Tokfeminismen
Tokfeminismen Birgitta Kurtén-Lindberg
Författaren & AB Timbro 2001 Omslagsbild: Amasonstrid. Detalj ur fris från Mausolleion i Halikarnassos, troligen utförd av den grekiske bildhuggaren Skopas omkring 250 f Kr. Copyright The British Museum Omslag och grafisk form: Michael Wall, Clever Sättning: Ateljé Typsnittet L&R AB Tryck: Kristianstads Boktryckeri AB, 2001 ISBN 91-7566-442-9 info@timbro.se www.timbro.se tel 08-587 898 00 fax 08-587 898 50
INNEHÅLL Förord... 7 I begynnelsen var miljön?... 11 Man föds inte till kvinna... 17 Modersmyten... 21 Matriarkatet... 25 Etrusker och matrilineära folk... 29 Brudpris och hemgift... 33 Norden... 35 Experimentet Sparta och Women s Lib i Athen... 39 Drömmen om Selsdon... 45 Likhetstes och tråkiga barn... 49 Antites: särarten i Kungälv... 55 De tillgjorda flickorna... 59 De gammalmodiga barnen... 63 Lydiga flickor och pojkflickor... 65 Den själsliga klockan... 69 Starka mödrar och maktlösa män... 73 Bästissystem och fotbollslag... 77 Vill kvinnor bli chefer?... 81 Vems är barnen?... 87 Det vetenskapliga dagis... 95 Kommersialism och TV... 101 Mötet med Sverige... 105 Fittstim... 111 Dubbelmoralen... 117 Alexandra Kollontaj... 121 Mansdominans och kvinnomakt... 125 90-talets sexuella trakasserier... 137 Frejas frestelser... 147
Biologism... 151 Missgynnar skolan flickorna?... 155 Genus... 159 Den rasande snabba utvecklingen... 169 Kvinnoförtryck och konst... 175 Lydiga män... 179 Det goda patriarkatet... 181 Beundran... 185 Slutord... 187 Liten efterskrift, september år 2000... 193 Bibliografi... 195
Förord Fascist kallades på 70-talet den som vågade ifrågasätta de vanligaste vänstersanningarna. Biologist är det nya skällsordet. Med murens fall opererades K-et bort från VPK:s namn och kommunism blev inte ommunism men feminism, kommunismens arvtagare även i sättet att argumentera. Invektiv i stället för diskussion var studentvänsterns vanliga sätt att möta motståndare. Det har också blivit den trängda feminismens. Ideologisk övertygelse parad med okunskap blev för tokfeminismen, liksom för den tidigare tokvänstern, till en mobbningsbenägenhet där en flinande överlägsenhet bara nödtorftigt förmådde dölja vederbörandes osäkerhet i själva sakfrågan. Slagord ersatte argumentation. All vänster var inte tokvänster. Alla feminister är inte heller tokfeminister. Men som tokfeminister kan man nog ändå beteckna dem som utan ringaste bevis utser sitt eget önsketänkande till sanning. Bland det mest uppseendeväckande under alla de år från 60-talet framåt som feminister framträtt är deras upphöjda likgiltighet inför biologin. När biologin nu sedan några år på allvar har börjat komma in i debatten tas den därför emot, inte som en delbelysning av en viktig fråga, utan som automatisk fiende. Den studeras inte, utan avspisas som just biologism. Men saken är inte klar bara för att man slår motståndaren i huvudet. I så måtto har ingenting nytt hänt under alla de år feministerna ropat sina slagord. I mars (2000) basunerades en artikel på Svenska Dagbladets Idagsida ut under den sedvanliga rubriken Män i toppen sätter villkor som hindrar kvinnor. Också en mellanrubrik tog ställning. Könet kulturellt betingat slog den fast. Skribenten, en manlig feminist denna gång, går med lätt hand förbi de röster som börjat höras. De avfärdas såsom sysslande med just biologism, jätteinne just nu 7
TOKFEMINISMEN och därför negligerbara; och sysslar bara med att leta och hitta hormoner och hjärndetaljer som skiljer könen åt. I stället betonar skribenten det han kallar könsteoretisk psykologi. Denna, som tror på det kulturbetingade, är därför givetvis sann. Att den på väsentliga punkter kommer till exakt samma resultat som biologisterna sätter inga myror i huvudet på vår feministiske skribent. Han hänvisar oberört till en professor i psykologi, Gunn Johansson, som i en undersökning av barn födda 1955 visar att kvinnors yrkeskarriärer är mer beroende av yttre omständigheter, framför allt av kvinnornas relationer till andra. Män är alltså mer målinriktade, de genomdriver sina planer, medan kvinnor anpassar sig mer till andras (läs: familjens) behov. Lika oberört citerar vår skribent en annan psykolog, Heléne Thomsson, som säger att en viktig bit som gör att en kvinna bekräftas som kvinnlig är att hon anpassar sig efter andra. Ser i första hand till att man och barn har det bra. Det vår skribent i stället fäster sig vid är att de två psykologerna tycks bortförklara dessa typiskt kvinnliga beteenden som konstruktioner. Ingenting nytt alltså i feministkretsar. Inte heller i politikerkretsar. Politikerna har varit följsamma inför slagorden. Kvinnor och män är lika, därmed basta, beter de sig i något avseende olika måste det vara fel någonstans och fel bör korrigeras. Det är en klåfingrighet som kan få bumerangeffekt. Det finns nämligen en punkt där kvinnor ovedersägligen skiljer sig från männen. Kvinnor föder barn. Detta faktum har faktiskt framgått då och då och gäller bland annat arbetsmiljöns inverkan på fostret. De varningssignaler som redan på 70-talet kunde höras hissades emellertid av läkare och andra experter, och gav inte några reflexer i den dåvarande slagordsdebatten. I min bok har jag tagit med några exempel på sådana tidiga varningar. Jag har också försökt bemöta en del av alla de många påståenden som från 70-talet och framåt har varit vanliga i feministkretsar. Härvid har mycket kommit att handla om just barnen. 8
FÖRORD Man kan inte tala om kvinnor utan att samtidigt komma in på barn. Kvinnor och barn har så länge människan funnits oupplösligt hört ihop. Det finns ingenting som säger att de inte fortfarande gör det. All kvinnoproblematik handlar ytterst om detta förhållande. Min skrift är medvetet polemisk. Dess genomgång av historiska samhällen koncentrerar sig inte på de missförhållanden som så ofta påtalas, utan på tankegångarna bakom sådana företeelser som, sedda med anakronistiska ögon, alltför lättvindigt fördöms. Jag lägger också stor tonvikt på biologin i min bok, större än som kan förefalla motiverat. Det betyder på intet sätt att jag bortser från miljöns inverkan på våra könsroller. Miljön har under seklerna spelat en ofantlig roll för könsidentifikationen, men den är för de flesta så självklar att den inte tarvar något ingående utrymme. Var gränsen går mellan det nedärvda och det förvärvade är omöjligt att veta, men det är biologin, inte miljön, som har varit satt på undantag. Jag bestrider på intet sätt att det finns manschauvinister i världen; med tanke på männens starka position i historien vore allt annat underligt. Jag betvivlar inte heller det faktum att många kvinnor som trätt fram på den offentliga scenen har tagit emot törnar, sådan är nykomlingars lott. Vad jag däremot bestrider är den självklara feministiska premissen att allt som går kvinnor emot beror på buffliga män. Det som går kvinnor emot kan lika väl bero på kvinnorna själva, på deras bristande självinsikt, till följd av ensidigt uppställda politiska mål. Slutligen: Beteckningen feminist är hopplöst grumlig. Advokaten Claes Borgström, nytillträdd JämO, är därför i gott sällskap när han i en tidningsintervju 1 betecknar sig själv som feminist i den meningen att jag anser att män och kvinnor skall ha samma rättigheter och att ingen får särbehandlas på grund av sitt kön. Med en sådan definition är alla laglydiga medborgare i Sverige feminister; de följer helt enkelt grundlagen. På liknande sätt är varje kvinna automatiskt feminist om 1 Sydsvenska Dagbladet 24/9-00. 9
TOKFEMINISMEN man med denna term kort och gott avser en vilja till kvinnors väl. Men de tokfeminister som denna bok med sin titel häcklar vill mer. De vill strunta i grundlagen när det går dem emot och de kräver under beteckningen positiv särbehandling särskilda kvinnliga privilegier. Sådana krav, menar jag, är en följd av dessa kvinnors vägran att se verkligheten i vitögat. De jämför sig enbart med män och gör därmed alla kvinnor en otjänst. Många av mina bästa och mest högaktade vänner genom åren har varit anhängare av antingen vänster eller feminism. Dem undantar jag härmed från det underförstådda prefixet tok. Lund den 25 september 2000, Birgitta Kurtén-Lindberg 10
I begynnelsen var miljön? Ja, hur är det egentligen med könsskillnaderna? Vi iakttar dem alla, vi är alla medvetna om att de existerar; det har vi alltid varit. Det är bara det att vi i dag inte vill acceptera dem. Könsdebattens mål är absolut jämställdhet, lika villkor för man och kvinna. Men lika villkor är eftersträvansvärda enbart under förutsättning att män och kvinnor faktiskt är lika, att ingenting skiljer dem åt i fysisk och psykisk konstitution. Är de däremot väsentligen olika så blir kravet på lika villkor inte bara teoretiskt absurt utan, om det genomförs i praktiken, en ny neurosframkallande tvångströja för den enskilde, minst lika olustig som den gamla, alltför strikt könsrollsinriktade. Är det alltså rätt med könskvotering vid professorstillsättningar? Vid val till politiska församlingar? Skall forskningen ta den risk som så uppenbart måste vara förknippad med den underförstådda devisen: hellre en dålig kvinnlig ingenjör än en god manlig? Borde föräldraledigheten, som jämställdhetsminister Margareta Winberg vill, delas absolut jämnt mellan föräldrarna så att även den förälder som eventuellt är mindre kompetent för jobbet tvingas ta på sig sin del? Är det så att de kortsiktiga olägenheterna trots allt väger lätt inför de fördelar som en utjämning av könsrollerna på sikt skulle medföra för samhället som helhet? Är det så att människor egentligen inte vet vad de vill när de framhärdar i könsrollsinriktade yrkesval och att man därför måste hjälpa dem att vilja rätt? Kan man genom lämpliga stödåtgärder på kort tid, låt oss säga en eller ett par generationer, uppnå det som för kvinnorörelsen länge varit ett uttalat mål icke man eller kvinna, utan människa? Alla tillgängliga fakta tyder på att man inte kan det. Ironiskt nog har många av dessa fakta serverats oss av just könsrolls- 11
TOKFEMINISMEN forskarna, d v s av exakt de psykologer och sociologer som varit ute för att bereda vägen för den Nya Människan, den från falska rollförväntningar befriade människan. Man kan inte bereda väg om man inte varseblir hindren och man kan inte bli av med hindren med mindre än att man noga kartlägger deras befintlighet. Vi skall vara tacksamma för denna kartläggning, om inte annat så för att den fäst vår uppmärksamhet på de fundamentala olikheter som pojkar och flickor i årtusenden uppvisat i sitt beteende men som det intill våra dagars könsrollsdebatt inte närmare har reflekterats över. Vi måste veta var vi står om vi skall kunna anpassa ett förändrat och föränderligt samhälle till våra djupaste mänskliga behov. Frågan blir då hur dessa behov ser ut. Är de desamma för män som för kvinnor? Det vore egendomligt om så var fallet. Samstämmiga och utförliga rapporter tyder nämligen på motsatsen. Pojkar och flickor är olika. Det är väldokumenterat. Däremot går åsikterna isär när det gäller att förklara varför de är olika. Alltså: varför når kvinnorna fortfarande inte fram till toppositionerna, varför nöjer de sig i så stor utsträckning med deltidsjobb? Varför har vi än i dag så lite av inbrytning på manliga arbetsområden? Varför dras flickor som magneter till de vård- och serviceyrken som medför så lite status och så få möjligheter till avancemang, varför möts ambitiösa yrkesvägledare än i dag av det traditionellt kvinnliga önskemålet Något som har med människor att göra? Och lägre ner i åldrarna varför är pojkarna, precis som det alltid har sagts, mer oförvägna, vildare, busigare, djärvare, mer sak- och prestationsinriktade, mer upptäckaraktiga och mer för lagarbete och gruppanda än flickorna? Varför söker sig små pojkar så ofta till äldre och beundrade förebilder, som de apar efter och försöker nå upp till? Varför är, å andra sidan, flickor fortfarande så snälla, så stillsamma, så lydiga, så måna om att inte bryta mot regler, så försiktiga? Varför umgås de så gärna i par med andra flickor (så att bästissystemet nästan kan sägas vara en övervägande kvinnlig funktion); varför söker de sig till intimitet och förtrolighet snarare än till gruppaktiviteter, varför intresserar de sig redan i småskoleåldern så mycket mer än pojkar för 12
I BEYNNELSEN VAR MILJÖN personliga relationer? Varför visar de en sådan öppen benägenhet att vända sig till mindre barn, att ta hand om, att undervisa, att hjälpa, trösta och förmana? Ty anar man inte redan här deras framtida öden? Slår inte vi som är kvinnor våra pannor blodiga mot dessa tydliga mönster som så uppenbart leder till det vuxenlivets rollmönster som vi så gärna vill bryta? För det är ju mer tjusigt att vara djärv och aktiv än att vara försiktig och tam? Vi anar toppolitikern, uppfinnaren och vetenskapsmannen bakom det manliga barndomsmönstret och hemmafrun, servicemänniskan och slaven bakom det kvinnliga. Är det inte bäst då, som ständigt har gjorts i könsrollsdebatten, att vi bestämmer oss för att förneka giltigheten i de två mönstren, att vi besluter oss för att åkalla de omständigheter som kan tänkas ha frambragt mönstren, snarare än mönstren själva? Voilà. Där har vi alltså ägget: det var uppfostran som var boven! För vem vill nu vara slav! Uppfostringsargumenten har i åratal använts som slagträ i den könsrollspolitiska debatten. Vi har fått dem framförda så ofta att vi nästan börjat tro på dem, och vi känner dem alla för väl för att det här skall vara nödvändigt att i detalj gå in på dem. Den huvudsakliga tankegången har emellertid varit förefintligheten av ett aktivt kvinnoförtryck, ett tema som spelats med åtskilliga variationer och som i princip går ut på att flickor förhindras att utöva pojkaktiga aktiviteter medan pojkarna uppmuntras att göra hyss och vara självständiga så har flickor inte fått ägna sig åt annat än att se söta ut och vara passiva. Denna förklaringsmodell är behäftad med allvarliga brister. Den går visserligen att använda på vuxna personer och äldre barn, men den förlorar i trovärdighet alltmer ju längre ner i åldrarna man går. De minsta barnen är de av könsrollsindoktrinering minst påverkade. De uppvisar ändå samma beteendedifferenser som de äldsta. Men när daghemspersonal vittnar om detta, rusar könsrollspsykologerna genast till: barnen är styrda, om än omedvetet; personalen har olika förväntningar på pojkar och flickor, därför busar pojkarna även här medan 13
TOKFEMINISMEN flickorna pliktskyldigt sitter och pysslar. Som en kvinnlig psykolog uttryckte saken i en tidstypisk 70-talsintervju: Den där blandningen av skräck och förtjusning inför pojkarnas utlevelser, den finns inte bara hos de små flickorna. Den finns också hos den kvinnliga personalen. Samtidigt som personalen får ur sig en hel del gammalt förakt och ilska mot män som de samlat på lager genom åren så finns det något slags tillfredsställelse i att se pojkarna leva ut och bråka så som de säkert själva avundades pojkar när de var barn. 2 Inför detta resonemang kunde man bara helt stillsamt fråga sig varför den avundsjuka personalen i så fall inte resolut tog itu med saken och såg till att åtminstone den nya generationen småflickor fick leva ut. För 70-talssmåflickorna måste väl i rimlighetens namn också ha varit avundsjuka. Eller? Men allra svårast blir det att tillämpa uppfostringsmodellen när det gäller spädbarnen: Den svenske genetikern Arne Müntzing skrev vid denna tid: I Amerika har man gjort en intressant undersökning på mycket små barn, för att se om man kan finna könsskillnader redan innan miljöpåverkan kommit med i spelet. Hos babies på 12 veckor fann man en tydlig skillnad mellan beteendet hos gossebarn och flickebarn. Pojkarna tittar mer än flickorna, flickorna ägnar sig hellre åt att lyssna. När pojkarna är fem månader är de mer roade av nya leksaker än flickorna. Vid sex månader reagerar pojkarna mer för geometriska mönster och komplicerade former, medan flickorna är mer intresserade av ansikten och former som påminner om mänskliga ansikten. Flickebarnen, som tydligen har särskilt sinne för ljud, börjar tala tidigare än pojkarna och talar också bättre. Pojkarna har tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, d v s kroppars läge i förhållande till varandra. Det är troligen orsaken till att pojkarna längre fram 2 Svenska Dagbladet 20/12-77. 14
I BEYNNELSEN VAR MILJÖN vanligen blir mer intresserade än flickorna av tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Det är nog inte bara miljöpåverkan som får en liten flicka att bädda ner sina tennsoldater i bomull för att de skall ha det varmt och gott. 3 Detta var 1976. Då var allt tal om könsolikheter tabu. Upprörda röster kallade Müntzing fascist. Inte mindre upprördhet väckte Anna Servins doktorsavhandling i psykologi 23 år senare. Hennes undersökning av nära 300 spädbarn gav vid handen att flickorna vid fritt val redan vid nio månaders ålder föredrog typiska flickleksaker, medan pojkarna med förkärlek sträckte sig efter bilar, garage och annat som traditionellt ansetts vara pojkigt. Servin, som gjort sin undersökning i samarbete med forskare och läkare vid Huddinge sjukhus, antog att det var hormoner som stod bakom barnens val, men möttes av ilskna feministprotester. Är det här biologi eller miljö, tillfrågades sålunda Bang-redaktören Petra Ulmanen i en Eko-intervju. Hon svarade som väntat. Servins 9- månadersbebisar hade redan hunnit bli präglade av sin miljö. Kort tid härefter anordnade tidskriften Bang tillsammans med Nationella sekretariatet för genusforskning en konferens under den något nervösa rubriken: Könet i hjärnan? Åsikter ersatte här som vanligt argument. Biologin, sades det upprört, hade under historiens gång alltid utnyttjats för att legitimera den bestående ordningen. Den tillhörde alltså reaktionen och var ingenting att bry sig om. En liknande reaktion hade dessförinnan mött Marie Eenfeldts diskussionsunderlag för gymnasister, Leva ihop (1998). Hennes benägenhet att beakta också biologiska skillnader väckte en storm av protester. Landets samlade feministkår kände sig trängd och ropade på censur. 90-talets slut har dock inneburit en öppning. I dag kan man fritt debattera frågan också i tidningsspalterna. Det är på tiden. 3 Müntzing 1976. 15
Man föds inte till kvinna... Varje cell i människokroppen består av 46 kromosomer. Hälften av dessa har tillförts individen via hans far, hälften via hans mor. 22 av kromosomparen innehåller gener vilka rymmer individuella arvsanlag av psykosomatisk karaktär. När det gäller uppsättningen av dessa kromosomer har man hittills inte lyckats upptäcka några skillnader mellan könen. Det tjugotredje paret däremot består av könskromosomerna, XX för kvinnor och XY för män och är bärare av vissa så kallade könsbestämda arvsanlag (sex-linked genes). Det har visat sig att avvikelser i den normala könskromosomsammansättningen leder till abnormiteter hos individen. Sålunda medför en extra Y-kromosom hos män (XYY) en accentuering av sådana drag som vi normalt har kommit att betrakta som manliga; det är fråga om tidigt skalliga, extremt långa och extremt aggressiva varelser, vilkas aggressivitet ofta leder till kriminalitet. Å andra sidan uppvisar män med två X-kromosomer (XXY) feminina drag. Om könskromosomernas samband med de könsbestämda generna är något dunkla, är deras roll desto klarare när det gäller själva könsbestämningen. Redan vid den sjunde graviditetsveckan börjar hos XYfoster utvecklas testiklar och könsdifferentieringen är påtaglig. Denna könsdifferentiering är inte begränsad till könsorganen utan påverkar, och påverkas även av, hjärnan. Ty i hypotalamus, som är ett avsnitt av hjärnans undre del, finns nervceller som påbörjar sin verksamhet redan tidigt under fosterstadiet och som i sin tur påverkar hypofysen, d v s den körtel i botten av hjärnan som ytterst bestämmer könshormonerna. Ur hypofysen frigörs nämligen de hormoner som reglerar könsorganens verksamhet. När dessa slussas ut i blodomloppet händer olika saker beroende på om det är fråga om pojkfoster eller flickfoster. Hos flickorna når de så småningom äggstockarna varvid dessa börjar pro- 17
TOKFEMINISMEN ducera egna hormoner, östrogener och progesteroner, vilka kommer ut i blodet och alltså även kommer att påverka nervcellerna i hjärnan. Motsvarande process hos pojkarna innebär att testiklarna börjar producera det specifikt manliga könshormonet testosteron. Äggstockarna har således två huvuduppgifter: att producera ägg och att avsöndra kvinnligt könshormon, liksom testiklarna har två: spermieproduktion och testosteronproduktion. Testosteron finns hos alla däggdjurshannar och även hos fåglar, och påverkar hela det hanliga beteendet. Omfattande forskning visar att graden av aggressivitet hos hannarna är direkt proportionell mot graden av testosteronproduktion. Hanmöss som tillförs en injektion av testosteron blir extra aggressiva, omvänt pacificeras de om de kastrerats före puberteten. Svaga hönor som tillförs testosteron avancerar omedelbart inom hackordningen, tuppar som får kvinnligt könshormon förfredligas. Att tjurar kan förvandlas till fredliga dragare genom ett stoppande av testosteronproduktionen (kastrering) har man vetat i sekler. Men samma inverkan som på tjuren har testosteronet faktiskt på människan. Alltför stor produktion av testosteron hos män leder till för stor aggressivitet och för stark sexualitet. Redan på 70-talet fanns det undersökningar som visade att döttrar till kvinnor som under sin graviditet tillförts testosteron blev typiska så kallade pojkflickor, livligare, vildare, mer utåtriktade och senare i livet mer definitivt karriärinriktade än sina jämnåriga väninnor. Aggressivitet är inte bara en destruktiv egenskap utan har även ett nära samband med energi. Anna Servins doktorsavhandling 1999 tycktes bekräfta det Müntzing tidigare sagt: flickor som föds med sjukdomen CAH (Congenital Adrenal Hyperplasia), förorsakad av en defekt gen, och som under fosterstadiet duschas med manligt könshormon, blir pojkflickor. Det förefaller därför som om jämställdhetsministern Margareta Winberg var ute på farliga vatten när hon i Thomas Hempels lördagsintervju i P1 (20/11-99) med feministisk trosvisshet hävdade den gamla ståndpunkten att männens makt enbart har en historisk, traditionell grund. 18
MAN FÖDS INTE TILL KVINNA... Traditioner tillhör politikens område, sade hon i intervjun, de kan förändras; vore olikheterna en fråga om biologi skulle vi politiker ju stå hjälplösa. Intervjuaren underlät att ställa ministern den ofina frågan om bakgrunden till hennes övertygelse. Ty varpå grundade hon egentligen sin tro? Ministern har sagt sig helst av allt vilja tvinga fram en ordning som skall eliminera alla könsrollsbetingelser (obligatorisk fifty-fiftydelad föräldraledighet). Hon medger samtidigt att hennes åtgärder kommer att förbli verkningslösa om biologisterna har rätt. Men vad händer i så fall om biologisterna verkligen har rätt? Borde då inte ministern, innan hon börjar plädera för åtgärder, försöka bekanta sig också med de biologiska rönen? Löper hon inte annars allvarlig risk att se sin politik falla som ett korthus? Det bör kanske påpekas att testosterontillförsel inte kan förändra psyket hos vuxna kvinnor. Hjärnans differentiering under fosterstadiet gör att kvinnor och män redan vid sin födelse är färdigt programmerade. Bland annat tycks den mångomtalade kvinnliga labiliteten hänga samman med ett hormonspel som hos kvinnan är betydligt mer komplicerat än hos mannen. Hos den vuxna kvinnan sätter till exempel ägglossningar, menstruationer, graviditeter och barnafödslar igång särskilda hormonella processer som har återverkningar, positiva och negativa, på såväl humör som prestation. Vid graviditeter producerar hypofysen ett särskilt så kallat graviditetshormon, prolaktin. Ger man detta hormon till råtthonor som ännu aldrig har fött ungar, visar det sig att det framkallar modersbeteende även hos sådana individer som normalt är totalt likgiltiga för alla ungar. Det sätter igång mjölkproduktion, bobyggande och omvårdnadstendenser och i brist på verkliga vårdobjekt bär prolaktinhonorna sina egna svansar till det bo de har byggt. Hormonerna styr alltså i hög grad människans könsliga beteende. Men det bör kanske poängteras att det är fråga om så kallade statistiska sanningar, inte absoluta. Det är naturligtvis inte så att alla honor är fredliga och alla hannar dominerande och stridslystna. Miljöpåverkan 19
TOKFEMINISMEN spelar givetvis stor roll och hormonproduktionen varierar individuellt. Dessutom producerar testiklarna även små mängder av kvinnligt könshormon och äggstockarna likaledes små mängder manligt. Och det gäller att hålla i minnet att de individuella variationerna är betydande. 4 4 Detta avsnitt bygger till största delen på Müntzing 1976. 20
Modersmyten För alla däggdjur gäller att honan matar och vårdar avkomman under längre eller kortare tid, en tid vars längd är beroende av mognadstakten hos ungarna inom respektive art. Lägre djur styrs av nedärvda instinkter; ormens ungar klarar sig på egen hand och lämnas åt sitt öde så snart äggen har kläckts, fågelungarna matas en kort tid av bägge föräldrarna men är snart flygfärdiga och kan söka sig sin egen föda. Ju högre upp man kommer i arterna, desto sämre klarar sig de nyfödda ungarna på blotta instinkter, hjärnans utveckling är inte slutförd i och med födelsen utan tillväxer även efter densamma, barndomen förlängs och inlärningen beror i stor utsträckning på traditionsförmedling från den äldre generationen till den yngre. Utan denna traditionsförmedling blir det ingen fullgod vuxen individ. Detta gäller i synnerhet för människan och de övriga primaterna, som lär sig genom iakttagelse och imitation och därför länge är beroende av omvårdnad och ledning. För att tillförsäkra människoapornas ungar den behövliga individuella vården har naturen sett till att förstärka mödrarnas roll genom att upprätta det långvariga symbiotiska förhållande mellan mor och barn som digivningen innebär. Så ammar till exempel gorillahonan sin unge i hela åtta månader, en tid under vilken ungen är totalt beroende av modern. Men även efter denna tid är det modern som står för den huvudsakliga vården. Inte förrän vid 3 års ålder kan ungen klara av att sova ensam och att umgås självständigt med kamrater, och den emotionella kontakten med modern bibehålls fram till 4 4 1/2 år. Schimpansungar bärs omkring av modern ännu vid 4 år, handmatas ofta vid 6 7 och bevakas och beskyddas ända upp till puberteten (8 9 år). Hannar och äldre honor deltar sporadiskt i barnavården och kan avlösa modern vid behov, men som princip gäller att det är modern 21
TOKFEMINISMEN som fungerar som den bas utifrån vilken ungen opererar. Med tilltagande ålder blir flykten från denna bas självständigare och oftare förekommande, kamrater och äldre förebilder i flocken blir viktigare, men under i synnerhet den tidigare barndomen gäller att modern är det emotionella stöd till vilken ungen vänder sig för skydd och tröst. På den manliga sidan är människoapornas samhällen strikt hierarkiskt uppbyggda. I överlevnadens intresse har den starkaste hannen störst makt och kräver absolut lydnad. Det är å andra sidan en förpliktande makt som innebär beskydd av de svagare. När babianflocken förflyttar sig är det hannarna som rör sig i periferin; honorna och de nyfödda ungarna befinner sig i den skyddade mitten. Ungarna inordnar sig i flocksamhällets fastställda regelsystem först efter barndomens inlärningsperiod, under barndomen tolereras i stor utsträckning olydnad och brott mot samhällets lagar även av de i övrigt prestigeridna hannarna. Anpassningen till samhället förutsätter alltså mångårig träning, en långsam inlärningsprocess med de äldres beteende som normgivande mönster och med modern som trygghetsbas. Tidig inlärning gäller också för andra däggdjur. Den som har haft tillfälle att följa en vanlig huskatts uppfostran av sina ungar vet att hon gör sig en hel del omak för att förbereda ungarna för vuxenvärlden. Hon leker kurragömma med dem, hon jamar och ylar, lockar dem att leka med musen hon fångat, retas med dem och tuktar dem, allt för att skärpa deras sinnen och göra dem vakna och uppmärksamma. Kattägare som gör sig lustiga över sina egna snälla kissemissars oförmåga att fånga möss eller fåglar ( han har ingen aning om hur man gör en gång ) har i allmänhet fått sina katter som helt små och dessa har alltså skilts från modern innan socialiseringsprocessen hunnit fullbordas. De har präglats, inte på kattmamman utan på husse eller matte och anpassat sig till ett liv med gratis utfodring. Som katter, d v s jagande djur, är de emellertid ofta odugliga. Samma förhållande har konstaterats visavi modersberövade loungar ute i naturen, vilka som vuxna inte klarar att jaga, utan på sin höjd får bli strykkatter som livnär sig så gott det går genom att rota i avskrädes- 22
MODERSMYTEN högar och dylikt. De äldres förebilder är alltså en viktig del av socialisationen, med modern som trygghetsbas och huvudinstruktör. En del av denna socialisation består av könsroller. I det sammanhanget kan det vara värt att nämna Harlows berömda experiment med rhesusapor från 1965. Genom att följa ett antal nyfödda rhesusapors utveckling försökte Harlow mäta uppfostrans betydelse för det han kallade sexually linked behavior (könsbestämt beteende). Det visade sig, inte helt oväntat, att de små pojkapor som på normalt sätt vårdades av sina mödrar lekte vildare och aggressivare lekar än flickaporna under samma förhållanden, men vilket är intressantare skillnaderna bestod också för de ungar vars första kontakt bestod av en docka, en livlös surrogatmamma, utrustad med flaskmjölk. Frånvaron av aktiv vuxenpåverkan ledde i själva verket till en accentuering av könsskillnaderna. Pojkarna blev aggressivare än normalt, flickorna mer ängsliga och timida. Stämmer undersökningsresultatet kan man alltså konstatera att könsskillnaderna i rhesusapornas fall är medfödda. En försiktig förmodan skulle då kunna vara att vuxenpåverkans funktion består i att kanalisera dessa medfödda egenskaper rätt. Utan fostran hotar de små aporna att bli vildvuxna och anarkistiska. 5 5 Framställningen bygger på Bertil Söderling, Barn av samma stam : perspektiv på barnets utveckling och släktets (1967) och för experimentet med rhesusapor på Hutt 1975. 23
Matriarkatet De biologiska lagar som administrerar livet i apsamhällena har intill vår tid och industrisamhällets uppkomst även reglerat människoflockarnas liv. I alla tider och alla kulturer som styrs av kärva ekonomiska villkor blir livets fortlevnad den centrala ideologi kring vilken samhällets medlemmar förenas, som de samarbetar kring. Endast ett rikt samhälle har råd med en demokratiskt fördelad individualism. Fattigare samhällen kräver rollbeteende, en strikt arbetsfördelning enligt rollförväntan och de enskildas anpassning till samhällskollektivets bästa. Födelse är glädje, död förlust. Redan neanderthalmänniskan begrät sina döda och spekulerade över temat liv och död; hon var nämligen irrationell nog att begrava sina avlidna anförvanter som hon beströdde med rödockra, livets och blodets färg. I gravarna hos många äldre folkslag har man funnit de döda nedlagda på rygg, med knäna uppdragna, i fosterställning. Liv och död har ett nära samband, och kvinnan, livets påtagliga upphov, har också kommit att stå för dess värnande och vård. Att många äldre kulturer har efterlämnat spår av betydande modergudinnor vittnar om den betydelse dessa kulturer tillmätt kvinnans reproduktiva funktioner. Detta tycks gälla till exempel Balkankulturen (6000 5000 f Kr), en blomstrande stads- och skriftkultur som sträckte sig från Ukraina till Syditalien och som har vissa likheter med den egeiska kulturen på Kreta. Det gäller också induskulturen (ca 3000 f Kr) med dess kult av den stora modern, Naturens Härskarinna, den gudinnetyp som i växlande gestalt i alla tider har spelat en så framträdande roll i Medelhavsländerna, antingen hon som i det förapolloniska Grekland har hetat Gaia, i Mindre Asien Kybele/Magna Mater eller, som i det nutida Italien, Jungfru Maria. Frejdiga feminister har i den rikliga förekomsten av forntida gudinnor velat se rester av en svunnen kvinnlig storhetstid, fredliga matriar- 25
TOKFEMINISMEN kat som blomstrat under kvinnlig spira men dukat under och krossats av anstormande manliga krigare. Vår egen ärkematriark Birgitta Onsell, som av okritiska journalister brukar få breda ut sig oemotsagd i tidningsspalterna 6, har sålunda gett spridning åt sin befängda lära om de judiska och kristna män som aktivt hade som mål att tränga undan, stoppa och krossa de religioner som hade kvinnliga gudar i högsätet. Man kan om detta bara konstatera att Onsell läser sin Bibel som f-n själv. Gamla Testamentet är, som man kan vänta sig av en monoteistisk kultskrift, fullt av förbannelser mot avgudar. Jahve tål ingen rival, men till skillnad från Onsell gör han ingen skillnad på kön. När han i Femte Moseboken vill krossa den Stora Gudinnan Asera är det alltså inte kvinnoskalpar han är ute efter. Han vill ensam bli dyrkad och slår med varm hand ned alla sina konkurrenter. Det är inte så att han slår ihjäl Asera men hejar på Baal. Han slår ihjäl Baal också. Inte heller kristendomen, som på kyrkomötet i Efesos 431 gav Maria gudsmodersstatus, kan sägas ha utrotat modergudinnorna. Medelhavsområdets tradition med modergudinnor fortsatte med Maria, kvinnorna fick ett identifikationsobjekt; Mariakyrkor och Mariabilder sköt upp som svampar ur jorden. Sådana invändningar bekommer inte Onsell. Hon stirrar hänryckt på den en gång så blomstrande kvinnokulturen kring sina gudinnor och utkorar helt ogenerat dessa urtidskvinnor till själva kulturernas upphov. Genom sitt överlägsna tekniska snille uppfann de nämligen säger hon hackan, åkerbrukets förutsättning, och befriade därigenom männen från tvånget att jaga. I kvinnliga händer var de första redskapen inte krigiska stenar och käppar att jaga iväg angripare med utan fredliga. De användes helt beskedligt till att öppna musselskal (!) med så att människorna skulle få mat! Också elden, vävstolen och krukmakarkonsten är, enligt samma författare, kvinnornas verk. Kvinnorna har i själva verket lagt grunden 6 Svenska Dagbladet 12/5-95. 26
MATRIARKATET för hela vår civilisation, och de har lagt den så fast att det behövdes mindre än 4000 år (för männen) att föra den fram till vårt nuvarande läge. 7 På marker där inga källor besvärar och inga fakta kan kontrolleras är det lätt att röra sig! Det mesta av pratet om matriarkat förblir önsketänkande och luftig spekulation. Kretas matriarkaliska mildhet har under senare år fått sig en törn, då man har hittat rester av blodiga offer på ön, och frånvaron av befästningsverk kan ha en naturlig förklaring. Kreta var en ö som enligt grekernas myter en gång hade försvarats, inte av murar utan av kung Minos mäktiga flotta. Att Kretas livsbejakande kvinnobilder förmedlar en positiv syn på kvinnor är både trevligt och ovedersägligt, men så gör också våra dagars katolska madonnor utan att någon för den skull skulle komma på tanken att kalla dagens Italien för matriarkat. Adderar man till de italienska Mariabilderna den rikliga förekomsten av förslavade korsfästa män inser man lätt de fallgropar en framtida feministarkeolog skulle kunna ramla i. För var Italien på 1900-talet verkligen ett matriarkat? Och om inte, vilket bevisvärde har i så fall de förhistoriska gudinnebilderna i Syditalien. Eller Magna Mater i Syrien? 7 Onsell 1985. 27
Etrusker och matrilineära folk Inte heller etruskernas sätt att (mestadels) räkna sin härstamning på mödernet leder oss till något kvinnostyre. Det är visserligen både anmärkningsvärt och intressant, men det innebar så vitt man vet varken kvinnomakt eller fredlighet. Att de etruskiska kvinnornas frigjordhet stack grekerna i ögonen förklarar bara de grekiska rapportörernas eget könspryderi: till skillnad från grekernas kvinnor fick de etruskiska vara med på sina mäns fester. Det räckte för att chockera de pryda grekerna. Också den som tror att direkt matrilineär arvsföljd samtidigt innebär politisk makt och administrativ kontroll gläder sig för tidigt. Vissa afrikanska stammar tillämpar ännu i vår tid denna juridiska ordning, så att en mans status är beroende av moderns familj, medan faderns är av underordnad betydelse. Detta betyder dock inte att det är modern som blir familjens överhuvud. Som överhuvud räknas i stället hennes bror eller någon annan av hennes närstående manliga släktingar. Hennes eget inflytande är på sin höjd indirekt. Samtidigt skall man kanske akta sig för att underskatta detta indirekta inflytande. Det nära psykobiologiska sambandet mor bror i kombination med sådana samhällens juridisk-officiella betonande av moderskapet och den kvinnliga partens klan, kan mycket väl innebära någon form av kvinnlig påverkan på samhällsförhållandena, ett balanserande inflytande på i övrigt manliga strukturer. Något matriarkat är det dock inte. Här som annorstädes är det fråga om en arbetsfördelning mellan könen uppkommen ur den givna biologiska situationen. Bägge könen deltar i stammens försörjning, men de gör det på olika sätt. Männen jagar, fiskar och idkar handel, d v s ägnar sig åt sådana sysslor som kräver långvarig bortovaro från byn, medan kvinnorna sköter den verksamhet som kan kombineras med barnavård, hopsamlandet av frukt 29
TOKFEMINISMEN och örter, matpreparering och åkerbruk i byns närhet. Amningsperioderna är, som i alla knapphetssamhällen, ofta flera år långa och samhällets bästa fordrar redan därför en strikt könsrollsfördelning. Långvarig digivning har som bekant en dubbel effekt, den är den bästa garanten för ett barns överlevnad eftersom den är något så när oberoende av konjunkturer och felslagna skördar, den innebär ett skydd mot infektioner och utgör en viss garanti mot överbefolkning genom alltför täta barnsängar. Knapphetssamhället förutsätter alltså en könsrollsfördelning på strikt biologisk grund. Det är den grunden som är det yttersta upphovet till de kulturellt varierande men i allt fundamentalt globalt överensstämmande könsrollsmönstren, mönster där således kvinnorna står för det försörjningsmässigt närliggande arbetet och männen svarar för det mera utåtriktade. Den som har ansvaret för de utåtriktade verksamheterna, som rör sig över större vidder, vars vaksamhet inför överraskningar och faror (som vid jakt) ständigt tränas och vars uppmärksamhet med återkommande intervaller fästs vid annorlunda förhållanden och främmande tankegångar än den egna lilla byns (som vid handelsexpeditioner), han får också en vidare utblick och en mer omfattande samhällssyn. Han blir lämplig som politiker och administratör i angelägenheter som rör hela byn och dess yttre verksamhet. Den som, å andra sidan, har sin huvudsakliga verksamhet förlagd inom byn och familjen, vars dagliga arbete inte bjuder på yttre överraskningsmoment eller på konfrontationer med det annorlunda, utan i stället på upprepningar i enlighet med årstidernas växlingar, hon riktar sin skapande kraft inåt, mot familjens medlemmar och byns. Överraskningar är väsentliga för tankens skärpning och för intellektets tillväxt. Infödingskvinnans överraskningar består inte av faror eller yttre hot, utan av mänskligt beteende och mänskliga konflikter. Hon blir inte världsklok utan människoklok. Det kontinuerliga arbetet gör inte väsen av sig. Det är avbrotten från rutinen som märks. Jakten kan vara dödsbringande och man 30
ETRUSKER OCH MATRILINEÄRA FOLK måste gardera sig mot dess farlighet: i förberedelserna för varje jaktexpedition ingår betydelsefulla riter som åsidosätter alla rutingöromål. En lyckligt slutförd jakt föranleder fest och firande. Byns medlemmar skockas kring bytet, jägarnas skicklighet beundras av barn, åldringar, män och kvinnor. En lyckad jakt ger status, och jägarna är män. Det är männen som blir föremål för beundran. Är detta kvinnoförtryck? Naturligtvis inte, annat än i vår snävt individualistiska och moderna mening. Begrepp som självförverkligande och individens frihet hör, som redan poängterats, hemma i överflödssamhällen av vår egen typ, inte i primitivare samhällen, vare sig nu eller i historisk tid. Vad det är fråga om är fasta normer och en för samhället ändamålsenlig arbetsfördelning enligt kön, en arbetsfördelning som baserar sig på två iögonenfallande och grundläggande könsolikheter: kvinnans barnafödande och männens större muskelstyrka. Varken man eller kvinna kan i ett fattigt samhälle tillåtas bryta mot de arbetsregler som är själva förutsättningen för samhällets fortlevnad. 31
Brudpris och hemgift Om man inser att fattiga samhällen i första hand betraktar, och måste betrakta, sina medlemmar som arbetskraft så förstår man också varför männen i dessa samhällen så ofta har kommit att tillerkännas högre status än kvinnorna, att de värderats högre. Männens större styrka är absolut väsentlig för överlevnaden, vare sig det gäller att slå tillbaka inkräktare, nedlägga villebråd eller bearbeta en motspänstig natur, bryta sten eller röja skog. Tanken bakom det afrikanska brudpriset är inte köp av en slavinna, utan en ersättning för den arbetskraft brudens familj genom giftermålet går förlustig. På vissa håll krävs att brudgummen kompenserar sina svärföräldrar för en del av denna förlust genom att under äktenskapets första år stanna kvar i brudens hemby och utföra arbete åt svärföräldrarna (jfr Jakob i Gamla Testamentet och hans sju år för Rakel). Seden med brudpris kan missbrukas, och har förvisso missbrukats. Samma gäller den tidigare också i Europa vanliga hemgiften. I välfärdens Europa har den länge varit obehövlig, i dagens Indien har den urartat. Det är när samhällsförhållanden förändras så att gamla invanda seder inte längre fyller sin ursprungliga funktion som synen på dem förändras. Inte heller i Indien var hemgiften från början ett uttryck för kvinnoförtryck. Det ursprungliga syftet med hemgift har inte varit att med dryga gåvor muta en ovillig friare till att befria brudens föräldrar från en hopplös dotter. Syftet har varit en sorts livförsäkring för flickan, ungefär som när föräldrar hos oss i brist på samhälleligt stöd tidigare såg sig nödsakade att själva slita och släpa för att ha råd att ge sina barn utbildning. Så till exempel i det klassiska Athen, som inte var någon utvecklad välfärdsstat. Välfärden sköttes där i princip privat, och ansvarskännande familjefäder fick så gott de kunde själva sörja för sina döttrars fram- 33
TOKFEMINISMEN tid. Det kom an på fäderna att se till att döttrarna vid sitt giftermål inte förlorade i standard, och därför gällde det att förse dem med hemgifter som styrde in dem i den socialgrupp de var vana vid gärna förstås ett pinnhål högre. Efter dessa ambitioner anpassades sedan hemgiftens storlek. Men och detta är viktigt hemgiften fick enbart förvaltas av den äkta mannen, han fick inte äga den. Vid skilsmässa eller vid mannens död återgick hemgiften till kvinnans släkt. Den skulle ytterst garantera hennes försörjning och skydda henne mot godtycke från mannens släktingars sida. Det betydde inte att allt var frid och fröjd. Medea, som i Euripides kända drama klagar över kvinnans lott, artikulerar ett missnöje som i de turbulenta åren i Aten mot 400-talets slut sannolikt hade blivit vanligt bland borgerskapets kvinnor. Hon nämner uttryckligen hemgiftssystemet som ett missförhållande: genom sin hemgift tvingas kvinnan att utan allt eget hörande köpa sig en man, en man som sedan blir hennes husbonde och inför vilken hon är rättslös. Bara han, inte hon, hade till exempel rätt att begära skilsmässa. Förändrade samhällsförhållanden hade, när Medea skrevs, skapat en opposition mot ett tidigare accepterat system, och hemgiften uppfattades nu av kvinnorna som förnedrande. Att den i de könsgräl som rådde i Aten vid den här tiden också kunde användas som äktenskapligt slagträ visas i Euripides tragedi Andromache, där Hermione säger sig ha begåvats med en avsiktligt stor hemgift av sin far för att i sitt äktenskap med Hektor slippa ta på sig en underdånighetsroll. 34
Norden Arbetsfördelningen i det gamla nordiska bondesamhället kan sägas utgöra en variant av samma universella könsrollstema som i övriga förteknologiska kulturer: män och kvinnor hade olika uppgifter, var för sig betydelsefulla för helheten och kompletterande varandra för helhetens bästa. Till skillnad från många av de afrikanska kulturerna är det i Norden männen som är huvudansvariga för jordbruket, men även här är principen att kvinnorna sysslar med det närliggande och männen med sådant som kräver längre expeditioner från hemmet. Klimatet hos oss är hårt och kräver speciella insatser av bägge könen. Det faller på männens lott att sköta vinterns skogsavverkning och bränsleförsörjningen, kvinnorna står för familjens klädtillverkning, för spinnande och vävande. Det är uppgifter som är både tidsödande och dryga, men de har den fördelen att de kan utföras i stugan och kombineras med hemskötsel och barntillsyn. Kvinnorna står även för mjölkningen och lagården, medan det huvudsakligast är männen som ägnar sig åt jakt, fiske och handel och därigenom småningom politik. Ibland sammanfaller emellertid arbetsuppgifterna. Glest utspridda gårdar och långa avstånd gör att vissa arbeten måste utföras gemensamt av alla gårdens invånare. Tillsammans med männen deltar kvinnorna i skördearbete och höbärgning, och när det är fråga om ensligt belägna hemman i skärgården också i fiske och handelsfärder in till stan. Det nordiska klimatet bidrar till ett intensivare umgänge mellan könen än i många sydligare belägna länder. Under långa och mörka vinterkvällar är gårdsfolket hänvisat enbart till varandras sällskap, vilket medverkar till att svetsa samman husbönder och tjänstefolk och förstärker kamratskapet mellan män och kvinnor. Det är kanske inte alls underligt att varken livegenskap eller kvinnoförtryck haft någon särskilt god grogrund i Norden. 35
TOKFEMINISMEN Detta tycks bekräftas av Tacitus (ca 100 e Kr) som i sin visserligen starkt idealiserande Germania generellt beskriver de germanska stammarna som mer demokratiska än romarna. Med förvåning noterar han att germanerna (till skillnad från romarna får man anta) lyssnar till och tar råd av sina kvinnor, och han menar att den germanska äktenskapsceremonin, då man och hustru utväxlar gåvor, går ut på att betona ett slags kompanjonskap i ljuvt och lett, i krig som fred. Han beskriver också med gillande hur väl germanerna behandlar sina trälar; trälarnas status tycks honom inte vara lägre än arrendatorernas i Rom. 8 Idealiserande eller inte. Tacitus skildring ger vid handen att han åtminstone själv tror att germanernas kvinnor var mer jämställda än romarnas. För Nordens vidkommande vet vi att kristendomen, tvärtemot vad som brukar sägas, medförde en hel del förbättringar för kvinnorna. Det hedniska Valhall hade varit ett paradis blott för krigare; kristendomen, som betonade vårdande dygder som kärlek, altruism och ödmjukhet, gav också kvinnorna en chans att meritera sig för en kommande härlighet. Många kvinnor kom att spela en betydande roll som donatorer, och engagerade sig intensivt i den tidiga kyrkans fattigvård. Kyrkans individcentrering var till gagn för kvinnan. Äktenskapet, som tidigare hade varit en affärstransaktion mellan släktkollektiv, krävde nu också hennes samtycke. Kyrkan godtog inte skilsmässa, men den livslånga trohet den begärde av kontrahenterna krävde frivilligt ingångna allianser. Männens gamla privilegium att bredvid äktenskapet hålla sig med frilla fördömdes, och kvinnors arvsrätt främjades generellt. I den förkristna tiden hade kvinnor ärvt bara om söner saknades, nu fick de arvsrätt på upp till hälften av sina bröders lott. Det kom särskilt att gagna de ogifta kvinnorna, som tidigare varit helt lottlösa, eftersom döttrars enda karriär hade varit giftermål och deras egendom tidigare bunden till en hemgift. 8 Se Alf Önnerfors översättning av Germania (1969). 36
NORDEN Att barnutsättningen förbjöds gagnade också kvinnorna. I Norden, liksom på andra håll i världen där seden tillämpats, hade barnutsättningen främst drabbat flickor. Enligt fattigsamhällets stränga logik måste de blivande barnaföderskornas antal hållas nere om överbefolkning skulle kunna förhindras. Islänningarna, som inte gillade det nya förbudet, satte sin rätt till barnutsättning som villkor för den nya lärans antagande. Också andra knorrade, och enligt den kristna rätten fick man fortsättningsvis sätta ut vanskapta barn, sannolikt en kompromiss mellan kyrkan och de gamla tingsförsamlingarna. Men en större andel flickor fick nu överleva och det nya utsättningsförbudet gav dem, när de själva blev mödrar, rätt att behålla sina nyfödda barn helt oberoende av faderns erkännande. 9 En konsekvens av de skärpta äktenskapsreglerna blev dock att frillobarn berövades sin rätt till fadersarv. Oäktingarna gick dystrare tider till mötes och har sett en ljusning först i vår egen tid. Det har å andra sidan lett till nya problem. 10 9 Birgit Sawyer, Kvinnor och familj i det forn- och medeltida Skandinavien (1992). 10 Ibid. 37
Experimentet Sparta och Women s Lib i Athen Vill doktorinnan ha en bulle till? Tacitus romarinnor fungerade som våra kvinnor för någon generation sedan, men i kvadrat! Rom var ett patriarkaliskt samhälle med stränga hierarkier, och en kvinnas status var helt beroende av hennes mans. En rik mans hustru var betydligt mäktigare än de flesta män, medan en fattig mans hustru stod mycket långt nere på skalan. Rom var framför allt ett klassamhälle. Det fanns experimentsamhällen i antiken. I Spartas krigarkultur, där de manliga spartanerna var alltför få för att hålla styr på landets underkuvade helotbefolkning, praktiserades en könsutjämnande politik som avvek från det mesta i den vägen. Alla krafter behövdes för den politiska maktens bibehållande och även kvinnor övades i vapnens bruk. Det var en extrem likställighetslära där statens väl gick före allt annat, en rigid kommunism, men mellan ett litet toppskikts medlemmar. Egendomslöshet, uthållighet och absolut jämlikhet var ideal, privatliv var bannlyst, och hushåll och barntillsyn hade lagts på det allmänna. För att hålla yttre fiender på avstånd och hålla den förslavade ursprungsbefolkningen i schack behövdes också kvinnornas insatser. Gemensamhetsmåltider och gemensamma sovsalar ersatte hemmen. Spartanska kvinnor såg ut som amazonerna i den antika konsten, barbenta och med korta khitoner som medgav stor rörelsefrihet. För de intellektuella i det senkapitalistiska konsumtionssamhället Athen var Sparta en sorts Maos Kina, alla idealisters idolstat. Sparta sattes upp som föredöme av alla dem som i sin egen stat blott såg en alltför individualistisk och självisk mentalitet. Platon liksom Sokrates var på sin tid ansatta av en veritabel Spartafeber, och Platons Staten har i mycket ett tänkt Sparta som mönster. Att Sparta samtidigt var ett 39