Finn de områden som göder havet mest. i Södra Östersjöns vattendistrikt

r e g e r i n g s u p p d r a g: Finn de områden som göder havet mest i Södra Östersjöns vattendistrikt

Innehåll Sammanfattning 5 Uppdraget Finn de områden 7 Övergödning i Östersjön 8 Närsaltstillförsel till Östersjön 10 Baltic Sea Action plan (BSAP) 11 Bild av distriktet 13 Belastning av fosfor och kväve 13 Belastning från huvudavrinningsområden 14 Ytspecifik fosfor- och kvävebelastning i distriktet 14 Delavrinningsområden som göder havet mest 22 Vilka jordbruksområden göder havet mest? 25 Punktkällor som göder havet mest 25 Identifiering av gödningskänsliga kustvatten i distriktet 32 Ekonomisk kartläggning 35 Diskussion 40 Fallstudieområden 43 Mål 43 Urval av områden 43 Motala Ström (67000) 45 Lyckebyån (80000) 47 Skånes sydvästra kustområde (89090) 49 Slutsatser fallstudieområden 51 Metodik 53 Baltic NEST 53 PLC5 och miljömålsuppföljningen beräkningar 53 Kustzonsmodellen 54 MIKE-BASIN [Lyckebyån (80000) och Skånes sydvästra kustområde (89090)] 55 Kostnadsberäkningar 56 Referenser 57

Sammanfattning inom Östergötland, Skåne, Blekinge och Gotland län samt de större städerna finns de områden som göder havet mest i Södra Östersjöns vattendistrikt. De områdena har störst ytrelaterad antropogent fosforläckage till Östersjön. Häften av de 30 delavrinningsområden (1 800 stycken inom distriktet) varifrån det antropogena diffusa fosforläckaget per ytan till havet är störst, ligger inom avrinningsområdena Motala Ström, Saxån, och Helge å. Punktutsläpp från industri och reningsverk i distriktet sker i många fall direkt ut i havet. Stora punktkällor finns i Blekinge, Östergötland, och Skånes västkust. Den största ytrelaterade antropogena kvävebelastning till havet sker från Skånes jordbruksområden, Östergötland, Gotland och Kalmarsundskusten inklusive Öland. Den antropogena fosforbelastningen till havet i Södra Östersjöns vattendistrikt domineras av jordbruk (44 %). Andra viktiga antropogena diffusa källor är enskilda avlopp (12 %) och dagvatten (6 %). Punktutsläpp från industri (14 %) och reningsverk (24 %) är också viktiga antropogena fosforkällor i distriktet. Den antropogena kvävebelastningen till havet i Södra Östersjöns vattendistrikt domineras också av jordbruk (61 % av den totala antropogena belastningen). Näst största antropogena diffusa källa är atmosfärisk deposition på sjöytor (9 %). Den antropogena belastningen från dagvatten (1 %), skog (2 %) och enskilda avlopp (2 %) bidrar relativt lite. Punktutsläpp från industri (3 %) och framförallt reningsverk (21 %) är viktiga antropogena kvävekällor i distriktet. Kustvattnets känslighet för övergödning med fosfor från land är störst i Östergötland och Blekinges inre skärgård. Kustvattenområdena bedömdes generellt vara mer känslig för kvävebelastning än för fosforbelastning från land. Detta betyder att fosforkoncentrationer i kustvatten påverkas mer av utsjövatten än kustvattnets kvävekoncentrationer. Dessutom är primär produktion i Egentliga Östersjön kvävebegränsad. Det kan innebära att det är nödvändigt att åtgärda kväveutsläpp för att uppnå en bättre vattenkvalitet i vissa kustvatten längs Östersjön. Belastning och källfördelning som presenteras i denna rapport har tagits fram med hjälp av SMED:s PLC5-modellering. Distriktets kväve- och fosforbidrag till Östersjön har jämförts med den totala belastningen till Östersjön med hjälp av beslutsstödssystemet Baltic Nest och PLC4 sammanställningen. Kväve- och fosforbelastningen från land i förhållande till utsjöns bidrag för olika kustvatten har undersökts med hjälp av SMHI:s HOME-vatten beräkningssystem. Samråd med representanter i två mindre områden har utförts, och deras synpunkter har tagits med i den här rapporten. Hänsyn har också tagits till resultat från tidigare studier, VASTRA, MARE med flera. I de tre fallstudieområdena, Motala Ström, Lyckebyån, och Skånes sydvästra kustområde har ytterligare data samlats in och beräkningar utfört med SMHI:s HOME-vatten (Motala Ström) och DHIs modellsystem MIKE BASIN (Lyckebyån och Skånes kustområde). I Lyckebyån och Skånes kustområde har indata och modelluppsättning diskuterats med lokala aktörer och markägarerepresentanter. Fosfor- och kvävebelastningen beräknat med MIKE BASIN skilde sig något från PLC5 beräkningar.

Uppdraget Finn de områden Regeringen beslöt 2006-09-07 att till Södra Östersjöns vattenmyndighet avsätta 3 miljoner för att utföra uppdraget Finn de områden som göder havet mest. Uppdraget är beskrivet i Aktionsplan för havsmiljö (Rapport 5563) som Naturvårdsverket i samråd med 15 andra myndigheter arbetat fram. Även Norra Östersjöns- och Västerhavets vattendistrikt har fått motsvarande uppdrag. Slutrapport för alla tre uppdragen skall lämnas i december 2008. Södra Östersjöns distrikt har dessutom lämnat en lägesrapport i oktober 2007. Följande beskrivning av uppdraget är hämtat från aktionsplanen: Övergödningsproblemen är störst i Egentliga östersjön och den största svenska av människan skapade belastningen kommer från södra Sverige. I ett första skede bör därför en förfinad utredning göras inom Vattendistrikt södra Östersjön för att identifiera viktiga källor i de avrinningsområden som ger störst belastning totalt och var insatser skulle ge störst effekt. Utredningen bör genomföras med stöd av det nya beräkningssystemet PLC som fokuseras på de avrinningsområden som bidrar mest till belastningen på havet. Utredningen bör också ta tillvara erfarenheterna från forskningsprogrammen VASTRA och MARE samt värdera om lösningar som används utanför Sverige är tillämpbara. Det nya beräkningssystemet kommer också att ge bättre uppgifter om fosforläckaget till havet, vilket bör ligga till grund för ytterligare åtgärder. Kartläggningen utgör ett underlag för att finna de områden som göder havet mest, så att kostnadseffektiva åtgärder kan sättas in för att ytterligare minska belastningen av gödande ämnen på kust- och hav. Insatsen bedöms ha betydelse för att nå miljökvalitetsmålen Ingen övergödning och Myllrande våtmarker. I första delen av den nu föreliggande slutrapporten har de nya beräkningssystemen använts, Baltic Nest, Kustzonsmodellen och den femte pollution load compilation till HELCOM (PLC5) för att kunna peka ut vilka områden som berörs och hur långt deras påverkan sträcker sig i kustzonen och till öppet vatten. Med detta arbetssätt har vi kunnat peka ut vilka av de 1 800 delavrinningsområdena i Södra Östersjöns vattendistrikt som göder havet mest. I den andra delen av slutrapporten har ytterligare underlagsdata och beräkningssystem inhämtats som är anpassade för högre upplösning i beräkningarna. Även om de nyaste beräkningssystemens resultat har använts, är det viktigt att ha en ödmjuk inställning till osäkerheter i modellernas resultat vid alla presentationer. Den första delen av projektet är i sin natur på en högre skalnivå varför det inte var relevant att ha direktkontakt med exempelvis markägare. I den andra delen har ett antal områden valts ut för att göra en djupare analys där även deltagande från områdenas aktörer var viktigt. Under andra delprojektets gång har därför samverkansmöten hållits i två av de utvalda områdena för att informera om projektet och ta in all den lokala kunskap som finns. Syftet var att bilda en referensgrupp för respektive område för att kunna stämma av med dem som känner området bäst. I lägesrapporten framgår dagens källfördelning, men även den naturliga belastningen. Denna är speciellt viktig att inkludera för att belysa kostnadseffektivitet av åtgärder. I föreliggande rapport redovisas även de samhällssektorer som är av vikt. Detta görs i första skedet enbart på distriktsnivå eftersom det dataunderlag som nu finns framme inte tillåter finare uppdelning. Projektets arbetsgrupp vid vattenmyndigheten bestod av Niklas Holmgren (projektledare), Emma Östensson och Willem Stolte. Arbetsgrupperna i Södra Östersjöns distrikt och i Norra Östersjöns distrikt har samarbetat i vissa delar. Till båda projektgrupperna fanns en referensgrupp: Stockholms Marina Forskningscentrum, Lena Kautsky Naturvårdsverket, Sif Johansson till september 2008 Norra Östersjöns vattendelegation, Arne Gustafson Jordbruksverket, Håkan Sandin, ersatt av Magnus Bång SMHI, Lotta Andersson tills maj 2008, därefter Eleonor Marmefelt LRF Skåne, Hillevi Hägnesten tills maj 2008, därefter Malin Kylmä Kommunala representanter, Lars-Olov Strand (Tomelilla kommun) och Roland Dehlin (Svealands kustvattenvårdsförbund) Södra skogsägarna, Mats Blomberg Distriktens kustlänsstyrelser deltar genom en så kallad distriktsgrupp som har stor betydelse både genom förankringsarbetet inom och mellan länsstyrelserna samt genom att vara mottagare av nya kunskaper främst i modellanalyser. Detta är av särskild vikt eftersom projektets erfarenheter kommer att ha stor betydelse för det fortsatta arbetet med vattenförvaltningsarbetet. Styrgruppen utgörs av respektive vattenvårdsdirektör (Lennart Sorby, Dea Carlsson) samt en delegat från respektive vattendelegation (Arne Gustafsson och Eva Tejle- Ekbjörn).

Samtidigt med det här uppdraget utförs i kustlänen ett annat regeringsuppdrag (51b) Inventera behovet av och möjligheterna till restaurering av havsvikar och kustnära sjöar i Södra Östersjöns vattendistrikt. Uppdraget samordnas av vattenmyndigheten. Även i detta uppdrag pekas på behovet av förslag på kostnadseffektiva åtgärder. Uppdragen kommer att utnyttja varandras erfarenheter. Mer information om projektet Finn de områden som göder haven mest finns att läsa på hemsidan: http://www.vattenmyndigheterna.se/vattenmyndigheten/ amnen/sodra+ostersjon/havsaktionsplan.htm Övergödning i Östersjön Avrinning från Södra Östersjöns vattendistrikt påverkar till största delen Egentliga Östersjön, det vill säga den del av Östersjön, som är belägen mellan Ålandshav och Öresund. Egentliga Östersjön är den största och djupaste bassängen i Östersjön. Östersjöns avrinningsområde omfattar 14 länder (Figur 1), vilka bidrar olika mycket till övergödningen. Internationell samverkan för att skydda Östersjön sker inom ramen för den regionala Helsingforskonventionen. Sedan den 1 maj 2004 är åtta av de totalt nio kuststaterna runt Östersjön medlemmar i EU. Medlemsländernas förmåga att genomföra EU:s olika vattenkvalitetsdirektiv, och då främst Ramdirektivet för vatten, kommer att ha avgörande betydelse för möjligheterna att nå uppsatta miljömål, både för kustzonen och för öppet hav. Södra Östersjöns vattendistrikt (Figur 2) omfattar alla landområden med avrinning till Östersjön från och med området kring Bråviken (Motala Ström) till och med Öresund (Kullabergs yttersta spets). Östergötlands län, Kalmar län, Jönköpings län, större delen av Kronobergs län, Blekinge län Gotlands län, och nästan hela Skåne län, samt mindre delar av Västra Götaland, Örebro län, Södermanlands län, och halva Jönköpings län ingår. År 2005 uppgick befolkningen i Södra Östersjöns vattendistrikt till 2 255 476 personer med en genomsnittlig befolkningstäthet på 41,5 personer/km 2. Av vattendistrikts 31 huvudavrinningsområden och 31 kustområden har Motala Ström högst befolkningsantal med 566 633 personer och en befolkningstäthet på 36,6 personer/km 2. Det finns 758 tätorter, störst är Malmö tätort. Totalt bor det 1 894 440 personer i tätorterna, vilket motsvarar 84 % av befolkningen inom distriktet (Vattendistriktens ekonomiska strukturer och miljöpåverkan 1995 2005, SCB.) Skogsmark utgör 53 %, åker 14 % och sjöar 9 % av den totala arealen (SCB 2003). De stora arealerna jordbruk medför att risken för övergödning utgör ett av distriktets viktigaste miljöproblem, särskilt i kustområden. Landavrinningen från Södra Östersjöns vattendistrikt påverkar Egentliga Östersjön, och till en mindre del Öresund, som också utgör en del av Östersjön. Östersjön har sedan länge påverkats av människans aktivitet. Det stora Figur 1. Översikt över Östersjöns avrinningsområde, länder och Södra Östersjöns vattendistrikt. befolkningsantalet, 85 miljoner, i Östersjöns avrinningsområde (HELCOM 2004) har lett till en extremt hög belastning av föroreningar i Östersjön, samtidigt som den långa omloppstiden i Östersjön gör att föroreningarna stannar kvar relativt länge. Den här rapporten handlar om tillförseln av kväve och fosfor från mark, dagvatten, enskilda avlopp, punktutsläpp och atmosfärisk deposition på sjöar till Östersjön. Övergödningen har bland annat ökat förekomster av makroalger i kustområden och mikroalger i kustområden och den öppna Östersjön. I Östersjöns kustzon har utbredningen av områden som tidigare var täckta med blåstång minskat betydligt, både horisontellt och vertikalt (djup). Den fleråriga blåstången har på många ställen ersätts av snabbväxande och relativt kortlevande alger, oftast rödalger på större djup, och grönalger på grundare ställen, vilka har negativ effekt på reproduktion och återkolonisering av blåstång. Förändringarna har negativa effekter på fisksamhällen, eftersom många fiskar har blåstångsamhällen som habitat (Rönnberg and Bonsdorff 2004). En av de mest synliga konsekvenserna av övergödning i Östersjöns utsjöområde är de årligt förekommande blågrönalgblomningarna. Deras kapacitet att nyttja atmosfäriskt kväve ger de en unik fördel i miljöer som är relativt fattiga på kväve och/eller är relativt fosforrika. I stora delar av Egentliga Östersjön är kvoten mellan tillgängligt kväve och fosfor mycket lägre än vad de flesta alger behöver, vilket gör att det finns en del fosfor kvar efter den årliga vårblom-

Figur 2. Orienteringskarta över Södra Östersjöns vattendistrikt, med huvudavrinningsområden och större städer.

ningen. Denna fosfor, tillsammans med fosfor som transporteras från djupvatten under sommaren, är tillgängligt för blågrönalgerna när väderförhållandena är gynnsamma. År 2006 utvärderade en internationell expertgrupp om kväve eller fosfor ska minskas för att minska blågrönalgernas utbredning i Östersjön (Boesch et al. 2006). Deras slutsatser har sammanfattats av Naturvårdsverket (Naturvårdsverket 2006): 1. Minska fosfortillförseln till öppna Östersjön 2. Minska kvävedepositionen från atmosfären 3. Minska kvävetillförseln till vattnen utanför den svenska Västkusten 4. Minska tillförseln av näringsämnen till gödningskänsliga områden längs den svenska Ostkusten på rätt sätt Naturvårdsverkets ställningstagande var: Naturvårdsverket instämmer med huvudbudskapet i expertpanelens rekommendation, d.v.s. att det krävs en avsevärt ökad ambition när det gäller att minska belastningen av fosfor på havet. Detta bör ske dels genom ett kraftfullt agerande inom det internationella arbetet och dels genom att nationella åtgärder vidtas. [---] Mot bakgrunden av panelens oenighet om nyttan av kväverening anser Naturvårdsverkets att det ej är motiverat att i dagsläget föreslå nya generella åtgärder för att minska kväveutsläppen till den svenska ostkusten, utöver gällande lagstiftning, redan fattade beslut och pågående åtgärdsprogram inom jordbruket. Detta utesluter inte åtgärder mot kväveutsläpp som är motiverade av tillståndet i specifika recipienter, som t.ex. i skärgårdar och områden med begränsad vattenomsättning, om man även beaktar risken för ökad cyanobakterieblomning. En förnyad utvärdering ska ske om några år när bättre underlag finns från recipienterna. (Naturvårdsverket 2006) Naturvårdsverkets ställningstagande kring rekommendation 4 från den internationella expertbedömningen nämner att skärgårdar och andra kustvatten med begränsat vattenutbyte är relativt känsliga för övergödning, och då även kväve från land. Inom projektet kommer prioritering av gödningskänsliga kustområden att utföras baserad på vattenutbyte med öppna Östersjön och nuvarande status av kustvattnet baserad på biologiska och fysikaliska och kemiska parametrar. Närsaltstillförsel till Östersjön Årsmedelvärden för vattenburen fosfor- och kvävetransport för 1990 2000 till Östersjön visar att Sveriges andel i den totala belastningen för hela Östersjön är 10 % för fosfor och 13 % för kväve (beräknat med Baltic Nest). Andelen av Södra Östersjöns vattendistrikt till den totala vattenburna tillförseln till Egentliga Östersjön är cirka 2 % för fosfor och cirka 4 % för kväve (Tabell 1). Samtliga länder (kiloton/år) Sverige (kiloton/år) % Södra Östersjöns vattendistrikt (kiloton/år) % Total fosfor (kiloton per år) Hela Östersjön 37 3,6 10 Egentliga Östersjön 21 0,59 3 0,37 2 Totalt kväve (kiloton/år) Hela Östersjön 740 98 13 Egentliga Östersjön 350 17 5 12 4 Tabell 1. Vattenburen transport från land till Östersjön och Egentliga Östersjön, framtagen med hjälp av beslutsstödssystemet Baltic Nest. Medelvärden för 1990 2000 (River loads, Riverine and marine data module, Baltic Nest) 1 Fosfor kiloton/år Alla länder Sverige % Totala Östersjön 34 5 14 Egentliga Östersjön 16 1 6 Kväve kiloton/år Alla länder Sverige % Totala Östersjön 745 153 21 Egentliga Östersjön 293 36 12 Tabell 2. Näringsflöden från Sverige till Egentliga Östersjön och totala Östersjön i relation till den totala belastningen från alla länder kring Östersjön som beräknat i PLC4 rapporteringen för år 2000 (HELCOM 2004) 1 Baltic Nest data inkluderar inte punktkällor som släpper ut direkt i havet. 10

Samma beräkningar gjordes även med hjälp av Helsingforskommissionens (HELCOM:s) PLC4 sammanställning och dessa beräkningar skiljer sig från Baltic Nest beräkningar (Tabell 2). De totala belastningarna till Östersjön och Egentliga Östersjön är relativt lika mellan de två metoder, medan Sverige har en betydligt högre andel av både kväveoch fosforbelastningen i PLC4 beräkningarna än i Baltic Nest. Skillnaderna kan förklaras med att Baltic Nest omfattar vattenburen transport till havet och innefattar inte punktkällor som släpper direkt i havet. En annan skillnad är att PLC4 beräkningarna enbart gäller för ett år (2000) och Baltic Nest beräkningarna gjordes med ett medelvärde för åren 1990 2000 vilket tar större hänsyn till den stora mellanårsvariation som finns. Inom Sverige har näringsflöden till Östersjön från olika vattendistrikt jämförts med hjälp av PLC5 materialet (Tabell 3). Bottenviken och Bottenhavet har lägst avrinningsnormaliserad fosfor- och kvävebelastning, men bidrar ändå relativt mycket till den totala belastningen på grund av sin storlek. Västerhavet, Norra Östersjön och Södra Östersjön vattendistrikt har högst avrinningsnormaliserad fosfor och kvävebelastning, vilket har sin orsak i de relativt stora andelarna jordbruksmark i dessa distrikt. Av dessa tre har Södra Östersjön den högsta avrinningsnormaliserade belastningen för både fosfor och kväve. Baltic Sea Action plan (BSAP) HELCOM anslutna länder föreslog hösten 2007 att minska fosfor- och kväveutsläpp till Östersjön med syfte att till 2021 uppnå god ekologisk status i Östersjön. Sverige föreslås minska sin fosforbelastning med 290 ton till Egentliga Östersjön jämfört med perioden 1997 2003, ett beting som till största delen ska uppnås genom att minska fosforutsläpp från land ifrån Norra- respektive Södra Östersjöns vattendistrikt. Detta kan jämföras med den totala antropogena belastningen från Sverige till Egentliga Östersjön år 2006, som var 548 ton enligt PLC5 beräkningen. Kvävetransport till Egentliga Östersjön ska enligt BSAP minska med 8 100 ton. Det ska jämföras med den totala antropogena belastningen från Sverige till Egentliga Östersjön för år 2006, som är 18 200 ton enligt PLC5 beräkningen. När den här rapporten skrevs var inte klart än hur de föreslagna betingen kommer att fördelas mellan Norra och Södra Östersjöns vattendistrikt. Föreslagna åtgärder för fosforreduktion i Baltic Sea Action Plan (BSAP) inkluderar minskning genom att förbättra reningen i reningsverk och enskilda avlopp, förbud av fosfat i tvättmedel, åtgärder inom jordbruk och minskning av belastning från sjötrafik och atmosfärsdeposition. De analyser och åtgärdsberäkningar som har gjorts i denna studie ska betraktas med ovanstående perspektiv. Fosfor Kväve Medelavrinning km 3 /år Total fosfor (ton/år) % av total Ton fosfor/km 3 (µg/l) Total kväve (ton/år) % av total Ton kväve/km 3 (µg/l) Södra Östersjön 234 591 17 2,52 23 365 20 100 Norra Östersjön 144 319 9 2,22 9 449 8 66 Västerhavet 682 818 24 1,20 34 296 29 50 Bottenhavet 1 118 880 26 0,79 25 179 22 23 Bottenviken 1 330 811 24 0,61 24 429 21 18 Tabell 3. Netto fosfor- och kvävebelastning, andel per distrikt och medelavrinning från distrikten, beräknat utifrån PLC5 resultat. 11

Bild av distriktet Belastning av fosfor och kväve Den totala fosforbelastningen till havet från distriktet är 591 ton per år, det motsvarar cirka 77 % procent av distriktets brutto fosforläckage, som är 765 ton per år. Av denna belastning räknas 356 ton som antropogen belastning till havet (Figur 3). Den naturliga bakgrundbelastningen är 235 ton fosfor per år. Som bakgrundsbelastning räknas belastning från öppen mark, skog, myr, atmosfärisk deposition på vattenytor (enbart för fosfor) samt läckage från jordbruksmark som det skulle ha varit om den inte brukats och den naturliga delen av dagvattenbelastningen (www.smed.se). Olika källor påverkar olika mycket. Källorna jordbruk (44 %), avloppsreningsverk (24 %) industrier (14 %) och enskilda avlopp (12 %) utgör tillsammans 94 % av den totala antropogena netto fosforbelastning till havet (Figur 4). Dagvatten står för ytterligare 6 %, av distriktets belastning. Den totala kvävebelastning till havet från distriktet är 23 000 ton per år, det motsvarar cirka 65 % av distriktets bruttoläckage, som är ungefär 35 000 ton. Av denna belastning räknas 16 000 ton som antropogen belastning till havet (Figur 5). Belastningen domineras av jordbruk (62 %), och utgör tillsammans med avloppsreningsverk (21 %) och atmosfärisk deposition på vattenytor (9 %) mer än 90 % av den totala antropogena kvävebelastning till havet (Figur 6). Atmosfärisk deposition till kustvattenytor har inte tagits med i dessa beräkningar, men kan vara betydande för den totala kvävebelastningen till Östersjöns utsjövatten. 356 235 174 0 100 200 300 400 500 600 700 800 900 Ton fosfor/år Netto antropogen belastning Netto bakgrundsbelastning Retention i vattendrag och sjöar Figur 3. Fosforbelastning från Södra Östersjöns vattendistrikt. Antropogen fosforbelastning för Södra Östersjöns vattendistrikt Brutto (448 ton /år) Netto (356 ton/år) 0 % 12 % 0 % 12 % 6 % Jordbruk antropogent Industri 6% 49 % Reningsverk 44 % 21 % Dagvatten antropogent Enskilda avlopp 24 % Hygge antropogent 12 % 14 % Figur 4. Antropogen fosforbelastning i Södra Östersjöns vattendistrikt. Källfördelning för brutto (vänster) och netto (höger) antropogen belastning. 13

16 262 7 138 11 263 0 5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000 35 000 40 000 Ton kväve/år Netto antropogen belastning Netto bakgrundsbelastning Retention i vattendrag och sjöar Figur 5. Kvävebelastning från Södra Östersjöns vattendistrikt. Antropogen kvävebelastning för Södra Östersjöns vattendistrikt Brutto (24 667 ton /år) Netto (16 262 ton/år) 2 % 1 % 13 % 2 % Jordbruk antropogent Industri 1 % 2 % 9 % 2 % Reningsverk Dagvatten antropogent 21 % 18 % 3 % 61 % Enskilda avlopp Deposition på vatten Hygge antropogent 3 % 62 % Figur 6. Antropogen kvävebelastning i Södra Östersjöns vattendistrikt. Källfördelning för brutto (vänster) och netto (höger) antropogen belastning. Belastning från huvudavrinningsområden Närsaltstransport från distriktet belastar Egentliga Östersjön och Öresunds vatten, men belastningen är inte jämt fördelat till de olika kustvattnen. Närsaltsflöden från huvudavrinningsområdens flodmynningar kan betraktas som punktkällor som belastar utanför liggande kustvatten. Genom att integrera PLC5:s belastningsdata på huvudavrinningsområdesnivå går det att se vilka huvudavrinningsområden som belastar havet mest med fosfor respektive kväve (Figur 7). Utan hänsyn till retention (brutto belastning) är Motala ström det område som transporterar mest närsalter, speciellt fosfor. Detta beror på avrinningsområdets stora yta (överst i Figur 7). När retention inkluderas (netto belastning) blir fosfortransporten från Motala ström till havet inte längre lika dominant. För kväve är nettotransporten (det vill säga den mängd som verkligen når havet) större från Helge å jämfört med den från Motala ström (överst i Figur 7). Den antropogena belastningen av fosfor i dessa områden (mellandiagrammen i Figur 7) domineras av jordbruk. Den antropogena kvävebelastningen domineras av jordbruk i de flesta områden, förutom i Motala ström, Mörrumsån, och Emån (mellandiagrammen i Figur 7). Relaterat till ytan (bara diffusa källor, inga punktkällor) har Saxån den högsta antropogena belastningen av fosfor till havet, följd av, Kävlingeån, Höje å och Gothemsån (nederst i Figur 7). Den ytrelaterade kvävebelastningen är högst för Råån, Saxån och Nybroån (nederst i Figur 7). Se Figur 13 för en orienteringskarta över ovannämnda huvudavrinningsområden och kustområden. Ytspecifik fosfor- och kvävebelastning i distriktet På delavrinningsområdesnivå framträder detaljer som inte syns i de föregående övergripande analyserna. Stora områden som per yta bidrar mycket till den diffusa antropogena netto fosforbelastningen (röda områden i Figur 9) finns framförallt i Skåne, Östergötland och Blekinge. Den största diffusa antropogena nettobelastningen av kväve kommer från Skåne, Östergötland, Gotland och Kalmarsundskusten inklusive Öland (Figur 10). Den antropogena fosforbelastning som når havet från jordbruksmark är hög i Östergötland, men varierar mer i till exempel Skåne och Blekinge, och relativt låg i Kalmarsundskustområde (Figur 11). Den antropogena delen av jordbrukets kvävebelastning till havet är högst i Skåne, Gotland, delar av Östergötland, och södra delen av Kalmarsundskusten inklusive Öland (Figur 12). Stora områden med högt netto dagvattenutsläpp till havet för fosfor finns i västra Skåne och Linköping-Norrköpings område. Mindre ytor finns kring andra tätorter (Figur 13). Dock är den ytrelaterade belastningen inte lika hög som från jordbruksmark (lägre skala). Fosforbelastning från enskilda avlopp är högst i Skåne, Blekinge, Östergötland, södra delen av Kalmarsundskusten, och Gotland (Figur 14). 14

Ton Fosfor/år 250 200 150 100 Retention Bakgrundsbelastning Antropogen belastning Ton Kväve/år 10000 8000 6000 4000 Retention Bakgrundsbelastning Antropogen belastning 50 2000 0 0 Ton fosfor/år 70 60 50 40 30 20 10 0 Industri Reningsverk Jordbruk - antropogen del Enskilda avlopp Dagvatten Ton Kväve/år 2000 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400 200 0 Industri Reningsverk Jordbruk - mänsklig del Enskilda avlopp Dagvatten Atmosfärsdeposition Kg Fosfor/km2.år 30 25 20 15 10 5 Jordbruk - antropogen del Enskilda avlopp Dagvatten Kg Kväve/km2.år 2500 2000 1500 1000 500 Jordbruk Enskilda avlopp Dagvatten Atm. Deposition 0 Motala ström Helge å Kävlingeån Emån Mörrumsån Söderköpingsån Saxån Höje å Botorpsströmmen Gothemsån 0 Motala ström Helge å Kävlingeån Mörrumsån Emån Saxån Nybroån Höje å Sege å Råån Figur 7. De 10 huvudavrinningsområden inom Södra Östersjöns vattendistrikt som har högst fosforbelastning (vänster) och kvävebelastning (höger) till havet. Totalbelastning inklusive sjöretention (ovan), antropogen belastning (mitten), och ytrelaterad netto belastning till havet (nedan). Söderköpingsån (68000) Motala ström (67000) Botorpsströmmen (71000) Gothemsån (117000) Emån (74000) Skåne Råån (94000) Helge å (88000) Råån (94000) Helge å (88000) Saxån (93000) Saxån (93000) Kävlingeån (92000) Höje å (91000) Sege å (90000) Nybroån (8900 Kävlingeån (92000) Mörrumsån (86000) Höje å (91000) Sege å (90000) Nybroån (89000) Figur 8. Karta över de huvudavrinningsområden som belastar havet mest. 15

Gotland Nyköping Linköping Visby Borås Jönköping Växjö Halmstad Kalmar Hässleholm Karlskrona Malmö Land Fosfor - netto yta antropogent totalt ej industri o RV kg/km2 0-4 4-8 8-16 16-32 > 32 Figur 9. Antropogen diffus fosforbelastning som når havet (nettobelastning). Som antropogen belastning för fosfor räknas den antropogena delen av jordbruksbelastningen och dagvattenutsläpp samt enskilda avlopp (se text). Kartorna är baserade på PLC5. 16

Gotland Nyköping Linköping Visby Borås Jönköping Växjö Halmstad Kalmar Hässleholm Karlskrona Malmö Land Kväve - netto antropogent totalt ej industri o RV kg/km2 0-100 100-200 200-400 400-1600 >1600 Figur 10. Antropogen diffus kvävebelastning som når havet (nettobelastning). Som antropogen belastning för kväve räknas den antropogena delen av jordbruksbelastningen och dagvattenutsläpp, enskilda avlopp, och atmosfärisk deposition på sjöar (se text). Kartorna är baserade på PLC5. 17

Gotland Nyköping Linköping Visby Borås Jönköping Växjö Halmstad Kalmar Hässleholm Karlskrona Malmö Land Fosfor - netto yta antropogent jordbruk kg/km2 0-4 4-8 8-16 16-32 > 32 Figur 11. Antropogen del av jordbrukets fosforbelastning som når havet (nettobelastning). Beräkningarna är baserade på PLC5. 18

Gotland Nyköping Linköping Visby Borås Jönköping Växjö Halmstad Kalmar Hässleholm Karlskrona Malmö Land Kväve - netto antropogent jordbruk kg/km2 0-100 100-200 200-400 400-1600 > 1600 Figur 12. Antropogen del av jordbrukets kvävebelastning som når havet (nettobelastning). Beräkningarna är baserade på PLC5. 19

Gotland Nyköping Linköping Visby Borås Jönköping Växjö Halmstad Kalmar Hässleholm Karlskrona Malmö Land Fosfor - netto yta antropogent dagvatten kg/km2 0-1 1-2 2-3 3-4 4- Figur 13. Antropogen del av dagvattenutsläpp av fosfor som når havet (nettobelastning). Kartorna är baserade på PLC5. 20

Gotland Nyköping Linköping Visby Borås Jönköping Växjö Halmstad Kalmar Hässleholm Karlskrona Malmö Land Fosfor - netto enskilda avlopp kg/km2 0-1 1-2 2-3 3-4 4- Figur 14. Enskilda avloppens fosforbelastning som når havet (nettobelastning). Kartorna är baserade på PLC5. 21

Delavrinningsområden som göder havet mest Med PLC5-beräkningsresultat som underlag rankades delavrinningsområden inom distriktet med hänsyn till ytrelaterad antropogen fosfor- och kvävebelastning till havet från diffusa källor. Av de 30 delavrinningsområden som göder havet mest med fosfor ligger 8 i Motala Ström, 4 delavrinningsområden ligger i Saxån och 3 i Helge å avrinningsområde (Tabell 4). Detta visas också i översikten över distriktet för diffusa källor (Figur 9) samt punktkällor (Figur 20). Av de 30 delavrinningsområden som göder havet mest med kväve ligger 7 i sydvästra Skånes kustområde 89090, 6 i Kävlingeån, 6 i Råån, och de övriga ligger i mindre avrinningsområden i Skåne (Tabell 5). Detta visas också i översikten över distriktet för diffusa källor (Figur 10) samt punktkällor (Figur 21). Som exempel hur man kan hantera den komplexa informationen i kartorna presenteras mera detaljerade kartor i tre av områdena som har hög netto antropogen fosforbelastning till havet, nämligen södra Skåne, Blekinge och Östergötland (Figur 15, Figur 16 och Figur 17). Delavrinningsområde HARO nr Huvudavrinningsområde HELCOM bassäng Netto diffus fosforbelastning (kg/km 2 /år 649684-152225 67000 Motala ström Egentliga Östersjön 53 619837-133127 93000 Saxån Öresund 51 619519-134110 93000 Saxån Öresund 48 614760-138640 88089 Kustområde Egentliga Östersjön 47 649621-152118 67000 Motala ström Egentliga Östersjön 47 614591-138612 88089 Kustområde Egentliga Östersjön 45 619892-132943 93000 Saxån Öresund 36 619670-133974 93000 Saxån Öresund 34 639413-145027 74000 Emån Egentliga Östersjön 34 617013-137486 92000 Kävlingeån Öresund 33 622652-149376 79080 Kustområde Egentliga Östersjön 32 648522-150440 67000 Motala ström Egentliga Östersjön 31 647530-149100 67000 Motala ström Egentliga Östersjön 30 621525-139496 88000 Helge å Egentliga Östersjön 29 623484-139267 88000 Helge å Egentliga Östersjön 29 614209-132932 89090 Kustområde Egentliga Östersjön 29 648166-149417 67000 Motala ström Egentliga Östersjön 29 622989-148801 80081 Kustområde Egentliga Östersjön 28 615591-133818 90000 Sege å Öresund 28 621640-141690 87000 Skräbeån Egentliga Östersjön 28 647614-145372 67000 Motala ström Egentliga Östersjön 28 647965-150563 67000 Motala ström Egentliga Östersjön 27 623006-139430 88000 Helge å Egentliga Östersjön 27 636559-145758 74000 Emån Egentliga Östersjön 27 616877-137756 92000 Kävlingeån Öresund 27 638918-167420 117000 Gothemsån Egentliga Östersjön 27 647719-148961 67000 Motala ström Egentliga Östersjön 26 622774-146882 81082 Kustområde Egentliga Östersjön 26 615548-134294 90000 Sege å Öresund 25 Tabell 4. De 30 delavrinningsområden som har högst ytrelaterad diffus antropogen fosforbelastning till havet. Data beräknat utifrån PLC5 resultat. 22