk utbyggnad av (c) och en prosodisk-pragmatisk utbyggnad av hela (a), kräver dock att ett den ensidiga fokuseringen på yttranden som produkter (den första analysen ovan), kompletteras med ett processperspektiv på yttrandeproduktion (den andra analysen ovan). Apokoinou utgör då inte endast en viss typ av syntaktisk konfiguration, utan även en metod för att bygga ut en pågående (eller potentiellt avslutad) turkonstruktion syntaktiskt genom att använda ett redan producerat segment i konstruktionen som utgångspunkt. Utbyggnaden konstruerar detta segment retroaktivt (jfr retroconstruction, Schegloff 1996) som en strukturell vändpunkt eller skiftesträcka i den övergripande konstruktionens progression. Kombinationen av produkt och processperspektiv ger att apokoinoukonstruktioner både betraktas som syntaktiska samtalskonstrukturer (produkter), och som en metod för konstruktion av kommunikativt relevanta enheter i samtal - turkonstruktionsenheter eller TKE (processer). Med apokoinou som metod bygger deltagare ut turer moment för moment i kommunikativa kontexter. 1.2 Samtalsgrammatisk konstruktion och konstruktionsmetod TKEns formella utformning varierar dock starkt beroende på vad som pågår i den aktuella lokala kommunikativa sekvensen. I följande sekvens producerar operatören en respons med frågeintonation (r.8), varpå uppringaren bygger ut sin tur med ett förstärkande ligger re. Konstruktionens olika led är markerade med olika färger. 4

(2) Storby (LS) 19. Larmsamt al 90000 om elavbrott. Op=operatör, Upp=uppringare. Operatören vill veta exakt var byggnaden ligger, för att kunna kontrollera om felet redan är rapporterat, samt om tekniker redan är på väg. 1. Op: Lillaby går[d.] 2. Upp: [<A] just preci:s>. 3. Op: Å de ligger i: 4. (0.4) 5. Upp:?De ligger i: eh:i:: Br- (.) ja. (0.3) 6. Storby då rå 7. (0.4) 8. Op: Ja:ha? 9. Upp: Ligger re 10. (1.5) 11. Op: Ja ska?hör?a. (.) om de e nånting 12. där [?dröj? lit]e. 13. Upp: [ Ja tack. ] Uppringarens fragmenterade sätt att yttra platsangivelsen i turen dessförinnan (tvekljud, upprepning, pauseringar mitt i en fras, avbrutet ord (Br-), samt frånvaro av markerad avslutsintonation) ger ett intryck av osäkerhet både beträffande talarens säkerhet och huruvida turen är helt avslutad. I ett larmsamtal är det dock centralt att platsen för det inträffade identifieras säkert. Detta föranleder en begäran från operatören om bekräftelse, förtydligande och fullföljande. Uppringarens respons på rad 8 Ja:ha? är både förlängt och yttrat med kraftigt stigande slutintonation, vilket antyder att yttrandet är en kombination av nyhetsmarkör och fråga som gör en bekräftelse, ett förtydligande eller ett fullföljande relevant. Bekräftelsen på rad 9 produceras i form av en syntaktisk utbyggnad av den tidigare turen. Den avgörande skillnaden gentemot exempel (1) är att Uppringarens utbyggda tur utgör en del av en tredelad interaktiv sekvens (Platsangivelse ^ Begäran om bekräftelse ^ Bekräftelse), där Op i hög grad medskapar den kontext gentemot vilken Upp bygger ut sin avslutade tur (jmf. turtillägg, Eriksson 2001). Den samtalskonstruktion som skapas ser med andra ord helt annorlunda ut. Gemensamt för de båda konstruktionerna är dock att predikaten från konstruktionens initiala segment dubbleras lexikalt och syntaktiskt i konstruktionens finala segment (i ex. (1) har virkat, och i ex. (2) ligger ). Gemensamt är även att den finala predikatsdubbleringen retrokonstruerar ett syntaktiskt centralled som både fungerar tillsammans med det initiala och det finala predikatsledet. Det kan därför vara aktuellt att tala om apokoinou som en grupp av fenomen som utgör olika instanser av vad Linell (u.u.) beskriver som en samtalsgrammatisk konstruktion, dvs. som ett antal olika konfigurationer av morfologiskt, syntaktiskt och prosodiskt länkade element med någorlunda stabil funktionell potential. Apokoinou som samtalsgrammatisk konstruktion rymmer inom sig en spänning mellan (åtminstone) följande tre komponenter: vissa specifika (samtals)strukturella drag (inkl. prosodiska), en viss typ av (syntaktisk) konstruktionsmetod, samt en potential att utföra vissa lokala kommunikativa projekt. Värt att betona är att det är fråga 5

om en grupp av konstruktioner som har olika tyngdpunkt på de olika komponenterna, samt att data visar på ett antal mer eller mindre prototypiska konstruktionstyper (t.ex. 1 resp. 2 ovan). Metoden att retrokonstruera ett syntaktiskt centralled (jmf ex. 1 ovan) utgör exempelvis ett prototypiskt konstruktionsmetodiskt drag hos de flesta apokoinoukonstruktioner, även om denna process kanske är mindre produktiv i samband med vissa typer där en grammatikaliseringsprocess skapat mer eller mindre fasta mönster av strukturella drag. 1.3 Konstruktion kontra struktur En konsekvens av ovanstående resonemang är att begreppet konstruktion är ett föredraget begrepp framför struktur eftersom jag med konstruktion vill betona samspelet mellan produktionsprocessen (de metoder som deltagare använder för att konstruera yttranden momentför-moment i interaktion med andra deltagare) och de strukturella element som utgör resurser under loppet av yttrandeproduktionen (morfologiska, lexikala, syntaktiska och pragmatiska). Strukturbegreppet avser snarare en mer ensidigt abstraherande beskrivning av de språkliga produkter som blir resultatet av sådana konstruktionsprocesser (i vid mening). Inte minst skulle det vara svårt att använda strukturbegreppet i samband med sådana sekvenser där apokoinou används som metod för att skifta produktionsstrategi i långa (ofta mer monologiska) turer, där själva skiftet både föregås och följs av långa yttrandesegment. Var börjar och var slutar strukturen? Om hela yttrandet i stället tillskrivs status som turkonstruktion, uppbyggd av enheter som avgränsas relativt till de möjligheter andra deltagare ges att respondera, blir det däremot inga teoretiska problem med att låta konstruktionen utgöras av turen i sin helhet (även om det oftast inte är fallet). Språkliga produkter antas alltså vara i hög grad sekundära gentemot de praktiker, aktiviteter och verksamheter som pågår i samtalen. De är inte yttringar av eller användningar av färdiga, fördefinierade språkliga enheter. Detta innebär dock inte att konventionaliserade sätt att producera språkliga enheter, med vissa lexikala, syntaktiska och prosodiska karakteristika, inte förekommer eller kan iakttagas i data. Vissa typer av apokoinoukonstruktioner (huvudfunktion C nedan) kan i hög grad sägas vara karakteriserade av vissa syntaktiska och lexikala val. 1.4 Yttrandeplanering, turorganisation och verksamhet I det ovanstående resonemanget bör en distinktion göras mellan två något olika (men ömsesidigt påverkande) produktiva processer. Å ena sidan har vi de processer som organiserar hur deltagare producerar koherenta och igenkännbara språkliga enheter. Dessa kallas i denna uppsats preliminärt för aspekter av yttrandeplanering, där morfosyntaktisk och informationsdynamiska 6

resurser är centrala infallsvinklar. Å andra sidan har vi de processer som organiserar och formar de språkliga enheterna utifrån en kommunikativ (interaktiv) kontext. Dessa kallas här preliminärt för aspekter av turorganisation, och här är prosodiska resurser centrala infallsvinklar. Tanken är att studera samspelet mellan dessa två organisationsnivåer i samband med apokoinoukonstruktioner. Relationen mellan (syntaktiska) konstruktioner i den betydelse som ovan angetts och de verksamheter inom vilka de fungerar antas vara reflexiv, i betydelsen ömsesidigt konstituerande. Konstruktioner i samtal (även handlingssekvenser) framträder ur den verksamhet som deltagarna deltar i, samtidigt som verksamheten delvis framträder genom de konstruktioner som deltagarna producerar. I denna uppsats lägger jag dock huvudfokus på mer lokala aktiviteter inom den aktuella turen, samt i apokoinoukonstruktionens omedelbara sekventiella kontext. 1.5 Apokoinou kontra anakolut Med valet av termen apokoinou vill jag markera skillnaden gentemot den besläktade termen anakolut inom traditionell språkvetenskap. Termen anakolut har använts som ett verktyg för att värdera grammatiska strukturer i termer av deras status som grammatisk (korrekt) eller ogrammatisk (inkorrekt). Anakolut-termen går tillbaka på ett forngrekiskt ord (anakoluthos) som ungefär betyder det som inte följer. Inom klassisk retorik har begreppet ofta använts för att beskriva inkoherenta relationer mellan olika (abstrakta) argument eller led i en argumenterande framställning. Inom modernare språkvetenskap har termen använts på en mer konkret nivå för en mängd olika ogrammatiska fenomen i tal och skrift, t.ex. den semantiskt-logiskt inkoherenta konstruktionstyp vi tittar på här, men även när en talare avbryter sig mitt i ett yttrande och gör en nystart. Definierande har varit att fenomenet på något sätt avviker från en grammatisk skriftnorm, en teoretisk operation som kopplat anakoluter i både skrift, tal och samtal till någon form av misstag (s.a.s. per definition). Även termen apokoinou går tillbaka på ett forngrekiskt ord, men med en betydelse som fokuserar på något gemensamt ( koinon = ung. kärna). Även denna term har plockats upp inom den klassiska retoriska traditionen, men snarare som benämning på ett stilistiskt medel i tal inför publik, utan explicit koppling till något felaktigt. Genom att använda termen apokoinou som begrepp vill jag betona att talspråkskonstruktioner med en syntaktisk uppbyggnad som motsvarar vissa av de traditionella anakoluterna, inte bör analyseras som felaktiga eller avvikande från en abstrakt (skrift)norm. De bör i stället analyseras i de samtalskontexter i vilka de framträder. Jag skall här fokusera på två huvudaspekter av apokoinoukonstruktioner. Å ena sidan intresserar jag mig för det sätt eller den metod med vilken de konstrueras moment för 7

moment och de prosodiska, syntaktiska och informationsdynamiska resurser som tas i anspråk för detta arbete. Å andra sidan tittar jag närmare på vilka kommunikativa betydelser som produceras under loppet av konstruktionsprocessen, samt i viss mån vad deltagare i samtal gör med dessa i det kommunikativa sammanhanget. 1.6 Teoretiska utgångspunkter och metod Den övergripande problemformuleringen för denna studie tar sin utgångspunkt i en kritik av en tradition av deskriptiva beskrivningar av svenska språkets grammatik, där apokoinou och andra samtalsgrammatiska (samtalspråksegna) konstruktioner, trots de deskriptiva anspråken, endast har behandlats i förbigående eller rentav exkluderats på normativ grund (Linell 2002). Utgångspunkten för arbetet i ett vidare teoretiskt perspektiv är därmed grammatikteoretisk, snarare än kommunikationsteoretisk. I Svenska akademiens grammatik (SAG, Teleman m.fl. 1999), ett arbete som har uttalade deskriptiva ansatser för både skrift och tal, hänförs exempelvis talspråksfenomenen icke-konventionell anakolut, avbrott, [och] kontamination (ibid. s 37) till en grupp av ogrammatiska språkfenomen. Dessa tas därför ej med i den grammatiska beskrivningen av modernt svenskt skrift- och talspråk med motiveringen att de kan ge en missvisande bild av det faktiska grammatiska regelsystemet (ibid. s 37). Exkluderingen vilar alltså främst på grammatikteoretisk grund, även om utrangeringen av ogrammatiska konstruktioner från SAG även emanerar ur en urvalsprocess där olika läsare har använt sin intuitiva känsla för korrekt svenskt standardspråk (inklusive accepterade och utbredda regionala varianter). Denna exkludering kan dock redan sägas vara ifrågasatt av en av SAGs redaktörer, då han strax efter SAGs publicering beskriver den apokoinouliknande konstruktionen det regnar ute nu, gör det ju som en möjlig konstruktion i det talade standardspråket, och som därför borde ha tagits med i grammatiken (Teleman 2002:298). Observera dock att diskussionen i både SAG och Teleman (2002) är mycket begränsad beträffande exakt vad för slags (grupp av) fenomen som egentligen avses med begreppen anakolut och kontamination, samt att det ovan angivna exemplet i Telemans framställning inte kopplas explicit till dessa begrepp. Oavsett den övergripande teoretiska ramen, eller exakt vilka samtalsfenomen som väljs ut för ett närmare studium i ett kommande avhandlingsarbete (detta är fortfarande en öppen fråga), är syftet att studera dem i deras kommunikativa sammanhang. Avhandlingsarbetet är delvis finaniserat genom Samtalsspråkets grammatik, ett forskningsprojekt med medel från Riksbankens Jubileumsfond (Nordberg 1999). Ett uttalat syfte i detta projekt är att binda samman (förankra) den grammatiska beskrivningen av samtalsspråk med samtalsdeltagares kommunikativa (sociala) handlingar. En grundläggande teoretisk ram för den empiriska delen av 8

studien är att grammatiska konstruktioner och konstruktionsmetoder fungerar som resurser för deltagare i kommunikativa verksamheter, samt att prosodin är en central aspekt av hur detta går till. Som framgår ovan av jämförelsen mellan exempel (1) och (2) är det väsentligt för den empiriska analysen hur deltagarna agerar sekventiellt, hur de tillsammans skapar föränderliga intersubjektiva kontexter, samt hur yttranden formas morfologiskt, syntaktiskt och prosodiskt för att uppnå detta. Deltagares sätt att respondera på tidigare handlingar, bidraga till det pågående projektet, samt skapa nya förutsättningar för efterföljande handlingar är viktiga (om än inte uttömmande) kommunikationsteoretiska aspekter av hur de organiserar de aktiviteter och verksamheter de deltar i (jfr. Linell 1998). Kommunikativa bidrag är både context shaped och context-renewing (Heritage 1984). Trots det övergripande grammatikteoretiska anslaget har jag alltså ambitionen att grundlägga den empiriska analysen i ett deltagarperspektiv, där deltagarnas användning av apokoinou som konstruktion och konstruktionsmetod står i centrum. Jag går metodologiskt tillväga på så sätt att jag parallellt med den funktionella analysen också ger en formell definition av de samtalsfenomen jag är intresserad av, något som också innefattar en diskussion av hur fenomenen bör avgränsas gentemot besläktade eller andra närliggande fenomen. 2 Metoden är etnometodologiskt orienterad i det avseendet att samtalsdeltagares användning och acceptans av apokoinou för att organisera yttrandeproduktion och sociala handlingar på lokal nivå tas på fullt allvar utan normativa värderingar av fenomenet. 3 Däremot har inte intresset för apokoinou i samtal genererats ur en sekventiell analys av vad deltagare konstruerar som conversational objects (jfr. Heritage & Watson 1979) i ett kommunikativt sammanhang. Den kommunikativa analysen blir enligt detta sätt att arbeta metodologiskt sekundär, men inte på något sätt mindre relevant eller intressant, snarare tvärtom. Det är mycket troligt att en potentiell förklaring till användningen av apokoinou (med dess dubbla karaktär av både konstruktionsgrammatiskt och konstruktionsmetodiskt fenomen) hör hemma på den kommunikativa nivån i samtalet. Tanken är alltså att föra in ett dialogiskt perspektiv i det grammatiska studiet av samtalsspråk, samt vad detta innebär i form av begrepps- och kategoribildning. Konstruktionsbegreppet får exempelvis delvis nya innebörder när det används i samtalssammanhang. Med samtalsspråklig konstruktion menas som nämnts en typisk konfiguration av morfosyntaktiskt och prosodiskt länkade element, som är kopplad till en relativt stabil funktionell potential (Linell u.u.). Prosodins centrala betydelse i denna definition kan kontrasteras mot en traditionell hållning inom 2 En mer systematisk genomgång av avgränsningar görs i Norén (2003). 3 Därmed inte sagt att normativa värderingar inte kan läggas på bruket av apokoinou i vissa sammanhang, men i så fall kanske i första hand i skiftspråksammanhang där den kommunikativa produktionskontexten är väsentligt annorlunda (jfr. Teleman 2002). 9

både autonom och diskursfunktionell grammatik (Cumming & Ono 1997), där betoningen har lagts på i huvudsak grammatiska enheters morfo-syntax och informationsorganisation på prosodins bekostnad. På senare år har man dock i all högre grad uppmärksammat prosodin som en lika central kommunikativ resurs som syntaxen, även om dessa båda (grupper av) resurser snarast kan betraktas som olika nivåer med olika uppgifter i den kommunikativa progressionen (se Couper-Kuhlen & Selting 1996 och Ochs m.fl. 1996 för analyser i denna anda). 1.7 Material Denna analys är baserad på en korpus av 70 belägg av mer eller mindre prototypiska apokoinou, hämtade från ca 10 timmars samtal i både institutionella (35 belägg) och vardagliga verksamheter (35 belägg). Vilka samtal som exemplen i denna uppsats är hämtade från presententeras materialförteckningen i uppsatsens slut. Samtalen är transkriberade av flera olika personer enligt CA-konventioner som i princip överensstämmer med Ochs m.fl. (1996). Den relativt höga graden av noggrannhet i transkriptionen beträffande ordagrannhet, ordföljd, interaktiva processer (överlappningar, minimala responsers placering etc.) och (i synnerhet) prosodi, motiveras av att dessa fenomen ofta gör skillnaden vid analysen av en konstruktion som ett exempel på apokoinou eller inte. De prosodiska dragen är dessutom viktiga för att både formellt och funktionellt skilja olika typer av mer prototypiska apokoinou från varandra. Excerpten är därför noggrant kontrollerade mot inspelningarna. 1.8 Apokoinoukonstruktionens prototypiska drag Följande egenskaper har analyserats som prototypiska drag i apokoinoukonstruktioner, och har därmed använts som excerperingskriterier: a. förekomst av syntaktiskt centralled b. inkoherenta perifera segment c. prosodisk integration samt elementdubblering d. finalledet i isolation saknar syntaktisk konstituent e. deltagaracceptans f. informationsdynamik En sammanfattning av kriterierna ges i slutet av genomgången. a. Syntaktiskt centralled Sekvenserna utgör interaktivt relevanta turkonstruktionsenheter (TKEn) i form av hela turer eller delar av turer. TKEna har en treledad struktur (ej två sammanslagna logiskt-semantiskt inkongruenta led), där det mittersta ledet bildar ett syntaktiskt segment både tillsammans med föregående initialled och efterföljande finalled. Leden kallas således för Initialt, Centralt respektive Finalt led enligt följande schema: 10

Initialt led (IL) Centralt led (CL) Finalt led (FL) (3) [>JA SKULLE][VILJA HA SÅNA DÄR< UTSTÅ]ENDE >SKULLE JA VILJA HA<. (MK) [58] Ö:RON (4) de [står att de e ba]tteri?fel? står'e. (LS) [16] (5) Å de e Stjärnqvist står de på dörren, (LS) [15] (6) då e de ii:: eh: +Lund+ (.) >kommer han ti den (MK) [23] sjuttonde< (7) [Ja ]röstade på Pontare två gånger rösta [jag.] (MK) [27] (8) vi vi ski- vi skickar (.) till särskilda skä:l skickar vi me all- (SV) [38] (.) allting, Centralledets uppgift att vara skiftespunkt eller skiftessträcka i yttrandeproduktionen är direkt kopplad till de syntaktiska relationerna bakåt och framåt. b. Inkoherenta perifera segment De enheter som bildas av IL+CL och CL+FL är var för sig utbyggbara syntaktiska segment, som av deltagarna antingen har förts till ett potentiellt avslut (icke fragmentariska) eller ej (fragmentariska). Avslutsintonation och pausering kan alltså förekomma både efter IL och CL. CL är enligt föregående punkt ett möjligt syntaktisk led i båda segmenten IL+CL och CL+FL. De perifera leden IL och FL är dock logiskt-semantiskt inkoherenta, ofta till följd av kategoridubbleringar (dubbla predikat, subjekt, objekt, adverbial). Det är i denna studie endast fråga om syntaktiska gemensamma led på fras- och satsnivå (eller fragment därav) eller ordnivå. Här undersöks inte gemensamma ljudelement (fonem eller stavelser) mellan ord eller syntaktiska enheter (jfr Schegloff 1998, eller exempel i not). 4 c. Prosodisk integration samt elementdubblering Samtliga exempel ovan utom (2) och (6) är producerade som en sammanhållen prosodisk gestalt utan eventuella markörer för tvekan, självredigering eller korrigering, vilket stödjer analysen av dessa yttrandesegment i termer av en konstruktion. Dessa konstruktioner får utgöra en egen 4 Följande konstruktionstyp har ej tagits med i analysen: 17. återkom hon blir 90000-samtal. Avbeställning hemläkare. Dyadiskt telefonsamtal. Insp. 1986. Transkriberat av Maria Ohlsson. Op=operatör (kvinna), Upp=uppringare (man). 1. Op: Ja?ha.hh då ska? vi: av [best]älla den då = 2. Upp: [( )] 3. Upp: =Så ja får väl återkom hon blir (0.3) riktit 4. [ris]i rå.= 5. Op: [Mm: ] 6. Op: =?Gör så?= 11

formellt grundad typ av apokoinou, även om andra typer med en mer uppbruten prosodisk gestalt också förekommer. Ett vanligt drag i de prosodiskt sammanhållna konstruktionerna (förekommer även annars) är att lexikala element från initialledet produceras igen (i oförändrad eller modifierad form) i konstruktionens finalled. Denna återanvändning är ofta kopplad till vissa funktionella potentialer som skall analyseras nedan. En annan mer generell form av dubblering är den syntaktiska, då exempelvis ett pronominellt subjekt i initialledet produceras en gång till i finalledet. En full dubblering är det dock aldrig fråga om i något av fallen, eftersom upprepningen eller omformuleringen alltid har en annan eller något modifierad kommunikativ betydelse. d. Finalledet i isolation saknar syntaktisk konstituent Det finala ledet analyseras ej som del av en apokoinoukonstruktion om det prosodiskt kan fungera i isolation enligt föregående punkt. Detta innebär att finalledet som en del av apokoinou är ofullständigt som kommunikativt bidrag, det markeras prosodiskt som en fortsättning på en pågående TKE. Detta exponeras syntaktiskt genom att ledet saknar en konstituent om det analyseras i isolation. I samtliga fall i exemplen (3-8) ovan inleds finalledet med ett verb i första position. Syntaktiskt sett förekommer verbet i svenskan normalt i andra position, dvs. det föregås av en nominal konstituent. Mörnsjö (2002) har dock visat på undantag från detta (verbinledda deklarativer). I en apokoinoukonstruktion återfinns den nominala konstituenten i det omedelbart föregående centralledet oavsett förekomst av pausering mellan central- och finalled eller ej. Här är prosodin viktig för att avgöra om V1-konstruktionen i finalledet kan fungera som ett självständigt kommunikativt bidrag eller ej. Sker en prosodisk nystart på V1-segmentet analyseras det som en ny TKE med verbet i 1:a position (dvs. som en verbinledd TKE). e. Deltagaracceptans IL och FL fungerar ej tillsammans syntaktiskt men accepteras av deltagarna som fungerande bidrag till samtalet. Även om FL ofta dubblerar en eller flera konstituenter från IL, repareras som tidigare nämnts inte konstruerandet av apokoinoukonstruktionerna, dvs. själva skiftet mellan två produktionsstrategier. Reparationer förekommer visserligen under loppet av en apokoinous konstruktionsprocess, men reparationskällan (det som modifieras och kommenteras - eller (ibland) ersätts) utgörs då snarare av t.ex. svårigheter att finna rätt ord, eller olika aspekter av de handlingar som utförs i konstruktionen. I vissa fall kan apokoinoukonstruktionen till och med Ljudsegmentet om på rad 8 fungerar både som avkortat slut på återkomma, och som fristående om, vilket inleder den påföljande bisatsen. En liknande sekvens fast på fonemnivå tas upp av Schegloff (1979) som exempel på pivot-constructions. 12

sägas utgöra en konsekvens av sådant reparationsarbete (jmf. analysen av exempel (2) ovan), men detta innebär inte att deltagarna orienterar mot en norm för korrekt turkonstruktion per se. f. Informationsdynamik Ett gemensamt informationsdynamiskt drag hos de flesta apokoinoukonstruktioner är skiftet från rema-status till tema-status på en och samma informationsenhet (kan vara en fras eller sats eller fragment därav, eller ett ord). I enlighet med deltagares metoder att skapa koherens mellan interaktiva enheter i allmänhet, inleds TKEn med ett initialfält som ofta kopplar bakåt till föregående eller tidigare tal. Här placeras ofta topiker eller referenser till topiker som redan är införda i samtalet och som därmed är kända för lyssnarna (=tema). I apokoinoukonstruktioner placeras temat följaktligen i Initialledet, även om det ibland griper in även i Centralledet. Efter temat placeras följaktligen information som är ny för lyssnarna, ofta i form av kommentarer till eller modifieringar av den kända topiken (=rema). Remat fungerar ofta som framåtriktad kontextskapare som gör vissa responser från andra deltagare eller vissa fortsättningar av talaren mer relevanta än andra - exempelvis beträffande vad som därefter konstrueras som tematiska led. Den pågående konstruktionen (IL+CL eller (a) ovan) slutar alltså med ett rema som är nytt (nyare) i relation till innehållet i den pågående TKEns Initialled. I apokoinoukonstruktioner hamnar det för vår analys relevanta remat i Centralledet. Vid TKE-konstruktion med apokoinou sker dock ett retroaktivt skifte av status på detta rema i och med utbyggnaden av TKEn med det Finala ledet. Det som i IL+CL utgjorde rema konstrueras retroaktivt som gammal information eller som given utgångspunkt för en koherent och syntaktisk utbyggnad av TKEn i en ny riktning. Centralledets informationsstatus har alltså under loppet av konstruktionsprocessen skiftats från rema till tema. Scheutz (2002:13) använder termerna topic för tema respektive afterthought för rema och skriver i analogi med ovanstående att the focused afterthought element becomes the focused topic. Två informationsenheter har s.a.s. slagits samman till en. Detta sker i stället för alternativa konstruktionsmetoder där t.ex. det aktuella remat nämns på nytt som (anaforiskt) tema i exempelvis fundamentet till en ny TKE. Denna informationsdynamik har dock egentligen inte använts som definierande kriterium på apokoinou. Den har dock konstaterats vara gemensam för samtliga prototypiska apokoinou och kan bidra till en förståelse av varför vissa apokoinoukonstruktioner är tillgängliga som resurs i konkurrensutsatta kontexter, då en ekonomisk produktionsstrategi kan ge talaren vissa fördelar i turtagningsprocessen, eller då talaren vill exponera vissa element i turfinal ställning (alternativt avexponera element som vid utbyggnaden ej längre står turfinalt), utan påbörja en ny enhet. 13

Sammanfattning av 1-6 En mer prototypisk apokoinoukonstruktion kan utifrån dessa kriterier definieras som en typisk konfiguration av morfosyntaktiskt och prosodiskt länkade element med en stabil funktionell potential att utföra lokala kommunikativa projekt (jfr grammatisk konstruktion, Linell 2003). 5 I konstruktionens mitt konstrueras ett syntaktiskt Centralled (CL), som formellt-syntaktiskt sett är gemensamt för segmentet IL+CL, samt för segmentet CL+FL. Leden IL och FL är ur samma formella synvinkel inkongruenta eftersom FL dubblerar en redan producerad obligatorisk konstituent från IL. FL i isolation saknar en obligatorisk konstituent, som dock återfinns i segmentet omedelbart innan. Konstruktionen är i sin helhet prosodiskt väl sammanhållen med primärt fokalt tryck på ett element i centralledet. Finalleden speglar ofta (helt eller delvis) lexikalt innehåll från Initialleden, men IL, CL och FL utför olika kommunikativa uppgifter. Initialledet är introducerande och informationsdynamiskt lätt, centralledet inför tunga referenter både informationsdynamiskt och kommunikativt, och finalledet befäster eller återaktualiserar handlingar från konstruktionens initialfält. Ett informationsdynamiskt skifte från REMA till TEMA sker retroaktivt på CL vid utbyggnad med FL. 1.9 Kritisk undersökning av tidigare relevant forskning a. Två led Forskningen kring apokoinou och anakoluter i talspråk har traditionellt varit inriktade på deras avvikelser från s.k. korrekt språkbruk. Men även när konstruktionen tagits på allvar som ett fenomen värt att studera i egen rätt har analysen belastats med rester från ett normativt synsätt. Motsvarande yttrandekonstruktioners inre organisation har exempelvis analyserats i termer av två delar. Dessa delar överlappar till viss del varandra och denna överlappande del betraktas som en blandning av två samtidigt aktualiserade syntaktiska konstruktioner. Till denna tradition hör Enqvists (1988) analys av anakoluter i engelskt talspråk där en prototypisk anakolut (true anacoluthon) is definable as a blend of two overlapping structures. Anakoluten delas in i två huvuddelar som har en del gemensam, en overlap string shared by both constructions. Se även Lambrecht (1988) för en analys av syntactic amalgams i engelskan, och då speciellt en grupp yttranden inledda med en presentational relative construction med there/there s eller I have, t.ex. I have a friend in the Bay area is a painter. Tyngdpunkten i Lambrechts studie ligger på 5 Linell definierar här en grammatisk konstruktion som en konfiguration, i form av ett återkommande mönster, av två eller flera morfosyntaktiskt och prosodiskt konstituerade och länkade uttryckselement, och till denna konfiguration hör en relativt stabil semantisk-pragmatisk (funktionell) potential att genomföra en kommunikativ uppgift (ett lokalt kommunikativt projekt ; jfr Linell, 1998). Apokoinoukonstruktionens funktionella potential utreds i kommande arbeten. 14

den yttrandeinterna organisationen av ny och gammal information, där konstruktion-1 ( I have a friend in the Bay area ) inför en ny diskursreferent och där den senare delen (fetstil) av konstruktion-2 ( a friend in the Bay area is a painter ) uttrycker någon slags information om referenten inom ramen för samma minimala satsenhet (minimal sentenial processing unit). Förklaringen tycks vara att denna strategi spar kognitiv processningstid för talaren i ett diskursivt sammanhang som ställer sådana krav på effektivitet. Detta perspektiv på konstruktionen utgår dock från en föreställning om att samtalsdeltagare i allt väsentligt orienterar sig mot välformade syntaktiska enheter även när dessa ingår i större sammanhållna konstruktioner som i sin helhet bryter mönstret. Viljan att tolka in välformade satser och meningar är mer skriftspråksteoretiskt än samtalsteoretiskt genererad. För att rädda fenomenet är man tvungen att analysera två välformade enheter om än överlappande. b. Tre led Ett annat sätt att närma sig dessa yttrandekonstruktioners inre syntax har varit att analysera dem i termer av tre på varandra följande led eller delar. Den tredelade sekvensens delar har benämnts lite olika, men gemensamt för många är att mittendelen betraktas som en slags axel (pivot, Schegloff 1979, Auer 1992), vändpunkt (turning point, Franck 1985), eller kärna (koinon, Selting 1998a, Auer 2000) där ett byte av konstruktionsmetod sker. Linell (1980) är mest utförlig i sin beskrivning av konstruktionens inre anatomi i svenskan och tar huvudsakligen fasta på syntaxens betydelse för segmenteringen av konstruktionen i tre led. Första ledet i sekvensen benämns Initialt perifert led (IPL), mittenledet centralled (CL) och det tredje och avslutande ledet finalt perifert led (FPL). Hela konstruktionen kallas för anakolut, i linje med traditionellt termbruk, och en relativt omfattande klassificering av olika anakoluter ges. Linell uppmärksammar, till skillnad från Lambrecht, prosodiska drag (pausering, betoning) som centrala delar av yttrandestrukturen, men belyser inte hur konstruktionen fungerar i sin kontext. I ett senare arbete (Linell 2002) benämns dock konstruktionen apo koinou (jfr. Selting 1998, Auer 1996, 2000 samt diskussion nedan), vilket markerar intresset även för konstruktionens funktion i samtalskontexter, samt samhörigheten med en deskriptiv analystradition snarare än en normativ. Franck (1985) diskuterar exempel på motsvarande konstruktioner tagna från samtal, och vill komma fram till ett meningsbegrepp (sentence) som är compatible with the basic assumptions of conversational analysis. Hon kallar dessa konstruktioner för double bind structures, och betonar i och med detta att mittendelen är intimt kopplad både framåt och bakåt till omgivande led inom ramen för samma sentence. Två typer av dubbla bindningar analyseras, där 15

skillnaden utgörs av de initiala och finala ledens egenskaper: lika eller olika. Den typ där dessa led är semantiskt och/eller syntaktiskt lika eller symmetriska kallas mirror image constructions, t.ex. I say {first} I say nothing at all 6. Den typ där leden är osymmetriska kallas Janus heads, där delarna A+B och B+C säger mer eller mindre olika saker. Francks projekt kan dock ifrågasättas som utgångspunkt för en analys av apokoinou i samtal, eftersom hon i sitt sentence -begrepp på traditionellt skriftgrammatiskt manér inte tycks ta någon större hänsyn till prosodin. c. Turhållare Auer (2000) undersöker en preferens i tyskans samtalsspråk för placeringen av wenn-satser i TKEn i framförställd position snarare än i efterställd position. Intressantast i Auers analys är en av slutsatserna, där wenn-satser (i svenskan om-inledda villkorsbisatser) analyseras som en turhållare som öppnar upp (projicerar) en ny syntaktisk gestalt (syntactic gestalt) som ger långtgående rättigheter att fortsätta tala till dess att gestalten är förd till en möjlig avslutning. ich sprech UNdeutlich, (1) LISpel auch n=b etwas, (-) und (-) ich sprech dann öfter zu SCHNELL. (-) wenn ich begeistert bin, oder (-) eh im element bin; (-) dann sprech ich zu SCHNELL, I speak inarticulately, I also lisp a little, and then I often talk too fast. whenever I am enthusiastic about something, or ehm get carried away; (-) then I talk too fast, Deltagare använder framförställda wenn-satsers projicerade kraft (projective force) för att åberopa egen rätt till kontroll av samtalsgolvet. Eftersom dessa satser kan förekomma både framförställda och efterställda i samtal är de tillgängliga som resurser för att byta konstruktionsmetod genom användandet av apokoinou, med wenn-satsen som koinon (Auers term för centralled, understrykt i exemplet ovan.). Den syntaktiska analysen överväger även här även om Auer använder prosodiskt markerade data, vilket tyder på att prosodin hela tiden finns med som en analytisk resurs. Se även Walker (2002), som analyserar pivots (Walkers term för centralled) som i första hand en metod för deltagare i samtal ta och hålla turen (turn-holding practice). Walker gör vissa antydningar om kommunkativ funktion, men koncentrerar sin analys på olika prosodiska drag som talhastighet och tonhöjdsförändringar före under och efter centralledet. d. Prosodins roll Selting (1998b) uppmärksammar apokoinoukonstruktionen i en analys av TCU-fragment, dvs. enheter i samtal som avbryts innan de förts till pragmatiska avslut i sin sekventiella kontext. 6 Notationen med parenteser är min egen. 16

Prosodin ges här en central roll i definitionen av apokoinu. Selting analyserar konstruktionerna som funktionella enheter i samtal (endast) om two by themselves completely grammatical constructions are merged around the koinon in a systematic and functional way, and there is no prosodic break signalling the start of a new unit (min kurs.). Detta kan i förstone framstå som ett mycket strikt prosodiskt kriterium, och i så fall innebära i praktiken att mycket få av de konstruktioner som åberopas av övriga forskare som instanser av fenomenet verkligen är en special case of possible sentence in spoken language for constructing special turns in conversation (Selting 1998b:12). Prosodiska avbrott, tvekljud och ibland upprepningar av element i närheten av konstruktionens centrala del har ju konstaterats vara mycket vanliga resurser i konstruerandet av komplexa TKEn av detta slag (se t.ex. Linell 1980, Enqvist 1988). Men om prosodisk projektion tillskrivs en annan mekanik (eller sätt att verka), behöver detta inte vara fallet. Selting betraktar prosodin som en lokal resurs att kontextualisera det just för tillfället producerade yttrandesegmentet, antingen som fortsättning på pågående enhet (inkluderar final markering) eller början på en ny enhet. Ett prosodiskt avbrott i en apokoinou som följs av en nystart, utgör ett TKE-fragment, medan ett prosodiskt avbrott som följs av en fortsättningsmarkerad vidareutbyggnad, utgör en funktionell samtalsenhet. Det Selting kallar construction motsvarar dock vad som i denna uppsats kallas syntaktiskt utbyggbart TKEsegment. Seltings sätt att definiera en apokoinoukonstruktion som två sammansmälta constructions, kan kritiseras eftersom de båda delkonstruktionerna inte fungerar som samtalsgrammatiska konstruktioner med kommunikativ potential var för sig, utan tillsammans i en följd. Walker (2002) koncentrerar som nämnts sin analys kring olika prosodiska (phonetic) drag runt centralledet, men kopplar egentligen inte den fonetiska analysen till analysen av pivots i sin sekventiella kontext, förutom att prosodin används för att maskera gränser mellan pivot och de segment som föregår samt följer efter. Detta måste dock uppfattas som en preliminärt och begränsat resultat, inte minst mot bakgrund av Linells, Seltings, Scheutz och mina egna resultat som snarare visar att gränser mellan pivot och omgivande tal ofta markeras prosodiskt. e. Reparationsmetod Schegloff (1979) ligger närmare ett perspektiv på apokoinou som en turkonstruktionsmetod i en sekventiell kontext. Han inkluderar fenomenet i en övergripande diskussion av turkonstituenters generella tillgänglighet för reparationsaktiviteter, något som enligt Schegloff utgör ett distinktivt drag för en samtalssyntax gentemot en skriftspråkssyntax. I diskussionen av den typ av konstruktioner jag diskuterat här, menar han att [i]f there is a convergence between the first element of a repair and some element of the ongoing turn-in-production, the shared element is 17

often used as the place to initiate repair (ibid.). De gemensamma ( shared ) elementen kallar han för pivots. Schegloff diskuterar inte de resulterade större konstruktionsenheterna närmare, eftersom det är själva metoden i en mer abstrakt bemärkelse som står i centrum, men lyfter fram pivot-element som initierande enhet i reparationer som generellt sett är built to blend back into untroubled talk (ibid.). Reparationer i Schegloffs definition är en mer allmän metod för deltagare att inom ramen för en TKE organisera om samtalsaktiviteten med bibehållen progressivitet. Denna mer allmänna metod använder dock ibland pivot-element för att fullgöra sin uppgift (- i likhet med andra interaktiva processer som turtillägg och samkonstruktioner, NN komm.). Schegloff intar vidare en mer utpräglat funktionell ståndpunkt än övriga forskare, eftersom allt från fonetiska och fonologiska element till hela satser kan fungera som pivotelement, och därmed som reparationsinitierande element. Att samtalsdeltagare kan använda apokoinou som resurs för att hantera (besläktat med reparera i Schegloffs mening) exempelvis turkonkurrenssituationer har jag skrivit om i ett annat sammanhang (Norén u.u.). Att denna funktion skulle utgöra en definition av eller en uttömmande funktionell analys av apokoinoukonstruktioners kommunikativa potential är dock missvisande (Schegloff gör heller inte en sådan generalisering). Kopplingen mellan apokoinou och reparationer är relevant i vissa samtalskontexter men inte i andra. f. Sammanfattning Sammantaget kan man säga att relativt få forskare har ägnat apokoinoukonstruktionen sitt intresse på ett sätt som uppmärksammar dess funktioner som turkonstruktionsmetod i samtal, dvs. vilka uppgifter den utför under temporala förhållanden där samtalsdeltagare hela tiden måste förhålla sig till föregående, nuvarande och kommande aktiviteter i samtalets sekventiella (tur)organisation (Schegloff 1996). Prosodins roll i den specifika produktionen av apokoinou har heller inte lyfts fram systematiskt, med undantag för Linell som tar upp några typiska prosodiska drag. Denna uppsats är därför ett försök att gå vidare med dessa spår. En annan aspekt som ej heller berörts i nämnvärd bemärkelse är kopplingen mellan apokoinou och den verksamhet deltagarna involverar sig i. Olika verksamheter ställer olika krav på hur (samtals)aktiviteten organiseras, men de metoder som deltagare använder för att organisera sin gemensamma tillvaro bidrar även till att skapa och omskapa de verksamheter man deltar i (Linell 1998). Denna vinkling skall dock som nämnts tidigare inte utvecklas här. Ytterligare en infallsvinkel som skall ges ett visst utrymme i nästa avsnitt är den analytiska ingång som dessa sekvenser bjuder för den som är intresserad av kopplingen mellan språkliga former och deras funktion i samtalsorganisation: vilka språkliga enheter görs relevanta i mer 18

eller mindre spontant tal? Centralt här är t.ex. relationen mellan apokoinoukonstruktionens finalled och dess centralled. Vilka språkliga enheter i det segment som ovan kallats (a), (dvs. t.o.m. produktionen av den dubblerade konstituenten), används som material för konstruktionsskiftet? Används hela grammatiska enheter såsom de fungerar syntaktiskt i (a), eller bryts delar av formella konstituenter ut och konstrueras som centralled för en syntaktisk vidareutbyggnad? Flera forskare än de som har behandlats ovan har ägnat sig åt olika varianter av anakoluter, man de har inte (ännu) spelat så stor roll för min egen empiriska analys. De undersökningar som har tagits med i översikten är alla sådana som på olika sätt bidragit till min egen analys. Exakt vilka aspekter av de olika undersökningarna som jag använt i mina egna analyser återstår i en del fall att specificera, även om det bör framgå. 19

2. RESURSER FÖR APOKOINOUKONSTRUKTION När samtalsdeltagare använder apokoinou som konstruktion eller metod för TKE-konstruktion, används olika typer av resurser för att producera själva yttrandena, men även för att kommunikativt etablera de handlingar man vill utföra. Här tas upp prosodiska, kroppsliga och grammatiska resurser i konstruktions- och kommunikationsarbetet. Uppgiften att visa den kommunikativa relevansen av de prosodiska, kroppsliga och grammatiska valen återstår dock, och inga egentliga försök till en sådan redovisning görs i detta kapitel. I det avslutande kapitlet använder jag mig dock av begrepp (dock ej alla) som införs här, vilket tills vidare får tjäna som indirekt praktisk demonstration av kategoriernas kommunikativa relevans. En konsekvens av detta är även att exemplen i detta kapitel ges utan sin kommunikativa kontext, vilket i stället sker i kapitel 3. 2.1 Segmentering och integrering Lokala förändringar kontra bibehållande av prosodiska resurser som tonhöjdsförlopp, talvolym respektive talhastighet, men även kroppsliga resurser som förändringar av blickriktning och gestikulering, bidrar till att markera och projicera relationen mellan det pågående bidraget och föregående respektive kommande bidrag. Att fortsätta en konstruktion med samma prosodiska/kroppsliga egenskaper som man påbörjat den skapar en samhörighet mellan de ingående leden som markerar att det är fråga om en fortsättning, men tonar å andra sidan ner skiftet mellan olika handlingar i TKEn. Ur teoretisk synvinkel kan man stipulera en spänning mellan å ena sidan att segmentera de olika handlingar som utförs i konstruktionen (handlingssegmentering), och å andra sidan uppgiften att markera konstruktionen som en interaktiv enhet av turtagningsorganisatoriska skäl (enhetsintegrering). 7 Genom att inte projicera TKEns avslut med (exempelvis) fallande intonationsförlopp, minskad talvolym eller talhastighet, men i stället bibehålla nivån på någon av dessa resurser i samband med övergångar mellan led, kan chanserna att fortsatt behålla kontrollen över samtalsgolvet eventuellt ökas (jfr. Walker 2002). Men eftersom denna konstanta eller steglösa konstruktionsmetod inte är särskilt vanlig för apokoinou, antar jag att den andra uppgiften, att segmentera konstruktionen i igenkännbara sociala handlingar, är lika central (jfr. Linell 1980). 7 Jämför med Bruce (1998), som använder termerna frasering (gruppering) respektive gränssignalering för att beskriva ungefär motsvarande uppgifter för prosodi i tal (dock ej samtalsdata). 20

2.2 Prosodiska resurser Kontinuitet och förändring Ett antal prosodiska resurser har framträtt som betydelsebärande för deltagare under loppet av yttrandeproduktionen. Prosodiska medel utgör vid sidan av syntaktiska och pragmatiska resurser en central resurs för deltagare i det fortlöpande arbetet att (i) markera ett pågående bidrag såsom antingen en fortsättning på föregående konstruktion eller som en början på en ny, eller (ii) projicera om kommande bidrag skall uppfattas såsom antingen en fortsättning på nuvarande konstruktion eller som en början på en ny. Just denna distinktion är central i apokoinoukonstruktioner, eftersom det finala ledets status som fortsättning på IL+CL är en analytisk stötesten. Om det kan hävdas att ett Finalt led med exempelvis ett predikat i initial position är prosodiskt (eller på annat sätt) tydligt markerat som en nystart (ex. fundament till ny TKE), följer det att talaren med detta led inte griper in i det föregående bidraget, vilket i sin tur medför att något syntaktiskt Centralled inte kan analyseras (jfr. Mörnsjö 2002, om V1-inledda deklarativer). Intonation och prominens Förutom lokala tonhöjdsförlopp (samt talvolym och talhastighet), är placeringen av TKEns accent (mer framhävt segment, dock ej den kraftigare fokus-kategorin, Bruce 1998) på tunga nominala led i TKEns centrala delar, mycket vanligt i apokoinoukonstruktioner. De projicerar antagligen ett kommande avslut (initierar avslutssegment) eftersom det är ovanligt med flera accenter i samma TKE. Ett sådant avslut sker dock normalt inte direkt efter det accentuerade ledet, utan först efter att något ytterligare har sagts om den framhävda TKE-delen - eventuellt för att minska informationsdensiteten i TKEn i sin helhet, men kanske främst för att forma en kontext mer anpassad för turövertagande av andra deltagare (se kapitel 3 nedan om funktionell analys). I apokoinoukonstruktioner sker detta i form av ett Finalt led som bygger ut det (ofta) accentuerade Centralledet. Pausering Andra medel förknippade med prosodi är spänningen mellan pauserad och kontinuerlig gestalt, som också är central för både handlingssegmentering och enhetsintegration. Det är mycket ovanligt att hela apokoinousekvensen ges en sammanhängande prosodisk gestalt. Vanligt är däremot att två prosodiskt sammanhållna led skiljs från det tredje med paus eller tvekljud, något 21