Apokoinou som metod för hantering av turkonkurrens och samtidigt tal i samtal 1

Transkript

1 Apokoinou som metod för hantering av turkonkurrens och samtidigt tal i samtal 1 Niklas Norén Inledning Med apokoinou i samtal avses en grupp metoder som samtalsdeltagare använder för att konstruera komplexa turkonstruktionsenheter (TKEn). Metodperspektivet på turkonstruktion (jfr. Schegloff 1996) skall ses i kontrast mot det sedan länge etablerade produktperspektivet inom traditionell (grammatisk) språkvetenskap, där man i första hand analyserar de språkliga produkter, strukturer eller diskursenheter (i vid bemärkelse) som blir resultatet av deltagares metoder. Språkliga fenomen inom samma familj som apokoinou har tidigare beskrivits som grammatiska egendomligheter - en samtidig närvaro och sammanblandning av två syntaktiska strukturer (produkter) i ett och samma segment. 2 Denna syn vilar dock på en normativ föreställning om korrekta (skrift)språkliga enheter och tar inte hänsyn till vad deltagare gör med konstruktionen i ett kommunikativt sammanhang. Närmare ett metodperspektiv ligger Linell (1980) med begreppet centralled, Schegloff (1979) och Scheutz (2002) med begreppet pivot, samt Scheutz (1992) och Auer (2000) med koinon. Dessa begrepp används alla för att beskriva konstruktionens mittsegment som en kommunikativ resurs snarare än exotisk avvikelse. I Norén (2003) analyseras apokoinou i termer av (samtals)grammatisk konstruktion, med en typisk informationsdynamik, formell konfiguration av syntaktiskt och prosodiskt länkade element (Linell 2003). Tonvikten läggs vid syntaktiska, lexikala och prosodiska resurser i konstruktionsprocessen. I denna uppsats utvecklas ett mer funktionellt perspektiv, där två olika apokoinoukonstruktioner analyseras m a p hur de används för att hantera turkonkurrens och överlappande tal. Centralt för denna analys är den kommunikativa uppgift som metoden utför i samtalets sekventiella kontext, samt de prosodiska resurser som tas i anspråk. Syftet är att visa hur apokoinou kan utgöra en kommunikativ resurs för deltagare, samt att förklaringen för dess användning inte återfinns i något problem i den språkliga eller grammatiska 1 Jag vill tacka Per Linell samt deltagarna på seminariet vid Nordica, Helsingfors, för värdefulla synpunkter på en tidigare version av denna uppsats. 2 Se Norén (2003) för en begränsad begreppsutredning (not 1) och litteraturgenomgång (not 2).

2 progressionen eller yttrandeplaneringen som måste korrigeras eller repareras (även i begreppets vidare bemärkelse). Turkonkurrens och överlappande tal utgör normala företeelser i samtal och behöver inte repareras utan snarare hanteras av deltagare (jfr Schegloff 2000). 3 Sekvens 1 Sekvens (1) nedan är hämtad från ett larmsamtal där den uppringde (Upp) blivit ombedd av larmoperatören (Op) att bekräfta en felsignal på ett brandlarm som registrerats automatiskt på larmcentralen. (1) batterifel Samtal fr. larmcentral:16 Op=operatör (kv) Upp=uppringd (m) 1. Upp: Tolv förtiett femti. 2. (0.4) 3. Op: Mm ja: e de Fastighetsbolaget 4. (0.4) 5. Upp: Ja:a du: [vem ] söker [du då] 6. Op: [(Mm)] [.hh]:: Jaa de 7. gäller en fe:l:signal på brandlarmet i Brevia 8. (0.6) 9. Upp: Gö[r de de :. ] 10. Op: [Vi har försökt]å få tag i nån ja:a 11. Upp:.hh::: Jaha ett- >kan du vänta< ett 12. ögonblick ska ja gå opp å titta för dom 13. här sitter alldes utanför här (du), 14. Op: Ja ha [ja:a ] 15. Upp: [ Ett ] ögon blick då= 16. Op: =Jaa 17. (39.0) 18. Upp: A de stämmer bra: de [hörrö du]= 19. Op: [ Mm:hm ] 1=> 20. Upp: ={de [står att de e {ba]tteri fel } står'e.} 2=> 21. Op: [ De där kom- ] 22. Op: De kom i natt de där men vi har inte fått 23. tag i nån (.) förrän n[u:] 24. Upp: [ N]ähej d u [.hh::]= 25. Op: [(Näe)] 26. Upp: =eh: de e alla fall eh:: en lampa som lyser 27. här (så de) står batteri[:fel så då]>e de väl< 28. Op: [ Mm:hm, ] 29. Upp: =inga: (.) allvarliare grej[er (förstår ja)]= 30. Op: [ Nä:ej, ] 31. Upp: = ut[an vi] får ta å titta de [över]'e där= 32. Op: [.nä ] [(xx)] 3 Schegloff (2000) undersöker olika praktiker ( practices ) för att hantera överlappande tal i amerikansk konversation, men utan att ta upp apokoinoumetoden.

3 33. Upp: =[hörru.] 34. Op: [ Kika] ja.= + hör du du + sen va de tydligen Upp lämnar telefonen och efter att ha varit borta en längre stund (r.17) återkommer han och bekräftar först felsignalen (r.18), för att sedan specificera vilken typ av fel det rör sig om - ett batterifel (r.20). Den markerade TKEn på rad 20 (pil 1), de [står att de e ba]tteri fel står'e., påbörjas med en produktionsstrategi som vi tillfälligt kallar (a) de [står att de e ba]tteri fel. Någon gång under loppet av produktionen skiftar talaren till en annan strategi, och använder då en del av TKEn så långt, (b) ba]tteri fel, som skiftessträcka och initialsegment i den nya strategin. Det nya syntaktiskt utbyggbara segmentet ba]tteri fel står'e. kallar vi tillfälligt (c). Motsvarigheten till de båda TKE-segmenten (a) respektive (c) har alltså utifrån produktperspektivet ofta analyserats som två olika grammatiska strukturer, som har delen (b) gemensam. Ur ett metodperspektiv är det emellertid problematiskt att tala om två samtidigt närvarande konstruktioner. Mer i linje med kommunikativa praktikers temporala organisation blir det om vi betraktar TKEns produktionsprocess i termer av tre segment eller led, som utför olika uppgifter under produktionens lopp. De tre leden följer på varandra och kallas i det följande för Initialt, Centralt respektive Finalt led enligt tabell (1) nedan (jfr. Linell 1980). 4 Leden markeras även i transkriptionen enligt schemat {IL {CL} FL}. Tabell 1. Apokoinoukonstruktionens progression i tre led Initialt led (IL) ^ Centralt led (CL) ^ Finalt led (FL) de [står att de e ba]tteri fel står'e. Även om det längre segmentet de e ba]tteri fel står'e. utgör en möjlig syntaktisk konstruktion, så är det troligare att endast ba]tteri fel utgör Centralled, eftersom det är detta som indikeras av varningslampan. På ett abstrakt plan fungerar Centralledet syntaktiskt i båda segmenten (a) och (c) enligt ovan. Både Initialled och Centralled byggs alltså ut syntaktiskt och Centralledet utgör en form av skiftessträcka i yttrandeproduktionen. Formellt sett saknar Finalledet en nödvändig syntaktisk konstituent om det isoleras. Ser vi till hela konstruktionen som produkt fungerar dessutom inte Finalledet står'e. syntaktiskt med Initialledet de [står att. Men dessa formella egendomligheter i konstruktionens inre syntax är inte ett kommunikativt problem för deltagarna. Progressionen från IL till CL till FL går helt obemärkt förbi. 4 Se Norén (2003) för en diskusson av begreppen led och segment.

4 Apokoinou är alltså en accepterad metod för konstruktion av TKEn. Bidragande till detta (i denna sekvens) är den sammanhållna prosodiska gestalten, samt själva skiftet av produktionsstrategi genom vilket ett syntaktiskt Centralled bildas. Men förutom prosodi och syntax är även pragmatiska resurser centrala för att konstruera TKEn. En viss social handling tenderar att göra vissa andra handlingar mer relevanta än andra i den aktuella sekventiella kontexten, vilket medför att deltagare konstruerar talsegment så att andra deltagare kan respondera på dem (Steensig 2001b). Samtliga dessa resurser för turkonstruktion är centrala för apokoinoukonstruktioners tillgänglighet som komplex metod för deltagare att utföra kommunikativa uppgifter. 5 Vissa kommunikativa uppgifter uppstår under loppet av TKE-produktionen. 6 Nedanstående analys är ett försök att redogöra för hur apokoinou används för att lösa en variant av sådana uppgifter. Centralt för en sådan undersökning är vad som sker i det fält som bildas av leden IL och CL. I sekvens (1) pekar den syntaktiska och prosodiska projektionen på att ett avslut är möjligt efter det tunga segmentet ba]tteri fel. Alla syntaktiska fyllnadsled är producerade och en primär betoning läggs på slutet av segmentet, vilket här inte projicerar en fortsättning. Pragmatiskt är det dessutom fullt möjligt att låta specifikationen av det omtalade fenomenet stanna vid produktionen av det tunga informationsledet i denna sociala handling. Turen har med andra ord så här långt förts till en relevant responspunkt (jfr. även Ford & Thompson, 1996). Operatören tolkar dock den uppringdes föregående yttrande (r.18) A de stämmer bra: de [hörrö du] som en avslutad tur, och påbörjar en respons på bekräftelsen, [ De där kom- ], som överlappar den uppringdes felspecifikation. Överlappningen i sekvens (1) har följande två egenskaper som är centrala för denna analys. För det första sammanfaller operatörens överlappning med yttrandesegmentet [står att de e ba] i den uppringdes TKE. I och med detta föreligger en risk att detta informationssegment gått förlorat i termer av delad, social tillgänglighet. Segmentet de [står att betyder antagligen att Upp avläst informationen på en kontrolltavla med varningslampor (se r.26-27). Detta innebär i sin tur att Upp inte kunnat få det inträffade bekräftat av en person med förstahandserfarenhet om händelsen, men samtidigt att Upp inte positionerar sig som huvudansvarig för informationen. Dessa båda faktorer har med stor sannolikhet interaktiv relevans i samtal av denna typ, varför det är väsentligt för den uppringde att operatören uppfattar det hela korrekt. Detta bidrar sannolikt till att står e. produceras i ett moment 5 Steensig reserverar metodbegreppet för de företeelser jag här kallar resurser. Apokoinou blir då en komplex metod för TKE-konstruktion, som använder en viss kombination av prosodi, syntax och pragmatik som resurs i konstruktionesprocessen. 6 Apokoinoukonstruktoinens kommunikativa potential begränsas inte till att lösa lokala uppgifter av denna typ. En mer ofattande analys av apokoinoukonstruktioners olika funktioner i samtal återstår att utföra.

5 av TKE-produktionen utan samtidigt tal. Överlappningens andra egenskap är att det skapar en situation med turkonkurrens. Att operatörens yttrande är avsett som ett turövertagande bidrag, kan bekräftas av att denne inleder nästa tur med en konstruktionstyp som påminner starkt om det överlappande bidraget De kom i natt de där [...]. Överlappningen responderar (om än inte topikalt) dessutom helt på bekräftelsen (r.18) och inte på specifikationen (r.20). De ovan nämnda båda egenskaperna hos operatörens överlappning medför att den uppringde måste (i) skapa en ny turbytesplats där den interaktivt relevanta betydelsen av felspecifikationen tydligare framgår, samt (ii) göra detta genom att förlänga sin tur på ett sådant sätt att risken att förlora kontrollen över samtalsgolvet minimeras. Jag vill här argumentera för att en utbyggnad av den uppringdes TKE med en viss typ av apokoinou som metod kan utföra denna kommunikativa uppgift, vilket också är fallet i sekvens (1) och i ytterligare en sekvens nedan. Som tidigare nämnts har ett möjligt avslut projicerats i och med produktionen av det tunga, primärt betonade fyllnadsledet ba]tteri fel. Vid utbyggnaden av denna (möjligen avslutade) konstruktion med Finalledet står'e., skapas dock en förnyad projektion. Enhetens möjliga avslut flyttas fram från slutet av ba]tteri fel till slutet av står'e. Detta görs dock utan att ett nytt syntaktiskt initialfält produceras. I stället konstrueras segmentet ba]tteri fel som initialfält. Alternativet att påbörja en ny konstruktion med (t.ex.) ett eget fundament skulle ha kunnat äventyra kontrollen över turen eftersom avslutet efter ba]tteri fel då inte längre är ett endast projicerat och möjligt TKE-avslut, utan ett realiserat TKE-avslut. I stället används alltså apokoinou för att påbörja en ny projektion redan när ba]tteri fel produceras, eftersom Op s överlappning då fortfarande pågår. Att på detta sätt kunna flytta fram punkten för ett möjligt avslut inom ramen för en och samma TKE, kan alltså vara en tillgänglig resurs i verksamheter med turkonkurrens. Metoden minskar utsattheten för avbrottsförsök som ju ofta sker inom eller i samband med projicerade turbyteszoner. På det kommunikativa meningsplanet skapar turfinala TKE-konstruktioner med apokoinou av denna typ en förnyad relevant kontext för den andre att respondera på, vilket förbättrar förutsättningarna för samtalets progression i en för (vissa av) deltagarna önskvärd riktning. Sekvens 2 Sekvens (2) på nästa sida är hämtat från en vardaglig samtalssituation, där fyra pensionerade kvinnor samtalar om gemensamma minnen av hemstaden under ungdomsåren. Det markerade

6 segmentet är här något annorlunda än i sekvensen ovan. (Leden markeras återigen enligt schemat {IL {CL} FL}.) I stället för ett strategiskifte inom en prosodiskt välavgränsad och integrerad enhet i turfinal position, sker strategiskiftet här i turens inledning, placerad efter det informationslätta turinledande förfältet Ja de- mh.hh ja du vet. Efter detta fält införs en av den kommande turens (och sekvensens) centrala topiker en stall. Talare A gör detta med Initialledet de [va ju en- en stall så här som vid pil (1). (2) i stalle Kaffebjudning:62. Vardagligt samtal mellan fyra äldre kvinnor. Inspelning Mats Eriksson. 1. D: [Eh] (.) de de gjorde dom.hh med när ja 2. jobba på eh mh (.) på eh: 3. B: Vikst[en rum.] 4. D: [ (att) ] vi va på Syhörnan där 5. [på Skogsbrukar ga tan.] 6. B: [ Jah a:::::: ] ja[ ha:::::. ] 7. C: [Jaja dom känn- ] 8. D: [+Ja de va: ju en+] 9..hh en eh en eh: gubbe som kom me en häst å 10. en kärra där å sopa av:. 11. B: Jah[a ] 12. D: [Då]: förstår ru = 1=> 13. A: =Ja de- mh.hh ja du vet {de [va ju en- en= 2=> 14. B: [ +Egentligen= 15. A: =+ stall så här+ som {dom kom å hade= 16. B: =har vi ju upple:vt mycke+ hörrö= 17. A: =[ hä]starna] i} stalle här på.hh på= 18. B: =[du.] 19. C: [(( ] ))] (( =huvudskakning)) 20. A: =Blomster gatan } vet ja pappa hade ju 21. eh- (0.2) a [trägård- ] 22.. D: [Ja men de] va ju länge sen [de.] 23. A: [Ja:] 24. (.) tra- trä]dgård vet du, [.hh ] å då hade= 25. D: [Jaha,] 26. A: =han häst i=trägår[n..hh han hade henne] eh= 27. D: [ *A::* a just de. ] 28. A: =eh stog [i ett stall här] på Blomster[gatan.= 29. D: [ <Stog här.> ] [Gatan= 30. A: =.hh:: ] när han stog på torg[et.] 31. D: =(.) ja: ] [.Ja] a:: ha 32. (0.4) Perspektivet på det omtalade skiftas dock någonstans under Centralledet dom kom å hade [hä]starna] i, vilket i sin tur byggs ut med Finalledet stalle här på.hh på Blomster gatan. Liksom i sekvens (1) fungerar CL syntaktiskt med både IL och FL, FL kongruerar inte syntaktiskt med IL, och FL i isolation saknar flera obligatoriska

7 Tabell 2. Ledföljden i sekvens (2) Initialt led (IL) ^ Centralt led (CL) ^ Finalt led (FL) de [va ju en- en stall så här som dom kom å hade [hä]starna] i stalle här på.hh på Blomster gatan syntaktiska konstituenter (subjekt och predikat). 7 Detta ger en struktur enligt tabell 2 ovan. Även om sekvens (2) skiljer sig från sekvens (1) på flera sätt så påminner sekvenserna om varandra i tre avseenden. För det första utsätts talare A som producerar det markerade strategiskiftet för turkonkurrens (pil 2). Talare B höjer rösten och fäster under hela turen blicken på C, som responderar med en instämmande huvudskakning. C återgäldar inte B:s blick, men visar med nerfälld blick och respons på Bs tur att hon inte positionerar sig som primär mottagare till vad A säger, samtidigt som den andre lyssnaren D tittar rakt på A. Detta talar för att deltagarna på raderna 13 till 19 tillfälligt delar upp sig i två parallella dyader (jfr. schisming, Egbert 1997). När talare B höjer rösten svarar dessutom A med att också höja rösten (r.15), varför de båda dyaderna kan sägas konkurrera om kontrollen över den övergripande samtalssituationen. Talare A har med andra ord ingen tydlig berättarroll med tillhörande rättigheter, eftersom hon mer kommer ihåg tillsammans med D, än berättar i egentlig mening för B och C, något som avspeglar sig i deltagarstrukturens förändringar. För det andra riskerar den sociala tillgängligheten till kommunikativt viktig information att gå förlorad på grund av samtalsdelningen. För talare A är det viktigt att topikaliseringen av hästarna och stallet ges en kommunikativt exponerad (och för alla tillgänglig) ställning i sekvensen, eftersom den fungerar förberedande för talet om faderns stall och häst i trädgården strax därefter. Detta i kombination med samtalsdelningen medför att en förnyad exponering bör genomföras med minimal risk för turförlust. För det tredje utförs dessa båda uppgifter med apokoinou som metod, där ett syntaktiskt strategiskifte ändrar förutsättningarna för vidare tal och handling utan att avsluta den pågående TKEn. Det finns även likheter beträffande vilka slags resurser som tas i anspråk för att skifta strategi i de båda konstruktionerna. I båda sekvenserna återanvänds ett lexikalt segment från konstruktionens Initialled i konstruktionens Finalled. Att bygga ut en TKE med lexikalt speglande eller modifierande Finalled (jfr. mirror construction, Franck 1985, true mirror- 7 I detta sammanhang kan det tilläggas att A bygger ut turen ytterligare efter Finalledets slut, samt att TKE-ledet här på.hh på Blomster gatan då utgör ny skiftessträcka, som i sin tur byggs ut med vet ja pappa hade ju eh- (0.2) a [trägård- ]. Denna andra apokoinou skall dock inte analyseras närmare här även om det skulle kunna hävdas att TKEn inte avslutas förrän den dubbla apokoinoukonstruktionen förts till avslut.

8 image construction, Scheutz 2002), kan fungera som en fullföljande eller befästande handling, där det lokala kommunikativa projektet (Linell 1998) avslutas på ett sätt som skapar en relevantare sekventiell kontext. Vid turkonkurrens och samtidigt tal (inkl. samtalsdelning) kan det lokala projektet vara begränsat till att göra potentiellt förlorad kommunikativ information tillgänglig igen så snart det samtidiga talet upphört. I sekvens (1) är den Uppringdes lokala projekt tentativt avslutat i och med att denne specificerat felet samt ansvarsförhållandena kring dess rapportering. Det faktum att operatören inte responderar på specifikationen ens efter TKEn med apokoinoun, ändrar inte analysen, eftersom det utifrån operatörens synvinkel tydligen inte är viktigt vilken typ av fel som systemet reagerat på. I stället fullföljer operatören ett eget kommunikativt projekt, där den centrala uppgiften är att ge en account för varför det dröjt så länge att ringa upp och kontrollera felet. Det lokala projektet i sekvens (2) fortsätter dock bortom Finalledet, ända till dess att A berättat om faderns häst, stall och trädgård (r.30). Prosodin spelar en central roll för att bibehålla och bygga ut det längre projektet i (2), vilket återspeglar sig i användandet av fokalt tryck. Det fokala trycket i (1) läggs på Centralledet och ger en sammanhållen intonationsgestalt, men i (2) fokuseras element i Initialledens och Finalledens sista segmentet: stall (r.15) respektive Blomster gatan (r.20). Dessa segment exponeras kraftigt med fokalt tryck samt markant höjt tonläge. Prosodin projicerar i båda fallen en fortsättning. Snarare än att skapa en relevant kontext för näste talare, utformas alltså Finalledet i (2) för att skapa en relevant kontext för vidare tal av samma talare. Diskussion Ett annat sätt att hantera sekvenser med överlappande tal är som tidigare nämnts att inleda reparationsarbete, t.ex. att upprepa ett ord till dess att man är ensam talare, för att sedan gå vidare (se ex. Schegloff 2000). Genom reparerande sekvenser i TKEr kan även olika typer av perspektivskiften genomföras utan att först behöva avsluta den pågående TKEn. Men oavsett om apokoinou i vissa fall utför samma eller liknande uppgifter som reparationer i en vidare mening eller ej, bör metoderna analyseras som besläktade, men inte sammanfallande. Reparationer som sådana bildar normalt inte syntaktiska Centralled och erbjuder därmed inte samma möjligheter till sömlöst strategiskifte. Tvärtom karakteriseras ju reparationer av tvekljud, uppbruten prosodisk gestalt och lexikala upprepningar som snarare annullerar möjligheterna till en syntaktisk utbyggnad av föregående tal. Trots detta har apokoinou vid upprepade tillfällen i litteraturen framställts som form av reparation. Schegloff (1979) menar

9 lite i förbigående att pivots (hans term för det strategiskiftande segmentet med vår terminologi) utgör prefererade positioner i interaktionen för initierande av reparationsekvenser - som om deltagare faktiskt skulle orientera mot något egendomligt i apokoinouns yttrandeprogression. Även Steensig (2001a:185) diskuterar aksekonstruktioner i ett kort avsnitt, där de analyseras som en blandform mellan ersättande och framåtsyftande reparationer utan klar problemkälla, vilket visar att en sådan nog förväntades finna där. Slutligen kan nämnas Uhmann (2001), som analyserar fenomenet same-sentence self repair, och i detta sammanhang tar upp apokoinou som en liknande form av (syntaktisk) självreparation - visserligen endast i not. Även i den samtalsanalytiska litteraturen, där man annars vinnlägger sig om att ta samtalets kommunikativa villkor på allvar, tycks alltså apokoinou kopplas samman med olika typer av problem som inte är kopplade till det kommunikativa samanhanget, utan till själva yttrandeprogressionen. Det verkar som om det normativa perspektivet på apokoinouproduktens inre syntax som en syntaktisk egendomlighet och avvikelse, trots allt ligger kvar och påverkar även i dessa sammanhang. Analyserna i denna uppsats visar dock på möjligheterna med en kvaliativ analys för att undersöka hur apokoinou används i ett kommunikativt sammanhang. De båda fallanalyserna visar att apokoinou är en tillgänglig resurs för ett skifte av produktionsstrategi inom ramen för en och samma konstruktion, ett skifte som inte har någonting att göra med syntaktiska eller grammatiska inkonsekvenser. Fördelen med apokoinou framför alternativa konstruktionsmetoder i de sekventiella kontexter som undersökts här, kan vara att gränserna mellan de olika leden IL, CL och FL blir betydligt suddigare (underexponerade) då de integreras syntaktiskt (och i dessa sekvenser även prosodiskt) i varandra på det sätt som apokoinou gör. Det totala intrycket är att apokoinou försvårar för övriga deltagare att avläsa TKEns och turens möjliga avslutspunkt, eftersom en ny projektion öppnas under loppet av yttrandets produktion. Stöd för detta kan eventuellt sökas i den faktum att pauser ofta läggs in före och/eller efter Centralleden i mer monologiska verksamheter (Norén 2003), vilket kanske kan förklaras med att pauseringen i dessa fall underlättar för övriga deltagare att avläsa projektionen. En hypotes kan eventuellt formuleras om vissa apokoinoutypers uppkomst i turkonkurrensutsatta sekvenser och/eller verksamheter, där en interaktionellt ekonomisk konstruktionsmetod behövs. I jämförelse med denna fungerar en alternativ metod som avslutning^(ev. paus)^nystart med nytt initialfält inte lika bra, eftersom det realiserade avslutet kan utsätta talaren för risken att bli permanent fråntagen rätten till turen. I stället behövs en konstruktionsmetod som skiftar från en produktionsstrategi, till en ny med förnyad projektion. I dessa fall utgör apokoinou en resurs. Utifrån en nära analys av vad som sker vid

10 produktionen av apokoinou i olika mer utpräglat dialogiska kontexter, kan alltså kunskap eventuellt erhållas om hur metoden uppstått, samt varför den fungerar som den gör i andra typer av sammanhang, t.ex. i mer monologiska verksamheter. En sådan bred analys, baserad på data från många olika verksamhetstyper, återstår dock att utgöra. Använt material Sekvens (1): Ur ett korpus med samtal. FUMS U-a. Insp. -86 av Bengt Nordberg. Sekvens (2): Ur ett korpus m. vardagliga samtal. FUMS U-a. Insp -97 av Mats Eriksson. Transkriptionskonventioner I enlighet med Ochs m.fl. (1996), men med följande tillägg och avvikelser: {x{x}x} fyra klamrar runt tre talsegment markerar led i apokoinoukonstruktion *xxxx* omgivande stjärnsymboler markerar tal med knarrig röst ( creaky voice ) Litteratur Auer, Peter, 2000: Pre- and post-positioning of wenn-clauses in spoken and written German. InList No. 15. WWW: Egbert, Maria, 1997: Schisming: the collaborative transformation from a single conversation to multiple conversations. I: Research on Language and Social Interaction 30. S Ford, Celia & Sandra A. Thompson, 1996: Interactional units in conversation: syntactic, intonational, and pragmatic resources for the management of turns. I: Interaction and grammar, red. av E. Ochs m.fl. Cambridge. S Franck, Dorothea, 1985: Sentences in converstional turns: A case of double bind. I: Dialogue. An interdisciplinary approach, red. av M. Dascal. Amsterdam. Linell, Per, 1980: Svenska anakoluter. I: Svenskans Beskrivning 12, Umeå 1980, red. av S. Fries & C-C Elert. S Linell, Per, 1998: Aproaching dialogue: Talk, interaction and contexts in dialogical perspectives. Amsterdam. Linell, Per, 2003: Grammatiska konstruktioner i samtalspraktiken. I: Grammatik och samtal. Minnesskrift för Mats Eriksson, red. av Bengt Nordberg m.fl. Uppsala. Norén, Niklas, 2003: Apokoinou i svenska samtal. Syntaktiska, prosodiska och lexikala resurser för turkonstruktion. Bidrag till konferensvolym för Svenskans beskrivning, 25 okt Manus. Ochs, Elinor, m.fl. (red.) 1996: Interaction and grammar. Cambridge. Scheutz, Hannes, 1992: Apokoinukonstruktionen. Gegenwartssprachliche Erscheinungsformen und Aspekte ihrer historischen Entwicklung. I: Dialekte im Wandel, red. av A. Weiss. Göppingen. S Scheutz, Hannes, 2002: Syntactic integration vs. syntactic break-off: Pivots in spoken German. Uppsats presenterad vid EST-Conference on Interactional Linguistics, Helsingfors, 6-11 sept Schegloff, Emanuel A., 1979: The relevance of repair to syntax-for-conversation. I: Syntax and Semantics, Vol 12: Discourse and Syntax, red. av T. Givôn. New York. S Schegloff, Emanuel, 1996: Turn organization: one direction for inquiry into grammar and interaction. In: Interaction and grammar, red. av E. Ochs m.fl. Cambridge.

11 Schegloff, Emanuel, 2000: Overlapping talk and the organization of turn-taking for conversation. I: Language in society 29. S Steensig, Jacob, 2001a: Sprog i virkeligheden. Bidrag til en interaktionell lingvistik. Aarhus. Steensig, Jacob, 2001b: Notes on turn-construction methods in Danish and Turkish conversation. I: Studies in interactinal linguistics. red. av M. Selting & E. Couper-Kuhlen, Amsterdam/Philadelphia. S Uhmann, Susanne, 2001: Some arguments for the relevandce of syntax to same-sentence selfrepair in everyday German conversation. I: Studies in Interactional Linguistics, red. av M. Selting & E. Couper-Kuhlen. Amsterdam. S