Hur ska det gå för Christina?

1860 1880 1900 1920 1940 1960 1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100 Hur ska det gå för Christina? När min dotter Christina föddes 1971 fanns det 24 personer i yrkesverksam ålder (20 64 år) per person 80 och äldre. När hon själv fyller 80 kommer det att finnas sex. Vem kommer att ta hand om Christina? Välfärden slukar två tredjedelar av alla de skatter vi svenskar betalar in och andelen kommer att öka. Sverige kommer (allt annat lika) att ha ett underskott i välfärdens finansiering på 200 miljarder redan innan Christina går i pension. Det främst skälet är åldersutvecklingen. Så här ser det ut: Sveriges åldersstruktur 1860-2100 40,0 35,0 30,0 25,0 20,0 15,0 10,0 5,0 0,0 %-andel 65 och äldre %-andel 0-14 %-andel 80 och äldre Andelen unga har sjunkit de senaste 150 åren och kommer att fortsätta sjunka. På samma sätt har andelen gamla (65 +) ökat och kommer att fortsätta öka. Och vi ska inte tala om hur det ser ut för oss gamla gamla som är 80+ vi blir 25.000 fler för varje år som går! Något sådant här har bokstavligt talat aldrig hänt tidigare. Vi behöver lära oss att tänka i nya banor. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kommer vi inom ramen för Välfärd 1.0 att behöva höja kommunalskatten från dagens 32 kronor till mer än 45 inom tjugo år. Det skulle sluka hela din matbudget! Alternativen är att dra ner välfärdens kostnader rejält eller att släppa fram över en miljon nya jobb. De jobben måste i så fall komma inom den privata sektorn de offentliganställdas löner betalas ju med just de skattemedel som inte räcker till. Jag tar upp: 1. Vi har världens dyraste välfärdssystem... Kostnaderna per person har tiodubblats sedan 1951 i fasta priser 2.... som kommer att bli ännu dyrare! Välfärd 1.0 betonar trygghet framför utveckling, vilket leder till ständiga krav på att systemet ska breddas.

3. Varför blir den fortsatta finansieringen av Välfärd 1.0 så dyr... När vårt åldrande och flyktingströmmarna slår igenom blir det ohanterligt. 4.... och vad får vi för alla välfärdspengarna fysisk leverans? Välfärd 1.0 handlar om materiell trygghet, men har vi verkligen det när förutsättningarna för välfärden förändras drastiskt? 5.... och vad får vi för alla välfärdspengarna välbefinnande? Självmord är den främsta dödsorsaken bland unga män, stress och depression de snabbast växande sjukskrivningsorsakerna... 6. Våra politiker lappar och lagar och hoppas bli omvalda genom att inte prata klartext med oss. 7. Går det att öka skatteintäkterna? Är ständigt ökande skatter på arbete en bra metod för att vi ska kunna färdas väl genom livet? Skulle fler som jobbar hjälpa? 8. Vad skapar tillväxt? Tillväxt skapas inte, den kommer när människor släpps loss att arbeta för sig själva, skapa 9. Kan vi minska efterfrågan på välfärdstjänster? Är fler åtgärder mot fusk eller högre avgifter för vård, skola, omsorg eller en ny sorts incitament för klokare livsval rätt väg för ett ökat välbefinnande? 10. Kan vi få ut mer välfärd per skattekrona? Välfärd 1.0 uppmuntrar inte till en ökad effektivitet och inte heller vårt sätt att organisera arbetet. 11. Kan automatisering hjälpa oss att spara? Skattesystemet belönar oss när vi sätter in maskiner i stället för arbete automatisering kommer dessutom snarast att leda till lägre skatteintäkter. 12. Går det att hitta fler som kan jobba? Ja, visst gör det det! Sverige har över fyra miljoner vuxna som inte är på jobbet eller inte har något jobb att vara på. Du kan skriva ut artiklarna genom den här länken: UNDER ARBETE Du kan skriva ut en Power Point-presentation (Office 2016) av de viktigaste punkterna UNDER ARBETE. Presentationen är öppen för ändringar om du vill utveckla materialet. Du hittar mina källor i slutet av varje artikel och fullständiga källhänvisningar bland bilagorna.

Vi har världens dyraste välfärdssystem... 1900-talets andra hälft var en guldålder för svenskarna. Vi var relativt oskadda efter kriget och hade en mycket produktiv åldersstruktur med en stor andel yrkesverksamma och få pensionärer. Den offentliga kassan kändes outtömlig. Vi hade råd med allt. Socialdemokratin byggde ett välfärdssystem (inklusive arbetsrätten) för att skydda alla mot alla sorters faror: sjukdom, olyckor, arbetslöshet, åldrande, handikapp, exploaterande arbetsgivare... Systemet kompletterades med ett ständigt växande antal rättigheter : utbildning, semester, föräldraledighet och vab,... Resultatet har blivit att välfärdskostnadernas andel av vår BNP (exklusive utbildning!) har växt så här. Jag har inte lyckats få fram fullt jämförbara siffror för senare år. (Under de senaste 20 åren har utbildningskostnaden legat runt 6,5 % av BNP). Välfärdens kostnader som andel av BNP (%) Bilden är intressant av flera skäl: dels är kostnadsökningarna uppseendeväckande i sig själva dels visar den att kostnaderna i Sverige vuxit snabbare än i våra konkurrentländer. Jämförelsen haltar naturligtvis eftersom olika länders system täcker olika mycket, men jämförelsen med OECD är ganska hederlig. Systemet bygger på individens rätt till en inkomst som för de allra flesta ligger ganska nära den faktiska, intjänade inkomsten. Den underliggande tanken är att ingen är sjuk/arbetslös/... i onödan och därför har rätt till kompensation för sin otur. I dag anser nästan hälften av alla svenskar att det är OK att utnyttja systemet till max. Över 40 procent av individens inkomster går åt till olika skatter. Föga överraskande undviker en inte obetydlig andel av alla som arbetar att betala skatt. Varje svart-arbetare stjäl i genomsnitt kanske 150.000 kronor från samhället och från sig själv (pensionen!). Det innebär att om en procent av alla i yrkesverksam ålder jobbar svart försvinner sex miljarder från samhället. Hur stor andel av alla i yrkesverksam ålder jobbar faktiskt svart eller byter tjänster med andra? Välfärd 1.0 kommer att kräva ännu mer pengar...

Välfärdsstatens expansion, Lindert, Peter H. Befolkningshistorik och befolkningsprognos 2014 2100, SCB... som kommer att bli ännu dyrare Guldåldern har tagit slut men kostnadsökningarna verkar vara omöjliga att stoppa, främst därför att vi saknar politiker som vågar leda vågar tala om för väljarna hur det faktiskt ser ut och vad som behöver göras. Det finns dessutom alltid krav på nya saker som vi behöver skyddas mot. Den växande andelen pensionärer är det troligen främsta skälet till att pengarna tar slut. Andelen 80 och över väntas fortsätta öka rejält som diagrammet nedan visar. Ålderstruktur 1913-2100 80+ 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% 1913 1925 1950 1975 2000 2025 2050 2075 2100 65-79 20-64 0-19 Den utvecklingen får effekter för kostnaderna eftersom vi gamla är så mycket dyrare i drift än andra. Så här ser kostnadsbilden ut: Välfärdskostnader 2012 per individ och år, olika åldersgrupper (SKL)

600 000 500 000 400 000 Statlig 300 000 200 000 100 000 Kommunlandsting 0 0-6 7-18 19-64 65-79 80-89 90 - År 2035 kommer vi att ha en brist i välfärdens finansiering på över 200 miljarder kronor, flyktingmottagningen oräknad. Kommunalskatten skulle behöva höjas lika mycket som en svensk familj lägger på sitt matkonto. Den ökande bristen på personal kommer troligen dessutom att tvinga fram ett högre löneläge inom välfärden. Skulle din ekonomi klara det? Här kan du invända att det inte går att utgå från en enkel framskrivning och du har rätt! Många uppgifter kommer exempelvis att automatiseras även bland välfärdstjänsterna. Ändå råder det inte någon tvekan om att välfärden kommer att bli allt svårare att bemanna och finansiera. Det stora inflödet av asylsökande kostade runt 60 miljarder 2016 och blir 70 miljarder 2017. Det handlar om både mottagningskostnader och kostnader som vi själva skapar genom att göra det svårare för dem att hitta ett jobb. Ett tredje skäl till kostnadsökningarna är att stötskyddsambitionen bakom Välfärd 1.0 (och de vidhängande budskapen: Oroa dig inte, samhället tar hand om dig! och Vi har råd! ) leder till att systemet överutnyttjas. Det sker både genom onödiga sjukskrivningar, vabbar, etc. och genom svartjobb. En annan effekt är att anställda lockas att betrakta sin anställning som sin egen rättighet, inte något som ska förtjänas. Återigen drömmen om människan som ger efter förmåga och tar efter behov! Det är svårt att sia, särskilt om framtiden! Här finns massor av okända faktorer. Desto viktigare att vara bra på att hantera det oväntade. Stötskyddsinställningen har minskat den förmågan, vilket blev mycket tydligt under den stora flyktingströmmen 2015. Andra exempel på vår svaga förmåga på området är Estonia och Thailand-tsunamin. Välfärdsstatens expansion, Lindert, Peter H. Befolkningshistorik och befolkningsprognos 2014 2100, SCB Migrationsverket

... och vad får vi fysisk leverans Välfärdssystemet har eller borde ha två uppgifter, nämligen att se till att: 1. Så många som möjligt kan bidra effektivt till Sveriges välstånd. 2. De enskilda individerna kan färdas väl genom livet. Jag belyser det första uppdraget i det här avsnittet och återkommer till det andra i nästa avsnitt. Vi erbjuds massor: gratis grundutbildning, nästan gratis sjukvård, föräldraledighet och vab med nästan full lön, pension, semester, a-kassa med nästan full lön (dock inte gratis), anställningstrygghet, reallöneökningar,... Hur fungerar leveranserna? Jag kommenterar politikernas tre favoritområdena vård, skola, omsorg. Vård Min egen erfarenhet av den vård jag fått är odelat positiv: kunniga, vänliga, engagerade människor har givit stöd och trygghet och, inte minst, hjälp i rehabiliteringsprocessen, bland annat i samband med en stroke för några år sedan. Samtidigt: Avdelningar tvingas stänga när patientsäkerheten sätts på spel av brist på både läkare och sköterskor. Enligt OECD träffar svenska läkare runt 900 patienter om året. Snittet för alla 34 OECD-länderna är 2.400 patienter. 64.000 patienter väntar mer än 90 dagar på sitt första läkarbesök. De långa väntetiderna medför otrygghet och lidande för den berörde och stora kostnader för landet i form av produktionsbortfall och sjukskrivningskostnader. SOM-undersökningen 2015 visar trots detta att 63 procent av de tillfrågade svenskarna hade ett bra förtroende för sjukvården. Då verkar det handla om omhändertagandet när de väl får vård. Skola Sverige har tappat eller är på väg att tappa rollen som kunskapsnation, den roll som bidragit till vårt välstånd. PISA! När jag talar med lärare på högskola/universitet är samstämmigheten stor: Kunskapsstandarden har sjunkit rejält. Omsorg Äldreomsorg/servicehus Sedan 2000 har närmare 30 procent av alla platser i det som tidigare kallades servicehus lagts ner, ersatts av kvarboende i hemmet (kostar ungefär en tredjedel av vård på servicehus). Så här ser det ut:

1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 Antal individer i Sverige med hemtjänst/särskilt boende (1000-tals individer, 2006) 600 500 400 300 200 100 0 Antal individer 80 + Antal med hemtjänst Antal boende servicehus Trots ett snabbt stigande antal 80-åringar har kommunerna dragit ner rejält på antalet mottagare av hemtjänst och boende på servicehus, eller vård- och omsorgsboende som det kallas i dag. Köerna är långa till dessa boenden, som väl närmast motsvarar landstingens tidigare långtidsvård. I en aktuell mätning anger bara 15 procent av alla svarande att de har förtroende för kvaliteten i äldreomsorgen. Rädslan för att bli gammal växer. Pensioner Pensionerna kommer att minska (i förhållande till slutlönen) därför att systemet bygger på alltför optimistiska tillväxtprognoser. Mer än var tredje pensionär får redan i dag ut mindre än 10 800 kronor i månaden i allmänna ersättningar och ligger därmed under fattigdomsgränsen. Det här gäller betydligt fler kvinnor än män. Och så var det vårt välbefinnande... Läkartidningen. 2013;110:CMDZ Stockholms Läns Äldrecentrum, 2006:9 OECD-rapporten Health at Glance 2013... och vad får vi välbefinnande För de flesta av världens innevånare kan man se ett direkt samband mellan BNP per capita (hur rika vi är) och välbefinnande (eller om du så vill: lycka). Det sambandet blir allt svagare när vi blir så rika att den fysiska överlevnaden inte står på spel. Det verkar ske vid en BNP per capita på någonstans runt 150.000 kronor. Vad är det då som avgör vårt välbefinnande och behöver samhället bry sig om den saken? Här rör vi oss in i på de negativa rättigheternas sfär! Samhället ska inte begränsa människors möjligheter att färdas väl genom livet på samma sätt som samhället inte ska inkräkta på äganderätten annat än under vissa tydligt definierade förutsättningar. Hur har vi det i dag?

Jag tacklar frågan från två håll: 1. Vad säger en extern mätning om saken? 2. Hur utvecklas vår hälsa på områden som har ett tydligt samband med välbefinnandet? Extern mätning Företagen Gallup och Healthways försöker kartlägga vad de kallar State of Global Well- Being och publicerar utifrån den en Country Well-Being Ranking, den senaste från 2014. Man har gjort 145.000 intervjuer i 145 länder för att få fram mått på fem olika aspekter av Well-Being (välbefinnande). Aspekterna är: Aspekt Definition Min översättning Purpose Liking what you do each day and being motivated to achieve your goals Meningsfullhet Jag tycker om det jag sysslar med varje dag och är motiverad att uppnå mina mål Social well-being Having supportive relationships and love in your life Socialt välbefinnande Har ett rikt socialt kapital och kärlek i mitt liv Financial Managing your economic life to Ekonomiskt Koll på ekonomin minskar stress well-being Community well-being Physical well-being reduce stress and increase security Liking where you live, feeling safe and having pride in your community Having good health and enough energy to get things done daily Varje faktor betygssätts med tre nivåer: Thriving Det fungerar bra Struggling Får kämpa Suffering Har det inte bra välbefinnande Bor i en bra miljö Fysiskt välbefinnande och ökar ekonomisk trygghet Gillar min boendemiljö, känner mig trygg och stolt över min hembygd Är vid god hälsa och har tillräckligt med energi för att hantera varje dags uppgifter Den vänstra kolumnen nedan anger hur stor andel av de svarande som anser att det fungerar bra på tre eller flera områden. De andra kolumnerna anger respektive regions/lands rangordning bland de 146 länderna för aspekten i fråga: %-andel som fungerar bra på minst tre områden Meningsfullhet Socialt välbefinnande Ekonomiskt välbefinnande Bor i en bra miljö Fysiskt välbefinnande Världen 17 18 24 26 25 24 Europa 22 23 28 40 29 24 Sverige 29 42 87 2 19 81 Sverige ligger över snittet i Europa. Vi verkar emellertid vara svaga när det gäller meningsfullhet och socialt och fysiskt välbefinnande. Varför hamnar vi så lågt? Hälsa Jag använder utvecklingen av stress- och depressionsrelaterade sjukskrivningar som ett mått på människors välbefinnande och självmordsfrekvensen som ett annat.

1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 Stress och utmattningsdepression som orsak till sjukskrivning växer snabbt och är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivning, antalet fall har mer än fördubblats på fem år. Kontaktyrken inom vård, omsorg och skola är hårdast drabbade. Självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år. Det här verkarbekräfta Gallup-Healthway s mätning. Stötskyddstänkandet minskar vår upplevelse av självständighet och meningsfullhet, vilket påverkar vår hälsa.. http://www.well-beingindex.com/... och våra politiker lappar och lagar Det finns ingen samlad analys av vilka resultat Välfärd 1.0 ger. Vänstern tycks fortfarande tro på rollen som den omhändertagande eliten som har råd med (nästan) allt. Högern vågar inte utmana väljarna genom att ifrågasätta samhällets omhändertagande, stötskyddande roll. I stället döljer våra politiker kostnadsökningarna genom ett lappande och lagande halvt i det fördolda. Ett exempel är kommunernas ransonering av hemtjänst och särskilt boende. Antal individer i Sverige som tagit emot hemtjänst/särskilt boende någon gång under året (1000-tals individer) 600 500 400 300 200 100 0 Antal individer 80 + Antal med hemtjänst Antal boende i servicehus Antalet individer som fick hemtjänst någon gång under året växte snabbt fram till omkring 1975, sedan började neddragningar som fortsatte fram till ca år 2000, då kvarboende i hemmet blev den nya policyn (som var betydligt billigare!). Då började antalet med hemtjänst växa igen. Antalet individer som bodde i servicehus/särskilt boende växte långsammare fram till år 2000, då man började dra ner på antalet platser. I dag har en tredjedel av alla platser i det som kallades servicehus försvunnit. De här förändringarna skedde under en period när antalet individer 80 och äldre ökade från mindre än 150.000 till närmare en halv miljon. Låt mig också påminna om att 1992 års

Ädelreform innebar att landstingens långvård fördes över till kommunerna, vilket ökade kommunernas vårdbelastning! Den här utvecklingen beror inte minst på kommunernas behov att spara pengar. Enligt Socialstyrelsens årsrapport 2014 tvingas allt fler gamla med stora vårdbehov bo kvar i hemmet det finns inte tillräckligt många platser i vård-omsorgsboenden. I dag kommer nyheter allt oftare om kvarboende i hemmet som far illa. Människors möjligheter att i framtiden färdas väl genom livet hänger på att vi ställer oss frågor kring alla våra framtida vägval. Den första frågan är om vi kan öka skatteintäkterna. Stockholms Läns Äldrecentrum, 2006:9 Går det att öka skatteintäkterna? På det här stadiet är det traditionella svaret: Höj skatten! De skatteintäkter vi då kan spela med är följande (miljarder): Punktskatter 121 Mervärdesskatt 376 SKATTEINTÄKTER 2015 Övriga 14 Dir sk på arbete 564 Skatt på kapital 223 Indir sk på arbete 490 Den helt dominerande posten är direkta och indirekta skatter på arbete: 1.054 miljarder kronor. Därnäst kommer moms, dvs skatt på det arbetsinkomsterna i första hand används till, konsumtion: 376 miljarder kronor. De gigantiska företagsvinsterna ger 118 miljarder i skatt och ingår bland kapitalskatterna (räntor, fastigheter mm). Punktskatterna täcker en rad områden, med energi- och koldioxidskatt som största inslag. Det är skatten på arbete som är den helt dominerande posten. Det ställer beslutsfattarna inför frågan:

Ska vi satsa på att öka intäkterna genom att locka fram fler skattebetalare eller ska vi höja skattenivåerna? Låt mig börja med fler skattebetalare. Den genomsnittliga heltidslönen ligger på drygt 30.000 kronor, så låt oss starta där. En årsinkomst på 360.000 kronor ger samhällets en skatteintäkt på 200.000 kronor i skatt på arbete, plus (i mycket runda tal) 40.000 i moms. Varje nytt jobb skulle alltså vara värt upp emot 250.000 kronor. Om den som får det nya jobbet har a-kassa blir naturligtvis vinsten betydligt större. Enligt SKL blir den åldersrelaterade merkostnaden för Välfärd 1.0 ca 200 miljarder kronor år 2035 (allt annat lika). Det skulle (mycket teoretiskt) kräva 800.000 nya jobb i privat verksamhet (den offentliganställde kostar ju just de skattemedel som saknas). Jämför det med att vi i dag har ca tre miljoner personer som arbetar i privat verksamhet som inte är skattefinansierad och att drygt 2 miljoner av dessa faktiskt var på jobbet under mätperioden! Fler anställda behövs och skulle hjälpa, men så många nya jobb ligger långt bortom det möjligas gräns. Kan vi höja skatten på arbete? Enligt SKL skulle den behöva höjas från dagens ca 32 procent till över 45 procent för att klara finansieringsunderskottet. Det motsvarar hela matkassan för en normal familj. En sådan höjning skulle dessutom med stor säkerhet leda till en lägre sysselsättningsgrad, dvs lägre skatteintäkter! Men tillväxt kan väl vara en del av lösningen? Stockholms Läns Äldrecentrum, 2006:9 Ekonomifakta Vad skapar tillväxt? En dum fråga! Den återspeglar 1900-talets tro på att jobb kan skapas i någon centralstyrd process! Jobb skapas inte. Jobb är resultatet av att entreprenörer hittar nya sätt att tillfredsställa andra människors behov, och att de dessutom kan göra det på ett sätt som är lönsamt för entreprenören själv. Visst finns det exempel på att jobb skapats genom politiska beslut, men hur många av de jobben har sedan kunnat överleva på egna meriter? Inte särskilt många och jobben skapas för det mesta inom den offentliga sektorn, d v s med skattemedel. Det som kan göras av samhället är i första hand att se till att det finns en fungerande infrastruktur och att ramverket kring företagandet inte lägger onödiga hinder i vägen.

Här är onödiga ett nyckelord. Låt oss gå tillbaka litet i historien. Jag fokuserar på utvecklingen i Västvärlden, men tror att många slutsatser är giltiga även på andra håll. Du kan också titta på en bild som illustrerar hur lagstiftningen kring arbetsrätten utvecklats i Sverige. Ända sedan John Maynard Keynes på 30-talet hävdade att politiker kan och bör påverka konjunkturerna har konjunkturpolitik varit ett favoritämne för våra politiker. Oftast har det handlat om att via statliga initiativ kompensera för effekterna av begränsande regler på arbetsmarknaden eller höga skattesatser. Problemet med den sortens åtgärder är att de fokuserar på symptom, inte orsaker. De senare är för svåra att tackla. Som EU-kommissionens ordförande Jean-Paul Juncker lär ha sagt: Problemet är inte att vi inte vet vad som behöver göras. Problemet är att vi inte vet hur vi ska bli omvalda när vi har gjort det! Den här diskussionen pekar på ett fundamentalt demokratiskt dilemma, nämligen svårigheten att genomföra ändringar som är nödvändiga på lång sikt, men som på kort sikt gör det svårare för en majoritet av väljarna att behålla den trygghet som Välfärd 1.0 erbjuder. Det finns ett tydligt samband mellan inkomst och välmående, men bara upp till en BNP per capita på runt 150.000 kronor, sedan blir sambandet svagare. Över den nivån tycks vi inte längre bli mer belåtna med livet när välståndet ökar! 66 av de 183 medlemsländerna i Internationella Valutafonden ligger över 100.000 kr i BNP per capita. Man kan spekulera om vi människor vid den välståndsnivån faktiskt blir mindre oroliga för om vi ska klara oss och mer angelägna om något som kanske kan kallas livskvalitet. Vi västerlänningar är så inställda på tillväxt som vägen till lycka att våra förväntningar tvingar våra politiker att prioritera just denna tillväxt. Våra politiker ställer upp eftersom de ser att vår välfärd inte fungerar utan tillväxt. Den behövs för att vi ska klara av de ständigt växande ekonomiska kraven från välfärdssystemet. Jag tror ändå att det är litet krångligare än så. Det handlar om mer än enbart den faktiska välståndsnivå som kan mätas i pengar. Det handlar våra förväntningar, om i vilken utsträckning vi tar välståndet för givet. Se t ex på skillnaden i hur ungdomar (och deras föräldrar!) ser på utbildning i Sverige (där vi tar välståndet för givet) och Korea (där välståndet är nytt och inte tas för givet ännu). Det som skapar tillväxt är att individer ser och tror på möjligheten att bygga och behålla ett eget välstånd. Det förutsätter att samma individer är trygga i sin äganderätt till vad de skapar, att de litar på likhet inför lagen och, inte minst, att politiker undviker att försöka detaljstyra företagarna. Slutsatsen måste bli att Välfärd 1.0 nått vägs ände om vi inte kan minska välfärdskostnaderna rejält. Vi måste ställa oss följande frågor: För vilken sorts människa ska välfärden byggas? Vad menar vi med välfärd? Kan vi minska efterfrågan på välfärdstjänster? Kan vi få ut mer välfärd per skattekrona?

De två första frågorna behandlas i Välfärdens människosyn. Här startar jag med frågan: Kan vi minska efterfrågan på välfärdstjänster inom ramen för Välfärd 1.0? Kan vi minska efterfrågan på välfärdstjänster? Nästan hälften av alla svenskar anser att det är OK att maximera utnyttjandet av välfärdstjänsterna. När vi nu behöver hitta sätt att begränsa kostnaderna blir den inställningen ett stort bekymmer. Hur ska våra politiker kunna övertyga väljare med den inställningen om att det har blivit nödvändigt att begränsa kostnaderna? Hur ska politiker och alla vi andra bidra till att ändra den inställningen? Stora delar av Välfärd 1.0 bygger på en ensidig rätt till, saknar motprestation. Här blir vårt demokratiska dilemma tydligt ensidiga rättigheter blir överutnyttjande! Är det till exempel individen eller läkaren som definierar om hon/han är sjuk och är sjuk detsamma som inte arbetsför? Välfärdstjänsterna ska fördelas efter behov men av vem och hur ska behovet definieras och värderas bredvid alla andras behov? Givet de här frågorna går det ändå kanske att fundera över hur man skulle kunna minska efterfrågan. Då handlar det om att skapa bättre incitament. Vård Här handlar det framför allt om att förebygga vårdbehov, vilket i sin tur kräver bättre förutsättningar och bättre incitament till att leva hälsosamma, friska liv. Du hittar två beskrivningar av ett sätt att skapa en bättre social miljö bland bilagorna, Tersen och Kornet. Det verkar också vara helt klart att sjukfrånvaron delvis handlar om annat än sjukdom. Varför skulle annars karensdagen spela en så stor roll? Varför skulle annars konjunkturläget spela en så stor roll? Varför stiger sjukligheten under stora idrottsevenemang? Svaret att karensdagen tvingar den anställde att jobba (trots sjukdomen) för att inte förlora arbetsinkomsten pekar på en annan grundläggande brist i Välfärd 1.0: Nio svenskar av tio saknar en egen ekonomisk buffert och blir därmed väldigt sårbara när det oväntade händer. Det gör oss alldeles för beroende av samhällets generositet. Då blir vi offer. Om den bilden stämmer spelar karensdagar, kostnaden vid vårdbesök, sjukersättningsnivå och liknande en påtaglig roll för efterfrågan. Förutsättningen för att det ska gå att göra det dyrare att vara sjuk är naturligtvis att alla får en chans att bygga upp en egen buffert

Skola Skolan verkar inte som en bra kandidat för minskad efterfrågan! Där ser behoven annorlunda ut! Jag tror ändå att det är möjligt att använda pengarna bättre! Omsorg Äldreomsorgen är ett kapitel för sig där kommer efterfrågan att öka rejält vad vi än gör! En höjd pensionsålder ändrar inte omsorgsbehoven om vi inte kan öppna för långt fler jobb. Vi har naturligtvis en rad andra välfärdstjänster inom och runt Välfärd 1.0, exempelvis semester och föräldraledighet och vab. Här har vi full kontroll över kostnaderna så till vida att det enbart handlar om vilka förmåner vi vill och har råd att ge varandra. En annan fråga är om vi kan använda pengarna effektivare. Kan vi få ut mer välfärd per skattekrona? Välfärdens kostnader handlar om människors arbete för och med andra människor om lönekostnader. Pensionerna är en form av (senarelagda) löner. För att kunna anställa och behålla människorna inom välfärdssektorn behöver de få samma löneutveckling som de anställda inom det privata näringslivet. Där har man haft produktivitetsökningar runt två procent om året de senaste 20 åren, vilket har bidragit till att finansiera löneökningarna. Den offentliga sektorn har inte haft någon sådan ökning, utan snarare en liten minskning under samma period. Det finns en rad skäl till den svaga produktivitetsutvecklingen: det (oftast outtalade) antagandet att alla alltid gör sitt allra bästa leder till att planerings- och utvärderingsarbetet fokuserar på vilka resurser som går in i välfärdsarbetet, snarare än på vilka resultat man uppnår; bristen på effektiva incitament till förbättringar; den offentliga sektorns regelstyrda roll som gör det svårt att bedriva den kreativa förstörelse som är avgörande för industrins utveckling. När bilen kom blev fabriker som tillverkade hästpiskor överflödiga en hel industri förstördes samtidigt som förändringen gjorde oss alla rikare. Det är svårt att se en parallell inom vård och omsorg. Här är det lätt att gnälla över stelbenta byråkrater som inte hänger med i utvecklingen och därför blir allt dyrare. Glöm bara inte att utan den byråkratiska regelstyrningen skulle vi inte ha en fungerande demokrati! Det är byråkraternas arbete som säkerställer att vi har likhet inför lagen, yttrandefrihet och fria val ett rättssamhälle. Byråkratrollen handlar om att bevaka och försvara den grundläggande demokratiska samhällsordningen, medan

entreprenörsrollen handlar om att producera varor och tjänster som andra är villiga att köpa. Rollerna skulle kanske kunna beskrivas så här: Byråkrater når framgång genom att inte göra fel, entreprenörer når framgång genom att göra rätt. I dag har vi en stor gråzon där socialdemokratin (livligt påhejad av vänstern) säger att den skattefinansierade verksamheten inte ska få bedrivas med ett vinstsyfte. Detta trots att det privata näringslivet av allt att döma är mera utvecklingsorienterat och effektivt än samhället kan vara. Vilket är det viktiga, hur pengarna används eller om verksamhetens mål uppnås? Det viktiga är inte huvudmannaskapet, utan hur verksamhetschefens ansvar definieras. Det skulle exempelvis gå alldeles utmärkt att skapa kommunala friskolor om rektorn får frihet att (bland annat) bestämma vilka medarbetare som ska anställas och hur de ska avlönas. Det viktigaste är att ge rektorn ett äkta, fristående ansvar, inklusive de incitament som kan stödja och ge rektorn drivkraft i arbetet. Det går att göra ännu mer genom att släppa loss privata entreprenörer, men då krävs: 1. Det måste vara möjligt att få betalt för att man riskerar sina egna pengar (och jobbar häcken av sig! ) annars försvinner entreprenören och med henne/honom en viktig del av viljan till nytänkande. 2. Det måste finnas en systematisk uppföljning av vilken kvalitet entreprenörerna levererar, så att välfärdskraven uppfylls. Det är vad friskolan levererar i form av kunniga och nyfikna elever som ska följas upp, inte vilka resurser som stoppas in i arbetet. 3. Det måste finnas en systematisk uppföljning av vilka nyheter entreprenörerna tillför, så att de kan utnyttjas i den offentliga verksamheten. Om en friskola kan leverera elever som uppfyller alla kvalitetskrav med bara hälften så många vuxna borde alla andra skolor stå i kö för att lära sig att arbeta på samma sätt och friskolan ha en skyldighet att berätta hur man arbetar! Jag tror att vi kommer att misslyckas med att höja produktiviteten tillräckligt mycket för att vi över huvud taget ska kunna bemanna dagens stötskyddande välfärd. Vi ska inte ens drömma om att kunna hantera de snabbt ökande arbetsvolymerna. Välfärdens finansieringskris är Sveriges finansieringskris. Vårt sätt att bygga Välfärd 2.0 blir en test på vår demokratis hållbarhet. Men den pågående automatiseringen då? Ekonomifakta, http://www.ekonomifakta/fakta/offentlig-ekonomi/offentlig - sektor/offentliga-sektorns-utgifter

1965 1967 1969 1971 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011 2013 2015 Kan automatisering hjälpa oss att spara? Enligt Stefan Fölster kan upp till hälften av dagens jobb komma att automatiseras inom tjugo år. Skulle vi kunna klara bristen på arbetskraft genom att de friställda kan gå in i välfärdsjobben? När man läser hans skrift det är det frestande att se köer av arbetslösa, något i stil med den stora Depressionen men det stämmer inte alls med vad som faktiskt redan skett: 120 100 Sysselsättningsstruktur 1965-2015 Off sektor 80 60 Priv tjänste-sektor 40 20 Tillv- industri 0 Jord- skogsbruk mm Sysselsättningen inom jordbruk, skogsbruk, fiske har praktiskt taget försvunnit under de senaste 50 åren. Industrin (som fortfarande används som mall på arbetsmarknaden) har sjunkit från en tredjedel till en tiondel av sysselsättningen. Har den utvecklingen inneburit massarbetslöshet? Naturligtvis inte! De berörda individerna har flyttat från sina gamla jobb till nya sorters jobb inom (främst) tjänstesektorn. Något liknande kommer säkert att ske även i framtiden om vi inte ställer till med arbetsrättsliga hinder för en sådan anpassning. Många av de nya jobben har hittills kommit inom den skattefinansierade sektorn, vilket bidrar till samhällets finansieringsproblem. Den skattefinansierade andelen av det totala antalet sysselsatta har mer än fördubblats, vilket har ökat trycket på välfärdens finansiering. Jobben inom välfärden tycks vara särskilt svåra att automatisera därför att de kräver empati, mänsklig närhet, förhandlingsförmåga,... Den framtida åldersstrukturens krav blir svåra att hantera via automatisering. Det är dessutom så att automatiseringen snarast kommer att pressa skatteintäkterna neråt, inte uppåt. Kom ihåg att skatten på arbete drar in nästan tio gånger mer än skatten på företagsvinster. Här finns ingen (d)undermedicin att hämta!

Vart annat jobb automatiseras inom 20 år, Fölster, Stefan Ekonomifakta Går det att hitta fler som kan jobba? Runt tre miljoner privatanställda förväntas i dag ta hand om finansieringen av nästan tio miljoner svenskars välfärd. En betydande del av dessa (runt 900.000) var dessutom frånvarande av olika skäl under mätperioden. Så här såg den svenska befolkningen ut hösten 2016 sysselsättningsmässigt: 0 19 år, 2,3 miljoner Arbetslösa, 0,3 miljoner Ej i a-kraften, 0,7 miljoner På jobbet m priv. fin. 2,1 miljoner Frånvarande 1,4 miljoner Pensionärer (65 +) 2 miljoner På skattefinansierade jobb 1,1 miljoner 2,3 miljoner unga står utanför arbetskraften. Över 300.000 var arbetslösa. Här ingick emellertid ganska många heltidsstuderande som sökte kompletterande jobb. 700.000 i yrkesverksam ålder fanns inte i arbetskraften. Här finns studerande, men också människor som vare sig studerade eller sökte arbete. Drygt 2 miljoner var på jobbet i privatfinansierad jämfört med drygt 1 miljon i skattefinansierad verksamhet. 1,4 miljoner hade ett jobb, men var inte där på grund av sjukdom, föräldraledighet, vab,... Runt 2 miljoner var pensionärer. Sverige har generösa regler som ger oss semester runt 30 arbetsdagar om året. Det är bara Frankrike som ligger på den nivån i Europa, de flesta länderna har 20 22 dagar. Dagens arbetslöshet beror bland annat på fackens systematiska arbete för att få bort de lägst avlönade jobben, d v s de jobb som skulle kunna vara inom räckhåll för de tre största grupperna bland de arbetslösa: ungdomar som inte fullföljt gymnasiet, invandrare som inte lärt sig tillräckligt mycket svenska människor med olika funktionsnedsättningar.

Det är i de grupperna som vi finner de flesta av dagens arbetslösa. Här finns också ett stort antal studenter som söker sommarjobb. Vi har generösa regler för föräldraledighet och för tillgång till förskola. Här handlar det om våra prioriteringar. Det gäller bara att komma ihåg att vägvalet får konsekvenser, exempelvis för hur många barn som föds och hur många vuxna som kan arbeta och hur höga skatter de som faktiskt arbetar behöver betala. Det går att påverka sjukfrånvaron genom åtgärder på arbetsplatsen, men i första hand är det en fråga om hur lätt det är att sjukskriva sig och vad vi menar med oförmögen att arbeta. Enligt en (några år gammal) rapport börjar svenskar med akademisk utbildning sitt första jobb tre år senare än genomsnittet för OECD. Varför? Många saknar arbete och söker inte heller något. De studerar inte heller. Vad lever de på?om de försörjs av samhället finns det skäl att fundera över vilka villkor de erbjuds av detta samhälle. Vi har inte råd att ha medborgare som skulle kunna, men inte har lust att försörja sig själva. Rätt många av alla dessa skulle kunna arbeta, men bara om avtal, skatteregler etc. anpassas till vår nya situation. De ca 2 miljonerna yrkesverksamma i den privata sektorn finansierar i praktiken alla oss andra. Vill vi ändra reglerna så att fler faktiskt jobbar och betalar skatt? Om inte, vilka alternativ har vi? Hittills har jag bara talat om effekterna av vår egen åldersutveckling. Under 2015 ändrades förutsättningarna dramatiskt genom den folkvandring som tvingade oss eller borde tvinga oss att tänka om på många områden. SCB, AKU (justerad av mig för att bara omfatta åldrarna 20 64)