De första guideserierna

Transkript

1 Svenska guideserier Guidebokens standardisering från 1800-talets mitt var bland annat en följd av bok- och tryckeribranschens industrialisering. Men för förläggarna handlade det också om att skapa en produkt som så bra som möjligt motsvarade resenärernas och turisternas behov: enkel att bära och använda, informativ och lätt att hitta i beträffande de praktiska resevillkoren och med beskrivningar av allt värt att se. Särskilt de förlag som producerade mer eller mindre regelbundna guideserier försökte så snabbt som möjligt hitta ett format och en hållbar bindning, layout, typografi, disposition av material, kartor och planer som möjliggjorde en förenklad och upprepad tillkomstprocess utan nödvändiga förändringar på grund av större sidantal, annorlunda kartor, eventuella bilagor, etc. Denna marknadsanpassade standardisering avsåg att möta både producentens och användarens behov och innebar att många förlags guider kom att se ganska likartade ut sånär som på vissa omedelbara yttre kännetecken som färg, textens typografi, vissa delar av innehållets disposition, typer av kartor, mm. I de mest framträdande fallen kom böckerna i dessa serier att bli lika enhetliga som almanackor och populära årsböcker och därmed bli ett av de mest påtagliga uttrycken för den industrialisering som hade börjat påverka de flesta branscher. Förlagen i Sverige stod inte utanför denna oftast kvalitetshöjande likriktningsprocess, men kom före Svenska Turistföreningens utgivning av guider på 1890-talet (STF:s bildades 1885) inte att se en enda guideserie av betydelse ta form. Nog fanns det många förlag med smak och känsla för resehandböcker och vägvisare, som även många lokala guider kom att kallas. Men Hiertha, Samson & Wallin, Lamm, Löwegren, Lindh, Bonniers, Bagge, Huldberg, m.fl. kom aldrig i närheten av den mängd olika titlar som många kontinentala och engelska förlag lyckades producera, i de flesta fallen dessutom inom ramen för särskilda serier med både en enhetlig utformning och inarbetade varumärken (på kontinenten ofta förläggarens efternamn). Möjligen lyckades någon i Sverige sätta sitt avtryck på en upprepad utgivning av sverigekartor, men annars var det vanligt att varje titel hade sitt eget utseende. Bonniers hade den största utgivningen om vi ser till antalet guider, men förlagets jubileumsskrifter och biografier, t.ex. den till 100-årsminnet 1837, redigerad av Åke Bonnier, skvallrar nog så tydligt om att den här bokgenren spelade en marginell roll och att mängden guider mest var en följd av förlagets storlek över huvudtaget, som hos de flesta stora bokförlagen på kontinenten som inte ville missa de uppdykande tillfällena till extrainkomster. Förlagets resehandböcker från 1840-talet om Stockholm (med en utvikning till övriga Sverige) och om Göteborg hade

2 visserligen blivit 4 x 2 häftade volymer på svenska, tyska, engelska och franska, ett för tiden ganska anspråksfullt initiativ med D. F. Bonnier som utgivare. Den viktigaste insatsen på området var förlagets guider över Sverige, med den första 1866 i klass med de bästa europeiska guiderna och vad vi skulle kunna beskriva som en svensk Baedeker, även om förlaget ännu på 1890-talet väl underdånigt fortfarande hänvisade till den tyska förebilden som mycket mer gedigen och väldisponerad. Författare var en av landets bästa och mest engagerade samtida guideförfattare, geografen Gustav Thomée. Men boken ingick inte i någon guideserie, utan var enbart en nationell guide under namnet Illustreradt Sverige som förnyades vartefter, av utrymmesskäl snart uppdelad i två band och med förlagets separata förnyade guide till Stockholm från 1872 betraktad som ett komplement eller något helt självständigt (se Sverige, också ett fädernesland). Det enda från Bonniers som liknande en satsning på en guideserie under 1800-talet var några volymer i seklets slut, som beskrivs nedan. Den från seklets mitt ovanligt flitiga Octavia Carlén lyckades heller aldrig hitta ett förlag som kunde foga in alla hennes slotts- och kyrkoguider i ett mer enhetligt publicistiskt sammanhang, krönt av t.ex. hennes stadsguider, där särskilt den om Göteborg 1869 hade hög kvalitet, vilket bl.a. faksimiltrycket av densamma 1970 är ett bevis på. Orsaken till denna brist i den svenska bokutgivningen var givetvis att turismen i Sverige ännu knappt ens tagit fart 1870 och till stor del bars upp av utländska turister, vilket också förklarade de tillfälliga svenska albumen, broschyrerna och guiderna på olika språk, inte minst om Göta Kanal. De första guideserierna De trevande och ofta mycket kortvariga svenska försöken att skapa särskilda guideserier är dock ändå värda viss uppmärksamhet, eftersom de både speglar medvetenheten om en gryende efterfrågan och om guidebokens karaktär som produkt och vara. Först ut torde i all blygsamhet Bjurstens tre guider om tre mälarrutter från 1857 till 1860 vara, alla från Stockholm och till Skokloster-Uppsala, Gripsholm resp. Arboga-Örebro (den sistnämnda skriven av G. Thomée). Tydligt angivna och numrerade som Resebibliotek I, II och III var de antagligen ett försök att se om det var möjligt att följa upp initiativet, vilket inte skedde. Naturligtvis behöver en serie inte ett nummer, även om det anger en mer långsiktig ambition och kan öka det krav på en fortsättning som många förläggare kanske väl obetänksamt brukade ta på sig under inledningsfasens optimism. Att se numreringen som en beställar- och bokföringsteknisk rationalisering är naturligtvis också möjligt, men bäst då efter en framgångsrik och svällande utgivning med många nytryck av titlar som listigt nog kan få

3 behålla sina ursprungliga nummer, som hos tyska Griebens förlag. För användaren som inte kontinuerligt fyller på med nya nummer i något slags samlarambition finns det möjligen en baksida, ty som t.ex. kärt minne på bokhyllan vill man nog hellre att boken skall vara unik och inte nummer 3 i ett utbud som annars saknas. De flesta stora europeiska förlagen, vars serieguider hade fått en enhetlig utformning, lanserade också sina enskilda guider i linje med det senare, varför de blev Spanienguiden utan serienummer, som vilken bok som helst. Ett initiativ som mer eller mindre gav sig självt tog också T. G. Rudbeck, som hade sammanställt en beskrivning av Sveriges städer, alla med med kartor: Försök till beskrifning öfver Sveriges städer 1855 (band I), 1857 (band II) och 1860 (band III). Att också utan särskilt mycket extraarbete utnyttja de banden för att ge varje stad en egen volym och skrift måste ha framstått som ett ganska enkelt tilltag och påminde om hur man redan på 1700-talet förvandlade enskilda stadsbeskrivningar till en guide eller handbok med bara ett förord och några enkla tillägg på titelbladet, för resande och besökare. För Rudbeck blev det fyra sådana separata band, Stockholm, Jönköping, Uppsala och Göteborg (med också Uddevalla, Marstrand och Strömstad), men utan tecken på eller angivelser om att något slags serie hade påbörjats. Sedan dröjde det tills en annan skribent prövade, Villhelm Koersner. Men redan efter den första guiden Dalarne 1885, skriven av Koersner själv, visade språnget till nummer 2 i serien, Karlsbad 1886, att detta projekt nog levde under ganska osäkra förhållanden, där snarare varje lyckligt tillfälle måste utnyttjas (dvs att någon författare hade något lämpligt att erbjuda) än att en uppgjord plan över olika resmål fick styra utgivningen. Visserligen kom imponerande nog ytterligare två volymer ut samma år, Jämtland (Högbom, 2:a 1892) och Stockholm med omgivningar (av Koersner själv), den senare tjockare, men häftad och med en annan yttre utformning än de tidigare ganska blygsamma numrens tilltalande röda band. Att ingen fortsättning följde var emellertid inte helt förvånande, eftersom det nybildade STF, med sin entydiga, överordnade målsättning att göra Sverige mer bekant hos svenskarna under appellen lär känna ditt land, engagerade många skribenter för beskrivningar av reserutter och olika resmål i föreningens skrifter och särskilt årsböcker (Högbom skrev även där om Jämtland). De medlemmar som först lät sig entusiasmeras kom dock främst att vända sitt intresse mot landets okända utkanter och landområden, vilket gjorde att föreningen mer kom att förknippas med friluftsliv, fotvandringar, natur och hälsa än med t.ex. besök i städer och modernt resande och stadsliv. Sverige sågs helt enkelt som ett land som främst måste

4 beskrivas genom sin natur och sina landskap. Föreningen behandlade dock också noggrant städer och tätorter och utvidgade resmålen till den sedvanliga turistiska sfären, varför det ändå utan speciella kampanjer skedde en successiv förskjutning i bilden av STF, inte minst p.g.a. föreningens allmänt och historiskt sett anmärkningsvärda slagkraft och förbluffande förmåga att de facto snabbt utnyttja och införliva moderniseringens och urbaniseringens förändringar i både sitt arbete, sin organisation och inte minst, som redan sagts, sin publicistiska verksamhet. Den senare skulle i stort sett komma att bli identisk med svenska resehandböcker, och det i högre grad än vad som gällde för t.ex. Baedeker i Tyskland. Påverkad och stimulerad av det s.k. förenings sveriges framväxt blev STF, en till en början ganska liten grupp medlemmar från delvis akademiska miljöer och en företagsam medelklass, också ett av de mest imponerande uttrycken för denna tradition av frivilliga organisationer. Det började tidigt med att många av bidragen till årsböckerna tillsammans med enskilda broschyrer började ges ut som särskilda häften, från 1891 i en numrerad serie kallad Svenska Turistföreningens Vägvisare, dock utan speciella krav på enhetlig utformning. Från och med nu, och särskilt naturligtvis sedan också utgivningen av de inbundna landskapshandböckerna kom igång 1894 blev alla förläggare som lockades av att parasitera på den växande inhemska turismen tvungna att hålla reda på STF:s stadigt växande utbud av titlar. Albert Bonniers kunde dock 1888 utan större oro för STF ta initiativ till den serie inbunda guideböcker som nämndes ovan, allt för att, som han själv skrev i förordet till den första volymen, för att möta mångas lust till sommarresor. Under beteckningen Albert Bonniers illustrerade resehandböcker gav han ut två titlar som skulle följas av flera om utgivningen slog väl ut: Rundresan Stockholm-Östersund-Trondheim- Kristania-Stockholm och Göteborg och Västkusten. De var numrerade och följdes emellertid inte förrän 1894 av en ny titel, Skåne och Köpenhamn, alla tre med en hel del utdrag från förlagets regelbundet uppdaterade och ganska framgångsrika Illustreradt Sverige.Utan tvekan rörde det sig om ganska snygga, innehållsrika och väldisponerade böcker (brunt präglat omslag och förgylld titel) med ett rikt kartmaterial. Bonniers nämnde återigen sin uppskattning av Baedeker även om särskilt den egna bindningen långtifrån nådde samma kvalitet. Alla titlar kom också att ges ut i andraupplagor. Men det hela var samtidigt exempel på ett ganska äventyrligt och typiskt svenskt förlagsinitiativ i genren, nämligen att utan alltför stort arbete ge redan insamlat material nya paketeringar. Serien blev en illustration av hur lite lagom genant sådana nyckfulla utgivningar kunde sluta även hos stora förlag upptagna av avsevärt större uppgifter. Så t.ex. kom också en fjärde och sista guide i serien om Köpenhamn, fortfarande 1923

5 angiven som nummer 4 i sin fjärde, nu häftade upplaga över tre decennier efter seriens start. Utgivningen av förlagets en gång betydelsefulla svenska guide upphörde för övrigt också efter 1898 och att STF påbörjat publiceringen av sin gedigna landstäckande utgivning med både några regionala band (1894) och i en volym om hela Sverige, den sistnämnda vacker, behändig och också översatt till engelska och tyska, allt på Wahlström & Widstrands förlag. Göteborgsinitiativ I Göteborg fanns förläggare som också ville pröva lyckan. Med hjälp av det stora tryckeriet Wezäta (Waldemar Zachrisson) gav B. G. M. Bellanders guider till det ena och andra området för en tid illusionen av att något mer regelbundet och livskraftigt var på gång: Göteborg 1885 och 1891, Stockholm 1886, Trollhättan och olika järnvägsrutter 1892, flera också med beteckningen illustrerad först i titeln, som hos så en del andra förlag. Vad gällde innehållet, delvis uppbrutet av annonser, såg man emellertid lätt hos Bellander att affärsprojektet överskuggade det läsar- och reseorienterade engagemanget texten till 1891 års göteborgsguide återfinns f.öv. i en guide till järnvägen Göteborg-Borås, tryckt hos Wezäta Före seklets slut tillkom dessutom i Göteborg en mer beslutsam upptakt till en serie av Hugo Brusewitz Förlagsexpedition, nu med häften om olika städer på sidor och annonser, alla under beteckningen Illustrerad Resehandbok med numrering och enhetlig utformning. Tyvärr var bindningen ganska dålig, vilket gjorde att en flitig användning oftast gjorde guiderna ganska risiga som minne och souvenir. Ett bättre öde var de dessutom mest värda för stadskartornas skull, medan många av beskrivningarna var skrivna av en och samma person och på ett språk som var ovanligt gammaldags (ordföljden), högtravande (adjektiven), abstraherande (infinitivformen) och distanserande (det handlade hela tiden om främlingen ). Sju nummer utkom , nämligen om Helsingborg, Malmö, Norrköping, Visby, Trollhättan, Uppsala och Gävle, alla också med tillägget med omnejd i titeln, något som i 99 procent av alla stadsmonografier var ett tecken på att ansatsen var guidens. Brusewitz val av orter bestod av större städer som alla redan tidigare hade tillägnats en eller flera guider, medan de flesta andra städerna i landet annars aldrig tidigare beskrivits med besökande och resande uttryckligen i åtanke, såvida det inte rörde sig om kur- och badorter, det hela alltså ett tecken på hur turismen med sin guideutgivning ganska tätt följde samhällsutvecklingen i de västeuropeiska länderna, dvs med det sena 1800-talet som perioden för svensk expansion och tilltagande urbanisering. Aviseringen av Brusewitz alla kommande guider i serien innehöll

6 dock många städer som ännu väntade på sin första guide, ett löfte förlaget inte kunde infria, utan som under 1900-talets första decennier istället främst skulle hörsammas av den snabbt växande turismens och turistföreningens alla lokal- och länsföreningar och olika kommuner och andra förlag som inspirerades av utvecklingen. I Göteborg var det t.ex. istället tryckeriet Wezäta som efter sin produktion av Bellanderguider och många olika robusta järnvägsguider, t.ex. Göteborg-Borås 1904, Från Västerhavet till Dalarne 1898 och Göteborg-Alvesta 1905, skulle skapa en till det yttre imponerande serie guider (särskilt omslaget och bindningen) eller ciceroner och vägvisare för resande, som det kraftfullt stod inpräglat på framsidan. Läns- och storstadsvis (Malmöciceronen, Norrlandsciceronen, osv) avsåg förlaget att beta av landet i olika volymer med inom samma pärmar ungefär hälften guidematerial och hälften annonser, där de senare precis som i många betydligt äldre läns- och stadskalendrar tilläts fylla ut varje tillgängligt utrymme, också på omslaget och på kartorna. Textkapitlen, med också många bilder och små stadskartor hölls dock rena, med en ganska enkel informativ text på minst en handfull uppslag om varje stad under de olika redaktörernas översyn. Den första volymen kom ut 1907 och andrautgåvor förekom in på 1920-talet. Totalt utkom ett tiotal titlar i den ursprungliga formen. Under A. Leufenmarks redaktörsskap användes också Illustrerad ciceron för en annan kortlivad och ganska osorterad serie med fyra olika titlar: Stockholm, Stockholm och Gävle, Stockholm med omnejd och Brunns- och badorter samt turistleder (i Sverige). Några spridda, antagligen slumpmässiga initiativ till järnvägsguider antydde också möjliga inledningar till serier som med fördel skulle ha kunnat följas upp om någon haft lust och råd, t.ex. J. A. Kempes fyra nummer av Hvad ser man från tåget 1907 (Stockholm-Malmö resp. Stockholm-Göteborg med en guide för varje riktning), två utseendemässigt likartade Dalaguider av Schenström, Gustav Åsbrinks utmärkta guider för SJ 1913, , m.fl. samt nr 1 av Från Kupéfönstret, men där ingen såg röken av nr 2. Turistföreningen tar över Vad berodde guideseriernas extremt korta existens och få titlar på, alltså frånvaron av stabila och regelbundna guideserier om landet, dess orter och olika trakter? Många förlags ointresse och det stora förlaget Bonniers egna marginalisering av genren har vi pekat på, även om förlaget levererade den enda svenska motsvarigheten till de guider i enhetliga serier som de utländska turisterna kom bärande på från 1870-talet. Något mysterium är det inte, eftersom

7 det stora svenska landet egentligen först under 1800-talets senare del kunde tillgogöra sig de reformer och den förvaltningsorganisatoriska utveckling och industrialisering som lyfte bredare sociala skikt upp till medelklassens kulturella och ekonomiska nivå, där resande för nöjes skull öppnade sig som ett nytt profitabelt fält för konsumtion och erfarenheter. Dvs den inhemska turismen var ganska sent utvecklad i Sverige och när den tog fart bildades också STF, då med publiceringen av årsböcker, vägvisare, resehandböcker och broschyrer som en av sina redan från en början viktigaste verksamheter, vilken gav många av alla de skribenter som var ivriga att göra en insats för resandet chansen att göra det i en vederhäftig och tillförlitlig form, och då på ett betydligt mer effektivt sätt än t.ex. i de andra nordiska länderna, som uppvisade en ganska snarlik samhällelig utveckling (se Hela Norden ). J. A Kempe, som nämndes ovan, skrev exempelvis om Norrlands södra kustlandskap 1904 för STF och Schenström flera av STF:s landskapsguider. STF:s prydligt inbundna serie av röda resehandböcker startade med de första 4 volymerna mellan 1894 och 1900, vardera med några landskap, och därefter 3 volymer om Sverige, på tyska 1897 (2:a 1903), på engelska 1898 med också flera upplagor respektive den enda utgåvan på svenska 1905 (nr VIII). Redan före dess började de ersättas av 16 nya, landskapsvis indelade volymer fram till 1916, alla numrerade I till XXIII och flera av dem med tidigt uppdaterade upplagor. Åren skedde dessutom en omarbetning och nyutgivning av landskapsböckerna, krönt av de två guiderna till Stockholm respektive Göteborg 1930 och 1931, båda mycket användbara som historiska ingångar till städerna än idag. Med den framgångsrika industrialiseringen, krisen och folkhemspolitiken, bilismen och stadgade semesterveckor 1938 förändrades turismens villkor och 1939 påbörjades ännu en ny serie med landskapen i mer samlade sjok igen (t.ex. Mälarlandskapen) och på 1960-talet kom den väg- och bilanpassade landstäckande serien Vad vill jag se i.... Den första tidiga s.k. öppna och formellt och grafiskt långtifrån enhetliga numrerade utgivningen av Vägvisare växte också kontinuerligt och kunde bestå av allt från tilltalande liggande häften på engelska med ett mer kontinentalt anslag till inbundna utdrag ur landskapsböckerna kom nummer 43 i serien, Hvilo- och kurorter i Sverige 1909, efter 6 upplagor och exemplar sedan förstaupplagan Årsboken, instruktionsböcker, kataloger över vandrarhem och övernattningsställen, turistbyråer och kortare sidoserier om t.ex. fjällturism förekom också vid sidan om mer handgripliga insatser, som inrättandet av fjällstugor, vandrarhem, turistbyråer, rösning av vandringsleder, mm hade föreningen medlemmar (årsboken STF 100 år 1986 ger en mycket bra beskrivning).

8 STF gav ut två resehandböcker om Sverige och många häften på andra språk, vilket gällde nästan alla de tio första numren av vägvisarna bildades i samförstånd med föreningen Turisttrafikförbundet för att propagera för Sverige utomlands och även förse de utländska turisterna med användbart material, utan att STF nödvändigtvis helt gav upp sina häften på tyska och engelska. Resultatet blev till form och innehåll i stort sett en komprimering av STF:s häften, där landet sammanfattades i bild och löpande text på något 60- till 80-tal sidor, ibland med förslag till några resrutter med tidtabeller. En annan variant av guider var givetvis de som ledde svenskar i utlandet. Om vi bortser från vägvisarna av det gamla slaget som sträckte ut sina marschrutor (senare cykelturer!!!) till andra nordiska länder och ibland ända till St. Petersburg, var det vanligaste utländska resmålet beskrivet på svenska med guidens anslag och ambition Köpenhamn och därefter Paris och London. De första försöken att skapa regelrätta guideserier för svenskars resor i och till utlandet var Nordisk Resebureaus Handböcker, 1911 till Berlin, Paris, London osv. Ett annat initiativ var Nordiska Sällskapets Resehandböcker, följden av ett tysk-nordiskt turistsamarbete, som hösten 1924 innebar inledningen av en planerad månadstät dubbelutgivning av 8 guider på svenska till Tyska städer och områden respektive 6 guider på tyska för resenärer i de nordiska länderna. Häftena hade en slående snygg modern layout men var praktiskt svårhanterade (särskilt i uppvikningen) och med alla annonser inte särskilt omfattande vad gällde information om de behandlade städerna och områdena. Därför var det egentligen först med förlaget och bokhandeln Fritzes serie inbundna resehandböcker som mer välmatade introduktioner till de stora turistmålen och turistländerna blev tillgängliga på svenska, då till Paris 1926, Tjeckoslovakien 1927 och Italien 1928, låt vara att det på alla större förlag nu började dyka upp enstaka böcker till ungefär samma resmål och av motsvarande tyngd. Och för Bonniers var den verkliga guldklimpen på gång. Resandet och turismen hade vid det här laget med pressens, filmens, musikens och bilens hjälp kommit att bli ett alternativ för somrarnas ledigheter hos en stor del av den svenska medelklassen, vilket även påverkat resehandböckerna. Det innebar exempelvis att fler alternativ till den standardiserade tjocka handboken och baedekern började efterfrågas, dels mer lättsmälta alster i broschyrens form med lika stor plats för bilder som text, men också en önskan om mer informationstäta guider beträffande lokala resmål, dels då beskrivningar med ett mer personligt tilltal, inte bara i en anti-baedekeriansk hållning i allmänhet, utan med något av reseskildrarens friare disposition och språk, ofta utan allt för mycket praktiska

9 anvisningar om rutter, hotell, kostnader, osv. insprängda i texten. Sådana önskningar hade alltid tillfredsställts i t.ex. det engelska guideutbudets marginal som ett slags envis aristokratisk markering mot alla praktikaliter och vägbeskrivningar redovisade sida upp och ner när nödvändig service ändå av de mer välbärgade lätt kunde köpas på plats och man i handboken istället förväntade sig att läsa, lära sig om och roas av det valda resmålet. Nu fyllde amerikanska serier på detta utbud i början av seklet, genom t.ex. Francis Milthouns Highways and Byways och tio femton år senare Clara E. Laughlins So, you are going to... (whatever) på 1920-talet. Också i Sverige var det först en kvinna som säkrade det nya anslaget i 1920-talets slut på Bonniers förlag, Ellen Rydelius. Omslagen på hennes tidiga böcker (de första ofta med titeln X... på 8 dagar ) fick dessutom under en period en ovanligt träffsäker grafisk form med relevanta motiv reducerade till sina enklaste igenkännbara uttryck. Som en del av varumärket matchade de också lätt effekten av raden Baedeker när de ställdes upp efter varann i bokhyllan hos den flitige resenären. Bosse Bergman