Från oss till er. Vi hoppas att ni läser detta magasin med glädje, för det är just så vi har arbetat.

Från oss till er Så var det dags att starta ett magasin. Det största projektet vi har här på journalistikgrenen under årskurs tre. Vi sattes ihop som en redaktion på grund av vårt intresse för att skriva om olika livssituationer och livsstilar, som just är det ämnet som detta magasin handlar om. Vi hoppas att ni läser detta magasin med glädje, för det är just så vi har arbetat. Det har varit många timmar fyllda med skratt under arbetets gång, men självklart även stunder av allvar. Stunder då vi insett hur viktigt det är att behandla detta ämne rätt. Och därifrån kommer även magasinets namn Tack för oss! Oskar Magnus Merih Johanna Anna HAYAT, som på turkiska betyder liv. Ansvarig utgivare: Lars-Göran Nyström VD Tryckt av Tryckteknik

HAYAT Så påverkar reklam barn S 4-5 Tomas Fogdö - När livet tog vändning S 6-7 Stor familj i klostret i Alsike S 8-9 Hani Alwani - Tro på din dröm S 10-11 Offermiddag med stallarholmens vikinga S 12-13 Sara Olsson - En tjej i farten S 14-15 Elöverkänsliget - Ett isolerat liv S 16-17 Fobimani S 18-19 Anurag Puranik - En svensk indier S 20-21 Dikt S 22 Enkät S 23

Reklam och dess Påverkan på barn Människan lever idag i ett mediesamhälle som bara tenderar att växa. Självklart så påverkas vi av mediers budskap, och reklamen som sänds. Speciellt barnen.. oskar nyström Barn har sedan reklamens ankomst, betraktats som köpstarka kunder. Inte för att de har stora kapital, utan snarare för deras benägenhet att säga: Jag vill ha!. Leksaksföretag, McDonald s, klädfirmor och andra tävlar om barnens uppmärksamhet. De har märkt att det är barnen som styr familjens inköp. Barn är barn, men samtidigt är de framtidens marknad. Det går att göra stora pengar på barn, och därför gäller det för företagen att tidigt försöka påverka framtida konsumtionsvaror. Visserligen ger reklam en stor kunskap om världen runtomkring och vilka valmöjligheter det finns i livet. Men samtidigt ger det en oerhörd normpåverkan då miljön i reklam oftast är väldigt förskönande. Eftersom en vara är bra eller god i reklamen, varför skulle den då inte vara det i verkligheten? Det är en fråga som barn kanske inte ställer sig direkt, men tänker. Det är oerhört svårt att förstå när bakgrunden inte är berättad; företagen vill tjäna pengar. Dessutom passar begreppet lika barn leka bäst oerhört bra in i reklamsammanhanget. Barn lyssnar på andra barn, det är ingen tillfällighet att det är barn-röster/skådespelare som används i TVreklam för till exempel. Alvedon eller för Via tvättmedel. I Sverige är det förbjudet att sända reklam riktad till personer under 12 år. Dock gäller det förbudet endast marksänd TV, och därmed kan kanaler som TV3 sända barnreklam/reklam riktad till personer under 12 år, eftersom de sänder från London (England), där barnreklam är tillåtet. Samtidigt skriver Sveriges konsumentråd att reklamen:... blir alltmer dold, vilket gör det svårare att urskilja köpbudskapet, och avsändaren, inte bara för barn. Vi ser också att den integrerande marknadsföringen breder ut sig. TV-kanaler, barnprogram, biofilmer, soundtracks, McDonaldsfigurer samverkar runt ett tema /.../ Den samlade effekten blir massiv och svår att komma runt för den som vill välja någonting annat. Men Denise Scüllerquist, som har avhandlat en uppsats om reklampåverkan menar att barn ofast, redan är medvetna hur reklam fungerar: Barn är oftast oerhört medvetna om hur saker och ting förhåller sig i dagens samhälle. Däremot 4

foto: jyn meyer så bör vi vuxna upplysa barn om media redan från tidig ålder.med mediekunskap i relativt låga åldrarkan vi upplysa om vad massmedia gäller i olika former och aktörer. Hon berättar vidare om hennes syn på reklamens påverkan hos barn: Det är klart att det finns en del negativa konsekvenser med reklam, speciellt i TV. Men samtidigt skulle ett totalförbud mot reklam aldrig vara aktuellt, och därmed kommer barn ändå påverkas då de tittar på TV.Eller för den delen;när de lyssnar på radio, läser i serietidningar eller står och väntar på skolbussen. Jag vill tro att reklamen också kan vara någonting upplysande. Information om krig och hur man kan skänka pengar dit, det måste vara någonting bra! Så ett förbud mot reklam lär aldrig bli aktuellt. Däremot kan vissa regler för reklam - speciellt via tv komma att skärpas. Speciellt regler, gällande profil, målgrupp och sanningshalten i reklam. Företagen kan komma att tvingas dokumentera och förklara budskapet i sin reklam innan den sänds i större bemärkelse än vad den gjorts innan. Dock finns det motsättningar mot Sveriges förbud mot att sända barnreklam. Under Sveriges ordförande-år i EU så ville man skärpa lagstiftningen. Det ställde sig andra länder kraftigt emot, och länder såsom Danmark och Belgien påbörjade en lobbyverksamhet för att till och med häva förbudet. Vissa forskare påstår att all sorts kommunikation är ett försök att påverka, och därmed kan anses vara en sorts reklam. Om man ser utifrån det synsättet så har reklam alltid funnits i större eller mindre mängder, sedan urminnes tider. Och kommer alltid att finnas. Att det är förbjudet att sända tv-reklam riktade mot barn, innebär inte att det inte finns någon reklam till barn.tvärtemot så menar Schüllerquist att barn är den största målgruppen för företag: En sådan enkel sak som en godisklubba från pizzerian kan ses som reklam, eftersom barn kommer ihåg. Nästa gång familjen ska äta snabbmat minns barnet klubban, och röstar därmed för att äta på samma pizzeria.och vem kan säga nej till ett barn? 5

Tomas Fogdö När livet tog vändning För cirka tio år sedan kom en olycka att förändra Tomas Fogdös liv totalt. På bara några sekunder förvandlades han från världskänd slalomskidåkare, till ett liv i rullstol, förlamad från midjan och nedåt. anna mannberg Det är den första riktigt kalla vinterdagen i november, när jag träffar den tvåfaldiga världscupsvinnaren i slalom Tomas Fogdö, utanför hans arbetsplats. Den blå bilen rullar upp framför mina fötter, samtidigt som hans vänliga leende möter mig från bilens insida. Jag häpnar av hans skickliga teknik, när han sätter ihop rullstolen. Mina ögon hinner knappt blinka innan alla delar är på plats inklusive Tomas. Kylan kommer emot oss, trots vår påpälsade klädsel. Så vi bestämmer oss för att gå in till värmen. En av Tomas kollegor möter oss med ett stort brett flin, och berättar dagens skämt han hört på radion. Tomas avger ett oengagerat skratt, som visar hans morgontrötthet. Han hämtar en gul kopp, och sätter den under en gigantisk maskin, samtidigt som det bläcksvarta kaffet rinner till botten. Efter några klunkar börjar ögonen sakta öppnas upp och vi sätter oss i den svarta skinngruppen av fåtöljer, som står längre bort i det öppna kontoret. Det var ingen slump att det blev just skidåkning som Tomas började ägna sig åt som sexåring. Är man uppvuxen i Gällivare, där det är vinter nästan jämt så är det praktiskt taget ofrånkomligt. Sedan växte jag upp under Ingemar Stenmarkseran, och han hade ett stort inflytande på mig. Dessutom åkte min bästa kompis Patrik också skidor, så det kom ganska naturligt, säger han samtidigt som den norrländska dialekten bryter igenom. foto: anna mannberg Tomas Fogdö klarar sig bra i det vardagliga livet trots sitt handikapp. 6

Jag har alltid haft som mål att få leva ett vanligt liv igen. Att inte känna att rullstolen begränsar mig. Tomas hade sedan stora framgångar inom sin idrott. Med sina världscupssegrar 1992 och 1993, kom han att bli en av Sveriges främsta slalomskidåkare, genom tiderna. Men så en dag förändrades allting, på bara några ynka sekunder. Tomas skulle som vilken annan dag som helst ut för att genomföra ett helt vanligt pass i träningsbacken i Åre. Men den här dagen blev allt annorlunda.tomas kom inte ens fram till backen. Jag skulle transportera mig från liften till träningsbacken. På vägen dit tappar jag balansen och flyger ut i skogen och ramlar med ryggen före mot en stubbe, säger Tomas. Han bröt ryggen, och är idag förlamad från midjan och nedåt. Det här händer inte mig. Hur kommer det att bli nu? Vad kommer kompisarna att säga? Det var några av de tusen tankar som befann sig i Tomas huvud direkt efter olyckan. Till slut accepterade jag att det var så här det skulle se ut. Det fanns inte mycket att göra åt saken, helt enkelt, säger han. Efter olyckan fördes Tomas akut till sjukhuset i Umeå, där han blev liggandes i fyra och en halv månad. Sedan gällde ett år med intensiv träning innan han var inne i vanorna, och kunde sköta om sin träning själv. Jag har alltid haft som mål att få leva ett vanligt liv igen. Att inte känna att rullstolen begränsar mig, berättar Tomas medan hans ögon faller på rullstolen bredvid honom. Tomas berättar att trots att han snart har suttit i rullstol i tio år, så är det fortfarande en stor process känslomässigt. Det gör lite småont i hjärtat, när jag på hösten inser att jag inte kan åka skidor. För jag är och kommer ju trots allt att alltid vara skidåkare innerst inne. Olyckan blev en tvärvändning i Tomas liv, som har varit svår att hantera. Skillnaderna är enorma, och nästan obeskrivliga. Vissa situationer är självklart svårare än andra, som trappor bland annat, men då finns ofta hiss till min hjälp. Men jag är trots allt 34 år och vuxen, så det känns bättre om jag klarar det själv. Varje gång jag ska göra något så innebär det mycket planering och fundering om hur jag ska klara av situationen, och det kan bli lite tjatigt i längden, säger Tomas. Ett år efter olyckan, våren 1996 flyttade han från sin barndomsstad, och ner till Uppsala. Anledningarna till flytten var många. Tomas upplevde det inte som så praktiskt att bo i Gällivare på grund av all snö och så, när han inte kunde hantera rullstolen så bra.men en annan orsak till flytten var att han inte riktigt visste vad han ville göra med sitt liv. Jag hade funderat lite på att börja åka runt och föreläsa. Därför kändes Gällivare ganska avlägset. Så jag sökte mig närmare mot mitten av Sverige, och då kändes Uppsala bra, säger Tomas medan han tar en klunk kaffe ur den gula koppen. Idag arbetar Tomas som mental rådgivare, och åker runt i olika städer och föreläser om hur hans liv, den dagen för cirka tio år sedan, tog total vändning. Jag vill få folk att må bra, och lära dem att man kan prestera även om man hamnar i en liknade situation som jag har gjort, säger Tomas Mitt möte med Tomas Fogdö är över, men dock inte ur mitt huvud. Han har lämnat ett stort avtryck hos mig. En oerhört stark person som klarat sig igenom en stor personlig katastrof, som sedan varje dag arbetar för att få människor att må bättre. En unik förebild, som det inte finns många av. 7

Stor familj i klostret i Alsike Ett gammalt skolhus omgivet av åkrar och en grusväg leder dit. Kylan hänger i luften, den är tung och fuktig. En ensam man går och krattar i höstträdgården utanför huset. Detta är ett kloster och en fristad för flyktingar. Idag lever en stor grupp flyktingar och tre nunnor där. En av dem är syster Karin som bott här i drygt 20 år. johanna larsson Inuti huset som såg så öde ut från början, strömmar det av liv. Hallen stor och ändå överfull med kläder, skor och människor. Syster Karin är precis på väg ut och jag får följa med en liten tjej som heter Melissa. En mörkhårig flicka med en rosa stickad tröja och ett leende på läpparna. En massa barn kommer och hälsar, alla är nyfikna, inte alls särskilt blyga. Hundratals frågor hänger i luften och vi går ut från hallen. Det här rummet är större och används som undervisningssal. Melissa pekar på de olika borden som utgör olika klassavdelningar för olika årskurser. 1-2-3 sitter där och hon pekar. Möblerna är av de äldre och antikare slaget och konkurrerade om plats. En svag doft av popcorn drar förbi. Någon sekund efter springer barnen in i köket och kommer tillbaka med en hög popcorn var. Alla sitter i det stora rummet, som inte bara används som undervisningssal utan utgör också något sorts allrum med aktivitet och rörelse hela dagarna. Alla barnen har nu ett om möjligt ännu större leende med några popcorn i munnen. De flesta behärskar svenska någorlunda bra och pratar glatt på. De busar med varandra som de vore syskon, fast de kommer ifrån olika delar av världen. Det infinner sig en väldigt familjär stämning. Syster Karin kommer tillbaka och vi går in i ett annat rum där vi kan sitta utan att bli störda. Även det här rummet är fullt av gamla möbler, och syster Karin berättar att vi nu sitter i den gamla lärarbostaden i skolbyggnaden. Mycket lite ljus tränger igenom fönstret, det står nämligen mängder av gröna växter i vägen, så belysningen känns något dunkel. Vi sitter vid ett runt bord på hårda pinnstolar. Barnen som lekar hörs genom väggarna. Syster Karin berättar att hon blev bekännande kristen när hon gick på gymnasiet. Det vad då jag blev medveten om min kristna Syster Karin tillsammans med den stora katten som också bor på klostret. 8

Klostret ligger i en gamal skolbyggnad. Utan korset på dörren skulle det vara svårt att gissa att det är ett kloster. foto: johanna larsson tro, samtidigt blev jag väldigt intresserad av socialpolitiska engagemang. Inte av den politiska ankdammen Sverige, men av den stora vida världen, säger hon och kliar sig i bakom glasögonen. Syster Karin har varit här i klostret i Alsike sedan 1983. Hon hade tidigare varit och hälsat på och lärt känna de andra systrarna. Jag hade ingen tanke på att gå i kloster då, jag var ju inte sån, skrattar syster Karin. Telefonen ringer. Syster Karin berättar att hon kan få flera samtal per dag om människor som vill komma och bo på klostret, men idag är det sådant stort tryck med människor att långt ifrån alla får plats. Förutom det jobb syster Karin gör här på klostret så åker hon ut på många besök, träffar advokater och läkare. En vanlig dag på klostret ber vi tillsammans klockan sju och innan det har jag min egna personliga tid. Innan alla andra vaknar. Efter det ser jag till katterna och så, går runt i huset. Sedan är det dags för frukost.vid niotiden har vi en liten konferens om vad som ska hända på dagen. Klockan 12 på dagen har vi en stunds meditation, det tror jag alla skulle behöva faktiskt, säger syster Karin eftertänksamt. Hon rättar till glasögonen och fortsätter. Sedan på eftermiddagen ska jag oftast iväg någonstans, eller så kommer någon hit, det är väldigt mycket att göra, säger hon och låter lite trött. Sedan 1978 har klostret tagit emot flyktingar. Men 1993 utsattes de för en razzia där alla enskilda män skickades ut ur landet, annars kan klostret ses som en fristad åt flyktingar. Det är två saker vi inte gör i det här huset. Vi för ingen statistik och gör ingen budget, säger hon och ler. Det är egentligen omöjligt, vi vet aldrig hur många vi kommer att vara om ett par månader. De äldre systrarnas pension är hela klostrets inkomst, förutom den är de gåvor som vi får av vår vänkrets, som driver klostret och betalar maten, förklarar hon ytterligare. Vi går vidare för att gå på en liten rundtur. Några barn följer med ner i källaren där kapellet ligger. En del av barnen har aldrig varit där nere. En vanlig liten gammal skoltrappa ledde ner. De märks att det är en källare, det är trångt och en aning kallare. Men väl inne i kapellet är det ingen källare längre, det är mycket fint ombonat, man blir varm inombords. Inte alls stor och spår av den gamla skolan syns. Gamla bommar från gymnastiksalen utgör ryggstöd till de få bänkarna som står där. Syster Karin berättar att de små fönstren har barnen målat med glasfärg och ett vackert svagt ljus strömmar igenom. En katt kommer och krafsar på fönstret och syster Karin släpper in honom. Katten är stor och väldigt kramsjuk.vi går till sist upp igen och det var dags att ge sig av.två av barnen följer mig ut och jag får en kram, de frågar när jag kommer tillbaka nästa gång och vi vinkar hejdå. 9

Tro på din dröm Du måste våga satsa Alla har säkert någon gång drömt om att bli kändis och synas i tv. För några slår drömmen in. En av dem som nästan är där är Hani Alwani. Han är 21 år och har mycket på gång just nu sitt liv. Han har inte tid för mycket annat när musiken tar över. merih hedman I en tvåa i Svartbäcken i Uppsala händer allt. Hemmastudion står i hans vardagsrum/sovrum. Allt från mikrofon till mixerbord och högtalare. Datamicken var det första han köpte. Det är inte billiga grejer att leka med. Hani har lagt ner cirka 22 tusen kronor på sin dröm. Självklart måste han lägga ner mer pengar när det behövs. Musiken är mitt allt, säger han och drar handen över sitt korta rakade hår. Det hela började för två år sedan när hans kompis Rastegar, som också sjunger, bad honom sjunga lite för honom.det lät så bra att han uppträdde för första gången med dem på Fyrisfestivalen i Uppsala 2002. Nu skriver Hani sina egna låttexter, men uppträder oftast med andra. Allteftersom har han lärt sig hur man ska göra och nu flyter allt på i hans huvud. Texterna innehåller egna upplevelser eller lite av vad som helst. Man får se till så det passar bakgrundsmusiken som skivbolaget ger mig. Hani sitter i sin svarta skinnstol framför datorn med de stora högtalarna bredvid. Inga skolprylar syns till i rummet. Tyvärr så har jag inte tid för saker jag skulle vilja ha. Man måste prioritera och musiken kommer alltid först. Jag har inte tid för att ha någon fritid som alla andra. Hans dagar ser ganska lika ut och det börjar med skola och efter det blir det inspelning och skrivande till hans musik hemma som gäller. Till våren 2005 tar han studenten och har då läst klart grafisk kommunikation på sin skola, Grafiskt Foto: christoffer vesterberg Hemmastudion har det som Hani behöver för att spela in sina låtar. Det blir även stunder vid keyborden också. Utbildningscenter, i Uppsala. Med grafisk kommunikation menas det att man håller på med olika designprogram på datorn och jobbar med färger och skapar affischer eller liknande. Hans utbildning är något som intresserar honom mycket för man får skapa och illustrera saker själv och sen se resultatet. Precis som i hans musik. Musik är det han kommer hålla på med det vet han, men ändå är det bra att ha en utbildning bakom sig. Hanis föräldrar tycker om att han sjunger och sysslar med något som gör honom lycklig. 10

Man vill ju bli världskändis och synas i tv. Hans högsta önskan är att få vara med i MTV med sin egna musikvideo. Han ser sin framtid med ett stort hus, familj och två barn. Tyvärr blir inte Sverige det lyckliga landet som får ha honom kvar. Han kommer bo någon annanstans, inte Sverige, det har han redan bestämt. Än så länge är han småkänd bland ungdomar i Uppsala områden och även i några andra städer men hans namn har ännu inte blivit så stort. Det tar tid och det är det som är värt att vänta på. foto: merih hedman Ett ansikte som inom en snar framtid kommer bli allt mer igenkänt. Han måste ha sitt eget ställe för att kunna spela in sina låtar i lugn och ro, därför bor han ensam i sin enkla lägenhet. Hanis mamma är libanes och syrian medan hans pappa kommer från Palestina. Hani berättar att han inte är lik någon av sina andra tre syskon. Varken till utseende och sätt. Det är konstigt men som sagt det kan ju bara finnas en för att vara unik. Hani är född och uppvuxen i Uppsala. Med sin street/skatestil som han har på sina kläder lyser upp hans personlighet.det är bra för man ska vara sig själv. Det bästa med musiken är att man får ut sitt budskap. Hans åsikter och tankar förs fram genom sång. Hans låtar är på engelska och hans första riktiga låt hette Lady. Då kände man att man var igång,allvaret började, säger han och ställer ner vattenflaskan på skrivbordet. Just nu har han många spelningar i hela landet. Ända från Luleå ner till Malmö. Det är hans skivbolag Payper Bag som fixar spelningar på olika klubbar.som ung artist som vill lyckas känner Hani andra killar som också är på väg uppåt. Det är dem han brukar uppträda med. Tidigare var det Hands Off Records som hade Hani som artist. Har Hani tur kan någon större musikproducent vara på samma plats där hans spelning är. Då kan det vara så att de vill ha honom som deras artist. Blir det så måste de köpa hans rättigheter och musik. Hanis stora dröm är att få komma med på tv med en musikvideo. Det är då man syns för omvärlden. Så länge Hani lyckas med musiken är han nöjd. Han når ut till folk genom sina sånguppträdanden men även genom att lägga upp sin musik på hiphop-sidor på Internet, som t.ex. frizon.info. Vill man besöka hans egna sida finns det också att se på: hani-rnb.tk. Det blir en sida för hans fans och de som vill se mer av honom. Något som är viktigt som musiker är att ha idoler och förebilder.att se upp till någon är nyttigt men aldrig att försöka vara någon annan än sig själv. De flesta tror att de som sjunger r n b-låtar som Hani gör har Michel Jackson, Pharell Williams eller någon annan sångare som idol. Inte Hani. Hans idol är Aaliyah.Hon sjöng r n b-sånger men omkom i en flygolycka efter in videoinspelning hon haft. Hennes skivor ligger i bokhyllan och han ser verkligen upp till henne. Hon är, eller var, bäst av alla, säger han stolt. Någon riktig anledning har han inte men han gillar henne och tycker om hennes röst otroligt mycket. För de som vill lyckas i musikbranschen så är det bara att satsa. Satsa hårt.vill man, kan man. Det är det som unga artister visar. Man behöver inte alltid någon jury som ska rösta på dig som det är i alla musikprogram på tv. Men det visar att det är en tuff värld att handskas med. Känner man att man kan sjunga och vill uppfylla sin dröm gäller det att slå slag i saken. Några prylar till datorn till att börja med.vill man kan man senare som Hani gjort fixa sig en hemmastudio. Kontakter är också viktigt. En kompis kan känna någon som i sin tur känner någon annan. Låter sedan sjungandet bra och folk omkring ger positiva åsikter är det bara fortsätta göra det man är bra på. Har man musiken så nära hjärtat som Hani har ska man vara lyckligt lottad.att det finns något så stort som omringar en och förgyller ens liv. De gäller att inte bli helt ivägsvept med åket, man får inte glömma sina nära och kära. Inte heller sitt riktiga jag. Nu är det bara att vänta och se vad som händer. Förutom att vi kan se Hani uppträda på olika ställen i landet vill vi också se honom i tv-rutan inom en snar framtid... 11

På höstblot i Mjödet flödar. Folk skålar högt. Ljudet är högt. Stämningen är på topp. Magnus har kommit till Stallarholmen för att inleda sin karriär som viking. magnus gladh Vid dörren står vikingahövdingen Krister Wretström och tar emot med ett horn i högsta hugg. Hornet räcks fram mot Magnus och han tar en klunk mjöd. Väl inne i lokalen är stämningen på topp. Människorna som för dagen har antagit en skepnad av vikingar är glada. På borden dansar folket med ljudliga stamp, det enda man väntar på är att borden ska braka ihop.vilket de aldrig gjorde, tyvärr. Till middagen serverades grillat vildsvin (som för övrigt smakade graciöst!) och mjöd direkt från tunnan. Drickat tog slut snabbt och en ny tunna bärs in. Även denna ska ta slut innan kvällen är över. Vildsvinet hade tidigare i veckan jagats ner på sant vikingamanér med hjälp av endast pil och båge. Efter maten var det dags för dans. Dans är kanske fel ord men det var i alla fall vad det kallades.folk studsade omkring som om de hade eld i bakdelen. Detta ackompanjerades av en omusikalisk och omelodisk Balders Galder som ska föreställa en band som spelar vikingamusik. Tro mig, en elefant hade låtit bättre med en bongotrumma i snabeln. Tänk dig tre personer som spelar så högt och snabbt de kan på diverse konstiga instrument, som inte en normal människa någonsin skådat. Trots denna musikupplevelse var det trevligt att svänga sina lurviga på borden. Efter denna upplevelse var Magnus trött och behövde gå ut för en nypa frisk luft, detta var då omöjligt då det var ca 10 pers som stod och blossade utanför lokalen. Det är alltså bara att bege sig in igen. Väl inne har dansen inte lagt sig, benen som redan är trötta av allt studsande hoppar upp och ner automatiskt. Vad ska man göra? Benen går inte att stoppa. Innan kvällen är slut blir jag lovad att få komma tillbaka nästa år och får en VIP-biljett till vikingafestivalen som ska äga rum på sommaren. Kvällen rundas av med ännu mera mjöd, skratt och party. 12

Stallarholmen foto: agneta åkerblom Sminkade vikingar sig så här mycket? Faktaruta Bildades: 2002 Hövding: Krister Wretström Medlemmar: ca:150 Kontakt: vikingar@stallarholmen.com Årets Viking-04: Kerstin Gustafsson foto: agneta åkerblom Även på sommaren kan vikingarna utöva sin verksamhet. Det finns vikingar i alla åldrar, ända ifrån noll till nittioåringar kan man se utklädda till vikingar. 13

Sara Olsson En tjej i farten I ett kallt, litet rum i Hässelby ligger en ung tjej och ser på TV. Med hennes första ord avslöjar hon mycket om sig själv: "Jag är trött". oskar nyström Det är en mörk, kylig novemberdag. Allt är lugnt och stilla i hemma i Hässelbyvillan. De enda konkreta upplevelserna är den väldoftande maten som lagas en våning ner och den lugna, melankoliska musiken som ljuder ifrån stereon. En kvinna ropar uppför trappan att kläderna från tvätten är klara och att de skall hämtas omedelbart. Just då utspelas en liten, men inte obetydlig scen.tjejen i sängen ser på text-tv-sidan och säger leende: Nu är det bara nio poäng upp till nästa lag! Tjejen i sängen är 19 år unga Sara Olsson. Elitseriespelare i innebandylaget Högdalen. Kvinnan som ropar från nedervåningen visar sig vara Saras mamma. När mamma återigen ropar från nedervåningen så ger Sara i från sig ett kort: Ja, snart. Hon lägger ifrån sig fjärkontrollen till den lilla tv:n och reser sig upp från sängen. Sedan beger hon sig några trappsteg nedåt från rummet för att snabbt återvända med en trave mjuka, nytvättade kläder i famnen. Med ett leende berättar Sara att hon måste lägga in tvätten i garderoben, men att det borde gå fort. Sara har spelat innebandy sen barnsben. Hon började karriären i Hässelby, där hon spelade under flera år. Men de senaste säsongerna har AIK och nu Högdalen haft hennes signatur på sina spelarkontrakt. Innebandy är med andra ord hennes stora intresse i livet. Ett krävande intresse som innebär tre träningar i veckan, exklusive matcher. Detta kombineras med ett heltidsarbete som förskolelärare. En vanlig dag för Sara börjar med att hon vaknar vid 7-tiden för att ta sig till sitt arbete på Rödklöverns förskola. Där arbetar hon ungefär 8 timmar. Vid 16.30 slutet av arbetsdagen är det dags att äta middag på arbetet innan hon beger sig till innebandyträningen. Sara åker över till Högdalshallen, som ligger på andra sidan stan. På vägen till träningen, närmare bestämt på tunnelbanan sover hon oftast en stund, eller vilar. Jag är så trött, så det blir oftast så. Därpå tränas det i ungefär en och halv timme, innan det är dags att åka hem till villan i Hässelby igen.väl hemma (klockan är nu ungefär 22.30) är det bara att gå upp för att sova. Dagen efter upprepas ofta samma procedur igen. Förutom på onsdagar och fredagar som är träningsfria. Det skulle bli så tråkigt annars, man vill ju ha någonting att göra. Annars skulle jag ändå bara gå omkring här hemma och inte göra någonting. 14

foto: oskar nyström Återigen är Sara ute och åker med den kommunala trafiken. Hon har inga planer på att ta körkort för tillfället, men någon gång till sommaren är troligt. Sara funderar över om det inte finns någonting annat som hon tycker om att göra. Tankarna om hur tröttsamt och stressigt det kan vara att nästan varje dag bege sig direkt från jobbet till träning för att sen åka hem och sova, ser ut att figurera mer och mer hos henne. Sara sätter sig upp i sängen och drar en del av sitt bruna hår bakom örat.hon säger att det visst är jobbigt att behöva stressa runt till olika platser,och hon medger att det är tröttsamt. Men samtidigt menar Sara att hon orkar mer i och med att hon tränar så mycket. Det är klart att det är tråkigt att inte kunna vara med kompisarna oftare, men jag hinner umgås med dem och göra andra saker också. Bland annat på helgerna då det inte är matcher hela tiden, dessutom är Sara ledig på både onsdag och fredag, och om hon inte är alltför trött så brukar vänner och andra aktiviteter få lite av hennes dyrbara tid. Sara ställer sig upp och börjar ta reda på en del saker som ligger på golvet. Sedan går hon ut ur rummet till sin tvillingsysters rum där hon ber om att få låna ett tv-spel. Hon kommer tillbaka med famnen full av sladdar och enheter. Vi fortsätter prata om hur det är att ständigt tvingas prioritera innebandyn i första hand och hur det är att känna sig tvungen att åka till en träning en iskall novemberkväll och veta hur tröttheten sätter sina spår efteråt. Men Sara säger att det är ett eget val, hon gör det för att hon tycker det är roligt och skulle inte kunna tänka sig att sluta. Inte just nu i alla fall. Det vore i så fall om jag skulle börja plugga igen, då skulle jag nog inte ha tid att spela. Eller inte på den här nivån i alla fall. Till slut säger hon lite blygsamt att det ibland kan vara ganska lockande att lägga skorna på hyllan. Men då vill hon ha någonting annat att göra. Vad det skulle kunna vara har dock Sara ingen aning om. Möjligtvis studera, men då måste hon fundera över vad hon vill läsa och var. Det verkar tiden inte räcka till för, för tillfället, men kanske till sommaren då innebandysäsongen tar slut. Dagen börjar lida mot sitt slut, och Sara packar ihop inför morgondagen. Det är dags att få några timmars nattsömn, även om hon inte känner sig riktigt trött än. Sara slänger blicken mot text-tv-sidan och ler igen. Fan, det är bara nio poäng upp. 15

Elöverkänslighet ett isolerat liv I fyra år har Ann-Helen Perers levt ett mer eller mindre isolerat liv. Hon är elöverkänslig. Det hindrade henne från att träffa vänner, handla mat, gå på stan och mycket mer. Hon klarade inte av att prata i telefonen, sitta vid datorn eller titta på tv. Idag är hon bättre och har lärt sig lyssna på sin kropp och har fått andra värderingar. johanna larsson Ann-Helen sitter vid matbordet i huset hon bor i sen ett år tillbaka. Idag mår hon ganska bra, men för några år sedan var det värre. I februari 2000 började Ann-Helen känna att hon var överkänslig mot el. Hon gick en datakurs på komvux och helt plötsligt fick hon febertoppar. Hon stannade hemma en dag och sedan var det inget mer. Då började det rulla på, jag började se att det var dagarna jag läste data som jag mådde dåligt. Så då började jag läsa data hemma, då slapp jag datasalarna med all strålning, och i början gick det bra, men sen blev det värre, berättar Ann-Helen. I samband med att hon röntgade tänderna och blev förkyld, blev hon sedan mer och mer dålig, och visste inte vart hon skulle ta vägen. Det är väldigt individuellt vad det är man reagerar på. Man kan jämföra elöverkänslighet med känslighet för damm. Utsätts alla för saker i tillräckligt stor dos, så blir man ju dålig, förklarar Ann- Helen. Men en frisk människa står emot den vardagliga dosen. För Ann-Helens del så var det lysrör, datorer, mobiler och spisen som hon var extra känslig för. Glödlampor har gått bra, i början tyckte jag att lågenergilampor lät väldigt bra, men de fungerar En mardröm? foto: mark hillman 16

isolerad och instängd när man mår dåligt av så många saker omkring en. Dessutom är det många som inte förstår, elen och energierna syns inte. Men tänk på alla radiokanaler du får in på radion, allt det ligger i luften och syns inte. foto: johanna larsson Ann-Helen är på väg till ett vanligt liv igen. som lysrör så det blev inte alls bra. Jag fick lära mig väldigt mycket i början. Jag har tagit reda på vad jag mår dåligt av och lärt mig att lyssna på min egen kropp, säger Ann-Helen. Hunden som ligger på soffan bakom henne, rör på sig och lägger sig tillrätta. Ann-Helen tror själv att hennes elöverkänslighet bottnar i att luften i hennes förra boendemiljö, inte var den bästa. Mätningar visade inga utslag på mögel, men det luktade lite speciellt. Ann-Helen tror att hon har blivit nedsatt av det och blivit känslig för olika saker. Där inne mådde jag inte bra på det sättet jag gör här nu, jag var alltid lite småstressad. Kroppen stressades av någonting som jag inte känner av här, säger hon och tittar sig omkring i köket. Just boendemiljön är så viktigt, för att man ska kunna sova och slappna av, där försvagades Ann-Helen hela tiden. Men nu bor hon och hennes man i ett gammalt hus inte långt ifrån hennes förra hem. Ann-Helens överkänslighet har gått i vågor. Det hänger mycket ihop med hur man mår för tillfället, ena månaden kan man göra något som man inte kan nästa månad. Ann-Helen berättar att så fort det kommer någon i närheten, måste hon be honom eller henne, att stänga av telefonen. Telefonerna är hopplösa, varenda kotte går med en i fickan, förklarar hon. Det blir väldigt mycket förklaringar och det är jobbigt i sig. Då är det lätt att man håller sig undan istället. Man blir väldigt Ibland så funderar man ju om det är något man fått för sig bara, att man går och tror att man är sämre än man är. Sen så har de varit de gånger som jag fått det bevisat. När jag läste på komvux till exempel, så fick folk slå av telefonen så fort jag var i närheten, och det tjatade jag jämt om. Så tillslut så visste de om det och jag behövde inget säga. En gång satt jag och tänkte att nu är det ju någonting. Jag kände hur kroppen gick igång och huvudet blev varmt. Först tänkte jag att det bara var inbillning men sedan var jag tvungen att fråga. Då var det någon som glömt mobiltelefonen på bara någon meter ifrån mig,så hon slog av den och sedan släppte det. På sätt och vis känns det ju skönt att få det bevisat för sig själv också, säger Ann-Helen. Hennes kinder är rosafärgade och hela tiden har hon ett leende på läpparna. Elöverkänsligheten har påverkat Ann-Helens liv jättemycket, hon kan tycka att hon tappat fyra år av sitt liv. Men sen så har det gett mycket också, just att ha varit dålig och kommit igenom det. Jag värderar saker på ett annat sätt nu, det är ungefär som när man varit utan rinnande vatten, då värderar man det väldigt mycket när man får tillbaka det, jämför Ann-Helen. Idag mår Ann-Helen mycket bättre, efter att ha flyttat och fått det lugnt i huset. Hon har fått läka. Så nu får hon successivt kämpa sig tillbaka. I juni, nu i somras, var det första gången hon var på stan på tre och ett halvt år. Hon letade efter affärer som inte längre finns kvar. Jag hade lite dålig koll på läget, säger Ann-Helen och skrattar. Hon tar en pepparkaka från fatet på bordet och börjar småäta. Köket är av lite äldre slag men ändå inte utmärkande i sig, en vanlig spis finns, i förra huset hade de gasspis. Tidigare har hon inte kunnat handla någonting själv, kläder var jättesvårt att handla. Hon fick kolla i annonser men det var inte lätt. När hon gick och handlade mat för första gången, efter hon blivit bättre, gick hon runt och smålog hela tiden. Att sitta hemma och skriva matlista varje gång är inte så jätteinspirerande. Så det var så skönt när man kunde gå där själv och plocka. Man sätter upp små mål hela tiden. Snart ska jag prova på och gå ut någon sväng och roa mig också, så det blir spännande, det var länge sedan sist. 17

FobiMani Fobier..? Vad är egentligen det? Över hundra olika slags fobier finns som människor kämpar emot varje dag. Social fobi är den största. Allt yngre människor blir drabbade och det har blivit vanligare med åren. merih hedman Att ha fobi för något behöver inte synas på utsidan. Det handlar mest om det psykiska (inom sig själv). När situationen väl uppstår kan det bli obehagligt. Social fobi har många även om det inte märks. Det handlar om en rädsla för att dra på sig uppmärksamhet, att bli bedömd eller avvisad i olika sociala situationer. Det kan leda till att människor betraktar den som har fobi som otrevlig, osocial och svåråtkomlig. Vid social fobi är man rädd för att se folk i ögonen, rodna, stamma eller göra bort sig. Så kan man ha känt utan att tänka på att det är en fobi. Något som däremot är en synlig fobi är fotfobi. Det har Frida,18,och det märks tydligt att hon inte gillar fötter. Jag hatar fötter det är det äckligaste jag vet. Jag skulle aldrig ta på en fot!, säger hon. Hon tycker även att det är äckligt med sina egna fötter. Hennes fobi startade i 14 års åldern när hon blev utsatt för något som hon tyckte var hemskt. Det var när hennes klass var och simmade och hon fick en tjejs fot i ansiktet. Mäns fötter är det vidrigaste som finns. Man kan vänja sig vid någons fötter men man borde stänga in fötterna i ett par strumpor till sommaren då kan man ha tofflor, säger hon med bestämdhet i rösten. När någon utsätts för de fruktade situationerna är det vanligt med hjärtklappning, skakningar, svettningar och huvudvärk. Känslan styr hela kroppen och det kan kännas helt fel att göra det man ska. foto: stock.xchng Katter, nycklar på bord, fötter... Fobier finns det många av. Fobi och skrock har sjunkit i åldern. Många påverkas redan i ett tidigt stadium t.ex. i skolan. En av världens ledande experter på social fobi är professor Stuart Montgomery, berättar att fobier är något som måste tas på allvar och att man måste se på saken som en viktig faktor. Det är bättre att ta tag i saken i ett tidigt stadium och söka bot innan det utvecklas för långt. Det som löst ut fobier kan vara att någon har haft löss eller någon smitta och därför måste alla i skolan hålla sig rena och se till att man inte stoppar händerna i munnen. Sådant kan följa med resten av livet.det kan bli en sjuklig fobi efter ett tag.skrock finns också i alla åldrar. Barn ser och lär sig från vuxna och tror att det är rätt sätt att agera på. En 18

FAKTARUTA: VAD ÄR FOBI? Fobi är detsamma som en stark känsla utav något som egentligen inte utgör något hot. I stort sätt kan man utveckla fobi för vad som helst. Fobi är sannolikt en levnadsreaktion som utlöses väldigt lätt hos personer med en särskild sårbarhet inom sig.vanliga fobier är rädsla för spindlar, ormar, hundar, höjder, blod, sprutor och hissar. Under någon gång under livet utvecklar 7-15 procent av befolkningen fobi för något. Kvinnor står för den större delen av drabbade och utgör ca 75-90 procent. Det sägs att redan i sju års ålder börjar utveckla fobier och vid 22 år börjar det minska. BEHANDLING Lider man av svår fobi så finns det kognitiv beteendeterapi att gå på. Där får man hantera fobin för att kämpa emot det.tex. hundfobi, då får man vara i närheten av hunden och sakta klara av situationen man befinner sig i. På så sätt minskar fobin successivt. gillar inte att vara smutsig om händerna. Om jag ska diska måste jag ha handskar och mina händer ska alltid vara rena och insmorda. Då känns det bra. För henne har det blivit en vana att alltid tvätta händerna och det är något undermedvetet som styr hennes tankar. Tur att jag inte har fobi för vatten!, säger hon och skrattar. Beroende på vilken uppfostran man fått och var man bor så påverkas man av allt omkring. Äldre människor har en tendens att smitta av sig på yngre genom berättelser och olika sätt att bli av med oturen på. I framtiden blir nog utvecklingen större och läran om fobier bredare, menar professor Stuart Montgomery. Det utvecklas hela tiden och många fobier för helt olika saker finns, även om man inte vet av dem. svart katt springer över vägen, en spegel som går sönder, nycklar på bordet och så vidare. När det gäller skrock kan man t.ex. spotta tre gånger över axeln för att undvika att få otur. Med fobi är det inte så. Men hur hanterar man fobin? För de drabbade har det blivit en självklarhet som alltid funnits där eller kommit med åren. Malin, 18, gillar inte a-brunnar och nycklar på bordet. Man får absolut inte gå på en a-brunn!, säger hon bestämt. Att lägga nycklarna på bordet är något hon absolut vill undvika. Även om någon kompis till henne gör det blir hon nervös. Hon vet inte hur hon lärt sig att känna så men de började nog när hon gick i högstadiet. Många tog det nog inte på allvar då, men det har suttit i länge och nu känner jag att jag måste stampa på nycklarna för att inte få otur. Det kan bli jobbigt ibland, speciellt när folk omkring gör saker som jag själv aldrig ens vill tänka på. foto: nick cowie Personalmötet kan bli en skräck för dem med social fobi. Olika slags fobier Akarofobi Rädsla för katter Algofobi Rädsla för smärta Antropofobi Rädsla för andra människor Bakteriofobi Rädsla för bakterier Demofobi Rädsla för folksamlingar Hematofobi Rädsla för blod En äldre kvinna, Ingrid, 79, har levt ett långt liv enligt henne och kan med bestämdhet säga att hon inte varit helt fri från fobier och skrock. Visst har man väl alltid varit lite skrockfull för svarta katter, säger hon lite små lustigt. Eftersom jag själv jobbat som sjukvårds biträde har jag inte varit rädd för andras blod eller sjukdomar men jag Hydrofobi Mysofobi Nosofobi Thanatofobi Rädsla för vatten Rädsla för smuts och smitta Rädsla för sjukdomar Rädsla för döden, att dö 19

Andy En svensk indier Anurag Puranik, 19 eller Andy som han även kallas stiger in i rummet. Det märks på en gång att Andy inte kommer från Sverige. Trots sin ljusa chokladhy och mörka ögon ger han ifrån sig en ljushet. Han ler glatt och hälsar artigt i hand. anna mannberg Haaaaajj, säger Andy på engelska med en indisk brytning som man lätt urskiljer. Andy kom till Sverige från Indien i början av september för att under ett år besöka olika familjer och gå i svensk skola. Jag kommer från den centrala delen av Indien, från en stad som heter Najpur, säger han medan han skriver ner stadens namn på mitt anteckningsblock. Andy fick välja mellan att åka till Sydafrika, Belgien, Sverige och Brasilien, innan han skulle ut på sin resa. Efter att ha läst en stor tjock bok om alla de olika länderna, kom han fram till att åka till Sverige, eftersom dess kultur var den som skiljde sig mest mot Indiens. Än så länge trivs han bra i Sverige och gillar det mesta. Förutom maten såklart. Vi äter aldrig rätter som pasta och liknande och inte lika mycket kött. Dessutom äter vi med händerna och inte med kniv och gaffel, säger Andy. Han berättar att Sverige är olikt Indien på många sätt. Sverige är ett sådant stillsamt och fridfullt land mot Indien. Där är allting i ständig rörelse, medan i Sverige kan man njuta av till exempel naturen och tystnaden. Något som man sällan får uppleva i hans hemland. Det jag saknar mest från mitt liv i Indien är att spela cricket. Vi kunde hålla på i flera timmar om dagen.nästan alla spelar cricket i Indien, och det är tråkigt att det inte finns så mycket i Sverige, säger han. Andy går nu tredje året på Gripenskolan i Nyköping, och kommer i vår ta studenten med sina svenska kompisar. Han berättar att den svenska skolan skiljer sig mycket från den indiska på det sättet att det är mer disciplin och strikt i indiska skolor. Andy sneglar på sina skor. Om jag till exempel inte har tillräckligt fint putsade skor får jag gå till en klass där de arbetar med sådant, för att få de putsade innan jag får gå tillbaka till min lektion. Anpassningen till den svenska skolan har varit svår,eftersom han ännu inte har lärt sig språket och alla lektioner hålls på svenska. Därför har han valt att ta många data - och mattekurser,där språket inte behövs lika mycket. Han tycker att det är tråkigt att svenskar i allmänhet är så tillbakadragna och blyga med att prata engelska. Mitt modersmål är inte heller engelska, men jag ser detta som en möjlighet att få lära mig språket bättre, säger Andy medan söndriga framtänder skymtar fram när han talar. I Indien finns det tjugo olika språk. Olika språk för olika regioner i landet. I den regionen där Andy bor talas marathi. Förutom dessa språk pratas även hindi och engelska. Andy är hindu. Han ber tillsammans med sin familj två gånger om dagen, framför en plats i hemmet där gudabilder och liknade är framställda. Dessutom besöker han även templen i Indien, men absolut inte varje dag. 20

foto: anna mannberg Anurag Puranik kommer ursprunligen från Indien, men är tillfälligt i Sverige för att studera vid ett svenskt gymnasium. I Sverige kan detta ses som en stor utövning av sin religion. Men i Indien är det tvärtemot. I Indien anses jag inte som starkt troende,och det är jag inte heller. Det som jag utövar är ingenting mot vad vissa andra hinduer gör varje dag på grund av sin tro. Eftersom jag inte känner mig speciellt bunden till min religion, så känner jag heller inte att jag behöver utöva den på något sätt, nu när jag är i Sverige, säger Andy samtidigt som solen glimtar in från fönstret och gör hans hy ännu ljusare. I det Indiska samhället förbjöds kastsystemet för cirka femtio år sedan, men präglas dock fortfarande av de gamla reglerna. Enligt det gamla systemet tillhör Andy det högsta kastet eftersom förfäder i hans släkt varit stora präster, eller Brahminer som de även kallas. Andy berättar att de människor som fortfarande tror på kasttillhörigheten, kan göra allt för att komma högre upp i systemet. Skulle jag vilja gifta mig, skulle flera tusen religiösa kvinnor vara villiga, för att komma högre upp i kastsystemet, säger Andy med ett leende på läpparna. De som förut tillhörde de högsta kasterna har på de senaste åren fått en sämre ställning i samhället. Detta för att de ska få veta hur det kan vara att känna sig underordnad. Bland annat påverkar det de, när de ska söka ett arbete eller en utbildning. Om jag skulle söka till samma utbildning som en som tillhört ett lägre kast förut, skulle han få jobbet, även om jag hade bättre betyg. Jag tycker det är synd att så mycket fortfarande är beroende av de gamla reglerna trots att de förbjöds för så pass länge sedan, säger Andy. På grund av dessa förändringar ser Andy sig inte ha någon framtid i Indien. Istället funderar han på att återvända till Sverige om några år för att fortsätta sin utbildning här,då troligtvis till pilot eller idrottslärare. 21

Livet är varmt Varmt som solen Varmt som en sommardag Kall som en iskall vinterstorm Trevlig som din bästa vän Underbar som den du älskar Livet är större Större än vad du tror Större än allt annat Livet är allt du kan tänka Allt du gör Vad du är Vem du är Livet är ljud Fågelsången i ditt öra Sorlet från bäcken Livet är kort Kort som dagen du upplever nu Lev efter nuet Lev efter ditt hjärta Magnus Gladh 22

Vad är meningen med livet? Maria Berger GK2b Folköl! Benny Pettersson JK Lärare Samspelet mellan människor. Christian Nilsson MP1g Jag vill skaffa en bra prinsessa som jag kan skämma bort. Mikael Bodin Gk3c Att leva. Anna Nygren Sv/Eng Lärare Fortplantning. 23