SAMMANFATTNING Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor är oförenliga med den svenska kollektivavtalsmodellen. Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor genomsyras av en bristande förutsebarhet. Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att leda till olikbehandling av leverantörer. Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor är otydliga och riskerar att leda till tillämpningssvårigheter. Tillämpningen av reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att strida mot de grundläggande upphandlingsrättsliga principerna om likabehandling av leverantörer, proportionalitet och transparens samt mot förbudet mot diskriminering av leverantörer på grund av nationalitet. Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor är oförenliga med några av syftena med de EU-direktiv som 2017 års upphandlingslagar avser att genomföra, nämligen att förenkla regelverket och att underlätta för små och medelstora företag att delta i upphandlingar. Det förhållandet att det redan finns ett EU-regelverk för att säkra arbetsrättsliga skyldigheter som ska genomföras i svensk rätt bör beaktas vid bedömningen av behovet att därutöver införa svenska regler om särskilda arbetsrättsliga villkor, eftersom de svenska reglerna går längre än vad som krävs enligt EU-rätten. Advokatfirman Lindahl KB Box 11911, 404 39 Göteborg. Södra Hamngatan 37-41, tel 031 799 10 00, fax 031 799 10 99, www.lindahl.se
PM Till: Almega Aktiebolag Från: Advokaten Helena Rosén Andersson och biträdande juristen Filip Malm Datum: 31 augusti 2016 Ang: Särskilda arbetsrättsliga villkor 1 UPPDRAG OCH DEFINITIONER Almega har gett Advokatfirman Lindahl i uppdrag att utreda och analysera de rättsliga och faktiska konsekvenserna av att de svenska lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor i regeringens proposition Nytt regelverk om upphandling (prop. 2015/16:195) införs i de svenska upphandlingslagarna. Utredningen omfattar de särskilda arbetsrättsliga villkor som finns i förslagen till: i) 17 kap. 2-5 i 2017 års lag om offentlig upphandling, ii) iii) 16 kap. 2-5 i 2017 års lag om upphandling inom försörjningssektorerna, och 14 kap. 2-5 i 2017 års lag om upphandling av koncessioner. Begreppen "upphandlande myndighet och "offentlig upphandling som används i 2017 års lag om offentlig upphandling används i denna promemoria även om det i förslagen till lagen om upphandling inom försörjningssektorerna och lagen om upphandling av koncessioner används delvis andra begrepp. Med begreppet avtal avses såväl upphandlingskontrakt som ramavtal. 2 SLUTSATSER 2.1 Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor är oförenliga med den svenska kollektivavtalsmodellen Genom lagförslagen vill lagstiftaren att leverantörerna genom främst obligatoriska krav i upphandlingslag ska bli skyldiga att tillämpa arbetsrättsliga villkor i nivå med svenska kollektivavtal. Syftet är att lagstiftningen ska motverka social dumpning och i stället bidra till att arbetstagare tillförsäkras skäliga anställningsvillkor och att leverantörer hindras från att konkurrera med undermåliga anställningsvillkor. Ett effektivt sätt att uppnå detta syfte, vid tillämpning av upphandlingsreglerna, är förstås att ställa krav på att leverantörerna ska ha svenska kollektivavtal. Ett sådant krav på kollektivavtalsbundenhet strider emellertid mot EU-rättens grundläggande principer om fri rörlighet av arbetstagare och varor och om fri etableringsrätt samt mot avtalsfriheten. Av detta skäl har lagstiftaren valt att i lagförslagen bryta ut och i offentliga upphandlingar ange endast vissa arbetsrättsliga villkor som, i princip, obligatoriska närmare bestämt lön, semester och arbetstid, vilka utgör några av de anställningsvillkor som omfattas av den så kallade hårda kärnan. Lagförslagen kan därför sägas utgöra en kompromiss mellan ambitionen 2
med regelverket och vad som är lagligen möjligt att kräva. Den kompromissen orsakar emellertid en rad rättsliga och faktiska problem som alla har sin grund i att de upphandlingsrättsliga reglerna inte är utformade med hänsyn till den svenska kollektivavtalsmodellen. Kollektivavtalen är dessutom förhandlade i ett sammanhang där varje villkor har utformats med hänsyn till andra villkor i avtalet. Det går därför inte att på något enkelt sätt bryta ut vissa villkor ur detta större kollektivavtalssammanhang för att tillämpa villkoren i ett visst upphandlat avtal kollektivavtalet har ju ingåtts i ett helt annat sammanhang, med en annan motpart och under andra förutsättningar. Den svenska kollektivavtalsmodellen förutsätter dessutom att arbetsrättsliga villkor regleras genom kollektivavtal, som har förhandlats fram av arbetsmarknadens parter, i stället för genom minimilagstiftning eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor förutsätter tvärtom att de arbetsrättsliga villkoren fastställs genom en jämförelse mellan den arbetsrättsliga lagstiftningen och ett visst för den aktuella upphandlingen särskilt utpekat centralt kollektivavtal. Den principiella utformningen av de särskilda arbetsrättsliga villkoren kräver därför att avsteg görs från den svenska kollektivavtalsmodellen. Avsteget sker som utgångspunkt genom att den upphandlande myndigheten inom ramen för en viss upphandling och med stöd av obligatoriska krav på särskilda arbetsrättsliga villkor i upphandlingslag använder vissa villkor i ett särskilt utpekat centralt kollektivavtal. Villkoren i det kollektivavtalet jämförs med motsvarande villkor i tillämplig arbetsrättslig lag. De villkor som är mest förmånliga för arbetstagarna ska utgöra de särskilda arbetsrättsliga villkoren i upphandlingen. Konsekvensen av detta är att villkoren i kollektivavtalet, om de är mer förmånliga än vad som följer av lag, i praktiken blir allmängiltigförklarade för den aktuella upphandlingen. De föreslagna reglernas utformning innefattar därför en inneboende grundproblematik eftersom deras tillämpning inte är förenlig med grundvalarna för den svenska kollektivavtalsmodellen, som i stället bygger på att arbetsmarknadens parter har förhandlat fram de aktuella anställningsvillkoren. Detta trots att syftet med lagförslagen är att använda upphandlingar som verktyg för att ge svenska kollektivavtalsvillkor fullt genomslag i offentliga avtal. Lagförslagen medför att upphandlande myndigheter ska tolka de cirka 700 kollektivavtal som finns på den svenska arbetsmarknaden för att genom dessa fastställa särskilda arbetsrättsliga villkor. Detta även om kollektivavtalets innehåll är oklart. Inte sällan har arbetsmarknadens parter skilda uppfattningar om kollektivavtalets innehåll, vilket kan resultera i en tvist där ytterst Arbetsdomstolen tolkar avtalets innehåll. I den mån en leverantör skulle överpröva en upphandlande myndighets bedömning av ett kollektivavtals innehåll blir det i stället en fråga för förvaltningsdomstolarna att pröva inom ramen för en överprövningsprocess. Det innebär att kollektivavtalets innehåll i den situationen kan komma att prövas av flera domstolar som dessutom kan komma att göra olika bedömningar. Lagförslagen innebär en risk för att förvaltningsdomstolen, som saknar kompetens att handlägga arbetsrättsliga tvistefrågor, kommer till andra slutsatser än vad Arbetsdomstolen gör, trots att Arbetsdomstolen är högsta instans i arbetsrättsliga tvister. De upphandlande myndigheternas och förvaltningsdomstolarnas tolkning och tillämpning av kollektivavtalsvillkoren riskerar att få en oförutsägbar normerade effekt på arbetsmarknadens parters kollektivavtalsförhandlingar och därmed på den svenska kollektivavtalsmodellen. Detsamma kan naturligtvis sägas om Upphandlingsmyndighetens vägledningar. 3
Den i lagsförslagen reglerade rättigheten för upphandlande myndigheter att själva avgöra vilket kollektivavtal som ska utgöra grunden för de särskilda arbetsrättsliga villkoren innebär i sig en maktförskjutning från de fackliga arbetstagarorganisationerna till de upphandlande myndigheterna. Den svenska kollektivavtalsmodellen förutsätter att det är arbetstagarorganisationerna som avgör vilket kollektivavtal som är tillämpligt för en viss typ av arbete. Arbetstagarorganisationernas gränsdragningsrätt utgör alltså en byggsten i den svenska kollektivavtalsmodellen och innebär att ett företag, som tillämpar ett annat kollektivavtal än det som arbetstagarorganisationerna anvisar, riskerar att hamna i en arbetsrättslig tvist om felaktiga arbetsvillkor. Eftersom lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor förutsätter att det är de upphandlande myndigheterna som ska göra denna gränsdragning och att företagen som lämnar anbud därmed kan tvingas tillämpa de av den upphandlande myndigheten utpekade villkoren, är det inte längre enbart arbetstagarorganisationerna som avgör vilket kollektivavtal som är tillämpligt för en viss typ av arbete. Även om den upphandlande myndigheten ska samråda med arbetsmarknadens parter är det ändå ytterst den upphandlande myndigheten som beslutar i frågan. Motsvarande förskjutning från arbetstagarorganisationerna till företagen sker genom att företagen enligt lagförslagen har möjlighet att tillämpa ett annat centralt kollektivavtal för att uppfylla kraven i en upphandling. Lagförslagen kan därför få till följd att upphandlande myndigheter och företag väljer mellan olika kollektivavtal på ett sätt som kolliderar med den fackliga gränsdragningen. Redan mot denna bakgrund hade det varit naturligt för lagstiftaren att ta ett samlat grepp om regelverket kring arbetsrättsliga villkor och besluta i frågan om den svenska kollektivavtalsmodellen ska behållas eller om minimilagstiftning eller regler om allmängiltigförklaring av kollektivavtal ska införas. Det har lagstiftaren inte gjort. I stället har lagstiftaren valt att försöka genomföra en upphandlingslagstiftning som liknar minimilagstiftning eller ett förfarande med allmängiltigförklaring av vissa villkor i ett visst kollektivavtal inom ramen för en upphandling. Konflikterna mellan det upphandlingsrättsliga regelverket och den svenska kollektivavtalsmodellen får också såväl upphandlingsrättsliga som arbetsrättsliga konsekvenser, vilka redovisas nedan. 2.2 Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor genomsyras av en bristande förutsebarhet Upphandlande myndigheter ska enligt lagförslagen påföras olika omfattande skyldigheter att ställa särskilda arbetsrättsliga villkor beroende av vilka kunskaper myndigheterna har, eller kan förväntas ha. Det kan få till följd att en större kommun vid en upphandling av exempelvis färdtjänst ställer krav på särskilda arbetsrättsliga villkor medan en mindre kommun inte gör det vid en motsvarande upphandling av det skälet att den sistnämnda kommunen inte har, och inte heller kan förväntas ha, kunskap om behovet av att ställa sådana villkor. Lagförslagen medför med andra ord att det är svårt för leverantörer att förutse om och vilka särskilda arbetsrättsliga villkor som kommer att ställas i enskilda upphandlingar. En förutsättning för att syftet med lagförslagen ska kunna uppfyllas är att de upphandlande myndigheterna ställer dels relevanta villkor, dels villkor som är så förmånliga som möjligt för arbetstagarna. Detta förutsätter givetvis att de upphandlande myndigheterna har tillgång till och därmed kan jämföra villkoren i samtliga kollektivavtal som reglerar det arbete som ska utföras inom ramen för avtalet. Eftersom samtliga kollektivavtal inte är offentliga är det emellertid svårt för de upphandlande myndigheterna att göra en sådan adekvat jämförelse. Lika svårt är det för 4
leverantörerna, som ju inte heller har tillgång till samtliga kollektivavtal, att bedöma sina förutsättningar att uppfylla kraven i olika typer av upphandlingar. Lagförslagen tillgodoser därför inte fullt ut vare sig det avsedda skyddsintresset i förhållande till arbetstagarna eller de grundläggande upphandlingsrättsliga principerna om transparens och likabehandling. Denna problematik kvarstår under genomförandet av avtalet eftersom resultatet av omförhandlingar av det utpekade kollektivavtalen inte heller per automatik blir offentliga. Av traditionell lagstiftningsteknik följer normalt att sociala rättigheter regleras i lag. Därigenom blir den sociala rättighetskatalogen förutsebar för beslutande myndigheter, enskilda och domstolar. Under lagstiftningsarbetet har lagstiftaren dessutom en möjlighet att göra den nödvändiga konsekvensanalysen och bedöma och hantera de ekonomiska och andra konsekvenser som en viss social rättighet innebär, innan den genomförs. Den oförutsebarhet som redovisats ovan visar på problemen med att lagstiftaren just inom upphandlingsområdet har frånhänt sig detta regleringsansvar och delegerat det till upphandlande myndigheter. När det sker kan de sociala rättigheterna se olika ut beroende av hur kraven utformas i en viss upphandling. Lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor är särskilt problematiska eftersom lagstiftaren redan inom ramen för lagstiftningsarbetet har identifierat och accepterat att kraven kan se olika ut beroende av myndigheternas skiftande kunskap om behovet av sådana villkor. Det faktiska innehållet i lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor är redan av det skälet inte överblickbara, varken för leverantörerna eller för de anställda som lagförslagen ytterst har till syfte att skydda. Ett tydligt exempel på att lagförslagen kommer att leda till oförutsägbarhet, till följd av att lagstiftaren har valt att övervältra ansvaret för laglighetsbedömningen till de upphandlande myndigheterna, är förslagen om att upphandlande myndigheter får ställa särskilda arbetsrättsliga villkor om pensioner och försäkringar. Trots att lagstiftaren själv har konstaterat att det är oklart om sådana anställningsvillkor ingår i den hårda kärnan och om de kan ställas i förhållande till företag med utstationerad arbetskraft har lagstiftaren ändå valt att låta upphandlande myndigheter besluta om sådana särskilda arbetsrättsliga villkor ska få ställas. Förutom att lagförslagen är oförenliga med grundvalarna för den svenska kollektivavtalsmodellen kommer tillämpningen av dem alltså att genomsyras av en bristande förutsebarhet. Även mot denna bakgrund hade det varit naturligt för lagstiftaren att i stället ta ett samlat grepp om regelverket kring arbetsrättsliga villkor. 2.3 Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att leda till olikbehandling av leverantörer Lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att leda till att leverantörer behandlas olika beroende av: i) om de är kollektivavtalsbundna eller inte, ii) iii) vilket kollektivavtal de är bundna av, och om de har sitt säte i Sverige eller i ett annat EU-medlemsland. Att leverantörer behandlas olika riskerar i sig att strida mot en eller flera av de grundläggande upphandlingsrättsliga principerna om likabehandling av leverantörer, proportionalitet och transparens samt förbudet mot diskriminering av leverantörer på grund av nationalitet. Vi redovisar ett antal exempel på detta i p. 2.3.1-2.3.4. 5
2.3.1 Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna kollektivavtalsbundna leverantörer på bekostnad av andra leverantörer Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna kollektivavtalsbundna leverantörer på bekostnad av andra leverantörer av det skälet att de leverantörerna inte behöver vidta några egentliga åtgärder för att uppfylla de särskilda arbetsrättsliga villkor som ställs i upphandlingen. Det gäller förstås främst de leverantörer som är bundna av just det kollektivavtal som den upphandlande myndigheten använder för att ställa särskilda arbetsrättsliga villkor i upphandlingen. En leverantör som oavsett om denne är bunden av ett visst alternativt centralt kollektivavtal eller inte vill åberopa att denne tillämpar det kollektivavtalet bär själv risken för att den upphandlande myndigheten, eller en domstol, anser att leverantören inte uppfyller villkor som är likvärdiga med de som myndigheten ställer. En icke-kollektivavtalsbunden leverantör förutsätts vidare säkerställa att denne tillämpar bestämmelserna i ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige även om leverantören inte har tillgång till något sådant kollektivavtal eller har tidigare erfarenhet av hur stora förändringar som sker av till exempel lönenivåerna vid avtalsrörelserna. Dessa oklarheter drabbar framförallt mikroföretagen (0-9 anställda) och de små företagen (10-49 anställda) eftersom 60 procent av dessa företag saknar kollektivavtal. Vi anmärker att 99,3 procent av samtliga svenska företag utgörs av mikroföretag och småföretag. Konsekvensen av lagförslagen är med andra ord att det för ett stort antal små företag kommer att tillkomma betydande administrativa bördor om de väljer att delta i offentliga upphandlingar. Vissa särskilda arbetsrättsliga villkor kan dessutom anses utgöra ett indirekt, och därmed otillåtet, krav på kollektivavtalsbundenhet. Ett exempel är särskilda arbetsrättsliga villkor om försäkringar inom det så kallade arbetaravtalsområdet där en leverantör enbart kan få tillgång till vissa försäkringar genom att teckna ett kollektivavtal. Dessa försäkringar är med andra ord inte möjliga för en icke-kollektivavtalsbunden leverantör att förvärva. Om en upphandlande myndighet ställer ett sådant villkor utgör det därför ett indirekt, och otillåtet, krav på kollektivavtalsbundenhet. Samtliga nu nämnda förhållanden innebär att reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna kollektivavtalsbundna leverantörer på bekostnad av andra leverantörer. 2.3.2 Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna leverantörer som tillämpar villkoren i ett alternativt centralt kollektivavtal på bekostnad av andra leverantörer Lagförslagen medför att en leverantör som tillämpar ett alternativt centralt kollektivavtal kan gynnas på bekostnad av en leverantör som är bunden av det särskilt utpekade kollektivavtalet eller en leverantör som, utan att vara bunden, ändå tillämpar villkoren i det utpekade avtalet. Lagförslagen utgår nämligen från att det räcker att tillämpa ett alternativt centralt kollektivavtal trots att villkoren i det kollektivavtalet är mindre fördelaktiga för de anställda än vad som följer av såväl det särskilt utpekade kollektivavtalet som av lag. Det är tveksamt om en sådan olikbehandling av leverantörer överensstämmer med den grundläggande upphandlingsrättsliga principen om likabehandling av leverantörer. Det kan också ifrågasättas om denna möjlighet i förlängningen urholkar det egentliga skyddsintresset med lagförslagen arbetstagarnas skäliga arbetsvillkor. Om upphandlade myndigheter använder sig av olika kollektivavtal för samma typ av arbete får det också till följd att leverantörer kan behöva uppfylla flera olika kollektivavtal 6
för samma anställda beroende av vilket upphandlat avtal som de anställda utför vid varje givet tidpunkt. Det gäller emellertid inte för de leverantörer som tillämpar ett alternativt centralt kollektivavtal, som alltså även i den situationen gynnas. Ett exempel på att en leverantör som tillämpar ett alternativt centralt kollektivavtal gynnas är när en upphandlande myndighet i en städupphandling har fastställt de särskilda arbetsrättsliga villkoren om semesterlön enligt procentregeln samt minimilön utifrån kollektivavtalet Serviceentreprenad 2016-2017. Semesterlön Minimilön Villkor enligt Serviceentreprenad 2016-2017 13,5 % 129 kr/h Semesterlagen 12 % - Villkor enligt Hemserviceföretag 2016-2017 13,2 % 119 kr/h Den upphandlande myndigheten ska ställa de villkor som är förmånligast för de anställda vid en jämförelse mellan vad som följer av lagstiftningen och Serviceentreprenad 2016-2017. Det innebär att den upphandlande myndigheten i det här fallet ska kräva att de anställda som utför det upphandlade avtalet har: (i) (ii) En semesterlön om 13,5 procent av den förfallna lönen under intjänandeåret. En timlön om som lägst 129 kronor. En leverantör som inte uppfyller dessa särskilda arbetsrättsliga villkor anses emellertid ändå uppfylla de särskilda arbetsrättsliga villkoren om leverantören, frivilligt eller på grund av kollektivavtalsbundenhet, tillämpar motsvarande villkor i till exempel det alternativa centrala kollektivavtalet Hemserviceföretag 2016-2017. Detta innebär att en sådan leverantör anses uppfylla de särskilda arbetsrättsliga villkoren även om leverantören tillhandahåller de anställda som utför avtalet: (i) (ii) En semesterlön om 13,2 procent av den förfallna lönen under intjänandeåret. En timlön om som lägst 119 kronor. Sammanfattningsvis gynnas de leverantörer som tillämpar Hemserviceföretag 2016-2017 på bekostnad av de leverantörer som tillämpar Serviceentreprenad 2016-2017. Även icke-kollektivavtalsbundna leverantörer missgynnas då de tvingas att tillhandahålla de anställda som utför det upphandlade avtalet bättre villkor än vad som följer av lag i form av en semesterlön om 13,5 procent samt en timlön om som lägst 129 kronor. 2.3.3 Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna utländska leverantörer som använder utstationerad arbetskraft på bekostnad av svenska leverantörer Lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor medför att utländska leverantörer anses uppfylla särskilda arbetsrättsliga villkor redan genom att tillhandahålla de anställda de anställningsvillkor som utgör den hårda kärnan, medan svenska leverantörer tvingas uppfylla de anställningsvillkor som följer av det särskilt utpekade kollektivavtalet, i de fall de senare villkoren är mer förmånliga för de anställda. En effekt av att lagförslagen införs kan därför bli att leverantörer väljer att i större omfattning än vad som är fallet idag, utföra upphandlade avtal med utstationerade arbetstagare. Då behöver leverantörerna ju inte beakta de särskilda arbetsrättsliga villkor som är mer förmånliga än vad som följer av den hårda kärnan. 7
2.3.4 Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna icke-kollektivavtalsbundna leverantörer på bekostnad av andra leverantörer Eftersom de särskilda arbetsrättsliga villkoren enbart omfattar anställda som utför arbete under det upphandlade avtalet innebär lagförslagen också en risk för att icke-kollektivavtalsbundna leverantörer utnyttjar denna möjlighet, och kompenserar för de bättre anställningsvillkoren, genom att tillhandahålla de anställda sämre anställningsvillkor när de utför arbete utanför det upphandlade avtalet. En sådan kompensationsmöjlighet har inte kollektivavtalsbundna leverantörer. Ovanstående kan tydliggöras genom följande exempel. En upphandlande myndighet ställer i en städupphandling ett särskilt arbetsrättsligt villkor om att de anställda som utför det upphandlade avtalet ska tillhandahållas en minimitimlön om 129 kronor i enlighet med kollektivavtalet Serviceentreprenad 2016-2017. Ett icke-kollektivavtalsbundet städföretag ska då utbetala den aktuella minimilönen för de timmar som de anställda utför sådant arbete som omfattas av det upphandlade avtalet, men kan ta igen det genom att enbart betala de anställda en timlön om till exempel 30 kronor när de utför sådant arbete som inte omfattas av det upphandlade avtalet. 2.4 Övriga synpunkter Oavsett ovanstående direkta konsekvenser ser vi också skäl att påpeka följande. Av Lagrådets yttrande över lagförslagen framgår bland annat följande övergripande synpunkter. Reglerna kommer att leda till tillämpningssvårigheter och Lagrådet ifrågasätter om de är godtagbara. Reglerna är otydliga och det finns risk för att de leder till kostsamma och tidskrävande upphandlingsprocesser och för att små företag kommer att drabbas av betydande administrativa bördor. Lagrådet anser dessutom att förslagen är oförenliga med syftet att upphandlingsreglerna ska bli enklare. Regeringen har visserligen lagtekniskt hanterat några av Lagrådets synpunkter men Lagrådets ovan nämnda kritik är fortfarande aktuell. Det innebär att ett genomförande av lagförslagen fortfarande innehåller den grundläggande problematik och får de negativa konskevenser som Lagrådet har identifierat. EU:s lagstiftare har i upphandlingsdirektiven reglerat de situationer där arbetsrättsliga skyldigheter bör beaktas. Det finns därför redan en föreskriven ordning för att säkerställa att inte oseriösa leverantörer tilldelas upphandlade avtal och för att förhindra leverantörer från att konkurrera med undermåliga anställningsvillkor. Den ordningen är avsedd att genomföras i svensk rätt. Det förhållandet att det redan finns ett EU-regelverk för att säkra arbetsrättsliga skyldigheter som ska genomföras i svensk rätt bör rimligen beaktas vid bedömningen av behovet att därutöver införa de föreslagna svenska lagreglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor, eftersom de svenska reglerna går längre än vad som krävs för att de EU-direktiven ska genomföras. Detta särskilt när dessa svenska regler är svårförenliga med såväl den svenska kollektivavtalsmodellen som grundläggande upphandlingsrättsliga principer och dessutom kan kritiseras på de grunder som Lagrådet har gjort. Vidare erinrar vi om att utstationeringsdirektivet är föremål för översyn och att det därför finns skäl för lagstiftaren att avvakta med att införa krav på särskilda arbetsrättsliga villkor till dess att den aktuella översynen har genomförts. 8