Frälsaren av Jo Nesbø Översättning Per Olaisen

Frälsaren av Jo Nesbø Översättning Per Olaisen

Vem är han som kommer från Edom, från Bosra i högröda kläder, så präktig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft? Det är jag, som talar i rättfärdighet, jag, som är en mästare till att frälsa. Jesaja, 63:1

Del 1 ADVENT

Kapitel 1 Augusti 1991. Stjärnorna Hon var fjorton år och övertygad om att om hon blundade och koncentrerade sig så kunde hon se stjärnorna rakt genom taket. Runt omkring henne andades kvinnor. Jämna, tunga andetag i sömnen. Bara en snarkade, och det var tant Sara som de hade placerat på en madrass under det öppna fönstret. Hon blundade och försökte andas som de andra. Det var svårt att sova, särskilt eftersom allt plötsligt hade blivit så nytt och annorlunda runt henne. Nattens och skogens ljud utanför fönstret här i Østgård var annorlunda. Människorna som hon kände så bra från mötena i templet och sommarlägren var liksom inte de samma. Hon var inte samma person själv heller. Ansiktet och kroppen i spegeln ovanför tvättstället var nya den här sommaren. Och hennes känslor, de märkliga svallningarna av hetta och kyla som for genom henne när någon av pojkarna tittade på henne. Eller, särskilt när en av dem tittade på henne. Robert. Han hade också förändrats i år. Hon öppnade ögonen igen och tittade. Hon visste att Gud hade makten att göra stora saker, även att låta henne se stjärnorna genom taket. Om Han bara ville. Det hade varit en lång och händelserik dag. Den torra sommarvinden susade i ängarnas säd, och löven på träden dansade hetsigt i ljuset som svepte in sommargästerna i gräset på den öppna gårdsplatsen. De lyssnade på en av kadetterna från Frälsningsarméns Officersskola som berättade om sitt arbete som predikant på Färöarna. Han hade varit trevlig och talat med stor inlevelse och iver. Men hon hade varit mer upptagen med att fläkta bort en humla som surrade runt hennes huvud, och när den snabbt försvann hade värmen gjort henne sömnig. När kadetten var färdig hade allas blickar vänts mot kommendören, David Eckhoff, som hade tittat på dem med sina skrattande, unga ögon som var över femtio år gamla. Han hade gjort frälsningsarméns hälsning som bestod av höger hand höjd över axeln, pekfingret riktat rakt upp mot himmelriket och ett dånande Halleluja!. Sedan bad han att kadettens arbete bland de fattiga och utstötta skulle välsignas och påminde dem alla om vad det stod i Matteus, att Jesus Frälsaren kunde gå bland dem som en främmande på gatorna, kanske vara en kåkfarare, utan mat och utan kläder. Och att på domens dag skulle de rättfärdiga, de som hade hjälpt dessa de minsta, få evigt liv. Det hade verkat som om det skulle bli ett längre tal, men så hade någon viskat något och han hade skrattat och sagt att javisst var det Ungdomens Kvart som stod på programmet, och att i dag var det Rikard Nilsens tur.

Hon hade hört att Rikard gjorde sin röst mer vuxen än den var när han tackade kommendören. Som vanligt hade Rikard skriftligt förberett det han skulle säga och sedan lärt in det utantill. Nu stod han där och orerade om striden han skulle viga sitt liv åt, det som var Jesu strid för Guds rike. Nervöst men ändå monotont, sövande. Hans lömska inåtvända blick vilade på henne. Hon blinkade och såg hans svettiga överläpp röra sig och forma de välbekanta, trygga, fina fraserna. Därför hade hon inte reagerat när handen rörde vid hennes rygg. Inte förrän den hade blivit till fingertoppar som promenerade ner mot korsryggen och längre ner och fick henne att frysa till under den tunna sommarkjolen. Hon vände sig om och såg in i Roberts skrattande, bruna ögon. Och hon önskade att hon hade varit lika mörk i skinnet som han var, så att han inte hade kunnat se hur hon rodnade. Sch, hade Jon sagt. Robert och Jon var bröder. Trots att Jon var ett år äldre misstog många dem för tvillingar när de var yngre. Men nu hade Robert fyllt sjutton, och även om han fortfarande var lik sin bror i ansiktet så hade skillnaderna blivit tydligare. Robert var glad, obekymrad, tyckte om att retas och var duktig på gitarr men kom inte alltid i tid till gudstjänsterna i Templet, och ibland kunde nog retandet gå lite för långt, särskilt när han märkte att han fick andra att skratta. Då var det ofta Jon som grep in. Jon var en ordentlig, plikttrogen pojke som de flesta räknade med skulle gå igenom Officersskolan och utan att det sades högt hitta en flicka inom armén. Det sista verkade inte så självklart när det gällde Robert. Jon var två centimeter längre än Robert, men märkligt nog verkade Robert längre. Det kom sig av att Jon i tolvårsåldern hade börjat böja på ryggen, som om han bar hela världens bördor på sina axlar. Bägge var mörkhåriga och deras ansiktsdrag var vackra och jämna, men Robert hade något som Jon saknade. Något i ögonen, något mörkt och gäckande som hon både hade lust och inte lust att ta reda på vad det var. Medan Rikard talade hade hennes blick glidit över de församlade välbekanta ansiktena. En dag skulle hon gifta sig med en pojke i Frälsningsarmén, de skulle kanske skickas till en annan stad i en annan del av landet. Men de skulle alltid komma tillbaka hit, till Østgård, som armén nyss hade köpt och som från och med nu var deras gemensamma sommarställe. I utkanten av de församlade, på trappan till huset, satt en blond pojke och smekte en katt som hade lagt sig i hans knä. Hon kunde se på honom att han nyss hade tittat på henne, men hunnit flytta blicken innan hon avslöjade honom. Han var den ende här som hon inte kände, men hon visste att han hette Mads Gilstrup, var barnbarn till dem som hade ägt Østgård förut, att han var några år äldre än hon var och att Gilstrup-släkten var

rik. Han var egentligen ganska snygg, men det var något övergivet över honom. Och vad gjorde han förresten här? Han hade kommit kvällen innan och hade gått runt med en arg rynka i pannan utan att prata med någon. Men hon hade känt hans blick några gånger. Alla tittade på henne i år. Det var också något nytt. Hon rycktes ur sina tankar när Robert tog tag i hennes hand, la något i den och sa: Kom till logen när lillkommendören är klar. Det är något jag vill visa dig. Sedan reste han sig upp och gick därifrån, och hon tittade ner i sin hand och höll på att skrika högt. Och med den andra handen framför munnen släppte hon ner det i gräset. Det var en humla. Den rörde sig fortfarande, men hade varken ben eller vingar. Rikard slutade äntligen, och hon satt kvar och såg sina och Roberts och Jons föräldrar dra sig bort mot kaffeborden. De var bägge vad man inom armén kallade för starka familjer i sina respektive församlingar i Oslo, och hon visste att man höll ögonen på henne. Sedan gick hon mot utedasset. Först när hon rundade hörnet och ingen kunde se henne, kilade hon in på logen. Vet du vad det här är? sa Robert med glittrande ögon och den djupa röst han inte hade haft förra sommaren. Han låg på rygg i höet och täljde på en trärot med fickkniven han alltid bar i bältet. Så höll han upp roten och hon såg vad det var. Hon hade sett det på bilder. Hon hoppades att det var för mörkt här inne för att han skulle kunna se hur hon rodnade igen. Nej, ljög hon och satte sig bredvid honom i höet. Och han tittade på henne med den där fräcka blicken, som om han visste något om henne som hon inte ens själv kände till. Och hon tittade tillbaka på honom och lutade sig bakåt på armbågarna. Något som ska hit, sa han, och plötsligt var hans hand under hennes kjol. Hon kände den hårda träroten mot lårets insida och innan hon hann knipa igen benen, nådde den fram till trosan. Hans andedräkt var varm mot hennes hals. Nej, Robert, viskade hon. Men jag gjorde den speciellt för dig, väste han tillbaka. Stopp, jag vill inte. Säger du nej? Till mig? Och hon tappade andan och kunde varken svara eller skrika när de plötsligt hörde Jons röst från logdörren. Robert! Nej, Robert! Och hon kände att han släppte, att han gav efter, och träroten satt kvar mellan hennes sammanklämda lår när han drog ut handen.

Kom hit! sa Jon i en ton som om han kommenderade en olydig hund. Robert hade rest sig med ett litet skratt, blinkat till henne och sprungit ut i solen till sin bror. Och hon hade satt sig upp och borstat av sig hö och känt sig lättad och full av skamkänslor på en och samma gång. Lättad eftersom Jon hade avbrutit den upphetsande leken. Fylld av skamkänslor för att det verkade som om han hade trott att det var något mer än bara en lek. Senare, under bordsbönen vid kvällsmaten, hade hon tittat upp och sett rakt in i Roberts bruna ögon och sett hur hans läppar formade ett ord och hon hade inte förstått vad det var, men hade börjat fnittra. Han var galen! och hon var ja, vad var hon? Galen, hon också. Galen. Och förälskad? Ja, förälskad, just det. Och inte förälskad så som hon hade varit när hon var tolv eller tretton. Nu var hon fjorton och det här var större. Viktigare. Och mer spännande. Hon kunde känna skrattet bubbla inuti sig igen där hon låg och försökte stirra hål i taket. Tant Sara grymtade och slutade snarka under fönstret. Något lät. En uggla? Hon måste kissa. Egentligen orkade hon inte, men hon måste. Måste gå genom det daggvåta gräset förbi logen som låg mörk och var helt annorlunda nu på natten. Hon blundade, men det hjälpte inte. Hon kröp ut ur sovsäcken, stack in fötterna i sandalerna och smög bort till dörren. Några stjärnor hade dykt upp på himlen, men de skulle försvinna igen när det ljusnade i öster om en timme. Luften strök sval över hennes hud medan hon småsprang och lyssnade till nattens ljud som hon inte kände igen. Insekter som höll sig lugna under dagen. Djur som jagade. Rikard sa att han hade sett en räv borta vid skogsdungen. Eller kanske det var samma djur som var ute nu som på dagen, men att de bara lät annorlunda. Att de ändrade sig. Ömsade skinn, typ. Utedasset stod för sig själv på en liten kulle bakom logen. Det växte framför henne medan hon närmade sig. Det konstiga, sneda huset var tillverkat av omålade plankor som var förvridna, spruckna och grå av ålder. Inga fönster, bara ett hjärta i dörren. Men det värsta med utedasset var att man aldrig kunde veta om det redan satt någon där. Och hon hade fått en bestämd känsla av att det satt någon där nu. Hon hostade så att den som eventuellt var där kunde signalera att det var upptaget. En skata lättade i skogsbrynet. I övrigt var det lugnt.

Hon klev upp på trappsteget av sten. Tog tag i träklossen som fungerade som dörrhandtag. Drog den mot sig. Det svarta rummet gapade tomt mot henne. Hon andades ut. Det stod en ficklampa bredvid dasshålet, men hon behövde inte tända den. Hon flyttade på toalocket innan hon stängde dörren och la på haspen. Sedan drog hon upp nattlinnet, drog ner trosorna och satte sig. I tystnaden som följde tyckte hon att hon hörde något. Något som varken var djur, skata eller insekter hade dykt upp. Något som rörde sig snabbt genom det höga gräset bakom dasset. Så började det rinna och ljudet dränktes. Men hennes hjärta hade redan börjat slå snabbare i bröstet. När hon var klar drog hon snabbt upp trosorna och satt kvar i mörkret och lyssnade. Men allt hon hörde nu var ett svagt sus i trädkronorna och det egna blodet som dånade i öronen. Hon väntade tills hennes puls hade lugnat ner sig, sedan häktade hon av haspen och öppnade. Den mörka varelsen fyllde nästan hela dörröppningen. Han måste ha stått mycket stilla ute på trappan och väntat. I nästa ögonblick låg hon uppe på toan och han stod ovanför henne. Han drog igen dörren bakom sig. Du? sa hon Jag, sa han med främmande, darrig och grötig röst. Sedan var han över henne. Hans ögon glittrade i mörkret medan han bet i hennes underläpp så att det började blöda och den ena handen hittade vägen under nattlinnet och slet av henne trosorna. Och hon låg som förlamad under knivseggen som brann mot huden på hennes hals medan han stötte sitt underliv mot henne redan innan han hade fått av sig byxorna, som en kåt hundracka. Är du inte tyst så skär jag dig i bitar, viskade han. Och det kom aldrig något ljud från henne. För hon var fjorton år och säker på att om hon blundade och koncentrerade sig så kunde hon se stjärnorna rakt igenom taket. Gud hade makten att göra sådant. Om Han bara ville.

Kapitel 2 Söndag 13 december 2003. Hembesök Han granskade sin egen spegelbild i tågfönstret. Försökte se vad det var, var hemligheten fanns. Men han såg inget särskilt ovanför den röda scarfen, bara ett uttryckslöst ansikte med ögon och hår som mot tunnelväggen mellan Courcelles och Ternes var lika svarta som Metrons eviga natt. Le Monde låg i hans knä och förespådde snö, men ovanför honom låg Paris gator fortfarande kalla och nakna under ett lågt, ogenomträngligt molntäcke. Hans näsborrar vidgade sig och drog in den svaga men distinkta lukten av fuktig cement, människosvett, bränd metall, eau de cologne, tobak, vått ylle och galla, en lukt de aldrig lyckades tvätta bort eller vädra ut från tågvagnarna. Lufttrycket från ett mötande tåg fick glasrutan att vibrera, och mörkret blev tillfälligt bortträngt av bleka fyrkanter ljus som for förbi. Han drog upp rockärmen och tittade på klockan, en Seiko SQ50 som han hade mottagit som delbetalning av en kund. Den hade redan fått repor i glaset, så han var inte längre säker på att den var äkta. Kvart över sju. Det var söndag kväll och tåget var inte mer än halvfullt. Han tittade sig omkring. Människor sov på Metron, sov alltid. Särskilt på vardagar. Kopplade av, blundade och lät dagens resa bli ett drömlöst mellanrum som bestod av ingenting, med den röda eller blå sträckan på tunnelbanekartan som ett tunt bindestreck mellan arbete och fritid. Han hade läst om en man som hade suttit så och blundat i tunnelbanan en hel dag, åkt fram och tillbaka, och det var först när de skulle tömma vagnen för natten som de upptäckte att han var död. Och kanske hade han klivit ner hit till katakomberna av just den anledningen, att ostört kunna skapa ett blått bindestreck mellan livet och det hinsides i denna blekgula kista. Själv höll han på med att ordna ett streck åt andra hållet. Mot livet. Det var det här jobbet i kväll och sedan det i Oslo som återstod. Det sista jobbet. Sedan skulle han lämna katakomberna för gott. Ett larmljud skar genom luften innan dörrarna stängdes vid Ternes. De sköt fart igen. Han blundade, försökte föreställa sig den andra lukten. Lukten av rengöringsmedel och färsk, varm urin. Lukten av frihet. Men kanske var det sant det som hans mor, lärarinnan, hade sagt. Att den mänskliga hjärnan kan reproducera detaljerade minnesbilder av allt man har sett eller hört, men aldrig av den enklaste lilla lukt. Lukt. Bilderna började fladdra förbi på insidan av hans ögonlock. Han hade varit femton år och suttit i korridoren i sjukhuset i Vukovar och hört modern återuppta den mumlande bönen till aposteln Thomas, byggnadsarbetarnas skyddshelgon, att Gud måste spara hennes makes liv. Han hade hört mullrandet från serbernas artilleri som sköt från

floden och skriken från dem som opererades på BB där det inte längre fanns några spädbarn eftersom kvinnorna i staden hade slutat föda efter att belägringen hade startat. Han hade jobbat som springschas på sjukhuset och hade lärt sig att stänga ute ljuden, både skriken och artilleriet. Men inte lukterna. Särskilt en lukt. När kirurgerna amputerade måste de först skära genom köttet in till benet, och för att patienten inte skulle blöda till döds använde de något som kallades lödkolv för att bränna artärerna så att de stängde sig. Och den lukten av bränt kött och blod luktade inte som något annat. En läkare hade kommit ut i korridoren och vinkat till sig honom och hans mor. När de närmade sig sängen hade han inte vågat titta på sin far utan stirrade bara på den stora, bruna näven som hade gripit om madrassen som om den försökte slita sönder den i två delar. Och det kunde den nästan göra, för detta var stadens starkaste händer. Hans far vred armeringsjärn, det var han som dök upp på byggarbetsplatserna när murarna var klara, placerade sina stora händer runt armeringsjärnens ändar som reste sig upp ur gjutgodset och med en snabb, men noga inövad rörelse vred till järnstängernas ändar så att de tvinnades ihop. Han hade sett sin far i arbete det såg ut som om han vred om en trasa. Det fanns fortfarande ingen som hade uppfunnit en maskin som gjorde arbetet bättre. Han blundade när han hörde fadern skrika av smärta och förtvivlan. Ta ut grabben! Han bad själv Ut! Läkarens röst: Blödningen är hejdad, vi börjar nu! Någon tog honom under armarna och lyfte honom. Han försökte spjärna emot men han var så liten, så lätt. Och det var då han kände lukten. Bränt kött och blod. Det sista han hörde var läkarens röst igen. Sågen. Sedan slog dörren igen bakom honom och han gick ner på knä och fortsatte be där modern hade slutat. Rädda honom. Lemlästa honom, men rädda honom. Gud hade makten att göra sådana saker. Om Han ville. Han kände att någon tittade på honom, öppnade ögonen och var tillbaka i Metron. På sätet mittemot honom satt en kvinna med spända käkmuskler och en trött, fjärran blick som hoppade bort när den mötte hans. Armbandsurets sekundvisare flyttade sig ryckigt medan han upprepade adressen för sig själv. Han kände efter. Pulsen verkade normal. Huvudet var lätt, men inte för lätt. Han varken frös eller svettades, kände varken fruktan eller glädje, obehag eller behag. Hastigheten sjönk. Charles de Gaulle Étoile. Han

kastade en sista blick på kvinnan. Hon hade tittat noga på honom, men om hon skulle träffa honom igen, kanske redan i kväll, skulle hon ändå inte känna igen honom. Han reste sig och ställde sig vid dörren. Bromsarna gnällde svagt. Urinoartabletter och urin. Och frihet. Som var lika omöjlig att föreställa sig som lukt. Dörrarna gled isär. * Harry klev ut på perrongen och stannade till och drog in den varma källarluften medan han tittade på lappen med adressen. Han hörde dörrarna stängas och kände ett lätt luftdrag mot ryggen när tåget började röra sig igen. Sedan började han gå mot utgången. En reklamskylt ovanför rulltrappan berättade för honom att det fanns sätt att slippa förkylning. Han hostade till svar, tänkte fan heller, stack ner handen i den djupa fickan på sin yllerock och hittade cigarettpaketet under näsduken och asken med råmjölktabletter. Cigaretten vippade i hans mun när han gick genom glasdörrarna som ledde ut och lämnade den härskna onaturliga värmen i Oslos tunnelbana bakom sig medan han sprang uppför trapporna till Oslos högst naturliga kyla och decembermörker. Harry kurade automatiskt ihop sig. Egertorget. Den lilla öppna platsen var en korsning av gågator mitt i hjärtat av Oslo, om nu staden hade något hjärta den här tiden på året. Handelsbodarna hade söndagsöppet eftersom det var den näst sista helgen innan jul, och torget var fullt av människor som jäktade fram och tillbaka i det gula ljuset som föll från fönsterna i de anspråkslösa fyra våningar höga affärsbyggnaderna som omgärdade platsen. Harry såg påsarna med inslagna paket och påminde sig själv om att köpa något till Bjarne Møller som hade sin sista arbetsdag i polishuset nästa dag. Harrys chef och högste beskyddare inom polisen alla dessa år hade till slut satt igång sin nertrappningsplan och skulle från och med nästa vecka arbeta som så kallade senior specialutredare vid polisen i Bergen, vilket i praktiken innebar att Bjarne Møller skulle få göra som han ville tills han blev pensionerad. Och det var väl bra, men Bergen? Regn och råkalla fjäll. Møller kom inte ens därifrån. Harry hade alltid tyckt om men inte alltid förstått Bjarne Møller. En man i täckoverall vaggade förbi som en astronaut medan han flinade och blåste ut froströk mellan runda, rosenröda kinder. Böjda ryggar och nollställda vinteransikten. Harry såg en blek kvinna klädd i en tunn, svart skinnjacka med hål på ena armbågen stå vid väggen till urmakaren och stampa medan hennes blick for omkring i hopp om att snart hitta sin langare. En långhårig orakad tiggare som var varmt klädd i moderiktiga ungdomliga kläder satt i yogaställning på marken, lutad mot en lyktstolpe med huvudet böjt som till meditation och en brun pappbägare från ett fik framför sig. Harry hade sett allt fler

tiggare det senaste året, och det hade slagit honom att de liknade varandra. Till och med pappbägarna var likadana, som om det var en hemlig kod. Kanske var de rymdvarelser som lugnt och stilla höll på att ta över hans stad, hans gator. Än sedan? Håll till godo. Harry öppnade dörren till urmakaren och klev in. Kan du fixa den här? sa han till den unge mannen bakom disken och räckte fram en morfarsklocka som var exakt vad det lät som: morfars ur. Harry hade fått den när han var en liten grabb i Åndalsnes den dagen när de begravde modern. Han hade nästan blivit rädd, men morfar hade lugnat honom och sagt att en klocka är något man ger bort, och att Harry också måste komma ihåg att ge den vidare: Innan det blir för sent. Harry hade glömt bort uret ända till i höstas när Oleg hade besökt honom i lägenheten vid Sofies gate och hittat silveruret i en låda när han letade efter Harrys Gameboy. Och Oleg, som var nio år, men sedan länge slog Harry i deras gemensamma lidelse det gamla dataspelet Tetris hade glömt duellen som han hade glatt sig så åt, för att i stället sätta sig ner och pilla och skruva på uret för att få det att gå. Det är trasigt, hade Harry sagt. Äh, hade Oleg svarat. Allt kan repareras. Harry hoppades i sitt hjärta att det påståendet var sant, men hade dagar när han tvivlade starkt på det. Ändå undrade han lite om han skulle introducera Oleg för Jokke & Valentinerne och albumet som faktiskt hette Allt kan repareras. Men vid närmare eftertanke hade Harry kommit fram till att Olegs mor, Rakel, knappast skulle tycka om kombinationen: att hennes före detta pojkvän och alkoholist prackade på sonen låtar som handlade om att vara alkoholist, skrivna och framförda av en död drogmissbrukare. Går den här att laga? frågade han den unge mannen bakom disken. Till svar öppnade snabba, erfarna händer klockan. Det skulle inte löna sig. Löna sig? Går du till en antikvitetsaffär får du bättre ur som kostar mindre än det skulle kosta att få den här att komma igång. Försök ändå, sa Harry. Okej, sa den unge mannen som redan hade börjat studera innanmätet och egentligen verkade ganska nöjd med Harrys beslut. Kom tillbaka på onsdag i nästa vecka. När Harry kom ut igen hörde han det tunna ljudet av en ensam gitarrsträng genom en förstärkare. Tonen steg när gitarristen, en kille med gles ansiktsbehåring och halvvantar,

vred på en av stämskruvarna. Det var dags för en av de där konserterna före jul där kända artister stödde Frälsningsarmén genom att spela här på Egertorget. Människor hade redan börjat samlas framför bandet som hade ställt upp sig bakom Frälsningsarméns svarta julgryta som hängde från ett stativ mitt på torget. Är det du? Harry vände sig om. Det var kvinnan med pundarblicken. Det är du, eller hur? Du kommer från Snoopy? Jag måste ha en noll-etta nu med en gång, jag har Sorry, avbröt Harry. Det är inte jag. Hon tittade på honom. La huvudet på sned samtidigt som ögonen smalnade, som om hon försökte klura ut om han ljög för henne. Jo, jag har ju sett dig förr, ju. Jag är polis. Hon tystnade direkt. Harry andades in. Reaktionen var försenad, som om beskedet tvingades ta omvägar runt avsvedda nervtrådar och förstörda synapser. Så tändes det matta ljus av hat som Harry hade väntat på i hennes ögon. Snuten? Trodde vi hade kommit överens om att ni skulle hålla er till Plata, sa Harry och såg förbi henne, på vokalisten. Öh, sa kvinnan som hade ställt sig mitt framför Harry. Du jobbar inte på Knarket. Du är han som var på teve som hade dödat Våldsroteln. Harry tog henne lätt under armen. Hör nu. Du hittar det du vill ha på Plata. Tvinga mig inte att plocka in dig. Kan inte. Hon vred sig loss. Harry ångrade sig direkt och höll upp bägge händerna: Säg i alla fall att du inte ska köpa något här nu, så kan jag gå vidare. Okej? Hon la huvudet på sned. De tunna, blodlösa läpparna stramades åt lite. Som om hon såg något roligt i situationen. Ska jag berätta för dig varför jag inte kan gå ner dit? Harry väntade.. För att grabben är där nere. Han kände hur magen knöt sig. Jag vill inte att han ska se mig så här. Förstår du det, snuten? Harry såg in i hennes trotsiga ansikte medan han försökte formulera något att säga. God jul, sa hon och vände honom ryggen. Harry släppte cigaretten i den bruna, söndertrampade snön och började gå. Han ville ha det här jobbet avklarat. Han tittade inte på människorna han mötte, och de tittade inte

heller på honom, utan stirrade ner i blåisen som om de hade dåligt samvete, som om de som medborgare i världens mest generösa socialdemokrati ändå skämdes. För att grabben är där nere. På Fredenborgsveien, bredvid Deichmanske bibliotek stannade Harry utanför det nummer som stod på kuvertet han hade med sig. Böjde huvudet bakåt. Fasaden var målad i grått och svart och var uppfräschad. En graffitiklottrares våta dröm. I några av fönsterna hängde redan juldekorationer som silhuetter mot gult, mjukt ljus i något som liknade varma, trygga hem. Och kanske är de det också, tvingade sig Harry att tänka. Tvingade sig, eftersom man inte kan arbeta tolv år som polis utan att smittas av det människoförakt som följer med arbetet. Men han stretade emot, det gjorde han faktiskt. Han hittade namnet vid ringklockan, blundade och försökte tänka ut ett bra sätt att formulera sig på. Det hjälpte inte. Hennes röst var fortfarande i vägen. Vill inte att han ska se mig så här Harry gav upp. Finns det något korrekt sätt att formulera det omöjliga på? Han tryckte med tummen på den kalla metallknappen, och någonstans inne i huset började det ringa. * Kapten Jon Karlsen släppte ringklockan, satte ifrån sig de tunga plastpåsarna på trottoaren och tittade upp på fasaden. Huset såg ut som om det hade beskjutits med lätt artilleri. Putsen hade fallit av i stora flak och fönsterna i en brandskadad lägenhet på andra våningen var täckt med bräder. Först hade han gått förbi Fredriksens blå hus, det var som om kylan hade sugit ut all färg och gjort alla fasaderna längs Hausmannsgate likadana. Det var först när han såg det ockuperade huset där de hade målat Vestbredden på väggen som han insåg att han hade gått för långt. En spricka i portens dörrglas tecknade ett V. Segertecknet. Jon drog vindjackan tätare om sig och var glad för att Frälsningsarméns uniform under var av kraftig, ren ull. När Jon skulle få sin nya uniform efter Officersskolan hade inte någon av storlekarna hos Frälsningsarméns materialavdelning passat honom, så han hade fått sig tyg tilldelat och skickats till en skräddare som hade blåst rök i han ansikte och oombedd förnekat Jesus som sin personlige frälsare. Men skräddaren hade gjort ett bra arbete och Jon tackade honom varmt, han var inte van vid att kläder passade honom. De påstod att det berodde på den krumma ryggen. De som hade sett honom komma gående längs Hausmannsgate den här eftermiddagen hade antagligen trott att han gick framåtböjd

för att slippa en del av den iskalla decembervinden som svepte isnålar och snösörja längs trottoarerna där den tunga trafiken dundrade förbi. Men de som kände honom sa att Jon Karlsen böjde på ryggen för att tona ner sin egen längd. Och för att nå ner till dem under sig. Så som han nu böjde sig fram för att tjugokronorsmynten skulle träffa den bruna pappersbägaren som satt i en smutsig, darrande hand bredvid porten. Hur går det? frågade Jon det mänskliga byltet som satt med korsade ben på en bit kartong på trottoaren i snöröken. Jag står i kö för metadonbehandling, sa stackaren, entonigt och stammande som en illa inövad psalmvers, medan han glodde in i Jons svarta uniformsknän. Du skulle kila ner till vårt kafé vid Urtegata, sa Jon. Få i dig lite varm mat och Resten drunknade i dånet från trafiken när det blev grönt bakom dem. Har inte tid, svarade byltet. Du har inte en femtiolapp? Jon slutade aldrig förundras över knarkarnas ständiga fokus. Han suckade och tryckte ner en hundralapp i bägaren. Kolla om du kan hitta några varma kläder på Fretex. Om inte, så har vi fått in nya vinterjackor på Fyrskenet. Du kommer att frysa ihjäl i din tunna jeansjacka. Han sa det med resignationen hos den som redan vet att hans gåva ska användas till att köpa knark, men än sedan? Det var samma refräng, bara ännu ett av dessa moraliska dilemman som fyllde hans dagar. Jon tryckte på klockan en gång till. Han såg sin spegelbild i det smutsiga butiksfönstret bredvid porten. Thea sa att han var stor. Egentligen var han inte stor. Han var liten. En liten soldat. Men sedan skulle den lille soldaten springa Møllerveien över Akerselva där östra Grunerløkka började, genom Sofienbergsparken till Gøteborggata 4 som armén ägde och hyrde ut till sina anställda, gå in i uppgång B, kanske hälsa snabbt på någon av de andra som bodde där som förhoppningsvis antog att Jon var på väg till sin lägenhet på fjärde våningen. I stället skulle han ta hissen upp till femte, gå loftgången bort till A-uppgången, lyssna för att höra om kusten var klar innan han snabbade sig bort till Theas dörr och knackade deras vanliga signal. Och hon skulle öppna dörren och famnen där han kunde kura ihop sig och tina upp igen. Det skakade till. Han trodde först att det var marken, staden, grunden. Han satte ifrån sig den ena påsen och körde ner handen i byxfickan. Mobiltelefonen vibrerade i hans hand. Displayen visade Ragnhilds nummer. Det var tredje gången bara i dag. Han visste att han inte kunde skjuta upp det längre, han måste berätta för henne. Att han och Thea skulle förlova sig. När han bara hade hittat de korrekta orden. Han la tillbaka mobilen i fickan och undvek att

se sig själv i spegeln. Men bestämde sig. Han skulle sluta vara feg. Bli frimodig. Bli en stor soldat. För Thea på Gøteborggata. För far i Thailand. För Herren i himlen. Vad är det? skrek någon från högtalaren ovanför ringklockan. Åh, hej, Det är Jon. Va? Jon från Frälsningsarmen. Jon väntade. Vad vill du? knastrade rösten. Jag kommer med lite mat. Ni kanske behöver Har du cigaretter? Jon svalde och stampade med kängorna i snön. Nej, pengarna räckte bara till mat den här gången. Fan. Det blev tyst igen. Hallå? ropade Jon. Ja, ja. Jag tänker. Om du vill kan jag komma tillbaka senare. Öppningsmekanismen surrade och Jon skyndade sig att knuffa upp dörren. Inne i trapphuset låg tidningspapper, tomflaskor och gula isfläckar av urin. Men kylan gjorde i alla fall att Jon slapp andas in den genomträngande, sursöta stanken som fyllde uppgången under dagar med milt väder. Han försökte gå försiktigt, men det slutade ändå med att han klampade i trappan. Kvinnan som stod och väntade på honom i dörren hade blicken fäst på påsarna. För att undvika att titta direkt på honom, tänkte Jon. Hon hade det plufsiga, uppblåsta ansikte som är resultatet av många års alkoholintag, var överviktig och bar en smutsig vit t-shirt under morgonrocken. En unken stank vällde ut ur dörröppningen. Jon stannade på trappavsatsen och satte ner påsarna. Är din man hemma också? * Ja, han är hemma, sa hon på mjuk franska. Hon var vacker. Höga kindben och stora, mandelformade ögon. Smala, blodlösa läppar. Och välklädd. Den del av henne han såg genom dörrspringan var i alla fall välklädd. Han rättade automatiskt till den röda scarfen.

Säkerhetskedjan mellan dem var av solid mässing och fäst vid en tung ekdörr utan namnskylt. När han hade stått utanför huset vid Avenue Carnot och väntat på att portvakterskan skulle öppna porten, hade han lagt märke till att allt verkade nytt och dyrt, dörrhandtagen, ringanordningen, låscylindrarna. Och det faktum att den blekgula fasaden och de vita jalusierna hade en ful, skitig beläggning av svarta föroreningar underströk bara det etablerade och solida i detta kvarter i Paris. I trappuppgången hade det hängt originalmålningar. Vad gäller det? Hennes blick och tonfall var varken ovänligt eller vänligt, men dolde kanske en smula skepsis på grund av hans dåliga uttal. Ett meddelande, madame. Hon tvekade. Men handlade till slut som förväntat: Jaha. Kan ni vänta här, så ska jag hämta honom. Hon stängde och låset gick igen med ett välsmort, mjukt klick. Han trampade med fötterna. Han borde lära sig bättre franska. Mor hade tragglat engelskan på kvällarna, men hans franska hade hon aldrig fått ordning på. Han glodde på dörren. Fransk öppning. Franskt besök. Fin. Han tänkte på Giorgi. Giorgi med det vita leendet var ett år äldre än han själv, alltså tjugofyra år nu. Var han fortfarande lika snygg? Blond och liten och nätt som en flicka? Han hade varit förälskad i Giorgi, fördomsfritt och villkorslöst så som bara barn kan bli förälskade i varandra. Inifrån hörde han steg. En mans steg. Fumlande med låset. Ett blått streck mellan arbete och frihet till tvål och kiss. Snart kom snön. Han gjorde sig beredd. * Mannens ansikte uppenbarade sig i dörröppningen. Vad fan vill du? Jon lyfte platspåsarna och försökte med ett leende: Färskt bröd. Luktar gott, eller hur? Fredriksen la en stor brun hand på kvinnans axel och knuffade bort henne. Det enda jag känner är lukten av kristet blod Det sades med klar, nyktert uttal, men de vattniga irisarna i det skäggiga ansiktet framför honom avslöjade något annat. Ögonen försökte fokusera på påsarna från affären. Han såg ut som en stor och kraftig man som hade krympt inuti. Att skelettet, till och med kraniet hade blivit mindre innanför huden som nu

hängde tung och tre nummer för stor över det ondskefulla ansiktet. Fredriksen drog med ett smutsigt finger över de färska såren på näsryggen. Ska du inte förkunna nu då? sa Fredriksen. Nej, jag skulle egentligen bara Äh, kom igen nu, soldat. Ni ska väl ha något tillbaka, eller hur? Min själ, till exempel. Jon kurade ihop sig i uniformen. Själar sysslar jag inte med, Fredriksen. Men lite mat kan jag Åh, du får väl predika lite först. Som sagt så Predika! Jon stod och tittade på Fredriksen. Predika med din lilla blöta fittkäft! vrålade Fredriksen. Predika så vi kan äta med gott samvete, din nedlåtande kristna jävel. Kom igen, se till att få det gjort, vad har Gud att komma med i dag? Jon öppnade munnen men stängde den igen. Svalde. Försökte igen och den här gången kom det ljud från stämbanden. Sanningen är att han skänkte sin ende son till döden för våra synders skull. Du ljuger! * Nej, jag gör tyvärr inte det, sa Harry och betraktade mannens förfärade ansikte i dörröppningen framför sig. Det luktade middagsmat och det klirrade av bestick i bakgrunden. En familjefar. En pappa. Till nu. Mannen kliade sig på underarmen och hans blick var fäst någonstans ovanför Harrys huvud som om det stod någon där och lutade sig över honom. Kliandet lät raspigt, obehagligt. Klirrandet av bestick hade upphört. Tassande steg stannade bakom mannen och en liten hand la sig på hans axel. Ett kvinnoansikte med stora, rädda ögon tittade fram: Vad är det, Birger? Den här polisen har kommit med ett meddelande, sa Birger Holmen entonigt. Vad är det? sa kvinnan och tittade på Harry. Är det grabben? Är det Per? Ja, fru Holmen, sa Harry och såg hur ångesten kröp in i hennes ögon. Han letade efter orden. Vi hittade honom för två timmar sedan. Er son är död. Han måste vika undan för hennes blick.

Men han han var Hennes blick hoppade från Harry och upp till mannen som kliade sig på armen. Han kommer snart att börja blöda, tänkte Harry och harklade sig. I en container i Bjørvika. Det var som vi fruktade. Han har varit död ett bra tag. Det verkade som om Birger Holmen plötsligt tappade balansen, och han vacklade baklänges in i den ljusa hallen och grep tag i en rockhängare. Kvinnan kom fram i dörröppningen, och Harry kunde se mannen falla på knä bakom henne. Harry drog efter andan, stack in handen under rocken. Fickpluntans metall kändes iskall mot hans fingertoppar. Han hittade och drog fram ett kuvert. Han hade inte läst brevet, men visste vad det innehöll. Det officiella, korta budskapet om död, utan ett enda onödigt ord. Dödsbudskapet som byråkratisk handling. Tyvärr ingår det i mitt arbete att ge er det här. * Ditt arbete att göra vad? undrade den lille medelålders mannen med det överdrivet mondäna franskuttalet som inte kännetecknar överklassen, utan dem som strävar för att bli som dem. Allt stämde med bilden i kuvertet, till och med den lilla slipsknuten och den slaka, röda rökrocken. Han visste inte vilket fel denne man hade begått. Han hade knappast skadat någon fysiskt, för trots det irriterade ansiktet var kroppsspråket defensivt, nästan ängsligt, till och med här i dörren till hans eget hem. Hade han stulit pengar, kanske förskingrat? Han såg ut som om han jobbade med siffror. Men det handlade inte om stora belopp. Trots hans snygga hustru verkade han mer vara en sådan som stack undan lite här och lite där. Kanske hade han varit otrogen, legat med hustrun till fel man? Nej. Kortvuxna män med medelmåttig förmögenhet och hustrur som är mer attraktiva ut än dem själva, är i regel mer upptagna av huruvida hon är otrogen. Mannen irriterade honom. Kanske var det just det. Kanske hade han bara irriterat någon. Han stack ner handen i fickan. Mitt jobb, sa han och la pipan på en Llama MiniMax som han hade köpt för endast trehundra dollar mot den sträckta dörrkedjan av mässing, är det här. Han siktade längs ljuddämparen. Det var ett vanligt metallrör som var fastskruvat på de gängor han hade låtit göra på pipan hos en smed i Zagreb. Den svarta gaffatejpen som var virad kring skarven fanns där bara för att det skulle vara lufttätt. Han kunde naturligtvis ha köpt en så kallad kvalitetsljuddämpare för över hundra euro, men varför det? Ingen av dem klarade ändå av att dämpa ljudet från en kula som bryter ljudvallen, av den varma

gasen som möter kall luft, de mekaniska metalldelarna i pistolen som träffar varandra. Det var bara i den verklighet som var Hollywood som pistoler med ljuddämpare lät som popcorn under lock. Knallen lät som ett piskrapp, och han pressade ansiktet mot den smala öppningen. Mannen från bilden hade försvunnit från dörröppningen, han hade fallit bakåt utan ett ljud. Hallen var dunkelt belyst men i spegeln på väggen såg han ljuset från dörröppningen och sitt eget uppspärrade öga inramat av guld. Den döde låg på en tjock mörkröd matta. Persisk? Kanske han hade haft pengar trots allt. Nu hade han bara ett litet hål i pannan. Han tittade upp och mötte hustruns blick. Om det var hustrun. Hon stod på tröskeln till ett annat rum. Bakom henne hängde en stor, gul rislampa. Hon höll handen framför munnen och stirrade på honom. Han nickade kort mot henne. Sedan sköt han försiktigt igen dörren, stack ner pistolen i axelhölstret och gick ner för trapporna. Han använde aldrig hiss för reträtten. Eller hyrbil eller motorcykel eller något annat som kunde stanna. Och han sprang inte. Pratade inte eller ropade, hans röst kunde användas som signalement. Reträtten var den mest kritiska delen av jobbet, men också det han tyckte mest om. Den var som en glidflykt, ett drömlöst ingenting. Portvakterskan hade kommit ut och stod framför dörren till sin lägenheten på nedersta våningen och stirrade villrådigt på honom. Han viskade ett adjö, men hon stirrade bara tyst tillbaka. När hon om en timme skulle höras av polisen, skulle de be om ett signalement. Och hon skulle ge dem ett. Av en vanlig man av medellängd med ordinärt utseende. Tjugo år. Eller kanske trettio. Inte fyrtio, i varje fall. Trodde hon. Han kom ut på gatan. Paris bullrade lågt, som ett åskväder som aldrig kom närmare, men heller aldrig upphörde. Han droppade sin Llama MiniMax i en sopcontainer han hade sett ut i förväg. Två nya, icke avfyrade pistoler av samma märke låg och väntade i Zagreb. Han hade fått mängdrabatt. När flygbussen en halvtimme senare passerade Porte de la Chapelle på motorvägen mellan Paris och Charles de Gaulle-flygplatsen, var luften full med snöfnyk som la sig mellan de spröda blekgula stråna som stelfrusna stack upp mot den grå himlen. Efter att ha checkat in till sin flight och passerat säkerhetskontrollen gick han direkt in på herrtoaletten. Han ställde sig vid raden av vita pissoarer, knäppte upp och lät strålen träffa de vita urinoartabletterna i botten av skålen. Han blundade och koncentrerade sig på den sötaktiga lukten av paradiklorobenzen och parfym med citrondoft från J & J

Chemicals. Det blå bindestrecket till friheten hade bara ett stopp kvar. Han smakade på namnet. Os-lo.