expedition BARCELONA Karin Rödström Linda Isaksson Tove Östergren

expedition BARCELONA Anna Håkansson Ari Pärnänen Julia Boström Karin Rödström Linda Isaksson Tove Östergren Kulturverkstan HT 2000 1

Expedition Barcelona eller vart tog den vita gorillan vägen? Den vita gorillan har rymt! Vi måste hitta den! Med detta som enda mål for vi, sex studenter från kulturverkstan i Göteborg till Barcelona i november år 2000. Vi hade alla olika förutsättningar och olika sätt att förhålla oss till vårt mål, dock med en och samma starka övertygelse om vad som var tvunget att uträttas. Vi måste finna den vita gorillan och sedermera få med oss bevis hem till Göteborg på att vi uträttat vårt uppdrag. Expeditionen bestod av: För att minska den mediala uppmärksamheten arrangerades en skenplan för hur sökandet skulle gå till. Frågeställningen för detta arbete löd: Fungerar kulturarrangemang i Barcelona som ett medvetet verktyg för social förändring? För att få svar på denna fråga beslutades det att vi skulle uppsöka ett antal olika kulturprojekt, fria kulturutövare, samt kulturinstitutioner i Barcelona. De vi träffade var: Forum Barcelona 2004, La Fura dels Baus, CCCB och Elisava. På vilket sätt vi valde att angripa frågeställningen vid respektive möte var helt beroende av tid, plats, situation och person. Intervjuer var dock det mest förekommande tillvägagångssättet. Vi var även frekventa besökare på Barcelonas mer nocturna kulturinstitutioner, samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att kartlägga resten av stadens pågående kulturliv. För arbetet förutsattes att vi med den information vi hade samlat, skulle kunna återvända till Göteborg och för vissa utvalda personer återberätta vad vi kommit fram till. Vi skulle även utvärdera arbetet och avgöra om vårt resultat var det vi förutspått eller kanske något helt annat. Välkommen till: Expedition Barcelona! Julia Boström, 24 år, pudding från Stenungsund Anna Håkansson, 24 år, pudding från Stockholm Linda Isaksson, 24 år, pudding från Majorna Ari Pärnänen, 43 år, pudding från Torslanda Karin Rödström, 38 år, pudding från Göteborg Tove Östergren, 43 år, pudding från Alvesta Innehåll Inledning... 2 Forum Universal de les Cultures Barcelona 2004... 3 La Fura dels Baus - de rasande tjurarna... 5 La Fura dels Baus: OBS Reflektioner från två olika håll... 6 CCCB ett kulturhus i staden om staden... 8 Besök på Elisava, en av Barcelonas designhögskolor... 9 Summering... 11 Adresser... 12 2

Landvetter. Tvingar tänderna att sluta hacka hysteriskt. Längtan bort blandas med motvilja. Längtan hem, till Arvid, sängen, värmen. Förväntan och ångest. Flygrädsla och nyfikenhet. Forum Universal de les Cultures Barcelona - 2004 Det första världsomspännande forumet för kultur kommer att hållas i Barcelona år 2004. Det blir en sammankomst med världens kulturer som kommer att spegla och diskutera kulturens tillstånd idag. Forumet vill demonstrera att globaliseringen är förenlig med bejakandet av de kulturella skillnaderna. Unescos 186 medlemsstater har ställt sig bakom forumets riktlinjer vilket ger projektet en internationell dimension och en tyngd åt evenemangen. Forumet kommer att fokusera på tre teman: Kulturell mångfald, förutsättningar för fred, och den humanekologiskt hållbara staden. Programmet består av fem månader med debatter, utställningar och en konstfestival, The World Festival of the Arts. Ett utbildningsprojekt har redan börjat att knyta samman organisationer och institutioner världen över för att utveckla studier och förslag på nya utbildnings former. Huvudevenemangen kommer att ske på ett speciellt framtaget festivalområde i Barcelonas hamnområde. Dessutom kommer redan existerande lokaler att utnyttjas: TheWorld Festival of the Arts är till exempel integrerad i Barcelonas årliga evenemangskalender och kommer att pågå runt om i staden. Varje månad från maj till september kommer att tillägnas olika konstformer. Den byggnad som forum Barcelona 2004 är belägen i gör onekligen intryck på oss. Det är nog den högsta byggnaden, i det annars tämligen lågt bebyggda, Barcelona. Forumet befinner sig på 29:e våningen och vi är nog alla påtagligt påverkade av hissens g-krafter när vi når fram. Utsikten från de vinklade fönstren ner över hamnen och havet är fantastisk. Ett besök på glasberget Forumet organiseras av ett konsortium Forum Universal de les Cultures Barcelona 2004, skapad av den Spanska regeringen, Kataloniens autonoma regering och Barcelona stad. I november i år fick sex av oss studenter från Kulturverkstan i Göteborg möjlighet att besöka Barcelona och få förstahands information om evenemanget från representanter för konsortiet. Barcelona 2004 teamets rymliga kontor finns på tjugonionde våningen i ett av Barcelonas högsta byggnader, Torre Mapfre, en skyskrapa av glas vid den Olympiska hamnen. Vi mottas där av Paloma Gracia, projektets marknadschef. Hon ursäktar att chefen för informationsavdelningen inte har möjlighet att delta i mötet som planerat, på grund av att teamet (inklusive henne själv) sitter i ett viktigt möte. Vi installerar oss i ett litet rum med utsikt över kontorslandskapet genom de glasade väggarna. Gracia berättar att Forumet är en idé från Barcelonas stadsfullmäktige och presenterades för UNESCO redan 1997. Hon förklarar att det funnits svårigheter att driva fram idén eftersom den är ny men ändå har likheter med andra internationella storevenemang som till exempel Världsutställningen och Kulturhuvudstadsåret. Flera städer har dock förklarat sig intresserade att fortsätta med nästa Forum. Ett ramverk för konceptet har presenterats för Mexico City, Montreal och Porto. En periodicitet på fyra år har diskuterats, men eftersom evenemanget i så fall alltid kommer att sammanfalla med de Olympiska Spelen har tidpunkt för nästa Forum inte fastsällts. Vi frågar om Barcelonas motiv för att skapa ett multikulturellt evenemang av det här slaget. Señora Gracia berättar om Barcelonas historia som en mötesplats för olika kulturer och betydelsen av bevarandet av den Katalanska identiteten som inspirationskälla för idén. Barcelona har dessutom en tradition och kunskap av att hålla i stora internationella evenemang. Forumet innebär en möjlighet att fortsätta med den sociala och infrastructurella upprustningen av det kustområde som inte berördes av de Olympiska spelen 1992. En plan för omdaningen av området upp till floden Besos ingår i projektet. Paloma visar oss planskisserna för det omfattande rekonstruktionsarbetet för ett område som nu upptas av ineffektiva och miljöfarliga tekniska anläggningar och förfallna bostadsområden. Den nya planen inbegriper bland annat ett nytt vattenreningsverk, modernisering av ett befintligt olje- 3

kraftverk och byggande av nya bostäder. Hon pekar ut Forumets centrala esplanad som byggs ovanpå reningsverket, och dit en av huvudutställningarna kommer att förläggas. Andra utställningar inhyses i ett nytt konferenscentrum och intill en ny fritidshamn. En amfiteater med plats för 50,000 människor kommer att användas för de stora publika evenemangen. Och allt kommer att distribueras over hela världen genom Internet och TVsändningar. Redan nu kan man delta i diskussioner på Forumets hemsida, The Virtual Forum. För programplanen och budgeten krävs det Stadsfullmäktiges, den Katalanska regeringens och den Spanska regeringens godkännande. Paloma Gracia berättar att arbetet har varit problematiskt på grund av olika politiska majoriteter i de tre församlingarna, men att en budget på 3 miljarder kronor nu finns färdig för behandling. Offentliga medel står för hälften av kostnaderna och inkomster från sponsorer, TV-sändningar och inträdesavgifter för den andra hälften. Paloma Gracia anser att budgeten är mycket realistisk. Man förväntar ca 5 miljoner besök (en siffra som är en omvärdering från en ursprunglig beräkning på 25 miljoner besök efter studier från världsutställningen i Hannover och Londons Millenium Dome). Hälften av besökarna antas vara turister vilket skulle inbringa stadens turistnäring en inkomst som motsvarar inkomsterna av en extra dag per turist. Fyra huvudsponsorer eller partners är engagerade. Sponsringen kan komma att komplicera programplaneringen säger Gracia. En konflikt mellan Mapucherna i Sydamerika och en av huvudsponsorerna, ENDOSA elbolag, har redan skapat rubriker. Planeringen av programmet ligger fortvarande i startgroparna. Vilka som skall ha ansvaret för att utforma huvudutställningarna som behandlar Forumets tre teman skall avgöras av en jury nu i december. Forumets Chief Executive Officer och cheferna för de olika avdelningarna reser runt i världen och söker samarbetsparter och kontaktar eventuella deltagare. Förslag på deltagare och aktiviteter samlas också in genom Internet. Ambitionen är att utbudet av aktiviteter skall vara av lika mycket global som lokal karaktär, lika delar världskändisar som doldisar som de Olympiska spelen 1992 gjorde. Den gången innebar det en förflyttning av de fattigaste zigenarna till just det område som man nu kommer att bygga om och där de nu utgör ett problem på grund av trångboddhet. Man kan bara hoppas att Forumets ambitiösa mål kommer att innebära en hållbar lösning även för dem. Ett annat mål som utrycks i riktlinjerna är att hålla fram minoritetskulturerna och deras roll i lösningar till problemen i globaliseringens spår. Modellen för organisationsstukturen är taget från Barcelona olympiaden men i och med att det är första gången man ordnar evenemanget, saknas kanske den lokala förankringen i de olika länderna som är nödvändig för att se förbi det redan etablerade. UNESCO s nationella organisationer borde här kunna fungera som agenter, men åtminstone i Sverige finns det ingen kontakt eller ens kunskap om evenemanget. Frågan är om Forumet lyckas att samla deltagare som inte är framskickade av de nationella institutionerna och regeringarna, eller är i opposition till dem. Men som Paloma Gracia säger så försöker man i Barcelona nu skapa ett evenemang och en struktur kring ett väldefinierat innehåll och inte tvärt om som så ofta annars. Barcelona lockar med dofter och smaker, ljud och ljus, allt känns igen, men allt är nytt. Jag trivs från första stund. Frågor för framtiden Efter mötet med señora Gracia tar vi en sista blick och några foton på den planerade platsen för evenemanget från vår höga position på tjugonionde våningen, i förvissning om att utsikten om några år kommer at te sig helt annorlunda. Oavsett hur Forumprojektet utlöper så har Barcelona förvandling i sinnet. Evenemanget används för att få fart på en omvandling på samma sätt 4

Vi slår oss ner, festar på ost och vin, nötter och frukt och plötsligt känner jag att detta är resans absoluta höjdpunkt hittills. Vi pratar om livet, om det väsentliga. Julia sjunger, vackert. Mörkret omringar oss, liksom kylan. Barcelona ligger där, strålande framför våra fötter och jag ryser av känslan att vara där. Just nu. Just då. I ögonblicket.... La Fura dels Baus - de rasande tjurarna. La Fura dels Baus är en experimentell teatergrupp, som var en av de 45 inbjudna som lämnat tävlingsförslag för utformningen av temautställningarna i Forum Barcelona 2004. De är en av de tre utvalda till finalen kring temat Sustainable Cities. Gruppen besitter ett mycket stort förtroendekapital i Barcelona och har bland annat fått utforma öppningsprogrammet för Olympiaden 1992. La Furas historia började tidigt på 80-talet med gatuteater. Man kan närmast beskriva teaterformen med begreppet nycirkus. De eftersträvar att använda sig av udda arenor där man kan avgränsa publiken, sporthallar eller industrikomplex etc. Gruppen har ingen stationär scen, men betraktar den hangarliknande lokalen på Mercato de los Flores där de nu spelar en Macbeth iscensättning, som sin hemmascen. Vi möter gruppens informatör och PR-man Álvaro López där 5 strax innan föreställningen Ser ni på er utveckling från att ha varit en liten gatuteater med små medel till den position ni har idag som en institutionalisering? - Ja, det kan man kanske säga att vi blivit eftersom vi behöver de pengar som institutionerna ger oss. Och den teknik vi använder kräver också tillgång till institutioner. Har ni samma publik, nu som på den tiden ni spelade på gatan? - Nu är det ju så att vi startade för 24 år sedan och det är klart att publiken har förändrats, nu kommer barnen till dem som såg oss i början. Vi jobbar inom många områden och publiken blir därmed växlande. Just nu försöker vi oss på att intressera en ung publik för opera, fast vi gör ju inte opera i någon vanlig mening förstås. Vi letar alltid efter nya vinklingar och uttryck. I en av våra operor lät vi publiken vara med från början med att erbjuda dem chansen att vara med att komponera musiken genom Internet.

Har det någon betydelse att ni ligger i Katalonien, är det en utpräglad katalansk teater? - Nej, vi är blandade, i den här föreställningen, har vi bland annat en tysk konstnärlig ledare. Vi jobbar med alla möjliga människor. Ni är kända för att ni eftersträvar en interaktion med publiken, är detta en medveten strategi? - En föreställning utan publik är inte möjlig. Publiken är 50% och vi behöver kaos och det tillför publiken. När du ser en pjäs av oss så verkar det som det bara är kaos men i själva verket är allt väldigt välplanerat och regisserat, det är publiken som tillför kaos. Föreställningen ändras beroende på vilken publik som kommer. I södra Spanien så lever publiken om betydligt mer än vad den gör i Barcelona. Det låter som det ständig återkommande temat med; ju längre norr ut ju mer civiliserat uppträder folk, eller snarare ju längre söder ut ju mer blodfullt. Vilket leder oss osökt in på. Har ni spelat i Sverige någon gång? - Nej, men vi har varit i Danmark. Varför multimedia, varför all denna teknik, är ni inte rädda för att tekniken ska ta över? - Tekniken är en möjlighet att experimentera med känslor hos publiken. Den är dyr och gör oss beroende av sponsorer, men den ger oss också frihet. Det är frihet att göra tredimensionella bilder och låta dem delta i pjäsen, för att studera vad som händer med publiken. Är era strävan efter förnyelse och ert spelsätt i opposition med vanlig teater? - Vi har inga ovänner men La Fura försöker alltid bryta emot konventioner inom teatern, gör vi t.ex. en opera så gör vi den på vårt sätt. Vår strategi är att inte vara rädda för något, vi gör våra projekt och de accepteras. När vi fick i uppdrag att öppna sommar olympiaden, hade vi ingen aning om vad vi skulle göra, men vi antog uppdraget, det gick bra och vi hade kul. Nu senast spelade vi på ett skepp i hamnen vid invigningen av en ny bro. Alla ställen är bra ställen för oss. På Internet har vi en tävling som ger segrarna en möjlighet att delta i våra föreställningar. Vad de inte vet är att de blir dödade på scenen! www.lafura.com är länken. Tar inte tekniken ut skådespelaren? - Skådespelare och teknik är lika viktiga, vi sätter tekniken lika högt som skådespelaren i våra uppsättningar. Vi har funnit ett sätt att integrera maskin och skådis så att de får samma värde, det finns en interaktion dem emellan. Rummet och aktören spelar tillsammans. Har La Fura någon sorts ideologi? Har ni någon form av budskap, tanke i ert arbete? - OBS är en föreställning om besatthet efter makt. Störst, bäst och mest. Det är ett sätt att försöka sätta 6 strålkastaren på ett problem och det är en politisk föreställning. Och för 5 år sedan hade vi en föreställning om det politiska språket, Lenguage Furero som visade på det perversa med det. Den föreställningen tog vi på världsturné, Japan och en mängd länder i Europa. Det finns en tanke om att ropa ut vad som händer i världen, att man t.ex. dödar för ett mål mat. Vad tänker ni om Forum 2004 tre teman? - Ja, det är ju beskrivande för en stor del av det som pågår i världen och vi vill ju gärna vara med och förändra saker till det bättre. Kan vi göra något så Hur finansierar ni verksamheten, det måste vara svårt att få ihop pengar till all teknik? - vi har alltid många samproducenter, i den nuvarande föreställningen är dom 5 stycken. En del föreställningar går ihop andra inte, en del föreställningar subventionerar andra. Vi ser först och främst på det artistiska och sedan på att det inte ska gå back. Vi planerar uppsättningen först sedan söker vi samproducenter och sponsorer. Vi sponsras t.ex. av Pepsi, Mercedes, staten och de orter eller institutioner dit vi förlägger våra premiärer. Den stora teaterfestivalen i Cangeri i Italien är med och sponsrar OBS. Vi hade aldrig klarat det utan samproducenter. Men de kommer in efter det att föreställningen är planerad. Lite snurrig efter en vinspäckad dag med Gaudi. Han måste ha varit galen, men häftig. Var tillbaka på tapasbaren där vi i går träffade Tor och Theresa. Strålande atmosfär, goda tapas på bröd (baskiska) och svalt, gott, porlande vitt vin. Till slut en härlig stund i Gaudiparken, mera vin och sång, jag vill bygga mosaiker! La fura dels Baus OBS Reflektioner från två olika håll. Efter en bra men stimmig intervju i caféet på den teater som gruppen har som hemmascen i Barcelona avbryts vi, föreställningen börjar. Teatersalongen är stor som en fabrikslokal, inte ödslig utan fullproppad av människor, alla står. Det är mörkt, det är varmt, det är tyst. Plötsligt: dunkande ravemusik ur högtalarna. På videodukarna visas döda människokroppar och uppe på scenerna, i rasande fart, springer välbyggda män, halvnakna och väsande som frustrerade tjurar. K: Plötsligt hörs steg bakom mig, en varm svettig hand tar om min nacke. Flera män dyker upp och springer omkring i folkhavet som börjar gunga och röra sig fram och tillbaka. Ett kraftigt dån hörs och ett stort monster tycks inta teatersalongen. Folkmassorna klyvs mitt itu. Från ett annat håll dånar ett nytt odjur. Det är mobila scener som samtidigt fungerar som stora videodukar. Vanliga informationssymboler visas upp i

neon; toaletter, hundar, parkering. Man kan inte lita på vad som ska dyka upp. Publiken rör sig oroligt fram och tillbaka. Pulsen har ökat betydligt. En man skriker ut ett ångestvrål strax bakom oss, i strålkastaren syns hans nakna kropp under ett rinnande vatten. Kaos. På scenen står en helt manisk gitarrist och spelar någon sorts hardcore, frenetiskt headbangande med det långa håret. (Wiplashskador är nog inte någon ovanlig arbetsskada här.) Maskinerna tvingar publiken åt olika riktningar, de är helt skoningslösa, passar man sig inte blir man överkörd, så känns det i alla fall. Vi blir uppmanade att ta på oss de glasögon vi fått vid entrén. Totalt ljus bländar våra nu mörkervana ögon. Totalt ljus och totalt mörker, om och om igen. J: Detta är misshandel, jag tänker på epilepsi. Två galna män (kungen och Macbeth) slår besinningslöst på en armé av upphängda rockar, i triumf sliter de ut ett hjärta ur en av kropparna som de glufsar i sig. (Det är ganska slafsigt att använda sig av riktiga grishjärtan på teater.) Plötsligt befinner vi oss mitt i en absurd TV-show. Människor dödas på scen, lättklädda onda människor är värdinnor, evigt flinande, klädda i någon sorts porriga gladiatordräkter. De bär på enorma dildos som de suger av och sedan använder för att brutalt knulla två av de manliga gästerna i baken med. De skriker av smärta. Samtidigt blir vi omringade av fler maskiner, inknuffade mot scenen. Ljudet är jämt, hysteriskt. Bilderna på filmduken och på scenen försöker överträffa varandra i vidrighet. Publiken skrattar, applåderar. Det finns inte en chans till vila eller eftertanke. Kan man bli våldtagen av en teaterföreställning? J: Golvet börjar plötsligt röra sig i vågor och det tar ett tag innan jag förstår att det bara är för mig det snurrar så mycket. Magen vänder sig ut och in och jag måste fly, bort från maskinerna som åter har börjat sitt hotfulla morrande. Jag rusar genom foajén, in på damtoaletten där jag äntligen får kräkas. Det hade visserligen passat bra att göra det inne på föreställningen men jag föredrar hellre toalettens avskildhet. På en av scenerna står en lättklädd kvinna. Snart är hon utan kläder och utför någon slags sexuell akt med ett stålrör som är fastmonterat i golvet. En psykedelisk videovagina visas i bakgrunden. Män med stålmasker och stålspjut i händerna rusar nerför scentrappan och ut bland publiken. De far fram som huggande projektiler genom folkhavet och publiken skriker. K: Man blir trampad på tårna och knuffad hit och dit och fram och tillbaka och J: När jag äntligen var räddad ville jag inte tillbaka in i helvetet igen. Foajépersonalen verkade vana vid illamående publik och kom och gav mig vatten och lite uppmuntran. Jag var inte ensam där ute, bredvid mig satt bland annat en ung kille med hörapparat, jag tror det gick rundgång i hans huvud. Ny musik ljuder ur högtalarna. En spansk variant av 7 Vem vill bli miljonär visas på en av videodukarna. Fler lättklädda kvinnor på scenen. Pengar, pengar, pengar.och sex och våld, och sperma. I ett annat hörn föds ett skrikande barn ur en plastsäck. Mittemot sticks ett svärd i en man på bår, blodet sprutar, ett hjärta slits ur kroppen. Blod, sperma, vin och frustration sprutas ut över publiken samtidigt som skådespelare, mobila scener och diverse vagnar far igenom folkhavet och föser omkring människorna som en skock får. Ni befaller, vi lyder. K: OBS handlar om besatthet; om makt, sex, pengar manipulation och allt däromkring. Stanna upp! Tänk efter! Vad är viktigt? Vem och vad styr över mitt liv? La Futura dels Baus manipulerade två timmar av mitt liv, men det var det värt, tror jag. Nästa gång hoppar jag upp i en av vagnarna. J: Nu efteråt är jag ganska nöjd med min flykt från skådespelet för jag tror inte att jag hade fått ut så mycket mer, varken av fler grishjärtan, tarmar, striptease eller sperma i håret. Denna morgon bär det iväg till ett av Gaudis hus efter Theresas och Tors varmaste rekommendationer. Utställningen därinne visar verk av fauvister, Ari hamnar i grubblerier kring konstnärernas nakenstudier medan jag längtar upp på byggnadens tak. Här hägrar Gaudis skorstensmän i den gassande solen.de är formade som krigare, redo att när som helst försvara sin skapares organiska, vansinniga, men alldeles underbara uttryck. Vi stannar länge

Efter detta stack vi ut på stan igen, det var performance festival på CCCB, där en grupp uppträdde med en föreställning som pågick i 24 timmar. Vi gav oss rätt snabbt för det var rätt trögt om man så säger, men man får väl ha överseende med tanke på hur länge de tänkt sig att hålla på. CCCB - ett kulturhus i staden om staden It is about the city. Orden kommer från Theresa Peréz, marknadsansvarig på CCCB- Centre de Cultura Contemporánia de Barcelona, och syftar till den verksamhet som bedrivs där. Ett kulturhus där alla olika konstformer får plats, där alla uttryck får komma fram. Allting som kännetecknar en stad ska finnas på CCCB. Det handlar alltså inte om Barcelona som stad utan om staden som fenomen. Man utgår ifrån det som intresserar människorna i staden ur ett globalt, snarare än i ett lokalt perspektiv, därav finner man t ex mycket internationella utställningar. Vi träffar Theresa Peréz fredagen den1 december på CCCB. Vi har försökt att nå henne hela veckan, men utan resultat. När vi däremot går in på CCCB på torsdagen, förklarar vårt ärende och ler lite snällt mot den trevliga receptionisten, får vi en intervju redan till nästa dag. När vi kommer visas vi upp några våningar, där Theresa tar emot. Hon verkar lite förvånad att vi är så många som kommer, hon hade bara väntat sig två personer. Vi hade inte varit helt tydliga med gruppens storlek uppenbarligen. Lite pinsamt, men hon verkar att ta det bra. Hon leder in oss i ett separat rum och det första som slår mig är det gigantiska bordet vi skall sitta runt. Avståndet mellan oss och Theresa känns till en början enormt, men minskar efterhand, då intervjun tar fart. På bordet står ett askfat, vilket är lustigt när man tittar upp och ser en Rökning förbjudet skylt på väggen. Typiskt Spanien. Theresa berättar: Om verksamhetsansvar, budget och sponsorer CCCB öppnade 1993 och är en allmän institution som drivs av Barcelona Kommun och av provinsen Katalonien. Man har en politiskt tillsatt chef, som har varit densamme sedan starten. Denne har en bakrund som kontroversiell journalist och filosof, vilket påverkar verksamhetens inriktning betydligt. Vidare har man en director, en subdirector, en manager of exhbitions och en manager of cultural affairs, samt en administrativ ledning, vilka alla samarbetar tätt. CCCB: s budget är indelad i två delar; en kommunal och en privat. Man får 70% av sina intäkter genom kommunala bidrag och resten från sponsorer, hyra samt biljettintäkter. Vad gäller sponsorer så väljs dessa ut efter det att en utställning eller en happening är planerad. Sponsorernas makt att påverka verksamheten vill man på så vis begränsa. Om platsen för verksamheten CCCB är beläget i en del av Barcelona dit folk inte gärna beger sig. Brottsligheten är hög, människorna fattiga. Det finns en strategisk tanke bakom placeringen, man vill vitalisera detta eftersatta område. Huset som nu är CCCB:s lokaler var förr ett barnhem för föräldralösa barn. Detta påverkar verksamheten på så sätt att man aktivt vill bredda sig och ständigt nå ut till en ny publik. Man vill hjälpa till att dra folk, alla olika typer av människor till sig och till sin stadsdel. Närmsta granne är MACBA (Museu d Art Contemporani de Barcelona), dvs Museet för samtida konst. Dessa två institutioner samarbetar inte nämnvärt, men drar säkert fördelar av att ligga så nära varandra. Om olika arbetssätt och samarbetsformer CCCB har tre modeller utifrån vilka arbetet utformas. Det kan vara deras egna idéer, det kan vara någon utifrån som lobbar in en idé eller så jobbar man fram en ny idé tillsammans med någon utomstående. Beronde av vilket modell man använder kommer arbetet med projektet att se olika ut. Just nu pågår ett samarbete mellan CCCB, och Centre Georges Pompidou i Paris, samt ett kulturhus i Rom, där man skickar utställningar mellan sig. Man kommer även att samarbeta med Forum 2004, men på vilket sätt är inte helt klart ännu. Antagligen kommer det att bli en utställlning under temat ekologisk hållbarhet, eftersom det är något CCCB redan jobbar aktivt med. Om mål och visioner CCCB vill vara ett forum för alla de yttringar som finns i den moderna staden. Man vill stödja och framhäva olika former av kultur; musik, film, dans, litteratur, teater, performance, och arkitektur. Man vill nå ut till en bred publik i olika åldrar, olika samhällsklasser och olika kön. Med hjälp av utställningar, debatter, föreställningar och kurser vill man inhysa allt under sitt tak. Ett grepp för att integrera många olika människor är att arrangera flera aktiviteter parallellt för att locka publiken mellan sig. Just nu pågår t.ex olika happenings, samtidigt som en utställning om tid, Art i Temps, en fotoutställning, samt en utställning om författaren Pere Calders håller på parallellt. Enligt Theresa Pérez så har de lyckats med sina intentioner. Verksamheten har enbart funnits i sju år, men gensvaret har varit positivt. Innan vi lämnar Theresa och CCCB springer hon och hämtar information på engelska till oss, olika foldrar om utställningar och happenings, allt för att vi ska få en så rättvis uppfattning som möjligt om dom. Vi får även fribiljetter till de tre utställningar som pågår just nu. Man känner sig fullmatad med information, när man snabbt rusar vidare i den barcelonska asfaltsdjungeln till nästa möte och nästa upplevelse, med orden it is about the city klingande i öronen. 8

Bar Kasparo ligger som en lugn oas mittemellan Ramblan och MACBA. Lite träd (en märklig blandning mellan eukalyptus och lönn ) en lekplats och inget mer. Inga bilar, inga affärer. Stor uteservering, minimalt invändigt. Barens servitris tar en paus och hjälper en av sina döttrar att åka rullskridskor. Mamman springer, skrattar och ramlar. Dotter åker stolt vidare. Flickan är mycket blond. Pappan svensk? Mamman liknar Lena på Joneviks allköp, alltid lika levnadsglad och positiv Ett rött, tungt skynke hänger självsäkert framför balkongfönstret. Regnet öser ner. De tycks inte vara vana vid skyfall i Barcelona. Inte som vi i Göteborg. Kyparen på baren mittemot, sopar febrilt över brunnen på trottoaren som tycks vara täckt med löv. Vattnet når halvvägs upp på hans svarta stövlar. Varje gång en bil susar förbi drar han sig in mot barens trygga port för att inte bli genomblöt. Så mycket vatten på så kort tid. Barcelona är inte som Göteborg. Möte med Elisava, en av Barcelonas designhögskolor När vi kommer till Elisava får vi eskort av en vänlig, men bestämd Securitasvakt med stora mustascher. Det förvånar oss en smula att man valt att inreda entrén till en högskola för design och arkitektur med en vaktkur utrustad med inte bara en, utan två säkerhetsvakter. Medan vakten går för att hämta Anna Iglesias, skolans studierektor, som vi är där för att träffa ser vi oss omkring. Eleverna verkar unga, snarare 18 än 25, hela Elisava påminner egentligen om en något slitnare gymnasieskola. Så dyker de upp, Sergio Correa, Daniel Cid och Anna Iglesias. Vi har blivit tilldelade en hel mottagningskommitté, förmodligen på grund av att Anna, som är den person vi fått kontakt med genom Julias släkting, inte kan engelska. Trots detta sitter hon med under nästan hela intervjun. De båda männen är dock betydligt mer talföra, Sergio Correa har bott i USA i 15 år och är relativt ny på skolan, Daniel Cid är yngre och han ansvarar bland annat för de internationella sommarkurser skolan arrangerar sedan tre år tillbaka. Bakgrund Elisava eller Escola Superior de Disseny är en privat högskola. Den är med sina ca 1400 elever den största designhögskolan i Barcelona och i och med att den grundades 1961 även den äldsta. Det finns en stor mängd designskolor i Barcelona, men vi bestämde oss för att besöka just Elisava, därför att vi kände till dem genom deras kontaktperson på HDK i Göteborg. Utbildningen på Elisava består av tre grenar, grafisk design, industridesign och inredningsarkitektur. För Daniel och Sergio är det viktigt att skolan inte isoleras, de trycker hårt på vikten av att den design skolan genererar influeras av kulturen i Barcelona och resten av världen. De menar att katalansk designs världsberömmelse handlar mycket om att den är så pass pluralistisk. De talar även varmt om skolans uppgift att bryta de barriärer som finns mellan olika länder och discipliner. En stor del av utbildningens koncentration är också extern i och med praktikperioder och gästföreläsare från yrkeslivet. Två exempel på detta är samarbetet mellan två stora, internationella företag, SEAT och Terra (ett av de stora sökorganen på internet) och skolans avgångselever. Enligt Daniel och Sergio tar somliga av gästföreläsarna på Elisava jobbet enbart för att kunna knyta till sig framtida arbetskraft. Antagningskraven till Elisavas utbildningar utgår dock inte från några arbetsprover utan från elevernas grundskoleavgångsbetyg. Kanske är det därför medelåldern är så pass låg. 9

Externa influenser Genom sin utbildning vill Elisava påverka Barcelonas urbana kultur. Många av de framgångar skolan rönt tillskriver man också Barcelona, en stad där allt finns tillgängligt. Möjligheten att påverka är också relativt stor, skolan samarbetar med Barcelona Stad och blir då och då ombedd att designa föremål för stadens miljö. Ska det då skapas t ex en parkbänk, bidrar skolan med en stor mängd olika parkbänkar och får möjlighet att testa dem i sin rätta miljö, innan beslutet om vilken modell som ska användas tas. Någon konkurrens mellan olika städer i Spanien existerar, enligt Daniel och Sergio, inte alls. I förhållande till Madrid finns det enbart fotbollskonkurrens, skrattar de segervisst. Konkurrensen kommer snarare från andra skolor i Barcelona. Efter demokratins genombrott blev Barcelona Spaniens kulturella huvudstad och även om man inte fullt vill påstå att så fortfarande är fallet är man från Elisavas sida noga med att framhålla kulturens betydelsefulla roll för Barcelona. Förhållandet till Barcelona 2004 har hittills varit gott, Elisava anordnar ett speciellt sommarprogram varje år som tydligt speglar forumets teman. Här diskuteras Barcelona som urban plats och ekologiska och sociala frågor har ett självskrivet utrymme. Daniel och Sergio berättar att representanter från Barcelona 2004 helt ödmjukt bett Elisava om hjälp att diskutera forumets teman under de sommarkurser som följer fram till 2004. I år var temat för programmet discovering the city: information design in urban spaces. Samarbetet har alltså hittills varit mer konceptuellt än finansiellt. Inställningen till evenemanget tycks vara positiv, man anser att forumet är en utmärkt anledning för stadens kulturliv att byggas ut. Eftersom Barcelona inte är Spaniens huvudstad, behöver staden en ursäkt för att kunna finansiera kulturell utveckling och tillbyggnad. Inför OS byggdes t ex både Macba och CCCB. Barcelona har länge profilerat sig som evenemangsstad och vi frågar Sergio och Daniel om de inte anser att det kan vara en fara med detta eftersom det kan leda till en brist i kontinuitet. På Elisava tycks man dock anse att dessa evenemang, som i Barcelonas fall många gånger varit internationella, öppnar upp staden mot yttervärlden, vilket oftast enbart leder till kulturell utveckling. Vi frågar om deras förhållande till Manuel Castells som Barcelona 2004 är så tydligt präglade av. Daniel svarar entusiastiskt att sommarkurserna är oerhört inspirerad av Castells och framförallt av hans tankar kring den globala staden. Elisava har även ett omfattande samarbete med andra kulturella institutioner i Barcelona. På CCCB förbereds just nu en utställning sammanställd av elever utbildade på Elisava och i vår kommer en av grundarna till La Fura dels Baus att gästföreläsa på skolan. Många av kurserna eleverna läser förändras också mellan åren i takt med att gästföreläsare kommer och går. 10 Ömsesidig respekt Framemot slutet av vår intervju blir vårt samtal mer avslappnat och Sergio och Daniel frågar oss vad vi själva egentligen tror att Barcelona 2004 kommer att resultera i. Själva är de egentligen inte säkra på att forumet kommer att bli den kulturella plattform man tänkt, det är ju trots allt första gången detta projekt genomförs. Om projektet blir lyckat eller ej hänger förstås mycket på evenemangets deltagare, forumet förser ändå bara deltagarna med generella idéer. Det som lätt misslyckas är ju integrerandet av all världens kultur. Vår intervju med Sergio och Daniel avslutas med en rundvandring på skolan. Vi möter bland annat Emili Padrós, som lämnar sin undervisning för en stund för att hälsa på oss. Han är ansvarig för skolans internationella utbyten. Han och Daniel har likadana skor, kanske är det en gemensam vän som gjort dem? Byggnaden är dåligt konditionerad, men vi tar en tur ut på skolans tak där utsikten över det närbelägna kyrktornet är bedövande och de svala vindarna läkande. Det känns som om Daniel och Sergio aldrig vill skiljas från oss och Daniel tipsar oss om både affärer och klubbar och tar farväl genom att säga att han hoppas att vi träffas på Kentucky, ett av Barcelonas alla beryktade, dygnetruntöppna hak. Mötet på Elisava var på många sätt belysande för det som vi uppfattade var Barcelonas allmänna inställning till kultur. Det tycktes finnas en ömsesidig respekt mellan skolan och andra kulturinstitutioner, liksom även mellan dem och Barcelona Stad och de stora företag som skolan samarbetade med. Samtidigt är Elisava en privat utbildning, dit eleverna ofta kommer direkt efter sin grundskoleutbildning. Detta påverkar förmodligen både integration av elever från lägre samhällsklasser och bredd på uttryck. Deras attityd visar dock på ett självförtroende och en självklarhet som många av oss har svårt att känna igen ifrån Sverige och det är just den som vi har försökt låta oss inspireras av. Anna till taxichauffören: It s the best taxi ever, it s very fine! Is it new? I dont understand. Öh, neuveo, new. Very nice. Is it new? New? No,no I m fourtynine.

Summering Vår upplevelse av Barcelona som en dynamisk och vital stad delas av många. Vitaliteten hänger delvis samman med frigörandet av de krafter som hölls tillbaka av diktaturen. Staden blev snabbt den kulturella huvudstaden i Spanien efter Franco. Känslan av att befinna sig mitt i en utvecklingsprocess hänger kvar - framtiden är full av möjligheter. This isn t Sweden säger Paloma Gracia när vi pratar om turister som råkat ut för den utbredda brottslighet och menar att Spanien har långt kvar till Sveriges sociala standard. Vår upplevelse av Barcelona är att det är en stad som ligger längre fram i sin urbana utveckling än både Stockholm och Göteborg. Åtminstone har man en snabbare utvecklingshastighet. Sergio Correa på Elisava berättar att stadsplanerare från övriga världen kommer till Barcelona för att leta efter den metod som staden använder sig av för att hålla upp vitaliteten och säger att någon metod inte finns. Vi bara experimenterar mycket. Prövar förutsättningslöst många alternativ och behåller det som verkar att fungera. Alvaro Lopez på La Fura dels Baus använder närapå samma ordalydelse när han beskriver teatergruppens strategi mot ständig förnyelse. Det är betecknande för Barcelona att man vill ge en grupp som La Fura en så framträdande plats. De experiment som staden prövar skulle nog på andra håll upplevas som lite väl vågade. Evenemanget Barcelona 2004 är ytterligare ett osäkert kort som man staden vill satsa på. Den är också ett exempel på en medvetenhet när det gäller utnyttjandet av kulturen som en motor i samhällsplaneringen. Intentionen är mer ett direkt styrande av den sociala strukturen i staden, än att skaffa kapital till den. Det senare leder oftast till en att man hellre satsar på något som man vet går hem än på nya lösningar. Expedition Barcelonas deltagare har haft en mycket lärorik resa. Kanske hade vi väntat oss att den vita gorillan varit lättare att få syn på under vintersäsongen. Men kulturlivet blomstrade fortfarande med sådan intensitet att tiden inte räckte till för att spåra upp den. Vi var alla, såväl under som efter uppdraget, skrämmande ense om att resultatet inte är lika viktigt som processen. Därför lades också stor möda och mycket kärt besvär ned på att expeditionens samtliga deltagare skulle känna sig delaktiga och viktiga för projektet. Trots att det emellanåt blåste kärva katalanska vindar runt vårt läger, så lyckades vi tillsammans att utföra vårt uppdrag. Visserligen kom vi gorillan bara på spåret, vi fann spillning i ett hörn nära La Rambla och dagsfärska spår uppe på berget vid Parc Guell, men vi har i alla fall kartlagt djungeln inför nästa försök. 11

Adresslista Elisava, Escola Superior de Disseny Carrer Ample, 11-13 08002 Barcelona Tel. 34 93 317 4715 Fax 34 93 317 9305 www.iccic.edu/elisava Kontaktpersoner: Daniel Cid Sergio Correa Anna Iglesias MACBA Museu d Art Contemporani de Barcelona Placa dels Àngels, 1 08001 Barcelona Tel. 34 93 412 08 10 Fax 34 93 412 46 02 www.macba.es Kontaktperson: Nicola Wolfarth CCCB Centre de Cultura Contemporània de Barcelona Montalegre, 5 08001 Barcelona Tel. 34 93 3064 100 www.cccb.org Kontaktperson: Theresa Peres La Fura dels Baus Carrer de la Ciència, 21 08850 Gavà (Barcelona) Tel. 34 93 662 40 47 Fax 34 93 662 40 49 www.lafura.com Kontaktperson: Álvaro López Press and Promotion Fòrum Universal de les Cultures Barcelona 2004 Torre Mapfre C/de la Marina 16-18, planta 29 08005 Barcelona Tel. 34 93 402 39 1 www.barcelona2004.org Kontaktperson: Paloma Gracia Moncho 12