TEOLOGIFESTIVALEN, UPPSALA, 4 FEBR 2012 TRO OCH VETANDE KAN DET FINNAS FLERA RIMLIGA FÖRSTÅELSER AV SAMMA VERKLIGHET? Det är uppenbart så att vi människor uppfattar verkligheten på olika sätt. Och det verkar förmätet intill hybris att anta att mitt eget synsätt skulle vara det enda rimliga. Men respekten för den andres uppfattning dispenserar mig inte från att försöka begripa mig på saker och ting. Tre frågor intresserar mig i detta sammanhang särskilt: Hur förhåller sig anspråk på rimlighet till anspråk på sanning? Med vilken rätt utgår vi från att tillvaron är begriplig? Vilken vikt bör vi tillmäta den så kallade antropiska principen, som innebär att människan tas som utgångspunkt för förståelsen av universum och dess utgångsbetingelser? I. Flera rimliga förståelser av verkligheten är möjliga Att det kan finnas flera sinsemellan olika men ändå rimliga förståelser av samma verklighet, det verkar vara så uppenbart, att jag tycker det är svårt att leva mig in i det motsatta synsättet alltså att det skulle finnas bara ett enda rimligt sätt att förstå verkligheten. Redan de enkla bilderna från gestaltpsykologin, där det ligger i betraktarens öga om man ser en vas eller två ansikten som är vända mot varandra, illustrerar fenomenet. Båda tolkningarna är lika bra. Visst rör det sig i sådana fall om bilder som är avsiktligt konstruerade för att man ska få just den effekten. Men jag tror att verkligheten också i övrigt kan förstås på olika sätt, utan att endera tolkningen måste vara orimlig. Fenomenet återfinns för övrigt inte endast i vår vardagliga förståelse av verkligheten. Den amerikanske filosofen (Willard van Orman) Quine lade i början av 50-talet fram ett starkt argument för att samma fenomen finns också inom vetenskapen. Även våra vetenskapliga teorier är underdeterminerade av sin evidens. Hur vi tolkar våra observationer hänger samman med vår världsbild. Utan att tolka förstår vi ingenting. Och varje tolkning utgår från någon slags förförståelse. Våra hittillsvarande erfarenheter formar vår förförståelse, och i bästa fall bidrar de till att göra oss väl skickade att tolka det som vi försöker att förstå. Fast det är inte så att erfarenheter med någon automatik gör oss mer kloka och rationella. De kan också låsa oss fast i förutfattade synsätt och fördomar. Om två personer kommer fram till väldigt olika tolkningar av en situation, kan man då alls säga att de lever i samma värld? Är det då samma verklighet som de tolkar? I någon bemärkelse kan de sägas leva i skilda världar. Men för egen del har jag starka bindningar till
den uppfattning som kallas för metafysisk realism, och som innebär att verkligheten i väsentliga avseenden är oberoende av våra mänskliga uppfattningar om den. Det leder till att jag menar att människor kan vara del av samma verklighet, även om de förstår den på olika sätt. Det är möjligt att tala om samma verklighet, utan att man är överens om hur den ska beskrivas. Beroende på i vilken grad som man delar denna realistiska intuition, kommer man att ha olika uppfattningar om vad som följer av att människor har skilda tolkningar av verkligheten. Lever den troende och ateisten i samma verklighet? Och har de samma kriterier för vad som är en rimlig tolkning? För egen del tror jag att de kan ha tillräckligt mycket gemensamt för att det ska gå att föra ett meningsfullt samtal mellan dem om vad som är en rimlig tolkning. Ett radikalt avvisande av den realistiska intuitionen, däremot, leder till att den enes tolkning av verkligheten blir irrelevant för den andre. Rimlighet är en fråga om grader. En tolkning kan vara mer eller mindre rimlig. I optimala fall kan tolkningen t o m vara sann. Men vad är då en rimlig tolkning? Ett preliminärt svar skulle kunna vara att en rimlig tolkning gör världen mer begriplig, sammanhängande och hanterbar för mig. Och följer man det spåret så leder det till vidare en intressant upptäckt. Den synen på vad en rimlig tolkning är förutsätter nämligen att verkligheten själv, åtminstone i väsentliga avseenden, är begriplig och sammanhängande. Och det är för övrigt den slags förförståelse av verkligheten som vi använder oss av till vardags, för det mesta utan att reflektera över det. När vi läser en text brukar vi utgå från att den är i princip möjlig att begripa. Hur vi ser på skillnaden mellan rimliga och mindre rimliga tolkningar har kopplingar till sådana antaganden om världens begriplighet. Sanna tolkningar kräver att det föreligger en bestämd överensstämmelse mellan tolkningen och den tolkade verkligheten, åtminstone om man ansluter sig till en korrespondensteori om sanning. I slutet av det här anförandet vill återvända till detta samband mellan våra tolkningar och antagandet att verkligheten går att begripa. Jag menar nämligen att det här finns en intressant koppling till religiös tro. II. Tron: en icke-tvingande, rimlig förståelse av verkligheten Jag skulle vilja fortsätta med frågan: Är det rimligt att förstå världen som Guds skapelse? Mitt eget korta svar på den frågan är att det är rimligt, men att det inte är en tvingande tolkning. Och jag vill illustrera min uppfattning med en kort liknelse:
Vi skulle kunna betrakta världen som en text som har ristats in på en klippvägg utmed havet. Under årtusendenas lopp har vatten, lera och grus ristat in en begriplig text i klippväggen. Alla tecken i texten är inte tydliga, men i det stora hela är texten begriplig. Den som kommer förbi och ser texten där på klippväggen har möjligheten att tolka fenomenet som en ren slump. Men själva det faktum att texten faktiskt går att begripa, gör det rimligt att anta att det inte bara är en slump, utan att det finns en tanke bakom texten. / Det var den korta liknelsen. Att förstå världen som Guds skapelse vilket i sin tur förutsätter att man antar att Gud finns det är en rimlig tolkning av världen, men den är inte tvingande. (För övrigt finns det knappast tvingande tolkningar för någonting alls, eftersom argument tvingar till instämmande bara under förutsättning att man accepterar deras premisser som sanna. Men det är en problematik som jag inte tänker gå in på vidare just nu.) Jag tror att Gud har goda skäl för att skapa världen just på så sätt att flera skilda tolkningar av världen är möjliga, och då inte bara sådana tolkningar som räknar med Guds existens. I teologiska sammanhang talar vi ofta om den fördolde Guden, Deus absconditus. Och det är ingen tillfällighet. Också för den troende förblir Gud i viss mening alltid den fördolde. Ingen kan se Gud ansikte mot ansikte utan att dö, heter det i Bibelns berättelser om Mose. Filosofen Betrand Russell lär ha fått frågan vad han skulle svara om han vakande upp på yttersta dagen och Gud frågade honom, varför han inte hade trott på Gud. Och Russell lär ha svarat: För lite evidens! Han hade alltså inte fått tillräckligt starka skäl för att tro på Gud. Men om Russell hade fått riktigt starka, s k tvingande, skäl så hade hans relation till Gud blivit problematisk på ett annat sätt: då hade han inte lägre haft något val. En alltför stark evidens för Guds existens hade i praktiken tvingat honom att älska Gud och att lita på Gud. Och man hör redan av formuleringen vari problemet består. Tillit och kärlek kan inte tvingas fram. Tvärtom leder sådana försök till sin raka motsats. Bristen på entydig evidens för en religiös tolkning av verkligheten ger oss människor rum för frihet i relation till Gud. Och den friheten är av helt central betydelse för vår relation till Gud. III. Tron: ett sätt att lita på att verkligheten är begriplig Jag sade nyss att rimlighet är en fråga om grader. Men hur rimlig är då tron på Gud? Jag har ingen färdig skala att mäta mot, men jag menar att gudstron är rimligare än en ateistisk uppfattning. Man kan vrida och vända på argumenten för och mot Guds existens nästan hur
länge som helst. För egen del tror jag att sådana argument oftast spelar en ganska liten roll för människors faktiska ställningstaganden till tron. Men eftersom vi här ägnar oss åt att diskutera frågan om rimligheten av en religiös förståelse av verkligheten, så vill jag ändå kortfattat nämna två argument som talar för gudstrons rimlighet. Jag har valt ut de här två argumenten just därför att de hänger samman med frågan om huruvida världen är begriplig. a) Det första argumentet bygger på den sk antropiska principen, som lanserades av astronomen Robert Dicke vid Princeton University 1961. Argumentet utgår från att universum uppkom genom Big Bang för knappt femton miljarder år sedan. Den springande punkten här är att utgångsbetingelserna för universums utveckling måste ha varit extremt noggrant finjusterade för att göra det möjligt för uppkomsten av liv. Uppkomsten av liv vore annars så ytterst osannolik att man i parktiken kan bortse från möjligheten. Men faktum är att vi finns, och det talar för att universums utgångsbetingelser finjusterats av ett intelligent väsen. / Man kan tänka sig olika invändningar mot argumentet, som att det skulle röra sig om ett sk ad hoc argument eller att den sk multiuniversa-hypotsen skulle underminera argumentet, men ingen av de invändningarna är vid närmare påstående särskilt starka. Det vettiga verkar därför vara att dra slutsatsen att den antropiska principen utgör ett gott skäl för att betrakta gudstron är rimlig. En som har dragit den slutsatsen är filosofen Antony Flew, som under årtionden hörde till de ledande intellektuella ateisterna i Storbritannien, men som för en del år sedan bytte uppfattning just pga det argumentet. b) Det andra argumentet handlar om kopplingen mellan gudstron och vår förförståelse av verkligheten som begriplig. All vetenskap och all slags rationell argumentation bygger på det förvetenskapliga antagandet om att tillvaron är begriplig. Vi förväntar oss med andra ord att vi med vårt intellekt ska kunna få grepp om verkligheten, åtminstone i princip, även om vi sedan inte alltid lyckas med det. Men om man inte är en radikal konstruktivist så är verklighetens begriplighet knappast någon självklarhet. Den kräver en förklaring. Och den enklaste förklaringen verkar vara att anta att verkligheten har en intelligent orsak. Det gör att teismen framstår som mer rationell än ateismen. Den som håller fast vid sina realistiska intuitioner, men som ändå inte räknar med en intelligent orsak till verkligheten, har åtskilligt kvar att förklara. IV. Avrundning Man kan förstå verkligheten på väldigt många olika sätt, och åtskilliga av de sätten kan vara rimliga. Men att tolka världen som Guds skapelse framstår i vart fall för mig som det mest
rimliga. Fast evidensen förblir ambivalent. Det ondas problem och lidandet, i synnerhet oskyldigt lidande, är för många det avgörande skälet för att de inte kan finna det rimligt att tro på Gud. Och det är verkligen ett starkt skäl. För min egen personliga del har knappast någon erfarenhet varit så omskakande för min gudstro, som när en av mina närmaste vänner dog av en mycket snabb och aggressiv cancer. Han stod mitt i livet. Han blev 42 år och lämnade fru och två små barn efter sig. Hur kan Gud tillåta att sådant sker? Jag har inte något bra svar på den frågan. Visserligen kan jag på ett rent teoretiskt plan formulera argument som i viss mån tycks kunna frånhända Gud ansvaret för sådana slags händelser. Men det bidrar inte i någon nämnvärd utsträckning till att jag kan försonas med det som hänt. Men med tiden har jag ändå kommit att finna den senantike filosofen Boethius omvända teodicé allt mer övertygande. Om Gud inte finns, varifrån kommer då det goda? Den frågan är lika viktig som frågan om det onda. Med vilken rätt förväntar vi oss att tillvaron ska vara god och meningsfull? Gör vi det inte bara därför att vi fortsätter att ha en förförståelse av verkligheten som säger att den i grunden är meningsfull och god? Det goda verkar trots allt vara det mer grundläggande i tillvaron. Det onda är möjligt bara som en parasit på det goda. En bekant radiodebatt i BBC mellan filosoferna Copleston och Russell slutade just där. Russell förklarade: Jag kan inte tro att verkligheten är i grunden god. Och Copleston svarade: Det kanske är den avgörande skillnaden mellan oss. Jag litar på att tillvaron är i grunden god. Själv tänker jag mig att det finns ett slags grundläggande existentiellt val av syn på livet, som var och en måste göra själv. Man behöver inte göra det valet i blindo, men evidensen är heller inte tvingande. Valet står mellan en meningsfull och begriplig verklighet å ena sidan, och en meningslös och obegriplig verklighet å andra sidan. Tron på Gud innebär att man väljer det första synsättet. Tron är ett tillitsfullt hopp om att verkligheten till sist ska visa sig vara begriplig och meningsfull, därför att den har en intelligent skapare som har en tanke med den. Jag kan inte formulera detta grundläggande existentiella val mera uttrycksfullt än så som man finner det formulerat i femte Moseboken: Se jag förelägger dig idag livet och vad gott är, döden och vad ont är. Så må du då välja livet. (5 Mos. 30)