2. Socialismens utveckling Socialismen är född ur längtan efter frihet och rättvisa. Den längtan är säkert lika gammal som historien. Gång på gång har slavar gjort uppror mot sina herrar och underkuvade folk mot sina förtryckare. Ibland har man också tillfälligt lyckats. Små grupper, som de första kristna,»vederdöparna«under medeltiden och grävarrörelsen i England på 1600-talet, upprättade samhällen med egendomsgemenskap och jämlikhet. Men föreställningen att frihet och rättvisa skulle kunna vara rättigheter för alla människor är inte så gammal i den västerländska kulturen. Under antiken var slaveriet en självklarhet, demokratin och rättvisekraven gällde bara fria män. Först under 1600-talet och framför allt under 1700-talet,»upplysningstiden^ började filosoferna allt mer ifrågasätta kyrkans världsbild, med en överhet av Guds nåde. De vågade sig på att förbättra skapelsen och tänkte sig rent av ett samhälle utan herrar och slavar. De skapade utopier, bilder av samhället sådant det skulle kunna vara. FÖRSOCIALISMEN Ordet utopi kommer från Thomas Mores bok Utopia, som kom redan 1513. Det är en nykonstruktion av två grekiska ord och betyder ungefär»landet ingenstans«. More skildrade en idealstat med egendomsgemenskap och tankefrihet, fast med starkt styre och stränga regler för tillvaron. Det var mer en moralisk vision än en social och politisk. Jeanjaques Rousseau skrev 1762 boken Om samhällsfördrag-
et, där han hävdade att varje regering utövar sin myndighet på uppdrag av folket, även om det är indirekt, och måste stå till svars för folket. Detta brott mot den gamla synen på översåtar och undersåtar beredde marken för den franska revolutionen 1789 (som dock inte var någon socialistisk revolution; den var snarare en politisk omvälvning med demokratiska mål. Det privata ägandet av produktionsmedlen ifrågasattes inte). Revolutionen påverkade i sin tur kulturklimatet i hela Västeuropa. Den inspirerade bland andra engelsmannen William Godwin att publicera sin Undersökning om politisk rättvisa 1793. Han förkastade tesen om samhällsfördraget som grund för politisk rättvisa. För Godwin var inte demokratin det bästa styrelseskicket utan det minst dåliga - helst borde man klara sig helt utan centralt styre. Det väsendiga för Godwin var förtroendet för den enskilda människans omdöme, samvete och förmåga till rättvisa. Detta utesluter inte samarbete. Samhällets ursprung är ju behovet av samarbete och människornas insikt om detta behov. Gemensamma beslut kan fattas efter samma sorts överväganden och moraliska riktlinjer som individuella beslut. Men ett gemensamt beslut har inte högre värde för att flera står bakom det: varken en individ eller ett gemensamt organ har befogenhet att stifta lagar. De lagar som finns här skapats av människor genom bristfälliga politiska institutioner. Därför har människan rätt och skyldighet att följa sitt samvete och sitt förnuft, även om det kommer i konflikt med lagen. DE UTOPISKA SOCIALISTERNA Engelsmannen Robert Owen kände Godwin och påverkades av honom, men Owen var snarare en förelöpare till kommunismen än till anarkismen. Han gjorde stora insatser mot den tidens barnarbete i industrin och genomförde praktiska försök med så kallade kommuniteter: kollektiva, självförsörjande enheter med cirka 1.200 invånare. Han fick en del anhängare och 19
efterföljare men knappast något bestående inflytande (om man inte, med viss rätt, räknar honom som banbrytare för konsumentkooperationen). Detsamma kan sägas om fransmannen Charles Fourier och hans»falangstärer«som var ytterst detaljerat planerade, självförsörjande enheter för cirka 2.000 personer. Fourier presenterade sina visioner i bild och text; hans industribyggnader har gått till arkitekturhistorien fast de aldrig byggdes i verkligheten. Några av hans efterföljare upprättade visserligen ett antal falangstärer i USA, men de flesta blev kortlivade (en lyckades dock leva till andra världskriget). Det intressanta med de utopiska socialisterna (dit man också brukar räkna Henri de Saint-Simon) är väl främst att de tog industrialismens utveckling som något i grunden positivt som det gällde att styra, inte att avvisa, och att industriproletariatet därmed fick en viktigare roll än jordbruksbefolkningen, som dominerat de tidigare framtidsbilderna. Övertygelsen att det gick att organisera samhället annorlunda väckte också frihetslängtan och upprorslust hos arbetarna. Dessa utopister var med något enstaka undantag män och deras modeller handlar oftast uttalat eller underförstått om mäns villkor. Det är först under det senaste århundradet som några steg har kunnat tas mot ekonomisk och politisk jämlikhet mellan kvinnor och män. ANARKISM Ordet anarki betyder»utan överhet«. Det betyder alltså inte»utan ordning«, kaos, även om det ofta används så (naturligtvis ligger det i överhetens intresse att det verkar som om det vore samma sak). Till en början var anarkismen en individuellt inriktad filosofi och ordet anarki fick beteckna en maximal individualistisk frihet -»var och en gör som den vill«. Det användes mest som skällsord. Den förste som gav begreppet en positiv och social inne- 20
börd var Pierre-Joseph Proudhon (i 809-1865). Han satte fortfarande individen i centrum men menade att individens frihet måste anpassas till samexistensen med andra individer. Han insåg också att även ett samhälle utan överhet måste organiseras, och han lämnade i sina skrifter olika förslag till hur produktionen och samhällslivet skulle ordnas. Den ekonomiska nyordningen skulle grundas på frivilliga överenskommelser mellan fria, jämlika människor (ömsesidigheten har gett Proudhons idéer namnet mutualism). Produktionen skulle i stor utsträckning skötas av producentkooperativ. Samhällslivet i övrigt skulle grundas på samma princip: frivilliga överenskommelser mellan fria, självständiga grupper. Det är den princip som kallas federalism och som syndikalismen senare har gjort till sin (se vidare kapitel sex och sju). Det som gjorde Proudhon mest känd, eller beryktad, såväl i samtiden som för eftervärlden, är satsen»egendom är stöld!«som kom från hans bok Vad är egendom? Proudhon menade inte att privat ägande helt skulle avskaffas. Människan har rätt till sin bostad och till mark och verktyg för att arbeta och leva. Men hon har inte rätt att använda sin egendom för att utan egen ansträngning utnyttja andras arbete. Proudhon omtolkar sjunde budets»du skall icke stjäla«till»du skall icke lägga undan något för egen räkning«. Egendom, till skillnad från personliga ägodelar, är alltså stöld av andra människors möjligheter och stöld av en orättmätigt stor andel av det gemensamma arvet, det arv av anläggningar, teknik och tidigare nedlagt arbete som tillsammans med vars och ens arbetsinsats är källan till välstånd. Proudhon konstaterar att människan som individ och samhällsvarelse söker både jämlikhet och oberoende. Egendomsrätten, kapitalismen, kränker jämlikheten, men kommunismen kränker oberoendet. Därför kritiserade Proudhon även kommunismen, sådan den framställts av till exempel utopisterna. Proudhon var övertygad om att det var den ekonomiska 21
kampen,»kriget i verkstäderna«, som skulle åstadkomma förändringen, inte den politiska revolutionen. Han var samtidigt mindre intresserad av den praktiska klasskampen än av den filosofiska idéutvecklingen. Själv arbetare deltog han knappast i arbetarnas organisering, men hans idéer fick ändå stort inflytande, från februarirevolutionen 1848 över Pariskommunen 1871 och in i den franska syndikalismen kring sekelskiftet. Michail Bakunin (1814-1876) var på många sätt Proudhons motsats - född aristokrat, handlingens och upprorets romantiker snarare än den klartänkte teoretikern och skriftställaren. Under hans inflytande blev kollektivet, arbetargruppen, grunden för anarkismens samhällsuppfattning, till skillnad från den mer individinriktade bild som Proudhon och mutualisterna företrädde. Bakunin var en outtröttlig barrikadkämpe och konspiratör som nästan alltid misslyckades men ständigt försökte på nytt, varhelst en upprorsgnista flammade i Europa. Sin största positiva betydelse fick han som samlande gestalt för de frihetliga krafter som stod i opposition till Marx i Första internationalen. Men han har också spelat stor roll för att befästa bilden av anarkister som vildvuxna, omstörtande våldsromantiker, en hotbild som borgare alltsedan dess klamrat sig fast vid. Peter Kropotkin (1842-1921) blev efter Bakunins död den nya samlande gestalten för anarkismen. Han representerade en annan sida av anarkismen, betonade det konstruktiva och såg revolutionen som en naturprocess som borde genomföras med minsta möjliga våld. Kropotkin kom liksom Bakunin från den ryska aristokratin och levde liksom han större delen av sitt vuxna liv i Västeuropa. Han gjorde sig allmänt respekterad som vetenskapsman (geograf) och samhällsfilosof. Han var inte i första hand barrikadkämpe eller organisatör, utan agitator och teoretiker - men en teoretiker väl medveten om att teorin måste förenas med praktisk handling, likaväl som det praktiska handlandet måste ske i medvetande om konsekvenserna.
Kropotkin menade att gemenskapen,»alla«, skulle organiseras i kommuner, frivilliga förbund som förenar alla samhällsintressen och som tillsammans bildar ett nätverk som kan ersätta staten. I kommunen skulle varor och tjänster stå till fritt förfogande för alla, oberoende av motprestation. Behovet skulle ligga till grund för fördelningen. Härigenom skilde sig Kropotkin från Proudhon och Bakunin som ville skapa ett samhälle som»skänker var och en del i samhällets tillgångar - vilka i verkligheten aldrig produceras annat än genom arbete - endast i den mån han bidragit till att producera dem genom sitt eget arbete«(bakunin). För Kropotkin var lönesystemet i vilken form som helst, även om det förvaltas av folkbanker eller arbetarförbund, en form av tvång som det inte fanns plats för i hans frihetliga samhälle. Denna inställning har gett Kropotkins idéer beteckningen anarkistisk kommunism (vilket med svenska ord betyder egendomsgemenskap utan överhet). I En anarkists minnen skildrar Kropotkin sitt framtida idealsamhälle, inte som någon färdig utopi utan som ett dynamiskt samhälle i ständig förändring. I Inbördes hjälp påtalar Kropotkin bristerna i Darwins och samtidens syn på konkurrensen och»den starkes överlevnad«som grund för det naturliga urvalet och arternas utveckling. Kropotkin visar med hjälp av egna och andras iakttagelser att inbördes hjälp är en minst lika viktig princip. Givetvis gäller samma princip för arten människa. Människans intellektuella förmåga gör i själva verket denna princip ännu mer giltig just för människan, eftersom den inbördes sammanhållningen hämtar sin näring ur språk, efterhärmning och samlad erfarenhet. Kropotkin påpekar också att inte ens uppkomsten av en tvångsinstitution som staten har förhindrat det faktum att det frivilliga samarbetet fortfarande är den viktigaste faktorn i umgänget mellan individer. 2 3
MARXISMEN Karl Marx (1818-1883) växte upp i en borgerlig familj i Trier. 1841 fick han sin doktorsavhandling godkänd vid Jenas universitet. Han försörjde sig sedan som tidningsman och for efter ett par år till Paris, som då var»världens huvudstad«. Där kom han i kontakt med organiserade kommunister och med Friedrich Engels, mannen som blev Marx' närmaste vän och medarbetare. Marx och Engels författade tillsammans Kommunistiska manifestet för det nybildade»kommunisternas förbund«, en liten organisation med några hundra medlemmar. Manifestet, som slutar med raden»proletärer i alla länder, förena er!«, kom ut 1848, just när februarirevolutionen inleddes. Det fick ingen nämnvärd betydelse för händelserna just då men blev så småningom en av världens mest lästa skrifter. Efter att ha blivit utvisad ur både Belgien, Tyskland och Frankrike på grund av sina radikala skriverier hamnade Marx i London. Mellan 1850 och 1866 skrev han flera tusen manussidor där han utformade sina ekonomiska teorier. En del av detta gavs ut under namnet Kapitalet, men också Grunddrag till kritiken av den politiska ekonomin och Teorier om mervärdet, som publicerades långt senare, kom till under den här tiden. Kapitalet, tillsammans med andra skrifter av Marx och Engels, har haft en genomgripande betydelse för ekonomiskt och politiskt tänkande alltsedan dess. Även borgerliga ekonomer och samhällsvetare har efterhand fått lov att godta en hel del av Marx' begrepp och förklaringar. Inte bara kommunismen utan också socialdemokratin och syndikalismen bygger på ett stort arv från Marx, även om man drar delvis olika slutsatser. Att sammanfatta Marx på några sidor är naturligtvis omöjligt. Men vi kan kanske ändå ge några exempel på begrepp och synsätt som fått bestående inflytande. Dialektiken övertog Marx från filosofen Hegel. Det är upp- 2 4
fattningen om verkligheten som en ständigt pågående process där ett visst tillstånd också innehåller ett frö till förändring; en egenskap tvingar fram sin motsats som i sin tur leder till en enhet av dem båda, en syntes. Små gradvisa förändringar leder så småningom till en avgörande förändring - den kvantitativa förändringen blir kvalitativ, det vill säga något helt nytt har uppstått, inte bara mer av det gamla. Hegel var bland annat påverkad av franska revolutionen som hade visat hur det gamla samhället sprängts på grund av sina egna inneboende motsättningar. Till skillnad från Hegel utvecklade Marx en materialistisk historieuppfattning, som innebär att man ser de yttre levnadsvillkoren och produktionsmedlens utveckling som avgörande för tänkandets och handlandets utveckling. Nya möjligheter föder nya behov, nya verktyg föder ny yrkesskicklighet, nya produktionsförhållanden föder klasser, regler och sociala normer. Det är alltså inte härskare, filosofer, religioner eller idéströmningar som förändrar världen, de är bara speglingar av hur verkligheten redan förändrats. Med hjälp av en kombination av den materialistiska och den dialektiska uppfattningen kunde Marx börja utforma teorier för samhällenas utveckling - hur ett samhälles ekonomiska organisation ger förutsättningar för utveckling av nya krafter som så småningom spränger den gamla organisationen. Han ansåg sig på detta sätt kunna visa inte bara hur kapitalismen vuxit fram utan också hur den förebådade sin egen undergång. Till exempel menade han att tendensen till kapitalkoncentration till allt färre kapitalister underlättade en socialisering - den privata äganderätten till produktionsmedlen var ju redan upphävd för de allra flesta. Ett centralt begrepp i marxismens ekonomiska teori är mervärdet. Enkelt uttryckt går en del av arbetarnas arbete åt till att reproducera, återskapa, sig självt. Det vill säga arbetarna får lön för att kunna överleva och fostra nya generationer 25
arbetare. Under en arbetsdag producerar arbetarna ett varuvärde som räcker till lönerna, men också en del därutöver - mervärdet. Om arbetsdagen blir längre ökar mervärdet; om produktiviteten ökar, så att varuvärdet som motsvarar lönerna kan framställas på kortare tid, så ökar mervärdet också. Kapitalisten måste betala ränta på lånade pengar och någon form av hyra eller ränta för tomtmark och jord. Detta tas från mervärdet. Återstoden är hans profit. Profitens storlek i förhållande till det satsade kapitalet kallas profitkvot. Marx visade hur kapitalismens inneboende utveckling mot allt större kapitalkoncentration och allt högre produktivitet leder till att profitkvoten sjunker. Den enskilda kapitalistens profit kan visserligen fortfarande öka, men det krävs allt mer kapital för att åstadkomma det. Denna»profitkvotens fallande tendens«såg Marx som något som på sikt måste leda till kapitalismens förlamning och sönderfall. Marx' dialektiska verklighetsuppfattning formade också hans syn på den politiska utvecklingen. Han menade att det dåvarande kapitalistiska klassamhället, självt utvecklat ur tidigare ordning, måste leda till proletariatets maktövertagande för att det klasslösa samhället skulle kunna uppnås. Arbetarklassens uppgift är att förlösa den förändringen genom målmedvetenhet och organisation. Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx att»erövringen av den politiska makten har blivit arbetarklassens stora uppgift«. Marx' föreställningar om det framtida samhället var inte särskilt genomarbetade. Slutmålet var den rena kommunismen, där staten inte längre behövdes, där produktionsmedlen var i gemensam ägo och sköttes av»industriella arméer«. Vägen dit skulle gå över statssocialismen, proletariatets diktatur. Men han ville inte formulera utopier,»recept för framtidens socialistiska soppkök«. Inte heller var han lika tvärsäker som sina uttolkare om hur historien skulle utvecklas. Han visade på hur ett tillstånd skapar möjlig- 26
heter för en förändring, men möjlighet är inte detsamma som nödvändighet. FÖRSTA INTERNATIONALEN På 186o-talet började arbetarna i de industrialiserade länderna i Västeuropa allt mer söka kontakt med varandra över gränserna. Franska och engelska arbetargrupper beslöt att bilda en internationell arbetarorganisation, och man valde en kommitté för att utarbeta ett gemensamt program. Kommittén bestod mest av engelsmän och emigranter från olika europeiska länder. Karl Marx ingick som tysk representant och blev den som redigerade det gemensamma stadgeförslaget. Eftersom den politiska sammansättningen av kommittén var så skiftande kunde det inte bli någon ny upplaga av Kommunistiska manifestet. Det förslag som antogs av den första kongressen 1866 innehöll inget om proletariatets diktatur. Dessutom sade det att varje politisk rörelse måste vara underordnad den ekonomiska frigörelsen, vilket inte heller stämde med Marx' egen åsikt, och han arbetade målmedvetet för en ändrad inriktning. Speciellt efter Pariskommunens fall 1871 propagerade han för att man skulle bilda arbetarpartier och sätta den politiska kampen främst. Motståndet samlades bakom Bakunin, som menade att den revolutionära kampen skulle föras av fackliga organisationer, sådana som i stor utsträckning utgjorde Internationalen. Till en början hade Bakunins uppfattning det starkaste stödet, men de partipolitiskt inriktade tog över, och Första internationalen självdog snart. Auktoritära/marxistiska och frihetliga socialister har sedan dess gått skilda vägar och när Andra internationalen bildades 1899-91 bestod den enbart av parlamentariska politiska organisationer. Frihetliga socialister var inte välkomna. 27
CGT BILDAS Är 1887 bildades en ny typ av fackförening i Paris, en så kallad arbetsbörs. Den hade kommunalt stöd och skulle bedriva arbetsförmedling och bildningsverksamhet. Idén spred sig till andra orter, samtidigt som arbetarna vidgade ramarna och började använda börserna för socialistisk propaganda. 1892 bildade arbetsbörserna ett nationellt förbund som ställde sig utanför partipolitiken och uttalade sig för generalstrejk som arbetarnas revolutionära vapen. 1895 bildades en nylandsorganisation, Confédération Générale de Travail, CGT, som skulle avstå från partipolitik och arbeta på det ekonomiska området. Också CGT tog ställning för generalstrejken som vapen. Ar 1902 var det dags att slå ihop arbetsbörsernas förbund med CGT. Därmed hade man fått den dubbla organisation som sedan dess kännetecknat syndikalismen: varje arbetare var med dels i en lokal arbetsbörs över yrkesgränserna, dels i ett nationellt bransch- eller industriförbunds lokala avdelning. Det nya CGT fick en avsevärd styrka och bemöttes hårt av regeringen. Flera strejker krossades brutalt med hjälp av militär och ledarna fängslades tidvis. Ändå ökade CGT:S medlemsantal från kanske 100.000 vid starten till uppemot 400.000 vid första världskrigets utbrott, då CGT omfattade ungefär en tredjedel av de fackligt organiserade. CGT hade ingen egentlig principförklaring. Man betonade att syndikalismen var resultatet av arbetarnas praktiska erfarenheter -»i första hand en rörelse, i andra hand en lära«. CGT:S kongress 1906 i Amiens antog dock en resolution som brukar räknas till de klassiska syndikalistiska dokumenten. CGT samlar utanför varje politisk skola alla de arbetare som är medvetna om den nödvändiga kampen för lönesystemets och arbetsgivarväldets avskaffande. Kongressen anser att denna förklaring är ett erkännande av
klasskampen, som på det ekonomiska planet samlar alla arbetare till uppror mot de metoder kapitalistklassen begagnar sig av för att utsuga och förtrycka arbetarklassen, såväl materiellt som moraliskt. Kongressen preciserar på följande punkter detta allmänna uttalande: I den dagliga lönekampen strävar fackföreningsrörelsen att samordna arbetarnas bemödanden, att öka arbetarnas välstånd genom att driva fram omedelbara förbättringar såsom arbetstidsförkortning, löneökningar etc. Men denna uppgift är bara en sida av fackföreningsrörelsens verksamhet. Den förbereder den fulla frigörelsen, som endast kan förverkligas genom kapitalismens expropriering. Den förordar generalstrejken som kampmetod och anser att fackföreningen, vilken i dag är en motståndsgrupp, i framtiden skall bli organ för produktion och distribution, grundval för samhällets omorganisering. Kongressen förklarar att denna dubbla uppgift, den dagliga och den som syftar framåt, härrör sig ur arbetarnas belägenhet som löneslavar och det är därför en skyldighet för arbetarna, vilka deras åsikter eller deras politiska och filosofiska böjelser än må vara, att tillhöra den viktiga gruppering som fackföreningen utgör. Vad individerna beträffar bekräftar kongressen följaktligen, att den fackligt anslutna har sin fulla frihet att utanför fackföreningen delta i sådana former av kampen som passar hans filosofiska eller politiska uppfattning och den begränsar sig till att i gengäld kräva att han inte i fackföreningen inför de åsikter han gör sig till tolk för utanför den. Vad organisationerna beträffar beslutar kongressen, att för att den fackliga verksamheten skall uppnå största effekt bör den ekonomiska aktionen utövas direkt mot arbetsgivarna. De sammanslutna organisationerna bör inte i egenskap av fackliga grupperingar ha något samröre med partier och sekter, vilka, utanför och vid sidan om, i full frihet kan kämpa för den sociala omvandlingen. 29
Man kan urskilja det marxistiska inflytandet i synen på den kapitalistiska utsugningen och klasskampens nödvändighet. Men här sätts den direkta ekonomiska kampen före den politiska, så som Bakunin och anarkisterna gjorde. Proudhons idéer återfinns bakom tanken att fackföreningarna ska bli det framtida samhällets förvaltande organ. Erfarenheterna av de splittrade och splittrande socialistpartierna i Frankrike står bakom avvisandet av partipolitiskt arbete inom de fackliga organen. Vad som inte direkt framgår av Amiensdeklarationen är syndikalisternas antistatliga och antimilitaristiska inställning. Också där grundade sig ståndpunkterna på en kombination av anarkismens teoretiska inställning, och bittra praktiska erfarenheter av statens och militärens hållning till strejker och organisering. I Londondeklarationen från 1913 är internationalismen och den antistadiga inställningen desto klarare. Den skrevs för att ligga till grund för en syndikalistisk international som tyvärr omintetgjordes av världskrigets utbrott. Men Londondeklarationen antogs tre år senare som det svenska SAC:S första principförklaring. 1. Fastslående att arbetarklassen i alla länder lider under kapitalistiskt och statligt slaveri uttalar sig kongressen för klasskamp och internationell solidaritet och för arbetarnas oavhängiga organisering på basis av fri sammanslutning. 2. Dessa organisationer skall ha till uppgift arbetarklassens o- medelbara materiella och intellektuella utveckling och ett framtida störtande av det kapitalistiska systemet och staten. 3. Kongressen slår fast, att klasskampen är en nödvändig följd av det privata ägandet av produktions- och distributionsmedlen och uttalar sig därför för socialisering av denna egendom genom uppbyggandet och utvecklandet av producenternas kamporganisationer till duglighet att handha förvaltningen av dessa medel i samhällets intresse. 30
4. Kongressen slår fast, att dessa kamporganisationer blott kan lyckas i sina strävanden när de upphör att vara splittrade genom politiska och religiösa åskådningar och förklarar, att striden är en ekonomisk strid, därmed avseende, att de inte kan nå sitt mål genom att överlämna sin sak till regeringen eller dess medlemmar utan blott genom arbetarnas eget tillämpande av direkt aktion i förlitande på de ekonomiska organisationernas styrka. 5.1 konsekvens härmed uppmanar kongressen arbetarna att organisera sig i oavhängiga ekonomiska kamporganisationer och förena sig i internationell solidaritet för att uppnå en slutlig befrielsefrånkapitalismens och statens herravälde. 190O-TALETS SOCIALISM Avsikten med det här kapitlet är att visa på hur arbetarrörelsen och de socialistiska idéerna, speciellt de syndikalistiska, har vuxit fram och funnit olika vägar för kampen. Men vi ska också dra ut trådarna till vår egen tid, även om det måste bli kortfattat. Vid första världskrigets utbrott 1914 föll Andra internationalen sönder - de ingående arbetarpartierna, huvudsakligen socialdemokratiska, slöt upp på respektive lands sida i kriget och gjorde därmed gemensam sak med imperialisterna. Glömda var alla förklaringar om att arbetarklassens fosterland var hela världen; nu gällde det att vara goda tyskar, engelsmän, fransmän, svenskar och så vidare. Många arbetare fortsatte att agitera för generalstrejk mot kriget men de socialdemokratiska ledarna visade att herrar alltid har mest gemensamt med andra herrar. Den ryska revolutionen 1917 förändrade världen för både borgare och socialister långt utanför Ryssland och blev för många socialister den stora förebilden. Den visade att revolutionen var möjlig, och det till och med i ett land där de revolutionära förutsättningarna enligt Marx knappast fanns (Ryssland var ett bondeland med mycket liten industriarbetarklass,»proletariat«). 3 1
Kommunisterna såg att ett litet välorganiserat och målmedvetet parti som bolsjevikerna kunde styra in en folklig kamp i vissa banor, och framgångarna gjorde att Lenins uttolkning av marxismen blev styrande för raden av kommunistpartier världen över. Marx' krav på en ständig, kritisk analys ersattes av en tro, en okritisk övertro på just Lenins analys av en viss historisk situation. Det ryska kommunistpartiet fick ledarrollen för all världens kommunister genom Komintern, den kommunistiska internationalen. För de socialister som satte friheten högt blev det snabbt tydligt att den ryska revolutionen urartat och att det var nödvändigt att skapa en motvikt till leninismen och Komintern. 1922 bildades IAA, Internationella arbetarassociationen, som både till namnet och syftet ville anknyta till Första internationalen. De följande årtiondena blev dock förödande för de frihetliga socialistiska rörelserna. I Italien tog Mussolini makten redan 1922 och fascisterna började bygga den korporativa staten. Arbetarnas fackliga organisationer slogs sönder och ersattes av förbund med både arbetare och arbetsköpare. Det syndikalistiska usi tvingades under jorden. 1929 blev Argentina militärdiktatur, och den stora syndikalistiska organisationen FORA krossades. Därmed fick också de mindre syndikalistorganisationerna i Bolivia, Brasilien, Chile, Guatemala, Mexiko, Paraguay och Uruguay svårare att stå emot den kommunistiska propagandaoffensiven. 1933 tog Hitler makten i Tyskland och krossade det syndikalistiska FAUD och hela den tyska arbetarrörelsen. På flera håll i Osteuropa fanns en stark rörelse för arbetarråd (till exempel i Polen och Ungern), men i och med andra världskriget och det kommunistiska maktövertagandet utplånades alla sådana organisationer. 1936 utbröt inbördeskrig i Spanien. General Franco och»falangisterna«(de spanska fascisterna) revolterade mot reger- 3 2
ingen, som var sammansatt av både borgerliga och socialistiska partier. Folket och de demokratiska organisationerna gjorde våldsamt motstånd och kriget pågick i tre år. Till en början kunde fascisterna slås tillbaka i större delen av landet, men med tiden fick Franco så stor hjälp från de tyska och italienska fascistregeringarna (som använde Spanien för att prova ut nya vapen) att han kunde krossa den demokratiska republiken och bli Spaniens diktator för närmare fyrtio år. På många håll i Spanien, särskilt i Katalonien, hade arbetarna under kriget kollektiviserat både jordbruk och företag och upprättat fria kommuner enligt syndikalistiska idéer (mer om det i kapitel nio). De byggde upp ett nytt socialistiskt alternativ, vitt skilt från det sovjetiska mönstret. Detta uppfattades så småningom som ett hot av kommunisterna som med utländskt stöd föll anarkosyndikalisterna i ryggen. I den kommunistiska propagandan brukar det heta att syndikalisterna inte kommer att vara pålitliga vid en kommunistisk revolution och därför måste behandlas som tänkbara fiender. I Spanien hade syndikalisterna redan gjort revolution; där visade kommunisterna i praktiken sin pålitlighet. I Sverige byggde socialisterna upp en spanienrörelse med över 400 lokala kommittéer. Socialdemokrater, syndikalister och kommunister arbetade här tillsammans och lyckades samla in över fyra miljoner kronor som stöd till republiken. Cirka femhundra arbetare, mest syndikalister och kommunister, reste till Spanien som frivilliga i kriget mot fascisterna. Detta trots en lag som förbjöd svenska medborgare att ta värvning i Spanien. Men hjälpen var alltså otillräcklig. 1939 lyckades Franco krossa den spanska, lagliga revolutionen. Kvar av det jättelika syndikalistiska CNT blev en liten spillra i exil i Frankrike och en underjordisk organisation som snabbt blommade upp igen efter Francos död. Trots att den har splittrats i två grenar, CNT och CGT, har den i dag stor betydelse i Spanien. 33
Efter andra världskriget ledde Stalins skräckvälde i Sovjet och USA:S allt mer dominerande ideologiska ställning till en växande kommunistskräck som drabbade även arbetarrörelsen och ledde till en försvagning av kommunistpartierna utanför Sovjetunionens direkta maktsfär. Den östeuropeiska»socialismens«urartning och de kapitalistiska ekonomiernas framgång har kanske också bidragit till att framför allt socialdemokratin valt en samarbetslinje långt från klasskampen. Men som vi ska se i kapitlet om den svenska arbetarrörelsens framväxt är det en utveckling som börjat långt tidigare.