DENNIS BRINKEBACK: Att bryta tystnaden Denna artike försöker spega debattkimatet på ett statigt verk. Trots att många anstäda är väutbidade akademiker vågar de inte deta i samhäsdebatten med tanke på sin karriär. Cheferna gör det inte och uppskattar inte heer att deras underordnade skriver i dagstidningarna. Vid kaffepauserna på arbetspatsen har sociaisterna probemformueringspriviegiet. Tar någon av de borgeriga arbetskamraterna upp t ex öntagarfondsfrågan vi sociaisterna inte debattera denna. De vi tydigen att vi ska byta samhässystem utan att föra en debatt om det, skriver författaren. Dennis Brinkeback är jur kand och anstäd på riksförsäkringsverket. I Sverige är över en mijon anstäda i den offentiga sektorn. I reation ti fokmängden är detta anta offentiganstäda unikt för västvärden. Band de många offentiganstäda finns det O-tusentas väutbidade människor som jurister, samhäsvetare, äkare m f. Detta borde innebära att de offentiganstäda hade en framträdande pats på tidningarnas debattsidor. Så är emeertid inte faet. Det råder - med några få undantag - nästan tota tystnad från en grupp som borde deta i debatten. Tidningarnas debattsidor domineras i stäet av poitiker och en och annan nationaekonom. Det som för min de bidrog ti att jag bröt tystnaden och gick ut i den amänna debatten var en vaknande insikt om att mitt ämnesområde i högsta grad var något som amänheten borde få vara med och få information om. Som statstjänstemän är vi ju amänhetens tjänare. Och frågor som exempevis etaberingskontro av tandäkare och kostnadsjämföreser mean privattandvård och foktandvård ska inte bara diskuteras i sutna rum på riksförsäkringsverket. Regerna har förhoppningsvis inte tikommit för att tifredsstäa centrabyråkrater. Debatten och informationen bör därför ut ti den amänhet regerna är tänkt för. För att bidra med att karägga orsakerna ti den rådande tystnaden från akademikernas sida ska jag här med utgångspunkt från mina egna erfarenheter J försöka spega debattkimatet på ett verk inom den centraa statsförvatningen - riksförsäkringsverket. Jag tror att det är viktigt att karägga hur det förhåer sig 1 med akademikernas interna debatt på en arbetspats. Kanske kan "fikarumsde- ------=-=--------------
410 batten'' eer bristen på sådan debatt hjäpa ti att förkara tystnaden i den amänna debatten från de offentiganstädas sida. I kafferummet När jag för några år sedan arbetade som tingsnotarie på en iten tingsrätt diskuterade vi band notarierna ämpigheten av att gå ut i den amänna debatten med synpunkter på agstiftning, kriminavård m m. Instäningen band dessa jurister var att det inte var ämpigt för en domstosjurist att engagera sig i debatten. "Den som vi förändra samhäet får vä arbeta poitiskt". Den interna debattdiskussionen i kafferummet som förekommer handade mera om intressanta rättsfa än om behovet av att ändra agstiftningen. Poitik diskuterades inte så mycket. Måhända berodde det på att jurister är en så homogen grupp med konservativa värderingar. Det är svårt att få debatt när aa i grunden är eniga. Efter tingsmeriteringen började jag arbeta på riksförsäkringsverket. Den sektion som jag nu arbetar på handägger frågor som rör tandvård - där den kot;ttroversiea deen är etaberingskontroi av tandäkare - privatäkarvård och sjukvårdande behanding. sektionen har 15 anstäda. Både tandvårds- och äkarvårdsområdet är ju områden som på de senaste åren varit föremå för en intensiv debatt. I frågan om det nyigen genomförda Dagmarförsaget har emeertid inte nägon från vår sektion detagit i den öppna debatten. Detta trots att det här finns mycken kunskap och värdefua synpunkter i ämnet. sektionen som jag arbetar på har som sagt 15 anstäda. Samtiga akademiker. Juristerna är här emeertid i minoritet. De festa är samhäsvetare med en fi kand-examen. I fråga om poitisk hemhörighet har majoriteten borgeriga värderingar. 5-6 är sociaister dvs sociademokrater eer står ti vänster om sociademokraterna. Denna sammansättning av personaen borde ju borga för en intensiv och givande debatt om asköns ämnen under kafferasterna. Så är dock inte faet. Det utveckades ett mönster som jag har hört är ganska vanigt på många arbetspatser. Tre av sociaisterna skaffade sig det s k probemformu Ieringspriviegiet. Det var dessa som var aktivast under kafferasterna och bestämde vad som - när man diskuterade po~ tik - skue diskuteras. Debatten skue handa om de förödande " marknadskrafterna", "det usa samhässystemet i Amerika" eer företagarnas skattefykt. Sociademokraterna vi att vi ska byta samhässystem utan att ens föra en debatt om det. Efter att ha yssnat en tid på sådana utäggningar började jag gå in i debatten och bemöta vad som sades. J ag kände mig emeertid ganska ensam som försvarare av borgeriga värderingar. Mina borgeriga vänner föredrog för det mesta att sitta tysta i stäet för att gå i poernit med sociaisterna. Jag försökte då i stäj. Jet att sjäv ta upp de ämnen som jaa tyckte borde diskuteras såsom öntagarfonder, den offentiga sektorns expansion, kommunismen m m. Ti min förvani ng upptäcker jag nu att sociaisterna
411 som var så debattystna i andra ämnen nu vie ha största möjiga tystnad. När det gäer öntagarfonder är ju detta något som också visat sig i den amänna debatten. Sociademokraterna vi att vi ska byta samhässystem utan att ens föra en debatt om det. Men nu tibaka ti mina borgeriga kamraters tystnad. Varför detar de inte i debatten? Dem jag taat med säger att de inte kan tiräckigt mycket om exempevis öntagarfonder för att deta i en debatt. Många tycker också att det är ''jobbigt" att deta eftersom konfrontationen kan bi hård. Det igger säkert något i detta. Med en förkaring ti tystnaden tror jag också igger i vår borgeriga uppfostran. I många borgeriga hem taar man inte om poitik. Det anses inte "fint". Måhända har också ett över 40- årigt sociademokratiskt regeringsinnehav så koektiviserat och passiviserat oss att vi inte vågar framhåa våra borgeriga idea utan kanske ti och med skäms för dem. Om det är så, är det viktigt att vi bryter denna tendens och åter böjar debattera. Vi behöver inte skämmas för att vi tror på marknadsekonomi, amän rösträtt och individens skydd mot staten. Det är tvärtom åsikter att vara stot över. Jag nämnde i inedningen att en bidragande orsak ti attjag-för ca 2 år sedan -gick ut i den offentiga debatten var att jag tyckte att det jag erfor i mitt arbete i högsta grad angick den amänhet jag beqänade. Kanske bidrog också svårigheterna att få en intern debatt på riksförsäkringsverket. Jag ska nu gå in på reaktionerna på de artikar som jag skrev - framförat i Svenska Dagbadet - om etaberingskontro av privattandäkare. Jag föresog där b a att etaberingskontroen borde avskaffas. Vidare gjorde jag en kostnadsjämförese mean foktandvården och privattandvården som utfö ti privattandvårdens förde. Iska tystnad I mina mest optimistiska stunder trodde jag att reaktionen inom riksförsäkringsverket på mina artikar skue bi positiv. Jag hade gärna tagit kritik på de dear i detjag skrev som man tyckte var fe eer tveksamt. Men debatten som sådan borde ju om det stod rätt ti uppmuntras. A v chefer och en de experter på tandvårdsområdet bemöttes jag emeertid med iska tystand. Man ignorerade artikarna het. Ti saken hör då att jag med samma personer i årata har detagit i konferenser, otaiga sammanträden och sammankomster om etaberingsreger och tandvård. Jag kunde samma dag eer dagen efter mina debattartikar sitta med min byråchef och diskutera tiämpningsfrågor i etaberingsärenden utan att han med ett ord berörde mina artikar. Han har heer adrig under de år jag detagit i den offentiga debatten kommenterat detta. Vad är då orsaken ti detta märkiga beteende? Beträffande en de tandvårdsexperter och chefer gäer säkerigen samma fenomen som jag nämnt tidigare. Eftersom de är sociademokrater vi de inte ha någon debatt om regeringspoitiken. Speciet inte när den bir ifrågasatt. Tystnaden från denna grupp var väntad. Reaktionen från övriga chefer - dvs chefer som jag vet dear mina åsikter när det gäer etaberingskontro - gör mig mer konfunderad. Vad igger bakom att.
412 dessa inte vi ha någon debatt? Inte ens om synpunkterna i en artike stämmer med deras egna värderingar. Funderingar i frågan har ett mig ti insikten att det kan röra sig om framförat två förkaringar. Dessa chefer vi inte stöta sig med representanter för regeringspoitiken. Om deras underydande kritiserar regeringspoitiken kan chefen få påstötningar från poitikerna. Cheferna vi för att inte skada den egna karriären vara föjsamma mot fursten Staten. En annan förkaring skue kunna vara Janteagens bud: Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du är kokare än vi. Du ska inte tro att du kan ära oss något osv. De personer som atså borde reagera positivt på debatt vi inte ha någon debatt. Sjäva går de inte ut i någon debatt av rädsa för att stöta sig med statsmakten. Och går de inte sjäva ut i debatten så vi de heer inte att någon annan gör det. Detta är några av de orsaker somjag tycker verkar rimiga. Den märkiga reaktion jag här beskrivit har emeertid bara stärkt mig i övertygesen att jag handar riktigt när jag trots motstånd i detar i debatten. Befogad rädsa? Jag har nu redogjort för de negativa föjderna av mina artikar om tandvård och etaberingskontro. Men jag har även positiva erfarenheter. Efter artikarna fick jag teefonsamta från tandäkare och andra i hea Iandet som uppskattade det jag skrev. Mina första artikar medförde också att jag böjjade skriva i fera tidningar inte bara om tandvård utan även i ämnen som öntagarfonder, frihet, den offentiga sektorns expansion m m. Det kan i böjjan vara svårt att få artikar pacerade som handar om annat än juridiska speciaområden man arbetar i. Lyckigtvis har jag emeertid kunnat övertyga om att jag även kan skriva om dessa ämnen. De går inte ut i någon debatt av rädsa för att stöta sig med statsmakterna. Ä ven mina närmaste arbetskamrater - både de som arbetar med tandvårdsfrågor och de som arbetar med andra frågor - har uppmuntrat och stött mig. Många har också undrat: Hur vågar du skriva kritiska artikar i dagspressen? Denna fråga säger kanske mer än något annat om anedningen ti att mina kamrater och så få akademiker inom andra myndigheter skriver artikar i pressen eer på annat sätt detar i den offentiga debatten. Frågan, "Hur vågar du? "säger oss något om debattkimatet i statsförvatningen. Vad jag har gjort anses inte vara tiåtet. Jag har sedan i diskussioner med mina kamrater försökt att komma underfund med rädsan de känner för att deta i den offentiga debatten. Det är ingen som tror att de som i Sovjet skue bi avskedade från arbetet eer att barnen skue bi trakasserade i skoan om förädrarna för fram synpunkter som inte stämmer med regeringspoitiken. Men vi befinner oss aa i en befordringssituation och varför skue man överhuvudtaget riskera en eer fera önegrader bara för att skriva några artikar. Att man verkigen riskerar att förora
413 i befordringshänseende verkar aa vara eniga om. Och varför skue man riskera det. Det gäer ju inte bara din egen väfård utan också din famijs. Det jag här beskrivit ger atså biden av ett mera subtit förtryck än i den färdigutveckade totaitära staten. Det är mera en fråga om dåigt debattkimat jämte risken att förora i befordringsgången om man kritiserar regeringspoitiken. Bryt tystnaden! Trots den mörka bid jag här tecknat över debattkimatet i statsförvatningen, vijag ändå uppmana aa att i mån av tid och ork deta i den offentiga debatten. Det finns risk att utsättas för ett subtit förtryck så jag har i och för sig förståese för dem som inte vi göra det. Men ju fer vi bir som detar i debatten desto mindre är sannoikt risken att bi utsatt för repressaier. Och bryter inte fer tystnaden riskerar både jag och mina tysta kamrater och aa andra att i framtiden få eva i ett samhässystem som ingen av oss vi eva i. OCH DET BLIR ETT TYST SAMHÄLLE.,