Skyldigheten att ingå roamingavtal

1 Post- och telestyrelsen (PTS) lämnade i slutet av december 1999 in en skrivelse till näringsdepartementet vari myndigheten föreslog att telelagen (1993:597) bör ändras på så sätt att en skyldighet att ingå avtal om nationell roaming införs. PTS förslag har därefter varit ute på remiss. Med anledning av de synpunkter som framkommit i de till näringsdepartementet inkomna remissvaren finner PTS att myndigheten på vissa punkter bör kommentera eller utveckla det ursprungliga förslaget. Skyldigheten att ingå roamingavtal Flera remissinstanser har ifrågasatt omfattningen av eller missuppfattat vilka mobilteleoperatörer som enligt PTS förslag omfattas av skyldigheten att tillhandahålla nationell roaming. Vidare har frågan om rätten till roaming ska begränsas till att endast omfatta UMTS-nät tagits upp i vissa remissyttranden. Man kan utifrån två skilda utgångspunkter se olika alternativ för vilka operatörer skyldigheten bör omfatta. Enligt PTS förslag ska en skyldighet att ingå nationellt roamingavtal föreligga för samtliga mobilteleoperatörer som erhållit teletillstånd och som har radioinfrastruktur. Enligt förslaget begränsas rätten till roamingavtal till sådana geografiska områden där operatören i fråga inte själv har täckning. Olika skäl kan anföras både för och emot ett sådant förslag. Ur ett snävt perspektiv kan man argumentera att det viktigaste är att möjligöra att nytillkommande mobilteleoperatörer får rimliga möjligheter att etablera sig på marknaden. För att tillgodose detta krav skulle skyldigheten att tillmötesgå begäran om nationell roaming kunna begränsas till att omfatta endast de redan etablerade operatörerna av mobiltelenät, inklusive NMT450 om mobilterminaler för sådan roaming finns tillgängliga. En lagstiftning med detta syfte skulle medföra att man redan i lagen måste peka ut de företag som omfattas av skyldigheten och under vilken tidsrymd. Det skulle innebära att lagstiftningen inte skulle bli långsiktig, utan kräva ändringar i samband med varje nytt inbjudningsförfarande för mobilkommunikationssystem. Det finns också ett bredare perspektiv på behovet av nationell roaming. Detta perspektiv grundar sig på det faktum, att summan av den totala investeringen för mobiltelenät i Sverige, också måste betalas av de svenska mobilteleanvändarna via samtalsavgifterna. I nuläget finns det i några delar av landet tre parallella mobiltelenät i områden vars trafikmängd knappt motiverar etableringen av ens ett nät. Den investering som skall betalas av konsumenterna för den lokala överkapaciteten är sannolikt högre än vad som egentligen är nödvändigt. Till följd av att stora investeringar gjorts i områden, där samutnyttjande skulle kunna övervägas mellan mobilnätsoperatörerna för att klara av den trafikmängd som genereras, riskerar man att urholka återstående resurser som finns tillgängliga för att etablera täckning på andra orter. I andra delar av landet har man motsatt problem. Eftersom tröskelkostnaden för att etablera närvaro i ett geografiskt område är hög, avstår nätoperatörer ibland från att investera i nät om man inte kan räkna med att områdets trafikmängd, baserad enbart på egna abonnenter, blir tillräcklig. Dessutom måste den mobilnätsoperatör som är intresserad av att etablera sig som nummer två i ett

2 område räkna med att de mest intressanta lokala kunderna redan anslutit sig till den första operatören. Stora delar av landet täcks därför av endast ett nät. De abonnenter som tillhör de andra näten kommer sannolikt att ha svårt att kunna använda sina telefoner i dessa mindre tätbebyggda områden om inte de befintliga mobilnätsoperatörerna tillåter nationell roaming. Med en skyldighet för alla operatörer av mobiltelenät att tillmötesgå begäran om nationell roaming kan den som investerar i täckning av ett nytt geografiskt område räkna med att inte bara de egna abonnenterna trafikerar nätet utan även abonnenter som tillhör flera andra nät. Den trafikmängd som ekonomiskt motiverar en nätutbyggnad uppnås härigenom betydligt lättare i många mindre orter, samtidigt som trafikvolymmässigt onödiga parallella nätutbyggnader kan undvikas. Den sammantagna effekten av detta resonemang blir att med samma totala investeringsnivå erhålls en bättre geografisk täckning. Mer trafik kan genereras per investerad enhet vilket i sin tur leder till ett lägre totalt avkastningskrav per trafikminut. Resursallokeringen av både monetära resurser och frekvensresurser blir härigenom betydligt effektivare. Detta torde inverka positivt på investeringsviljan. Vad som dessutom styr en ytterligare kapacitetsutbyggnad i ett område är nätoperatörernas ambition att tillmötesgå användarnas skäliga krav på kapacitet, tillgänglighet och tjänstekvalitet. Ett sådant tillmötesgående kan ske antingen genom en kapacitetsutökning av den först etablerade operatören eller genom att något annat nät också etablerar sig i området. Ett skäl till att en mobilnätsoperatör etablerar ett nät trots att ett annat redan finns kan vara att den operatören bedömer att det är lönsammare att ta hand om trafiken själv än att köpa roamingtjänster. En förskjutning från att på marknaden endast ha infrastrukturkonkurrens bör på sikt leda till att konkurrensen inriktar sig på att ge konsumenterna en hög tjänstekvalitet och ett lågt pris. När den befintliga konkurrensen är inriktad på infrastrukturen leder det till att man på vissa ställen har betydligt större total trafikkapacitet än användarna har behov av och på andra ställen är nätet inte tillräckligt dimensionerat för att klara av nätets användare. De ovan omtalade sambanden är speciellt viktiga avseende tredje generationens mobilkommunikationssystem för mobil dataöverföring, UMTS, vilka skall byggas ut från år 2001 och framåt. Eftersom den nya tekniken medför att yttäckningen för varje investeringsenhet, dvs. basstation med radiosändare/- mottagare, blir ungefär en fjärdedel jämfört med nuvarande GSM900, samtidigt som den minsta kapacitet som kan byggas ut i och med etableringen av en ny basstation vida överstiger nuvarande GSM900, blir en utbyggnad för geografisk täckning av nya områden flera gånger dyrare än med nuvarande GSM900 system. En befintlig basstationen har dock kapacitet att hantera stora trafikmängder, inte bara från det egna nätets abonnenter utan även från abonnenter i andra nät. Om större lokala trafikmängder kan säkerställas genom roamingavtal med andra operatörer bör detta rimligen minska den ekonomiska risken vilket i sin tur kan stimulera till ytterligare investeringar.

3 Med en skyldighet till nationell roaming som omfattar alla mobilnätsoperatörer finns det stora möjligheter att den nya mobila dataöverföringstekniken kan bli tillgänglig i alla delar av landet och för stora delar av svenska folket. Om den svenska mobiltelemarknaden även fortsättningsvis skall vara inriktad i huvudsak på infrastrukturkonkurrens torde bl.a. UMTS-tekniken och annan ny framtida teknik i stor omfattning bli ett storstadsfenomen. Frågan om rätten till roaming ska begränsas till att endast omfatta UMTS-nät bör närmare belysas liksom frågan om den ekonomiska risk som en mobilnätsoperatör står i samband med avtal om nationell roaming. Frågan om den ekonomiska risken avhandlas i ett senare avsnitt. Tanken med PTS förslag är som tidigare anförts att ytterligare stimulera konkurrensen inom mobiltelefoni. En viktig del i denna strävan är att möjliggöra att en mobilnätsoperatör som tilldelas tillstånd att driva UMTS-nät även ska garanteras en möjlighet att utnyttja GSM-nät. En möjlig brist i PTS förslag är, som kommenterats av flera remissinstanser, att en GSM-operatör som inte tilldelats något tillstånd att driva ett UMTS-nät ändå kan tvingas att ingå roamingavtal utan att dennes abonnenter får rätt att genom roaming få tillgång till tjänster i UMTS-nät. En möjlig lösning kan vara att, i stället för att endast ha en skyldighet att tillmötesgå en begäran om roaming i geografiska områden där täckning saknas, införa en rätt till roaming när täckning i ett visst frekvensband eller med viss överföringsteknik saknas. Ett sådant förslag skulle innebära att en GSM-operatör som inte har tillgång till UMTS-nät genom roaming skulle kunna erbjuda sina abonnenter att använda det bandet. En sådan utvidgning av PTS förslag måste naturligtvis inte avse alla på marknaden förekommande band. Rätten till ömsesidig roaming skulle naturligtvis kunna vara begränsad till GSM-900 nät och UMTS-nät. Vad som talar för att en sådan rätt bör införas är att mobilnätsoperatörer inte omfattas av rätten att få hyra nätkapacitet enligt regeringens proposition 1999/2000:57 om ökad konkurrens på mobiltelemarknaden. Om rätten att få tillgång till UMTS-nät genom roaming inte medges den som redan har täckning med exempelvis GSM900-nät riskerar man att vissa mobilnätsoperatörer hamnar i ett sämre läge än bl.a. service providers. Med hänsyn till utformningen av PTS ursprungliga förslag avstår myndigheten för att nu ta ställning till om skyldigheten bör utökas på ovan angivet sätt. Enligt PTS uppfattning är det mot bakgrund av vad som anförts av stor vikt att förslaget till lagstiftning innebär en skyldighet för alla operatörer av mobiltelenät att tillmötesgå begäran om nationell roaming. Eftersom alla operatörer av mobiltelenät föreslås omfattas föreligger en ömsesidig skyldighet till nationell roaming, om båda avtalsparterna har intresse av detta. Ömsesidigheten föreligger dock inte inom samma geografiska område. Vem kan kräva avtal om nationell roaming Flera remissinstanser har hävdat att den brittiska modellen för nationell roaming som föreslagits av OFTEL måste tillämpas även i Sverige för att inte

4 investeringsviljan skall påverkas negativt. Detta skulle innebära att skyldigheten att ingå avtal om nationell roaming först skulle uppkomma när en ny nätägare uppnått en täckningsgrad på minst 20% av befolkningen. I OFTELS förslag ligger också att skyldigheten endast omfattar GSM-operatör som tilldelas tillstånd att inneha UMTS-nät. Skyldigheten ska enligt det brittiska förslaget upphöra efter ett visst antal år. Sverige har en helt annan demografisk struktur än vad som är fallet i Storbritannien. För att erhålla 20% befolkningstäckning i Storbritannien räcker det med att bygga ut geografisk täckning över Stor-London samt ytterligare ett större befolkningscentrum. Genom denna geografiskt begränsade, och därför finansiellt inte speciellt betungande, utbyggnad når den nye operatören c:a 11-12 miljoner potentiella användare, varav c:a 35% redan är abonnenter hos en annan mobiloperatör. Motsvarande krav i Sverige skulle medföra att täckning skulle krävas i Stor-Stockholm, Göteborg och Malmö, en yttäckning som nästan motsvarar den brittiska. Skillnaden är att operatören för motsvarande finansiella satsning endast skulle nå knappt 2 miljoner potentiella användare, varav c:a 55% redan är abonnenter hos en annan mobiloperatör. Av dessa jämförelser torde det därför framgå att i vart fall det brittiska valet av täckningsgrad inte är rimligt i Sverige. Om man i Sverige avser att införa en nedre gräns för täckning innan rätten till roaming uppkommer bör gränsen sättas betydligt lägre än i det brittiska förslaget. Även när det gäller OFTELs beslut att tidsbegränsa rätten till nationell roaming måste man ta olikheterna i demografisk struktur i beaktande. Storbritannien är, i likhet med Tyskland, mycket tätbefolkat. På en yta som är lite drygt hälften av Sveriges bor nästan 60 miljoner människor. Den potentiella trafikmängd som kan genereras av användarna är därför betydligt större på den brittiska landsbygden och längs brittiska vägar, än vad som inom överskådlig tid kan bli fallet i Sverige. Som nämnts i PTS förslag är det flera gånger dyrare att uppnå geografisk täckning med mobiltelesystem som använder 1800 2000 MHzbandet jämfört med de etablerade mobiloperatörernas GSM-system som använder 900 MHz-bandet. I Storbritannien har detta mindre betydelse eftersom trafikmängden motiverar en tätare placering av basstationer (investeringsenheter). I Sverige är trafikintensiteten per basstation på landsbygden betydligt lägre, varför den yta, och därigenom antal användare, som kan täckas av en basstation blir av största ekonomiska vikt. Att göra rätten till nationell roaming temporär i avvaktan på full utbyggnad av det nya nätet, skulle medföra att den nye operatören tvingas till synnerligen kostsamma investeringar för att kunna erbjuda sina abonnenter täckning längs europavägar och andra områden med låg trafikintensitet. Om rätten till nationell roaming tidsbegränsas blir den totala investeringen, för att uppnå en acceptabel geografisk täckning, sannolikt alltför stor för att en ny operatör någonsin skall kunna konkurrera med de redan etablerade. Därmed torde konkurrensförmågan och möjligheten att nå lönsamhet på lång sikt vara mycket liten för en nyetablerad mobilnätsoperatör i Sverige.

5 Den enda situation då en tidsbegränsad rätt till nationell roaming skulle kunna vara motiverad är om de nya näten erhåller frekvenstilldelning inte bara i 1800 2000 MHz-bandet utan också GSM-frekvenser i 900 MHz-bandet för nätutbyggnad i glest befolkade trakter. Tillgången till frekvenser i 900 MHzbandet är dock synnerligen begränsad och en sådan extra tilldelning skulle endast kunna ske vid ett tillfälle. Vid licensieringen av nästa mobilteleteknikgeneration, vilken sannolikt kommer att ske om mellan fem och tio år, skulle en tidsbegränsning av rätten till roaming överhuvudtaget inte vara möjlig att genomföra. För att göra lagstiftningen långsiktigt hållbar, vilket torde vara av stor vikt för investeringsviljan, bör därför rätten till nationell roaming göras permanent redan från början. Mot bakgrund av resonemanget i avsnittet om skyldigheten att tillhandahålla roaming, kan också konstateras att en temporär rättighet till nationell roaming skulle medföra ytterligare utbyggnad av mycket dyrbar parallell infrastruktur, som det finns liten samhällsnytta av. En temporär rättighet till nationell roaming skulle också markera att lagstiftningen är av tillfällig natur, tillkommen endast för etableringen av UMTSnät. Enligt PTS mening vore det bättre att rätten till nationell roaming införs på obestämd tid för att undvika ny lagstiftning varje gång ett nytt mobilkommunikationssystem skall lanseras och licensieras. Detta innebär att förutsägbarheten i den befintliga lagstiftningen ökar vilket på sikt torde vara gynnsamt för viljan att investera i nya nät. PTS anser mot bakgrund av vad som anförts att myndighetens ursprungliga förslag inte bör frångås vad avser krav på täckning för att rätt till nationell roaming ska föreligga. Vidare bör inte skyldigheten att ingå nationella roamingavtal vara tidsbegränsad. Rätten till roaming skall vara permanent i de områden som inte täcks med egen radioinfrastruktur. Prioritering och överkapacitet PTS har i sin skrivelse föreslagit att någon åtskillnad inte ska få göras mellan egna abonnenter och abonnenter som använder nätet genom roaming. Flera remissinstanser anser att rätten till roaming endast bör avse överkapacitet bl.a. med motiveringen att de mobiloperatörer som ska erbjuda roaming annars tvingas bygga ut sina nät. Om sådan utbyggnad inte sker riskerar mobiloperatörernas egna abonnenter få sämre service bl.a. genom att de oftare får spärrton. Det bör framhållas att avtal om nationell roaming ska slutas på kommersiella villkor. Ett inslag i en sådan förhandling kan vara vilken typ av prioritering olika användare ska ha. Det bör sålunda stå parterna fritt att komma överens om prioriteringsgrad. Däremot bör den mobiloperatör som så vill ha rätt att få samma prioritering av de egna abonnenterna som motpartens vid roaming. Frågan om vilken typ av prioritering abonnenterna ska ha bör styras av ekonomiska överväganden.

6 En stor del av argumentationen rör frågan om utbyggnad av näten för att klara av den ytterligare trafikmängd som en skyldighet att ingå nationella roamingavtal skulle medföra. Syftet med investering i mobilnät är naturligtvis att det ska ge en avkastning. Eftersom mobiloperatören föreslås få marknadsmässig ersättning av den operatör som vill ingå ett roamingavtal, bör investeringar för att tillgodose en ökad trafikmängd inte betraktas vare sig som en börda eller uppoffring. Om en mobilnätsoperatör sluter avtal med en mycket stor företagskund som nyttjar mobiltelefoner i sådan omfattning att kapacitetstaket nås är det högst troligt att mobilnätsoperatören investerar i ytterligare kapacitet för att tillgodose behovet. På motsvarande sätt borde det vara rimligt att, om trafik som genereras av roamande kunder gör att kapacitetstaket nås, mobilnätsoperatören investerar i ytterligare kapacitet. Abonnenter som tillhör någon av de mobilteleoperatörer som har en mindre marknadsandel, kan i framtiden få möjlighet att genom roaming använda sin telefon även utanför större befolkningscentra och europavägar. Mobilteletrafiken på landsbygden kommer härigenom att öka. Enligt erfarenheter från Danmark, där 1800 MHz-operatörerna Telia och Mobilix haft nationellt roamingavtal med 900 MHz-operatören Sonofon under en längre tidsperiod, bör en marknadsledande mobilnätsoperatör kunna räkna med att trafikvolymen i de delar av nätet som inte parallellt täcks av konkurrenterna ökar med tiotals procentenheter. En sådan utveckling bör öka lönsamheten betydligt i landsbygdsdelarna av nätet. En synpunkt som förts fram i vissa remissvar är en rädsla för att nya mobilnätsoperatörer, som initialt inte hunnit skaffa egen täckning, baserar hela sin verksamhet på roaming under ett inledande skede, vilket skulle generera så mycket trafik att näten skulle blockeras. Risken för ett sådant scenario kan knappast bedömas som realistisk. De nya mobilnätsoperatörernas abonnenter kommer sannolikt att bestå av kunder som tidigare tillhört de tre etablerade näten. Den totala mängden abonnenter som använder näten och den totala trafikmängden kommer därför att initialt vara i stort sett oförändrad, i de områden som idag täcks av tre mobiltelenät och där kapacitetsbrist kan tänkas uppstå. Nationell roaming bör därför inte ge upphov till en högre frekvens av nätblockering än som förekommer i dag. Om rätten till nationell roaming endast skulle avse överkapacitet i mobiltelenäten riskerar det att allvarligt skada viljan att investera i nya nät. Det skulle med stor sannolikhet leda till att de nu etablerade mobilnätsoperatörerna på ett enkelt sätt kan styra konkurrensen på marknaden bl.a. genom att försvåra marknadsinträdet för nya aktörer på marknaden för mobiltelenät. Ett sätt att göra det skulle vara att se till att ingen överkapacitet finns tillgänglig. En lagstiftning om nationell roaming där rätten till roaming inskränks till att endast avse överkapacitet, skulle enligt PTS mening inte ha avsedd verkan, utan istället bli kontraproduktiv. Vad därefter gäller frågan om vem som ska stå den finansiella risken har det, från i vart fall en remissinstans, gjorts gällande att PTS förslag att även kunder som använder operatörens nät via roaming ska ha samma prioritet som de egna kunderna kommer att medföra stora finansiella risker. Den risk som omtalas är bl.a. den när en operatör uppger att roaming av viss omfattning kommer att ske

7 varefter behovet plötsligt upphör. Enligt PTS mening ska roamingavtalen så långt som möjligt vara ett resultat av sedvanliga avtalsförhandlingar. Ett inslag i en sådan förhandling torde vara att den part som säljer en tjänst dels försäkrar sig om att erhålla ersättning för nedlagda kostnader och dels förhandlar om för hur lång tid avtalsrelationen ska pågå. Något skäl att förhandlingar rörande nationell roaming skulle ske på annat sätt har inte föreslagits. Mot bakgrund härav bör frågan om finansiell risk kunna lösas inom ramen för avtal. Om motparten i avtalsförhandlingen inte är beredd att i normal omfattning ta på sig en reell finansiell risk kan något avtal följaktligen inte slutas. I samband med inbjudningsförfarandet för att söka tillstånd att tillhandahålla UMTS-nät har PTS sedan tidigare uppgivit att minst fyra tillstånd kommer att fördelas. Skälet härtill är att medge ökad konkurrens på mobiltelemarknaden genom att minst ytterligare en mobilteleoperatör etablerar sig på den svenska marknaden. Om skyldigheten att tillmötesgå en begäran om nationell roaming endast ska avse överkapacitet i GSM900-nät är det tveksamt om några ansökningar från kvalificerade sökande utöver de tre etablerade nätoperatörerna inkommer. Detta kan medföra att UMTS-reformen inte uppnår sitt mål. Undantag Som tidigare betonats anser PTS att skyldigheten att tillmötesgå en begäran om nationell roaming skall gälla alla operatörer av mobiltelenät som innehar teletillstånd för tillhandahållande av mobila teletjänster eller nätkapacitet för mobila teletjänster, och som har erhållit frekvenstilldelning för nätets drift enligt lag om radiokommunikation. På detta sätt uppstår också en ömsesidig skyldighet, om båda avtalsparterna vill ha det så. Trots att man tillhandahåller teletjänster i ett allmänt tillgängligt telenät och därför anses tillståndspliktig enligt telelagen, kan verksamheten vara riktad till en liten grupp användare. Vid sådant förhållande marknadsförs tjänsterna inte till en bredare allmänhet. Vid tolkning av telelagens begrepp allmänt tillgängligt telenät, vilket är en grund för bedömning om verksamheten faller under telelagen eller inte, har även nät som har en begränsad kundkrets ansetts omfattas. Med beaktande härav anser PTS att möjlighet till undantag måste finnas. Undantaget från skyldigheten att tillmötesgå begäran om nationell roaming, och samtidigt också rättigheten att begära nationell roaming, bör endast kunna medges sådana mobilteleverksamheter som i grunden inte har ett kommersiellt syfte och vars tillkomst är baserat på att ett kommunikationsbehov skall tillgodoses för en begränsad krets av användare. Det finns för närvarande ingen sådan verksamhet som är tillståndspliktigt enligt telelagen, etablerad i Sverige. Ett eventuellt framtida nationellt offentligt mobilradionät för nödtjänster skulle dock kunna tänkas falla inom denna kategori. Ett sådant nät skulle kunna drivas antingen av ett offentligt ägt nätbolag, eller genom att tjänsten upphandlas av en privat nätoperatör. Oavsett ägar- och driftform bör ett sådant nät inte omfattas av skyldigheten.

8 Den mobilnätsoperatör som anser att dennes verksamhet bör bli föremål för undantag, skall i så fall ansöka om att tillsynsmyndigheten fastslår att verksamheten undantas från skyldighet att tillgodose begäran om roaming under längre eller kortare tid. Handläggning av tvister I PTS skrivelse föreslås att myndigheten bör ha möjlighet att medla och på ansökan av part besluta om vad som ska gälla mellan parterna vid tvist om nationell roaming. Ett flertal remissinstanser har motsatt sig att myndigheten ska ha möjlighet att fatta sådant beslut. Som grund för inställningen har hänvisning skett till lagrådets yttrande i samma fråga i regeringens proposition 1999/ 2000:57 om ökad konkurrens på mobiltelemarknaden. Lagrådet har därvid bl.a. yttrat att tvist bör avgöras vid allmän domstol enligt reglerna om dispositiva tvistemål om tillsynsmyndigheten inte skulle lyckas ena parterna inom ramen för sitt medlingsuppdrag. Frågan om tvistlösning är under beredning i regeringskansliet. PTS har i avvaktan på resultatet av utredningen ingen närmare kommentar kring hur tvister bör lösas. Marknadsmässig prissättning PTS har föreslagit att prissättningen för nationell roaming ska ske på marknadsmässiga villkor och inte kostnadsbaserade villkor. Grunden härför är i huvudsak att viljan att investera i nya nät och tjänster inte ska hämmas. Flera remissinstanser delar PTS bedömning i denna del medan andra anser att prissättningen bör grundas på kostnaderna. Lagrådet har i sitt yttrande i regeringens proposition 1999/2000:57 om ökad konkurrens på mobiltelemarknaden bl.a. klargjort att en förutsättning för att en inskränkning i en tillståndshavares tillstånd ska kunna godtas i förhållande till regleringen i regeringsformen och allmänna rättsgrundsatser rörande retroaktivitet är bl.a. att tillståndshavaren skall ha rätt till full ersättning för den kapacitet han ställer till annans förfogande. Någon omständighet som talar för att förhållandena i detta fall skulle vara annorlunda har inte framkommit. PTS finner mot bakgrund härav inte skäl att överväga något annat förslag än att prissättningen ska ske på marknadsmässiga villkor. Seamless handover m.m. PTS har i sin skrivelse tagit upp frågan om seamless handover och VHE, Virtual Home Environment. Skälet till att funktionerna togs upp är att mobiltelenät med olika dataöverföringskapacitet, teknisk standard och ägare i framtiden kommer att ha olika möjligheter att erbjuda kunderna VHE. Det kommer sannolikt att vara förbehållet ett litet fåtal väl etablerade mobilnätsoperatörer. I ännu högre grad än vad som var fallet med seamless handover kommer detta att bli en synnerligen betydelsefull framtida konkurrensfördel för de nätoperatörer som kan erbjuda detta. Utifrån ett framtida konkurrensperspektiv är det därför mycket viktigt att nationell roaming skall omfatta även andra mobilteletjänster

9 än tal. I de fall en operatörs kunder kan utnyttja sådana tjänster i sitt hemmanät bör de även kunna utnyttjas i samband med nationell roaming, under förutsättning att det är tekniskt möjligt. Grundtanken är att alla de tjänster som erbjuds hos mobilnätsoperatörer i allmänhet även ska erbjudas vid roaming. Något skäl att endast fokusera kring frågan om seamless handover eller VHE föreligger inte. För att konkurrensen ska fungera måste sådana funktioner som i allmänhet tillhandahålls av mobilteleoperatörer även tillhandahållas vid nationell roaming. Rimlig begäran Flera remissinstanser har reagerat över en mening i den ursprungliga förslagstexten: En nätinnehavares rätt att ge egna kunder företräde i nätet blir ett inslag i bedömningen av huruvida begäran är rimlig. Meningen är felaktig och ska således strykas. PTS har föreslagit att nationell roaming ska tillhandahållas om begäran är rimlig. Flera remissinstanser anser att begreppet bör förklaras närmare. Ett alternativ till att förklara begreppet närmare kan vara att man avstår från att använda det och i stället i lagtexten ange vid vilka förhållanden en begäran ska tillgodoses respektive när den inte behöver tillgodoses. I andra sammanhang i telelagen där begreppet används medges såväl tillsynsmyndigheten som domstolar en möjlighet att inom vissa ramar utgå från vad som är rimligt i det enskilda fallet. Ett skäl till att direkt i lagtexten definiera eller i vart fall exemplifiera vad som gäller är att förutsägbarheten ökar. Enligt PTS mening är en central fråga den ekonomiska. Den som upplåter nätkapacitet måste allmänt sett ha rätt till ersättning som motsvarar kostnaderna med tillägg för rimlig avkastning. Avkastningens storlek beror på om prissättningen ska vara marknadsmässig eller baserad på kostnaderna. Att den mobiloperatör som vill sluta ett roamingavtal inte är beredd att betala marknadsmässig ersättning kan vara ett skäl att avvisa begäran. Detsamma kan vara fallet när mobiloperatören vill ha tillgång till vissa tekniska lösningar utan att vara beredd att betala affärsmässig ersättning. Begäran kan också avvisas om mobiloperatören inte är beredd att ställa affärsmässiga garantier för betalning. Det finns även andra omständigheter som medför att en mobiloperatör kan avvisa en begäran om nationell roaming. En sådan kan vara att telenätets driftssäkerhet skulle äventyras av att begäran tillgodoses. En självklarhet är att det skall finnas terminaler på marknaden som har ett radiogränssnitt som kan utnyttja båda mobilnäten, för att ett roamingavtal mellan två parter ska behöva ingås. Saknas teknik för att kunna tillhandahålla tjänsten är det inte rimligt att avtal måste ingås. I vart fall inte förrän det står klart att en teknisk lösning är mycket nära förestående. Den mobiloperatör som ska tillåta roaming bör få viss tid på sig att rent tekniskt se till att roamingförhållandet kan lösas. Hur lång tid som därvid är skäligt får avgöras i det enskilda fallet.