Nästan hela Norden För de flesta europeiska resenärerna i 1800-talets början hade de nordiska länderna ett ganska perifert läge. Det betydde inte att de helt hade försummats i resebeskrivningar eller äldre vägvisare. Rutten Ystad-Stockholm med vissa utvikningar förekom t.o.m. i två vägvisare redan från millennieskiftet 1700 (av Vatky resp. Lehmann). Länderna var heller inte helt frånvarande i de handböcker och reseguider som rörde sig över stora delar av norra Europa, inte minst de som via Sverige och Finland slutade i St Petersburg och som nämns i flera andra kapitel. Med få undantag, t.ex. Reichards Guide det voyageurs dans le Nord 1818 och Wagners Handbuch für Reisende in Dänemark, Norwegen, Schweden, Russland, Polen und Finnland 1840 och Murrays guide på engelska längs ungefär samma rutt året före, gavs länderna emellertid ett ganska begränsat utrymme och kom, innan de från 1870-talet blev föremål för de flesta större förlagens intresse, att mest bli bekanta för en eller ett par särdrag och märkvärdiga platser. Danmark, tidigare en av Napoleons allierade, smälte i de flestas föreställningsvärld samman till ett enda dominerande resmål: Köpenhamn, med historiskt laddade platser som Hamlets Kronborg, Tycho Brahes Ven och domkyrkan i Roskilde inom en dagsturs räckhåll och med H.C. Andersens Odense kanske värt ett stopp på vägen över Fyn till huvudstaden. Norge, å sin sida, efter 1814 formellt underordnat Sverige istället för Danmark i en union, var i stort sett de fantastiska fjordarna, tidigt uppmärksammade av engelsmännen och anledningen till att Nordens första turistbyrå öppnade i Oslo redan 1849, Bennets. Säkerligen hade också Nidarosdomen i Trondheim fått fäste i mångas föreställningsvärld som kristenhetens sen länge nordligaste bastion. I Sverige, än kanske ihågkommet som vålds- och stormakt, var uppenbarligen Stockholm tillräckligt attraktivt för en avstickare i det tidiga 1800-talets europeiska guider och inte enbart sett som ett brohuvud för vägen österut till det mer exotiska St Petersburg. Landet kunde dessutom locka med Trollhättefallen, från 1830-talet tillsammans med Göta kanal en överraskande ofta omtalad attraktion. Finland däremot, under ryskt förmyndarskap från 1809, framstod mest som ett strandhugg i de stora skogarnas utkant på väg mot huvudstaden i det stora landet i öster och fick inte ens ha det vackra epitetet de tusen sjöarnas land i fred i en så renommerad turistagents guider som engelska Cooks (som i sin guide till de tre andra nordiska länderna 1898 ger det till Sverige). Den moderna nationsguidens betydelse
Naturligtvis skulle dessa egenheter och stödpunkter i de europeiska turisternas geografier fyllas ut med nya begivenheter när resandet tilltog med ångbåts- och järnvägstrafikens hjälp. Ländernas inhemska resekulturer och turism i vardande kom då att visa upp länderna i ett vidare perspektiv och fastare knytas till mängder av orter, sevärdheter och resmål som under 1800-talets första hälft bara nämnts i vägvisare, ångbåts- och stadsguider innan ett mer samlat grepp på länderna togs i moderna handböcker och reseguider, särskilt på ländernas eget språk. Det senare skedde ungefär samtidigt i de nordiska länderna när också de stora europeiska guideboksförlagen började förse resenärerna till Norden med välmatade guider på något av de tre stora turistspråken, alltså runt 1870-talet, genombrottet i Finland något fördröjt. Denna samtidighet var med tanke på ländernas allmänna utveckling (näringar, transporter, förvaltningsformer) inte en tillfällighet. I flera av de nordiska länderna verkar det t.ex. också ha funnits guideförfattare engagerade i nationsguider utgivna både i hemlandet och andra länder (i det senare fallet bl.a. som faktagranskare), med resultatet att de inhemska och utländska guiderna i flera fall, avseenden och avsnitt ofta inte skilde sig särskilt mycket från varandra. Möjligen kan det för förståelsen av turismens utveckling i olika länder vara ett misstag att lägga för stor vikt vid tillkomsten av ett lands första egna nationella turistguide i modern mening. Under den period som det handlade om, med de europeiska nationalstaternas organisatoriska uppbyggnad och kulturella profilering som nationer, är det ändå frestande att ge den händelsen en symbolisk betydelse, särskilt i mindre länder. Till en modern stat hörde nämligen också en infrastruktur som tillmötesgick såväl utländska som inhemska resenärer och turister, varvid en viktig kulturell och ideologisk påbyggnad till sådana investeringar bl.a. var en guide till landet ifråga och likaså aktiva turistföreningar. De senare kom f.öv. att ingå i den bas av frivilliga organisationer och sammanslutningar som speglade framväxten av ett livfullt, engagerat och folkligt välgrundat civilsamhälle. Med nationsguiden följde dock snart ett praktiskt problem, vars aktualitet kvarstod så länge många av förlagen och författarna bevarade den tidigt utvecklade ambitionen att i sina guider ge utrymme åt ganska omfattande och närmast akademiskt kvalificerade beskrivningar av ländernas historia, geografi, näringar, befolkning, etc. Så länge vägvisarambitionen utrymmesmässigt dominerat över platsbeskrivningarna och de allmänna introduktionerna till ländernas specifika förhållanden kunde man givetvis ge ut nationsguider i en enda volym om t.o.m. både Frankrike och England. Men i stora länder som dessa resulterade detta snart i att
länderna måste avhandlas i flera volymer om något mer än bara en översiktlig introduktion skulle erbjudas. Symbolvärdet och den praktiska betydelsen av allt i ett band, en volym, ett verk var dock betydande och fick i takt med turismens differentiering i vetgiriga och bildningsorienterade respektive s.k. ögonblicksturister en del förlag att också, eller t.o.m. endast, tillgodose de sistnämndas behov de flesta förlagen hade ju i själva verket alltid brottats med sin i förorden utlovade målsättning att bespara den resande tid... och pengar. T.o.m. Baedeker publicerade därför till slut en tysklandsguide för dem som önskade resa runt i landet på ett effektivt sätt (1:a 1906 i två band, från 1909 i ett). Förlagets första övergripande tysklandsbeskrivningar på 1840-talet gavs f.öv. ut i minst två volymer, för att snart bli alltfler. Ett av de mest extrema exemplen på denna komprimering av uppgifter för turister blev de amerikanska guiderna för europaresenärer där ju ofta hela kontinenten paketerades i ett enda band. För inhemska turister som ville lära känna sitt land blev mot bakgrund av all den information som de under 1800-talets andra hälft började inhämta om det egna landet under skoltiden, från bekanta, press och tidskrifter sådana guider därmed mest bara uppräkningar av de mest välkända orterna och sevärdheterna och därför inte alltid tillfredsställande. Många turistföreningar, tillkomna i 1800-talets slut, när de faktaspäckade, historiska och upplysande envolymsguidernas tid egentligen var över för de mer kunskapssökande och försöken att också uppmärksamma vägar till resmål bortom turismens etablerade stråk och sevärdheter allt fler, insåg också detta. Utan större bekymmer och drömmar om en enda förlösande nationsguide delade de upp sin guideutgivning på olika landsdelar, något som med imponerande systematik skedde hos t.ex. svenska STF och italienska TCI. Det hindrade dem dock naturligtvis inte från att samtidigt sprida enklare introduktioner till sina länder ifråga, men ofta så enkla och tydligt adresserade till utlandsturister att de inhemska resenärerna sällan befattade sig med dem. En jämförelse mellan hur berörda intressenter i de nordiska länderna behandlade dessa utmaningar alltså behovet av moderna nationsguider respektive turistföreningarnas tillkomst och publicistiska verksamhet framstår därför som en intressant ingång till ländernas turism i allmänhet och turistguider i synnerhet. Detta inte minst som det finns många likheter och olikheter mellan dem, grundade i såväl ländernas olika historia och villkor som de turistiska bilder som skisserades inledningsvis, och därmed också i hur den internationella turismen kom att bemötas och hur den inhemska turismens intressenter förlag, föreningar, orter, trafikbolag förhöll sig till varandra och till den mer pockande uppgiften att också locka sina landsmän ut i världen.
De senare s.k. bilguiderna utgivna av ländernas automobilklubbar kom givetvis också att fylla en funktion som nationsguider, i Sverige relativt tidigt genom Kungliga Automobilklubben K.A.K. (1912), men ändå decennier efter de första försöken i den traditionella guidens form. Bilguiderna har dock sin egen historik och roll och beskriver länge och ibland ända fram till idag en entydig linjär utveckling, som med tillfälliga undantag och avvikelser annars enbart förstärkte bilguidernas vanligaste funktion och innehåll: topografiska vägkartor täckande hela landet + stads- och ortsbeskrivningar med stadskartor. De kommer därför inte tas upp här (se istället Bilguider ). Detsamma gäller de svenska guidernas historik som avhandlas i flera andra avsnitt och därför bara kommer att tjäna som referens i berörda fall, samtidigt som Island, kort behandlat i olika utländska guider från 1800-talets slut (t.ex. Murray 1893, Baedeker 1906, Cook`s 1923), inte undersökts tillräckligt noggrant, även om det mellan förstautgåvan av D. H. Scott`s Sportsmen`s and Tourist`s Guide to Iceland (8th 1906) och S. Stefanssons Iceland 1930 (Hekla Travel Bureau) finns en del turistmaterial, t.ex. Daniel Bruuns gedigna turguide Utflygter fra Reykavik 1921 (2:a), nr 2 av Turister paa Island. Danmark Precis som i Sverige måste vi föreställa oss att det dök upp vägvisare för resenärer i Danmark redan på 1700-talet och tidigt 1800-tal, om än kanske främst på tyska, med Schleswig- Holstein som de egentliga provinserna att genomkorsa, t.ex. Wegweiser für Reisende durch Dänemark, Norwegen und Schweden 1806 (44 s. och bara vägrutter med avstånd), eller på andra språk, t.ex. C. Primons Guide par L`ile Sèlande et par la Suède, Copenhague 1802. Ett inhemskt initiativ här var Topografisk og ökonomisk lommebog over Köbenhavns maerkvaerdigheter; samt posttaxer og reise-router indtil Trondheim, Aalborg og Hamborg av Fr. Ekkard 1794, en relativt enkel vägvisare med angivna avstånd mellan orterna och köpenhamnsavsnittet till stor del en uppräkning av boende-husägare. E.H. Tregders Haandbog for Reisande 1824 var dock en tidig dansk vägvisare till hela landet. Samtidigt framstår 1800-talets Danmark med sin länk till Schleswig-Holstein och sin reaktion på det europeiska revolutionsåret 1848, med enväldet avskaffat och tvåkammarsriksdag 1849 (parlamentarism dock först 1901), mer förbundet med den europiska kontinenten än något annat av de nordiska länderna. Dess starka förankring i lantbruket motverkade heller inte det intrycket, utan hade snarare resulterat i ett uppodlat landskap där byarna och städerna låg tätt precis som i Tyskland och Holland, allt medan rejäla avstånd inramade av skog, bergstrakter, fjäll och sjöar präglade föreställningarna om det egna landet i Norge, Sverige och Finland.
Schleswig-Holstein kom emellertid, precis som Norge 1814 under Napoleons återtåg och efter ett svenskt anfall, att gå förlorade 1864 (alltså också då efter militära kraftmätningar). Beskrivningar och vägvisare till Köpenhamn, också utländska, var äldre, fler och mer utvecklade i linje med kontinentala storstadsguider än till någon annan nordisk stad. Beskrivningar som E. C. Haubers på tyska med 3:e utgåvan översatt till danska 1783 (och med viss blick också för stadens fabriksväsende), samt F. Taarups Beskrifvning öfver Köpenhamn och dess nejder 1819-20, översatt till svenska 1831, följdes av ganska många böcker som explicit vände sig till resande. Det gällde Köbenhavns veiviser, en adresskalender som utkom årligen från senast 1831, men också Promenades dans Copenhague et aux Environs 1847 (Copehg) och Kopenhagen und seine Umgebungen samma år (Lynge & Son, Köbh), både explicit för främlingar (och möligen samma guide). Medan Kjöbenhavn og Omegn. En veileder for Reisende 1853 var en minibok på uselt papper, dock 108 sidor, hade The Travellers` Hand-Book to Copenhagen and its Environs från samma år (Anglicanus) både en magnifik förpackning, en riklig information om staden, kommentarer till stadslivet och fina kartor. Innehållsligt matchades den mer än väl av C. Rosenhoffs Köbenhavn. Weiviser og Beskrivelse over Byen og Omegn 1857 (220 sidor, stadskarta och planer över casino, hippodromen och hovteatern). Än mer imponerande och överraskande välunderrättad var dock J. E. Angelins tidiga svenska Underrättelser om Köpenhamn 1806 (Marquard, Stockholm). Den var också ett första tecken på att Köpenhamn skulle bli den utländska stad som det före 1900-talet oftast publicerades guider om på svenska. Även Murrays tidiga Hand- Book to Denmark 1839, och om också andra nordiska länder och Ryssland, innehöll mycket material om Köpenhamn. F. Algreen-Ussings Touristen i Nord-Sjaelland 1865 är dessutom exempel på att guiderna och turismen med järnvägsåldern hade nått en ny kvalitativ nivå och detaljeringsgrad, även om man inte vågar dra några slutsatser av den om turismens och guidernas utveckling i landet som helhet, t.ex. av Touristen i Jylland 1868 (red. J. Hylling, Odense). Den föreliggande faksimilutgåvan av den förstnämnda hade ju kanske just motiverats av originalets speciella kvaliteter. Vid det här laget kunde alla resenärer också få stöd av J. H. Mansas detaljerade landskapskartor. En nutida betraktare skulle naturligtvis ändå gärna instämma med journalisten och skribenten Henrik Dahl och konstatera att det var just från och med nu som den danska kulturella förgrundsgestalten Pontopopiddans stora danmarkberättelse kom att börja verka och förstärka kärleken till landsbygden, småstaden och lokalsamhället som grund
för en kanoniserad nationshistoria, samtidigt som den framväxande moderna samhälls-, närings- och transportstrukturen alltmer omgärdades av förakt och blev till en icke erkänd vardaglig del av den omhuldade danmarksbilden, till den osynlige verlden, titeln på Dahls uppmärksammade bok 2008. Det intressanta är att turistindustrin och särskilt de stora förlagen, tvärtemot vad de flesta vill tro, inte fullt ut agerade medlöpare i sådana processer med tillbakablickandet som centralperspektiv, och som i olika former kännetecknade många nationer, utan lika ofta noterade det nya och moderna. Detta dels av rent praktiska skäl för att underlätta resandet, som ofta var en del av nymodigheternas avsikt, dels för att det ofta syntes, trängde sig på och väckte undran, särskilt i form av byggnationer. Att de materiella och fysiska formerna sedan mångfaldigades, upprepades och därmed också i många fall inte ens kommenterades längre, är den andra sidan av saken, medlöparaspekten. Guidernas ideologiska program härvidlag var med andra ord underställt turistens nyfikenhet p.g.a. rena säljargument. Den första moderna danska nationsguiden för turister var P.V. Groves Danmark Illustreret Reisehaandbog 1870 (XXXI + 495 sidor). Egentligen är den ganska lik Bonniers och Thomées Illustreradt Sverige 1866, såväl till formatet som användningen av illustrationer, dock mindre tydlig i sin disposition efter järnvägslinjer och vägsträckor. Guiden var utgiven av föreningen Framtiden och gavs också samma år ut i tre delar Kjöbenhavn, Den sjaellandske ögruppe og Bornholm (31 + 276 sidor) samt Jylland (155 sidor) vilket även huvudsakligen var den indelning som gällde för tredje utgåvan i tre volymer 1880, nu nästan lika löftesrikt på Nutidens Forlag. Liksom bonnierguiden om Sverige avsatte den också en separat huvudstadsguide, som på 140-150 sidor kom ut i flera upplagor, t.ex en andra 1871 (Kjöbenhavn og omegn, Illustreret Reise-handbog) och en tredje 1879 (Kjöbenhavn med omegn, Illustreret Reisehaandbog), den senare också på Nutidens förlag. Just köpenhamnsguider blev också hela tiden allt vanligare, inte minst utländska, ibland korta som nästan bara ett register av sevärdheter kombinerade med stadskartor, t.ex. Nouveau Plan et Guide du Voyageur a Copenhague 1895, men oftare väl utarbetade guider t.ex. i tyska serier av förlag som Grieben, Woerl och senare Richter och Schuster en utgivning till vilken också svenska förlag sällade sig, t.ex. Vägvisare för svenskar i Köpenhamn och stadens hantverksoch industriutställning (A. W. Möller 1872), Skåne och Köpenhamn 1894 (Albert Bonniers illustrerade resehandböcker 3) och Illustrerad Vägledning för svenska lustresande i Köpenhamn (c 1892). Nordiska industri-, lantbruks- och konstutställningen i Köpenhamn
1888 gav också stort gensvar i Sverige och resulterade i minst två svenska guider, båda med beteckningen officiell vägvisare. Den Danske Turistforening bildas 1888 ungefär samtidigt som den svenska. Det sker i ett slags vakuum efter Groves guide med ganska få inhemska konkurrenter (t.ex. H. V. Clausens Sönderjylland från 1880 med 5:e utgåvan 1922), men med ett antal utländska förlag som hade börjat se Norden som ett potentiellt resmål och börjat ge ut guider med fokus på Danmark, Norge och Sverige, tidigare Murray och nu främst Baedeker, Meyer och Cook. T.o.m. danska Hagerups kommer senare försöka fånga utländska turister, t.ex. med Dänemark an Wald und Strand 1910. Föreningen presenterar sin första danmarksguide 1892, en väl genomarbetad utgåva på 250 sidor med även resvägar från de nordiska grannländerna, i en andra upplaga 1899 och en tredje 1903, och då tidigt också med en särskild köpenhamnsguide som följd. Huvudguiden ställs dock snart, liksom nya inhemska konkurrenter, t.ex. Turistbogen for Danmark c 1915 (Hovedstaden), inför det problem som nationsguiderna och deras förläggare i nästan alla länder tvingades ta ställning till: antalet sidor räckte inte till, samtidigt som det fram mot 1920-talet ofta krävdes en ny disposition av materialet, anpassat till också nya vägresande och inte bara järnvägsresenärer, alltså bilister och även cyklister. Guiden delades nu upp i fyra delar, som kom ut i en femte och sista utgåva 1922, dels i två volymer med omslag enligt den ursprungliga baedekerliknande modellen, dels med varje del i häftade utgåvor. Förlaget var fortfarande G. C. E. Gad (tidigast från 1899 års andrautgåva), som emellertid femton år senare tillsammans med föreningen, nu under det mer förpliktigande namnet Turistforeningen for Danmark efter sammanslagning med Foreningen til Turistsagens fremme 1923, satsade på en ny samlad danmarksguide med bara Danmark lysande i guld på det röda omslaget. Den utgör också den guide i olika utgåvor som ständigt dyker upp på de danska antikvariaten idag (1:a/6:e 1938 och 2:a/7:e 1948, 371 resp 380 sidor). Som en nödvändig och behändig parallell till nationsguidens volymer utkommer sedan åren runt sekelskiftet hela tiden guideserien Illustrerede Reiseböger med olika begränsade inhemska och utländska resmål i fokus, t.ex. nr 61-62 om Göteborg och Trollhättan 1905. Med enbart ett par kartor och kompakt text indelad enligt resvägar och rutter utmanades Danmarks-guiden dock av efterkrigstidens återigen växande tilltro till komprimerade nationsguider i ett band för turister, dels som turistorienterade, mer lättillgängliga beskrivningar i både text och bild, de senare gärna tecknade och i färg (det sistnämnda var nu inte en lika stor kostnadströskel som tidigare), dels som förmedlare av annonser (vilket många
lokala vägvisare och stadsguider utnyttjat sen länge). I Danmark, liksom i Sverige och även Finland, dök det därför också upp ett slags reseböcker och s.k. resekalendrar som genom korta beskrivningar av landets sevärda orter gav generöst med plats åt annonser och information om berörda verksamheter, trafikföretag, butiker, hotell, fabriker, etc. Ett sådant exempel var Danmarks Rejse og Turistbog 1933 med Turistforeningen for Danmark och danska näringslivets annonsbyrå som utgivare. Viktigare var det emellertid att tilltron till många illustrationer föranledde tidningen Politiken att efter 2:a världskriget på bred front ge sig in i matchen med såväl en engelsk guide, Tourist in Denmark 1951 och den encyklopeidiska Danmark Rundt (11:e 1964) och dessutom en atlasguide till Köpenhamn 1959. Danmark tillhör också de länder som representeras av många guider i listan på icke officiell referenslitteratur till olika länder i den internationellt ledande The Statesman`s Year Book 1908 om utvecklingen runt om i världen, nämligen 5 av 30 titlar. Troligen bör det ses som ett tecken på en av årsboken önskad utveckling bort från de mer personliga skildringar av resor och vistelser som annars dominerat det här slaget av referenser till särskilt utomeuropeiska länder, och som därmed också vittnade om en mer integrerad plats i den europeiska gemenskapen, bl.a. då just genom turismen. I topp på denna något godtyckliga och kuriösa lista ligger dock Norge med 9 av 34 titlar, där t.ex. vid sidan om de stora förlagen med guider till Norden Baedeker, Murray, Cook och Meyer (den sistnämnde aldrig nämnd i årsboken) även Bradshaw anslutit sig 1896. Vi måste dock påminna om att årsbokens referenser till de stora turistländerna England, Frankrike och Tyskland inte haft tillnärmelsevis samma blick för relevant turistiskt material, av uppenbara skäl eftersom utbudet var närmast oöverblickbart. Den norska turismen och dess starke man I Norge såg utvecklingen annorlunda ut eftersom resandet till och från och även i landet låg under ovanligt sträng kontroll fram till 1814 (pass, anmälningsplikt för övernattande, m.m.), när det danska förmyndarskapet bröts och unionen med Sverige och den svenska kungen som gemensam suverän blev ett faktum. Först nu runt 1810 dök de första lustresande upp i form av bl.a. semestrande fotvandrande norska studenter (många tillfälligt i England) och även enstaka nya sevärdheter upptäcktes. En lag om skjutsväsende instiftades 1816 och en första vägvisare publicerades 1820 av boktryckare Jacob Lehmann i Christiania med tidstypisk lång titel som räknade upp alla angivna rutter, t.ex. mellan landets alla köpstäder, och även till Nordnorge, Stockholm, Köpenhamn (även om rättelserna i guiden sägs ha varit många). Åren 1821 och 1822 kartlades och beskrevs alla stora fjällövergångar mellan öst-väst och syd-nord
(Dovre, Jotunheimen, Tröndelag, Vest-, Öst- och Sydlandet, m.fl.) med ett tilltagande resande som följd. 1823 och 1827 publicerades uppföljande vägvisare hos Lehmann, sammanställda av B. Brinchmann, men som dock snart blev föråldrade. Egentligen var det först 1840 med J. Chr. Abelsteds Praktisk Lomme-Reise-route fra Christiania til Trondhjem såvel gjennem Österdalen som Gudbrandsdalen som resenärerar i Norge fick något mer permanent att lita på och glädja sig åt. Ty Abelsteds practiske Lomme-Reiseroute fick en periodisk utgivning, t.ex. 4:e 1847, och beskrev inte bara rutter, skjutshåll, möjliga nattkvarter och vägarnas skick utan också vissa sevärdheter, historiska såväl som naturgivna. De senare blev dock något färre i vägvisaren 1853 sedan också landet norr om Trondhjem började tas med i boken. 1878 års utgåva på drygt hundra sidor i formatet cirka 18 x 13 cm hade såväl vägrutter i form av marschrutor som separata orts- och miljöbeskrivningar. Som komplement till vägvisarna hade det också börjat framställas vägkartor, t.ex. en av A. Waligorski och N. Wergeland 1847 (Dybwad förlag), som kom i 8 bearbetade, så småningom delvis färglagda utgåvor av hög kvalitet fram till 1893. Även vägkartor av P. A. Munch 1867 och förlaget Cammermeyer (från 1881) fick sin betydelse. Med ångbåtstrafikens utveckling i stark konkurrens med vägtrafiken från 1830-talet, och med havsrutter även från England, lockades allt fler turister till landet, så småningom betjänade av de engelska förlagen Blacks och Murrays guider, Norway 1867 respektive The Knapsack Guide to Norway 1869, den sistnämnda en enklare och billigare guidevariant som Murray också gav ut på 1860-talet vid sidan om sina tyngre guider. Innan dess hade emellertid Thomas Bennets ovanligt tidiga resebyrå (1849), som ordnade med rundtursbiljetter, övernattningar, mm, gett ut sin första lilla norgeguide 1855. Ungefär samtidigt inleddes järnvägsbyggandet, som på grund av terräng och höga kostnader, stridigheter om val av spårbredd, mm. tog sin tid, vilket innebar att färderna med båt fortfarande kom att spela en stor roll. Vägvisare och kartor för detta på flera språk publicerades, t.ex. en på de tre turistspråken plus norska 1885 (Christiania). Med bildandet av Den Norske Turistforening 1868 och den svenske kungens uppmärksammade resa med båt i Nordnorge 1873 ända upp till vad en fransman kom att kalla midnattssolens land, hade resandet dessutom tagit ytterligare fart. Från 1894 skulle Hurtigrutten säkra en regelbunden linje till den nu förstklassiga europeiska sevärdheten och till rutter ännu längre norrut: Nordland und Spitzbergfahrten hette t.ex. en guide från början av 1900-talet. En uppskattning av antalet turister i Norge säsongen 1884 anger ungefär 15 000 och en annan 1912 40 000 resenärer, då
även vinterturismen hade börjat bli aktuell (de flesta uppgifter i ovanstående stycke är hämtade från Christian Gierlöffs Om kunsten å reise 1927). Utvecklingen fram mot den första nationsguiden skedde längs två spår. Dels i form av ett inhemskt initiativ av förläggaren och boktryckaren Chr. Tönsberg i Christiania som till framställningen av en nationell guide lyckades engagera ett 30-tal personer för att skriva olika avsnitt om allt från klimat till olika resvägar. Resultatet, Norge Illustreret Reisehaandbog 1874, blev en tjock, välillustrerad och vacker bok (448 sidor, 112 illustrationer i träsnitt och 17 kartor). När den gavs ut igen 1879 kom också texten om Christiania att ges ut separat. Samtidigt hade Yngvar Nielsen, assistent vid norska riksarkivet i Christiania, fått uppdraget av det tyska förlaget W. Mauke & Söhne i Hamburg att utarbeta en guide till Norge för tysk publik, vilken publicerades samma år som Tönsbergs bok och redan 1876 kom ut i en tredje utgåva med också de viktigaste rutterna i Sverige och beskrivningar av Köpenhamn. Norge och Sverige i egna kombinationer med Köpenhamn gavs också ut i separata volymer av Nielsen, varefter Schweden und Norwegen nebst Führer durch Kopenhagen kom ut 1878 på ett tillfälligt förlag (se Hauenstein, W Meyers Reisebücher 1862-1936 1993, s. 156-157). Året innan hade Nielsen förts samman med Bibliographisches Institut som 1879 publicerade hela materialet i en som det angavs fjärde utgåva i serien Meyers Reisebücher, Norwegen, Schweden, Dänemark, och då i den standardiserade form som gällde för serien, dvs. brunt klotband med förgylld titel och i stort sett utan bildillustrationer, men med ganska rikligt med kartor och planer. Där kom den att uppleva ytterligare sju utgåvor fram till 1911 med bearbetningar och uppdateringar av Nielsen, nu hela tiden under konkurrens med flera andra förlag som gav ut ungefär motsvarande material, t.ex. Baedeker (också på engelska och franska), Murray och Cook. Att översätta guiden till norska var naturligtvis en målsättning hos Nielsen redan från början, men arbetet kom inte att fullbordas förrän 1879 i Rejsehaandbog over Norge. Där redovisades också nästan hela förspelet till guiden i författarens förord, om än kortfattat vad gällde de tyska utgåvorna före uppkopplingen till Meyer-serien. Det förvånande är att inget där sägs om Tönsbergs resehandbok, vars andrautgåva publicerades just 1879, utan att Nielsen istället beskriver sin bok som banbrytande och som den första i sitt slag som utarbetats av en norrman (Nielsen 1879 s. 3). Möjligen skulle Nielsen ha kunnat referera till Tönsbergs bok som ett kollektivt arbete för att motivera sin egen roll, men han låtsas inte ens om boken. Att han däremot nu ser den ovan nämnda Lomme-Reiseroute som överflödig i förhållande till sin
egen handbok är däremot inte förvånande. I efterhand kan vi naturligtvis enbart se detta som ytterligare ett exempel på det känsliga spel som ägde rum inom denna konkurrensutsatta bransch, där det också i högsta grad blev Nielsen som kom att bli den norska turismens centralfigur, med sin guide i en rad nyutgåvor och t.ex. även särtryck ur 1896 år utgåva och en generös separat kartbilaga till densamma, allt medan Tönsbergs bok helt enkelt verkar ha försvunnit ur bilden. Trots att konkurrensen om de utländska turisterna var stor, med engelskspråkiga guider från Baedeker och Cook och separata guider till enbart eller huvudsakligen Norge av såväl Murray (9th 1904), Bradshaw (Norway, its Fjords, Fjelds, and Fosses 1896) och T. B. William (Guide to Norway 1899) publicerades också en engelsk översättning av Nielsen, kanske framdriven av att T. Bennet i Christiania tidigare gett ut Handbook for Travellers in Norway, med senaste utgivningsår minst 3 år tidigare än Nielsens engelska version 1899. Nielsens handbok var på ungefär på 440-450 sidor, vilka under inverkan av en snabb samhällsutveckling med många nymodigheter vad gällde turism och resande så småningom blev helt otillräckliga för en noggrann guideförfattares ambition att ge en någorlunda seriös och mångsidig bild av vad som behandlades. Den elfte upplagan av Nielsens guide 1908 gavs därför ut i fyra mindre, huvudsakligen vädersträckssorienterade delar, samt, vilket illustrerade Nielsens lyhördhet för turismens utveckling, också en kortare översiktlig guide för hela landet. En enda sammanfattande tjock volym med merparten av de fyra nämnda delguiderna var dessutom till salu för den som var hågad. I 1912 års utgåva, om inte tidigare, rubricerades den senare korta varianten dessutom som Bennet`s Reisehaandbok over Norge följt av ved professor Yngvar Nielsen, namnet dock borta i 1924 års utgåva sedan Nielsen avlidit. Delguidernas förlag var fortfarande detsamma som 1879, nämligen Alb. Cammermeyer, vilket på sätt och vis gör att vi kan se förlagets och Nielsens insats för den inhemska turismen som något av en parallell till Bonniers och Thomées tidigare arbeten i Sverige. Den utgivning som konkurerade med Nielsen var dock mer blygsam än motsvarande i Sverige. Som nämnts var Bennet aktiv och vid sidan om de årliga prospekten, t.ex. ett 1885 med förslag på 34 olika turer, översattes resebyråns mer sammanfattande norgeguider också till engelska (t.ex. 1888) och till tyska (t.ex. 1893). Utbudet var heller inte obetydligt vad gäller lokalt material om olika områden, t.ex. K. Randers Söndermöre (2:a 1898, 3:e 1930), om olika reserutter, t.ex. Fra Kristiansand till Bykke 1901 (A. Abrahamson) och Kristiania-Telemarken, Hardanger- Stavanger 1905 (Föreningen för Reiselivet i Norge) eller naturligtvis stadsguider, t.ex. till
Christianssand og omegn samt Sätersdalen 1887 eller olika guider till Trondheim 1883, 1889 (2:a 1893) och naturligtvis till Christiania. Medan svenska STF trädde in som den verkliga uppföljaren och dominanten för den inhemska turismens utveckling i Sverige kan vi inte summera de i själva verket tre norska turistföreningarnas roll på samma sätt: Landsföreningen (eller Landslaget) for Reiselivet i Norge (1903 med annat namn), Den Norske Turistförening och föreningen Kjenn ditt land. Alla gav de ut egna skrifter, ibland i samverkan med Norges Statsbaner (järnvägar), Automobilklubbar (den första 1907 och senare ytterligare en mer folklig), Ångbåtsällskap, hotellföreningar, mm, vilka dessutom i sin tur gav ut egna guider och serier, ofta som broschyrer eller årsböcker. Mer än i de andra nordiska länderna kom nämligen Norges turism i hög grad att vila på en kombination av de olika trafiksystemen, där t.ex. också linjetrafiken med bil (8-20 platser per bil) blev ett viktigt inslag att hålla reda på. 96 regelbundna rutter 1914 hade blivit 500 år 1925, när motsvarande trafik i de flesta andra länderna hade börjat betjänas av regelrätta bussar. Som förläggare av guider kom Norges stadsbanor att spela en särskilt stor roll med egna separata linjeguider längs de olika järnvägslinjerna. Minst lika betydelsefull för turisterna verkar ändå Landsforeningens satsning på en ny Reisehåndbok over Norge ha blivit under mellankrigstiden, nu indelad i fem geografiskt skilda volymer med en sjätte tillägnad fjällvärlden. Ansvarig för guideserien var en tidigare medarbetare till Nielsen, K. G. Gleditsch, överstelöjtnant med långvarigt kartografiskt intresse och under en period ansvarig för det nu aktuella förlagets (H. Achehoug & Co) långvariga utgivning av uppdaterade utgåvor i serien Lommeatlas over Norge (t.ex. för 1911 års utgåva). Nationalguideprojektet, med till slut fyra delar utgivna 1925-1927 på grund av att T. Hagen i kontakt med Landslaget 1926 kunde publicera en detaljerad Håndbok for reiser i Nord-Norge och att Turistföreningens guider Till fots I och Till fots II 1924 svarade mot önskemålen om en fjällguide. Gleditschs guider disponerades dock på ett nytt sätt med hänsyn till turismens utveckling och kom även att spegla den förstärkta nationella medvetenheten och de förändringar beträffande språk och ortsnamn som hade kännetecknat det samtida norska kulturlivet, inte minst efter upplösningen av unionen med Sverige 1905 (1925 ersatte Oslo officiellt Kristiania som namn på huvudstaden). Liksom i t.ex. fallet Danmark kom emellertid så småningom återigen en lands- och nationsguide i en samlad volym också ut på marknaden i Norge 1950, då främst för bilister och vägtrafikanter med titeln Hela Norge i kartor, ord och
bilder och indelad i 35 områden, vart och ett med tillhörande kartor, ett par bilder och orterna beskrivna i bokstavsordning. Då hade ända sedan sekelskiftet raden av utländska guider hela tiden fyllts på, t.ex. med det nya tyska förlaget Storms guider och tidigare av W. C. Slingsby`s Norway, the Northern Playground 1904 (425 s.), C. W. Wood`s Norwegian Byways 1908 och Ward, Lock & Co:s Norway 1911, den senare minst sagt överraskande då förlagets stora utbud av guider i övrigt nästan uteslutande var tillägnat de brittiska öarna, men samtidigt ett tecken på vilken stor dragningskraft Norge hade på turister i nord- och västeuropa. Finlandia Finland, efter århundraden under svenskt styre som bl.a. Storhertigdöme i personunion med Ryssland, var under 1800-talets första hälft många resenärers och europeiska reseguiders korta stopp på vägen via Stockholm till S:t Petersburg. För turister var landet till en början kartlagt och beskrivet av antingen enkla vägvisare enligt traditionellt mönster som i George Biurmans 1700-talsvägvisare för Sverige med en sträcka via Haparanda ner genom Finland, t.ex. av Hagström 1809 och Lindeström 1835 (enligt militär förlaga från 1832), eller av huvudsakligen guider på franska, t.ex. G. Bonniers Itinéraire pour la Suède suivi d`une partie de la Finlande 1836 och G. Ph. Armfeldts två guider 1859 och 1873. Svenska språket kom dock länge att bevara en stark ställning inom medel- och särskilt överklassen i landet och svenska som obligatoriskt ämne i finska skolor avskaffades först alldeles nyligen. Turismen var dock inte precis en näring att räkna med i landet förrän motståndet mot en allmän förryskning och de ryska inskränkningarna av självständigheten på allvar stärkte de finska nationalistiska strömningarna i 1800-talets slut. Bland annat bildades en turistförening 1887, två år efter den svenska. Följden blev t.ex. en gedigen Helsingforsguide 1889, med föregångarna Notices sur Helsingfors à l`usage des voyageurs 1846 och V. Vasenius Helsingfors 1876, också på franska och ganska otidsenliga även för sin målgrupp. Föreningen sammanställde även en mindre atlas över landet på finska och svenska 1890, också med stadskartor (5:e utgåvan 1909), samt ett antal vägledningar under namnet Reseruter i Finland (I IV), bl.a. annat en till Åbo 1892. Föreningens flitigaste skribent var A. Ramsay, som med något så originellt som en guide för kanotiser redan 1859 nu kom att stå bakom flera publikationer på finska och svenska för både föreningen och olika förlag och till innehållet såväl helt allmänna (På sommarvandring 1891) som lokalt orienterade (bl.a. om Imatra 1892) eller ganska korta och översiktliga om landet, t.ex. på engelska med the land of the thousand lakes i titeln 1894 och på franska La Finlande. Manuel du Voyageurs de St Petersburg à
Stockholm. Den sistnämnda var en subtilt uppriktig erinran om denna smått klassiska trad för den internationella turismen och om alla guider som passerat här utan annat än kortvariga nedslag (av Reichard från cirka 1800, Coghlan 1834, Murray 1839, Wagner 1840, m.fl.). Med detta i bagaget kom Ramsay i likhet med Thomée i Sverige att också engageras för den stora uppgiften, den första moderna mångsidiga nationsguiden, men nu producerad av ett civilt intressekollektiv, Turistföreningen i Finland, till skillnad från av privata förlag i övriga nordiska länder. Fullt respektabel, välmatad (12 + 399 sidor) och jämförbar med motsvarigheterna i länderna ovan kom den ut 1895 på finska och på svenska som Vägvisare i Finland, praktisk resehandbok, med stadsplaner och småkartor i en bilaga. Vid sidan om föreningens publicistiska aktivitet hade det tidigare också funnits ett par andra enskilda finska initiativ värda att nämnda. En imponerande och med tanke på näringslivets relationer begriplig insats hade t.ex. C. M. Lindforss gjort redan 1872, när han i samarbete med Helsingforsförlaget G. W. Edlund publicerade St Petersburg och dess omgifningar. En väl överlastad historisk inledning (36 sid) följdes av en över hundra sidor lång alfabetisk genomgång av det mesta man kunde se, höra om och borde känna till vid ett besök i staden, därefter avrundat med föreslagna utflykter till omgivningarna, ett register över byggnader och verksamheter samt ett gatuindex, allt och alla med angivna koordinater på den till synes noggranna, precisa och vackra kartan. G. W. Edlund publicerade t.ex. också 1892 fyrtiosideshäftet Intressanta reseruter i Finland av Peregrinus, en skrift som är värd att påminna om p.g.a. dess inledande, knappast förvånande, men ovanligt tillspetsade naturdyrkan och deterministiska syn på människans landskapspräglade och naturärvda karaktär och som det också förekom betydligt fler spår av i andra finska guider än i t.ex. svenska guider om Sverige. Vilka uttryck det nämnda inledande turistiska engagemangets klasskaraktär tog sig i Finland kräver naturligtvis en särskild utredning, men nämns här enbart p.g.a. den i Norden ovanliga tvåspråkigheten i landet. Uppenbarligen fanns det t.ex. en stor fördel gentemot finskan för svenskan, de härskande klassernas och förvaltningarnas språk sen århundraden, med lagstadgad rysk inskränkning av den finska bokutgivningen till enbart allmänorienterande ämnen i 1800-talets mitt, även om majoriteten av befolkningen talade finska. 1901 jämställdes i varje fall till slut de två språken, som nationalspråk formellt först 1919. Avsevärt snabbare och överraskande tidigt kunde emellertid Rysslands engagemang i det rysk-japanska kriget 1904-1905 utnyttjas för en radikal finska lantdagsreform, som innebar att landet ersatte
ståndsriksdagen med en enkammarslantdag, tillsatt genom allmän rösträtt för både män och kvinnor först i Europa! Finlandsguiden, som såg en ny utgåva 1905, hotades dock snart av sprängning liksom t.ex. den svenska guiden på Bonniers förlag (som hade delats i två volymer för en fjärde utgåva 1885), varför föreningen inledde ett arbete med en serie fördjupade beskrivningar av olika landsdelar. Samtidigt kom landet nu i 1900-talets början också att på allvar dras in i den internationella turismen genom framväxten av ett slags östersjöturism, påskyndad av bl.a. samarbetet mellan järnvägsbolag, rederier och turistbyråer med främst Berlin, Köpenhamn, Stockholm och St Petersburg som de mest anlitade tyngdpunkterna, men med hela Norden, Baltikum och Nordtyskland vid det här laget fyllt av potentiella resmål och badkuster. Med nya generösa biljettsystem, rundreseförslag, anpassade tidtabeller, nya rutter, där inte minst tågfärjan Trelleborg-Sassnitz från 1909 utgjorde en viktig länk, flätades denna del av Europa under åren före 1:a världskriget samman till ett maritimturistiskt territorium, inte minst också med hjälp av alla guider som bekräftade och förstärkte dess existens. Ett exempel var Nordisk Resebyrås Kurzer Reiseführer 1913, som på sina 300 sidor med beskrivningar, rutter och tidtabeller inbegrep allt från norska fjordar till Åbo, St. Petersburg och avstickare till Moskva. I de ungefär jämnåriga Travellers Guide to Scandinavien Countries för främst amerikanska turister (av Det forende Dampfskibs-Sellskap och Scandinavian-American Line) samt Deutsch-Nordischen Verkhers-Verbands guide med rundresor till tyska och skandinaviska städer 1914 framstod sammanflätningen som självklar. Finska Ångfartygs AB:s guide St Petersburg-Stockholm 1907 på tyska och ryska var ett av de finska svaren på den nya situationen vid sidan om turistföreningens guider. Ett annorlunda initiativ före världskriget var också Finlandia med undertiteln Illustrerade reseboken och periodisk utgivning som ambition. I liggande format på t.ex. 321 sidor (1906-1907) och i vissa avsnitt på fem språk (utöver det ibland ganska nyckfullt även franska) beskrev boken i bild, text och annonser (det senare särskilt för resebolag och reseinrättningar) resmål och sevärdheter i såväl Finland och Ryssland som Sverige och Danmark. Förläggare var aktiebolaget, turistbyrån och sällskapet med samma namn, Finlandia, medlem av den internationella sammanslutningen av nationella turistföreningar (Ligue Internationale des Associations Touristes) och delvis alltså en konkurrent till Turistföreningen i Finland i försöken att lansera landet. Boken var dock den typen av kommersiellt finansierade hybrida resekalendrar med periodisk utgivning som gav annonserna lika mycket plats som
turistinformationen, också på kartor, omslag och i sidornas marginaler. Resultatet blev ett i och för sig eggande och överraskande misch-masch, där en klädfirmas kollektion kunde avlösas av ett fantastiskt foto på Nevskij Prospekt i St Petersburg. Men det hela var något av en djungel att orientera sig i. Enklare var det för läsaren av 1911 års utgåva på 190 sidor, nu i stående format och organiserat kring samma enkla tema som i flera svenska motsvarigheter (se Sverige, också ett fädernesland ): finska städer med korta beskrivningar, viktiga adresser, ofta även kartor och allt dessutom parallellt på både finska och svenska. 1909 publicerades också Aksel Pauls resehandböcker i Finland och den lokala turistföreningen i Åbo gav ut en egen stadsguide 1913 och G. Schaumann och L. O. Th. Tudeer en för Helsingfors 1915. Världskriget 1914 avbröt givetvis den beskrivna utvecklingen och de inledande ryska förlusterna innebar att det samma år antagna ryska programmet för Finlands införlivande i Ryssland aldrig verkställdes. Istället kom den ryska revolutionen 1917 att öppna vägen för Finlands frigörelse och självständighet, ja, t.o.m. för ett inspirerat revolutionsförsök med de rödas fabriksockupationer i några städer och deras maktövertagande i Helsingfors. Följden blev ett inbördes- och klasskrig 1918, där den betydande finlandssvenska delen av befolkningen stod på de snart segrande konservativa vita styrkornas sida, anförda av Mannerheim och med stöd av också tyska trupper. Den grymma bestraffningen av förlorarna med många också avrättade skulle trots amnesti för de fängslade 1926 prägla stämningarna i landet ända fram till nästa världskrig. Detta också på grund av framväxten av den reaktionära Lapporörelsen, som lyckades driva igenom ett nationellt förbud mot kommunistpartiet 1930, men vars senare militanta attacker mot också socialdemokratin medförde rörelsens upplösning. Tillsammans med regeringens kraftfulla stöd till småjordbrukarna, med konfiskering av större gods och skapandet av 90 000 nya jordbruk, kom de nämnda händelserna under efter- och mellankrigstiden därför knappast att bidra till framväxten av en bred och folkligt orienterad inhemsk turism under mellankrigstiden. Östersjöturismen började emellertid snart blomstra igen efter 1:a världskriget, med Sovjetunionen stängt och avskilt tills även regimen där öppnade dörren på glänt med en symbolisk invit, en nationsguide på tyska 1925 och en på engelska 1929. Runt 1920 förelåg också finska turistföreningens väl genomarbetade enhetliga landskapsserie med 14 häften på mellan 60 och 150 sidor, skrivna av antingen J. E. Rosberg eller R. Numelin. Men samtidigt hade föreningen redan före kriget också börjat ge ut ett enkelt turisthäfte om landet på 60-80 sidor i enhetlig form och på många olika språk, t.ex. på tyska 1913 och till slut även på
spanska 1922. Även enskilda författare, t.ex. Ernst Lampen gav på finska ut olika turguider om Finland under rubriker som - i översättning - Härs och tvärs genom Finland, Till lands och sjöss i Finland (båda 1918) och senare ströva runt i Finland (1934). 1928 kom också en ny kort Finlandsguide på bl.a. svenska (90 sidor), där författaren hänvisade till turistföreningens ovan nämnda landskapsserie för fördjupning eftersom ingen uppdaterad nationsguide av tyngd längre fanns. Utgivningen följde med andra ord på sätt och vis mönstret från Norge och Sverige: allt fler landskaps- och lokalt orienterade guider samtidigt som nationsguiden fick leva vidare i lightversion, och då också på andra språk. 1928 publicerades en tysk variant av nationsguiden på 248 sidor, Finnland Reisehandbuch, vilket troligen kan förklaras av att landet nu i kraft av sin självklara plats i den åter uppblomstrande östersjöturismen hade börjat uppmärksammas på allvar av inte minst just tyska förlag, t.ex. Finnland (2:a 1928) i den grafiskt välgjorda och underskattade gula serien Storms Reiseführer, tillkommen i en första utgåva i samarbete med det nya tysk-finska vänskapsförbundet (bildat 1918). 1929 publicerades även en Baedeker: Schweden, Finnland und die Hauptreiswege durch Dänemark. Arbetet med den senare måste ha varit känt före tillkomsten av den inhemska finlandsguiden på tyska, varför den senare antagligen kan förklaras av det som vänskapsförbundet ovan visade: den finska turismen hade redan från början naturligt nog varit anpassad till svenskar p.g.a. språket och de sociala klasser som i viss mån bar upp finlandssvenskan och kanske än mer turismen, medan den tilltagande internationella orienteringen främst kom att gälla Tyskland. Att det därefter ändå dök upp inhemskt producerade nationsguider på t.ex. engelska, som den utmärkta Guide to Finland 1938, låg också helt i sakens natur, liksom att även Finland, precis som Danmark, Norge och Sverige fått sina två bilklubbar med en utgivning av egna nationella vägguider och två olika internationella tillhörigheter: The Finnish Automobile Club 1919 (Suomen Automobiili Klubi) och Suomi Touring Club 1927 (Yleinen Autoliitto). Att guiden från 1938 sa sig arbeta med turistföreningar och bilklubbar för att förebereda en ännu bättre och mer bilorienterad guide eller att Finska Turistföreningen samtidigt hade påbörjat utgivningen av vägblad på fyra språk förändrar inte huvudintrycket. Sammanfattande kommentar Betraktar vi avslutningsvis utbudet av reseguider och stadsguider i de nordiska länderna fram till bilismens verkliga genombrott efter 2:a världskriget är det lätt att se hur de inledande olikheterna länderna emellan hade reproducerats kvalitativt och kvantitativt, men också hur
nya likheter och olikheter tillkommit. Så t.ex. tycks badturismen ganska självklart ha kommit att spela en alltmer framträdande roll i Danmark än i övriga länder, möjligen undantaget Sverige. I Norge tycks dessutom den turistiska diskurs och praktik som hänger samman med fotvandring, skidåkning, gå på tur, rutter, vägsträckor och linjer ha intagit en dominerande plats i utbudet, präglat av bl.a. inte minst Norges Statsbaners utgivning från 1920-talets början av 9 guider i serierna Norske Reiseruter och senare 1930-38 under rubriken Norsk Reisebok. Tillsammans med de redan nämnda Reisehåndbok over Norge i fyra volymer av Gleditsch, till fots-guiderna av turistföreningen och Hagens guide till nordnorge samt lokala turistföreningars årsböcker var detta de enda resehandböcker som Norges Statsbaners guide Sommarturer i Norge 1935 angav i sin litteraturlista. Nu hade det funnits och fanns givetvis mycket mer, och då inte bara enkla ruttguider som Kristania-Telemarken över Hardanger till Bergen eller via Brandsdal till Stavanger, som en enkel stripguide av Forening for Reiselivet i Norge publicerade 1905, utan t.ex. givetvis också ett antal områdes- och ortsguider. Vi kan också hitta ett par alltmer livfulla punkter som förenade ländernas turistiska engagemang, t.ex. Öresund mellan Danmark och Sverige, med Köpenhamn, sina städer och sina välkända enskilda resmål Kronborg, Ven och Mölle/Kullen, men som aldrig fick den gemensamma guide hela sundstrakten förtjänade. Man kan givetvis tycka det var för tidigt, men måste då komma ihåg att såväl Rivieran som vissa alptrakter hanterades som om nationsgränserna spelade en marginell roll. I öster var på sätt och vis Åland en sådan potentiell skärningspunkt mellan Sverige-Finland, med finsk tillhörighet säkrad 1921 efter att en befolkningsmajoritet förgäves röstat för svensk flagg och en alldeles för svag kampanj i sakfrågan från Sveriges sida. Ön har dock fortfarande en speciell status och karaktär i många avseenden, med många av de särdrag Walter Sjöbloms Åland Rese- och turisthandbok 1926 (H. Schildts förlag) betonade fortfarande giltiga. Uppe i fjällvärlden i norr, med de landsöverskridande samekulturerna, malmhanteringens ekonomiska guldfot under midnattsol och fläktar från ishavet var däremot riksgränserna i praktiken ganska diffusa, även om Torne älv sträckvis innebar en topografisk invändning i öster. Lokalt kom också vissa gränsposter p.g.a. av olika nationella villkor för handel och kommers att tidvis förvandlas till mötesplatser med en turistisk potential som få dock kunnat eller vågat ta tillvara mer permanent förrän i vår tid. Snarare är det de rörliga platserna som varit och förblivit de socialt sett viktigaste offentliga friktions- och mötespunkterna, dvs de mobila och flytande marknadsplatserna, rekreationsorterna och nöjespalatsen med direkt bakgrund i och referenser till den tid när The Baltic, Öresund och Kattegatt verkligen började skrivas in i turismens maritima nätverk.
Bosse Bergman