Mitt namn är Hedvig Westerlund Kapnas, jag kommer från Nordens Hus på Färöarna och är projektledare för vår lokala utgåva av Den Kulturelle Skolesekken, som vi har kallat Listaleypurin. Först vill jag tacka arrangörerna för att ha fått möjlighet att delta. Jag vill också tacka för den mycket intressanta rapporten, som avgjort kommer att bli viktigt referensmaterial också för den färöiska skolesekken. Idén till Listaleypurin, den färöiska kulturelle skolesekken ser ut såhär föddes på en DKS kongress i Bergen 2006. Också den gången var ett DKS möte sammankopplat med en nordisk konferans, och ut från den föddes ett hittills informellt nätverk mellan representanter för de nordiska ländernas ministerier och för de nordiska husen. På intiativ av Nordens Hus på Färöarna gjordes ett avtal med kultur, skol och forskningsministeriet och de färöiska kommunförbunden om ett treårigt pilotprojekt för färöiska folkskolor. Den idé som var överordnad, och som vi hade med hem från Bergen den gången, var att konsten skulle komma ut till barnen och de unga, inte att de skulle behöva resa. Färöarna är ju ett ösamfund, och de kulturella institutionerna finns nästan alla i huvudstaden, precis som den största musikskolan, de flesta kurserna, de bäst utrustade skolorna... En annan överordnad idé var, att genom en programsatsning, med årsprogram och urvalsnämnd, var det möjligt att arbeta för variation i utbudet och kvalitet (väl vetande att det är en term med många definitioner)
Utbildnings forsknings och kulturministeriet, kommunerna och Nordens Hus gjorde ett projektavtal på tre år, och första broschyren kom till skolorna vintern 2008. Det har inte gått hos oss som i Norge, där Den Kulturelle Skolesekken genom ett politiskt beslut blev mångdubbelt så stor efter några få år. Men det har varit ett stabilt projekt, med ett stadigt ökande antal konstnärsansökningar och fler och fler förfrågningar från skolor. I 2011 blev projektavtalet rullande (tills någon av partnerna säger upp det) och 30% lades till budgeten. Färöarna har 48.000 invånare, 7000 skolbarn i grundskolan och 50 folkskolor. De senaste åren har 12 produktioner, verkstäder, författarbesök och utställningar erbjudits varje år, och allt är fulltecknat flera gånger om. Man kunde sammanlikna Listaleypurin med en festival för barn och unga på årsbasis, med skolorna som scen och helt fasta ekonomiska ramar. Det av stort värde för oss att kunna dra på den evalueringsrapport som Norge nu har gjort, och kunna förhålla oss till gemensamma problem och frågeställningar. Evaluering är nånting vi har försökt oss på och gjort så grundligt vi kunde de första fyra åren, genom frågescheman till elever och lärare och samtal med konstnärer. Men vi slutade med det,när statisstiskt material hade samlats in i fyra år, och det blev uppenbart att nu krävdes en mycket djupare evaluering. Senaste sommar bjöd Nordens Hus tillsammans med Kultur, undervisnings och forskningsministeriet in Dr Anne Bamford för att placera vår satsning på Listaleypurin i ett större perspektiv av barns möte med konst och kultur genom uppväxten som helhet. Medan vi är glada och stolta över att ha fått hennes evalueringsrapport, är resultatet inte upplyftande.(rapporten kan läsas på engelska på www.listaleypurin.fo, vänstra marginalen) Listaleypurin lyfts fram som den enda fungerande partnership mellan skolan och det omgivande samhället konst och annan verksamhet, men AB lägger vikt på, att om det inte möts av kontinuerlig skapande verksamhet i elevernas vardag, lämnar korta möten med konst oftast inte djupa spår. Där fäster jag mig vid, att den evaluering som idag läggs fram kommer till slutsatsen s. 26 Nogen produksjoner er forestillinger av kort varighet, der eleverne forventes å innta tradisjonelle publikumsroller. Andre er verkstedsbaserte, der det forventes at eleverne skal samarbejde og medvirke. Men det er på ingen måte gitt at verkstedsproduktionerne opleves som mer betydningsfulle og engagerende enn oplevelsesproduktionerne. (Catharina Christophersen, s.26) Detta kan också sättas i relation till, att Breivik/Christophersen forskningsrapporten visar att ca 90 % av skolor och lärare i DKS rapportens material menar, att de konstnärsbesök där eleverna är aktiva har fått mest positiv respons, medan 44% avbesöken faktiskt är ensriktade I vårt arbete med att välja årsprogrammet till Listaleypurin har vi varit tvungna att förhålla oss till en proportionalitet som är, att mera hands on når färre elever. De får mera ut av det, men det räknestycke är ännu inte till, där man kan jämföra proportinellt färre och längre kontakter mellan konstnärer och elever med relativt flera, korta kontaktflator. Men rapporten definierar klart, att DKS
är ett vuxenstyrt program, på gott och ont, det står på s. 59 Nå er det imidlertid vanskelig å se for seg DKS som et apparat for kunstneriske prosesser. I detta sammanhang kan påpekas, att den case study som rapporten för fram, Sagliocco teatret, typiskt är ett konstnärsbesök som riktar sig till de stora grupperna. Det är litet lustigt, att Sagliocco besökte oss på Färöarna medan vi förberedde Listaleypurin, och möjligen var deras föreställning en medverkande faktor till att vi de första åren valde att prioritera endags besök föreställningar, konserter o.l. framför mera interaktiva upplägg. Den prioriteringen har flyttat sig, så att vårt ideal idag är kombinationen av produkt och hands on kommunikation. bild Ingi Joensen, projekt Land Art med elever i Fuglafjardar skúla och Oggi Lamhauge. Breivik/Christoffersen rapporten lyfter fram den stora decentralisering som DKS har när det gäller konkreta beslut och administration. Vi har en tredje position: som ett norskt best practice projekt var det naturligt för Nordens Hus, som ju är en institution under Nordiska Ministerrådet, att ta projektet till oss som en modell för samarbete mellan myndigheter och en programsatsning med stor överblick över balans mellan områden, konstnärligt, åldersmässigt, geografiskt. Genom de fem år vi nu har fungerat har nära hälften varit samarbetsprojekt mellan nordiska och färöiska konstnärer, eller nordiska konstnärsbesök. Denna gränsposition har varit helt central när det gäller att lära sig att möta ung publik på skolans premisser. För skolorna har det inneburit, att en nivå som de vanligen inte har tillgång till, för den finns inte lokalt, kan upplevas hemma. För de färöiska konstnärerna har det inneburit en unik möjlighet till samarbetsprojekt. Men åtminstone hos oss är det viktigt att de lokala konstnärerna är med: barn på Färöarna känner ofta en aktiv konstnär, så att konst som verksamhet och som jobb har personlig anknytning får ganska många.
Men den övervägande konklusionen att DKS kom, växte och etablerades pga ett tomrum, ett hål i marknaden och en ny syn på barn, uppväxt och undervisning är ofrånkomlig i rapporten. Den visar sig i det stora intresse den fria scenen har i projektet som arbetsmarknad och profilering och det att skolesekkledere i hög grad har makten att definiera innehållet och genomförandet, utan formella kompetanskrav mycket ovanligt för en statlig ordning! Precis så har vi det också: Nordens Hus som administrerar är ett Nordiskt kulturhus med betydligt nätverk, och de som väljer ut innehållet i vår årliga broschyr är representanter som konstnärsförbunden själva har utnämnt och en representant för skoldepartementet. Skolornas andel blir att välja från en meny, och att förbereda och länka till daglig undervisning. Men här vill jag tillåta mig att ställa frågan, om det inte är ganska naturligt att I Anne Bamfords rapport om konst och kultur i skolan på Färöarna understreckar hon bland de alphas som kännetecknar god undervisning i och genom konst, hur viktigt det är att komma i kontakt med god konst. Men hon varnar för, att dessa korta möten kommer att ersätta barnens dagliga skapande att man anser behovet tillgodosett. En ironisk bild, som kom fram under skolintervjuerna var, att det hänger värdefull konst på väggarna, men inga bilder som eleverna gjort. I barnträdgårdarna Disneybilder och kristna bilder...men en intervjuad lärare sade Vill du se barnteckningar skall du gå till tandläkaren. Anne Bamford pekar på sambandet mellan en god lärarutbildning, som ger läraren kompetans och självförtroende till att leda estetiska läroprocesser på kontinuerlig bas, och beredskapen att göra konstnärsbesök relevanta i relation till vardagens skola, hänger starkt ihop. I DKS rapporten frågar Catharina Christophersen, om lärarens roll kanske har förblivit odefinierad i det möte mellan eleven och konsten som DKS, och Listaleypurin, lägger upp till. Vi på Färöarna känner igen det positiva mottagandet från elever och lärare på skolbesök, men också hur det är en droppe i havet i relation till de reella behoven för skapande undervisning av hög kvalitet. Och givetvis aktiveras inte ett bredare samarbete av att, som BC skriver skolens aktörer ikke har definisjonsmakt over skolesekken og i liten grad ser ut til å oppleve ansvar for eller innflytelse over det som skjer innen ordningen. Frågan är, hur detta inflytande och denna kommunikation bäst förs ut i livet en viktig punkt att ta fatt i från forskningsrapporten. Detta är avgjort frågor som kräver pågående diskussion, men ut från våra erfarenheter vill jag drista mig till att undra, om DKS eller Listaleypurin inte skall göra det den är bäst på ett turnéprogram, eller om vi vill kalla det så, supplerande material i undervisningen och den dagliga undervisningen skall tillvarata förankringen? Intressant för oss vore att få modeller för kontinuerlig evaluering och för gemensam planläggning, där elever, lärare och konstnärer har en röst. Slutligen vill jag, eftersom detta är den nordiska delen av konferansen, lyfta fram hur viktigt det nätverk mellan de olika ländernas ministerium, som etablerades ut från konferansen i Bergen 2006, har varit för att vidareutveckla program som Listaleypurin, mäta det mot satsningar i grannländerna, DKS, Skapande Skola, Huskunstnersordningen, och ta del av kunskap från de olika länderna. Utan detta nätverk hade vi nog inte kunnat tillägna oss nuvarande rapport. Tack. Hedvig Westerlund Kapnas, Nordens Hus på Färöarna, projektledare för Listaleypurin